NJA 2008 s. 376

Jaktbrott? Tillämpning av straffrättens legalitetsprincip.

Mora tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Mora tingsrätt åtal mot J.O., E.B. och F.W. för grovt jaktbrott samt mot U.W. och J.E. för grovt jakthäleri enligt följande gärningsbeskrivning:

F.W. har den 21 augusti 2001 skjutit en björn, kallad Untorparn, i Emådalen i Orsa kommun i strid mot Naturvårdsverkets beslut den 2 juli 2001 att jakt efter björn inte fick ske vid åtel. Jaktbrottet är med hänsyn till att det avsåg ett hotat, sällsynt och annars särskilt skyddsvärt vilt att anse som grovt. J.O. och E.B. är i egenskap av jaktledare respektive jaktvärd tillsammans med F.W. ansvariga för att jakten anordnats i strid mot Naturvårdsverkets beslut.

Sedan björnen skjutits har U.W. och J.E. samma dag, med vetskap om att björnen har dödats genom jaktbrott, tagit obehörig befattning med viltet genom att hjälpa till med att dra och forsla undan det från skottplatsen. Brottet är med hänsyn till att det avsåg ett hotat, sällsynt och annars särskilt skyddsvärt vilt att anse som grovt jakthäleri.

Åklagaren yrkade förpliktande för de tilltalade att solidariskt betala skadestånd till Naturvårdsverket med 95 000 kr jämte ränta, varav 40 000 kr för fördyring av det Skandinaviska björnprojektet genom att ett märkt djur olagligt tagits bort, 30 000 kr för värdet av Untorparn och 25 000 kr avseende naturvårdsvärdet.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tf. rådmannen Åsa Nord) meddelade dom den 28 april 2004.

Domskäl

Under rubriken Bakgrund anfördes i domskälen bl.a.:

En 30 år gammal björn, kallad Untorparen, sköts den 21 augusti 2001 i Orsa kommun. Untorparen var radiomärkt och ingick i det Skandinaviska Björnprojektet. Untorparen radiomärktes redan år 1986 och var vid den tidpunkten 15 år gammal. Untorparen hade redan då ett speciellt kännetecken i form av en deformerad underläpp antagligen efter ett slagsmål med en annan björn. Untorparen följdes kontinuerligt och genererade stora mängder data. Untorparen var, när den sköts, den björn som av totalt 326 märkta björnar i björnprojektet hade följts till den högsta åldern. Av de märkta björnarna har ingen björn följts så länge att den dött av åldersrelaterade sjukdomar. De björnar som nu är äldst i projektet är 20 år gamla.

Björn är fredat vilt. Naturvårdsverket får enligt 7 § första stycket jaktlagen (1987:259) jämförd med 24 § första stycket jaktförordningen (1987:905) besluta om skyddsjakt på björn.

Den 2 juli 2001 beslutade Naturvårdsverket om skyddsjakt på totalt sextio björnar, varav femton i Dalarnas län under tiden den 21 augusti 2001 till den 15 oktober 2001. I beslutet meddelade Naturvårdsverket bl.a. förbud att jaga björn vid åtel och definierade i beslutet åtel som ”animaliskt eller vegetariskt material eller annat som utplacerats eller på annat sätt iordningställts i syfte att locka till sig vilt”. De radiomärkta björnarna var inte undantagna från skyddsjakten utan löpte samma risk som övriga björnar att bli fällda under jakten.

J.O. och E.B. drev tillsammans, vid tidpunkten för aktuell händelse, ett företag i Orsa ”Northern Light Wildlife Tours”. I företagets verksamhet låg bl.a. att anordna jakt för gästjägare, men även skogsbruk. Både J.O. och E.B. äger mark som ingår i Hansjö jaktvårdsområde i Orsa. Den 20 augusti 2001 anlände gästjägarna, tillika J.O:s och E.B:s goda vänner, F.W., U.W. och J.E. från Hedesunda respektive Österfärnebo. Gästjägarna fick lösa jaktgästkort och erhöll allmän information om 2001 års björnjakt.

Samtliga tilltalade förnekade vad åklagaren hade lagt dem till last.

I målet hölls förhör med de tilltalade. Vidare ägde vittnesförhör rum med ett antal personer. Som skriftlig bevisning åberopades bl.a. fotografier och ett utlåtande över en rättsgenetisk undersökning av visst tillvarataget material.

Åklagaren gjorde gällande att björnen hade skjutits på en plats som på en i målet åberopad karta angavs med A. De tilltalade påstod däremot att skottplatsen var en punkt drygt 6 km därifrån, på kartan angiven med B.

Tingsrätten fann att det, med stöd av den rättsgenetiska undersökningen och övrig utredning i målet, var ställt utom allt rimligt tvivel att björnen hade skjutits på plats A och sedermera flyttats till plats B. Tingsrätten fann styrkt att plats A hade varit en aktiv åtelplats den 21 augusti 2001. I domskälen anförde tingsrätten vidare:

Rättsfrågan

Fråga i målet är om Naturvårdsverket i beslut om skyddsjakt efter björn får meddela förbud mot jakt vid åtel och om ett sådant förbud är straffsanktionerat i jaktlagen.

Enligt 3 § jaktlagen är vilt fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Av 7 § första stycket jaktlagen jämförd med 24 § första stycket jaktförordningen framgår att Naturvårdsverket får besluta om skyddsjakt efter björn. I 23 a § jaktförordningen regleras de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt. Av 23 a § första stycket punkterna 1 och 3 följer att skyddsjakt får beslutas av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse och för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom.

Av 7 § andra stycket jaktlagen framgår att Naturvårdsverket i beslutet om skyddsjakt skall bestämma hur jakten skall bedrivas. I 9 b § 2 p. jaktförordningen under rubriken ”Inskränkningar i jakten” sägs bl.a. att i beslut om skyddsjakt som avses i 24 § jaktförordningen skall det anges vilka medel och metoder som får användas.

Tingsrätten tolkar 7 § andra stycket jaktlagen och 9 b § 2 p. jaktförordningen på så sätt att Naturvårdsverket i sitt beslut om skyddsjakt inte bara får ge tillstånd till att annars förbjudna jaktredskap eller jaktmetoder används, utan att Naturvårdsverket även får inskränka användandet av annars tillåtna jaktredskap eller jaktmetoder. Det bakomliggande syftet med bestämmelsen får, enligt tingsrättens mening, inte enbart anses vara att skyddsjakten skall kunna bedrivas effektivt utan även på ett etiskt försvarbart sätt (jfr prop. 1986/87:58 s. 70 och prop. 2000/01:57 s. 53-54). Tingsrätten finner därför att Naturvårdsverket hade rätt att i sitt beslut om skyddsjakt på björn den 2 juli 2001 meddela förbud att jaga björn vid åtel.

Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på björn med förbudet att jaga björn vid åtel är ett beslut som avses i 7 § jaktlagen. Ett beslut enligt denna bestämmelse omfattas av 3 § jaktlagen (jfr prop. 1986/87:58 s. 99). Ett åsidosättande av förbudet att jaga björn vid åtel innebär därför enligt tingsrättens mening en överträdelse av 3 § jaktlagen. Lagstiftaren har i 3 § jaktlagen gett bemyndigande att genom beslut meddela undantag från fredningen av vilt. Lagstiftaren får därmed genom att i 43 § 2 p. jaktlagen kriminalisera överträdelser av 3 § jaktlagen anses ha avsett även överträdelser av beslut som meddelats med stöd av 3 § jaktlagen.

Sammanfattande bedömning

Tingsrätten finner styrkt att F.W. har skjutit Untorparen vid åtelplats A. F.W. har själv berättat att han var väl medveten om Naturvårdsverkets meddelade förbud mot jakt av björn vid åtel.

Tingsrätten finner vidare styrkt att J.O. och E.B. i egenskap av jaktledare respektive jaktvärd har varit ansvariga för att jakten anordnats i strid mot Naturvårdsverkets beslut.

U.W. och J.E. hade upplysts av J.O. om Naturvårdsverkets meddelade beslut om förbud mot jakt av björn vid åtel och var således medvetna därom. Tingsrätten finner det styrkt att de med vetskap om att Untorparen dödats genom jaktbrott tagit obehörig befattning med björnen genom att hjälpa till med att dra och forsla undan björnen från platsen A.

Tingsrätten finner således sammanfattningsvis i målet styrkt att F.W., J.O. och E.B. gjort sig skyldiga till jaktbrott i enlighet med åtalet samt att U.W. och J.E. gjort sig skyldiga till jakthäleri i enlighet med åtalet.

Brotten är att bedöma som grova med hänsyn till att det avsåg ett hotat, sällsynt och annars särskilt skyddsvärt vilt. Jaktbrott beträffande björn är normalt att anse som grovt brott (jfr prop. 2000/01:57 s. 51).

Påföljdsfrågorna

- - -

Straffskalorna för grovt jaktbrott och grovt jakthäleri är fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Den 1 juli 2001 höjdes straffen för jaktbrott. I motiven till ändringen uttalades bl.a. att jaktbrottsligheten är så omfattande att den är ett allvarligt problem vid förvaltningen av stammarna av björn, järv, lo, varg och kungsörn. En straffskärpning ansågs kunna ha en avskräckande effekt och på så sätt bidra till att förebygga brottsligheten (prop. 2000/ 01:57 s. 49). Grovt jaktbrott och grovt jakthäleri är således brott av sådan art att fängelse bör vara normalpåföljd. Endast om särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet skall en icke frihetsberövande påföljd kunna väljas. Några sådana särskilda skäl föreligger inte i detta fall.

J.O., F.W., E.B., U.W. och J.E. skall dömas till fängelse.

Då en i förhållande till brottens art ovanligt lång tid förflutit sedan brotten begicks bestämmer tingsrätten, med tillämpning av 29 kap. 5 § 1 st. 7 p. och 2 st. BrB, fängelsestraffets längd till tre månader vardera för de fem tilltalade.

Domslut

Tingsrätten dömde var och en av J.O., E.B. och F.W. enligt 43 § 2 och 44 § 1 jaktlagen (1987:259) för grovt jaktbrott till fängelse tre månader samt vardera av U.W. och J.E. enligt 46 § jaktlagen för grovt jakthäleri till fängelse tre månader.

De tilltalade ålades att solidariskt utge skadestånd till staten med 55 000 kr jämte ränta.

Statens skadeståndsyrkande såvitt avsåg fördyring av det Skandinaviska björnprojektet lämnades utan bifall.

Svea hovrätt

Såväl åklagaren som de tilltalade överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren yrkade att samtliga tilltalade skulle ådömas längre fängelsestraff.

J.O., E.B., F.W., U.W. och J.E. yrkade att åtalet och statens skadeståndstalan skulle ogillas.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Owe Hultin och Mona Wildig, tf. hovrättsassessorn Ola Björstrand, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 21 december 2005:

Hovrättens domskäl

- - -

Hovrätten gör följande bedömning.

Enligt 3 § jaktlagen (1987:259) är viltet [vilda däggdjur och fåglar] fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Med beslut avses exempelvis ett beslut om skyddsjakt (se prop. 1986/87:58 s. 99).

I 43 § jaktlagen straffbeläggs vissa förfaranden som jaktbrott. Bestämmelsen i 44 § samma lag anger när ett sådant brott är grovt och i 45 § nämnda lag upptas förhållanden som kan medföra bötesstraff. Jakthäleri regleras i 46 § jaktlagen.

Naturvårdsverket har den 2 juli 2001 beslutat om skyddsjakt på björnar. Enligt beslutet var det tillåtet att vid i åtalet aktuell tid jaga ett visst antal björnar i Dalarna. Jakt fick dock inte ske vid åtel.

Enligt åtalet har den aktuella björnen skjutits i strid med Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på björn på så sätt att jakten skett vid åtel. Förfarandet utgör enligt åklagarens mening ett grovt jaktbrott enligt 43 § 2 och 44 § 1 jaktlagen.

Det har från försvararhåll ifrågasatts om det av åklagaren såsom jaktbrott angivna förfarandet över huvud taget utgör brott. Hovrätten tar därför först upp denna fråga till prövning.

Bestämmelserna i 3 § jaktlagen normerar om, och i så fall när, jakt får förekomma medan 27-35 §§ med däri gjorda hänvisningar reglerar olika företeelser med avseende på jakten. Bland sistnämnda paragrafer finns således bestämmelser om när och var licensjakt får förekomma (29 §), om vapen och jaktmedel (30 §), förbud mot jakt från motorfordon (31 §) och jakt med drivande hund (32 §).

Straffbestämmelsen i 43 § omfattar dels överträdelser med avseende på rätten till jakt (3 §), dels överträdelser med avseende på vissa förfaranden som har bäring på jakten och som anges i andra författningsbestämmelser till vilka hänvisning sker i nämnda straffbestämmelse, nämligen 31 § första stycket och 32 §jaktlagen samt föreskrifter som meddelats med stöd av 25 §, 29 § 1, 29 a § och 30 § första stycket jaktlagen.

I förarbetena till 3 § jaktlagen sägs att principen är att viltet är skyddat från jakt om inte annat särskilt har beslutats (prop. 1986/87:58 s. 68). Vidare nämns i förarbetena till 43 § jaktlagen att som jaktbrott betraktas om någon jagar vilt som överhuvudtaget inte får jagas eller om någon jagar under otillåten tid eller utan licens eller annat tillstånd (a.a. s. 88).

Även om ett handlande är sådant som regleras i 3 § jaktlagen är inte detta tillräckligt för att handlandet skall kunna medföra straff. Härför krävs också att det omfattas av de i lagen intagna straffbestämmelserna.

Några uttalanden i lagförarbetena som antyder att en överträdelse av ett i ett beslut om skyddsjakt intaget villkor av nu aktuellt slag skulle vara straffbar som en överträdelse av bestämmelserna i 3 § jaktlagen saknas. Skulle överträdelse av ett villkor av nyss angivet slag vara åsyftad av lagstiftaren som ett straffbart handlande framstår de i 43 § intagna hänvisningarna till andra bestämmelser än 3 § - vilka förfaranden också måste anses omfattas redan av 3 § - inte endast som överflödiga utan till och med missvisande.

Hovrätten konstaterar att det inte klart och entydigt framgår av 43 § jaktlagen att en överträdelse av ett villkor av nu aktuellt slag och innehåll faller inom ramen för straffbestämmelsens tillämpningsområde. Systematiken i jaktlagen, med övergripande bestämmelser i 1-3 §§ och därefter en mer detaljerad reglering, i förening med straffbestämmelsens språkliga utformning, talar i stället med viss styrka emot att så skulle vara fallet. Under alla förhållanden finns ett inte obetydligt utrymme för olika tolkningar med avseende på straffbestämmelsens räckvidd utan att någon av tolkningarna kan anses vara direkt felaktig.

Den rättsosäkerhet som föreligger får givetvis inte gå ut över den enskilde. Av legalitetsprincipen följer att straffbestämmelser skall tillämpas och tolkas restriktivt samt till den tilltalades fördel. I tveksamma fall skall den för den tilltalade mest förmånliga lösningen väljas.

Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten att det inte med erforderlig tydlighet kan utläsas av lagtexten att överträdelse av ett sådant villkor som är aktuellt i målet faller inom ramen för straffbestämmelserna i 43 och 44 §§jaktlagen. Åtalet för grovt jaktbrott skall därför ogillas. Härav följer i sin tur att också åtalet för grovt jakthäleri skall ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten åtalet och statens skadeståndsyrkande beträffande samtliga tilltalade.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade bifall till åtalet.

J.O., E.B., F.W., U.W. och J.E. bestred ändring.

Riksåklagaren justerade i HD det första stycket i gärningsbeskrivningen så att denna fick följande lydelse:

F.W. har den 21 augusti 2001 i Emådalen i Orsa kommun skjutit en björn, kallad Untorparn, vid åtel. Björn får endast jagas om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Naturvårdsverket hade den 2 juli 2001 beslutat om skyddsjakt på björn. Beslutet omfattade dock inte jakt vid åtel. Jaktbrottet är med hänsyn till att det avsåg ett hotat, sällsynt och annars särskilt skyddsvärt vilt att anse som grovt. J.O. och E.B. är i egenskap av jaktledare respektive jaktvärd tillsammans med F.W. ansvariga för att jakten anordnats på ett sådant sätt att den skett med användande av åtel.

HD meddelade prövningstillstånd angående frågan om det som i gärningsbeskrivningen lades de tilltalade till last innefattade ett straffbart handlande. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

J.O., E.B., F.W., U.W. och J.E. åberopade ett utlåtande av professor Petter Asp.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Pontus Woxner, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

- - -

HD gör följande överväganden.

Den straffrättsliga legalitetsprincipen innebär i grunden att det krävs ett stadgande i lag eller annan författning för att en handling skall kunna utgöra brott och leda till en straffrättslig påföljd. Principen anses även innefatta bl.a. ett obestämdhetsförbud - dvs. ett krav på viss precision hos straffbud - samt ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbud. Med det senare menas att ett förfarande anses straffbart trots att det inte med vedertagna tolkningsmetoder kan inordnas under ett straffbuds ordalydelse.

I 3 § jaktlagen (1987:259) fastslås att vilt är fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på björn, utfärdat med stöd av bl.a. 7 § jaktlagen, är ett sådant beslut. Att Naturvårdsverket också har bemyndigats att föreskriva sådana villkor som det aktuella förbudet mot jakt vid åtel framgår som tingsrätten har funnit av 9 b § 2 jaktförordningen (1987:905). HD delar tingsrättens bedömning att beslutet även i övrigt har varit lagligen grundat enligt reglerna härom i 23 a och 24 §§jaktförordningen.

Förbudet mot jakt vid åtel har utgjort ett inskränkande villkor i det meddelade beslutet om skyddsjakt. Av ordalydelsen i 3 § jaktlagen följer att jakt är tillåten endast om och i den omfattning undantag har medgivits från det generella jaktförbudet, vilket innebär att även överträdelse av ett sådant inskränkande villkor utgör ett brott mot 3 § jaktlagen. För den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § jaktlagen stadgas ansvar för jaktbrott enligt 43 § 2 samma lag. Bestämmelsen om jakthäleri i 46 § jaktlagen hänvisar i sin tur tillbaka till reglerna om jaktbrott.

En tolkning enligt lagens ordalydelse innebär med andra ord att det som har lagts de tilltalade till last enligt gärningsbeskrivningen skall anses innefatta ett straffbart handlande.

En sådan tolkning ligger också i linje med lagstiftningens syften. Skyddsjakt enligt 7 § jaktlagen är avsedd att reglera ett viltbestånds storlek när detta behövs för att minska risken för olika former av skador och olyckor. Behovet av att noga kontrollera jaktens omfattning och verkan markeras tydligt i 9 b § jaktförordningen, bl.a. genom att det i ett beslut om skyddsjakt inte endast skall anges art, område och tid utan även antalet djur som får fällas. Förutom att det skall regleras vilka medel och metoder som får användas skall även anges ”de villkor som i övrigt behövs för att så långt möjligt undvika skador eller olägenheter av betydelse för den berörda artens bestånd”. Villkoren för jakten skall utformas såväl för att säkerställa att ändamålet med jakten uppnås - t.ex. genom tillåtande av annars förbjudna metoder såsom jakt från motorfordon - som för att tillse att jakten bedrivs på ett etiskt försvarbart sätt (se om detta bl.a. prop. 1986/87:58 s. 70 och prop. 2000/01:57 s. 53 f.). Enligt vad som anges i Naturvårdsverkets nu aktuella beslut är förbudet mot åteljakt avsett att motverka att björnar tillskansar sig ett oskyggt beteende, något som kan medföra att de blir s.k. ”problembjörnar”. Om inte överträdelser av den här sortens villkor avsågs omfattas av jaktlagens ansvarsbestämmelser skulle skyddsjaktsregleringen - och Naturvårdsverkets normgivande och kontrollerande roll inom densamma - i stora delar förfela sitt syfte.

Mot det nyss sagda har i målet anförts att om lagstiftaren avsett att straffbelägga en överträdelse av ett sådant villkor som det nu aktuella åteljaktförbudet så framstår de i 43 § jaktlagen intagna hänvisningarna till andra bestämmelser än 3 § - vilka förfaranden också måste anses omfattas redan av 3 § - som inte endast överflödiga utan till och med missvisande. Det har även lyfts fram att lagförarbetena inte uttryckligen behandlar möjligheten att föreskriva villkor om förbud mot åteljakt. (Se om detta hovrättens dom, vartill hänvisas i Petter Asps rättsutlåtande.)

En uppräkning av vissa angivna lagrum i en straffbestämmelse är visserligen ofta avsedd att vara uttömmande, men en tolkning där 43 § jaktlagen inte anses omfatta överträdelser av andra i beslut om skyddsjakt angivna villkor än sådana som meddelats med direkt stöd av något av de där uppräknade lagrummen framstår likväl inte som rimlig. Den skulle till att börja med göra just hänvisningen till det grundläggande jaktförbudet i 3 § meningslös. Vidare skulle den innebära att varken förbudet mot åteljakt eller något annat av de uppställda villkoren för skyddsjakten - såsom t.ex. tid, område och antal djur som får fällas - ansågs omfattas av straffbestämmelserna. Dessa villkor stöder sig nämligen som ovan berörts inte på något av de lagrum i jaktlagen som straffbestämmelserna hänvisar till, utan på 9 b § jaktförordningen.

Såvitt avser innehållet i förarbetena framstår skyddsjaktsregleringen som avsedd att ge stort utrymme för Naturvårdsverket att utforma villkoren för jakten efter vad som är påkallat för varje enskilt fall. Det har knappast varit vare sig möjligt eller ens eftersträvansvärt att i förarbetena föregripa alla olika former av villkor och föreskrifter som kan komma i fråga. Allmänhetens anspråk på tydligt angivna gränser för straffbarheten kan säkerställas genom att villkoren för skyddsjakt anges klart och tydligt i Naturvårdsverkets beslut. Det nu aktuella förbudet mot åteljakt har i sig varit både tydligt till sin innebörd och lätt att rätta sig efter. Av det sistnämnda följer med andra ord också att villkoret inte står i strid med det i legalitetsprincipen ingående obestämdhetsförbudet.

I enlighet med det anförda finner HD att den dispenserade frågan skall besvaras så att det som i gärningsbeskrivningen läggs de tilltalade till last innefattar ett straffbart handlande, på så sätt att det omfattas av de berörda straffbestämmelserna i jaktlagen.

Bestämmelsen om jaktbrott i 43 § jaktlagen är ett så kallat blankettstraffstadgande, varmed menas ett straffstadgande där brottsbeskrivningen fylls ut genom hänvisning till en primär regel på ett annat ställe i regelverket (i detta fall 3 § jaktlagen). I och med att fängelse ingår i straffskalan för den ifrågavarande brottsligheten aktualiseras en annan aspekt av den straffrättsliga legalitetsprincipen, nämligen det grundlagsfästa skyddet mot frihetsberövande utan stöd av lag som följer av bl.a. 2 kap. 8 och 12 §§ RF. Regelverket innebär ett principiellt förbud mot att straffstadganden med fängelse i straffskalan meddelas i annan form än lag. I 8 kap. 7 § RF ges dock möjlighet för riksdagen att i lag bemyndiga regeringen att genom förordning utfärda föreskrifter i olika ämnen, bland dem jakt. Bemyndigandet innefattar i grunden inte rätt för regeringen att meddela föreskrift om annan rättsverkan av brott än böter, men riksdagen har givits möjlighet att i lag som innehåller bemyndigandet föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet.

Enligt 8 kap. 11 § RF kan riksdagen medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela föreskrifter i ett visst ämne. Därvid har uppkommit frågan om riksdagen även kan anta straffbud med fängelse i straffskalan och vars närmare innehåll kommer att fyllas ut inte av regeringen utan av den förvaltningsmyndighet eller kommun till vilken regeringen vidaredelegerat sin förordningsmakt (i vårt fall Naturvårdsverket, med stöd av 7 § jaktlagen). Frågan regleras inte i lag men har i rättspraxis besvarats så att det får anses att RF inte tillåter att förvaltningsmyndigheter och kommuner fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller i det väsentliga i deras föreskrifter. Se om detta bl.a. NJA 2005 s. 33 och 2006 s. 293 I-II.

Riksåklagaren har gjort gällande att Naturvårdsverkets aktuella beslut om skyddsjakt har en så begränsad räckvidd att det inte omfattas av bestämmelserna i 8 kap. RF och att det följaktligen inte finns något hinder mot att döma till fängelse för den ifrågavarande brottsligheten.

Riksåklagarens invändning har betydelse såtillvida att bestämmelserna i 8 kap. RF har avseende på generella föreskrifter (även kallade normbeslut) men inte på beslut i enskilda fall (även kallade förvaltningsbeslut). Principerna om normgivningsmakten hindrar med andra ord inte att man dömer till fängelse för överträdelse av ett förvaltningsbeslut, under förutsättning att det bakomliggande straffbudet är på föreskrivet sätt stadgat i lag. Denna fråga har behandlats i bl.a. det ovannämnda rättsfallet NJA 2006 s. 293 I.

Jaktlagen gör i sina olika bestämmelser åtskillnad på föreskrifter och beslut; se bl.a. dess 3 §. I bestämmelsen om skyddsjakt i 7 § talas uttryckligen om beslut och inte om föreskrifter. Gränsen mellan föreskrifter och beslut enligt jaktlagen är dock inte densamma som gränsen mellan normbeslut och förvaltningsbeslut i den mening som avses ovan; någon lagstadgad allmän definition av de olika beslutstyperna finns inte utan det måste avgöras från fall till fall huruvida en föreskrift är av generell natur eller ett beslut avseende en viss konkret situation. Se om dessa frågor bl.a. Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2 uppl. 2006 s. 316 ff.

Naturvårdsverkets aktuella beslut om skyddsjakt har haft giltighet för helt år. Det har omfattat totalt sju län och haft direkt betydelse för samtliga personer som ägt jakträtt inom de berörda områdena, på så sätt att det varit dessa som - inom de i övrigt uppställda villkoren - har givits rätt att utföra skyddsjakten. Med hänsyn till dessa omständigheter får beslutet anses ha haft en så omfattande och generell verkan att det skall omfattas av bestämmelserna i 8 kap. RF.

Naturvårdsverket har genom sitt beslut om skyddsjakt meddelat undantag från det generella jaktförbudet i 3 § jaktlagen. Den omfattning i vilken jakt har varit tillåten har angivits genom de i beslutet uppställda jaktvillkoren. Den straffbelagda gärningen - nämligen jakt på björn under förhållanden som inte omfattats av tillståndet - har emellertid inte angivits i Naturvårdsverkets beslut utan i 3 § jaktlagen i förening med lagens ansvarsbestämmelser. Det föreligger därvid inget hinder mot att låta fängelse ingå i straffskalan för den aktuella brottsligheten.

Vid den bedömning som HD har gjort i den dispenserade frågan - nämligen de åtalade gärningarnas straffbarhet - föreligger grund för ändring av det slut vartill hovrätten kommit. Då hovrätten inte har prövat åtalet i övriga delar skall prövningstillstånd meddelas i målet i dess helhet, hovrättens dom undanröjas utom såvitt avser frågorna om skadestånd och ersättning till försvararna - i vilka delar domen har vunnit laga kraft - och målet återförvisas till hovrätten för den fortsatta handläggning som föranleds av HD:s förklaring.

Domslut

Se HD:s dom.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, referent, och Per Virdesten) meddelade den 28 mars 2008 följande dom:

Domskäl

Den fråga som aktualiseras genom det meddelade prövningstillståndet är om straffrättens legalitetsprincip medför att den åtalade gärningen faller utanför jaktlagens straffbestämmelser.

Legalitetsprincipen innebär att det krävs ett stadgande i lag eller annan författning för att en handling skall kunna utgöra brott och leda till en straffrättslig påföljd. Principen anses innefatta bl.a. ett obestämdhetsförbud, dvs. ett krav på viss precision hos straffbud, samt ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbud. Med det senare menas att ett förfarande anses straffbart trots att det inte med vedertagna tolkningsmetoder kan inordnas under ett straffbuds ordalydelse (se t.ex. NJA 1994 s. 480).

Enligt 3 § jaktlagen (1987:259) är viltet fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. I 43 § 2 stadgas att den som bryter mot 3 § döms för jaktbrott till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet att anse som grovt döms enligt 44 § första stycket till fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Bestämmelserna om jakthäleri i 46 § hänvisar tillbaka till reglerna om jaktbrott.

Enligt 7 § jaktlagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska risker för trafikolyckor eller allvarliga skador av vilt (skyddsjakt). Ett beslut om tillstånd till skyddsjakt innebär ett undantag från jaktförbudet i 3 §.

Naturvårdsverkets i målet aktuella beslut om skyddsjakt på björn har utfärdats med stöd av 7 § jaktlagen samt 23 a och 24 §§jaktförordningen (1987:905). Enligt 9 b § första stycket 2 jaktförordningen skall i sådant beslut anges vilka jaktmedel och jaktmetoder som får användas. I detta fall har Naturvårdsverket föreskrivit bl.a. att det är förbjudet att jaga björn vid åtel, dvs. ett i tillståndet till skyddsjakt inskränkande villkor rörande tillåten jaktmetod. Frågan blir om en överträdelse av ett sådant villkor utgör ett brott mot 3 § jaktlagen.

Av ordalydelsen i 3 § jaktlagen följer att det är tillåtet att jaga viltet endast om och i den omfattning undantag har medgivits från det generella jaktförbudet. I förarbetena till jaktlagstiftningen finns det visserligen inte några uttryckliga uttalanden om att överträdelser av inskränkande villkor rörande jaktmetod i ett beslut om skyddsjakt skulle vara straffbara som överträdelser av 3 §. För det fall att ett beslut om tillstånd till skyddsjakt förenas med ett särskilt angivet villkor för jakten, innebär emellertid lagens ordalag att, om det föreskrivna villkoret inte följs, det generella jaktförbudet kvarstår. En tolkning av lagens ordalydelse innebär således att den ifrågavarande överträdelsen av förbudet mot jakt vid åtel faller under jaktförbudet i 3 § och därmed under straffbestämmelsen i 43 § 2.

En sådan tolkning av 3 § jaktlagen får också anses ligga i linje med lagstiftarens syfte. Av förarbetena till reglerna om skyddsjakt framgår att Naturvårdsverket generellt har getts stort utrymme att utforma villkor och föreskrifter för jakten efter vad som är påkallat i varje särskilt fall. Det kan knappast ha varit lagstiftarens mening att överträdelser av villkor eller föreskrifter, vilka har tillkommit som en förutsättning för jakträtten, i vissa fall skulle vara helt utan straffsanktion.

För tolkningen att överträdelser av inskränkande villkor i beslut om skyddsjakt generellt innebär en överträdelse av 3 § jaktlagen talar vidare att det knappast är möjligt eller ens eftersträvansvärt att i lagstiftningen föregripa alla olika former av villkor och föreskrifter som kan komma i fråga. Allmänhetens anspråk på tydligt angivna gränser för straffbarheten kan säkerställas genom att villkoren för skyddsjakt anges klart och tydligt i Naturvårdsverkets beslut. Även om systematiken i själva jaktlagen inte präglas av den tydlighet som skulle ha varit önskvärd har det nu aktuella förbudet mot jakt vid åtel i sig varit både tydligt till sin innebörd och lätt att rätta sig efter.

En tolkning av 3 § jaktlagen som medför att det där stadgade jaktförbudet - trots ett beslut om undantag från förbudet på grund av skyddsjakt - ändå slår till vid överträdelse av ett i beslutet meddelat villkor rörande jaktmetod, kan tyckas strida mot jaktlagstiftningens systematik, bl.a. därför att jaktmedel och jaktmetoder inte regleras i 3 § utan i andra straffsanktionerade bestämmelser i jaktlagstiftningen och att det i vissa fall skulle leda till dubbelkriminalisering, om överträdelser av dessa bestämmelser skulle falla in även under jaktförbudet i 3 §. Som nyss sagts kan det visserligen riktas invändningar mot jaktlagens systematik. Överlappande straffbestämmelser är emellertid inte något speciellt för jaktlagstiftningen utan förekommer även på andra håll i lagstiftningen. Det förhållandet att straffbestämmelsen i 43 § 2 jaktlagen - förutom hänvisningen till 3 § - även hänvisar till bestämmelser i lagen som direkt rör jaktmedel och jaktmetoder men som skulle kunna omfattas av 3 §, kan i och för sig framstå som missvisande. Dessa särskilt angivna bestämmelser gäller emellertid generellt vid jakt och är inte direkt kopplade till enskilda beslut om rätt till jakt eller utformade som inskränkande villkor för ett enskilt tillstånd.

Mot att i detta fall tolka 3 § jaktlagen enligt dess ordalydelse skulle också kunna åberopas att det skulle te sig mindre adekvat om ett brott mot ett villkor rörande jaktmetoder skulle hänföras till grovt jaktbrott enligt 44 § andra stycket 1 jaktlagen redan därför att det avser särskilt skyddsvärt vilt (jfr NJA 2006 s. 610). Nämnda bestämmelse anger emellertid inte att jaktbrott avseende särskilt skyddsvärt vilt alltid skall betraktas som grovt utan endast att detta skall beaktas. Vid tillämpningen av straffbestämmelserna om jaktbrott är som i andra sammanhang avgörande vilket skyddsintresse lagstiftaren har lagt till grund för den bestämmelse som överträtts. I förevarande fall är det fråga om överträdelse av en föreskrift avseende förbjuden jaktmetod, vilken enligt vad som framgår av Naturvårdsverkets beslut har utfärdats för att motverka att björnar tillägnar sig ett oskyggt beteende och blir s.k. problembjörnar. Det står klart att en sådan föreskrift har ett helt annat och betydligt lägre skyddsintresse än det grundläggande jaktförbudet i 3 §. Detta kan emellertid beaktas vid bedömningen av till vilken grad brottet hör och vid bedömningen av straffvärdet.

Mot bakgrund av det anförda finner HD att den dispenserade frågan skall besvaras så att det som i gärningsbeskrivningen läggs de tilltalade till last innefattar ett straffbart handlande på så sätt att det omfattas av de berörda straffbestämmelserna i jaktlagen.

Vid denna bedömning föreligger grund för ändring av det slut vartill hovrätten kommit. Då hovrätten inte har prövat åtalet i övriga delar skall prövningstillstånd meddelas i målet i dess helhet, hovrättens dom undanröjas, utom såvitt avser frågorna om skadestånd och ersättning till försvararna, och målet återförvisas till hovrätten för den fortsatta handläggning som föranleds av HD:s förklaring.

Domslut

HD förklarar att det som i gärningsbeskrivningen läggs de tilltalade till last innefattar ett straffbart handlande på så sätt att det omfattas av straffbestämmelserna i 43, 44 och 46 §§jaktlagen (1987:259).

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom, utom såvitt avser frågorna om skadestånd och ersättning till försvararna, och visar målet åter till hovrätten för den fortsatta handläggning som föranleds av HD:s förklaring.

Skiljaktig

Justitierådet Stefan Lindskog var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande:

När det gäller vad som är tillåten jakt skiljs mellan viltet (vilka djur som får jagas), jaktmedlen (vapen, fälla eller annat redskap eller medel med vilket de jagade djuren får fångas eller dödas) och jaktmetoderna (det sätt på vilket jakten får bedrivas).

Beträffande viltet knäsätts huvudregeln i 3 § jaktlagen, nämligen att allt vilt är fredat. Jakt är därför tillåtet endast med stöd av lagen eller föreskrift eller beslut enligt lagen. Ett undantag från den allmänna fredningen inrymmer bestämningar av arten, tiden, området och eventuella restriktioner (t.ex. att honor med ungar och ungar upp till en viss ålder inte omfattas av undantaget).

För jaktmedlen är utgångspunkten densamma som för viltet. Således sägs i 30 § första stycket jaktlagen att vid jakt får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. Ett jaktmedel är därför tillåtet endast om det finns stöd i en sådan föreskrift.

Vad det gäller jaktmetoder finns en allmänt hållen huvudregel i 27 § jaktlagen. Där föreskrivs att jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara. Mer specifika föreskrifter om jaktmetoder finns i bl.a. 31 § jaktlagen (jakt får inte ske från motordrivna fortskaffningsmedel) och 14 § jaktförordningen (begränsningar av användandet av belysning vid bl.a. åteljakt).

Regeringen har genom jaktlagen bemyndigats att besluta om jakt i tre former, allmän jakt, licensjakt och skyddsjakt. Allmän jakt på de stora rovdjuren är inte tillåten. Sådant vilt undantas således från fredning endast under särskilda förhållanden och i begränsad utsträckning, nämligen genom licensjakt (se 7-9 §§jaktlagen och 6 § jaktförordningen) och skyddsjakt (se 29 § 2 och 3 jaktlagen samt 23 a § och 24-28 §§jaktförordningen). Enligt jaktförordningen beslutar Naturvårdsverket, med vissa i detta sammanhang mindre intressanta undantag, om jakt på de stora rovdjuren.

I det aktuella fallet fanns ett beslut om skyddsjakt enligt 7 § jaktlagen samt 23 a och 24 §§jaktförordningen. Enligt 9 b § första stycket 2 jaktförordningen skall i sådant beslut anges vilka medel eller metoder som får användas. Vad som avses är avvikelser från vad som annars gäller, såvitt kan förstås i allt fall vidgande (innebärande att jakten får ske med andra metoder än de som eljest är tillåtliga enligt jaktlagen och jaktförordningen) men möjligen också inskränkande. Om inget anges får alltså jakten ske med sedvanliga jaktmedel och jaktmetoder.

Åtel är ett lockbete som används vid jakt efter bl.a. rovdjur, då oftast räv, för att jägaren skall få djuret inom skotthåll. Åteljakt är alltså en jaktmetod. Som åtel används vid jakt på rovdjur vanligen olika sorters slaktavfall.

Huvudregeln vad gäller tillåtna jaktmetoder kommer som nämnts till uttryck i 27 § jaktlagen, där bl.a. sägs att viltet inte skall utsättas för onödigt lidande. Åteljakt möjliggör typiskt sett säkra och effektiva skott. Sådan jakt är därför tillåten. Att Naturvårdsverket i beslutet om skyddsjakt förbjudit åtel som jaktmetod - vilket alltså utgör en inskränkning av tillåtna jaktmetoder enligt jaktlagen och jaktförordningen - förklaras i beslutet bero på risken för att en framlockad björn kopplar samman föda med människovittring. Den kan därför komma att dras till bebodda områden och därmed bli en s.k. problembjörn.

Riksåklagaren har i målet gjort gällande att nedläggandet av björnen står i strid mot huvudregeln i 3 § jaktlagen att allt vilt är fredat, eftersom björnen fällts i strid mot en förutsättning för undantaget från fredningen, nämligen att jakt inte fick ske vid åtel.

Enligt 3 § jaktlagen får vilt fällas med stöd av sådana föreskrifter eller beslut som anges i lagen. Naturvårdsverkets beslut innefattar ett sådant undantag från huvudregeln. Den fällda björnen - som uppfyllde de krav som i Naturvårdsverkets beslut ställdes på art, tid och område - var alltså i och för sig jaktbar.

Att nedlägga björnen vid åtel var enligt Naturvårdsverkets beslut däremot inte tillåtet. Frågan är emellertid om förbudet skall anses ta sikte på viltet eller jaktmetoden. I beslutet klargörs först under rubrikerna ”Var, när och hur många djur får fällas?” och ”Vilka djur får fällas?” vilket vilt som är jaktbart. Därefter talas under rubriken ”Jaktförbud vid åtel” om ”förbud att jaga björn vid åtel”. Föreskriften synes med beaktande av ordalagen och sammanhanget närmast böra ges innebörden att den förbjuder en jaktmetod på ett i och för sig jaktbart vilt. Redan av det skälet är det tveksamt om ett åsidosättande av förbudet kan anses stå i strid mot 3 § jaktlagen.

Mer väsentligt är emellertid att bestämmelsen i 3 § jaktlagen inte rör jaktmetoderna utan viltet. Riksåklagarens synsätt att det inom ramen för 3 § skulle kunna skiljas mellan fredat och jaktbart vilt beroende på vilken jaktmetod som kommer till användning är därför oförenligt med den rätta innebörden av lagstadgandet. Synsättet är också oförenligt med lagens systematik. Det visar sig på skilda sätt.

Riksåklagarens uppfattning leder till ett stort antal fall av dubbel kriminalisering. Anta t.ex. att björnen skjutits från en bil. Det är straffbelagt enligt 31 § första stycket och 43 § 2 jaktlagen. Men med riksåklagarens uppfattning skulle det också vara straffbart enligt 3 § och 43 § 2, då dessutom med all sannolikhet som grovt jaktbrott på två grunder, nämligen enligt 44 § andra stycket 1 (särskilt skyddat vilt, jfr NJA 2006 s. 610) och 3 (jakt med otillåten hjälp av motordrivet fortskaffningsmedel). Orsaken till den dubbla kriminaliseringen är att riksåklagarens synsätt innebär att jakt på jaktbart vilt med förbjuden jaktmetod blir att anse som jämväl jakt på fredat vilt.

Med riksåklagarens logik borde dessutom motsvarande gälla beträffande jaktmedel, t.ex. i fråga om en råbock som under bockjakten nedlagts med hagelvapen (råbocken skulle då anses som fredad, eftersom hagelvapen under bockjakten - men inte senare under jaktsäsongen - är ett otillåtet jaktmedel; endast kulvapen får användas vid bockjakt). I själva verket skulle varje gång ett vilt fälldes med ett jaktmedel eller en jaktmetod som var straffbar gärningen dessutom vara att anse som brott mot 3 § jaktlagen. Den dubbla kriminaliseringen blir här ingen tillfällighet utan regel.

Den dubbla kriminaliseringen för också med sig svårigheter vid bedömandet av straffvärdet. Den av riksåklagaren påstådda åteljakten på en i och för sig jaktbar björn (den fick ju jagas med annan jaktmetod, t.ex. med ställande hund) blir enligt riksåklagarens åsikt att bedöma enligt samma straffskala som fällandet av en fredad björn, dvs. en björn som inte får nedläggas med någon jaktmetod. Då är att märka att med hänsyn till att det var en björn som fälldes skulle det normalt bli fråga om grovt jaktbrott (44 § andra stycket 1 jaktlagen). För ett sådant brott gäller en straffskala på fängelse om lägst sex månader och högst fyra år. Det skall jämföras med ett åsidosättande av den i 27 § jaktlagen upptagna huvudregeln beträffande jaktmetoder, som enligt 45 § första stycket 3 har endast böter i straffskalan. För jakt på jaktbart vilt från bil är enligt 43 § 2 straffskalan böter eller fängelse i högst ett år.

Problemen med straffvärdebestämningen hänger ytterst samman med att riksåklagarens synsätt leder till en ändamålsförskjutning vid tillämpningen av 3 § jaktlagen. Det skyddsintresse som lagstiftaren har lagt till grund för bestämmelsen kommer till ett tydligt uttryck i 4 §, nämligen vården av och värnandet om den svenska faunan. Den tillämpning som riksåklagaren vill ge bestämmelsen har inget med det att göra. Det låter sig dock inte generellt sägas vad skyddsintresset i stället skulle vara. Vilket syfte ett förbud mot en viss jaktmetod har beror nämligen på det enskilda förbudet. Ett förbud mot jakt från bil behöver således inte ha samma skyddssyfte som ett förbud mot användandet av fast belysning vid jakt.

Skillnader i skyddsintresse leder till skillnader i straffvärde. Det har lagstiftaren tagit hänsyn till genom bestämmelserna i 43-45 §§jaktlagen, som innebär att beträffande straffvärdet en övervägd differentiering av olika typer av brott mot jaktlagen görs. Om på det sätt riksåklagaren förordar användandet av en otillåten jaktmetod skulle omfattas av 3 § ställs denna lagstiftarens avsikt åt sidan. Ett antal fall skulle då genom att hänföras till det lagrummet få ett ökat straffvärde.

En annan konsekvens av riksåklagarens synsätt är att 3, 43 och 44 §§jaktlagen kommer att få funktionen av blankettstraffordning för varje föreskrift om jaktmedel och jaktmetod som med stöd av jaktlagen eller jaktförordningen meddelas i anslutning till ett undantag från fredningen. Det gäller då oberoende av beslutande myndighet - i praktiken handlar det om Naturvårdsverket och länsstyrelserna - och oavsett föreskriftens syfte och innebörd. Att ordningen kan ifrågasättas i betraktande av det skyddsintresse som 3 § jaktlagen vilar på och det straffvärde som lagstiftaren åsatt ett brott mot den bestämmelsen har redan framgått av det ovanstående. Till det kommer de konstitutionella synpunkter som kan anföras mot en sådan ordning. Det gäller särskilt när föreskriften avser en jaktmetod som uppfyller de författningsenliga kraven i jaktlagen och jaktförordningen.

Beträffande den situation som är före i målet innebär riksåklagarens inställning att en lagbestämmelse som syftar till att skydda svensk fauna skulle kunna användas för att straffbelägga ett förbud som syftar till att skydda enskilda mot att björnar domesticeras. Vidare skulle straffvärdet svara mot illegal jakt på ett stort rovdjur när det i sak handlar om olovligt matande av en björn. Att ge jaktlagen en innebörd som leder till att straffskalan för förbjuden utfodring åtminstone som utgångspunkt blir fängelse i sex månader till fyra år är mindre väl avvägt och inte förenligt med de lagstiftarens överväganden om straffvärden som kommer till uttryck i 43-45 §§jaktlagen.

Det kan tilläggas att syftet med det aktuella åtelförbudet principiellt sett har mycket litet med själva jakten att göra. Det måste ju ha varit utläggandet av åtel som Naturvårdsverket önskade motverka, inte jakt vid denna. Om syftet får bli bestämmande borde det vara lika förbjudet att utfodra björnar oberoende av om de jagas eller inte. Domesticeringsrisken torde rent av vara större om utfodring sker utan samband med jakt.

Slutsatsen är att om björnen fälldes i strid mot Naturvårdsverkets förbud mot att jaga björn vid åtel utgör det likväl inte ett brott mot 3 § jaktlagen.

Det finns anledning att här stryka under - även om det redan framgår av vad som sagts ovan - att om åsidosättandet hade gällt en föreskrift som undantog vissa djur från ett beslut om skyddsjakt, t.ex. honor med ungar och ungar upp till en viss ålder, hade bedömningen blivit annorlunda. En sådan föreskrift anger vilket vilt som är jaktbart, inte vilka jaktmetoder som är otillåtna på jaktbart vilt. Detsamma gäller naturligtvis föreskrifter om tid och område för undantaget från fredning.

Även om den påstådda gärningen inte utgör ett brott mot 3 § jaktlagen kvarstår att den står i strid mot Naturvårdsverkets beslut. Det beslutet vilar på 7 §. Frågan är om ett åsidosättande av ett sådant beslut är straffbart.

Bestämmelser om ansvar för brott mot jaktlagen eller föreskrift eller beslut som meddelats med stöd av denna finns i 43-45 §§jaktlagen. Lagstiftningstekniken är enumerativ. För varje bestämmelse i lagen vars åsidosättande är tänkt att vara straffbar anges brottets beteckning och tillämplig straffskala. Det gäller även åsidosättande av föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen.

Uppräkningen i 43-45 §§jaktlagen omfattar inte bristande efterlevnad av beslut som meddelats med stöd av 7 §.

Varför beslut som meddelats med stöd av 7 § jaktlagen inte fångas upp av lagens straffbestämmelser är oklart. Förhållandet framstår som anmärkningsvärt. Att straffbelägga åsidosättanden av sådana föreskrifter som avses i 7 § andra stycket förefaller både närliggande och lämpligt. Lagstiftaren hade då kunnat ta ställning till vad som är en adekvat straffskala. Dessutom hade det oönskade handlingssättet blivit kriminaliserat direkt sålunda, att det behov av en extensiv tillämpning av 3 § som riksåklagarens talan får anses ge uttryck för undvikits. I det aktuella fallet hade således utläggandet av åteln i björnjaktssyfte utgjort den straffbara gärningen, inte nedläggandet av björnen.

Oavsett vad förklaringen kan vara står dock klart att ett åsidosättande av vad som för jaktmetoder föreskrivs i ett beslut som tillkommit med stöd av 7 § enligt lagens ordalag inte omfattas av dess straffbestämmelser. I ljuset av legalitetsprincipen föranleder det slutsatsen att den åtalade gärningen inte är straffbar.

På grund av det anförda fastställer jag hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 28 mars 2008.

Mål nr: B 406-06.

Lagrum: 2 kap. 10 § RF, 1 kap. 1 § BrB, 3, 7, 43, 44 och 46 §§jaktlagen (1987:259) samt 9 b, 23 a och 24 §§jaktförordningen (1987:905).

Rättsfall: NJA 1994 s. 480, NJA 1995 s. 84, NJA 1999 s. 215, NJA 2000 s. 490, NJA 2001 s. 623, NJA 2004 s. 97 och NJA 2007 s. 227.