NJA 2000 s. 538

Part i skiljeförfarande har inte ansetts vara bunden av tystnadsplikt beträffande skiljeförfarandet såvida parterna inte träffat överenskommelse därom.

TR:n

Enligt ett låneavtal d 26 aug 1983 mellan Bulgarian Foreign Trade Bank Ltd (Bulbank) och GiroCredit Bank Aktiengesellschaft der Sparkassen (GiroCredit) ställde GiroCredit till Bulbanks förfogande krediter för finansiering av köpekontrakt mellan österrikiska exportörer och bulgariska importörer.

Den 11 mars 1994 överlät GiroCredit rätten till betalning av vissa lån som Bulbank beviljats med anledning av avtalet till A.I. Trade Finance Inc (AIT). GiroCredit underrättade d 14 mars 1994 Bulbank om överlåtelsen. Bulbank förklarade senare för GiroCredit att Bulbanks medgivande erfordrades för överlåtelsen. Sådant medgivande lämnades inte.

I låneavtalet mellan GiroCredit och Bulbank föreskrivs bl a att tvister med anledning av avtalet skall avgöras av skiljenämnd enligt Arbitration Rules of the United Nations Economic Commission for Europe (ECE) och att skiljeförfarandet skall äga rum i Stockholm. AIT, som inte erhöll betalning av Bulbank för de av GiroCredit överlåtna lånefordringarna, åberopade skiljeklausulen och påkallade skiljeförfarande, vilket inleddes d 15 mars 1996 i Stockholm. I skiljeförfarandet yrkade AIT att Bulbank skulle förpliktas betala dessa fordringar till AIT.

Bulbank invände inledningsvis mot skiljemännens behörighet att pröva tvisten och hävdade att det inte fanns något giltigt skiljeavtal mellan AIT och Bulbank samt att skiljeavtalet mellan GiroCredit och Bulbank inte var bindande för Bulbank i förhållande till AIT.

Skiljenämnden (f d JustR Lars Welamson, advokaten professor Stefan Lindskog och professor Christian Nowotny, Wien) meddelade d 5 mars 1997 beslut i behörighetsfrågan. Skiljenämnden fann i sitt beslut att skiljeavtalet var giltigt och att skiljenämnden var behörig att behandla tvisten. Härefter fortsatte skiljeförfarandet.

Skiljenämndens beslut refererades under våren 1997 i tidskriften Mealey's International Arbitration Report, vilken utkommer i USA. Beslutet hade gjorts tillgängligt för tidskriften genom en företrädare för AIT i USA. (En hänvisning till referatet finns i NJA 1997 s 866.)

Den 11 nov 1997 tillställdes skiljenämnden och AIT en skrift från Bulbank. Skriften innehöll bl a en hävningsförklaring riktad mot skiljeavtalet och Bulbank hemställde att skiljeavtalet skulle förklaras ogiltigt.

I beslut d 12 nov 1997 avvisade skiljenämnden Bulbanks yrkande om upphävande av skiljeavtalet.

Efter slutförhandling i tvisten meddelade skiljenämnden skiljedom d 22 dec 1997.

Bulbank klandrade skiljedomen genom att väcka talan mot AIT vid Stockholms TR Bulbank yrkade att TR:n skulle förklara skiljedomen ogiltig, alternativt häva skiljedomen.

AIT bestred Bulbanks talan.

Till grund för sin talan åberopade Bulbank

- i första hand att det inte hade förelegat något giltigt skiljeavtal mellan parterna, eftersom skiljeklausulen inte hade medföljt förvärv av rättigheter enligt låneavtalet och i andra hand

- att Bulbank hade hävt det skiljeavtal som AIT åberopat, då AIT gjort sig skyldigt till väsentligt avtalsbrott gentemot Bulbank genom att utan Bulbanks medgivande medverka till publicering av skiljenämndens beslut d 5 mars 1997 och därigenom bryta mot den grundläggande sekretess som gäller för skiljeförfarandet.

Bulbank gjorde dessutom gällande att skiljenämndens ordförande hade varit jävig vid tiden för skiljedomens meddelande.

AIT åberopade till grund för sitt bestridande

- att det hade förelegat ett giltigt skiljeavtal mellan parterna,

- att Bulbank hade saknat grund för att häva skiljeavtalet eftersom AIT genom att medverka till publicering av skiljenämndens beslut inte hade gjort sig skyldigt till avtalsbrott och ett sådant i vart fall inte kunde betraktas som grovt

- samt att skiljenämndens ordförande inte hade varit jävig.

Vad beträffar påståendet att skiljeavtalet hävts anförde Bulbank till utveckling av sin talan: AIT har genom publiceringen av skiljenämndens beslut brutit det krav på sekretess som gäller under skiljeförfarande. AIT har därmed begått avtalsbrott mot skiljeavtalet. Brottet är väsentligt eftersom sekretessen är en grundsten för hela skiljeförfarandet. Därtill torde möjligheten till sekretess vara det främsta skälet till att skiljeförfarande väljs framför domstolsprövning för tvistelösning. I artikel 29 i ECE Arbitration Rules, vilka enligt skiljeklausulen i låneavtalet skall reglera förfarandet, föreskrivs att "The proceedings shall be held in camera". Den sekretess, som föreskrivs avser hela skiljeförfarandet. Det innebär att sekretess även gäller ett delavgörande under förfarandets gång. Beslutet som meddelades av skiljenämnden d 5 mars 1997 är ett sådant avgörande.

AIT anförde: Varken i den svenska lagen om skiljemän eller i ECE Arbitration Rules, vilka båda här är tillämpliga, finns något föreskrivet som visar att part inte skulle ha rätt att publicera ett beslut eller en dom. I artikel 36 i ECE Arbitration Rules som avser avgörande, awards, nämns inte något härom. Den av Bulbank åberopade artikeln tar sikte på förhandlingarna inför skiljenämnden, benämnt "the proceedings" i den engelska versionen av ECE Arbitration Rules och "l'audience" i den franska. Det aktuella skiljeavtalet har inte heller föreskrivit något beträffande sekretess. Vad Bulbank anfört är enbart av allmän karaktär och tar inte sikte på vad som reglerats mellan parterna. I andra länder är det vanligt att skiljedomar publiceras. I Finland och Norge finns exempelvis regler om att en skiljedom skall deponeras hos domstol inom viss tid efter att den meddelats. -AIT hänvisade även till innehållet i skiljenämndens beslut d 12 nov 1997.

Domskäl

TR:n (rådmannen Wiklund Jörgensen, hovrättsassessorn Heiborn och tingsfiskalen Riberdahl) meddelade dom d 10 sept 1998.

TR:n fann inte visat att det förelåg sådana särskilda omständigheter som skulle medföra att skiljeavtalet inte var bindande mellan Bulbank och AIT. Giltigt skiljeavtal förelåg således vid tidpunkten för skiljeförfarandets påkallande.

TR:n anförde vidare i sina domskäl: TR:n tar härefter upp frågan om skiljeavtalet på grund av Bulbanks hävningsförklaring d 11 nov 1997 upphört att gälla mellan parterna, dvs frågan om Bulbank haft giltigt skäl för hävning. Frågan avgör i sin tur om skiljeavtalet var gällande vid tiden för skiljedomens meddelande.

Är skiljeförfarandet direkt förenat med en regel om sekretess? Bulbanks ståndpunkt innebär att Bulbank anser att det alltid vid skiljeavtal, i vart fall avseende hela förfarandet, åligger parterna att iaktta sekretess och att den skyldigheten endast kan brytas genom överenskommelse mellan parterna. AIT:s ståndpunkt är att sekretess enbart föreligger för det fall överenskommelse om sekretess träffats mellan parterna och att part i avsaknad av sådan överenskommelse har frihet att till tredje man förmedla i vart fall innehållet i skiljenämndens beslut eller dom.

TR:n kan notera att någon uttrycklig eller otvetydig regel som tar sikte just på denna situation inte finns i den lagstiftning och i de avtal som är tillämpliga. Parterna är vidare ense om att de varken har avtalat om att sekretess skall råda eller om att sekretess inte skall råda. De är även överens om att Bulbank inte lämnat något medgivande för AIT att publicera skiljenämndens beslut av d 5 mars 1997. Mot den bakgrunden har TR:n att gå igenom de av parterna åberopade omständigheterna samt de övriga rättsliga förhållanden som kan ha betydelse för frågan om offentlighet eller sekretess i skiljeförfarandet.

Beträffande skiljeförfarandet är ECE-Rules samt svensk rätt gällande. TR:n kan konstatera att AIT:s påstående angående den praktiska hanteringen av skiljedomar i andra länder saknar relevans, såvitt angår förhållandena i länder för vilka ECE-Rules inte är tillämpliga och i övrigt för alla länder utom Sverige.

I ECE-Rules återfinns en regel som direkt rör sekretessfrågor, nämligen den av Bulbank åberopade artikeln 29. TR:n tar inledningsvis upp vilka slutsatser som går att dra utifrån den artikeln.

Bulbank har hävdat att artikel 29 har räckvidd på hela förfarandet och att den ger uttryck för att det råder en allmän princip om sträng sekretess under hela skiljeförfarandet om parterna inte överenskommer om annat. AIT har anfört att artikelns placering ger vid handen att artikel 29 enbart avser att reglera den muntliga förhandlingen inför skiljenämnden och åberopat att just de termer som används - l'audience och the proceedings - rätteligen skall översättas med förhandling. AIT har vidare påpekat att någon sekretessregel avseende avgöranden saknas bland de regler som följer under nästa underrubrik, The Award. ECE-Rules är indelade i fyra avsnitt under skilda huvudrubriker, i den engelska versionen benämnda General Provisions, Arbitrators, The place of arbitration och The procedure of arbitration. Artikel 29 återfinns under det sistnämnda avsnittet avseende The procedure of arbitration (på franska La procedure de l'arbitrage), vilket avsnitt har den största omfattningen. Det avsnittet består av 29 artiklar av ECE-Rules sammanlagt 43 artiklar. Artikel 29 är den inledande av fyra artiklar som finns samlade under underrubriken The Hearing (på franska L'audience).

Rent språkligt kan TR:n notera följande. L'audience betyder sammanträde, medan översättningen av ordet the proceedings närmast är rättegång eller förfarande. Ordet rättegång i svenska sammanhang omfattar hela förfarandet i domstolen och inte enbart den muntliga förhandlingen. Den i målet aktuella skiljenämnden har använt ordet proceedings på ett sådant sätt att det endast kan avse förfarandet som helhet. Proceedings har i en ordbok för engelska juridiska termer angivits ha innebörden skiljeförfarande. En översättning av termen proceedings talar således för att regleringen i artikel 29 tar sikte på hela förfarandet. Den franska termen l'audience och rubriken skulle kunna tyda på något annat. TR:n kan dock konstatera att det under samma underrubrik i ECE-Rules finns andra artiklar som tydligt visar att inte ens en översättning av l'audience kan begränsas till att avse enbart den muntliga förhandlingen eftersom den franska texten innehåller en annan term för en sådan, nämligen la procedure orale. Även på engelska återfinns här ett annat ord för muntlig förhandling, nämligen oral hearing. Tilläggas kan att när termen proceedings används i ett annat sammanhang i avsnittet The procedure of arbitration i syfte att reglera språkvalet, nämligen i artikel 26 under underrubriken General procedual provisions, kan innebörden av termen enbart vara hela skiljeförfarandet. TR:n anser att detta sammantaget klart talar för att regleringen i artikel 29 tar sikte på ett vidare sammanhang än enbart en eller flera muntliga förhandlingar. Artikelns räckvidd torde snarare vara hela skiljeförfarandet och artikeln är således mer avhängig av det avsnitt i vilken den förekommer, nämligen avsnittet The procedure of arbitration. Det sätt varpå det avsnittet är uppbyggt talar närmast för att det är att uppfatta som en skiljeförfarandets rättegångsbalk. Avsnittet är indelat i underrubriker i syfte att öka överskådligheten. Syftet med dessa underrubriker är inte att avgränsa tillämpningen av det som därunder reglerats.

TR:n anser mot bakgrund av ovanstående att artikel 29 närmast talar för en sekretessregel av sådant innehåll som Bulbank hävdat, dvs att sekretess som huvudregel gäller för tvist som är föremål för skiljeförfarande eller i vart fall för skiljeförfarandet som sådant, om ej annat avtalas. Just den aktuella artikel 29 fortsätter med en skrivning om att offentlighet kan råda om båda parter önskar det, vilket ger ytterligare belägg för TR:ns tolkning.

Nästa fråga blir då vad som skall anses innefattat i skiljeförfarandet. TR:n saknar i och för sig anledning att ta ställning till om skiljeförfarandet är att anse som avslutat - i likhet med det svenska rättegångsförfarandet - genom att skiljenämnden meddelar detta och anger tidpunkt för när skiljedom skall meddelas. TR:n har i stället enbart att ta ställning till om skiljeförfarandet i något avseende kan anses avslutat redan i och med att ett delbeslut ges. TR:n finner det inte naturligt att särskilja ett delbeslut från förfarandet som sådant. I svensk rätt hör olika beslut under förfarandet, till och med deldom och mellandom, till förfarandet och ingår i rättegången som sådan. TR:n kan inte se att ECE-Rules innehåller något som tyder på en annan inställning. Det faktum att även interim, interlocutory och partial awards omnämns under underrubriken The Award ändrar inte TR:ns ställningstagande på den punkten, eftersom all reglering hör hemma under avsnittet The procedure of arbitration. Någon uttrycklig reglering av när skiljeförfarandet skall anses avslutat finns inte heller i ECE- Rules. Detta talar för att sekretess på grund av ECE-Rules rått mellan parterna avseende skiljenämndens beslut d 5 mars 1997. '

I avsaknad av andra tolkningsdata beträffande artikel 29 än dess utformning och ordalydelsen av ECE-Rules, finner TR:n att även andra överväganden måste göras. Svensk rättsordning, som även skall tillämpas vad gäller tolkningen av skiljeavtalets innebörd, blir här av betydelse.

Den svenska lagstiftningen behandlar inte frågan om offentlighet eller sekretess råder under skiljeförfarandet. Något rättsfall som belyser frågeställningen har TR:n inte återfunnit. I doktrinen omnämns sekretess genomgående i redogörelser angående dels behovet av ett skiljeförfarande, dels skälen till att skiljeförfarande väljs framför tvistlösning i domstol. De behov och de skäl som regelmässigt återkommer är tre: avsaknad av offentlighet, snabbhet och möjlighet till val av skiljemän. Ofta redogörs det för varför det är viktigt för parterna att kunna lösa sin tvist utan offentlig insyn och att detta behov kan vara avgörande för att skiljeförfarandet väljs. Något uttryckligt svar ges dock inte på frågan om sekretess är en direkt följd av valet av skiljeförfarande. Det finns inte heller i något sammanhang påtalat att parterna regelmässigt skulle ha att ställa sig frågan om sekretess skall vara förenad med skiljeförfarandet och att de, om sekretess önskas, skall avtala om detta.

Denna tystnad kan spegla att det finns outtalade regler som är självklara. I den riktningen talar den redogörelse som lämnas i Hassler- Cars, Skiljeförfarandet, 2 uppl s 209, till kommentar av reglerna för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut. Här nämns, i anslutning till regler om arkivering av skiljedomar, att institutet alltid iakttar sträng sekretess och att det aldrig utan parternas medgivande lämnar ut någon information om pågående eller avslutade skiljeförfaranden eller om dessas existens.

Ett skäl till att frågan om sekretess inte behandlats i lagstiftning och doktrin kan höra samman med skiljeförfarandets karaktär i sig. Skiljeförfarandet har sitt ursprung i rent privata förhållanden och är enbart tillgängligt för parterna då det gäller förhållanden av rent dispositiv karaktär. I Sverige var man ursprungligen tveksam till att överhuvudtaget lagstifta om skiljeförfarande, eftersom detta ansågs vara en helt privat företeelse. Senare har den ståndpunkten nyanserats. I samband med arbetet med 1929 års lag redovisades inställningen att det måste vara "rimligt och riktigt att staten för att över huvud tillerkänna skiljeavtal och skiljedomar rättsverkan dels uppställer vissa formella krav, dels söker, så långt det kan ske utan ett otillbörligt begränsande av parternas avtalsfrihet, bereda möjligheter för materiellt riktiga avgöranden" (NJA II 1929 s 6).

Att skiljeförfarandet har sin grund i den privata sfären är av betydelse för förståelsen av dess natur. De tre olika behov och skäl som ovan nämnts kan alla återföras på en och samma utgångspunkt, vilken anges i förarbetena: "Grundvalen för skiljeavtalet är parternas önskan att undandraga den föreliggande eller framtida tvisten domstolarnas bedömande.. Denna önskan kan ha olika grunder. Den kan bottna i en strävan att undanhålla tvisten från offentligheten.." (NJA II 1929 s 5).

De som väljer skiljeavtalet väljer således bort domstolsförfarandet. Domstolsförfarandet kan därmed inte vara den självklara utgångspunkten för innehållet i det som sätts i dess ställe, skiljeförfarandet. Utgångspunkten måste i stället vara vad som normalt gäller inom samhällslivets privata sektor. Vad som då är nödvändigt att avtala om, är det man vill tillföra denna sektor.

I domstolsförfarandet gäller offentlighet. Detta förhållande kan inte parterna påverka. Av tidigare angivna tre skäl för, respektive tre behov av skiljeförfarande så är det enbart behovet av sekretess som parterna inte på något vis kan få tillgodosett inom ett domstolsförfarande. Beträffande de övriga två finns vissa möjligheter. Det är ju inte självklart att domstolsförfarandet alltid är mer tidskrävande än skiljeförfarandet eller att parterna åtminstone inte i någon mån skall kunna destinera tvisten till viss krets av domare. Sekretessen som skäl för skiljeförfarande har därför en särställning. Redan mot den bakgrunden förefaller det ologiskt att parterna skulle behöva avtala om sekretess.

Inom det privata gäller inte någon offentlighetsprincip. Inom den privata sfären gäller således inte någon självklar rätt till insyn för utomstående. Därtill finns inte heller någon självklar rätt för den som fått sådan insyn att vidareförmedla vad som därigenom erfarits. Att förhållandet är sådant understryks av hur lagstiftningen är uppbyggd. Den som under ett rättsligt förfarande, oavsett om detta är av civil, straffrättslig eller offentligrättslig art, behöver tillgång till exempelvis handlingar i privat ägo måste ha lagstöd för att kunna tillmötesgås. Rätten att vidareförmedla uppgifter är vidare kringskuren av regler om förtal, skydd för företagshemlighet etc.

Inom privatlivet förutsätts således att det som förekommer eller behandlas där är och skall förbli privat. Annorlunda uttryckt föreligger det en presumtion inom den privata sektorn av samhällslivet för att sekretess råder om ej annat avtalas eller föreskrivs i lag. Mot bakgrund av skiljeförfarandets karaktär finner TR:n att om offentlighet önskas i ett förfarande som ersätter domstolsförfarandet, så erfordras att parterna avtalar om detta.

Sammanfattningsvis. Skiljeförfarandet är såsom en del av den privata sektorn inom samhällslivet förenat med en regel om att sekretess skall iakttas. Att det saknas någon uttalad regel om huruvida sekretess gäller i skiljeförfarandet - lagfäst eller avtalad - och att frågan förbigås med tystnad i doktrinen kan således inte tas till intäkt för att förhållandet skulle vara det motsatta. TR:n konstaterar i stället att sekretess enligt svensk rätt gäller i och för skiljeförfarandet om inte annat avtalas mellan parterna och att en tolkning av ECE-Rules ger vid handen att dessa regler innebär en reglering motsvarande den svenska rättens.

När GiroCredit och Bulbank ingick skiljeavtalet har de således enligt TR:ns mening, då inte annat avtalats, samtidigt förbundit sig vid att skiljeförfarande skulle ske under iakttagande av sekretess. TR:n finner att AIT genom att medverka till att tvisten blev känd till sin existens och delvis till sitt innehåll därigenom har brutit mot skiljeavtalet.

Bulbank har hävdat att avtalsbrottet är väsentligt och det därmed utgjort grund för hävning. Sekretessen utgör en för skiljeförfarandet grundläggande och väsentlig regel. Redan mot bakgrund härav finner TR:n att ett brott mot sekretessen som huvudregel måste anses vara ett väsentligt brott mot skiljeavtalet. TR:n kan inte finna att det i sak har någon betydelse vad som blivit känt angående skiljeförfarandet eller på vilket sätt det skett. Den avgörande faktorn är istället att något blivit känt och det genom parts medverkan. Särskilt gäller detta om offentliggörandet sker på ett sådant sätt att envar har rätt att föra det vidare, vilket medför en möjlighet till stor spridning. Om inte varje sådant offentliggörande skulle vara ett väsentligt avtalsbrott skulle sekretessregeln i praktiken vara svår att upprätthålla. I detta fall har det således, enligt TR:ns mening, inte någon betydelse var publikationen givits ut eller med vilken spridning. Det är möjligt att något undantag bör fornas till den av TR:n angivna huvudregeln - att sekretessbrott betraktas som väsentligt brott mot skiljeavtalet - men TR:n finner inte att förhållandena här ger anledning att frångå en sådan huvudregel.

Avtalsbrottet, som således varit väsentligt, har utgjort en giltig grund för Bulbank att häva avtalet. Bulbank har hävt avtalet d 11 nov 1997. TR:n kan därför konstatera att det inte förelegat något giltigt skiljeavtal vid tidpunkten för skiljedomens meddelande. TR:n skall därför förklara skiljedomen meddelad d 22 dec 1997 ogiltig.

Domslut

Domslut. TR:n förklarar skiljedomen meddelad i Stockholm d 22 dec 1997 i tvist mellan AIT och Bulbank ogiltig.

Svea HovR

AIT överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av Bulbanks vid TR:n förda talan.

Bulbank bestred ändring.

Parterna åberopade i HovR:n samma grunder och i huvudsak samma omständigheter som vid TR:n.

AIT hävdade att Bulbanks yrkande att skiljedomen skulle hävas - såsom Bulbank fört sin talan - endast hänförde sig till jävsgrunden, varför HovR:n inte kunde häva skiljedomen på annan grund än denna och således i övrigt var hänvisad till att pröva om skiljedomen var ogiltig.

AIT hävdade vidare att frågan om upphävande av skiljeavtalet på grund av den skedda publiceringen slutgiltigt avgjorts av skiljenämnden genom dess beslut d 12 nov 1997 och till följd härav inte borde bli föremål för omprövning eller annan bedömning av domstol.

Bulbank anförde att banken genom hela processen hade hänfört yrkandena om ogiltigförklaring av skiljedomen och, alternativt, hävning av denna till samtliga åberopade grunder.

AIT åberopade i HovR:n rättsutlåtanden av Rechtsanwalt Dr. Dr. O.G., advokaten G.R., advokaten K.H., professor H.S. och professor P.O..

HovR:n (hovrättslagmannen Wikrén, hovrättsråden Erlandsson och Matz, referent, samt hovrättsassessorn Nygren Malmenfelt) meddelade dom d 30 mars 1999.

I domskälen anförde HovR:n inledningsvis: HovR:n finner inte att Bulbank vid TR:n eller här begränsat sin talan så, att domstolen i fråga om en viss eller vissa av de åberopade grunderna förhindrats att pröva såväl yrkandet om ogiltighetsförklaring som hävningsyrkandet.

HovR:n fann i likhet med TR:n att ett giltigt skiljeavtal hade förelegat när skiljeförfarandet påkallades och att skiljedomen därför inte skulle förklaras ogiltig på Bulbanks förstahandsgrund.

Härefter anförde HovR:n i domskälen: Med anledning av AIT:s ovan redovisade invändning vill HovR:n först anföra följande. Om en skiljedom meddelas utan att skiljeavtal finns, föreligger enligt skiljemannalagen antingen ogiltighet eller klandergrund, beroende på om bristen är ursprunglig eller skiljeavtalet senare har upphört (se bl a Hassler- Cars, Skiljeförfarande, 2 uppl s 132 f). Domstolen måste därför i mål om klander av skiljedom i båda dessa fall anses behörig att pröva parts påstående. I annat fall skulle den knappast kunna fullgöra sin uppgift. Den omständigheten att skiljenämnden, exempelvis enligt art 18 i ECE- reglerna, har getts rätt att själv besluta om sin jurisdiktion och om existensen eller giltigheten av ett skiljeavtal som satts i fråga medför enligt HovR:ns mening ingen annan bedömning.

Bulbank har gjort gällande att AIT genom publiceringen av delbeslutet d 5 mars 1997 gjort sig skyldigt till en illojal och för Bulbank skadlig handling samt att detta, i förening med den allmänna sekretessplikten i skiljeförfarandet, utgjort tillräcklig grund för att häva avtalet. I likhet med TR:n har HovR:n därför först att ta ställning till frågan om och i vilken utsträckning tystnadsplikt gäller för part enligt ECE- reglerna och enligt svensk rätt.

Vad först gäller ECE-reglerna finns endast en bestämmelse som reglerar sekretessfrågan, nämligen art 29. Bestämmelsen återfinns under rubriken The Hearing (på franska L'audience) och anger att "the proceedings shall be held in camera" om inte parterna begär "that they be held in public". Redan bestämmelsens placering under en rubrik som normalt inte torde kunna avse något annat än ett sammanträde för muntlig handläggning gör att bestämmelsen måste antas avse avskildhet vid detta och inte föreskriva någon tystnadsplikt i skiljeförfarandet i övrigt. För den ståndpunkten talar även ordalydelsen och särskilt användningen av uttrycket "in camera", som tar sikte på förhandling eller diskussioner inför slutna dörrar. Att ordet "proceedings" (på franska här "la procedure") i art 26, som reglerar frågan om översättning av dokument och tolkning, används i en vidare bemärkelse förändrar inte vad som sagts nu. Någon sekretessregel finns inte heller i anslutning till bestämmelsen i art 41 om expediering av skiljedomar. HovR:n kommer sålunda till skillnad från TR:n till slutsatsen, att ECE-reglerna inte uttryckligen reglerar frågan om tystnadsplikt såvitt gäller det skriftliga förfarandet och meddelade skiljedomar och beslut. Självfallet innebär inte detta att skiljemän och parter skulle anse sig kunna underlåta att iaktta diskretion i fråga om skiljeförfarandet, men kravet härpå har annan grund.

Som TR:n anför behandlar den svenska lagstiftningen inte frågan om tystnadsplikt i skiljeförfaranden (jfr dock bestämmelsen om tystnadsplikt för vittnen i 8 kap 17 § sekretesslagen (1980:100), som träder i kraft d 1 april 1999). Att sekretess i form av avskildhet vid förhandlingar och diskretion i fråga om förfarandet i övrigt likväl utgör ett grundläggande element i skiljeförfarandet och är ett av de viktigaste skälen till att skiljeförfarande ofta väljs står samtidigt klart. Grundläggande för skiljeförfarandet är att detta, som ett privaträttsligt processuellt förfarande, är undandraget den offentlighet som gäller för domstolsförfarandet liksom för annan offentlig verksamhet. Innebörden av detta är att tredje man inte kan göra anspråk på att få insyn i förfarandet, snarare än att parterna i skiljeförfarandet ålagts någon tystnadsplikt (se bl a SOU 1995:65 s 186). De fördelar som det innebär för parterna att ha tillgång till skiljeförfarandet förutsätter dock att dessa iakttar den diskretion som bär upp förfarandet.

Även om partssekretessen i skiljeförfarandet inte har reglerats i lag och knappast heller - som fallet tycks vara i vissa andra länder - kan anses generellt ingå som en tyst eller underförstådd avtalsförpliktelse vid träffande av skiljeavtal, torde offentliggörande av uppgifter i ett skiljeförfarande i många fall kunna ses som ett brott mot den lojalitetsplikt som åvilar en part gentemot motparten. Vid den bedömningen torde stor betydelse få fästas vid vilket slags uppgifter som offentliggjorts. Så torde exempelvis uppgifter som rör parternas verksamhet eller deras utveckling av talan i skiljetvisten normalt få anses mera skyddsvärda än uppgiften att en skiljetvist mellan parterna pågår eller uppgifter som rör renodlat processuella frågor av generell art. Vidare torde få beaktas bl a om det funnits ett godtagbart skäl för offentliggörandet, i vilken utsträckning motparten vållats skada genom detta och, i förekommande fall, om uppgiften lämnats i syfte att skada motparten.

I de fall som nu berörts torde sanktionen mot part som otillåtet röjt uppgift om skiljeförfarandet normalt utgöras av ersättning till motparten för visad skada. För att ett skiljeavtal skall få hävas krävs - liksom vid hävning av andra civilrättsliga avtal - att part gjort sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott. Med hänsyn till de långtgående konsekvenser som hävningen av ett skiljeavtal kan medföra måste hävningsrätten ges ett mycket begränsat utrymme.

I målet är ostridigt att AIT låtit publicera skiljenämndens beslut d 5 mars 1997 i den amerikanska tidskriften Mealey's. De närmare omständigheterna kring publiceringen liksom motivet för denna har inte klarlagts i målet. Beslutets första cirka en sida innehåller under rubriken Inledning kortfattade uppgifter om parterna, kreditavtalet, riskdelningsavtalet och överlåtelsen av vissa fordringar till AIT samt om att ett skiljeförfarande pågick mellan AIT och Bulbank. Beslutet innehåller på de övriga nio sidorna, med ett mindre undantag, partsargumenten och skiljemännens överväganden i den rent rättsliga frågan om skiljeavtalet följt med vid överlåtelsen av vissa fordringar till AIT. Den alldeles övervägande delen av det som publicerats rör således rättsliga principöverväganden i en processuell fråga av generellt intresse. HovR:n finner med hänsyn härtill och med hänvisning till vad förut sagts att Bulbank inte har anfört några skäl som kan medföra rätt att häva skiljeavtalet. Skiljeavtalet har således varit gällande vid tidpunkten för skiljedomens meddelande. Bulbanks talan skall därför inte bifallas heller på den i andra hand åberopade grunden.

HovR:n behandlade vidare frågan om skiljenämndens ordförande varit jävig och fann att skiljedomen inte heller skulle upphävas på denna grund.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom ogillar HovR:n Bulbanks talan.

HD

Bulbank (ombud advokaten Torgny Wetterberg) överklagade och yrkade bifall till käromålet.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande Bulbanks talan såvitt avsåg frågan huruvida skiljeklausulen kunnat hävas på grund av avtalsbrott men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd såvitt avsåg de övriga av Bulbank åberopade grunderna.

AIT (ombud advokaten Claes Broman) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, Lennander, Westlander och Victor, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Bakgrunden till tvisten är att AIT påkallade skiljeförfarande i förhållande till Bulbank med stöd av en skiljeklausul i ett låneavtal mellan Bulbank och en österrikisk kreditgivare. I skiljeförfarandet invände Bulbank inledningsvis att skiljeklausulen inte var bindande för Bulbank i förhållande till AIT. Skiljenämnden meddelade särskilt beslut i den frågan och fann därvid att nämnden var behörig i målet och att förhandlingarna därför skulle fortsätta i sakfrågan.

En tid efter skiljenämndens beslut publicerades detta i den i USA utgivna tidskriften Mealey's International Arbitration Report. Beslutet hade lämnats till tidskriften av företrädare för AIT.

När Bulbank uppmärksammat publiceringen skrev Bulbank till AIT och skiljenämnden och förklarade med hänvisning till publiceringen att man på grund av grovt avtalsbrott hävde skiljeavtalet med omedelbar verkan samt yrkade att skiljenämnden skulle förklara skiljeavtalet ogiltigt på den grunden.

I ett särskilt beslut avvisade skiljenämnden yrkandet och meddelade därefter skiljedom i sakfrågan.

Bulbank har därefter klandrat skiljedomen med yrkande att denna skall förklaras ogiltig eller alternativt hävas.

Frågan i målet är nu om Bulbank kan vinna bifall till sin talan på den grunden att Bulbank hävt skiljeavtalet på grund av avtalsbrott och att det därför inte förelegat något giltigt skiljeavtal när skiljedomen meddelades.

AIT har gjort gällande att domstol saknar behörighet att pröva den i målet aktuella frågan med hänsyn till att skiljenämnden redan, på Bulbanks begäran, prövat frågan. Prövningen har enligt AIT varit materiell och då något formellt fel således inte begåtts eller ens påståtts kan frågan inte komma under bedömning inom ramen för en klanderprocess.

En väsentlig grund för talan mot skiljedom är att det inte förelegat ett giltigt skiljeavtal. Att skiljenämnden i sådant fall tagit ställning till frågan om sin behörighet utgör inte något hinder för att frågan senare prövas av domstol. Att avsaknaden av giltigt skiljeavtal inte påstås vara ursprunglig utan en följd av en hävning av avtalet under pågående skiljeförfarande ger inte anledning till någon annan bedömning.

I det avtal i vilket den tillämpliga skiljeklausulen ingår föreskrivs att avtalet skall regleras enligt lagen i Österrike. Någon särskild bestämmelse om tillämplig lag för själva skiljeavtalet finns däremot inte. Under sådana förhållanden skall frågan om skiljeavtalets giltighet bedömas enligt lagen i det land där skiljeförfarandet ägt rum, det vill säga svensk rätt. Något annat har inte heller parterna gjort gällande här. I enlighet med vad som angetts i skiljeklausulen är också Arbitration Rules of the United Nations Economic Commission for Europe (ECE-reglerna) tillämpliga.

AIT har gjort gällande att Bulbank i HD åberopat nya omständigheter och yrkat att dessa skall avvisas. Vad som avses är att Bulbank gjort gällande att delavgörandet innehållit för Bulbank känslig ekonomisk information samt att publiceringen haft ett illojalt syfte och varit skadlig för Bulbank. HD, som konstaterar att Bulbank redan i TR:n gjort gällande att fråga varit om ett väsentligt avtalsbrott, att vad Bulbank gjort gällande främst framstår som pläderingsvis framförda omdömen grundade på redan i TR:n åberopade omständigheter samt att motsvarande påståenden ostridigt gjorts redan i HovR:n, finner att vad Bulbank anfört inte kan anses innebära att Bulbank här åberopat nya omständigheter till grund för sin talan.

En förutsättning för att Bulbank skall kunna vinna framgång med sin talan är att AIT till följd av avtalet varit underkastat tystnadsplikt. Det är ostridigt mellan parterna att skiljeavtalet inte innehåller någon uttrycklig reglering av frågan. Några bestämmelser om tystnadsplikt finns inte heller i den tillämpliga 1929 års lag om skiljemän. Det kan tilläggas att frågan inte heller är reglerad i den nya lag om skiljeförfarande som numera ersatt 1929 års lag.

Som stöd för att AIT varit underkastat tystnadsplikt har Bulbank åberopat att det i artikel 29 i ECE-reglerna föreskrivs att "The proceedings shall be held in camera unless both parties request that they be held in public". Denna föreskrift måste enligt Bulbank, även om den till sin strikta ordalydelse endast skulle anses avse förhandlingen, tolkas som innefattande ett krav på sekretess under hela skiljeförfarandet omfattande även delavgöranden. Av föreskriften i sig kan emellertid, även när den läses i samband med ECE-reglerna i övrigt, inte någon annan slutsats dras än att muntliga förhandlingar skall hållas bakom stängda dörrar om parterna inte kommer överens om att en förhandling skall vara offentlig. Någon uttrycklig reglering av frågan om parternas tystnadsplikt finns inte i ECE-reglerna och ingenting har kommit fram i målet som ger anledning till att tolkningsvis i dessa inläsa en tystnadsplikt av den omfattning som Bulbank gjort gällande.

Bulbank har i övrigt hävdat att sekretess beträffande skiljeförfarande gäller mellan parterna som en del av skiljeavtalet, varvid sekretessen följer av allmänna principer och skiljeförfarandets natur.

Uppgifter som lämnas rörande ett skiljeförfarande kan avse olika förhållanden, främst att skiljeförfarande pågår (eller har ägt rum) mellan vissa angivna parter angående viss tvist, innehållet i meddelad skiljedom eller i beslut som meddelats under förfarandet och omständigheter av skilda slag som framkommit under handläggningen av tvisten. Bulbank har inte gjort någon skillnad mellan olika förhållanden utan gjort gällande att tystnadsplikt gäller generellt oberoende av vad uppgifterna avser.

Vid bedömande av frågan om tystnadsplikt föreligger på sådan grund som Bulbank påstått finns det i princip inte stöd för att göra skillnad mellan olika slags uppgifter. I detta sammanhang finns anledning att nämna att enligt 6 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter gäller att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare, som han i förtroende har fått del av i samband med en affärsförbindelse med denne, skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Ifall dessa förutsättningar är uppfyllda beträffande något som förekommer i ett skiljeförfarande, föreligger alltså skyldighet på grund av lag att inte lämna ut uppgiften vid äventyr av skadeståndsskyldighet (jfr NJA II 1990 s 590). Från detta fall bortses i det följande.

En allmän utgångspunkt för bedömningen av tystnadspliktsfrågan är att skiljeförfarande grundas på ett avtal. (Här bortses från legala skiljeförfaranden.) Härav följer att förfarandet är av privat karaktär, något som inte rubbas av att förfarandet i vissa hänseenden är reglerat i lag. Lagregleringen syftar närmast till att ge skiljeförfarandet en viss stadga och kvalitet och krävs för att skiljeavtal och skiljedom skall tillerkännas rättsverkan, bl a i fråga om rättegångshinder och verkställbarhet (se NJA II 1929 s 6 f och prop 1998/99:35 s 41 f). Att skiljeförfarandet är lagreglerat kan alltså inte föranleda någon slutsats beträffande frågan om parts tystnadsplikt. För bedömningen saknar det också betydelse att det är 1929 års lag om skiljemän och inte 1999 års lag om skiljeförfarande som varit tillämplig i tvisten.

Av skiljeförfarandets privata karaktär följer att utomstående inte har någon rätt att vara närvarande vid förhandling under förfarandet eller att ta del av inlagor i tvisten. Det torde vidare råda en i princip enhällig uppfattning om att skiljemän på grund av det uppdrag som givits dem har att iaktta diskretion om skiljeförfarandet; detta gäller även en skiljeman som har utsetts av domstol. Ett partsombud torde anses ha en liknande skyldighet gentemot huvudmannen grundad på det erhållna uppdraget. Av dessa förhållanden kan dock inte dras någon slutsats beträffande frågan om en rättsligt sanktionerad tystnadsplikt gäller för part, där helt andra synpunkter gör sig gällande.

En av fördelarna med att få en tvist prövad genom skiljeförfarande jämfört med rättegång och som i stor utsträckning medför att företag väljer skiljeförfarande anses vara den sekretess som skiljeförfarande är förenat med. Ofta uttrycks detta på så sätt att skiljeförfarandet är skyddat mot insyn från allmänheten. En stor del av den litteratur som Bulbank åberopat hänför sig till den aspekten. Denna fördel behöver emellertid inte betyda att det är förutsatt att tystnadsplikt råder för parterna. Den reella innebörden därav, vid jämförelse med rättegång, är i stället uppenbarligen att förfarandet inte är offentligt, dvs att allmänheten inte har någon rätt till insyn genom att närvara vid förhandlingar eller ta del av handlingar i ärendet (se t ex prop 1998/99:35 s 40 f). Det ligger inte någon motsägelse i att parterna samtidigt skulle kunna vara berättigade att lämna uppgifter till utomstående om skiljeförfarandet.

Båda parterna i ett skiljeförfarande torde i de flesta fall ha intresse av att tvisten och vad som förekommer under förfarandet inte blir känt för utomstående. Så är dock inte alltid fallet. Den som t ex intar en underlägsen ställning i förhållande till en stark motpart som han anser handla utan tillbörlig hänsyn kan vilja sätta press på denne genom att offentliggöra tvisten. En part kan också av andra skäl ha intresse och till och med skyldighet att upplysa en tredje man om ett pågående skiljeförfarande och om avgöranden som meddelas däri.

Att part i skiljeförfarande i allmänhet är angelägen om att uppgifter rörande tvisten inte lämnas ut och utgår från att motparten har samma inställning, liksom att parter oftast rent faktiskt torde iaktta diskretion, är emellertid något helt annat än att det föreligger en rättslig skyldighet att iaktta tystnad vid äventyr av en sanktion - närmast skadeståndsansvar - vid överträdelse av tystnadsplikten.

I målet har som ett skäl mot tystnadsplikt nämnts att ett skiljeförfarande kan bli offentligt genom att en part, med tillämpning av de bestämmelser som meddelats i skiljemannalagstiftningen, vänder sig till domstol bl a för utseende av skiljeman, utverkande av säkerhetsåtgärd, bevisupptagning eller klander av skiljedom. Detta argument framstår dock inte som övertygande. Ifall det i och för sig finns skäl för en tystnadsplikt, torde en sådan kunna gälla utan att utgöra hinder för part att utnyttja de möjligheter att vända sig till domstol som lagen medger, dvs en skyldighet att inte obehörigen lämna uppgifter om skiljeförfarandet. En sådan situation föreligger för övrigt när parter har träffat ett särskilt avtal om tystnadsplikt.

Det är tydligt att parter, som själva löser en tvist genom förhandlingar eller anordnar en bedömning på annat sätt än genom ett skiljeförfarande, inte är underkastade tystnadsplikt utan särskilt åtagande. Frågan är då vad som skulle kunna utgöra grund för tystnadsplikt när tvisten prövas i ett skiljeförfarande. I det föregående har slagits fast att det inte kan vara lagstiftningen som sådan eller lagreglernas innehåll. Inte heller skiljeförfarandets avskildhet eller andra berörda personers skyldighet att iaktta diskretion har bedömts kunna utgöra grund för att tystnadsplikt skulle åvila parterna. Vad som då återstår är närmast frågan om det på området bildats en allmänt omfattad mening om att tystnadsplikt gäller för vardera parten gentemot den andra parten, grundad på skiljeförfarandets natur. Av intresse är härvid också de uppfattningar som kommit till uttryck i lagförarbeten och doktrinen.

Av den utredning som förebragts i detta hänseende framgår inte att någon allmän uppfattning om tystnadsplikt för parterna råder i berörda kretsar. Den allmänt rådande uppfattningen bland ombud och skiljemän synes snarare vara att tystnadsplikt inte gäller utan särskild överenskommelse därom.

Den omständigheten att ett så ingripande förhållande som tystnadsplikt för part inte kommit till uttryck i lagregleringen, i vart fall i den nya lagen om skiljeförfarande, utgör ett starkt stöd för att någon sådan skyldighet inte anses föreligga. Skiljedomsutredningen har också i sitt betänkande Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65 s 186) uttalat att skiljeförfarandets konfidentiella karaktär vilar på en ganska svag rättslig grund och att en part som av någon anledning vill ge offentlighet åt tvisten är oförhindrad att göra det.

Å andra sidan finns vissa uttalanden i doktrinen till stöd för en tystnadsplikt. I Jarvin, Sekretess i svenska och internationella skiljeförfaranden i Juridisk Tidskrift 1996-97 s 149 ff ges uttryck för att viss sekretess gäller men det förefaller oklart vad det närmare skulle innebära för svensk rätts del. I Cars, Lagen om skiljeförfarande (1999) s 103 uttalas att det får antas att sekretess gäller i skiljeförfarande, om inte något annat avtalats mellan parterna, och att detta innebär bl a att parterna inte får yppa något om förfarandet för utomstående. Detta motiveras med att en anledning till att parter väljer skiljeförfarande i stället för rättegång vanligen är att skiljeförfarandet är undandraget offentlighetens insyn, en motivering som i det föregående inte befunnits hållbar. Även hos Heuman, Skiljemannarätt (1999) ges uttryck för att part har tystnadsplikt i vart fall i viss omfattning (s 30 ff). Där uttalas sålunda bl a att det allmänt förutsätts att skiljeförfarandet är hemligt samt att parter som ingår skiljeavtal därför får anses ha ingått en överenskommelse om att förfarandet skall vara konfidentiellt (s 32 f).

Det föreligger alltså inte i doktrin och lagförarbeten en entydig och välgrundad uppfattning om tystnadsplikt för parterna.

I fråga om utländsk rätt torde den utredning som HD haft tillgång till inte medge annan säker slutsats än att det mellan vissa länder gäller olika principer i frågan. I engelsk rätt synes den gängse uppfattningen vara att parterna har tystnadsplikt (se t ex Ali Shipping Corp. v. Shipyard Trogir [1998] 2 All E.R. 136). Ett avgörande år 1986 av en fransk appellationsdomstol (G. Aita c. A. Ojjeh, återgivet i Revue de l'Arbitrage 1986, No 4, s 583) synes vila på en principiell tystnadsplikt på grund av skiljeförfarandets natur. I ett uppmärksammat fall från år 1995 (Esso Australia Resources Ltd v. Plowman, 183 C.L.R. 10) intog däremot High Court i Australien motsatt ståndpunkt. Redan av vad nu sagts följer att det inte föreligger någon entydig ståndpunkt i andra länder som kan bidra till att belysa innehållet i svensk rätt.

Mot bakgrund av det anförda finner HD att part i ett skiljeförfarande inte kan anses bunden av tystnadsplikt, såvida inte parterna har träffat överenskommelse därom.

Härav följer att AIT inte har begått avtalsbrott genom att låta publicera det beslut som skiljenämnden meddelat under förfarandet. Bulbank har sålunda saknat grund för att häva skiljeavtalet och Bulbanks yrkande om ogiltigförklaring eller hävande av skiljedomen kan därför inte bifallas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 27 okt 2000 (mål nr T 1881-99).