NJA 2000 s. 538

Enligt ett låneavtal d 26 aug 1983 mellan Bulgarian Foreign Trade Bank Ltd (Bulbank) och GiroCredit Bank Aktiengesellschaft der Sparkassen (GiroCredit) ställde GiroCredit till Bulbanks förfogande krediter för finansiering av köpekontrakt mellan österrikiska exportörer och bulgariska importörer.

Den 11 mars 1994 överlät GiroCredit rätten till betalning av vissa lån som Bulbank beviljats med anledning av avtalet till A.I. Trade Finance Inc (AIT). GiroCredit underrättade d 14 mars 1994 Bulbank om överlåtelsen. Bulbank förklarade senare för GiroCredit att Bulbanks medgivande erfordrades för överlåtelsen. Sådant medgivande lämnades inte.

I låneavtalet mellan GiroCredit och Bulbank föreskrivs bl a att tvister med anledning av avtalet skall avgöras av skiljenämnd enligt Arbitration Rules of the United Nations Economic Commission for Europe (ECE) och att skiljeförfarandet skall äga rum i Stockholm. AIT, som inte erhöll betalning av Bulbank för de av GiroCredit överlåtna lånefordringarna, åberopade skiljeklausulen och påkallade skiljeförfarande, vilket inleddes d 15 mars 1996 i Stockholm. I skiljeförfarandet yrkade AIT att Bulbank skulle förpliktas betala dessa fordringar till AIT.

Bulbank invände inledningsvis mot skiljemännens behörighet att pröva tvisten och hävdade att det inte fanns något giltigt skiljeavtal mellan AIT och Bulbank samt att skiljeavtalet mellan GiroCredit och Bulbank inte var bindande för Bulbank i förhållande till AIT.

Skiljenämnden (f d JustR Lars Welamson, advokaten professor Stefan Lindskog och professor Christian Nowotny, Wien) meddelade d 5 mars 1997 beslut i behörighetsfrågan. Skiljenämnden fann i sitt beslut att skiljeavtalet var giltigt och att skiljenämnden var behörig att behandla tvisten. Härefter fortsatte skiljeförfarandet.

Skiljenämndens beslut refererades under våren 1997 i tidskriften Mealey's International Arbitration Report, vilken utkommer i USA. Beslutet hade gjorts tillgängligt för tidskriften genom en företrädare för AIT i USA. (En hänvisning till referatet finns i NJA 1997 s 866.)

Den 11 nov 1997 tillställdes skiljenämnden och AIT en skrift från Bulbank. Skriften innehöll bl a en hävningsförklaring riktad mot skiljeavtalet och Bulbank hemställde att skiljeavtalet skulle förklaras ogiltigt.

I beslut d 12 nov 1997 avvisade skiljenämnden Bulbanks yrkande om upphävande av skiljeavtalet.

Efter slutförhandling i tvisten meddelade skiljenämnden skiljedom d 22 dec 1997.

Bulbank klandrade skiljedomen genom att väcka talan mot AIT vid Stockholms TR Bulbank yrkade att TR:n skulle förklara skiljedomen ogiltig, alternativt häva skiljedomen.

AIT bestred Bulbanks talan.

Till grund för sin talan åberopade Bulbank

- i första hand att det inte hade förelegat något giltigt skiljeavtal mellan parterna, eftersom skiljeklausulen inte hade medföljt förvärv av rättigheter enligt låneavtalet och i andra hand

- att Bulbank hade hävt det skiljeavtal som AIT åberopat, då AIT gjort sig skyldigt till väsentligt avtalsbrott gentemot Bulbank genom att utan Bulbanks medgivande medverka till publicering av skiljenämndens beslut d 5 mars 1997 och därigenom bryta mot den grundläggande sekretess som gäller för skiljeförfarandet.

Bulbank gjorde dessutom gällande att skiljenämndens ordförande hade varit jävig vid tiden för skiljedomens meddelande.

AIT åberopade till grund för sitt bestridande

- att det hade förelegat ett giltigt skiljeavtal mellan parterna,

- att Bulbank hade saknat grund för att häva skiljeavtalet eftersom AIT genom att medverka till publicering av skiljenämndens beslut inte hade gjort sig skyldigt till avtalsbrott och ett sådant i vart fall inte kunde betraktas som grovt

- samt att skiljenämndens ordförande inte hade varit jävig.

Vad beträffar påståendet att skiljeavtalet hävts anförde Bulbank till utveckling av sin talan: AIT har genom publiceringen av skiljenämndens beslut brutit det krav på sekretess som gäller under skiljeförfarande. AIT har därmed begått avtalsbrott mot skiljeavtalet. Brottet är väsentligt eftersom sekretessen är en grundsten för hela skiljeförfarandet. Därtill torde möjligheten till sekretess vara det främsta skälet till att skiljeförfarande väljs framför domstolsprövning för tvistelösning. I artikel 29 i ECE Arbitration Rules, vilka enligt skiljeklausulen i låneavtalet skall reglera förfarandet, föreskrivs att "The proceedings shall be held in camera". Den sekretess, som föreskrivs avser hela skiljeförfarandet. Det innebär att sekretess även gäller ett delavgörande under förfarandets gång. Beslutet som meddelades av skiljenämnden d 5 mars 1997 är ett sådant avgörande.

AIT anförde: Varken i den svenska lagen om skiljemän eller i ECE Arbitration Rules, vilka båda här är tillämpliga, finns något föreskrivet som visar att part inte skulle ha rätt att publicera ett beslut eller en dom. I artikel 36 i ECE Arbitration Rules som avser avgörande, awards, nämns inte något härom. Den av Bulbank åberopade artikeln tar sikte på förhandlingarna inför skiljenämnden, benämnt "the proceedings" i den engelska versionen av ECE Arbitration Rules och "l'audience" i den franska. Det aktuella skiljeavtalet har inte heller föreskrivit något beträffande sekretess. Vad Bulbank anfört är enbart av allmän karaktär och tar inte sikte på vad som reglerats mellan parterna. I andra länder är det vanligt att skiljedomar publiceras. I Finland och Norge finns exempelvis regler om att en skiljedom skall deponeras hos domstol inom viss tid efter att den meddelats. -AIT hänvisade även till innehållet i skiljenämndens beslut d 12 nov 1997.

AIT överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av Bulbanks vid TR:n förda talan.

Bulbank bestred ändring.

Parterna åberopade i HovR:n samma grunder och i huvudsak samma omständigheter som vid TR:n.

AIT hävdade att Bulbanks yrkande att skiljedomen skulle hävas - såsom Bulbank fört sin talan - endast hänförde sig till jävsgrunden, varför HovR:n inte kunde häva skiljedomen på annan grund än denna och således i övrigt var hänvisad till att pröva om skiljedomen var ogiltig.

AIT hävdade vidare att frågan om upphävande av skiljeavtalet på grund av den skedda publiceringen slutgiltigt avgjorts av skiljenämnden genom dess beslut d 12 nov 1997 och till följd härav inte borde bli föremål för omprövning eller annan bedömning av domstol.

Bulbank anförde att banken genom hela processen hade hänfört yrkandena om ogiltigförklaring av skiljedomen och, alternativt, hävning av denna till samtliga åberopade grunder.

AIT åberopade i HovR:n rättsutlåtanden av Rechtsanwalt Dr. Dr. O.G., advokaten G.R., advokaten K.H., professor H.S. och professor P.O..

HovR:n (hovrättslagmannen Wikrén, hovrättsråden Erlandsson och Matz, referent, samt hovrättsassessorn Nygren Malmenfelt) meddelade dom d 30 mars 1999.

I domskälen anförde HovR:n inledningsvis: HovR:n finner inte att Bulbank vid TR:n eller här begränsat sin talan så, att domstolen i fråga om en viss eller vissa av de åberopade grunderna förhindrats att pröva såväl yrkandet om ogiltighetsförklaring som hävningsyrkandet.

HovR:n fann i likhet med TR:n att ett giltigt skiljeavtal hade förelegat när skiljeförfarandet påkallades och att skiljedomen därför inte skulle förklaras ogiltig på Bulbanks förstahandsgrund.

Härefter anförde HovR:n i domskälen: Med anledning av AIT:s ovan redovisade invändning vill HovR:n först anföra följande. Om en skiljedom meddelas utan att skiljeavtal finns, föreligger enligt skiljemannalagen antingen ogiltighet eller klandergrund, beroende på om bristen är ursprunglig eller skiljeavtalet senare har upphört (se bl a Hassler- Cars, Skiljeförfarande, 2 uppl s 132 f). Domstolen måste därför i mål om klander av skiljedom i båda dessa fall anses behörig att pröva parts påstående. I annat fall skulle den knappast kunna fullgöra sin uppgift. Den omständigheten att skiljenämnden, exempelvis enligt art 18 i ECE- reglerna, har getts rätt att själv besluta om sin jurisdiktion och om existensen eller giltigheten av ett skiljeavtal som satts i fråga medför enligt HovR:ns mening ingen annan bedömning.

Bulbank har gjort gällande att AIT genom publiceringen av delbeslutet d 5 mars 1997 gjort sig skyldigt till en illojal och för Bulbank skadlig handling samt att detta, i förening med den allmänna sekretessplikten i skiljeförfarandet, utgjort tillräcklig grund för att häva avtalet. I likhet med TR:n har HovR:n därför först att ta ställning till frågan om och i vilken utsträckning tystnadsplikt gäller för part enligt ECE- reglerna och enligt svensk rätt.

Vad först gäller ECE-reglerna finns endast en bestämmelse som reglerar sekretessfrågan, nämligen art 29. Bestämmelsen återfinns under rubriken The Hearing (på franska L'audience) och anger att "the proceedings shall be held in camera" om inte parterna begär "that they be held in public". Redan bestämmelsens placering under en rubrik som normalt inte torde kunna avse något annat än ett sammanträde för muntlig handläggning gör att bestämmelsen måste antas avse avskildhet vid detta och inte föreskriva någon tystnadsplikt i skiljeförfarandet i övrigt. För den ståndpunkten talar även ordalydelsen och särskilt användningen av uttrycket "in camera", som tar sikte på förhandling eller diskussioner inför slutna dörrar. Att ordet "proceedings" (på franska här "la procedure") i art 26, som reglerar frågan om översättning av dokument och tolkning, används i en vidare bemärkelse förändrar inte vad som sagts nu. Någon sekretessregel finns inte heller i anslutning till bestämmelsen i art 41 om expediering av skiljedomar. HovR:n kommer sålunda till skillnad från TR:n till slutsatsen, att ECE-reglerna inte uttryckligen reglerar frågan om tystnadsplikt såvitt gäller det skriftliga förfarandet och meddelade skiljedomar och beslut. Självfallet innebär inte detta att skiljemän och parter skulle anse sig kunna underlåta att iaktta diskretion i fråga om skiljeförfarandet, men kravet härpå har annan grund.

Som TR:n anför behandlar den svenska lagstiftningen inte frågan om tystnadsplikt i skiljeförfaranden (jfr dock bestämmelsen om tystnadsplikt för vittnen i 8 kap 17 § sekretesslagen (1980:100), som träder i kraft d 1 april 1999). Att sekretess i form av avskildhet vid förhandlingar och diskretion i fråga om förfarandet i övrigt likväl utgör ett grundläggande element i skiljeförfarandet och är ett av de viktigaste skälen till att skiljeförfarande ofta väljs står samtidigt klart. Grundläggande för skiljeförfarandet är att detta, som ett privaträttsligt processuellt förfarande, är undandraget den offentlighet som gäller för domstolsförfarandet liksom för annan offentlig verksamhet. Innebörden av detta är att tredje man inte kan göra anspråk på att få insyn i förfarandet, snarare än att parterna i skiljeförfarandet ålagts någon tystnadsplikt (se bl a SOU 1995:65 s 186). De fördelar som det innebär för parterna att ha tillgång till skiljeförfarandet förutsätter dock att dessa iakttar den diskretion som bär upp förfarandet.

Även om partssekretessen i skiljeförfarandet inte har reglerats i lag och knappast heller - som fallet tycks vara i vissa andra länder - kan anses generellt ingå som en tyst eller underförstådd avtalsförpliktelse vid träffande av skiljeavtal, torde offentliggörande av uppgifter i ett skiljeförfarande i många fall kunna ses som ett brott mot den lojalitetsplikt som åvilar en part gentemot motparten. Vid den bedömningen torde stor betydelse få fästas vid vilket slags uppgifter som offentliggjorts. Så torde exempelvis uppgifter som rör parternas verksamhet eller deras utveckling av talan i skiljetvisten normalt få anses mera skyddsvärda än uppgiften att en skiljetvist mellan parterna pågår eller uppgifter som rör renodlat processuella frågor av generell art. Vidare torde få beaktas bl a om det funnits ett godtagbart skäl för offentliggörandet, i vilken utsträckning motparten vållats skada genom detta och, i förekommande fall, om uppgiften lämnats i syfte att skada motparten.

I de fall som nu berörts torde sanktionen mot part som otillåtet röjt uppgift om skiljeförfarandet normalt utgöras av ersättning till motparten för visad skada. För att ett skiljeavtal skall få hävas krävs - liksom vid hävning av andra civilrättsliga avtal - att part gjort sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott. Med hänsyn till de långtgående konsekvenser som hävningen av ett skiljeavtal kan medföra måste hävningsrätten ges ett mycket begränsat utrymme.

I målet är ostridigt att AIT låtit publicera skiljenämndens beslut d 5 mars 1997 i den amerikanska tidskriften Mealey's. De närmare omständigheterna kring publiceringen liksom motivet för denna har inte klarlagts i målet. Beslutets första cirka en sida innehåller under rubriken Inledning kortfattade uppgifter om parterna, kreditavtalet, riskdelningsavtalet och överlåtelsen av vissa fordringar till AIT samt om att ett skiljeförfarande pågick mellan AIT och Bulbank. Beslutet innehåller på de övriga nio sidorna, med ett mindre undantag, partsargumenten och skiljemännens överväganden i den rent rättsliga frågan om skiljeavtalet följt med vid överlåtelsen av vissa fordringar till AIT. Den alldeles övervägande delen av det som publicerats rör således rättsliga principöverväganden i en processuell fråga av generellt intresse. HovR:n finner med hänsyn härtill och med hänvisning till vad förut sagts att Bulbank inte har anfört några skäl som kan medföra rätt att häva skiljeavtalet. Skiljeavtalet har således varit gällande vid tidpunkten för skiljedomens meddelande. Bulbanks talan skall därför inte bifallas heller på den i andra hand åberopade grunden.

HovR:n behandlade vidare frågan om skiljenämndens ordförande varit jävig och fann att skiljedomen inte heller skulle upphävas på denna grund.

Bulbank (ombud advokaten Torgny Wetterberg) överklagade och yrkade bifall till käromålet.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande Bulbanks talan såvitt avsåg frågan huruvida skiljeklausulen kunnat hävas på grund av avtalsbrott men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd såvitt avsåg de övriga av Bulbank åberopade grunderna.

AIT (ombud advokaten Claes Broman) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, Lennander, Westlander och Victor, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Bakgrunden till tvisten är att AIT påkallade skiljeförfarande i förhållande till Bulbank med stöd av en skiljeklausul i ett låneavtal mellan Bulbank och en österrikisk kreditgivare. I skiljeförfarandet invände Bulbank inledningsvis att skiljeklausulen inte var bindande för Bulbank i förhållande till AIT. Skiljenämnden meddelade särskilt beslut i den frågan och fann därvid att nämnden var behörig i målet och att förhandlingarna därför skulle fortsätta i sakfrågan.

En tid efter skiljenämndens beslut publicerades detta i den i USA utgivna tidskriften Mealey's International Arbitration Report. Beslutet hade lämnats till tidskriften av företrädare för AIT.

När Bulbank uppmärksammat publiceringen skrev Bulbank till AIT och skiljenämnden och förklarade med hänvisning till publiceringen att man på grund av grovt avtalsbrott hävde skiljeavtalet med omedelbar verkan samt yrkade att skiljenämnden skulle förklara skiljeavtalet ogiltigt på den grunden.

I ett särskilt beslut avvisade skiljenämnden yrkandet och meddelade därefter skiljedom i sakfrågan.

Bulbank har därefter klandrat skiljedomen med yrkande att denna skall förklaras ogiltig eller alternativt hävas.

Frågan i målet är nu om Bulbank kan vinna bifall till sin talan på den grunden att Bulbank hävt skiljeavtalet på grund av avtalsbrott och att det därför inte förelegat något giltigt skiljeavtal när skiljedomen meddelades.

AIT har gjort gällande att domstol saknar behörighet att pröva den i målet aktuella frågan med hänsyn till att skiljenämnden redan, på Bulbanks begäran, prövat frågan. Prövningen har enligt AIT varit materiell och då något formellt fel således inte begåtts eller ens påståtts kan frågan inte komma under bedömning inom ramen för en klanderprocess.

En väsentlig grund för talan mot skiljedom är att det inte förelegat ett giltigt skiljeavtal. Att skiljenämnden i sådant fall tagit ställning till frågan om sin behörighet utgör inte något hinder för att frågan senare prövas av domstol. Att avsaknaden av giltigt skiljeavtal inte påstås vara ursprunglig utan en följd av en hävning av avtalet under pågående skiljeförfarande ger inte anledning till någon annan bedömning.

I det avtal i vilket den tillämpliga skiljeklausulen ingår föreskrivs att avtalet skall regleras enligt lagen i Österrike. Någon särskild bestämmelse om tillämplig lag för själva skiljeavtalet finns däremot inte. Under sådana förhållanden skall frågan om skiljeavtalets giltighet bedömas enligt lagen i det land där skiljeförfarandet ägt rum, det vill säga svensk rätt. Något annat har inte heller parterna gjort gällande här. I enlighet med vad som angetts i skiljeklausulen är också Arbitration Rules of the United Nations Economic Commission for Europe (ECE-reglerna) tillämpliga.

AIT har gjort gällande att Bulbank i HD åberopat nya omständigheter och yrkat att dessa skall avvisas. Vad som avses är att Bulbank gjort gällande att delavgörandet innehållit för Bulbank känslig ekonomisk information samt att publiceringen haft ett illojalt syfte och varit skadlig för Bulbank. HD, som konstaterar att Bulbank redan i TR:n gjort gällande att fråga varit om ett väsentligt avtalsbrott, att vad Bulbank gjort gällande främst framstår som pläderingsvis framförda omdömen grundade på redan i TR:n åberopade omständigheter samt att motsvarande påståenden ostridigt gjorts redan i HovR:n, finner att vad Bulbank anfört inte kan anses innebära att Bulbank här åberopat nya omständigheter till grund för sin talan.

En förutsättning för att Bulbank skall kunna vinna framgång med sin talan är att AIT till följd av avtalet varit underkastat tystnadsplikt. Det är ostridigt mellan parterna att skiljeavtalet inte innehåller någon uttrycklig reglering av frågan. Några bestämmelser om tystnadsplikt finns inte heller i den tillämpliga 1929 års lag om skiljemän. Det kan tilläggas att frågan inte heller är reglerad i den nya lag om skiljeförfarande som numera ersatt 1929 års lag.

Som stöd för att AIT varit underkastat tystnadsplikt har Bulbank åberopat att det i artikel 29 i ECE-reglerna föreskrivs att "The proceedings shall be held in camera unless both parties request that they be held in public". Denna föreskrift måste enligt Bulbank, även om den till sin strikta ordalydelse endast skulle anses avse förhandlingen, tolkas som innefattande ett krav på sekretess under hela skiljeförfarandet omfattande även delavgöranden. Av föreskriften i sig kan emellertid, även när den läses i samband med ECE-reglerna i övrigt, inte någon annan slutsats dras än att muntliga förhandlingar skall hållas bakom stängda dörrar om parterna inte kommer överens om att en förhandling skall vara offentlig. Någon uttrycklig reglering av frågan om parternas tystnadsplikt finns inte i ECE-reglerna och ingenting har kommit fram i målet som ger anledning till att tolkningsvis i dessa inläsa en tystnadsplikt av den omfattning som Bulbank gjort gällande.

Bulbank har i övrigt hävdat att sekretess beträffande skiljeförfarande gäller mellan parterna som en del av skiljeavtalet, varvid sekretessen följer av allmänna principer och skiljeförfarandets natur.

Uppgifter som lämnas rörande ett skiljeförfarande kan avse olika förhållanden, främst att skiljeförfarande pågår (eller har ägt rum) mellan vissa angivna parter angående viss tvist, innehållet i meddelad skiljedom eller i beslut som meddelats under förfarandet och omständigheter av skilda slag som framkommit under handläggningen av tvisten. Bulbank har inte gjort någon skillnad mellan olika förhållanden utan gjort gällande att tystnadsplikt gäller generellt oberoende av vad uppgifterna avser.

Vid bedömande av frågan om tystnadsplikt föreligger på sådan grund som Bulbank påstått finns det i princip inte stöd för att göra skillnad mellan olika slags uppgifter. I detta sammanhang finns anledning att nämna att enligt 6 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter gäller att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare, som han i förtroende har fått del av i samband med en affärsförbindelse med denne, skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Ifall dessa förutsättningar är uppfyllda beträffande något som förekommer i ett skiljeförfarande, föreligger alltså skyldighet på grund av lag att inte lämna ut uppgiften vid äventyr av skadeståndsskyldighet (jfr NJA II 1990 s 590). Från detta fall bortses i det följande.

En allmän utgångspunkt för bedömningen av tystnadspliktsfrågan är att skiljeförfarande grundas på ett avtal. (Här bortses från legala skiljeförfaranden.) Härav följer att förfarandet är av privat karaktär, något som inte rubbas av att förfarandet i vissa hänseenden är reglerat i lag. Lagregleringen syftar närmast till att ge skiljeförfarandet en viss stadga och kvalitet och krävs för att skiljeavtal och skiljedom skall tillerkännas rättsverkan, bl a i fråga om rättegångshinder och verkställbarhet (se NJA II 1929 s 6 f och prop 1998/99:35 s 41 f). Att skiljeförfarandet är lagreglerat kan alltså inte föranleda någon slutsats beträffande frågan om parts tystnadsplikt. För bedömningen saknar det också betydelse att det är 1929 års lag om skiljemän och inte 1999 års lag om skiljeförfarande som varit tillämplig i tvisten.

Av skiljeförfarandets privata karaktär följer att utomstående inte har någon rätt att vara närvarande vid förhandling under förfarandet eller att ta del av inlagor i tvisten. Det torde vidare råda en i princip enhällig uppfattning om att skiljemän på grund av det uppdrag som givits dem har att iaktta diskretion om skiljeförfarandet; detta gäller även en skiljeman som har utsetts av domstol. Ett partsombud torde anses ha en liknande skyldighet gentemot huvudmannen grundad på det erhållna uppdraget. Av dessa förhållanden kan dock inte dras någon slutsats beträffande frågan om en rättsligt sanktionerad tystnadsplikt gäller för part, där helt andra synpunkter gör sig gällande.

En av fördelarna med att få en tvist prövad genom skiljeförfarande jämfört med rättegång och som i stor utsträckning medför att företag väljer skiljeförfarande anses vara den sekretess som skiljeförfarande är förenat med. Ofta uttrycks detta på så sätt att skiljeförfarandet är skyddat mot insyn från allmänheten. En stor del av den litteratur som Bulbank åberopat hänför sig till den aspekten. Denna fördel behöver emellertid inte betyda att det är förutsatt att tystnadsplikt råder för parterna. Den reella innebörden därav, vid jämförelse med rättegång, är i stället uppenbarligen att förfarandet inte är offentligt, dvs att allmänheten inte har någon rätt till insyn genom att närvara vid förhandlingar eller ta del av handlingar i ärendet (se t ex prop 1998/99:35 s 40 f). Det ligger inte någon motsägelse i att parterna samtidigt skulle kunna vara berättigade att lämna uppgifter till utomstående om skiljeförfarandet.

Båda parterna i ett skiljeförfarande torde i de flesta fall ha intresse av att tvisten och vad som förekommer under förfarandet inte blir känt för utomstående. Så är dock inte alltid fallet. Den som t ex intar en underlägsen ställning i förhållande till en stark motpart som han anser handla utan tillbörlig hänsyn kan vilja sätta press på denne genom att offentliggöra tvisten. En part kan också av andra skäl ha intresse och till och med skyldighet att upplysa en tredje man om ett pågående skiljeförfarande och om avgöranden som meddelas däri.

Att part i skiljeförfarande i allmänhet är angelägen om att uppgifter rörande tvisten inte lämnas ut och utgår från att motparten har samma inställning, liksom att parter oftast rent faktiskt torde iaktta diskretion, är emellertid något helt annat än att det föreligger en rättslig skyldighet att iaktta tystnad vid äventyr av en sanktion - närmast skadeståndsansvar - vid överträdelse av tystnadsplikten.

I målet har som ett skäl mot tystnadsplikt nämnts att ett skiljeförfarande kan bli offentligt genom att en part, med tillämpning av de bestämmelser som meddelats i skiljemannalagstiftningen, vänder sig till domstol bl a för utseende av skiljeman, utverkande av säkerhetsåtgärd, bevisupptagning eller klander av skiljedom. Detta argument framstår dock inte som övertygande. Ifall det i och för sig finns skäl för en tystnadsplikt, torde en sådan kunna gälla utan att utgöra hinder för part att utnyttja de möjligheter att vända sig till domstol som lagen medger, dvs en skyldighet att inte obehörigen lämna uppgifter om skiljeförfarandet. En sådan situation föreligger för övrigt när parter har träffat ett särskilt avtal om tystnadsplikt.

Det är tydligt att parter, som själva löser en tvist genom förhandlingar eller anordnar en bedömning på annat sätt än genom ett skiljeförfarande, inte är underkastade tystnadsplikt utan särskilt åtagande. Frågan är då vad som skulle kunna utgöra grund för tystnadsplikt när tvisten prövas i ett skiljeförfarande. I det föregående har slagits fast att det inte kan vara lagstiftningen som sådan eller lagreglernas innehåll. Inte heller skiljeförfarandets avskildhet eller andra berörda personers skyldighet att iaktta diskretion har bedömts kunna utgöra grund för att tystnadsplikt skulle åvila parterna. Vad som då återstår är närmast frågan om det på området bildats en allmänt omfattad mening om att tystnadsplikt gäller för vardera parten gentemot den andra parten, grundad på skiljeförfarandets natur. Av intresse är härvid också de uppfattningar som kommit till uttryck i lagförarbeten och doktrinen.

Av den utredning som förebragts i detta hänseende framgår inte att någon allmän uppfattning om tystnadsplikt för parterna råder i berörda kretsar. Den allmänt rådande uppfattningen bland ombud och skiljemän synes snarare vara att tystnadsplikt inte gäller utan särskild överenskommelse därom.

Den omständigheten att ett så ingripande förhållande som tystnadsplikt för part inte kommit till uttryck i lagregleringen, i vart fall i den nya lagen om skiljeförfarande, utgör ett starkt stöd för att någon sådan skyldighet inte anses föreligga. Skiljedomsutredningen har också i sitt betänkande Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65 s 186) uttalat att skiljeförfarandets konfidentiella karaktär vilar på en ganska svag rättslig grund och att en part som av någon anledning vill ge offentlighet åt tvisten är oförhindrad att göra det.

Å andra sidan finns vissa uttalanden i doktrinen till stöd för en tystnadsplikt. I Jarvin, Sekretess i svenska och internationella skiljeförfaranden i Juridisk Tidskrift 1996-97 s 149 ff ges uttryck för att viss sekretess gäller men det förefaller oklart vad det närmare skulle innebära för svensk rätts del. I Cars, Lagen om skiljeförfarande (1999) s 103 uttalas att det får antas att sekretess gäller i skiljeförfarande, om inte något annat avtalats mellan parterna, och att detta innebär bl a att parterna inte får yppa något om förfarandet för utomstående. Detta motiveras med att en anledning till att parter väljer skiljeförfarande i stället för rättegång vanligen är att skiljeförfarandet är undandraget offentlighetens insyn, en motivering som i det föregående inte befunnits hållbar. Även hos Heuman, Skiljemannarätt (1999) ges uttryck för att part har tystnadsplikt i vart fall i viss omfattning (s 30 ff). Där uttalas sålunda bl a att det allmänt förutsätts att skiljeförfarandet är hemligt samt att parter som ingår skiljeavtal därför får anses ha ingått en överenskommelse om att förfarandet skall vara konfidentiellt (s 32 f).

Det föreligger alltså inte i doktrin och lagförarbeten en entydig och välgrundad uppfattning om tystnadsplikt för parterna.

I fråga om utländsk rätt torde den utredning som HD haft tillgång till inte medge annan säker slutsats än att det mellan vissa länder gäller olika principer i frågan. I engelsk rätt synes den gängse uppfattningen vara att parterna har tystnadsplikt (se t ex Ali Shipping Corp. v. Shipyard Trogir [1998] 2 All E.R. 136). Ett avgörande år 1986 av en fransk appellationsdomstol (G. Aita c. A. Ojjeh, återgivet i Revue de l'Arbitrage 1986, No 4, s 583) synes vila på en principiell tystnadsplikt på grund av skiljeförfarandets natur. I ett uppmärksammat fall från år 1995 (Esso Australia Resources Ltd v. Plowman, 183 C.L.R. 10) intog däremot High Court i Australien motsatt ståndpunkt. Redan av vad nu sagts följer att det inte föreligger någon entydig ståndpunkt i andra länder som kan bidra till att belysa innehållet i svensk rätt.

Mot bakgrund av det anförda finner HD att part i ett skiljeförfarande inte kan anses bunden av tystnadsplikt, såvida inte parterna har träffat överenskommelse därom.

Härav följer att AIT inte har begått avtalsbrott genom att låta publicera det beslut som skiljenämnden meddelat under förfarandet. Bulbank har sålunda saknat grund för att häva skiljeavtalet och Bulbanks yrkande om ogiltigförklaring eller hävande av skiljedomen kan därför inte bifallas.