SOU 1976:66

Köplag : [The sale of goods act] : slutbetänkande

SOU 1976:66

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Enligt Kungl Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1962 tillkallade dåvarande chefen förjustitiedepartementet genom beslut samma dag fd justitierådet Hjalmar Karlgren och professorn Jan Hellner att som sakkunniga följa arbetet i en i Finland tillsatt kommitté, som hade i uppdrag att utarbeta förslag till lag om köp av lös egendom samt att — under beaktande av pågående arbete att åstadkomma en internationell köplag — överväga om anledning förelåg att föreslå ändringar i den svenska köplagen. I Danmark och Norge utsågs sakkunniga med motsvarande uppdrag.

Den 25 maj 1967 vidgade Kungl Maj:t uppdraget åt de sakkunniga till att avse även en begränsad översyn av den svenska köplagen. I samband därmed uppdrogs åt de sakkunniga att också överväga behovet av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenterna. En ytterligare utvidgning skedde genom beslut den 20 november 1968 då de sakkunniga fick i uppdrag att företa en översyn av då gällande allmänna regler om dröjsmålsränta i 9 kap. 10% handelsbalken samt bestämmelser som hänvisade till detta lagrum. Även övriga bestämmelser om ränta på det förmögenhetsrättsliga området borde enligt direktiven kartläggas och bli föremål förde sakkunnigas överväganden.

På Karlgrens hemställan blev denne den 21 februari 1972 av departe- mentschefen befriad från sitt sakkunniguppdrag såvitt detta avsåg utarbe— tande av förslag till särskilda köprättsliga regler vid konsumentköp samt den 3 maj 1972 från uppdraget i dess helhet.

Sedan det i samråd med justititiedepartementet beslutats att frågan om särskilda köprättsliga regler vid konsumentköp skulle behandlas med förtur överlämnade köplagsutredningen den 28 april 1972 delbetänkande med för- slag till lag om konsumentköp (SOU 1972:28). Utredningen grep sig därefter an uppgiften att se över lagstiftningen om dröjsmålsränta m m och över- lämnade den 10 maj 1974 delbetänkande med förslag till räntelag m m (SOU 1974:28).

Härefter har utredningen för att slutföra uppdraget åter tagit upp arbetet att se över 1905 års köplag. Även under detta slutskede har utredningen vid flera tillfällen hållit överläggningar med motsvarande sakkunniga i de andra nordiska länderna. Utredningen har också överlagt med olika personer som haft praktisk erfarenhet av de rättsområden som berörs av köplag- stiftningen.

SOU 1976:66

Att som experter biträda de sakkunniga förordnades den 16 oktober 1967 avdelningsdirektören Christer Bergman. direktören Bror Cedercrantz, för- bundsjuristen Tage Grubbe. advokaten Nils Köhler. planeringschelen lirie Pettersson. direktören Sten Siljeström och direktören Lennart Wiberg. Sedan Pettersson och Grubbe begärt entledigande från sina uppdrag förordnades den 13 mars 1969 civilekonomen Lillemor Erlander i stället för Pettersson och den 15 september 1969 förbundsjuristen Gunnar Telerud i stället för Grubbe. Även Telerud begärde sedermera entledigande från sitt uppdrag. varför förbundsjuristen Leiflosephsson den l7juni 1970 förordnades i den- nes ställe. Såsom ytterligare experter förordnades den 21 december 1970 bankdirektören Per Gustav Persson och den 20 oktober 1972 professorn Sven-Erik Johansson. Sedan Lillemor Erlander begärt entledigande förord- nades den 4 november 1974 i hennes ställe civilekonomen Lars H Hillbom.

Till sekreterare åt de dåvarande sakkunniga förordnades den 6 februari 1963 nuvarande justitierådet Anders Knutsson. [ samband med att utred- ningsuppdraget vidgades förordnades i Knutssons ställe som heltidsanställd sekreterare den 7 juni 1967 numera rådmannen Allan Ekström och ytter— ligare. föratt biträda underarbetet med konsumentköplagen. den 25 februari 1971 numera departementsrådet Trygve Hellners. Sedan delbetänkandet här- om avlämnats entledigades Hellners from den 1 juli 1972. 1 stället för Ekström. som begärt entledigande från sitt uppdrag. förordnades den 30 december 1971 hovrättsassessorn Leif Carbell att vara sekreterare åt köplagsutredningen. Den 12 november 1975 förordnades även hovrättsas- sessorn Rolf Nöteberg till sekreterare.

Sedan köplagsutredningens uppdrag nu i sin helhet slutförts får utred- ningen härmed överlämna betänkande med förslag till ny köplag.

Stockholm den 15 december 1976

Jan Hel/ner /L()[/' ('n/"bell Roll" .tN/ölcbcrg

SOU 1976:66

InnehåH Förkortningar m m . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Lag/mxs/ag' . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 1 Förslag till köplag . . . 31 2 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1973. 877) 42 3 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande . . . . . . . . . . 49 1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 1.1 Utredningens uppdrag . . . . . . . . . . . . . . . 51 1.2 Utredningens arbete . . . . . . . . . . . . . . . 53 2 Gällande rät! . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 2.1 Inledning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 2.2 Tillkomsten av nuvarande lagstiftning . . . . . . . . 60 2.3 Lagstiftningens räckvidd . . . . . . . . . . . . . . 62 2.3.1 Dispositionen .- . . . . . . . . . . . . . . 62 2.3.2 Avtalets betydelse . . . . . . . . . . . . . 63 2.3.3 Olika slag av köp . . . . . . . . . . . . . 64 2.4 Köpeskillingen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 2.5 Platsen för godsets avlämnande . . . . . . . . . . . 66 2.6 Tiden för köpets fullgörande . . . . . . . . . . . 67 2.7 Rätt att innehålla godset eller köpeskillingen . . . . . . 67 2.8 Faran för godset . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 2.9 Godsets avkastning . . . . . . . . . . . . . . . . 69 2.10 Dröjsmål på säljarens sida . . . . . . . . . . . . . 70 2.10. 1 Begreppet dröjsmål . . . . . . . . . . . 70 2.102 Andra påföljder än skadestånd . . . . . . . . 71 2.103 Rätt till skadestånd . . . . . . . . . . . . . 72 2.104 Skadeståndets beräkning . . . . . . . . . . . 74 2.105 Reklamation . . . . . . . . . . . . . . . 76 2.11 Dröjsmål på köparens sida . . . . . . . . . . . . . 77 2.11.1 Dröjsmål med betalning . . . . . . . . . . . 77 2.112 Dröjsmål med mottagande . . . . . . . . . . 81 2.12 Ränta på köpeskillingen . . . . . . . . . . . . . . 82

2.13 Köparensobestånd . . . . . . . . . . . . . . .. 83

2.14

2.15

2.16 2.17 2.18 2.19

3.1 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6

4.2

5.1 5.2 5.3 5.4 5.5

5.6

6.1 6.2

Fel eller brist i godset

2.14.1 Felbegreppet . .

2.142 Andra påföljder än skadestånd 2.143 Skadestånd

SOU 1976:66

84 84 88 90

2.144 Auktion. Rätt att avhjälpa. Brist. Undersökningsplikt och reklamation

91

Bestämmelser | fråga om avvisande av gods och hävande av

köp. . Hemulskyldighet . Öppet köp

96 98 98

Vissa meddelanden enligt köplagen och konsumentköplagen 98

Betydelsen av vissa vid köp brukliga uttryck .

Formulärrätten vid köp Allmänt Dröjsmål

Felaktigt gods . Annan befrielse Leveransklausuler Remburs .

Utländska förhållanden

Norden . . 4.1.1 Norge . . 4.1. 2 Danmark . 4.1. 3 Finland

Lagstiftning om internationella köp 4.2.1 Tillämplig lag .

4.2.2 Uniforma köplagen .

4.2.3 UNCITRAL . 4.2.4 Uniform Commercial Code .

Utgångspunkter för översynen av köplagen Direktiven m m .

Köplagens uppgifter .

Utvecklingen . . . Köplagens internationella tillämplighet Syften med översynen .

5.5.1 Rättsteknisk granskning

5.5.2 Sakliga reformer . . 5.5.3 Köplagens funktioner och syften 5. 5 4 Det nordiska samarbetet . Konsumentskyddet . . 5.6.1 Köplagen och konsumentskyddet 5.6.2 Återverkningar på konsumentköplagen

Några huvudprinciper ijörslaget . Handelsköp . . . . . . . Skyldighet att fullgöra köpet; force majeure

99

103 103 104 107 109 110 111

113 113 113 114 115 117 117 117 119 119

121 121 121 122 124 125 125 126 127 130 133 133 134

137 137 138

SOU 1976:66

6.2.1 Säljarens dröjsmål . . . . . . . . . . . . . 138 62.2 Köparens dröjsmål . . . . . . . . . . . . . 142 6.3 Hävning av köpet . . . . . . . . . . . . . . . . 144 6.3.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . 144 6.3.2 Säljarens dröjsmål . . . . . . . . . . . . . 145 6.3.3 Köparens dröjsmål med betalningen . . . . . . 147 6.3.4 Felaktigt gods . . . . . . . . . . . . . 148 6.35 Underlåtenhet att teckna försäkring . . . . . . 149 6.4 Felaktigt gods . . . . . . . . . . . . . . . . . . 150 6.4.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . 150 64.2 Felbegreppet . . . . . . . . . . . . . . . 151 6.4.3 Påföljderna . . . . . . . . . . . . . . . 155 6.5 Beräkningen av skadeståndet . . . . . . . . . . . . 160 6.5.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . 160 6.5.2 Begränsning av förlusten . . . . . . . . . . . 161 6.5.3 Nedsättning av skadestånd . _. . . . . . . . . 162 6.5.4 Säljarens dröjsmål . . . . . . . . . . . . . 166 6.5.5 Köparens dröjsmål med betalningen . . . . . . 173 6.5.6 Felaktigt gods . . . . . . . . . . . . . . . 179 6.6 Avbeställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 6.7 Transponförhållanden . . . . . . . . . . . . . . . 187 6.7.1 Allmänt . . _. . . . . . . . . . . . . . . 187 6.7.2 Avlämnande . . . . . . . . . . . . . . . 188 6.7.3 Leveransklausulerna . . . . . . . . . . . . 189 6. 7. 4 Avlämnande vid distansköp . . . . . . . . . 190 6. 7. 5 Betalning vid distansköp. . . . . . . 193

6.8 Koparensmsolvenssamt anteC|peratdr0jsmål med betalningen 196

7 Specialmotivering . . . . . . . . . . . . . . . . 1 99 7.1 Förslaget till köplag . . . . . . . . . . . . . . . 199 Allmänna bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . 200

7.1.1 lå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 200

Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 202

Tredje stycket . . . . . . . . . . . . . . . 203

Fjärde stycket . . . . . . . . . . . . . . . 203

7.1.2 2? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 204 7.1.3 3ä . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 7.1.4 4å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 Bestämmande av priset . . . . . . . . . . . . . . 210

7.1.5 Så 210 7.1.6 65 214 7.1.7 7; 214 7.1.8 Så . . . . 214 Avlämnande av godset . . . . . . . . . . . . . . 214

7.1.9 9å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 215

Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 216

7.1.1010ä 217

7.1.11 Tiden för köpets fullgörande 7112 71.13 Rätt att innehålla godset eller betalningen 7.1.14 7.1.15 7.1.16

Första stycket . stycket .

Andra 11 &

12% 13%

14_ 15s' 16%

Faran för godset . 7.1.17

Avkastning mm av godset .

7.1.18 7.1.19

7.1.20

7.1.21

7.1.22 7.1.23

7.1.24 7.1.25

7126 71.27

Köparens dröjsmål med betalningen

7.1.28

7.1.29 7.1.30

17 &" Första Andra

18 s 19 5 Första Andra 20 & Första Andra

21 s" Första Andra Tredje Fjärde 22 & 23 a' Första Andra 24 ;" 25 & Första Andra Tredje 26; ' 27»)

28 . Första Andra Tredje 29 s' 30 &

Första stycket . stycket . stycket .

Andra Tredje

stycket .

stycket

stycket . stycket .

stycket . stycket . , Säljarens dröjsmål med godsets avlämnande

stycket

stycket . stycket . stycket .

stycket . stycket .

stycket . stycket . stycket .

stycket . stycket . stycket .

5011 1976166

218 222 222 224 224 225 225 225 226 227 229 229 229 230 231 231 231 231 232 233 233 233 233 234 234 235 237 239 241 242 242 244 245 250 250 251 259 260 263 264 264 264 267 268 271 272 272 275 275

5011 1 976166

Fjärde stycket . . . . . . . . . . . . . . . 281 7.1.31 3135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 281 7.1.32 32; . . . . . . . . . . . . . . . . . . 282 Köparens underlåtenhet att mottaga godset . . . . . . . 282 7133 33%" . . . . . . . . . . . . . . . . . . 283 7134 34%" . . . . . . . . . . . . . . . . . . 284 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 285 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 286 7.1.35 353u . . . . . . . . . . . . . . . . . . 286 7.1.36 36å . . . . . . . . . . . . . . . . . . 287 Avbeställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 7.1.37 37%" . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 289 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 291 Ränta på priset . . . . . . . . . . . . . . . . . 295 7.1.38 38å . . . . . . . . . . . . . . . . . . 295 Köparens obestånd . . . . . . . . . . . . . . . . 295 7.1.39 39% . . . . . . . . . . . . . . . . . _ 295 7.1.40 40% . . . . . . . . . . . . . . . . . . 298 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 299 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 301 7.1.41 41 å . . . . . . . . . . . . . . . . . _ 301 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 301 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 303 Felaktigt gods m m . . . . . . . . . . . . . . . . 303 7.1.42 42.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 303 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 306 7.1.43 435 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 308 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 308 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 311 Tredje stycket . . . . . . . . . . . . . . . 312 Fjärde stycket -. . . . . . . . . . . . . . . 313 7.1.4444;..................313 7.1.4545;..................314 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 314 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 314 Tredje stycket . . . . . . . . . . . . . . . 317 7.1.4646'..................317 7.1.47 47 318 7148 48 321 7.1.49 49 322 7.1.50 50 323 7.1.5151324 7.1.5252...................325 Första stycket . . . . . . . . . . . . . . . 325 Andra stycket . . . . . . . . . . . . . . . 326 7.1.53 53.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 327 7.1.54 54% . . . . . . . . . . . . . . . . . . 327

11. 'In 'I/. 'I!- J/. :I/

!

10

SOU 1976 66

Avvisande av godset och hävning av köpet 7.1.55 55%" 7.1.56 56%" Första stycket . Andra stycket . 7.1.57 57 å . . . Första stycket . Andra stycket Tredje stycket . 7.1.58 58 å . . . Första stycket . Andra stycket Rättsligt fel . 7.1.59 59 å . . . Första stycket . Andra stycket Tredje stycket . Öppet köp 7. 1. 60 60å . . Vissa meddelanden enligt denna lag 7.1.6] 61 _ . Första stycket . Andra stycket . Betydelsen av vissa leveransklausuler

7.1.62 62 å 7.1.63 63 så 7.1.64 64 så

7. 1. 65 65 å

Ikraftträdande . . . . 7.2 Förslaget till lag om ändring | konsumentköplagen (1973: 877)

7.2.1 2 å

7.2.2 3 å . . .

7.2.3 4 och 5 åå

7.2.4 6 å . .

7.2.5 7— 10 åå

7.2.6 11 å . .

7. 2. 7 15—17 åå .

7. 2. 8 18 &

7.3 Förslaget till lag om ändring | lagen (1914. 45) om kommission handelsagentur och handelsresande .

Särskilt yttrande av experterna Cedercrantz. Köhler. Siljeström och Wiberg Bilaga 1 Parallel/uppställning av gällande köplag och utredningens för- slag

Bilaga2 Det norska kiaps/ovutvalgets förslag till ny köplag (NOU

1976. 34)

Bilaga 3 De danska kabelovsagkyndiges preliminära utkast till ny köplag

Bilaga 4 Den finska köp/agsarbetsgruppens preliminära utkast ti/lfnsk köp/ag

327 328 329 329 330 330 331 331 334 336 336 336 340 340 340 342 343 344 344 345 345 345 346 347 347 349 351 352 352 353 353 353 354 356 356 357 357 357

358

359

361

391 405

417

SOU 1976:66

Förkortningar m m

Almén Almen. T. Om köp och byte av lös egendom. Kommentar till lagen den 20 juni 1905. 4 uppl ombesörjd av R Eklund. Stockholm 1960. BGB Bärgerliches Gesetzbuch (Tyskland) ClM Det internationella fördraget angående godsbefordran åjärn- väg (se SFS 1964z870) CMR Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbe- fordran på väg (se SFS 1969:91) D Digesta HovR Hovrätt(en) JB Jordabalken JustR Justitieråd(et) KO Konsumentombudsmannen LU Lagutskottet ND Nordiske domme i sjofartsanliggender NJA Nytt juridiskt arkiv avd [ NJA 11 Nytt juridiskt arkiv avd 11 NOU Norges offentlige utredninger OR Obligationenrecht (Schweiz) Prop Regeringens proposition Rskr Riksdagens skrivelse Rt Norsk Retstidende SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SvJT(rf) Svensk juristtidning (rättsfallsavdelningen) TiR Tidsskrift for rettsvitenskap UCC Uniform Commercial Code (USA) UNCITRAL Förenta Nationernas kommission förinternationell handels- rätt

SOU 1976:66

Sammanfattning

Spannmål och kaffe. maskiner och anläggningar till industrin. bilar för vida- reförsäljning eller för privatbruk. hushållsapparater och dagligvaror — allt är exempel på vad som inom juridiken kallas för lös egendom. Köp av sådana varor. dvs allt utom fastigheter. regleras genom en särskild lag. van- ligen kallad köplagen. Denna lag tillkom efter nordiskt samarbete och antogs i Sverige år 1905. Den anses allmänt som en förnämlig lagstiftningsprodukt och har genom att den behandlar ett ämne av så central betydelse som köpet även haft den största inverkan på rättsutvecklingen inom näraliggande områden av civilrätten. Den tekniska utvecklingen inom handel och industri har emellertid medfört att lagen i flera avseenden inte längre motsvarar den moderna tidens krav. Man behöver bara peka på sådana faktorer som att industritillverkade varor numera i allt flera och kanske de flesta fall utgör föremålet för köp.

De problem som uppkommer när ett företag köpt en specialtillverkad maskin som sedan visar sig ha ett fel är givetvis andra än när exempelvis ett grossistföretag fått sig levererat felaktigt garvade djurhudar. Köplagen skall kunna användas i båda fallen. men 1905 års lag kan sägas ha haft främst den senare situationen för ögonen då reglerna utformats. Utveck- lingen på transportsidan har medfört att de vid lagens tillkomst dominerande sjötransporterna vid vilka godset lastades och lossades direkt till och från fartygens lastrum i allt ökande omfattning kommit att ersättas av genom- gående transporter under vilka godset förvaras på pallar eller i containers. Detta sammantaget med nya rutiner — ofta med anlitande av automatisk databehandling — för godshantering och betalning ställer köprätten inför problem som är helt nya och som inte kunnat behandlas i den gamla lagen. En ytterligare omständighet som gör att lagen kommit att alltmer framstå som delvis föråldrad är det på senare tid ökade intresset för konsumentköpen.

Masstillverkning och massdistribution av olika slags industrivaror till kon- sumenter är fenomen som på ett helt annat sätt än tidigare kommit i blick- punkten. Lagstiftningen på konsumenträttens område har delvis tagit sig uttryck i näringsrättslig reglering och genom skyddande civilrättslig spe— ciallagstiftning. men man skall komma ihåg att köplagen fortfarande i botten reglerar även konsumentköpet. Behovet av att bestämmelserna i köplagen avpassas så att även konsumentköpen får en ändamålsenlig och modern reglering gör sig därmed självfallet gällande. *

13

14 Sammanfattning

SOU 1976166

Köplagsutredningen, som till en början haft den begränsade uppgiften att från svensk sida följa arbetet med tillskapandet av en köplag i Finland. f|ck år 1967 i uppdrag att mot bakgrund av sådana synpunkter som antytts ovan göra en begränsad översyn av 1905 års svenska köplag. Översynen som även aktualiserades av det internationella lagstiftningsarbete som nu hade kommit igång på köprättens område - en uniform lag för internationella köp hade antagits i Haag år 1964 — skulle syfta till att modernisera lagen. I samverkan med övriga nordiska utredningar som samtidigt tillsatts skulle utredningen söka bevara den rättslikhet på köprättens område som hittills varit rådande.

Någon mer genomgripande revision av köplagen skulle enligt direktiven för utredningen inte företas utan de förändringar som utredningen kunde fmna behövliga förutsattes kunna ske utan att lagens allmänna principer. systematik och begreppsbestämningar i väsentlig mån rubbades.

Utöver uppdraget att revidera köplagen skulle köplagsutredningen också utreda behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna. Denna del av uppdraget behandlades med förtur och resulterade i förslaget till konsumentköplag (SOU 197228). Ett annat tilläggsuppdrag avsåg översyn av bestämmelserna om ränta på förfallen fordran. Även detta uppdrag har föranlett ett betänkande från utredningen (SOU 1974:28. Räntelag). Utred- ningens förslag har sedermera lett till lagstiftning.

Det slutbetänkande som utredningen nu lägger fram innehåller ett förslag till en helt ny köplag. Under arbetets gång har utredningen nämligen funnit att vid sidan av de sakligt mer betydande ändringarna åtskilliga detaljänd- ringar varit påkallade. Då dessutom lagens språkdräkt och redaktionella ut- formning på några punkter framstått som föråldrad har utredningen funnit det lämpligast att föreslå en helt ny text. Det har emellertid varit möjligt att i huvudsak behålla samma paragrafföljd för de skilda reglerna som i 1905 års lag.

Den föreslagna nya köplagen skall liksom den nu gällande vara i sin helhet dispositiv, dvs dess olika bestämmelser skall bara gälla i den mån inte parterna själva i sin överenskommelse bestämt hur den uppkomna frå- gan skall avgöras. Vid konsumentköp gäller emellertid vid sidan av köplagenkonsumentköplagen. Den lagen innehåller ett antal tvingande bestämmelser — främst om konsumentens grundläggande befogenheter när den köpta varan inte levereras i tid eller visar sig vara felaktig — som inte kan avtalas bort till konsumentens nackdel. Konsumenten är därigenom genom lag alltid tillförsäkrad ett visst minimiskydd även om säljaren vid köpet skulle ha fått igenom köpvillkor som är oförmånliga för konsumenten. Den allmänna köplagen gäller emellertid också vid konsumentköp. dels beträffande sådana frågor som inte tagits upp i den relativt kortfattade konsumentköplagen. dels när minimiskyddet i konsumentköplagen inte behövs därför att några särskilda villkor aldrig avtalades vid köpet. Köplagen har alltså stor betydelse också vid konsumentköp. Utredningen har därför vid översynen av köplagen haft särskild uppmärksamhet riktad på hur reglerna kan väntas fungera vid sådana köp. Ett exempel är utformningen av reglerna om skadestånd. Konsumenter lider i allmänhet skada av helt annat slag än näringsidkare när motparten inte håller avtalet. Lagens regler skall emellertid passa båda situationerna. Utredningen har beaktat detta förhållande och inte minst i

SOU l976:66

motiveringen till skadeståndsreglerna diskuterat frågan förhållandevis ingå- ende. Även i åtskilliga andra sammanhang tas frågor om reglernas tillämp- lighet vid konsumentköp upp till diskussion. Beträffande den särskilda kon- sumentköplagen föreslås emellertid inte andra förändringar än sådana som direkt föranleds av förslaget till ny köplag. Sakliga förändringar därutöver har inte ansetts ligga inom utredningens uppdrag. På flera punkter pekar emellertid utredningen på att ett reformbehov kan föreligga.

Ett av de karakteristiska dragen i modern kontraktsrätt är den ymniga förekomsten av s k standardavtal. Organisationer och även enskilda närings- idkare. oftast på säljarsidan. har utarbetat formulär med villkor som nära nog fullständigt har kommit att ersätta köplagens dispositiva bestämmelser. Denna utveckling visar att lagens avvägning mellan köparens och säljarens rättigheter och skyldigheter ibland kommit i otakt med affärslivets praktiska realiteter. Särskilt när det gäller industrins produkter har standardavtalen haft en för säljaren mer förmånlig reglering än som följer av 1905 års lag. Bruket av standardavtal visar emellertid också att det funnits ett behov av regler som på ett mer nyanserat sätt beaktar de speciella förhållandena inom en särskild bransch.

Även det förslag som nu läggs fram räknar självfallet med att parterna genom standardiserade villkor eller särskilda individuella överenskommelser själva kommer att reglera de frågor som de anser betydelsefulla. En lag som med nödvändighet måste ges en generell syftning kan inte utformas så att den passar alla olika förhållanden. Utredningen har emellertid efter- strävat en sådan uppläggning av lagen att denna skall kunna tjäna som vägledning för parterna när de utarbetar sina avtal, genom att tillhandahålla en lösning som kan anses som lämplig i normala fall. Förhoppningen är att lagen. genom att denna bättre anpassats till moderna förhållanden. i högre grad än tidigare skall kunna utöva inflytande på innehållet i de avtal som sluts eller åtminstone ge anvisning om vissa frågeställningar och till- handahålla en utgångspunkt för diskussionen om dessa. Iden mån särskilda frågor inte berörs i avtalen—antingen därför att ämnet ansetts alltför be- tydelselöst för att tas upp eller därför att något uttryckligt avtal över huvud inte kommit till stånd—skall lagens regler kunna underlätta att uppkom- mande tvister lår en ändamålsenlig lösning. Tanken är givetvis också att domstolar och skiljemän skall få ett medel som möjliggör sådana lösningar. På grund av att lagen inte kan göras lika detaljerad och precis som ett för ett visst avtalsförhållande väl avpassat kontrakt har emellertid de fö- reslagna bestämmelserna utformats så att de ger ganska stort utrymme för skälighetsbedömningar. Stela regler som skulle kunna stå i vägen för en rimlig och ändamålsenlig avveckling av köpet har mao undvikits.

I fortsättningen skall några av de punkter anges där utredningens förslag innebär mera betydande sakliga ändringar i förhållande till vad som gäller nu.

Vid säljarens dröjsmål med leveransen medger den nuvarande lagregeln vid 5 k leveransavtal — de praktiskt sett betydelsefullaste köpen — befrielse från skyldighet att ersätta köparens skada bara om ett antal uppräknade omständigheter har gjort det omöjligt att fullgöra leveransen (24 å köplagen). Regeln torde bygga på en vid sekelskiftet omhuldad tysk teori. den sk omöjlighetsläran. och tillhör de regler i köplagen som parterna regelmässigt

Sammanfattning

15

16 S amma/(lättning SOU 1976:66

avtalar sig bort från. De i lagen medgivna befrielsegrunderna anses helt otillräckliga och i praktiskt affärsliv friskriver sig därför säljarna — fö ofta med köparnas goda minne — från skadeståndsskyldighet i långt större ut- sträckning än som följer av lagen. Utredningen har av såväl sakliga som praktiska skäl funnit det nödvändigt att redigera om lagens regel och att ge säljarna större möjligheter till befrielse från skadeståndsskyldighet. Där— igenom närmar sig också lagens regel till vad som är allmän avtalspraxis och kan därigenom förväntas vinna större gehör inom näringslivet.

Bland de force—majeure-händelser som även enligt förslaget räknas upp har nu tagits med omfattande eldsvåda och betydande arbetskonllikt. Vidare jämställs med de angivna exemplen varje "annan omständighet av lika ovanlig beskaffenhet och ingripande betydelse". Det anges inte längre att möjligheten att fullgöra avtalet skall anses "utesluten" till följd av den extraordinära händelsen. utan det är tillräckligt att fullgörandet "hindrats eller blivit oskäligt betungande för säljaren". Utredningen avser att genom den föreslagna utvidgningen en från skälighetssynpunkt tillfredsställande skillnad görs mellan sådana omständigheter som bör befria en säljare från hans skyldigheter och sådana vars konsekvenser han bör bära som en del av sitt åtagande enligt köpet. Skulle säljaren redan när köpet ingicks ha bort beakta den omständighet som sedermera hindrade köpets fullgörande kan han inte åberopa denna som befrielsegrund.

Enligt nuvarande lag skall ett dröjsmål vara väsentligt för att det skall medföra rätt för motparten att få häva avtalet. Några undantag görs dock från denna huvudregel. främst vid 5 k handelsköp vid vilka varje dröjsmål. vare sig det avser säljarens leverans eller köparens betalning. ger motparten rätt att häva köpet. Dessa undantag föreslås nu slopade varför det genom— gående blir ett villkor för hävning att kontraktsbrottet är väsentligt. En sådan ordning överensstämmer med vad som vanligen tillämpas vid framför allt köp av industrins produkter. Hävning är däri praktiken en påföljd som endast kommer i fråga om det är klart att dröjsmålet blir av allvarligare karaktär. Som ett komplement till den enhetliga regel som sålunda förordas föreslår emellertid utredningen ytterligare den förenklingen att någon be- dömning av om dröjsmålet är väsentligt över huvud inte skall behöva ske i visst fall. Har säljaren eller köparen när motparten är i dröjsmål med sin prestation gett denne en ytterligare skälig tilläggstid för att fullgöra vad som åligger honom. får hävning nämligen ske utan föregående bedömning av dröjsmålets eventuella väsentlighet. om prestation uteblir även under den förelagda tilläggstiden. Denna regel om s k Nachfrist har hämtats när- mast från tysk rätt och har även med någon modifikation tagits upp i den uniforma lagen för internationella köp och dess föreslagna efterföljare. Själv- fallet är den mest lämpad för kommersiella förhållanden och någon mot- svarighet till regeln har därför inte föreslagits för konsumentköplagens del.

Nuvarande köplag saknar uttryckliga bestämmelser för det praktiska fallet att dröjsmål visserligen ännu ej inträffat men å andra sidan måste antas komma att inträffa. s k anteciperat dröjsmål. Utredningen vill avhjälpa denna ofullkomlighet och föreslår att bestämmelser om när hävning får ske på sådan grund tas upp i lagen. I fråga om köparens dröjsmål med betalningen samordnas bestämmelsen med de särskilda föreskrifterna om köparens obe- stånd. Köparen skall sålunda kunna göra säljarens hävning verkningslös

SOU l976:66

genom att ställa säkerhet eller betala priset.

Förslagets regler om felaktigt gods överensstämmeri sina huvuddrag med de nu gällande. Lika litet som fn görs något försök att i lagtexten bestämma innebörden av att gods är felaktigt. 1 viktiga avseenden innehåller emellertid förslaget nyheter.

Säljaren har enligt nuvarande lag inte någon skyldighet att avhjälpa ett fel som köparen påtalat. Det är emellertid särskilt beträffande verkstads- industrins produkter synnerligen vanligt att säljaren — oftast genom ett stan- dardavtal — åtar sig en sådan skyldighet och utredningen har därför funnit det lämpligt att också lagen räknar med denna praktiska möjlighet att lösa den situation som uppkommer när godset visar sig vara felaktigt. En för- utsättning för att säljaren skall ha skyldigheten är att avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet. Efter mönster av den nuvarande regeln i 4 å konsumentköplagen. som enbart avser det fall att säljarens skyldighet grundar sig på ett särskilt åtagande. ger förslaget vidare en detaljerad regel om påföljderna av att säljaren inte inom skälig tid fullgör sin skyldighet att avhjälpa fel. Denna regel har också en praktisk utfyllande funktion efter- som avtal vari säljaren åtar sig sådan skyldighet att avhjälpa fel inte sällan är ofullständiga eller oklara såvitt gäller påföljden av att åtagandet inte infrias.

Den betydelsefullaste nyheten bland bestämmelserna om felaktigt gods är emellertid den ändring som föreslås beträffande säljarens skyldighet att ersätta köparens skada. Nuvarande regler gör här en skillnad mellan det fallet att köpet avser bestämt gods och det fallet att fråga är om s k le- veransavtal. Skadeståndsansvaret är vid leveransavtal vad man brukar kalla strikt. dvs ersättning utgår oberoende av om vårdslöshet kan läggas säljaren till last. Undantag för force majeure görs dock. Vid köp av bestämt gods är ansvaret däremot bortsett från vanvård av godset efter köpet begränsat till sådana fall där godset saknar egenskap "som kan anses tillförsäkrad” eller svek kan visas hos säljaren.

Den uppdelning av ansvaret som 1905 års lag sålunda bygger på är en företeelse som är speciell för skandinavisk rätt. Den synes i övrigt sakna motsvarigheter internationellt sett. Den är ej heller sakligt särskilt välgrun- dad. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som förevarit under de samnordiska överläggningarna föreslår utredningen nu regler där den gamla uppdelningen efter godsets art överges. Det nya systemet bygger i stället på ett slags kompromiss mellan de hittillsvarande principerna. Det avgörande för att strikt ansvar skall föreligga är inte längre godsets art utan att säljaren är näringsidkare och att ersättningen skall avse ”direkt förlust" eller "utlägg". För ersättning av den tredje typen av skada "följdförlust" — liksom. om säljaren är privatperson, för skadeståndsansvar över huvud taget — krävs däremot. i viss anslutning till nu gällande regel om ansvaret vid köp av bestämt gods. att godset avviker från vad som kan anses utfäst, att säljaren handlat i strid mot tro och heder. att säljaren försummat att upplysa köparen om fel som han måst ha känt till eller att felet i övrigt uppkommit genom säljarens vållande. Det generellt mer långtgående an- svaret såvitt avser köparens direkta förlust motiveras framför allt med att en näringsidkare, som levererar felaktigt gods. vid prisfluktuationer inte skall kunna övervältra verkan av prisrörelserna på köparen.

En viktig del av förslaget är också utvecklingen av skadeståndsbestäm-

Sammanfattning

17

18 Sammanfattning

SOU 1976266

melserna i övrigt. Utredningen har bedömt det som nödvändigt att lagen genom mer detaljerade bestämmelser ger klarare ledning för hur skade- ståndet skall beräknas. Förslaget bygger i viss utsträckning på principer som redan kommit till uttryck i rättspraxis. men innehåller också sådant som kan betraktas som nyheter. Såsom nyss framgått gör den föreslagna lagen en skillnad mellan olika slag av förlust. Denna uppdelning av skadestånd i tre poster — direkt förlust. utlägg och följdförlust — återkommer ockå i de föreslagna nya och mer utförliga reglerna om skadeståndets beräkning vid såväl dröjsmål som felaktigt gods.

Direkt förlust är i regel prisskillnaden vid anskaffande av gods i stället för det som avsågs med ett avtal som hävts eller skillnaden i värde mellan felfritt och felaktigt gods. Exempel på följdförlust är att köpare som utsätts för kontraktsbrott i sin tur inte kan fullfölja avtal med tredje man och därigenom blir skadeståndsskyldig. I fråga om direkt förlust innehåller för— slaget mer detaljerade regler än gällande rätt om beräkning av skadeståndet för de viktigaste fallen. Om köpet hävs har man i första hand att se till prisskillnaden mellan det hävda köpet och täckningsköp eller täcknings- försäljning. I andra hand sker en abstrakt bedömning grundad på gängse pris. En nyhet, som bl a syftar till att minska parts möjlighet att spekulera på motpartens bekostnad. är att avgörande tidpunkt för gängse pris skall vara tiden för hävning. Härigenom vinns anslutning till lagstiftningen om internationella köp och dessutom att reglerna bättre samordnas. Skade- ståndet blir inte alltför olika beroende på om en täckningstransaktion eller gängse pris läggs till grund för beräkningen.

I vissa fall kan i stället ersättning utgå för mistad vinst. Reglerna utgår visserligen från att såväl köpare som säljare i första hand genom en täck- ningstransaktion skall försöka köpa respektive sälja godset på annat håll. Grundad anledning kan emellertid i visst fall finnas för att inte göra en täckningstransaktion och då skall möjlighet finnas att i stället beräkna ska- deståndet på grundval av den uteblivna vinsten. Lagen ger något större möjligheter för säljaren än för köparen att välja detta alternativ. vilket sam- manhänger med att en säljare kan ha en mer eller mindre begränsad marknad och därför genom att ännu en gång avsätta varan på denna kan gå miste om ett ytterligare vinsttillfälle som han annars skulle ha haft.

Ett genomgående drag i de föreslagna skadeståndsreglerna är att det ut- tryckligen betonas att part som lider skada är skyldig att medverka till att förlusten begränsas genom att vidta alla de åtgärder härför som skäligen kan begäras av honom. Försummar han att göra det sätts skadeståndet ned i motsvarande mån. Denna jämkningsregel kompletteras emellertid av en ytterligare begränsningsregel som i större utsträckning än vad som hittills varit möjligt ger utrymme för domstolar och skiljemän att genom en allmän skälighetsbedömning sätta ned skadestånd som med tillämpning av de sär- skilda beräkningsreglerna framstår som alltför högt. Till ledning för den skönsmässiga bedömning som här måste göras nämns i den föreslagna lag- texten att hänsyn skall tas till skadeståndets storlek ijämförelse med den förlust som uppkommeri liknande fall. den skadeståndskyldiges möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt omständigheterna i övrigt.

Ett praktiskt problem som inte behandlas i den nu gällande köplagen är verkan av köparens avbeställning vid avtal om tillverkning och fram-

SOU 1976166

ställning av gods. Enligt rådande teori anses avbeställning inte medföra någon skyldighet för säljaren att ställa in tillverkningen utan han har rätt att även mot köparens uttalade vilja slutföra denna för att sedan mot godset kräva ut hela det avtalade priset. Det är emellertid allmänt känt att av- beställning i praktiken är något som faktiskt godtas. Säljaren avbryter i sådant fall tillverkningen och kräver i stället skadestånd som. enligt vad det förefaller, därvid brukar beräknas med utgångspunkt från priset reducerat med de kostnadsbesparingar säljaren kan göra genom att vidare tillverkning ställs in.

Utredningen har ansett att frågan om avbeställning är av sådan vikt att ämnet inte gärna kan förbigås i en modern köplag och har därför föreslagit en helt ny bestämmelse härom i 37% förslaget till köplag. Till en början fastslås här att avbeställning får ske, dock endast under förutsättning att säljaren ännu inte påbörjat eller bara hunnit utföra en mindre del av till- verkningen. Dessutom förutsätts det att tillverkningen kan avbrytas utan att detta medför väsentlig olägenhet för säljaren, t ex därför att denne tvingas avskeda personal som han skulle velat ha kvar för att kunna upprätthålla en god arbetarstam eller av andra personalpolitiska skäl. Av större praktisk betydelse än den nu angivna regeln är emellertid den föreslagna därefter följande bestämmelsen om hur ersättningen skall beräknas vid avbeställ- ningsfall. Förslaget bryter här mot vad som antagits vara den gällande ord- ningen och förordar i stället en beräkningsmetod som är något mindre för- månlig för säljaren. Olika poster som skall ersättas läggs samman för att bestämma vad köparen slutligen skall betala. Till en början skall säljaren ha full ersättning för kostnader som han haft för att ingå avtalet, för vad som hittills hunnit nedläggas på tillverkningen och som inte kan tillgo- dogöras på annat sätt samt för kostnader till följd av avbeställningen. Till dessa poster skall sedan ytterligare läggas en skälig kompensation för den vinst säljaren skulle ha gjort på avtalet. Vid denna skönsmässiga bedömning skall bland övriga omständigheter beaktas hur lång tid som förflutit sedan avtalet ingicks, hur mycket arbete som hunnit läggas ned och vilka möj- ligheter som säljaren har att göra den avsedda vinsten genom att den lediga kapaciteten kan utnyttjas för annan tillverkning. Tanken är att säljaren som regel endast skall få en begränsad del av vinsten ersatt om avbeställningen sker redan relativt kort tid efter det avtalet ingicks och kanske innan till- verkningen ens hunnit påbörjas. Sker avbeställningen senare, då tillverk— ningen kommit i gång, blir ersättningen däremot givetvis större. En över- gripande synpunkt är hela tiden att särskild betydelse skall tillmätas säljarens möjligheter att skaffa sig en ersättningsbeställning. Är möjligheterna därtill små närmar sig ersättningen den fulla vinst säljaren skulle ha gjort om avbeställningen aldrig skett. Kan däremot säljaren uppnå samma vinst genom att träffa ett annat avtal föreligger inte något behov av regler var- igenom han skulle få tillgodogöra sig vinst också på det kontrakt som avbeställts. De tankegångar som kommit till uttryck i förslaget bygger i mycket på den lagstiftning som i USA tillämpas vid beställningar för för- svarsmakten.

Den utveckling på transportteknikens område som berördes inledningsvis har ställt utredningen inför åtskilliga frågor när det gäller den närmare ut- formningen av de regler i köplagen som fn reglerar parternas åligganden

Sammanfattning

19

20 Sammanfattning

SOU l976:66

vid sådana köp där godset skall sändas mellan dem. Variationerna beroende på hur transporten utfo'rs gör att mer strikta regler måste förses med åtskilliga undantag om de skall kunna tillämpas i praktiken. Samtidigt kan man ifrå- gasätta om detaljerade lagregler är nödvändiga med hänsyn till att parterna kan ha tillgång till de internationella reglerna för tolkning av handelstermer, de 3 k Incoterms, vari betydelsen av klausulerna kan utvecklas och fastställas utan att man behöver falla tillbaka på lagstiftning. Utredningen har emel- lertid funnit att lagen måste innehålla åtminstone några regler som handlar om problemen vid tranSport till vägledning för de fall där av en eller annan anledning avtalsklausuler som behandlar frågan helt saknas eller endast till en del berör denna. Bestämmelserna har utformats med tanke på att förekommande leveransklausuler skall kunna tillämpas utan att spänningar uppkommer till lagens system. Någon önskan att på detta område styra utvecklingen i viss riktning har inte funnits utan utredningen har eftersträvat neutrala regler som kan tillämpas också vid en framtida ytterligare utveckling av transporttekniken. De regler som behandlar innebörden av olika leve- ransklausuler är till följd härav mindre detaljerade än för närvarande och ger större utrymme för att tillämpa rådande sedvänjor i fråga om transport i samband med köp.

Sålunda föreslår utredningen att när en sjötransport inleder transporten faran för godset i allmänhet skall gå över på köparen redan när godset om- händertas av redaren. Om emellertid såsom vanligen är fallet säljaren enligt köpeavtalet skall tillhandahålla köparen ombordkonossement, skall godset anses avlämnat först när det passerat fartygets reling. Förhoppningen är att på bla denna punkt utformningen av reglerna skall visa sig tillräckligt flexibel för att kunna anpassas till de nya transportsätten och de varierande rutiner i fråga om dokumentationen av dessa som vuxit fram och som kan förväntas komma att utvecklas ytterligare. Ambitionen att hålla dessa regler öppna för utvecklingen men samtidigt ge dem ett innehåll som kan ge ledning i tveksamma fall har också fått påverka utformningen av lagens regel om betalning mot dokument eller närmare bestämt innan godset an- kommit till bestämmelseorten. Förslaget räknar här med de 5 k dokument- lösa transporterna som en praktisk realitet i framtiden.

Som nämndes inledningsvis berör utredningens översyn samtliga bestäm- melser i den nu gällande lagen och dess förslag mynnar ut i att en helt ny lag bör antas. Vad som tagits upp i denna sammanfattning är emellertid endast några huvudpunkter där mer betydelsefulla förändringar har för- ordats. Detta innebär inte att de ändringar som föreslås i övrigt är sakligt betydelselösa. Tvärtom är det endast undantagsvis som dessa helt inskränker sig till språkliga eller redaktionella justeringar. Lagtexten är dock liksom för närvarande förhållandevis omfattande varför en genomgång av samtliga föreslagna ändringar inte lämpligtvis kan göras på detta begränsade utrymme. I stället hänvisas till bilaga 1 i detta betänkande där en parallelluppställning av 1905 års lag och utredningens förslag finns intagen. Uppställningen torde snabbt kunna ge en uppfattning om lagförslagets innebörd i övrigt.

SOU l976:66

Summary The Sale of Goods Act

1 Background

The present Swedish Sale of Goods Act dates from 20 June, 1905. It belongs to the uniform Scandinavian legislation, and almost identical statutes are in force in Denmark and Norway. The importance ofthe Act is not confined to sales; in the absence of a general code of obligations, it has served as a basis for analogy in other fields of the law.

In 1962 Finland, which for political reasons had not been able to enact a Sale of Goods Act at the same time as the other Scandinavian countries, decided to prepare a new such Act. In Denmark, Norway and Sweden experts were then appointed to act as observers and assist the Finnish commission by providing information regarding the experience in their countries. In 1967, the task of the experts was transformed into one of preparing the revision of the present statutes, in order to modernize them and to ensure the continued harmony between the Sale of Goods Acts ofthe Scandinavian countries.

However, as from 1971 the preparation of a Consumer Sales Act was given priority in Sweden, and a draft of such an Act was presented in 1972 (Konsumentköplag, Statens Offentliga Utredningar 1972128, with a summary in English). Later, a statute on interest on debts was prepared (Räntelag, Statens Offentliga Utredningar 1974:28, with a summary in Eng- lish). The preparation of the Sales Act, which was considered less urgent, has therefore been delayed. According to the official terms of reference for the revision of the Swedish Sales Act, no thorough change should be attempted. The structure, scheme of concepts and main principles of the present Act are to be retained. Accordingly, the draft ofa new Act as now presented follows the present Act in the order of sections and in the main content. The changes in the structure are such as may permit the inclusion of some new rules. Linguistically, the style is modernized.

The work on revision has been carried out in Scandinavian cooperation, although at the time of publishing the Swedish proposal it is not quite clear what course will be taken in the other Scandinavian countries. However, the draft of a new Norwegian statute — which also contains special rules on consumer sales — has been published in the summer of 1976 (Lov om Kjop, Norges Offentlige Utredninger 197634).

According to the offical terms of reference, the content of the Uniform

22 Summary

SOU l976:66

Law on the International Sale of Goods (ULIS), adopted at the Hague 1 July, 1964, should be taken into account when revising the Swedish Act. The draft of a convention on international sales elaborated by a working group of the UNCITRAL and submitted to the Governments in 1976 has also been observed.

2 General Objectives of the Revision

The 1905 Sale of Goods Act figures as one of the most successful pieces of Scandinavian legislation. However, it cannot be denied that in some ways it is not well adapted to modern conditions. In particular, the rules take too little notice of industrial products as objects of sales. For instance, when such products are defective the most suitable remedy is generally to have the defect cured, but this remedy is unknown to the present Act. On some points, the Act appears to have been influenced by legal doctrines that were considered almost self-evident at the time of enactment, e.g. the German doctrine of impossibility. The rules that are based on this doc- trine are partly not suitable under modern conditions, partly difficult to understand without knowledge of the doctrine.

To a considerable extent, the shortcomings of the present Act have been counteracted by the extensive use of standard contracts, which is one of the most characteristic features of modern contract practice. However, when revising the statute it has not been considered satisfactory only to advise parties to resort to standard or individual contracts, in order to make up for the lack of suitable provisions in the Act. It is well known that standard contracts often favour the party that drafts them, and already for this reason the development of sales law cannot be left to standard contracts alone. Moreover, standard contracts often deal only with limited parts of the re- lationship between seller and buyer. There is therefore a need for rules that lill in the gaps left by standard and individual contracts. An exemple in point is provided by the customary trade terms, in particular ”Incoterms”, which state the duties of seller and buyer under various such terms but do not provide any rules for the case that a party does not comply with them.

The view underlying the present draft of a Sales Act is the following. For the most important problems, it is likely that standard contracts, or individual contract terms, will contain detailed provisions. These provisions can then be expected to take account of the special circumstances of the type of sale concerned, in a way that a statutory rule cannot. However, even for such situations the Act should provide parties that contemplate the contents of their contracts with guidance regarding what the legislator has considered to be a suitable solution for normal cases. It is hoped that in this way the rules ofthe Act may exercise a certain influence on contracts or at least a starting point for a discussion and an indication ofthe problems. When no contract clause exists — either because the matter has not been considered important enough to be dealt with in the contract, or if for_ some reason no explicit contract is used — the rules ofthe Act should facilitate a fair settlement of a dispute. The rules should also enable courts and ar- bitrators to arrive at fair and just solutions. On the other hand. it does

SOU l976:66

not seem possible to provide statutory rules that are as detailed and exact as a well-drafted contract, which is adapted to the special case, can be. Considerable discretion is therefore left to courts and arbitrators, and rules which because of their rigidity would stand in the way of a fair solution are avoided. The rules provided by the Act are often to be supplemented by the application of fair business usage.

The rules are also intended to be used in conjunction with common standard contracts, including the Incoterms and other trade terms.

A special question concerns the application of the Act to consumer trans- actions. A Consumer Sales Act — based on the draft mentioned earlier — is in force in Sweden since ] January, 1974. It contains mandatory rules, i.e. rules that cannot be set aside by contract terms in favour of the seller. Only some minor changes in this Act are proposed, although it is pointed out that on several points reforms may be advisable.

However, the proposed Act takes considerable account of consumer trans- actions. Many questions are not dealt with at all by the Consumer Sales Act, and for them the Sale of Goods Act will continue to apply. Moreover, a consumer can invoke the Sale of Goods Act when there is no contract clause dealing with the matter and the rules of the Sale of Goods Act are more favourable to him than those of the Consumer Sales Act.

As an example of a matter for which consumer interests are pertinent, the rules relating to damages may be mentioned. Consumers may suffer losses of other types than business enterprises, and these must be taken into account.

3 Some Special Questions

The main innovations proposed concern matters for which the present rules are considered to be outdated or otherwise less suitable. As mentioned before, sales of industrial products, including sales of goods that are to be ma- nufactured at the request of the buyer, are contemplated especially.

3.1 Force Majeure

The present Act contains a provision which imposes liability on a seller for delay in delivering goods of a generic character (as opposed to specific goods) regardless of fault, with exception for a number of circumstances that make delivery impossible (section 24). As examples of such circum- stances are mentioned destruction of all the goods to which the contract applies, war, and prohibition against import. As a consequence of this pro- vision, the seller is liberated from his obligation of delivery because ofchang- ed circumstances only when performance is impossible not only to him but to sellers in general. The exceptions admitted have in business practice been found to be insufficient, and under the vast majority of sale contracts the seller is liberated to a far greater extent than under the statutory rule. The contract clauses are generally based on the notion offorce majeure, i.e. a party may be liberated from his duty when he is subject to an over- whelming force.

In order to make the statutory rule more acceptable to the business com-

Summary 23

24 Summary

SOU l976:66

munity and approach it to the type of exception that is commonly accepted in standard contracts — even when the buyer is perfectly capable of protecting his own interests —a change in section 24 is proposed. The suggested wording is based on the notion offorce majeure. (Since the principle of frustration is unknown in Swedish legislation, its introduction would necessitate im- portant changes in the fundamental principles of contract law, and already for this reason such a reform would be impossible.)

Rather than provide only a general formula, a number of circumstances are mentioned in the proposed new version of section 24. These circum- stances include not only war and civil disturbances, which can be considered already under the present rule, but also, e.g., fires and strikes, which would not be sufficient to liberate the seller under present law. The enumeration of particular events is completed with a general reference to circumstances of a similar exceptional character and far-reaching influence. The impact of an event that is to liberate the seller must be such as to prevent delivery or to make it unreasonably burdensome to him. It is hoped that this provision will draw a reasonably satisfactory line between circumstances that should liberate a seller from his duties and those whose consequences he should have to bear as part ofhis obligation. The rule is supplemented by a reference to the duty of a seller to take into account, at the time of the making of a contract, circumstances already existing or likely to happen that may prevent delivery and which are foreseeable (section 23 of the draft).

3.2 Avoidance of the Contract

According to the present Scandinavian Sale of Goods Act, avoidance is a remedy which is independent of the right to damages. Accordingly, a party who is entitled to avoid the contract may or may not claim damages as well, depending on the fact whether the special conditions for a right to damages are fulfilled or not. This principle — which is also found in ULIS and in the UNCITRAL draft — is retained in the proposed Act.

Under present law, the right to declare a contract avoided because of a breach of contract is in general subject to the condition that the breach must be fundamental. However, there are some exceptions in the present Act, the most important being that in sales between merchants every delay, either in delivery (section 21, para. 2) or in payment (section 28, para. l), entities the aggrieved party to declare the contract avoided.

It is proposed to remove these exceptions and consistently make it a condition for avoidance that the breach is fundamental. One reason for the proposed reform is that for contracts relating to industrial products, avoidance of the contract is a remedy which is used only rarely, when it is clear that the delay is serious. However, it is also proposed to adopt the institution of a Nachfrist, which originates in German law and has — with some modifications — also been introduced into ULIS and into the UNCITRAL draft. Accordingly, a seller or a buyer may, when there is a delay in the other party"s performance, fix an additional period of time within which performance must occur, and if performance is not affected within this period. declare the contract avoided (see section 21, para. 3, section 28, para. 2, of the present draft).

SOU l976:66

3.3 Defective Goods

The rules relating to defective goods (sections 42—54) are perhaps those in the present Act that require most attention, particularly having regard to the fact that the Consumer Sales Act contains detailed rules on defects, which in important respects differ from those of the Sale of Goods Act. Some of the rules for consumer sales might well be contemplated for in- clusion in the Sale of Goods Act. However, the proposal retains the main structure of the present rules.

The Swedish Sale of Goods Act does not contain any rules on what constitutes a defect in goods sold, or in other words on implied warranties. The whole matter is left outside the scope of legislation. The draft does not propose any change in this respect. Considering the complexity of the subject, it has not been thought feasible to provide statutory rules that would give real guidance for solving the manifold problems that arise with regard to various kinds of sales and goods. Attention is therefore focused on remedies.

As mentioned before. the present Act does not contain any rules imposing on a seller the duty to cure defects in goods. In standard contracts regarding industrial products, in particular the products of the engineering industry. the seller generally undertakes to cure defects. It has been considered suitable to introduce such a duty in the statute, with view particularly to cases where there is no explicit contract undertaking. The duty to cure a defect presupposes that this can be done without undue cost and difficulty (section 42, para. 1 of the draft).

A major question will then be what the buyer's position should be when the seller does not fulfill his obligation to cure a defect. On this point standard contracts are often unclear. and it has been thought necessary to provide detailed rules. Following the lead of the Consumer Sales Act, the proposal gives the buyer the choice between several remedies when the seller does not cure the defect within a reasonable time after the buyer has requested him to do so. The buyer may claim a reduction of the price corresponding to the decrease in value of the goods due to the defect, he may claim a reasonable compensation for the cost of curing the defect himself, or he may, provided that the defect constitutes a fundamental breach of con- tract. declare the contract avoided or demand new goods (section 42, para. 2, of the draft).

For defects in goods, as for other breaches of contract, the right to claim damages is decided independently ofother remedies. The present Act makes a difference between sales of specific goods and sales of generic goods. For sales of specific goods. the right to damages is restricted — in conformity with civil—law principles found in other legal systems as well - to cases of fraud and ör undertaking by the seller, with the peculiar feature that the undertaking may be implied (section 42, para. 2). For sales of generic goods, liability is strict (with an exception for impossibility of performance, (section 43, para. 2).

The difference that is thus made between specific and generic goods seems to be peculiar to the Scandinavian Sales Acts. and it is considered to be ill-founded.

Summary 25

26 Summary

SOU l976:66

Accordingly, it is proposed that it should be abolished. Instead, a kind of compromise between the principle of strict liability for all defects and that of liability only for fraud and undertaking is proposed. Full liability for all the buyer's loss is to presuppose special circumstances, including fraud or action against good faith, failure to inform the buyer of defects of which the seller must have been aware, negligence or lack of care of goods in the seller”s custody and negligence in the manufacture ofthe goods, negligence in the curing of a defect, and — as a sort of general clause sup- plementing the others — non-compliance with an undertaking by the seller which may be implied by the circumstances (section 43, para. ], 3 of the draft). The proposed rule is thus most similar to the rule now in force for specified goods. However, a merchant seller is to be liable for "direct loss” (e.g. the buyer”s cost of cover when he has avoided the contract) and for ”incidental loss" (e.g. expenses caused by the breach) regardless of the special conditions just mentioned, with exception only for cases of force majeure (section 43, para. 2 of the draft). Thus, for a merchant seller these conditions will decide his liability for the buyers "consequential loss” but not his liability for "direct loss" or ”incidental loss”.

The proposed rules on liability for defects are not to be applied to products liability. This principle — which corresponds with present law — is to be inscribed in the Act (section 43, para. 4).

3.4 The Assessment of Damages

The present statute does not contain any general rules on the assessment of damages, only some special rules regarding damages based on change in price (sections 25, 30, 45). It has been considered necessary to introduce more detailed rules, which will to some extent codify principles already adopted in case law but will also contain some new features. There are different rules for a seller's delay in delivery (section 25), a buyer's delay in delivery (section 30) and defects in the goods (section 45). The greatest practical importance attaches to the differences between damages awarded to a buyer (sections 25, 45) and damages awarded to a seller (section 30).

Two main principles are, however, common to all assessment of damages according to the proposal. One is that the duty ofthe party suffering damage to try to reduce his loss as much as may reasonably be done is mentioned expressly in all the relevant sections and stressed on numerous occasions in the comments to the proposed rules. The other principle is one of per- mitting mitigation of damages to a greater extent than before. The proposal adopts neither the principal of "adequate causation", which has until now been considered to apply to contractual damages as well as to tort damages under Swedish law, nor the Anglo-American rule in "Hadley v. Baxendale”. Instead much scope is to be left to the discretion of the courts, and some circumstances are mentioned for the guidance of the courts. One such cir- cumstance is the normal loss of a party in the plaintiffs position. Another one is the ability of the defendant to foresee the special loss of the plaintiff, not only at the time of the making of the contract but also later when preparing performance (sections 25, para. 3, 30 para. 4, 45 para. 3 of the draft).

SOU l976:66

The detailed rules devote some attention to a plaintiffs choice between basing his claim on cover (or on the difference between the agreed price and the price that is to be taken into account when assessing the loss) and basing it on the lost profits of the plaintiff. ln general, a plaintiff is supposed to resort to cover, and he may claim lost profit only under ex- ceptional circumstances (section 25 para. 2 with regard to buyer”s damages, section 30 para. 3 with regard to seller's damages). However, the right to choose lost profit as a basis for damages is to be awarded more liberally to a seller than to a buyer, as a seller by selling goods once sold on the same market another time will often lose the profit which he would have made by the first sale.

When damages are assessed not on the basis of a special cover transaction but on a difference in price due to fluctuations in the market, the relevant time according to the proposal is the time when the contract is avoided (section 25 para. 2 with regard to buyer”s damages, section 30 para. 3 with regard to seller's damages), not, as under the present Act, the time when goods should have been delivered or payment effected. In this respect, the proposed Act follows ULIS and the UNCITRAL draft. One reason for the proposed reform is that damages based on price fluctuations should cor- respond as closely as possible to damages based on a cover transaction (which cannot be undertaken until the contract is avoided).

3.5 Termination of a Contract of Manufacture

The present Act does not contain any rule on the right of a buyer who has contracted for the manufacture of the goods to terminate the contract when he finds that he does not want the goods he has ordered. In theory at least, the seller is, even if the buyer wants to terminate the contract, entitled to continue the manufacture and, when the goods are ready, claim the price from the buyer. ln practice, however, the seller will often break offthe manufacture ofthe goods and claim damages, which will then prob- ably—there is little case law to clarify the issue—be based on the price reduced by the cost that the seller saves by breaking off the manufacture.

This matter has been considered so important that it should not be left out of the statute. It forms the subject of a new section (section 37; the rule now found in this section is to be removed to section 17). In the first place the buyer has been given a right to terminate the contract of manu- facture, which means that the seller is bound to break off the manufacture at the request of the buyer. In the second place, the compensation awarded to the seller is to be computed according to special rules.

The seller is to break off manufacture ifthe buyer terminates the contract at a time when no work or only a minor part ofthe work has been performed, unless there is special inconvenience to the seller in breaking off the work (section 37 para. 1 of the draft). Inconvenience may consist, e.g., in the necessity of dismissing workers, whom for reasons of labour policy or for maintaining a satisfactory labour force the seller wants to retain. However, since it is customary that a seller breaks off manufacture even if he is not legally obliged to do so, this part of the rule is probably less important.

The proposed rule for assessing the compensation, when manufacture

Summary 27

28 Summary

SOU l976:66

is broken off, is without doubt of greater importance, since it is based on a method which is different from the one now generally used and in many cases less favourable to the seller. The method is that of adding various items of compensation (section 37 para. 2). The seller should have in the first place full compensation for costs due to the making of the contract, to work performed and to breaking off performance. In addition he should have a reasonable compensation for profit on the contract. When estimating what is a reasonable compensation, account should be taken of the time that has passed between the making of the contract and the termination, the amount of work performed, the possibility of making profit out ofanother contract that can be substituted for the one terminated, and other circum- stances. lt is suggested that ifa contract is terminated shortly after its con- clusion, when no work has yet been performed, the seller should in general be entitled only to a limited amount of profit, whereas if a substantial part of the contract has been performed, he should have more. An overriding principle is that considerable importance should be attached to the possibility of making similar profit out of another contract. If such possibility seems to be lacking, the compensation should approach the full profit that the seller would have made out of the terminated contract; if the seller can make the same profit out of another contract, there is no need for letting him also make profit out of the one that has been terminated.

it may be mentioned that many of the ideas laid down in the proposed new rules are derived from the American "Armed Services Procurement Regulation" and ”Air Force Procurement Instruction”.

3.6 Adaptation to Transportation Practice

The Scandinavian Sales Acts contain not only provisions relating to the duties ofseller and buyer when the sale involves transportation ofthe goods without any debited provisions (sections 9—11), but also sections on the meaning of certain trade terms ("f.o.b." section 62, "c.&f." section 63, ”c.i.f.” section 64, and "free delivered” section 65). The latter sections were considered to be useful at the time of the making of the Acts, since the meaning of the terms was open to considerable doubt at that time. The rules relating to transportation now raise two principal problems. One arises from the fact that transportation technique is becoming more and more diversified, owing to the development of, e.g., container traffic and computerized handling of goods and payments. Strict rules regarding the duties of seller and buyer and on the meaning of trade terms must therefore be made subject to more exceptions than earlier. The other problem concerns the usefulness of rules regarding trade terms, considering the fact that in the "Incoterms" seller and buyer have a convenient means of am- plifying and fixing the meaning of the terms, without resorting to the Act. Under these circumstances it was considered doubtful to what extent a revised Sales Act should deal with matters in which transportation is involved. The outcome of the deliberations is as follows. The Act must undoubtedly contain at least some rules dealing with transportation, in order to cope with cases where for one reason or another no explicit, or only very fragmentary, contract clauses deal with the matter. Furthermore, it

SOU l976:66

should be possible to link special clauses, especially trade terms, with the system of the statute. On the other hand, the legislator should not attempt to steer the evolution but rather confine himself to providing rules that are flexible enough to be used under modern and future transponation prac- tice.

Accordingly, the proposed Act contains some general rules that are to be applied when there is no explicit provision as to transportation in the contract (section 9), or when such a provision prescribes only that the seller is to arrange for the transportation of the goods (section 10). lt also contains some special rules regarding the meaning of the same trade terms as mentioned before (sections 62—65). The rules are less detailed than before and give much scope to the application of trade usage regarding transpor- tation in connection with sales.

Even if the seller is to arrange for transportation, risk normally passes when he hands over the goods to an independent transporter. On this point the proposed rule agrees with the one now in force (section 10). It is left Open to decide who should be considered an independent transporter, and it is therefore possible that, e.g., a forwarding agent may be considered as such, depending on the terms on which he contracts.

When transportation includes carriage by sea and risk is to pass at the port of loading, the principle to be applied in doubt is the one that risk passes at the time when goods are handed over to the shipowner. However, when a shipped bill of lading may be required by the buyer (which often is the normal case, not the exception) risk passes only when goods pass the railing of the ship (section 10, 62—64 of the draft). It is hoped that these rules will be flexible enough to be adapted to the various methods of transportation and of documentation oftransportation employed in prac- tice.

With regard to payment against documents, or at least before arrival of the goods, the proposed rules are also aimed at proving maximum flex- ibility consistent with the aim of providing guidance for doubtful cases (section 16).

Summary 29

SOU l976:66

Lagförslag

1 Förslag till Köplag

Härigenom föreskrives följande

Allmänna bestämmelser

1 5 Denna lag är tillämplig på köp av lös egendom. Lagens bestämmelser om Säljares och köpares rättigheter och skyldigheter gäller såvitt ej annat är avtalat eller särskilt föreskrivet. Köpeavtal skall tolkas och tillämpas med beaktande av tro och heder samt god affärssed.

Handelsbruk och annan sedvänja samt bruk som utbildats mellan parterna gäller framför lagens regler, såvitt ej tillämpning därav skulle vara oskälig.

Lagen gäller i tillämpliga delar även för byte. Om köp och byte av tomträtt gäller bestämmelser i jordabalken.

25 Avtal om tillverkning och framställning av gods anses i denna lag som köp, om tillverkaren helt eller till huvudsaklig del skall tillhandahålla mate- rialet, såvida ej är fråga om uppförande av byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten.

35 Köp som ej avser bestämt gods utan egendom av angivet slag kallas i denna lag leveransavtal. Även köp av egendom som skall tagas ut ur bestämt gods är leveransavtal. Avser köpet gods som utan olägenhet kan bytas ut mot egendom av samma beskaffenhet anses det såsom leveransavtal. om det kan antagas att parterna icke tillmätt valet av gods avgörande betydelse.

45 Driver såväl köpare som säljare affärsmässigt organiserad verksamhet kallas köp mellan dem handelsköp om köpet slutes för deras rörelse.

Bestämmande av priset

55 Framgår priset ej av avtalet eller omständigheterna, är köparen skyldig att betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

32 Lagförslag

SOU l976:66

65 Mottager köparen vid handelsköp räkning är han skyldig att betala det i räkningen upptagna priset. om han ej utan oskäligt uppehåll meddelar säljaren att priset icke godkännes. Detta gäller dock ej om det visas att lägre pris blivit bestämt eller om fordrat belopp är uppenbart oskäligt.

75 Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, hänföres beräkningen till den tidpunkt då faran för godset går över på köparen.

85 Vid beräkning av pris efter godsets vikt avräknas vikten av förpackning (taravikt).

Avlämnande av godset

95 Godset avlämnas där säljaren vid köpet hade driftställe eller. om han saknade sådant. sitt hemvist. Visste parterna eller borde de ha vetat att godset fanns på annan plats, avlämnas det där det fanns. Godset är avlämnat när det tagits om hand av köparen eller av någon för hans räkning. Skall godset hämtas av köparen utan medverkan av säljaren och är tiden när detta får ske inne, är godset dock avlämnat när det finns avskilt för köparens räkning och tillgängligt för avhämtning samt köparen fått kännedom om detta.

105 Skall säljaren sända godset till köparen och skall därvid transport ske från en ort till en annan, är godset avlämnat när det tagits om hand av någon som åtagit sig transporten från avsändningsorten. Skall när godset avsändes med fartyg säljaren tillhandahålla köparen ombordkonossement, är godset dock ej avlämnat förrän det kommit innanför fartygets sida. Kost- naden för transporten från avsändningsorten åvilar köparen. såvitt ej annat är avtalat eller framgår av omständigheterna. Erfordras transport, som säljaren skall ombesörja, endast inom en och samma ort är godset ej avlämnat förrän det kommit i köparens besittning.

11 5 Finns godset hos tredje man och skall denne efter köpet fortsätta att förvara det för köparens räkning. är godset avlämnat när underrättelse om köpet kommit tredje mannen till handa. Kostnader för godset som upp- kommit dessförinnan åvilar säljaren.

Tiden för köpets fullgörande

125 Utvisar ej avtalet eller omständigheterna när säljaren eller köparen skall fullgöra vad som åligger honom, fullgöres det efter anfordran.

135 Anges viss tidrymd, inom vilken godset bör avlämnas, bestämmer säljaren närmare tid för avlämnandet. såvida det icke framgår av omstän- digheterna att det var av hänsyn till köparen som närmare tid ej angavs.

SOU l976:66

Rätt att innehålla godset eller beta/ningen

145 Säljaren får hålla godset inne till dess priset betalas. Köparen får in- nehålla betalningen till dess godset hålles honom tillhanda och han haft tillfälle till sådan undersökning av detta som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna.

155 Skall godset sändas från den ort där det skall avlämnas, får ej säljaren på grund av vad som föreskrives i 145 första meningen underlåta att avsända det, men får i stället hindra att det lämnas ut till köparen på bestämmel- seorten.

165 Utfärdas i fall som avses i 155 konossement för godsets transport fram till bestämmelseorten eller transporteras godset eljest till köparen på sådana villkor att säljaren ej längre får förfoga över godset, är köparen vid handelsköp skyldig att betala mot konossement eller när han mottagit frakt- sedel eller annat sådant bevis för att godset transporteras på sätt som nämnts. Köparen får i sådant fall ej innehålla betalningen därför att godset ännu icke kommit honom till handa eller han ej haft tillfälle att undersöka det.

Faran för godset

17 5 Sedan godset är avlämnat står köparen faran för att det av våda förstöres, kommer bort, försämras eller minskas, och han är därför, trots att sådan händelse inträffat, skyldig att betala godsets pris.

Hämtas eller mottages ej godset i rätt tid eller ges det ej ut till köparen till följd av annat dröjsmål på hans sida, går faran över på köparen vid den tid godset senast bort vara avlämnat, vid leveransavtal dock endast om gods skilts av för köparens räkning.

Avkastning m. ni. av godset

185 Avkastning som godset ger innan det skall avlämnas ingår ej i köpet, såvida icke med fog kunde beräknas att den skulle falla senare. Ger godset avkastning efter den tidpunkt då det skall avlämnas ingår avkastningen i köpet, såvida icke med fog kunde beräknas att den skulle falla tidigare.

195 [ köp av aktie ingår utdelning som vid köpet ännu icke förfallit till betalning. Hade vid köpet ännu icke kunnat utövas företrädesrätt att deltaga i emission, som tillkommer aktieägare, ingår även sådan rätt i köpet.

Avser köpet aktie i avstämningsbolag ingår i köpet utdelning och fö- reträdesrätt att deltaga i emission, som tillkommer aktieägare, om aktien enligt köpet skall överlämnas till Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag för registrering av förvärvet på köparen senast på den i beslut om utdelning eller emission angivna avstämningsdagen.

205 [ köp av räntebärande papper ingår ränta för tid efter det papperet skall avlämnas. Köparen får dock även uppbära ränta för tid dessförinnan,

Lagförslag 33

34 Lagförslag

SOU l976:66

om den förfaller efter den tidpunkt då papperet skall avlämnas. Utöver priset för papperet skall köparen i sådant fall till säljaren betala vad som svarar mot den ränta han sålunda får uppbära.

Säljes fordran som osäker, ingår i köpet all ränta som kan uppbäras efter den tidpunkt då papperet skall avlämnas.

Säljarens dröjsmål med godsets av/ä/rtnande

21 5 Avlämnas ej godset i rätt tid och beror det ej av köparen eller händelse för vilken denne står faran, får köparen kräva att säljaren fullgör köpet eller häva köpet enligt vad som sägs i det följande.

Är omständigheterna sådana som anges i 24 5 andra meningen eller skulle fullgörande medföra uppoffringar som står i uppenbart missförhållande till det intresse köparen har av köpet, får denne icke kräva att säljaren fullgör köpet. Består ej hindret under avsevärd tid får köparen dock, sedan hindret fallit bort, åter kräva att köpet fullgöres.

Köparen får häva köpet om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insett eller bort inse detta eller om han förelagt säljaren skälig tilläggstid för avlämnande men avlämnande icke skett inom denna tid.

Framgår av säljarens förklaring eller måste eljest antagas att dröjsmål som ger köparen rätt att häva kommer att inträffa, får köparen häva köpet omedelbart.

225 Skall godset avlämnas efter hand i särskilda poster. får köparen häva köpet enligt 21 5 tredje eller fjärde stycket endast beträffande post som fördröjts eller som måste antagas bli fördröjd. Är det sådant sammanhang mellan posterna att köparen skulle ha betydande olägenhet av att stå kvar vid köpet endast delvis, får han häva köpet i dess helhet.

235 Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål har han rätt till ska- destånd, om ej säljaren visar att dröjsmålet icke kan läggas honom eller någon för vilken han svarar till last som försummelse och att det icke heller beror på omständigheter som säljaren bort beakta vid köpet. Måste säljaren inse att dröjsmål kommer att inträffa men underrättar han ej köparen om detta utan uppskov, är säljaren skyldig ersätta skada som därigenom uppkommer.

245 Vid leveransavtal har köparen rätt till ersättning för skada genom säl- jarens dröjsmål, även utan att detta följer av 23 5. i sådant fall utgår dock ej ersättning, om fullgörande av köpet hindrats eller blivit oskäligt betung- ande för säljaren till följd av krig, uppror eller inre oroligheter. rekvisition eller annat förfogande efter beslut av myndighet. införsel- eller utförsel- förbud, naturkatastrof, avbrott i den allmänna samfärdseln eller kraftför- sörjningen. omfattande eldsvåda. betydande arbetskonflikt eller annan om- ständighet av lika ovanlig beskaffenhet och ingripande betydelse.

255 Skadestånd på grund av säljarens dröjsmål omfattar ersättning för direkt förlust, för utlägg och for följdförlust. Försummar köparen att vidtaga skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust, sättes skadeståndet ned i motsvarande mån.

sou l976:66 Lagförslag 35

Har köparen hävt köpet och till högre pris gjort täckningsköp, motsvarar ersättning för direkt förlust prisskillnaden mellan de båda köpen. Visas ej att täckningsköp gjorts motsvarar ersättningen skillnaden mellan priset enligt köpet och det vid tiden för hävningen gängse priset på sådant gods som köpet avser. Kunde täckningsköp icke göras eller hade köparen grundad anledning att icke göra sådant köp, skall ersättningen för direkt förlust anses motsvara den vinst han skulle ha gjort om godset avlämnats i rätt tid.

Skadeståndet kan sättas ned i den mån det är skäligt med hänsyn till dess storlek i jämförelse med den förlust som vanligen uppkommer i lik— nande fall, säljarens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt omständigheterna i övrigt.

265 Frågar säljaren när han är i dröjsmål och ännu ej avlämnat godset om köparen trots dröjsmålet vill ta emot detta, åligger det köparen att svara utan oskäligt uppehåll. Gör han ej det får han ej längre kräva att säljaren fullgör köpet. Detsamma gäller även utan att fråga ställts, om köparen ej inom rimlig tid sedan dröjsmål inträffat kräver att köpet fullgöres.

275 Vill köparen, när han får veta att godset avlämnats för sent, åberopa dröjsmålet, skall han utan oskäligt uppehåll meddela säljaren detta. Gör han ej det förlorar han rätten att göra gällande befogenhet på grund av dröjsmålet. Vill köparen häva köpet skall han meddela det utan oskäligt uppehåll. Gör han ej det får han ej häva.

Köparens dröjsmål med beta/ningen

285 Betalas ej priset i rätt tid och beror det ej av säljaren eller händelse för vilken denne står faran, får säljaren kräva att köparen fullgör köpet eller häva köpet enligt vad som sägs i det följande. Detsamma gäller om köparen skall acceptera växel eller ställa remburs eller bankgaranti och detta ej sker i rätt tid. Säljaren får häva köpet om dröjsmålet är av väsentlig betydelse eller om han förelagt köparen skälig tilläggstid för betalning men denne icke betalat inom denna tid eller om betalning skall ske enligt 16 5. Har godset kommit i köparens besittning får säljaren häva köpet endast om han gjort förbehåll därom eller köparen utan fog avvisat godset. Framgår av köparens förklaring eller måste eljest antagas att dröjsmål som ger säljaren rätt att häva kommer att inträffa får säljaren häva köpet omedelbart. Sådan hävning är dock utan verkan om köparen genast ställer säkerhet eller betalar priset.

29 5 Skall priset betalas efter hand allteftersom godset avlämnas i särskilda poster, får säljaren häva köpet enligt 28 5 andra eller tredje stycket endast i fråga om den post, till vilken dröjsmålet hänför sig eller i fråga om vilken dröjsmål måste antagas komma att inträffa.

305 Lider säljaren skada genom köparens dröjsmål med betalningen har han rätt till skadestånd, om ej dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller annat liknande hinder.

36 Lagförslag

SOU l976:66

Skadestånd på grund av köparens dröjsmål omfattar ersättning för direkt förlust, för utlägg och för följdförlust. Försummar säljaren att vidtaga skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust, sättes skadeståndet ned i motsvarande mån.

Har säljaren hävt köpet och sålt godset på nytt till lägre pris, motsvarar ersättning för direkt förlust prisskillnaden mellan de båda köpen. Visas ej att godset sålts på nytt motsvarar ersättningen skillnaden mellan priset enligt köpet och det vid tiden för hävningen gängse priset på sådant gods som köpet avser. Hade säljaren grundad anledning att icke sälja godset på nytt eller går han genom ny försäljning miste om vinst som han annars kunnat göra, skall ersättningen för direkt förlust anses motsvara den vinst han skulle ha gjort om köparen rätteligen fullgjort köpet.

Skadeståndet kan sättas ned i den mån det är skäligt med hänsyn till dess storlek ijämförelse med den förlust som vanligen uppkommer i lik- nande fall, köparens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt omständigheterna i övrigt.

315 Frågar köparen när han är i dröjsmål och ännu ej betalat priset om säljaren trots dröjsmålet vill stå fast vid köpet och har godset ej tagits om hand av köparen eller av någon för hans räkning, åligger det säljaren att svara utan oskäligt uppehåll. Gör han ej det får han ej längre kräva att köparen fullgör köpet. Detsamma gäller även utan att fråga ställts, om säl- jaren ej inom rimlig tid sedan dröjsmål inträffat kräver att köpet fullgöres.

325 Vill säljaren, när priset betalats för sent, häva köpet, skall han utan oskäligt uppehåll meddela köparen detta. Gör han ej det får han ej häva.

Köparens underlåtenhet att mottaga godset

335 Hämtas eller mottages ej godset i rätt tid eller ges det ej ut till köparen till följd av annat dröjsmål på hans sida, åligger det säljaren att ta vård om godset. Om godset sänts till annan ort har dock säljaren sådan skyldighet endast om det på bestämmelseorten finns någon som på hans vägnar kan ta hand om godset och det kan ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet.

34 5 Kan säljaren ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet fortsätta att vårda godset eller tar icke köparen efter uppmaning av säljaren hand om det inom skälig tid, får säljaren avyttra godset. Han skall därvid förfara med omsorg och om så kan ske underrätta köparen i god tid före försäljning. Kan godset ej avyttras eller är uppenbart att kostnaderna vid en försäljning icke skulle täckas av priset, får säljaren förfoga över godset på annat sätt.

Vad säljaren sålunda uppburit eller kunnat utvinna av godset skall han redovisa till köparen i avräkning på priset. Överskott tillfaller köparen.

355 Finns anledning antaga att gods som säljaren har att vårda förstöres, snabbt försämras eller faller i värde, eller fordrar det alltför kostsam vård. åligger det säljaren att avyttra godset enligt 34 5.

365 Har säljaren utgifter för godsets vård eller andra kostnader till följd

sou l976:66 Lagförslag 37

av att köparen ej hämtat eller mottagit godset i rätt tid, har säljaren rätt till ersättning för dessa. Till säkerhet för sådan ersättning får säljaren hålla godset inne.

A vbeställning

375 Vid avtal om tillverkning och framställning av gods får köparen genom avbeställning kräva att tillverkningen ställes in, om intet eller endast en mindre del av denna utförts och detta kan ske utan väsentlig olägenhet för säljaren. Ställes tillverkningen in efter avbeställning skall köparen ersätta de kost- nader som säljaren haft för att ingå och fullgöra avtalet, i den mån dessa icke kan tillgodogöras på annat sätt, samt kostnader till följd av avbeställ- ningen. Säljaren har dessutom rätt till skälig ersättning för utebliven vinst och för annan förlust. Utebliven vinst beräknas med hänsyn till den tid som förflutit mellan avtalet och avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete, möjligheten att på annat sätt göra avsedd vinst och omständigheterna ] ovrigt.

Ränta på priset

385 I fråga om ränta på priset gäller bestämmelserna i räntelagen (19751635). Får säljaren kräva att priset betalas mot att gods eller dokument eller bevis som avses i 165 hålles köparen tillhanda, utgår dock, även om för- fallodagen ej är bestämd i förväg, ränta enligt 65 räntelagen från den dag då säljaren framställer sådant krav samt, till följd av att betalning därvid ej sker, håller gods, dokument eller bevis inne.

Köparens obestånd

395 Om köparen efter köpet försättes i konkurs, ansöker om förordnande av god man enligt ackordslagen (19701847) eller eljest kommer på sådant obestånd att det måste antagas att han icke i rätt tid kan betala priset, får säljaren till dess säkerhet ställes eller betalning sker hålla godset inne eller, om det avsänts till köparen men ej kommit i dennes besittning, hindra att det lämnas ut till denne.

40 5 Är köparen på obestånd enligt 39 5 får säljaren häva köpet enligt 28 5 tredje stycket. Har köparen försatts i konkurs innan säljaren hunnit häva köpet, skall säljaren dock först fråga konkursboet om det vill tillträda köpet. Om boet ej utan oskäligt uppehåll svarar samt ställer säkerhet eller betalar priset får säljaren häva köpet.

Häves köpet skall köparen ersätta säljarens skada enligt 30 5.

41 5 Lämnas godset ut till köparen eller hans konkursbo efter det—han ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (19702847) eller försatts i konkurs, får säljaren, om priset icke betalats eller genast betalas, kräva att godset lämnas tillbaka. Detta gäller dock ej om priset icke förfallit till betalning och köparen eller konkursboet, som förklarat sig tillträda köpet,

38 Lagförslag

SOU l976:66

genast efter uppmaning ställer säkerhet.

Har konkursboet sålt godset eller eljest förfogat över det så att det icke kan lämnas tillbaka i väsentligen oförändrat skick, får boet ej vägra att tillträda köpet.

Felaktigt gods m. m.

425 Är godset felaktigt får köparen göra prisavdrag som svarar mot felet eller kräva att säljaren, om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet, låter avhjälpa felet. Är felet av väsentlig betydelse för köparen, får han med avvisande av godset häva köpet eller, vid leveransavtal, i stället kräva felfritt gods. Är säljaren skyldig att avhjälpa fel men har rättelse icke skett inom skälig tid efter det att köparen framställt anspråk på grund av felet, får köparen då göra prisavdrag eller kräva skälig ersättning för felets avhjälpande eller avvisa godset enligt första stycket.

435 Lider köparen skada genom att godset är felaktigt, har han rätt till skadestånd, om godset avviker från vad som kan anses utfäst av säljaren eller om säljaren handlat i strid mot tro och heder eller om han försummat att upplysa köparen om fel som han måste ha känt till. Detsamma gäller om felet uppkommit genom att säljaren vanvårdat godset eller annars genom hans vållande. Är säljaren näringsidkare och har godset sålts i hans yrkesmässiga verk- samhet, har köparen, även utan att detta följer av första stycket, rätt till ersättning för direkt förlust samt för utlägg. dock ej om omständigheterna är sådana som sägs i 245 andra meningen. Visar säljaren försummelse vid avhjälpande av fel, skall han ersätta skada som köparen lider därigenom. Denna lags bestämmelser om rätt till skadestånd äger icke tillämpning på personskada eller skada på annan egendom än det sålda godset.

445 Avgörande för om godset är felaktigt är dess beskaffenhet vid den tid då faran för godset går över på köparen. Säljaren svarar dock även för senare försämring av godset, om denna är en följd av hans vållande.

455 Skadestånd på grund av att godset är felaktigt omfattar ersättning för direkt förlust, för utlägg och för följdförlust. Försummar köparen att vidtaga skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust, sättes skadeståndet ned i mot- svarande mån. Ersättning för direkt förlust motsvarar, om ej köpet hävts eller felet av— hjälpts eller köparen fått felfritt gods, skillnaden mellan vad godset skulle ha varit värt för köparen i felfritt skick och dess värde när det är felaktigt. Har köparen hävt köpet beräknas ersättning för direkt förlust enligt 255 andra stycket. Skadeståndet kan sättas ned i den mån det är skäligt med hänsyn till dess storlek ijämförelse med den förlust som vanligen uppkommer i lik- nande fall, säljarens möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt omständigheterna i övrigt.

SOU l976:66

465 Skall godset avlämnas efter hand i särskilda poster och är någon av dem felaktig, får köparen häva köpet enligt 425 endast beträffande den felaktiga posten. Måste antagas att felaktiga poster kommer att avlämnas, får köparen omedelbart häva köpet beträffande dessa. Är det sådant sam- manhang mellan posterna att köparen skulle ha betydande olägenhet av att stå kvar vid köpet endast delvis, får han häva köpet i dess helhet.

475 Har köparen före köpet undersökt godset eller ej följt säljarens upp- maning att göra det eller har köparen satts i tillfälle att före köpet undersöka prov, får han ej åberopa fel som han bort märka vid undersökningen. Detta gäller dock ej om säljaren handlat i strid mot tro och heder eller det ej kan läggas köparen till last att han underlåtit eller begränsat undersökningen eller ej anmärkt på felet.

485 Har gods sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll anses det trots detta felaktigt, om det ej är sådant som köparen haft anledning räkna med samt säljaren måste ha insett detta men underlåtit att upplysa köparen om rätta förhållandet. Detsamma gäller om godset är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till godsets pris och omständigheterna i övrigt haft skäl att förutsätta.

495 Har köparen framställt anspråk på grund av att godset är felaktigt och erbjuder sig säljaren därvid, utan att han är skyldig till det, att avhjälpa felet eller att tillhandahålla felfritt gods i det felaktigas ställe, får köparen icke göra prisavdrag eller avvisa godset, om rättelsen sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för honom.

505 Vid brist i godset får köparen kräva ut vad som fattas. ] övrigt gäller i tillämpliga delar vad som föreskrives om felaktigt gods.

51 5 Köpare som driver affärsmässigt organiserad verksamhet skall vid köp för sin rörelse i enlighet med god affärssed undersöka godset så snart detta kommit honom till handa.

525 Vill köparen göra gällande befogenhet på grund av att godset är felaktigt, skall han underrätta säljaren om detta utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka felet. Gör han ej det förlorar han rätten att göra gällande befogenhet på grund av felet. Vill köparen kräva att säljaren låter avhjälpa felet eller vill han häva köpet eller kräva annat gods, skall han meddela det utan oskäligt uppehåll. Gör han ej det får han ej göra gällande sådan befogenhet.

535 Vad som föreskrives i 525 gäller ej, om säljaren handlat i strid mot tro och heder eller grovt vårdslöst.

545 Meddelar ej köparen säljaren inom två år från det han har mottagit godset att han vill utöva befogenhet på grund av att godset är felaktigt, förlorar han rätten att göra gällande sådan befogenhet, såvida ej säljaren har åtagit sig att svara för godset även efter denna tid eller han har handlat i strid mot tro och heder.

Lagförslag 39

40 Lagförslag

SOU l976:66

Avvisande av godset och hävning av köper

555 Vill köparen avvisa gods som han mottagit är han skyldig att ta vård om det för säljarens räkning. Vad som föreskrives i 34—36 55 om säljarens vård för köparens räkning äger därvid motsvarande tillämpning.

565 Har gods som köparen vill avvisa sänts till honom och hålles det honom till handa på bestämmelseorten, är han skyldig att ta emot godset, om det kan ske utan att priset betalas och utan väsentlig kostnad eller olägenhet. Detta gäller dock ej om säljaren befinner sig på bestämmelseorten eller där har någon som kan ta hand om godset på hans vägnar. Tar köparen emot godset blir 555 tillämplig.

575 Häves köpet bortfaller säljarens skyldighet att ge ut godset och köparens att betala priset. ] den mån köpet fullgjorts skall vardera parten lämna tillbaka vad han mottagit från andra parten. Säljaren får därvid hålla priset inne till dess godset återlämnas, och köparen innehålla godset till dess säljaren återbetalar priset och ger ut den ersättning köparen kan ha rätt till. Ställes säkerhet får part dock ej hålla inne vad han mottagit. Köparen är skyldig att ge ut avkastning som han uppburit eller skälig ersättning för nytta som han haft av godset. Om skyldighet att ge ut ränta när köp häves föreskrives i räntelagen (19751635).

585 Köparen förlorar rätten att avvisa godset om han icke kan lämna det tillbaka väsentligen oförändrat och oförminskat. Första stycket gäller ej om godset förstörts, försämrats eller minskats av våda eller om det förändrats endast genom sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd som varit nödvändig för dess undersökning eller som köparen vidtagit innan han visste eller bort veta att han hade rätt att avvisa godset. Har godset försämrats eller minskats av annan anledning än som sagts nu förlorar köparen ändock ej rätten att avvisa godset om han ersätter säljaren för minskningen i dess värde.

R ätts/ig! fel

595 Tillhör godset annan än säljaren och förvärvar köparen därför ej äganderätt till godset skall säljaren återlämna vad som betalats av priset med avdrag för vad köparen kan ha fått ut av annan. Var köparen vid köpet i god tro skall säljaren, även om han själv var i god tro, ersätta köparens skada. Är godset i strid mot vad köparen vid köpet hade skäl att förutsätta belastat med rätt för tredje man får köparen göra prisavdrag som svarar mot belastningen eller, om inskränkningen i hans rätt är väsentlig. häva köpet. Vad som föreskrives i andra stycket äger därvid motsvarande till-

lämpning.

Öppet köp

605 Har öppet köp avtalats och godset avlämnats. står köparen faran för godset till dess det lämnas tillbaka.

SOU l976:66

Vissa meddelanden enligt denna lag

615 Har meddelande som köparen vill lämna säljaren enligt 6, 26, 27, 52 eller 545 lämnats in för befordran med post eller telegraf eller avsänts med telex och försenas det eller kommer det ej fram, förlorar icke köparen därför rätt att göra befogenhet gällande. Motsvarande gäller om meddelande från säljaren enligt 31 eller 32 5. Kan det antagas vara av väsentlig betydelse för köparen eller säljaren att veta när andra parten vidtager åtgärd som ankommer på honom enligt denna lag, skall underrättelse om åtgärden lämnas utan uppskov. Lämnar part ej sådan underrättelse, skall han ersätta skada som uppkommer till följd härav.

Betydelsen av vissa leveransklausuler

625 Har gods sålts fritt ombord (lob) med angivande av viss ort, är det avlämnat när det tagits om hand av den som åtagit sig transporten från denna ort. Skall säljaren tillhandahålla köparen ombordkonossement är god— set dock ej avlämnat förrän det kommit innanför fartygs sida. Kostnaden för tranSport till den angivna orten och för åtgärder som enligt lag eller sedvänja där ankommer på avlastare åvilar säljaren. Kostnaden för transport från den angivna orten åvilar köparen. Betalning av priset sker enligt 16 5.

635 Har gods sålts cost andfreight (( &]; el) med angivande av viss be- stämmelseort, är det avlämnat när det tagits emot av den som åtagit sig sjötransport eller av annan motsvarande fraktförare för transport till denna ort. Skall säljaren tillhandahålla köparen ombordkonossement är godset dock ej avlämnat förrän det kommit innanför fartygs sida. Kostnaden för transport till den angivna orten åvilar säljaren. Betalning av priset sker enligt 16 5.

645 Har gods sålts cost, insurance, Ali-eight (ej/) med angivande av viss be- stämmelseort, äger 635 motsvarande tillämpning. Det åligger därutöver säljaren att teckna sedvanlig försäkring för trans- porten. Gör han ej det får köparen teckna försäkring och räkna av kostnaden för denna på priset. Tecknas icke försäkring har köparen rätt till ersättning för skada som skulle ha täckts av försäkringen. Är kontraktsbrottet väsentligt får köparen häva köpet.

655 Har godset sålts fritt levererat eller levererat med angivande av viss ort dit det skall transporteras, är det avlämnat när det kommit fram till denna ort. Kostnaderna för transport till den angivna orten åvilar säljaren.

Denna lag träder i kraft den ,då lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom upphör att gälla. Äldre lag gäller dock ifråga om köp som ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.

Lagförslag 41

42 Lagförslag

2. Förslag till

SOU l976:66

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973z877)

Härigenom föreskrives att 2—11

och 15—1855 konsumentköplagen

(l973:877) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse 2

Föreslagen lydelse

&

Vid köp som omfattas av denna lag skall köparen alltid ha de befogenheter som tillerkännes köpare i lagen. Förbehåll som inskränker sådan befogenhet är ogiltigt.

Första stycket utgör ej hinder mot att i stället för bestämmelse i lagen tillämpa vad som på grund av avtal eller enligt lagen (190538 5. 1) om köp och byte av lös egendom eller el- jest gäller beträffande köparens för- hållande till säljaren eller annan mot vilken han får utöva befogenhet en- ligt denna lag, under förutsättning att därigenom längre gående befo- genhet än enligt lagen tillerkännes köparen.

Har säljaren ej avlämnat varan i rätt tid och beror det ej av köparen eller händelse för vilken denne står faran, får köparen häva köpet, om ej säljaren efter uppmaning av köparen avlämnar varan inom skälig tid. Detta gäller dock ej om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen. Även utan att sådan uppmaning lämnats har kö- paren rätt att häva köpet, om det av annan anledning måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet är av ej ringa betydelse för köparen. Villkor som inskränker köparens rätt att häva köpet skall dock gälla vid köp av vara, som tillverkats särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål eller som säljaren eljest måste an- tagas sakna möjlighet att på rimliga villkor avyttra till annan än köparen. om det ej är uppenbart att genom dröjsmålet köparens syfte med av- talet skulle väsentligen förfelas.

Första stycket utgör ej hinder mot att i stället för bestämmelse i lagen tillämpa vad som på grund av avtal eller enligt köplagen(000000) eller eljest gäller beträffande köparens för- hållande till säljaren eller annan mot vilken han får utöva befogenhet en- ligt denna lag, under förutsättning att därigenom längre gående befo- genhet än enligt lagen tillerkännes köparen.

5

3 .

Har säljaren ej avlämnat varan i rätt tid och beror det ej av köparen eller händelse för vilken denne står faran, får köparen häva köpet om dröjsmålet är av väsentlig betydelse,/ör honom och säljaren insett eller bort inse detta. Villkor som inskränker köparens rätt att häva köpet skall dock gälla vid köp av vara, som till- verkats särskilt efter köparens anvis- ningar eller önskemål eller som säl- jaren eljest måste antagas sakna möj- lighet att på rimliga villkor avyttra till annan än köparen. om det ej är uppenbart att genom dröjsmålet kö- parens syfte med avtalet skulle vä— sentligen förfelas.

SOU l976:66

Nuvarande lydelse

Dröjer säljaren att avlämna vara, som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts för avlämnandet, får köparen innehålla köpeskillingen till dess varan hålles honom till han- da.

4”.

Är varan behäftad med _fel, som säljaren åtagit sig att avhjälpa, och av- hjälpes ejjelet inom skälig tid efter det att köparen framställt anspråk på grund av felet eller avlämnas ej inom samma tid fel/ri vara i den felaktigas ställe. får köparen göra avdrag på kö- peskillingen. kräva skälig ersättning för avhjälpande avd/elet eller, om fe- let är av ej ringa betydelse för honom, häva köpet. Villkor som inskränker köparens rätt att häva köpet skall dock gälla, om betydande skada skulle åsamkas säljaren genom att köpet häves och han erbjuder köpa- ren skälig ersättning för felet samt det ej är uppenbart att varan icke kan användas för sitt ändamål.

Avser felet vara, som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts för avlämnandet, får köparen inne- hålla köpeskillingen till dess felet av- hjälpts eller felfri vara hålles honom till handa. Är det uppenbart att felet är av endast ringa betydelse för kö- paren, får han dock ej innehålla mer än vad som kan antagas motsvara dubbla kostnaden för felets avhjäl- pande.

Föreslagen lydelse

Dröjer säljaren att avlämna vara, som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts för avlämnandet, får köparen innehålla betalningen till dess varan hålles honom till handa.

Är varan./'e/aktig och är säljaren på grund av åtagande eller eljest skyldig att avhjälpa/eler, men har rätte/se icke skett inom skälig tid efter det att kö- paren framställt anspråk på grund av felet, får köparen då göra prisavdrag som svarar mot./eler. kräva skälig er- sättning för dess avhjälpande eller. om felet är av väsentlig betydelse för honom, häva köpet. Villkor som in- skränker köparens rätt att häva köpet skall dock gälla, om betydande skada skulle åsamkas säljaren genom att köpet häves och han erbjuder köpa- ren skälig ersättning för felet samt det ej är uppenbart att varan icke kan användas för sitt ändamål.

Avser felet vara, som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts för avlämnandet, får köparen hålla inne betalningen till dess felet av- hjälpts eller felfri vara hålles honom till handa. Är det uppenbart att felet ej är av väsentlig betydelse för kö- paren, får han dock ej innehålla mer än vad som kan antagas motsvara dubbla kostnaden för felets avhjäl- pande.

Första och andra styckena gäller även om åtagandet att avhjälpa felet gjorts för säljarens räkning av varans tillverkare eller annan.

Är varan behäftad med,/el och skall ej detta avhjälpas på grund av åta- gande som avses i 45, får köparen göra avdrag på köpeskillingen eller.

5 5_'

Ar varan felaktig och är säljaren ej skyldig att avhjälpa fel i varan får köparen göra prisavdrag som svarar motte/et eller, om felet ärav väsentlig

Lagförslag 43

44 Lagförslag

lSenaste lydelse l975:l4l9.

Nuvarande lydelse

om felet är av ej ringa betydelse för honom, häva köpet. ] fråga om gil- tigheten av villkor som inskränker köparens rätt att häva köpet äger 4 5 första stycket andra punkten mot- svarande tillämpning.

Har köparen framställt anspråk på grund av felet och erbjuder sig säl- jaren därvid att avhjälpa detta eller att avlämna felfri vara i den felak- tigas ställe, får köparen ej göra gäl- lande befogenhet enligt första styck- et. om rättelsen sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för honom. i fråga om rätt för köparen att innehålla köpeskillingen äger 45 andra stycket motsvarande tillämp- ning.

1 fall som avses i 3 5, 45 första och tredje styckena samt 55 första stycket har köparen rätt till skälig er- sättning för utgift som han ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel, om ej säljaren visar att försummelse icke ligger honom till last. Rätt till ersätt- ning för avhjälpande av fel tillkom— mer dock ej köparen i annat fall eller i vidare mån än som föreskrives i 4 5.

Har säljaren vid köpet eller på va- rans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kän- nedom lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller an- vändning och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet. skall varan an- ses behä/"tad med fel. Detta gäller dock ej, om säljaren tydligt rättat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan.

vi.

gl

7 .

SOU 1976:66

föreslagen lydelse

betydelse för honom, häva köpet. ] fråga om giltigheten av villkor som inskränker köparens rätt att häva kö- pet äger 45 första stycket andra punkten motsvarande tillämpning.

Har köparen framställt anspråk på grund av felet och erbjuder sig säl- jaren därvid att avhjälpa detta eller att tillhandahålla felfri vara i den fel- aktigas ställe. får köparen ej göra gäl— lande befogenhet enligt första styck- et om rättelsen sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för honom. I fråga om rätt för köparen att innehålla beta/ningen äger 45 andra stycket motsvarande tillämp- ning.

1 fall som avses i 3 5. 45 första och tredje styckena samt 55 första stycket har köparen rätt till skälig er- sättning för utlägg som han ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel, om ej säljaren visar att försummelse icke ligger honom till last. Rätt till ersätt- ning för avhjälpande av fel tillkom- mer dock ej köparen i annat fall eller i vidare mån än som föreskrives i 4 5.

Har säljaren vid köpet eller på va- rans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kän- nedom lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller an! vändning och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet. skall varan an- ses/elaktig. Detta gäller doek ej. om säljaren tydligt rättat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan,

SOU l976:66

Nuvarande lydelse

som i tidigare säljled tagit befattning med varan. för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgift som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på kö- pet. skall varan anses behäftad med fel, om säljaren åberopat uppgiften eller. fastän han insett eller uppen- barligen bort inse att uppgiften var vilseledande. underlåtit att tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna sådan information om varans be- skaffenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (197511418) har ålagts att lämna. skall varan anses behä/iad med./el. om underlåtelsen kan antagas ha in- verkat på köpet. Detsamma gäller. om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller annan. som i tidigare säljled tagit befattning med varan. och säljaren har känt till eller bon känna till underlåtelsen att fullgöra åläggandet.

8

Säljes varan i strid mot förbud en- ligt 45 marknadsföringslagen (1975: 141 8)eller eljest i strid mot för— bud att saluhålla vara. vilket med- delats i författning eller av myndig- het väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att eljest hindra användning av vara som ej är tillförlitlig från sä- kerhetssynpunkt. skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller. om varan är så bristfällig att dess an- vändning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

9'.

Har varan sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll. skall

Föreslagen lydelse

som i tidigare säljled tagit befattning med varan. för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgift som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på kö- pet, skall varan anses felaktig, om säljaren åberopat uppgiften eller.fast- än han insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiften var vilsele- dande. underlåtit att tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna sådan information om varans be- skaffenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (197511418) har ålagts att lämna. skall varan anses/elaktig om under- låtelsen kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller. om åläg- gandet har meddelats varans till- verkare eller annan. som i tidigare säljled tagit befattning med varan. och säljaren har känt till eller bort känna till underlåtelsen att fullgöra åläggandet.

_2 5

Säljes varan i strid mot förbud en- ligt 45 mark nadsföringslagen (1975:l4l8)eller eljest i strid mot för- bud att saluhålla vara. vilket med- delats i författning eller av myndig- het väsentligen i syfte att förebygga att den som använder vara ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att eljest hindra användning av vara som ej är tillförlitlig från sä- kerhetssynpunkt. skall varan anses .te/aktig. Detsamma gäller. om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

5

Har varan sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll. skall

Lagförslag 45

2Senaste lydelse 197511419.

46 Lagförslag

Nuvarande lydelse

den även i annat fall än som avses i 7 eller 8 5 anses behäftad med fel, om den ej är sådan som köparen haft anledning räkna med samt säljaren måste ha insett detta men underlåtit att upplysa köparen om rätta förhål- landet. Detsamma gäller. om varan är i väsentligt sämre skick än köpa- ren med hänsyn till varans pris och omständigheterna i övrigt haft skäl att förutsätta.

SOU 19701'66

Föreslagen lydelse

den även i annat fall än som avses i 7 eller 85 anses Ile/aktig. om den ej är sådan som köparen haft anled- ning räkna med samt säljaren måste ha insett detta men underlåtit att upplysa köparen om rätta förhållan- det. Detsamma gäller. om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och om- ständigheterna i övrigt haft skäl att förutsätta.

105

Har säljaren eller annan för hans räkning genom garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att svara för va- ran under viss angiven tid. skall va- ran anses behäftad medfel. om den avviker från vad som följer av ut— fästelsen och det ej göres sannolikt att avvikelsen beror av olyckshän- delse eller eljest av omständighet som är att hänföra till köparen.

11

Vill köparen göra gällande befo- genhet på grund av fel i varan. skall han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka detta. dock ej senare än ett år från det han mot- tog varan. Har annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan. får underrättelsen istället lämnas till den som gjort åtagandet.

5

Har säljaren eller annan för hans räkning genom garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att svara för va- ran under viss angiven tid. skall va- ran anses fe/aktig om den avviker från vad som följer av utfästelsen och det ej göres sannolikt att avvi- kelsen beror av olyckshändelse eller eljest av omständighet som är att hänföra till köparen.

Vill köparen göra gällande befo- genhet på grund av fel i varan. skall han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka detta. dock ej senare än två år från det han mot- tog varan. Har annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan. får underrättelsen i stället lämnas till den som gjort åtagandet.

Försummar köparen att lämna underrättelse såsom anges i första stycket. förlorar han rätten att göra gällande befogenhet på grund av felet.

15

Har säljaren lämnat anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran. är köparen ej bun- den av köpevillkor. varigenom han

5

Har säljaren lämnat anstånd med beta/ningen av priset eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran. är köparen ej bunden av kö- pevillkor. varigenom han helt eller

SOU 1976:66

Nuvarande lydelse

helt eller delvis har avstått från rät- ten att framställa invändningar på grund av köpet mot ny borgenärs krav på betalning.

16

Er/ägges köpeskillingen eller del därav med belopp. som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling erhållit som lån av bank eller annan. med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån. får köparen mot långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren.

17

Lämnar säljaren anstånd med er- läggande av köpeskillingen eller del därav. får han ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffan- de det som ej erlagts. Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse. vars överlåtelse el- ler pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet. om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandling- en.

Första stycket första punkten äger ej tillämpning på egen växel. som är utställd av bankaktiebolag. spar- bank. postbanken eller kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen.

5

Föreslagen lydelse

delvis har avstått från rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot ny borgenärs krav på be- talning.

5

Beta/as priset eller del därav med belopp. som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling erhållit som lån av bank eller annan. med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån. får köparen mot långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren.

Lämnar säljaren anstånd med be- talningen av priset eller del därav. får han ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffande det som ej betalats. Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av kö- paren utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne ingången skuldförbindelse. vars överlåtelse el- ler pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet. om ny borgenär i god tro förvärvar fordringshandling- en.

Första stycket första punkten äger ej tillämpning på egen växel. som är utställd av bankaktiebolag. sparbank eller kreditkassa inom jordbrukskas- serörelsen.

Den som uppsåtligen bryter mot första stycket dömes till böter.

18

Har meddelande. som köparen vill lämna säljaren eller annan enligt 3. 4. 11 eller 13 5. inlämnats för beford- ran med post eller telegraf och för-

( .N

Har meddelande.som köparen vill lämna säljaren eller annan enligt 4. 11 eller 13 5. inlämnats för befordran med post eller telegraf och försenas

Lagförslag 47

48 Lagförslag

Nuvarande lydelse

senas det eller kommer det ej fram. skall denna omständighet icke för- anleda att köparen förlorar rätten att göra gällande befogenhet enligt den- na lag.

Denna lag träder i kraft den

SOU [976266

Föreslagen lydelse

det eller kommer det ej fram. Skall denna omständighet icke föranleda att köparen förlorar rätten att göra gällande befogenhet enligt denna lag.

SOU l976:66

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission. handelsagentur och handelsresande

Härigenom föreskrives att 21. 26 och 37 55 lagen (1914245) om kommis- sion. handelsagentur och handelsresande skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

21

Är fråga om handelskommission. åligger det kommittenten. där han är köpman och uppdraget avser in- köp för hans rörelse. att med avse- ende å gods. som inköpes på grund av uppdraget. föranstalta om under- sökning. efter ty i 51 5 lagen om köp och byte av lös egendom är för köpare föreskrivet.

26

Där kommittenten avvisar gods. som av kommissionären inköpts för hans räkning. skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter de i 55—58 55 lagen om köp och byte av lös egendom givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

37

Är gods. som inköpts för kommit- tentens räkning. försänt till honom. och försättes han i konkurs. eller får han till stånd offentlig ackordsför- handling utan konkurs. eller finnes han eljest vara på sådant obestånd. att det måste antagas. att fordran. varför kommissionären skulle haft panträtt i godset. om det funnits hos honom. icke kommer att rätteligen gäldas. skall vad i 39 och 41 55 lagen om köp och byte av lös egendom samt 166 5 sjölagen är stadgat om Säljares rätt att hindra godsets utgivande el- ler i visst fall kräva det åter från kö- parens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären gjort bruk av den rätt. äge han göra sin panträtt i godset gällande såsom

5

5

-l 5

Föreslagen lydelse

Är fråga om handelskommission. åligger det kommittenten. där han är köpman och uppdraget avser in- köp för hans rörelse. att med avse- ende å gods. som inköpes på grund av uppdraget. föranstalta om under- sökning. efter ty i 51 5 köplagen(000000) är för köpare föreskrivet.

Där kommittenten avvisar gods. som av kommissionären inköpts för hans räkning. skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter de i 55—58 55 köplagen(000000) givna föreskrifter äga motsvarande till- lämpning.

Är gods. som inköpts för kommit- tentens räkning. försänt till honom. och försättes han i konkurs. eller får han till stånd offentlig ackordsför— handling utan konkurs. eller finnes han eljest vara på sådant obestånd. att det måste antagas. att fordran. varför kommissionären skulle haft panträtt i godset. om det funnits hos honom. icke kommer att rätteligen gäldas. skall vad i 39 och 41 55 köp- lagen (0000:00) samt 166 5 sjölagen ' (189135 3. l ) är stadgat om Säljares rätt att hindra godsets utgivande el- ler i visst fall kräva det åter från kö- parens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären gjort bruk av den rätt. äge han göra sin panträtt i godset gällande såsom

Lagförslag 49

ISenaste lydelse 1921z237.

50 Lagförslag

SOU 1976:66

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

här ovan i 33 och 34 55 sägs. här ovan i 33 och 34 55 sägs.

Lag samma vare. där försäljningskommissionär sänt gods. som han haft till försäljning. tillbaka till kommittenten. och denne försättes i konkurs eller får till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller eljest finnes vara på sådant obestånd. som i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den

SOU l976:66

1 Inledning

1.1 Utredningens uppdrag

Köp av lös egendom regleras i Danmark. Norge och Sverige av lagar med i allt väsentligt gemensamt innehåll. De tillkom efter nordiskt samarbete i början av detta sekel och utfärdades i Sverige 1905. i Danmark 1906 och i Norge 1907. Finland saknar en särskild lag om köp av lös egendom. Formellt har man där varit hänvisad till det fåtal bestämmelser om köp som togs upp i 1734 års lag (jfr avsnittet 2.2) jämte några föreskrifter i nyare lagar som kunnat tillämpas analogt på köp. I praktiken har dock de grundsatser som kommit till uttryck i de skandinaviska köplagarna i största utsträckning använts av domstolarna i Finland och dessa kan därför sägas utgöra levande rätt även där.

[ skrivelse den 9 oktober 1961 till det svenskajustitiedepartementet med- delade det finska justitieministeriet att i Finland några dagar tidigare hade tillsatts en kommitté med uppgift att på basen av tidigare beredningsarbete upprätta ett förslag till lag om köp av lös egendom. Därvid skulle beaktas de i de övriga nordiska länderna gällande köplagarna samt utvecklingen av näringslivet och de kommersiella förhållandena under senaste tid. Vid utarbetandet av sitt förslag borde kommittén såvitt möjligt eftersträva en enhetlig internordisk lagstiftning.

Vid ett nordiskt justitieministermöte i januari 1962 beslöt de deltagande ministrarna att de skulle förorda att i övriga nordiska länder utsågs sak- kunniga för att följa den finska kommitténs arbete och lämna denna er- forderliga upplysningar. De sakkunniga skulle vidare. under beaktande av det pågående arbetet att åstadkomma en internationell köplag. överväga huruvida det förelåg anledning att föreslå ändringar i de i de övriga länderna gällande köplagarna. På hemställan av chefen förjustitiedepartementet stats- rådet Kling beslöt Kungl Maj:t den 28 juni 1962 att bemyndiga chefen förjustitiedepartementet att tillkalla två sakkunniga att utföra detta uppdrag (1963 års riksdagsberättelse Ju 51). 1 Danmark och Norge utsågs sakkunniga att på motsvarande sätt följa utredningsarbetet. Som svenska sakkunniga tillkallades dåvarandejustitierådet Hjalmar Karlgren och professorn Jan Hell- ner. Karlgren har sedermera på egen hemställan år 1972 blivit befriad från detta uppdrag.

Vid de nordiska överläggningar som ägde rum i samband med det finska

51

52 Inledning ] . ] SOU l 97():66

utredningsarbetet nåddes enighet om att fortsatt lagstiftningsarbete på köp- rättens område i de nordiska länderna borde bygga på de köplagar som nu gälleri Danmark. Norge och Sverige. Det ansågs emellertid att ändringar behövdes i dessa lagar på vissa särskilda punkter.

De svenska sakkunniga. som på grund av uppdragets utformning dittills närmast varit observatörer, nämnde i en promemoria till justitiedeparte- mentet upprättad år 1966 några sådana punkter och väckte frågan. om inte det fortsatta arbetet borde bedrivas på ett sätt som närmare anslöt sig till gängse former för lagstiftningsarbete. Som exempel på ändringar som enligt de sakkunniga borde övervägas nämndes i promemorian införande av en allmän jämkningsregel efter mönster av bl a 8 & skuldebrevslagen. uppstäl- lande av ett generellt krav på att kontraktsbrott skall vara väsentligt för att kunna grunda rätt till hävning. införande av en rätt för part som utsätts för kontraktsbrott att bestämma en skälig frist inom vilken riktig prestation skall ske för att hävningsrätt inte skall föreligga. inskränkningar i köparens rätt att kräva fullgörande in natura och i säljarens rätt att kräva köpeskillingen mot tillhandahållande av varan. vidgning av skadeståndsansvaret vid säl— jarens kontraktsbrott till att omfatta s k culpa in contrahendo. begränsning av ansvaret för indirekta skador samt förtydligande och uppmjukning till säljarens förmån av stadgandet i 24% köplagen.

Under den tid lagstiftningsarbetet dittills bedrivits hade år 1964 vid en diplomatisk konferens i Haag utarbetats två konventioner rörande inter- nationella köp och slutande av avtal om sådana köp (se avsnittet 4.2.2). Detta aktualiserade ytterligare frågan om översyn av de nordiska köplagarna. Vid de nordiska överläggningar som hållits hade man också varit ense om att man under det fortsatta arbetet borde ta särskild hänsyn till den uniforma lagen för internationella köp.

Efter att ha konstaterat att kort dessförinnan i Norge tillsatts en kommitté med uppdrag att göra en begränsad översyn av den norska köplagen samt att man också i Danmark var beredd att låta göra en motsvarande översyn av den danska köplagen föreslog statsrådet Kling den 25 maj 1967 i statsrådet att även de svenska sakkunnigas uppdrag utvidgades (1968 års riksdags- berättelse Ju 30). Uppdraget skulle nu avse en, begränsad översyn av den svenska köplagen och de sakkunniga bemyndigades lägga fram de förslag till ändringari lagen som utredningsarbetet föranledde. Departementschefen anförde ytterligare:

De sakkunniga bör samarbeta med motsvarande sakkunniga i de andra nordiska länderna. Det är angeläget att den nordiska rättslikheten på köprättens område består. Vid arbetet bör de sakkunniga vidare beakta innehållet i den uniforma lagen för internationella köp och överväga om svensk rätt på enskilda punkter bör bringas i närmare överensstämmelse med denna.

Vid utredningen bör de frågor som har angetts i den tidigare nämnda promemorian närmare övervägas. De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även andra frågor, Utredningsarbetet bör dock inte sikta till någon genomgripande revision av köplagen. Lagens allmänna principer. dess systematik och begreppsbestämningar bör i allt vä- sentligt lämnas orubbade.

I den tidigare omtalade promemorian från de sakkunniga hade också fram- hållits att det kunde finnas skäl att genomföra vissa lagändringar för att bättre tillgodose konsumenternas intressen. Enligt departementschefen bor—

SOU l976:66

de de sakkunniga även lörutsättningslöst pröva behovet av särskilda köp— rättsliga regler till skydd för konsumenterna. Om det ansågs erforderligt att införa särskilda sådana regler borde övervägas om reglerna skulle fogas in i köplagen eller tas upp i en särskild lag. Mera om uppdraget i denna del återfinns i SOU 1972128 5 23.

De i Haag år 1964 utarbetade uniforma lagarna om internationella köp och om slutande av avtal om sådana köp har remissbehandlats i Sverige. I samband med att de sakkunnigas uppdrag i enlighet med departements- chefens förslag av Kungl Maj:t utvidgades ålades de samtidigt att efter granskning av lagarna och remissyttrandena samt efter samråd med de sak— kunniga från övriga nordiska länder yttra sig om den ställning man i Sverige borde ta till lagarna.

Ytterligare utvidgning av de sakkunnigas uppdrag skedde genom beslut den 20 november 1968 då de fick till uppgift att se över de allmänna reglerna om dröjsmålsränta m m. Om uppdraget i denna del. se vidare SOU 1974:28.

Riksdagen beslöt 1971 att hos Kungl Maj:t anhålla att lagutskottets be- tänkande LU l97lz22 överlämnades till köplagssakkunniga för övervägande av frågan om näringsidkare bör åläggas att vid garantiutfästelse avsätta medel till garantifond (rskr 19711263). Kungl Maj:t beslöt den 8 december 1972 att riksdagsskrivelsen jämte lagutskottets betänkande skulle överlämnas till. som utredningen nu kallade sig. köplagsutredningen. Sedan numera kon— sumentverket inrättats och inom detta verk utredningsarbete bedrivs om frågor som har nära samband med den som berörs i riksdagsskrivelsen har utredningen med återställande av överlämnade handlingar hos regeringen anmält att detta utredningsuppdrag inte lämpligen bör handhas av köplags- utredningen.

l.2 Utredningens arbete

Såsom framgått i avsnittet 1.1 hade de sakkunniga till en början den be- gränsade uppgiften att vara observatörer och att i denna egenskap följa den i Finland tillsatta kommitténs uppdrag att utarbeta förslag till köplag för detta land. De sakkunniga tog därför del av och kommenterade de utkast som lades fram av den finska kommittén. Under dagarna den 15—17 juni 1964 ägde en konferens rum i Helsingfors där de i Danmark. Norge och Sverige utsedda sakkunniga på inbjudan av den finska kommittén samlades för att med utgångspunkt från en av kommittén upprättad promemoria förberedelsevis dryfta de ändringari de skandinaviska köplagarna som kunde tänkas komma ifråga.1 Efter konferensen utarbetade den finska kommittén ett preliminärt förslag till finsk köplag på grundval av de synpunkter som

' Deltagare var från värdlandet ordföranden i den finska kommitténjustitierådet Harald Brunou samt advokaten Åke Roschier—Holmberg. professorn Heikki Jokela och. som sekreterare. sedermera justitierådet Göran Portin. Danmark representerades av pro- fessorn Anders Vinding Kruse och sedermera hojesteretsdomer Erik Bjerregaard med sedermera kontorchefen Ole Perch Nielsen som sekreterare. Från Norge kom hoy- esterettsdomer Karsten Gaarder och professorn Kristen Andersen. Svenska deltagare var Karlgren. Hellner och Knutsson.

Inledning 1.2 53

54 Inledning 1.2

SOU 1976166

framförts under överläggningarna. Förslagetjämte en kortfattad kommentar tillställdes de sakkunniga i övriga nordiska länder. Efter viss skriftväxling hölls därefter nya överläggningar i Stockholm den 7—9 december 1965 med samma deltagare som i Helsingforsmötet. Vid överläggningarna diskuterades inledningsvis de nordiska ländernas förhållande till den uniforma lagen om internationella köp och den praktiska utvecklingen beträffande köp i all- mänhet. Därefter företogs en genomgång av det finska förslaget som emel- lertid av tidsskäl inte kunde bli fullständig utan företrädesvis kom att röra motsvarigheten till de första två tredjedelarna i de skandinaviska köplagarna. Det överenskoms att de norska och svenska deltagarna skulle meddela sina synpunkter på resterande del skriftligen och att den finska kommittén på grundval av dessa och de anmärkningar som framförts vid överläggningarna skulle utarbeta ett nytt förslag till lagtext. Under våren 1966 utarbetade Hellner på justitiedepartementets uppdrag en "PM angående ett vid 1964 års köplagskonferens i Haag upprättat förslag till enhetlig lag om interna- tionella köp av lösa saker".2

Ett nytt finskt förslag till köplag färdigställdes under hösten 1966 och behandlades vid nya överläggningar i Oslo den 23—25 februari 1967.3 Vid Oslomötet företogs en genomgång av samtliga paragrafer i det finska för- slaget. Under diskussionen fanns även tillgång till en promemoria som ut- arbetats av Karlgren i anslutning till förslaget. Det konstaterades att även om samförstånd förelåg på flera punkter meningsskiljaktigheterna alltjämt var stora. framför allt i fråga om avfattningen av de centrala bestämmelserna i köplagens 21—25. 42 och 43 åå. Det beslöts därför att den finska kom- mittén skulle företa en omarbetning av sitt förslag och att en reviderad lagtext därefter skulle tas upp till vidare gemensam behandling.

Som nämnts i avsnittet 1.1 om utredningens uppdrag gav de svenska sakkunniga under hösten 1966 in en promemoria till justitiedepartementet vari de väckte frågan om inte det fortsatta arbetet borde bedrivas på ett sätt som närmare anslöt till gängse former för lagstiftningsarbete. Detta resulterade sedermera i att tilläggsdirektiv om en begränsad översyn av köplagen utfärdades. Samtidigt beslöts att de sakkunniga Karlgren och Hell- ner under det fortsatta arbetet skulle biträdas av experter och en heltids- anställd sekreterare. Motsvarande omvandling skedde i Danmark varför i samtliga fyra länder det påbörjade samarbetet i fortsättningen kunde bedrivas som sedvanligt utredningsarbete i nordisk samverkan. I enlighet med pla- nerna tillställde den finska kommittén i slutet av år 1967 övriga länder ett reviderat lagutkast, varefter en konferens kom till stånd den 1—4 maj

2Finns utgiven av justitiedepartementet i stencil. Stockholm 1966. 3Deltagarna från Danmark. Finland och Sverige var desamma som tidigare. I Norge hade under mellantiden den 31 januari 1967 tillsatts en kommitté med Gaarder som ordförande och med utvidgat uppdrag att företa en begränsad översyn av köplagen. Utöver Gaarder deltog därför från Norge de norska kommittéledamöterna disponenten Edgar Darring jr.. direktören höyesterettsadvokaten Per Loken. avdelningsleder se- dermera statsrådet lnger Louise Valle och höysterettsadvokaten Claus Wiig. Darri ng jr. och Valle har senare ersatts med administrerende direktören Herman Scheel och advokaten Hans Petter Lundgaard. Sekreterare i den norska kommittén har varit till våren 1972 konsulenten Arne Christiansen och därefter konsulenten Arne Land- mark.

SOU l976:66

1968 i Köpenhamn.4 Vid denna behandlades till en början de nordiska län- dernas inställning till en ratifikation av de tidigare nämnda uniforma lagarna samt diskuterades vidare reglerna om ränta på köpeskillingen i 38 å köplagen. eftersom från danskt håll denna föreskrift ansågs vara i behov av en snar ändring. Härefter granskades l—20 åå i det finska förslaget och ett av de svenska sakkunniga upprättat utkast till motsvarande paragrafer i den sven- ska lagen. Eftersom i Sverige numera även en redaktionell översyn ansetts motiverad visade det sig föreligga åtskilliga skillnader mellan förslagen med avseende på disposition och formulering av de olika föreskrifterna. Skill- naderna i sak var däremot i dessa paragrafer inte särskilt betydande. Detta var däremot alltjämt i inte obetydlig omfattning fallet beträffande reglerna om kontraktsbrott i 21—25 och 42—45 åå.

Vid Köpenhamnsmötet åtog sig de svenska sakkunniga att beträffande 21 å och följande bestämmelser i köplagen fortsätta upprättandet av utkast till nya formuleringar föratt sedan underhand sända dessa med kommentarer till de övriga kommittéerna. Till fullgörande härav ägnade de sakkunniga den följande tiden åt en genomgång av främst köplagens avsnitt om dröjsmål. Detta diskuterades ingående med den grupp experter som nu hade ställts till de sakkunnigas förfogande och under år 1968 och början av år 1969 kunde utkast till ny lydelse av 21—30 åå köplagen med tillhörande kom- mentarer sändas ut till de övriga nordiska länderna.

På grund av mellankommande hinder kunde nya nordiska överläggningar inte komma till stånd förrän den 7—11 november 1970 och då i Stockholm. Vid dessa diskuterades det svenska förslaget och ett i anslutning till detta upprättat finskt reviderat förslag till motsvarande bestämmelser. Planenligt gicks även 31—41 åå igenom. varvid största intresset ägnades åt 38 å. efter- som. såsom framgått. utredningsuppdraget hade utvidgats till att även avse en översyn av de allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränta.5 Det be- stämdes vid överläggningarnas slut att de svenska sakkunniga skulle fort- sätta sin genomgång av lagen och tillhandahålla de övriga kommittéerna ett utkast till ny lydelse av avsnittet om fel. varefter nya överläggningar skulle hållas i Helsingfors. Dessa kom att äga rum den ll—l3 oktober 1971.6 Vid mötet fanns tillgängliga förslag av Karlgren och Hellner avseende fel- reglerna i 42—54 åå köplagen. Samtidigt presenterades ett danskt utkast till ny formulering av de paragrafer i lagen som man från dansk sida ansåg vara i behov av revision. Vid mötet genomgicks det svenska förslaget till avsnittet om fel samt bestämdes att till ett kommande möte de svenska sakkunniga skulle arbeta ut ett förslag till ändringar i även de återstående bestämmelserna i lagen.

Sedan början av år 1971 hade emellertid de svenska sakkunniga efter överenskommelse med företrädare för justitiedepartementet varit så gott som uteslutande sysselsatta med att upprätta ett förslag till särskilda köp- rättsliga regler vid konsumentköp.7 Arbetet med revisionen av 1905 års köplag kunde därför under denna tid endast framskrida i begränsad om- fattning. Ett nordiskt möte. särskilt anordnat för att uteslutande diskutera reglerna vid konsumentköp. hade hållits i Stockholm den 24—25 maj 1971.8 Ett delbetänkande med förslag till konsumentköplag överlämnades den 28 april 1972.

På Karlgrens hemställan blev denne den 3 maj 1972 befriad från utred-

Inledning 1.2 55

4 Vid detta möte före- träddes Danmark av Vinding Kruse. Bjerre- gaard och Perch Nielsen. Norge av Gaarder. Scheel och Christiansen. Fin- land av Brunou. Jokela och Portin samt Sverige av Karlgren. Hellner och Ekström.

5 Deltagare i överlägg- ningarna var från Dan- mark Vinding Kruse. Bjerregaard och Perch Nielsen. från Finland Jo— kela och Portin. från Norge Gaarder och Christiansen samt från Sverige Karlgren. Hellner och Ekström. Med hän- syn till att räntefrågorna behandlades ingående deltog dessutom från Norge det särskilda mo- rarenteutvalgets sekrete- rare sedermera profes- sorn Kai Kräger och den svenska experten Sten Siljeström.

6 Deltagare var från Dan— mark Vinding Kruse och Bjerregaard. från Norge Gaarder. Lundgaard och Christiansen samt från Finland hela den finska kommittén. Från Sverige deltog Hellner. Hellners och Ekström. Karlgren var förhindrad att delta.

7 Om detta arbete se köp- lagsutredningens delbe- tänkande "Konsument- köplag" SOU 197228.

8 Från Finland. som vid denna tid inte hade några planer på särskilda köp— rättsliga regler vid kon- sumentköp. deltog som observatörer representan— ter för det finska justitie- ministeriet samt Portin. ] övrigt var de nordiska köplagskommittéerna re- presenterade.

56 Inledning 1.2

9 1 Norge hade man på hänvändelse från det norska kjöpslovutvalget år 1970 överlämnat rän- tefrågorna till en särskild kommitté. morarenteut- valget. De danska köp- lagssakkunniga kunde redan ijuli 1972 över- lämna ett betänkande om moraräntor (nr 652. 1972).

10 SOU 1974:28 "Ränte- lag". Närmare om arbetet i denna del. se detta be- tänkande.

” "Köplagskommitténs betänkande". kommitté- betänkande 1973:12.

” Deltagare var från Danmark Vinding Kruse. Bjerregaard och kandidat- stipendiaten Berge Dahl. nu sekreterare i den dans- ka utredningen. från Norge hela den norska kommittén. från Sverige Hellner och Carbell samt från Finland som obser- vatör Routamo.

'3 Från Danmark deltog hela den danska kommit- tén. från Norge Gaarder. Lundgaard och Land— mark. från Sverige Hell— ner och Carbell samt från Finland Routamo som observatör.

” Från Danmark deltog Vinding Kruse och Dahl. från Norge Gaarder och Landmark samt från Sve- rige Hellner. Carbell och experterna Siljeström och Persson. Som observatö- rer från Finland var Ro- utamo och lagstiftnings- rådet Leif Sevön närva- rande.

SOU l976:66

ningsuppdraget i dess helhet.

Under den tid köplagsutredningen — sedan Hellner i och med att Karlgren frånträdde sitt uppdrag blev ensam utredningsman har denna benämning använts — i Sverige varit sysselsatt med konsumentköplagsbetänkandet hade i Danmark och Norge arbetet med att utforma nya regler om dröjsmålsränta hunnit avancera åtskilligt? Köplagsutredningen grep sig därför genast an uppgiften att utreda frågorna om dröjsmålsränta m m och var uteslutande sysselsatt med detta tills ett delbetänkande härom kunde överlämnas den 10 maj 1974.10

Under år 1972 hade det finska justitieministeriet uppmanat den finska kommittén att. trots att utredningsarbetet ännu var ofullbordat. snarast möj- ligt inkomma med förslag till en köplag för Finland vilken jämte motiv kunde sändas på sedvanlig remiss. Uppmaningen resulterade i att den finska kommittén under år 1973 avgav ett den 31 juli 1972 daterat sådant be- tänkande.ll Härigenom ansågs den finska kommitténs arbete avslutat och dess medlemmar entledigades från sitt uppdrag. Från finsk sida har man därefter deltagit i det fortsatta arbetet genom observatörer. En arbetsgrupp tillsattes emellertid under senare hälften av 1975 föratt under ordförandeskap av professorn Eero Routamo på grundval av det utförda utredningsarbetet upprätta ett nytt — till systematik och redigering helt omarbetat — förslag till finsk köplag.

Sedan arbetet med räntelagstiftningen slutförts tog köplagsutredningen efter det långa uppehållet åter itu med översynen av köplagen. Som framgått hade tidigare arbetet hunnit framskrida så långt att preliminära utkast till 1—54 åå upprättats. Vad som nu närmast gjordes var att sådana utkast upp- rättades även till de återstående paragraferna i lagen. Detta utkast disku- terades därefter vid nordiska överläggningar i Oslo den 2—4 oktober 1974.Iz Samtidigt gjordes en förnyad genomgång av föreliggande förslag till l—4l åå.

På grundval av diskussionerna i Oslo arbetade därefter utredningen fram ett reviderat förslag till köplagens 1—20 åå. vilket behandlades vid påföljande nordiska överläggningar i Köpenhamn den 30—31 januari 1975.|3 Ett flertal ytterligare paragrafer. till vilka de danska sakkunniga upprättat utkast. gicks också igenom preliminärt. varefter det bestämdes att ett avslutande möte skulle hållas i Stockholm den 11—13 september 1975. Till detta sammanträde åtog sig envar kommitté att utarbeta kompletta lagtexter avseende samtliga paragrafer i lagen.

Det planerade mötet kom till stånd programenligt och en parallellupp- ställning av kompletta utkast till lagtexter från samtliga länder som deltar i det samnordiska lagstiftningsarbetet kunde därvid läggas till underlag för diskussionen.M Formuleringarna i respektive lands förslag behandlades ingå- ende och på flera punkter kunde en sammanjämkning av olikheter göras. Det konstaterades vid mötets slut att det nordiska samarbetet i form av gemensamma överläggningar nu kunde anses färdigt och att detta i fort— sättningen lämpligen kunde bedrivas genom att återstående sammanjämk- ningsförsök ochjusteringar presenterades skriftligen. Vissa återstående frågor behandlades dock vid ett möte mellan de danska sakkunniga och den sven- ska utredningen i maj 1976 i Köpenhamn.

Utredningen har hållit ett stort antal sammanträden med experterna och även vid flera tillfällen överlagt med personer som haft praktisk erfarenhet

sou l976:66 Inledning 1.2 57

av de rättsområden som berörs av köplagstiftningen. Utredningen har också i stor utsträckning utnyttjats som remissinstans och avgivit en mängd yt- tranden över lagstiftningsförslag som haft beröring med den centrala ci- vilrätten.

SOU l976:66

2 Gällande rätt

2.1 Inledning

Köpet intar en central ställning i rättssystemet. De rättsregler som gäller därom har uppenbart också stor praktisk betydelse. I varje utvecklat samhälle ingås dagligen ett nära nog oräkneligt antal köpeavtal. [ Sverige meddelas grundläggande bestämmelser om köp av lös egendom i lagen (1905138 5 1) om köp och byte av lös egendom (köplagen). Reglerna i denna lag kom- pletterades år 1973 genom konsumentköplagen (19731877). Tillkomsten av denna lagstiftning behandlas i avsnittet 2.2.

Köplagens regler åsyftar inte någon fullständig reglering av alla rättsfrågor som rör förhållandet mellan köpare och säljare. Frågor om huravtal kommer till stånd behandlas inte. Härom finns bestämmelser i lagen (19151218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). vilken även behandlar rättshandlingars ogiltighet. ] köplagen berörs utförligt viktiga slag av kontraktsbrott. medan andra typer av kontraktsbrott inte behandlas alls. I huvudsak berörs inte köpares och Säljares förhållande till tredje man. tex kreditgivare eller personer som har rättsliga anspråk på den överlåtna egendomen.

Om köplagen sålunda inte är fullständig. har den i stället på olika områden stor betydelse för förmögenhetsrätten i allmänhet. Detta sammanhänger med att många bestämmelser i lagen är uttryck för allmänna obligations- rättsliga regler. Men det har naturligtvis också att göra med att generell förmögenhetsrättslig lagstiftning i Sverige endast förekommer punktvis.

Redan kort tid efter köplagens tillkomst gav Tore Almén ut en omfattande kommentar till lagen. En ny upplaga utkom 1917—1918. Efter Alme'ns död har kommentaren genom Rudolf Eklunds försorg utgivits i kompletterande upplagor. den tredje 1934 och den fjärde 1960. Kommentaren har haft och har alltjämt en utomordentlig betydelse för bestämmande av gällande rätt. En mer kortfattad redogörelse lämnas i läroboken Köprätt av Jan Hellner (fjärde upplagan 1974). Mot bakgrund av köprättens centrala ställning är det naturligt att köprättsliga frågor i betydande omfattning också behandlats i litteraturen i verk som inte syftar till en samlad överblick av det som behandlas i köplagen.

Det är ett känt förhållande att under senare decennier obligationsrättsliga problem i jämförelsevis liten omfattning blivit behandlade i högsta dom-

59

60 Gällande rätt 2.2

l Se Inledningen vid n 1.

SOU l976:66

stolen. Den refererade rättspraxis som finns rörande köplagen är till större delen från de båda första decennierna av lagens giltighetstid. Dessa av- göranden är sålunda nu mer än 50 år gamla. Det helt övervägande antalet refererade rättsfall och ett stort antal notisfall finns omnämnda i sista upp- lagan av Almén. Emellertid sker hänvisningarna i fotnoter. medan den lö- pande texten fått stå i stort sett oförändrad från tidigare upplagor. även när där hävdade meningar inte överensstämmer med praxis. Det finns därför behov av en översikt. som är inriktad särskilt på rättspraxis. Översikten sker i avsnitten 2.3—2.19 och i anslutning till en redovisning av köplagens och konsumentköplagens bestämmelser.

[ översikten behandlas endast rättsfall som blivit refererade i NJA. En begränsning har. med smärre undantag. skett till köprättsliga avgöranden. Det är visserligen givet att problem som behandlas i köplagen kan belysas med praxis från angränsande områden. men detta skulle här föra för långt.

Det förhållandet att rättsfallen i regel är tämligen gamla inskränker deras betydelse för tolkningen av gällande rätt. Många rättsfall rör förhållanden som numera har mindre betydelse. Men härtill kommer att det uppenbart skett en betydande utveckling av rättsregler på angränsande områden. något som även kan ha påverkat tillämpningen av köplagen. Det är ovisst vilken betydelse man i dag bör tillmäta prejudikat från 1900-talets första årtionden.

2.2 Tillkomsten av nuvarande lagstiftning

Bestämmelserna i 1734 års lag "om köp och skifte" återfanns i handels- balkens första kapitel. De var i hög grad knapphändiga och ofullständiga och förtjänade enligt Almén näppeligen den vördnad varmed man i vårt land är van att betrakta 1734 års lagstiftning.] Såväl lagkommitténs förslag till allmän civillag 1826 som det därtill nära anslutande förslaget till han- delsbalk. utsökningsbalk m m av den äldre lagberedningen 1850 utmärkte sig i jämförelse med motsvarande föreskrifter i den äldre lagen för både tydlighet och fullständighet. Dessa förslag som syftade till reformer i den Större stilen på den allmänna civilrättens område kom emellertid aldrig att genomföras. På detta område liksom på andra riktade man i stället in sig på partiella reformer. Nya lagberedningen förständigades genom nådigt brev den 22 september 1893 att så ordna sina arbeten att lagförslag angående en eller flera delar av handelsbalken. vilka lämpade sig för särskild be- handling. kunde avlämnas vid slutet av år 1894. Beredningens åsikt var att gällande stadganden om köp av lös egendom i första hand krävde en omarbetning och avgav planenligt den 31 december 1894 ett förslag till lag om köp och byte av sådan egendom och till vissa följdförfattningar (förslaget jämte motiv och högsta domstolens utlåtande i ärendet återfinns i NJA 11 1901 nr 1). Köplagsförslaget innehöll. förutom regler om rätts- förhållandet mellan köpare och säljare. även bestämmelser angående slu- tande av avtal om köp. Dessa föreskrifter var enligt uttalanden i motiven avsedda att vinna analogisk tillämpning med avseende på ingåendet av avtal i allmänhet.

Nya lagberedningens förslag mottogs i huvudsak väl. men kom inte att antas som lag i sitt ursprungliga skick. På riksdagens anhållan hade näm-

SOU l976:66

ligen regeringen tagit initiativ till att det fortsatta lagstiftningsarbetet skulle bedrivas i samverkan mellan de övriga nordiska länderna. En kommitté fick den 7 juni 1901 i uppdrag att i samarbete med danska. sedermera även norska kommitterade. utarbeta ett nytt så långt möjligt gemensamt förslag till förändrad lagstiftning beträffande köp. Uppdraget omfattade ursprung- ligen även de allmänna grundsatserna om slutande av avtal. men under arbetets gång kom man till den uppfattningen att frågan därom borde anstå. då sådana bestämmelser borde ges_i ett sammanhang med avseende på alla avtal. Den svenska kommittén utgjordes till en början av byråchefen H L Hammarskjöld. ordförande. assessorn Gustaf Carlson och häradshöv— dingen friherre C M Fleetwood. Efter det Hammarskjöld utnämnts till stats- råd inträdde häradshövdingen friherre E Marks v Wi'irtemberg såsom ord— förande. Under utredningsarbetet förordnades grosshandlaren 0 M Höglund till ytterligare ledamot. Almén. som då var docent. tjänstgjorde som kom- mittens sekreterare.

Kommittén avlämnade sitt förslag till lag om köp och byte av lös egendom och till vissa följdändringar den 30 oktober 1903. Över detta förslag som i allt väsentligt överensstämde med motsvarande norska och danska förslag. avgav högsta domstolen den 6 oktober 1904 sitt yttrande. 1 anledning av detta yttrande förekom ytterligare någon överläggning mellan delegerade för de tre länderna varefter. sedan riksdagsbehandling ägt rum (prop l905:27; LU 1905:50; FK 11:55. s 53 ff; A K ”1:42. 5 2 f: jfr även NJA 11 1906 nr 1). lagen (1905:38 s 1) om köp och byte av lös egendom utfärdades den 20 juni 1905 och trädde i kraft den 1 januari 1906. I samband därmed upphörde 1 kap 2—4 samt 6 och 7 åå handelsbalken att gälla. 1 kap 9 och 11 åå hade tidigare upphört att gälla i samband med att förordningen (1845:50 s 1) i avseende på handel om lösören. som köparen låter i säljarens vård kvarbliva —lösöreköpförordningen —trädde i kraft. Sedan därefter ] kap 1 å upphävts genom antagandet av avtalslagen återstår av 1 kap handelsbalken bara Så om tvesala och den betydelselösa 10å om varor. som av stadens vräkare böra skådas och prövas.

Lagen om köp och byte av lös egendom fick sin något otympliga be— nämning på grund av att högsta domstolen vid sin granskning av nya lag- beredningens förslag ansåg att lagens till lös egendom begränsade tillämp- ningsområde otvetydigt borde uttalas redan i rubriken (NJA 11 1901 nr 1 s 21 ). I dagligt tal har emellertid sedan länge det kortare namnet "köplagen" använts om 1905 års lag.

Köplagen har i stort sett gällt i oförändrat skick sedan sin tillkomst. De enda ändringar som gjorts är den genom lag (1921:236) om ändrad lydelse av 39 å i köplagen vidtagna formella anpassningen till den samtidigt antagna konkurslagen (19211225). ändringen av räntebestämmelserna i 38å (SFS l975:637)som en följd av räntelagens (l975:635) ikraftträdande den 1 januari 1976 samt en anpassning av 4å (SFS 1976:126) till att bokföringslagen (19292117) upphör att gälla vid utgången av år 1976.

Mera betydelsefull är emellertid tillkomsten av de särskilda köprättsliga regler för konsumentköp som finns upptagna i konsumentköplagen. Genom denna lag tillskapades ett civilrättsligt komplement till den i början av 1970— talet antagna näringsrättsliga lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor (numera marknadsföringslagen (1975zl418) och

Gällande rätt 2.2 61

62 Gällande rätt 2.3.1 sou 1976166

lagen (19711112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor).

Konsumentköplagen innehåller vissa bestämmelser om kreditköp. Enligt ett lagförslag (kreditköpkommitténs betänkande SOU 1975:63 Konsument- kreditlag m m) skall emellertid dessa bestämmelser brytas ut ur konsument- köplagen för att i stället inordnas i en särskild lag om konsumentkrediter.

Förslaget till konsumentkreditlag avses vid konsumentköp ersätta lagen (1915:219) om avbetalningsköp. Avtal som faller under denna lag regleras i princip även av köplagen. Så är t ex köplagens regler om fel och skyldighet att reklamera tillämpliga även på gods som säljs på avbetalning. Däremot innefattar avbetalningsköplagen en särreglering beträffande rätten att häva och skadeståndets beräkning vid köparens dröjsmål. Dessa regler som är tvingande till köparens förmån syftar liksom vissa andra regler till att skydda köparen mot betungande avtalsvillkor och sätter på väsentliga punkter köp- lagen ur spel. (För en närmare beskrivning av lagens innehåll kan hänvisas till Eklund-Nordström. Lagen om avbetalningsköp. 1957. Hellner. Köprätt. s 197 ffoch SOU 1975:63 s 73 ff).

För sådan direktförsäljning som sker i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens fasta försäljningsställe gäller lagen (1971:238) om hemförsäljning m m. Denna lag som vid hemförsäljning ger köparen en tvingande rätt att frånträda köp inom den s k ångerveckan är närmast av avtalsrättsligt intresse. Köplagen gäller i princip även vid hemförsäljning. men hemförsäljningslagen modifierar dock köplagens regel om öppet köp och vad som i samband därmed föreskrivs om övergången av faran för godset (se avsnitten 2.15 och 2.17). En särskild lag (1928:189) ang handel med utsädesvaror innehåller vissa ordnings- och formföreskrifter för köp av frö och utsäde. Lagen. som även den får ses som ett komplement till köplagen. preciserar också i viss mån vad som skall anses utgöra fel i godset vid sådana köp.

2.3 Lagstiftningens räckvidd

2.3.1 Dispositionen

Köplagen inleds med ett avsnitt allmänna bestämmelser (1—4 åå). som pre- ciserar lagens räckvidd och vidare innehåller begreppsdefmitioner. De föl- jande avsnitten innehåller regler som kan utfylla luckor i parternas avtal. Dessa avsnitt betecknas: om köpskillingens bestämmande i vissa fall (5—8 åå). om platsen för godsets avlämnande (9—11 åå). om tiden för köpets fullgörande (12 och 13 åå). om rätt att innehålla godset eller köpeskillingen (14—16 åå). om faran för godset (17 å) och om godsets avkastning ( 18—20 åå). Huvuddelen av lagen behandlar viktiga typer av kontraktsbrott. 1 21—27 åå regleras dröjsmål på säljarens sida. i 28—37 åå dröjsmål på köparens sida. i 38 å ränta på köpeskillingen. i 39—41 åå verkan av köparens obestånd samt i 42—54 åå fel eller brist i godset. Därefter följer bestämmelser i fråga om avvisande av gods Och hävande av köp (55—58 åå). l 59å behandlas he— mulsskyldigheten och i 60å öppet köp. En paragraf (61 å) innehåller be- stämmelser om på vems risk meddelanden enligt lagen lämnas. Lagen av- slutas med ett avsnitt om betydelsen av vissa vid köp brukliga uttryck.

SOU l976:66

där innebörden av ett antal sådana uttryck anges (62—71 åå).

Även konsumentköplagen inleds med bestämmelser av allmän natur (1 och Zå å). 1 3— 11 å behandlas dröjsmål på säljarens sida samt fel. Kon- sumentköplagen innehåller också regler | ämnen som inte behandlas | köp- lagen. nämligen köparens förhållande till varans tillverkare m fl (12—14 åå) samt särskilda bestämmelser om kreditköp (15—17 åå). Dessa kommer inte att beröras i fortsättningen. Lagen avslutas med regler om risken för med- delanden enligt lagen samt om lagens tillämplighet på gods med skade- bringande egenskaper(l8 och 19 åå)

2.3.2 Avtalets betydelse

1 köplagen talas om köp. Någon definition härav ges inte. Det skall emel- lertid vara fråga om överlåtelse av egendom mot vederlag. Utanför faller dels avtal om upplåtelse av begränsad rätt tex leasing och pantavtal. dels gåva. l lå andra stycket sägs att vad i lagen är stadgat om köp | tillämpliga delar gäller | fråga om byte. Även konsumentköplagens regler handlar om köp. Här finns inte någon uttrycklig regel om byte.

Objektet för köplagen är lös egendom. Undantaget är således fast egendom men däremot inte byggnad på annans mark och inte heller rättigheter. skul- debrev mm. 1 lagen betecknas objektet som gods. Därmed kan således avses tex rörelse (NJA 1936 s 737) eller samtliga andelar i en fastighets- förening. vars enda tillgång är en fastighet (NJA 1946 s 567). När fast egen- dom överlåts samtidigt med där befmtlig lös egendom tillämpas i princip köplagen på köpet av den senare egendomen (NJA 1911 s 404. 1921 s 461. 1925 s 278 och 1944 s 169). Genom 2å görs avgränsning mot tjänster. Avtalet anses utgöra köp när ett nytt föremål skall framställas av tillverkaren och denne även skall tillhandahålla materialet. Utanför köplagens tillämp— ningsområde faller emellertid avtal om uppförande av hus. vattenverk eller annan byggnad.

[ konsumentköplagen anges objektet som vara (] å). Därigenom utesluts bla hus på annans mark. hyresrätter och fordringar.

Konsumentköplagens tillämpningsområde begränsas därutöver av parter- na och syftet med avtalet. Köparen skall vara konsument. Varan skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Säljaren skall vara näringsidkare och försäljningen skall ha skett i hans yrkesmässiga verksamhet. Om säljaren inte är näringsidkare. är lagen även tillämplig i ett fall. nämligen när köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren (1 å). Säljaransvaret bärs även då av säljaren och inte av ombudet. 1 vilken grad även köplagen är tillämplig på konsumentköp skall strax beröras.

Föreskrifterna i köplagen är dispositiva. ] lå första stycket stadgas att de länder till efterrättelse. såvitt annat inte är uttryckligen överenskommet eller annars får anses avtalat eller också följer av handelsbruk eller annan sedvänja. En annan sak är att även köprättsliga avtalsbestämmelser kan bli åsidosatta enligt annan lagstiftning. tex avtalslagens regler om svek. 1 övrigt skall emellertid stor vikt fästas vid avtalets innehåll och dit hänförs också sådant som utan att vara uttryckligt avtalat kan anses ingå i avtalet. 1 kommersiella förhållanden kan även handelsbruk. dvs fast och utbredd

Gällande rätt 2.3.2 63

64 Gäl/ande rätt 2.3.3 sou l976:66

praxis vid köp av visst slag. åsidosätta köplagens regler. Handelsbruk har tillämpats bl a rörande köpares undersökningsplikt (NJA 1916 S 338. 1918 s 121 och 1922 s 26). beträffande köparens rätt till ersättning för skada av fel (NJA 1941 s 337) samt i fråga om plats för avlämnande (NJA 1957 s 239); jfr även NJA 1921 s 326. 1928 s 621. 1929 s 556. 1930 s 268 och 1938 s 621. [ NJA 1941 s 337 tillämpades handelsbruk. fastän köparen inte var affärsman i branschen. Någon gång talas i domskälen om gott han- delsbruk (NJA 1916 s 338 och 1930 s 268). 1 51 å förekommer uttrycket "gott handelsskick”. Belägg för att domstolarna underkänt handelsbruk till följd av dess innehåll finns dock inte. Självfallet viker handelsbruk och annan sedvänja för vad som ingår i avtalet.

Konsumentköplagens regler är däremot tvingande till förmån för köparen. Avtalsbestämmelse som ger honom mindre befogenhet än som följer av lagen är ogiltig (2å första stycket). Lagen har dock mindre räckvidd än köplagen. 1 frågor som inte behandlas i den förra lagen gäller den senare. Men köplagen har betydelse också i övrigt. De tvingande reglerna i kon- sumentköplagen är många gånger mindre förmånliga för köparen än de dispositiva i köplagen. De tvingande reglerna utgör sålunda ett minimiskydd. [ den mån annat inte är avtalat eller följer av sedvänja. kan köparen därför till sin fördel åberopa sig på dispositiva rättsregler som ger honom större befogenhet än konsumentköplagen (2å andra stycket).

Köplag och konsumentköplag är främst tillämpliga på avtal som ingås och fullgörs i Sverige. Lagarna kan emellertid också vara tillämpliga på köp med internationell anknytning. ! vilken utsträckning så är fallet be- handlas inom den internationella privaträtten. Bestämmelser om lagval finns i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (se avsnittet 4.2.1).

2.3.3 Olika slag av köp

13 och 4 åå köplagen sker uppdelning i olika slag av köp. Denna uppdelning har betydelse för en del av de följande reglerna.

l 3 å skiljs mellan köp avseende bestämt gods och sådant köp som avser "viss myckenhet av angivet slag". Det senare köpet betecknas i lagen le- veransavtal: det förra kommer i fortsättningen att kallas speciesköp. l princip går skiljelinjen så att speciesköp är inriktat på ett bestämt föremål. medan vid leveransavtal säljaren får välja med vilken egendom han vill fullgöra avtalet. Andra stycket innehåller ett förtydligande: som leveransavtal skall också bedömas köp där säljaren har valrätt inom ett bestämt parti och köpet således avsett en bestämd men ej individuellt Specificerad del av partiet. Denna avtalstyp brukar kallas halvgeneriskt köp.

Distinktionen i 4 å är av annat slag. Här urskiljs köp som är slutet mellan köpmän i och för deras rörelse. Dessa betecknas handelsköp. Andra kö- peavtal brukar kallas civila köp. Det ges även en definition av vad lagen avser med köpman. Enligt den lydelse som gäller from år 1977 förstås därmed envar som skulle ha varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (19291117). om denna gällt även efter utgången av år 1976. Denna bestäm- melse. som tillkom när 1929 års bokföringslag år 1976 upphävdes. innebär att äldre regler fått gälla oförändrade i avvaktan på resultatet av köplags-

SOU l976:66

utredningens arbete. Enligt den nya bokföringslagen (1975:125) är kretsen av bokföringsskyldiga avsevärt större än tidigare.

Handelsköp skall ske i och för rörelsen. 1 NJA 1913 5617 bedömdes fabriksidkares inköp av maskiner för fabrikens drift som handelsköp. Skulle han däremot ha köpt en häst för privat bruk. skulle det inte ha varit fråga om handelsköp. — I fråga om köpmannabegreppet märks NJA 1923 s 145. Styrelsen för stads gas- och elektricitetsverk bedömdes inte som köpman. eftersom styrelsen inte var pliktig att föra handelsböcker.

2.4 Köpeskillingen

Köparens huvudprestation kallas i köplagen köpeskilling. På några ställen talas om priset. när det är fråga om köpeskillingens storlek. 1 det följande används de båda uttrycken utan åtskillnad.

[ flertalet köpeavtal är priset överenskommet eller framgår det åtminstone av avtalet hur priset skall bestämmas. 5å innehåller en regel om bestäm- mande av pris när sådana hållpunkter inte finns. Köparen skall då betala vad säljaren fordrar. om det inte kan anses oskäligt. Säljaren kan sålunda kräva det högsta pris som inte är oskäligt. När det pris säljaren begärde i NJA 1927 s 219 ansågs oskäligt. tillerkändes han endast godsets i målet uppskattade saluvärde.

En fråga är vad som gäller när ena parten påstår och den andra bestrider att bestämt pris avtalats. Förebringas bevisning. kan ibland en värdering ' härav vara avgörande (NJA 1911 s 232 och 1923 s 519). 1 rättsfallet NJA 1913 s 339 ansågs part som påstod att avtal om bestämt pris inte träffats ha bevisbördan för detta påstående. 1 NJA 1951 51 var det fråga om ett entreprenadavtal om uppförande av ett bostadshus; köplagen var sålunda inte direkt tillämplig. Beställaren gjorde gällande att bestämt pris avtalats. Målet avgjordes av högsta domstolen i plenum. Majoriteten lade på upp- dragstagaren att styrka sitt påstående om att bestämt pris inte avtalats. Mi- noriteten (åtta justitieråd) ansåg att i stället beställaren hade bevisbördan för sitt påstående. Till samma resultat kom högsta domstolen i NJA 1954 s 558. Frågan bedömdes på nytt i NJA 1975 s 280. där entreprenören var företagare och beställaren konsument. 1 högsta domstolens dom redovisades kritik mot den bevisbörderegel som antagits i plenimålet. Domstolen ut- talade att. oavsett om det fanns skäl att i andra sammanhang frångå denna regel. i förevarande partskonstellation entreprenören borde ha bevisbördan för att avtal beträffande priset haft det innehåll han hävdade. Härför talade bla att det borde ankomma på honom att säkerställa bevisningen.

Tvist kan också råda om det avtalade prisets storlek. 1 NJA 1962 s 80 var parterna oense om två mopeder skulle gå i avräkning på priset för aktier eller om mopederna skulle betalas särskilt. Högsta domstolens majoritet ansåg att köparens ståndpunkt (om särskild betalning) var mest förenlig med handlingarnas avfattning och ålade säljaren bevisskyldigheten för hans ståndpunkt.

Rättsfallet NJA 1927 584 rörde frågan om pris som bestämts i kronor skulle betalas i tjeckoslovakiska eller österrikiska kronor.

] NJA 1921 5373 bedömdes verkan av att det avtalade priset (på mjöl)

'Ji

Gällande rätt 2.4 65

66 Gäl/ande rätt 2.5

SOU l976:66

översteg gällande maximipris. För levererat mjöl var säljaren inte berättigad till mer betalning än vad som följde av maximipriset. Däremot kunde han inte åläggas att leverera resten av partiet till lägre pris än det avtalade. Ett justitieråd ansåg avtalet ogiltigt och köparen till följd härav skyldig att återlämna levererat gods. — Den omständigheten att pris för torv vid han- delsköp översteg gällande normalpris medförde inte rätt för köparen att återfå del av köpeskillingen (NJA 1947 5137).

Köplagen innehåller i 6å en specialregel om prisets bestämmande vid handelsköp. Om säljaren skickar faktura till köparen. är denne skyldig att betala fakturans pris. såvida han inte så snart det kan ske meddelar säljaren att han inte godkänner detta. Undantag från denna regel gäller om det visas att lägre pris överenskommits samt när det begärda priset är uppenbart orimligt. Sistnämnda uttryck är avsevärt starkare än "anses oskäligt" i 5 å. Angående risken för att en avsänd faktura inte kommer fram finns be— stämmelser i 61 å (avsnittet 2.18).

Avtalet kan innehålla att priset skall bestämmas efter godsets myckenhet (antal. vikt eller dylikt). Därvid sker enligt 7 å beräkningen efter den myck- enhet som godset utgjorde. när faran för dess förstörelse gick över på köparen. Farans övergång regleras främst i 17 å (avsnittet 2.8). 1 17 å behandlas även verkan av att godset förändras av annan anledning än sin egen beskaffenhet.

l NJA 1930 5268 var det fråga om bla handelsbruk rörande pris efter vikt på pappersmassa. Köparen ansågs betalningsskyldig för tilläggsfaktura som grundats på prov utvisande att massan var tyngre än säljaren tidigare hade antagit.

Vid beräkning av pris efter vikt skall förpackningens vikt (taravikt) av- räknas (8 å).

2.5 Platsen för godsets avlämnande

Med avlämnande avses i köplagen säljarens prestation att överföra godset till köparen. Till avlämnande är knutet olika regler om dröjsmål. faran för godset och felbedömningen. Härtill återkommer framställningen.

Om intet är avtalat. skall godset avlämnas där säljaren vid köpet hade sitt hemvist. Om säljaren i sådant fall drev handel eller annan rörelse och köpet ägde samband med detta. skall godset avlämnas där rörelsen bedrevs. Naturligt nog skall varor. som inköpts i en butik. avlämnas där och inte i säljarens bostad. Däremot ålägger lagen inte säljaren att sända varan till köparen. En särskild bestämmelse gäller om ”godset veterligen fanns an- norstädes". Då skall avlämnandet äga rum där det fanns (9 å).

Köplagen innehåller också regler om avlämnande. när det på grund av avtal. sedvänja eller annars åligger säljaren att försända godset till köparen. l 10å behandlas försändelse från en ort till en annan (distansköp) och i 11 å försändelse inom samma ort (platsköp).

Vid distansköp är godset avlämnat när det har tagits om hand av någon som har åtagit sig dess forslande från den ort. varifrån försändandet bör ske. eller. om det skall avsändas med fartyg. när det är bragt innanför dess sida. Om säljaren däremot själv ombesörjer transporten. torde godset inte vara avlämnat. förrän det mottagits av köparen. När säljaren skall svara

SOU 1976:66

för transporten. är det ofta även avtalat andra villkor som avviker från 10 ;. Närmare regler om verkan av vissa transportklausuler ges i 62—65 åå (avsnittet 2.19). Av sådana klausuler kan följa att avlämnande sker senare än vad som följer av 10å. När godset sålts att levereras "banfritt" med angivande av bestämmelseorten. ansågs godset inte avlämnat. förrän det hade kommit till denna ort (NJA 1913 s 280);jfr 65 &. Om säljaren misslyckas med att skaffa transportlägenhet. kan detta medföra att godset inte är av- lämnat. 1 NJA 1922 5511 ansågs det åligga säljaren att vidta skäliga åtgärder för att anskaffa järnvägsvagnar när godset sålts fritt banvagn säljarens järn- vägsstation. ]

När köparen hävdade att godset skulle avlämnas på annan ort än säljaren gjorde gällande. hade köparen bevisskyldigheten härför (NJA 1920 s 562). l NJA 1957 s 239 ansågs följa av handelsbruk att dörrar fick avlämnas vid en byggnadsplats.

Vid platsköp är godset avlämnat. när det har kommit i köparens besittning (11 å).

2.6 Tiden för köpets fullgörande

1 12 ;" ges föreskrifter om när parterna skall fullgöra sina prestationer. Har annat inte överenskommits. skall vardera parten prestera vid anfordran. Emellertid kan denna prestationsskyldighet vara beroende av att även mot- parten presterar; jfr 14—16 och 70 åå (avsnitten 2.7 och 2.19). Köpare som hävdar att han beviljats kredit i större utsträckning än vad säljaren uppger har bevisbördan härför (NJA 1948 5554).

Om valrätt inom viss tidsrymd föreligger rörande leveranstidpunkten. får denna valrätt utövas av säljaren med mindre det framgår av omstän- digheterna att det varit av hänsyn till köparen som tiden inte blivit närmare bestämd (13 ä). 1 NJA 1929 s 556 ansågs följa av handelsbruk att köparen inte ensidigt fick bestämma den närmare tidpunkten för avlämnandet.

När säljaren hade valrätt ifrågasattes i NJA 1957 5239 att han borde avisera säljaren om tidpunkten. innan han levererade material på en bygg- nadsplats. Majoriteten i högsta domstolen ansåg honom dock inte vara skyl- dig att lämna underrättelse.

2.7 Rätt att innehålla godset eller köpeskillingen

Säljaren har rätt att hålla godset inne. till dess köparen betalar priset. Mot- svarande rätt tillkommer köparen. Han har rätt att hålla inne köpeskillingen. till dess godset hålls honom till handa(14 ä). Köplagens huvudregel är således att parterna skall prestera samtidigt. lnnan köparen betalar har han rätt att undersöka godset. En särskild regel om innebörden av begreppet ”kon- tant" ges i 70 & (avsnittet 2.19).

Många gånger träffas avtal om betalning vid annan tidpunkt. Har köparen åtagit sig att delvis betala godset i förskott och avlämnar säljaren inte godset i rätt tid. får köparen hålla inne den del av köpeskillingen som skolat betalas vid eller efter den tid som bestämts för avlämnandet. till dess godset hålls

Gällande rätt 2.7 67

68 Gällande rätt 2.8

S( )11 1976266

honom till handa. Enligt 3å andra stycket konsumentköplagen är denna regel tvingande vid konsumentköp. Har köparen inte betalat förskott. när tiden för avlämnande inträffar. kan säljaren inte längre få detta utan att tillhandahålla godset (NJA 1929 5517).

Två rättsfall från 20-talet rör säljare av trävaror som förbehållit sig rätt att för varor som inte avhämtats inom viss tid få betalt mot approximativ- faktura. [ NJA 1925 s 151 gavs avtalet det innehållet att säljaren inte var skyldig att ha avskilt varorna för köparens räkning. l NJA 1928 s 621 ansågs utövning av gott handelsbruk innebära att säljaren fick tillgodogöra sig be- talning endast när varorna stod till köparens förfogande.

Den princip som kommer till uttryck i 14 & kan tillämpas även när säljaren lämnat köparen kredit. men köparen skall acceptera växel eller utställa annat skuldebrev. Här ersätts betalningen av godkännande respektive utfärdande.

Regeln i 1435 kan däremot inte tillämpas när godset skall sändas från den ort där det skall avlämnas. exempelvis den situation som avses i 10 .:". Härom ges regler i 15. 16 och 71 åå.

Enligt 1555" är säljaren skyldig att avsända godset. men han far i stället hindra att det utges på bestämmelseorten. För att kunna utnyttja denna möjlighet att hålla inne godset. till dess betalning sker. måste säljaren behålla viss kontroll över detta. Detta kan ske så att han adresserar godset till en Speditör. Också frakträttsliga regler ger utrymme för ett fortsatt förfogande över godset. även sedan det överlämnats till en självständig fraktförare för leverans till köparen.

1 16 & ges en regel om tidpunkten för köparens betalningsskyldighet. Re— geln gäller endast vid handelsköp. Om det utfärdas konossement eller "ock fraktsedel. som är så inrättad att säljaren efter dess utgivande till köparen ej äger över godset förfoga". skall godset anses sålt att betalas mot hand- lingen. Närmare regler om vad detta betalningssätt innebär ges i 71 ;" (av— snittet 2.19). vartill hänvisas i 16 &. Konossement är en handling som in- nehåller erkännande om godsets inlastning (eller mottagande av redaren. s k mottagningskonossement) vid sjötransport samt en förbindelse att lämna ut godset endast mot att konossementet återställs. Exempel på annan frakt- sedel som avses i 165 är fraktsedelsdubblett vid järnvägstransport. Detta förutsätter dock att godset är adresserat till köparen. eftersom annars kravet på att säljaren inte vidare skall kunna förfoga över godset inte är uppfyllt. l NJA 1945 s 147 hade säljaren adresserat godset till sig själv. Han erbjöd köparen fraktsedelsdubbletten försedd med fullmakt för denne att ta emot godset. Köparen ansågs inte skyldig att på grund av 16; betala mot denna handling. Köparen är inte heller skyldig att utan överenskommelse därom lösa ut gods som tillställs honom mot efterkrav (NJA 1951 5600).

2.8 Faran för godset

1 17 ä' upptas regler om vem som står faran för att godset skadas. försvinner eller dylikt genom olyckshändelse eller genom ingripande av tredje man. 1 lagtexten talas om att godset av våda förstörs. försämras eller minskas. Innebörden av att säljaren står faran är att han inte förvärvar rätt till kö- peskillingen. om godset förstörs medan han står faran. Genom en direkt

SOU 1976:66

bestämmelse i paragrafen framgår att. när köparen står faran. han är skyldig att betala köpeskillingen. oavsett godsets beskaffenhet.

Andra riskspörsmål regleras inte genom köplagens fareregler. Som ex- empel kan nämnas risken för att godset blir försenat till följd av att trans— portlägenhet inte anskaflats. 1 NJA 1921 s 352 bedömdes verkan av beslag på samma sätt som om fareregeln varit tillämplig.

1 första meningen i 17 & föreskrivs att säljaren står faran. intill dess godset är avlämnat. Denna regel modifieras i 1735 andra meningen samt i 37 (av- snittet 2,11.2). 58 (avsnittet 2.15). 60 (avsnittet 2.17) och 62 åå (avsnittet 2.19). 1 övrigt står köparen faran.

l NJA 1925 s 278 och 1941 s 655 var det fråga om överlåtelse av fastighet jämte lös egendom på fastigheten. 1 det förra rättsfallet skulle den lösa egendomen tas emot samma dag som fastigheten tillträddes. Säljaren stod då faran för vådahändelse före tillträdet. 1 det senare fallet hade säljaren rätt att disponera bl a maskiner även efter tillträdet. Under denna tid för- stördes maskinerna efter blixtnedslag. Högsta domstolen anförde att faran för byggnaderna enligt avtalet omedelbart skulle övergå på köparen och att — med hänsyn härtill och till övriga omständigheter — avtalet måste ges den innebörden att faran för maskinerna skulle övergå från samma tid.

1 17% andra meningen ges en särskild regel om speciesköp. där godset skall avhämtas av köparen. När han har rätt att avhämta godset. övergår faran på honom. om godset hålls redo.

Om part av vårdslöshet kommit i dröjsmål. uppstår frågan om han blir ansvarig även för olyckshändelse som därefter inträffar ("perpetuatio ob— ligationis"). Avser säljarens dröjsmål bestämt gods. ersätts inte skada som beror av vådahändelse (23 ä). 1 NJA 1923 s 266 betalade köparen priset. innan han avhämtat godset. tillskansade sig tredje man detta genom be- drägligt förfarande. Säljaren hade emellertid försummat en förpliktelse enligt avtalet att bekräfta mottagandet av köpeskillingen. Köparen var inte be- rättigad till skadestånd. eftersom giltig bekräftelse inte skulle ha ökat hans möjligheter att förekomma bedrägeriet. Två justitieråd var skiljaktiga med motiveringen att säljaren inte hade visat. att hans försummelse inte minskat köparens möjlighet att få ut godset. Utgången synes innebära att såväl ma- joritet som minoritet i princip erkänt regeln om perpetuatio obligationis.

2.9 Godsets avkastning

1 18—20 åå ges föreskrifter om vem av parterna. som har rätt till avkastning som godset ger i samband med köpet. Exempel på sådan avkastning är djur som får ungar och ränta på skuldebrev. 18 & innehåller en huvudregel. varefter 1955 behandlar aktier och 20% skuldebrev.

Huvudregeln är att tiden för avlämnande är avgörande. Bestämmande är här i motsats mot i 17; första meningen inte den tidpunkt. när godset faktiskt avlåmnades utan den när det skall avlämnas enligt avtalet (eller lagens regler). Vad som fallit före denna tidpunkt tillkommer säljaren och vad som fallit därefter köparen (jfr NJA 1911 5404. som avser köpeavtal ingånget före köplagens ikraftträdande). Emellertid förändras regeln. om

Gällande rät! 2.9 69

70 Gällande rärr 2.10.1 sou 197666

avkastningen med fog kunnat beräknas falla på annan tid i förhållande till avlämnandet. Då blir det befogade antagandet avgörande. Kalvar kon mot förmodan före avlämnandet. ingår kalven ändå i köpet. När kreatur försålts genom lösöreköpskontrakt och köparen tagit dem i sin besittning. var han redovisningsskyldig även för djur som utgjorde avel efter sådana kreatur (NJA 1927 s 369).

Köp av aktier omfattar både utdelning. som vid tiden för köpeavtalet ännu inte förfallit till betalning. och rätt till teckning av ny aktie som är förbunden med den köpta aktien. Aktieköp har ansetts omfatta gratisaktier. om vilkas utfärdande beslut fattats vid tiden för köpet men som då ännu inte fått lämnas ut (NJA 1919 5413).

När det gäller räntebärande papper anknyts till den tid när skuldebrevet skall avlämnas. Köparen får uppbära all ränta som därefter förfaller. Emel- lertid skall han utöver köpeskillingen betala vad som svarar mot den ränta som vid nämnda tidpunkt är upplupen men ännu inte förfallen. Sådan skyl— dighet föreligger dock inte om fordringen uppenbarligen sålts som osäker.

2.10 Dröjsmål på säljarens sida

2. 10.1 Begreppet dröjsmål

Dröjsmål enligt köplagen föreligger på säljarens sida när godset inte avlämnas inom den tid som följer av avtalet eller lagens regler samt förseningen inte beror "av köparen eller händelse för vilken han står faran" (21 å). Kan ex- empelvis godset inte avlämnas. därför att köparen inte fullgör förpliktelse att anskaffa transportlägenhet är säljaren inte i dröjsmål. Ett fall där köparen står faran och dröjsmål sålunda inte uppstår trots att avlämnande uteblir. är vådahändelse som inträffar vid tid då bestämt gods hålls redo för honom. men han inte avhämtar detta. fastän han har rätt till det: se 17 & (avsnittet 2.8).

Dröjsmål föreligger både när godset avlämnas för sent och när det inte avlämnas alls. Det senare gäller även om avlämnandet blivit omöjligt. tex om vid speciesköp godset förstörts. Anledningen till dröjsmålet påverkar emellertid påföljderna därav. särskilt skadeståndsskyldigheten. Om säljaren anser sig sakna skyldighet att avlämna godset. men han misstar sig kommer han också i dröjsmål. Så kan vara fallet när säljaren med orätt menar att något avtal aldrig kommit till stånd eller att han med fog hävt avtalet på grund av köparens kontraktsbrott.

De befogenheter som tillkommer köparen kan utnyttjas. även när han före tidpunkten för avlämnande kan förutse att säljaren kommer i dröjsmål. tex när säljaren förklarar att han inte anser sig skyldig att leverera. Man talar då om anteciperat dröjsmål. Köparen tar emellertid den risken att det sedermera visar sig att han har misstagit sig. Då har han själv gjort sig skyldig till kontraktsbrott. om han hävt köpet.

Dröjsmålsreglerna kan tillämpas analogt i en del fall;jfr NJA 1916 s 158. som rör gods som sänts till fel ort. och 1919 s 250 avseende tillhandahållande av konossement.

sou l976:66 Gäl/ande rärr 2.102 71

2.102 Andra påföljder än skadestånd

När säljaren är i dröjsmål kan köparen välja mellan att kräva att godset avlämnas och att häva köpet (21 å). Givetvis kan dock säljaren inte åläggas att avlämna gods som inte finns. 1 den mån säljaren till följd av bestäm- melserna i 24 & (avsnittet 2. 10.3) är befriad från skadeståndsskyldighet. anses köparen inte heller ha rätt att kräva avlämnande. Är säljaren förhindrad att sända godset till den plats. där det skall avlämnas. är han likväl. om hinder däremot inte möter. skyldig att på anmaning leverera godset där det framställts (NJA 1920 s 178). Säljaren kan ha fritagit sig från skyldighet att leverera under viss förutsättning. När sådant hinder upphör. kan köparen på nytt kräva att avtalet fullgörs (NJA 1924 s 115). såvida inte förhållandena förändrats väsentligt (NJA 1925 s 354). [ NJA 1920 s 175 medförde hindret att säljaren endast kunde fullgöra en del av ingångna avtal. Han ansågs då berättigad att proportionellt fördela godset mellan sina köpare utan hinder av att köparen i målet träffat sina avtal före andra köpare (jfr NJA 1938 s 365).

Hävningsrätten är inte oinskränkt. Vid civilt köp får köparen inte häva. om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen eller säljaren hade grundad anledning att anta detta. Härifrån gäller det undantaget att hävningsrätt likväl föreligger. om köparen betingat sig noggrant iakttagande av tiden för godsets avlämnande (21 å); han har bevisbördan för att han verkligen betingat sig sådant iakttagande (NJA 1914 5173). Undantaget från häv— ningsbefogenheten inskränks vid handelsköp härutöver till att "det som fördröjt är. utgör allenast en ringa del av godset” (21 (S'). Detta gäller således även vid ett obetydligt dröjsmål. [ NJA 1924 s 119 hade godset visserligen kommit fram i rätt tid. men eftersom köparen fick underrättelse därom först fyra dagar efter det att avlämnande senast skulle ha skett hade han rätt att häva. När avlämnandetidpunkten enligt avtalet skjuts fram så länge visst hinder föreligger. får köparen omedelbart häva när hindret upphör och leverans då ej sker (NJA 1923 514).

Inskränkningarna i hävningsrätten utgör uttryck för en civilrättslig regel med betydande räckvidd: för att part skall ha rätt att undandra sig avtals fullgörande på grund av motpartens kontraktsbrott. skall detta kontraktsbrott vara väsentligt.

Köplagen innehåller inte någon regel om partiellt dröjsmål utöver den som nyss nämndes om handelsköp. 1 NJA 1916 s 505 levererade säljare av cyklar jämte vissa reservdelar endast cyklarna. Köparen hade därvid inte rätt att häva köpet beträffande cyklarna. eftersom det inte visats att det skulle lända honom till förfång att nödgas delvis vidbliva köpet. Två justitieråd kom till samma resultat med motiveringen att köparen inte hade reklamerat mot den ofullständiga leveransen. 1 rättsfallet synes det ha varit fråga om en analog tillämpning av 22 &.

Sistnämnda paragraf behandlar dröjsmål när godset skall avlämnas efter hand i särskilda poster (successiv leverans). och någon av dem fördröjs. Köparens hävningsrätt inskränks då till den fördröjda-posten. Om uppre— pande av dröjsmålet skäligen kan befaras. får köparen emellertid omedelbart häva även beträffande senare poster. Detta är en uttrycklig regel om an- teciperat dröjsmål. som emellertid sträcker sig längre än vad som gäller

72 Gäl/ande rätt 2.10.3 sou 1076166

om sådant dröjsmål i allmänhet. Det räcker med ett skäligt belarande; har köparen gjort en rimlig bedömning kan inte ett eventuellt misstag från hans sida leda till att han i efterhand anses ha gjort sig skyldig till kon— traktsbrott. Köparen behöver inte heller finna sig i att ta emot och behalla delleverans när denna ensam är av mindre värde för honom. Det uttrycks så att han får häva köpet i dess helhet. om posterna står i sådant sammanhang att det skulle lända honom till förfång att endast delvis vidbliva köpet.

Bestämmelser i 22 &" om anteciperat dröjsmål har kommit till användning i några rättsfall. Säljarens uppgifter. i samband med att han kom i dröjsmål med den första leveransen. ansågs utgöra grund för att låta köparen häva köpet i dess helhet (NJA 1917 s 147). Säljare åtog sig att leverera "successivt under loppet av instundande höst och vinter i mån av behov efter lycklig ankomst av ångare. som säljaren inväntade omkr medio av okt". Detta fartyg hade ännu den 23 oktober inte avgått från England till Sverige. Kö— paren hade då rätt att häva på grund av dröjsmål och anteciperat dröjsmål (NJA 1922 s 350). En säljare skulle successivt i sex poster leverera gjutgods till 60 borrmaskiner. Vid den tidpunkt. när två leveranser skulle ha skett. hade han endast levererat gjutgods till mindre än sex maskiner. Köparen hade rätt att häva köpet i vad det inte fullgjorts (NJA 1920 5452).

Konsumentköplagen har en tvingande regel om rätt till hävning vid säl- jarens dröjsmål (355 första stycket). Regeln är något mindre gynnsam för köparen än köplagens dispositiva bestämmelse. Dröjsmålet skall vara av ej ringa betydelse för köparen. Köparen skall uppmana säljaren att avlämna varan inom skälig tid. Göt säljaren ändå inte det. får köparen häva köpet. Uppmaning är obehövlig. om det av annan anledning måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse. I en situation är dess- utom förbehåll som inskränker hävningsrätt giltigt. nämligen när köpet avsett vara som tillverkats särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål eller vara som säljaren i övrigt måste antas sakna möjlighet att avyttra på rimliga villkor till annan än köparen; dessutom får det ej vara uppenbart att genom dröjsmålet köparens syfte med avtalet skulle väsentligen förfelas. Angående risken för att uppmaningen inte kommer fram finns en bestäm- melse i 18;( (avsnittet 2.18).

2.103 Rätt till skadestånd

I vilken utsträckning skadestånd kan utgå vid säljarens dröjsmål regleras i 23 och 24 åå. En uppdelning sker därvid mellan speciesköp. som behandlas i den förra paragrafen. och leveransavtal som behandlas i den senare. Det anses att. även om förutsättningarna för skadestånd är mycket olika. de båda reglerna påverkar varandra i utjämnande riktning. Gemensamt är att skadestånd endast utgår i den mån köparen lidit skada.

Vid köp av bestämt gods utgår ersättning enligt en sträng culparegel: säljaren svarar för sin och sina medhjälpares försummelse. Bevisbördan iir omkastad så att säljaren skall visa att dröjsmålet inte kan tillräknas honom (eller hans medhjälpare) som försummelse. Något som överhuvudtaget inte anses kunna åberopas som ursäkt är säljarens ekonomi. Det åligger honom att vara solvent. Angående 5 k perpetuatio obligationis se NJA 1923 s 266. avsnittet 2.8.

sou 197666 Gäl/ande rät! 2.103 73

Även vid leveransavtal är säljaren till en början skadeståndsskyldig i den omfattning som löljer av 23 ;". Men skadeståndsskyldigheten sträcker sig avsevärt längre. I princip är ansvaret rent strikt. Undantag härifrån gäller dels när sådant är avtalat. dels i vissa ytterligare fall som beskrivs i 24 ;. Dessa anges så att möjligheten att fullgöra avtalet må anses utesluten till följd av omständighet. som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tas i beräkning. Som exempel nämns förstörelse av allt gods av det slag eller det parti godset avser. samt krig. införselförbud eller därmed jämförlig om— ständighet. '

Även när fullgörande blivit omöjligt. ansvarar säljaren för vad han bort ta i beräkning. Den som avtalat att köparen efter val på farmen skulle förvärva en årsvalp efter viss hund blev i NJA 1934 s 209 skadeståndsskyldig. då han bort veta att samtliga sådana valpar var döda. Som framgår av lag- texten har regeln om omöjlighet särskild betydelse vid halvgeneriska köp. När köpet avser potatis från viss egendom och all sådan potatis blivit förstörd av frost. blir säljaren inte skadeståndsskyldig (NJA 1916 5256).

Uppstår hindret först efter det att säljaren kommit i dröjsmål. befriar det inte från skadeståndsskyldighet (NJA 1922 5113).

Av uttrycket "må anses utesluten" följer att inte endast fysisk omöjlighet utan även praktisk omöjlighet fritar säljaren från skadeståndsansvaret. Det finns således vissa gränser för de uppoffringar som säljaren måste göra. Kravet på uppoffringar ställs dock högt. l NJA 1970 5478 kunde säljaren inte leverera trävaror från den tropiska zonen av västra Afrika. Anledningen var att det gods han köpt för att fullgöra avtalet uteblivit till följd av vä- (lerleksförhållandena på växtplatserna. Varken den omständigheten att han annars regelmässigt friskrev sig från ansvar för sådana svårigheter eller till— lämpning av 24% köplagen fritog säljaren från skadeståndsskyldighet.

Också vid praktisk omöjlighet bortses från vad som hindrar prestationen men som säljaren bort ta i beräkning. Viss lagstiftning utgjorde inte grund för ansvarsbefrielse. när säljaren till följd av ett framlagt lagförslag bort ta i beräkning de svårigheter som lagstiftningen kom att medföra (NJA 1920 s 83). Även krigsutbrott skall säljaren ibland ta i beräkning. Så ansågs vara fallet i fråga om köpeavtal som ingåtts den 28 juli 1914. dagarna innan världskriget bröt ut (NJA 1918 533).

En fråga som har uppkommit i samband med världskrigen är om den omständigheten att kraftiga prisstegringar inträtt är en uppoffring som befriar säljaren från skadeståndsskyldighet (ekonomisk force majeure). l NJA 1918 s 20 hade säljaren vid handelsköp av spannmål gjort förbehåll för force ma- jeure. Krigsutbrottet medförde en kraftig ökning av priserna. Högsta dom— stolen uttalade att till händelser som enligt förbehållet kunnat medföra rätt till hävande av köpet var världskriget att räkna. dock endast under för— utsättning att kriget kunde anses ha orsakat omöjlighet att fullgöra leve- ransen (jfr NJA 1942 5 130 och s 548). Härunder föll även sådant för säljarens rörelse eller en väsentlig del därav uppkommet hinder. som kunnat undan- röjasendast genom åtgärder. vilka legat helt och hållet utanför förutsätt- ningarna för säljarens avtal med sina köpare. Sådana omständigheter ansågs dock inte föreligga. Säljaren hade inte lyckats visa att inte prisökningarna (delvis) kunnat uppstå oberoende av kriget. Två justitieråd ansåg hävnings- rätt föreligga och beaktade då att världskrigets utbrott medfört att. om säl—

74 Gäl/ande rät! 2.10.4 sou mma

jaren fullgjort avtalet. denne skulle ha tillskyndats förlust. mångfaldigt över- stigande den vinst säljaren vid avtalets ingående kunnat förvänta.

Även om ekonomisk force majeure i och för sig föreligger. blir säljaren skadeståndsskyldig. om köparen erbjuder sig att begränsa hans förlust genom att betala högre pris (NJA 1923 520) eller att eljest göra eftergifter som minskar uppoffringen (NJA 1925 s 624). Mer begränsade ekonomiska tipp- offringar leder aldrig till befrielse (NJA 1944 5237).

Köplagens regler om force majeure är som framgår av det sagda stränga mot säljaren. 1 kommersiella förhållanden är det vanligt att säljarna för- behåller sig ett lindrigare ansvar. Möjligheten av sådana förbehåll förutsätts uttryckligen i 24 &. Av tradition är emellertid domstolarna obenägna att godta förbehållen. lbland anses de inte ens ingå i avtalet (jfr NJA 1970 s 478). 1 övrigt tolkas förbehållen i anslutning till 24 & köplagen. Reservation för krig medförde inte att första världskrigets utbrott ensamt utgjorde force majeure(NJA 19195 169). Allmänt hållna klausuler befriade inte från ansvar. när gods som säljaren köpt för att fullgöra avtalet var felaktigt (NJA 1923 s 82). när försening uppstått i sjötrafiken till följd av arbetskonflikter (NJA 1923 5 609). när inköp i utlandet försvårats till följd av semester samt ex- portförbud i samband med andra världskrigets utbrott (NJA 1942 5130) eller till följd av att Frankrike. där säljaren skulle anskaffa godset. blivit indraget i kriget (NJA 1942 5548). Av sistnämnda rättsfall framgår även att säljaren har att visa de omständigheter som enligt förbehållet medför ansvarsbefrielse för honom.

1 andra fall har förbehållet varit verksamt: förbehåll för bla krig. när säljarens leverantör till följd av världskriget inte kunde leverera och priset i Sverige till följd av kriget stigit (NJA 1920 5 317) och förbehåll för bla försenad eller utebliven leverans. när säljarens leverantör till följd av re- striktioner inte förmådde leverera (NJA 1921 s 16 och 5 119). Förbehåll för strejk på leveransorten ägde även tillämpning i fall där strejken pågick redan vid tiden för avtalets ingående (NJA 1912 5204). När i NJA 1920 5467 avtal slutits om leverans av engelska kol under förutsättning av licens. beviljades ansökan om licens endast för en av tre laster. Säljaren var då inte skyldig att vidta ytterligare åtgärder för att få licens.

När säljaren gör förbehåll för varans lyckliga hitkomst eller dylikt. tolkas förbehållet ofta så att det endast avser transportrisken och inte andra svå— righeter såsom exportförbud (NJA 1919 5115. 1919 5166. 1920 5 333 och 1922 5 350; annorlunda NJA 1921 5 624 och minoriteten i NJA 1920 s 333).

1 NJA 1938 s 365 hade importör av islandssill. som själv tillverkade fisk- konserver. gjort förbehåll för svårigheter att anskaffa fisk i följd av dåligt fiske. Han var berättigad att nedsätta leveranser till sina köpare med samma kvotdel. men hans eget behov beaktades inte. Konsumentköplagen innehåller i 6 & en regel som i begränsad utsträckning ger köparen en tvingande rätt till skadestånd vid dröjsmål på säljarens sida. Rätten inskränker sig till skadeståndsposten "utgift". Kan säljaren visa att försummelse inte ligger honom till fast. undgår han skadeståndsskyldighet.

2.104 Skadeståndets beräkning

I enlighet med allmänna principer om skadestånd vid kontraktsbrott har köparen vid säljarens dröjsmål anspråk på ersättning för det 5 k positiva

sou l976:66 Gäl/ande rät! 2.10.4 75

kontraktsintresset. Han skall försättas i samma ekonomiska ställning som om säljaren fullgjort avtalet. Han behöver inte nöja sig med utgångspunkten att endast förhållandena skall återställas som om avtalet inte ingåtts. Även utebliven vinst ersätts. Denna regel kommer inte till fullständigt uttryck i köplagen. I dess 255 ges en bestämmelse för ett praktiskt fall. nämligen det att köpet hävts och skadestånd skall utgå enligt 23 eller 245" men ut- redning angående skadan inte blivit förebragd. Enligt stadgandet skall då skadeståndet bestämmas till belopp. varmed priset på sådant gods vid tiden då avlämnande bort ske överstigit den avtalade köpeskillingen. Om köparen häver köpet och gör täckningsköp omedelbart närsäljaren kommer i dröjsmål och priset stigit. får han således ersättning för prisskillnaden. Därutöver är köparen berättigad till ersättning för kostnader och annan förlust som dröjsmålet medfört. Ersättning i sistnämnda omfattning utgår även när köpet inte hävts. I sådana fall kan köparen även få ersättning för prisfall på varor som han skolat sälja vidare. 1 NJA 1914 5 252 tillerkändes köpare som på- kallat godsets avlämnande ersättning grundad på täckningsköp. när priset stigit efter det att dröjsmål inträtt. Den omständigheten att han sedermera tagit emot godset inskränkte inte denna rätt till skadestånd. Däremot ansågs i NJA 1920 5632 köparen inte berättigad att under tid när han krävde leverans även göra gällande på täckningsköp grundat anspråk på skadestånd.

1 NJA 1916 S 572 skulle godset ha levererats till Värmland. Köparen som avsett att i sin tur leverera godset till Köpenhamn gjorde inte täckningsköp men ville till grund för skadeståndsberäkningen lägga priset i Köpenhamn på sådant gods. Denna beräkning godtogs. trots säljarens invändning att täckningsköp kunnat göras i Värmland. — I NJA 1923 s 20. varom i avsnittet 2.103. var säljaren skyldig att leverera till ett av köparen bjudet pris som översteg den avtalade köpeskillingen. Det erbjudna högre priset lades till grund för skadeståndsberäkningen. 1 NJA 1934 5385 erbjöd sig säljaren att leverera till visst pris som översteg köpeskillingen. Det hade han vis- serligen inte rätt till. men. eftersom i målet inte kunde anses styrkt att gängse pris varit högre. beräknades skadeståndet till skillnaden mellan det erbjudna priset och den avtalade köpeskillingen. — Sedan köparen vid han— delsköp hävt del av köpet. krävde han skadestånd beräknat efter mistad handelsvinst. Eftersom täckningsköp varit möjligt. beräknades skadeståndet av högsta domstolens majoritet i stället efter kostnaden vid sådant köp (NJA 1915 5117). Emellertid kan köparen i stället för att häva köpet kräva att godset av- lämnas. Detta får konsekvenser för skadeståndsberäkningen. Om priset sti— ger. anses han nämligen berättigad att till grund för skadeståndsberäkningen lägga prisnivån vid den tidpunkt när han sedermera häver köpet (NJA 1913 s 565. 1919 5169. 1921 5193. 1921 5 241 och 1924 5 346). Detta gäller även om säljaren förklarat att han inte avser att leverera varan (NJA 1921 s 41; jfr NJA 1924 s 346). Men har köparen förlorat rätten att kräva avlämnande. till följd av att han inte påfordrat leverans (NJA 1918 5620) eller av att han inte reklamerat (NJA 1919 s 427). läggs priset vid leveranstidens utgång till grund för skadeståndsberäkningen. Och har köparen hävt köpet. kan prisstegringar därefter inte påverka skadeståndet (NJA 1919 5 108). När an— ledningen till att köparen förlorat rätten att kräva avtalets fullgörande är att han inte påkallat detta inom den i 26 å andra meningen (avsnittet 2.105) stadgade "rimlfga" tiden. beaktas sålunda inte ens pris som gällt under

76 Gäl/ande rärr 2.105 sou l976:66

denna "rimliga" tid (NJA 1920 590).

Trots att köparen har favören av att kunna tillgodoräkna sig prisstegringar när han kräver att godset skall avlämnas. står han inte risken för prissänk- ningar. 1 NJA 1924 s 115 var säljaren till följd av force majeure förhindrad att leverera under tiden augusti 1917 — sommaren 1919. lifter utgången av denna tid sjönk priset avsevärt. Köparen hävde först 1921 men var be— rättigad att till grund för skadeståndets beräkning lägga priset när hindret upphörde.

1 NJA 1918 s 20 gällde det successiv leverans. Skadeståndsberäkningen grundades på ett medelpris för hela leveranstiden. Andra skadeståndsposter som i princip kan ersättas är ersättningsskyl— dighet som köparen till följd av dröjsmålet ådragit sig mot tredje man. Sådant skadestånd begränsas ibland till följd av allmänna avtalsrättsliga grundsatser tex om skyldighet att begränsa den egna förlusten eller om möjlighet för den skadeståndsskyldige att förutse skadan. 1 NJA 1913 5276 hade köpare av byggnadstnaterial sålt detta vidare till en byggmästare. Till följd av dröjsmål på säljarens sida utgav byggmästaren vite i anledning av förseningar i byggnadsarbetena. Detta vite ersattes av köparen. Högsta domstolens majoritet tillerkände köparen skadestånd mot- svarande detta utlägg och anförde därvid att förlusten inte kunde anses till omfattningen överstiga vad säljaren bort vid avtalets ingående ta i be— räkning. Minoriteten satte ned skadeståndet till halva det yrkade belOppet. Enligt dessa ledamöter hade det ålegat köparen att fästa säljarens uppmärk— samhet på skaderisken. vilket skulle ha givit säljaren möjlighet att begränsa skadan. 1 NJA 1913 s 347 var det fråga om utsädeshavre som inte var le- veransgill. således ett annat kontraktsbrott än dröjsmål. Här tillerkändes köparen skadestånd motsvarande vad han nödgats utge till sina köpare i ersättning förminskad skörd. lnvändning att han kunde ha gjort täcknings— köp till begränsning av skadan underkändes av högsta domstolen. varvid majoriteten lade på säljaren att förebringa utredning om sådant täckningsköp. Med dessa rättsfall från år 1913 kan jämföras NJA 1920 5452. Här till— erkändes säljaren skadestånd beräknat med utgångspunkt i täckningsköp. Däremot fick han inte ersättning för vite som han fått utge till tredje man för försenad leverans. I fråga om detta vite hade säljaren invänt dels att köparens leveransskyldighet inträtt tidigare än leveranserna enligt det om- tvistade avtalet. dels att köparens åtagande var okänt för säljaren.

2.105 Reklamation

För att behålla rättigheter till följd av motpartens kontraktsbrott är parterna enligt olika regler i köplagen skyldiga att lämna meddelanden (reklamation). 126 och 27 så behandlas köparens reklamationsskyldighet vid säljarens dröjs- mål.

Bestämmelserna i 26 å avser det fallet att godset ännu inte har avlämnats. Om säljaren i ett sådant läge efter det att han kommit i dröjsmål frågar köparen om denne vill ta emot godset. skall köparen utan oskäligt uppehåll lämna säljaren meddelanden därom. Gör köparen inte det. förlorar han rätten att kräva godsets avlämnande. Även om säljaren inte framställer sadan fråga. förlorar köparen rätten att kräva fullgörande. om han inte inom rimlig tid

sou 1976166 Gäl/ande rärr 2.1 I.] 77

tneddelar säljaren att han vill utöva denna rätt. 1 NJA 1924 s 610 inställdes till följd av ishinder i november 1919 leverans av ribbved som skolat ske under seglationstiden av år 1919. Köparen påfördrade köpets fullgörande i mars 1920. Detta meddelande ansågs inte ha skett inom rimlig tid. Två justitieråd varav motsatt mening. [ NJA 1919 5427 reklamerade köparen omedelbart. när säljaren kom i anteciperat dröjsmål. För att behålla rätten att kräva avtalets fullgörande ansågs han skyldig att reklamera på nytt efter leveranstidens utgång.

För det fall som avses i 26 ; finns inte regler om skyldighet att reklamera för att bevara rätten att häva eller kräva skadestånd. Emellertid har köpare som inte besvarat säljarens meddelande om dröjsmål ansetts förlora rätten att häva köpet (NJA 1913 5 315). Att underlåtenhet att reklamera påverkar skadeståndsberäkningen. framgår av NJA 1919 5427 och 1920 5 90 (se av— snittet 2.10.4).

När godset har kommit säljaren tillhanda eller han fått underrättelse från säljaren om att det avsänts. regleras köparens reklamationsskyldighet på grund av säljarens dröjsmål i 27 ?.". Om köparen vill utöva någon rätt på grund av dröjsmål med avlämnande skall han lämna säljaren meddelande därom. vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. 1 reklamationen behöver han inte precisera sina krav (neutral reklamation). Vill han utöva rätten att häva köpet. måste han emellertid meddela säljaren detta utan oskäligt uppehåll; annars förlorar han denna rätt. När säljaren en gång reklamerat och sagt sig kräva skadestånd efter det att leveranstiden utgått. behöver han inte för att bevara rätten till skadestånd reklamera på nytt. när leverans sker (NJA 1914 s 252 och 1924 s 227). Att skadestånds- skyldigheten preciserats i avtalet befriar inte från skyldighet att reklamera (NJA 1924 5227 och 1927 5352).

Bestämmelserna i 26 och 27 åå är tillämpliga även vid partiellt dröjsmål. Bedöms underlåtenheten att leverera som dröjsmål. föreligger inte skyldighet att reklamera för att få skadestånd (NJA 1931 5416). Är det däremot fråga om brist (50 och 52 åå: avsnittet 2.144). krävs reklamation (NJA 1920 s 467). Om säljaren vill häva köpet. kan reglerna också växla något beroende på om detär fråga om partiellt dröjsmål eller brist. l NJA 1929 5 212 meddelade säljaren vid handelsköp innan dröjsmål inträtt att hinder mötte mot full leverans. Det ansågs tillfyllest att köparen reklamerade utan oskäligt uppehåll för att han skulle bevaras vid rätten att häva köpet i dess helhet.

En regel om risken för att meddelanden inte kommer fram finns i 61 & (avsnittet 2.18). 1 NJA 1921 5 246 reklamerade köparen mot försenad leverans hos järnvägsföretag som verkställt frakten. Företaget vidarebefordrade re- klamationen. Denna godtogs.

2.11 Dröjsmål på köparens sida

2.1 1.1 Dröjsmål med betalning

Köplagen skiljer mellan köparens dröjsmål med betalningen och hans dröj- smål med mottagande. Rättsföljderna är helt olika. Ofta är naturligtvis kö- paren samtidigt i dröjsmål i båda avseenden. Säljaren har då rätt att välja

78 Gäl/ande rätt 2.11.1 SOU 1976166

vilka regler han vill åberopa.

1 2835 talas om att köpeskillingen inte i rätt tid erläggs eller att åtgärd varav dess utbekommande må bero inte vidtas av köparen i rätt tid. Med det senare uttrycket avses tex underlåtenhet att i enlighet med avtalet god- känna växel eller ställa remburs. Om förfallotiden för köpeskillingen är kopp— lad till tidpunkt. när köparen hämtar godset. hör även hämtandet dit. Vid dröjsmål med betalningen har säljaren valrätt mellan att häva köpet eller kräva dess fullgörande.

Om köparen enligt avtalet har rätt att ange kvalitet. kvantitet eller le- veranstid (specifikationsköp). men inte fullgör detta. medför detta Ofta att han kommer i dröjsmål med betalningen. Enligt avtal den 14 februari skulle köparen specificera godset "successivt inom den 31 mars". Den första spe- cifikationen avsändes den 16 mars. Säljaren ansågs inte skyldig att leverera mer än en tredjedel av avtalat gods (NJA 1923 s 572). När köparen underlät att specificera. hade säljaren inte rätt att själv utföra specifikationen (NJA 1932 s 440; jfr NJA 1915 5158). När leverans skulle ske successivt under tiden januari—juni och säljaren specificerade den totala kvantiteten den 24 april. ansågs detta inte vara för sent (NJA 1917 s 256). Fotogen såldes vid handelsköp att levereras under knappt ett år. Köparen var berättigad att påkalla leverans av återstoden (mer än en tredjedel) den sista vardagen under leveranstiden (NJA 1917 s 556). När vid successiv leverans köparen i am- ledning av säljarens dröjsmål krävde köpets fullgörande och säljaren på nytt kom i dröjsmål var köparen inte skyldig att specificera föratt få skadestånd (NJA 1919 5148).

Hävningspåföljden är mycket sträng. Vid civilt köp uppställs visserligen ett väsentlighetskrav (rätt till hävning föreligger inte. om dröjsmålet är av ringa betydelse). men vid handelsköp medger lagen rätt till hävning vid varje dröjsmål.

l NJA 1947 5 54 hävde säljaren på grund av att köparen inte betalade delleveranser. Köparen gjorde gällande att betalningsskyldighet inte inträtt. när hävningen skedde. samt att han haft fordran på skadestånd på grund av dröjsmål på säljarens sida. Vid tiden för rättegången ansågs köparen sakna fog för sina invändningar och säljaren sålunda ha haft rätt att häva köpet. — Säljaren hade inte rätt att — under förmenande att köparen vägrat ta ut en del av avtalat gods — häva avtalet i denna del och påfordra avtalets fullgörande i övrigt (NJA 1921 585).

Anteciperat dröjsmål kan också ge hävningsrätt. Sulfatved såldes enligt två skilda avtal. Köparen underlät att betala en del av vad som köpts enligt den första leveransen. i det han förmenade att säljaren var i dröjsmål med avlämnandet. Som köparen saknade grund för att hålla inne betalningen. ansågs säljaren ha rätt att häva båda avtalen (NJA 1943 s 689). 1 NJA 1942 s 653 ansågs däremot köparens dröjsmål med betalningen inte ha utgjort tillräckligt stöd för att anta anteciperat dröjsmål i fråga om andra avtal. Här var därför köparen berättigad till skadestånd för att säljaren inte levererat enligt de andra avtalen. — Köparen gjorde utan fog gällande att han inte behövde lösa dokument. innan godset besiktigats. Säljaren var berättigad att häva (NJA 1963 5136).

1 NJA 1928 5 513 hade säljaren överlåtit avverkningsrätten till träd. Sedan köparen kommit i dröjsmål med betalningen. hade säljaren rätt att häva

sou 1976166 Gäl/ande rärr 2.1/.] 79

köpet i fråga om ännu inte avverkade träd. —Köpare som inte är skyldig att ta emot delleverans är inte utan vidare i dröjsmål. när han inte betalar delleveransen (NJA 1942 5653).

1 28 å andra stycket inskränks säljarens hävningsrätt för det fall att godset kommit i köparens besittning (jfr nyssnämnda NJA 1928 5513). Rätt att häva föreligger då endast om antingen säljaren gjort förbehåll därom eller köparen avvisat godset. dvs själv hävt köpet eller krävt annat gods. Har emellertid köparen haft fog för att avvisa godset. är han inte i dröjsmål. Den praktiska formen av förbehåll är att säljaren förbehållit sig äganderätten intill dess godset betalats. Förbehåll om återtagande kunde i NJA 1924 5581 göras gällande utan hinder av att köparen genom lagakraftvunnen dom ålagts att göra avbetalning på köpeskillingen.

1 2935 finns en regel om successiv leverans som även den är strängare än motsvarande regel vid säljarens dröjsmål. Säljaren har rätt att häva köpet beträffande återstående poster. såvida inte all anledning saknas att befara dröjsmålets upprepande. Även i detta fall kan dröjsmålet bestå i under- låtenhet att specificera (NJA 1917 554; jfr 1923 5572).

1 NJA 1942 s 649 vägrade köparen att betala delleverans av virke med hänsyn till att fakturorna inte överensstämde med avräkningsnotor. Hov- rätten och högsta domstolen fann att säljaren haft en fordran på åtminstone 1028 kr 92 öre. att köparen kommit i dröjsmål med betalningen härav samt att säljaren ägt häva köpet i fråga om ytterligare leveranser. Säljaren får emellertid inte i stället för att häva köpet hålla inne resten av godset (NJA 1920 s 1). med mindre säljaren kan anses ha godtagit ett sådant för- farande (NJA 1937 s 273). 1 NJA 1920 s 593 ansågs säljaren genom att ac— ceptera dröjsmål med betalning av tidigare poster ha förlorat rätten att häva köpet på grund av nytt liknande dröjsmål. Skadestånd i anledning av köparens dröjsmål behandlas i 30 5. som dock endast avser fall där köpet hävts. Angående ersättning till säljaren där kö- paren fullgör avtalet återkommer utredningen i avsnittet 2.12. 1 fråga om förutsättningarna för skadestånd hänvisas i 30 & till 24 &. Detta innebär att utrymmet för köparen att på grund av lagens regler slippa ska- deståndsansvar är mycket litet. Att köparens fabrik brunnit ned och han därför saknar behov av godset. befriar inte från skadeståndsskyldighet (NJA 1924 5 510). Att godset blir avsevärt dyrare genom ändrade valutaförhål- landen medför inte heller befrielse (NJA 1934 5389). 1 NJA 1944 5673 var köparen enligt avtal om virkesköp berättigad att häva köpet vid viss krigshändelse. Detta villkor saknade emellertid verkan när godset redan avlämnats (vid säljarens hamn) i enlighet med avtalet. I fråga om skadeståndets beräkning innehåller 30 å en regel som ansluter till 25 &. Saknas utredning om skadan. bestäms ersättningen till det belopp. med vilket vid tiden för dröjsmålets inträde köpeskillingen översteg priset på sådant gods som köpet avser. Ett sätt för säljaren att visa prisnivån är att verkställa täckningsförsäljning. Han anses då skyldig att eftersträva ett bra pris 1 NJA 1916 s 178 sålde säljaren godset under hand. Det därvid erhållna priset godtogs vid beräkning av prisskillnad. eftersom säljaren visat att detta pris inte understeg det då allmänt gällande priset för ifrågavarande gods. Även av NJA 1920 s 79 framgår att försäljning på offentlig auktion inte är nödvändig. 1 NJA 1915 5 158 underlät säljaren att ange färg på tyg.

80 Gällande räl! 2.1/.]

' I avsnittet 7130 vid anmärkningarna till 30; tredje stycket hänvisas till NJA 1967 5195. Må— let rör inte köp. Fråga var om den skadestånds- skj'ldige skulle ersätta den skadelidande för att svensk valuta skrivits ned i förhållande till hol— ländsk. när skadeståndet skulle utges i svenskt m_vnt till holländsk ska— delidande. Frågan besva- rades jakande.

S()1.| l976:66

Säljaren lät färga tyget svart och därefter sälja det på auktion. Som det var utrett att detta förfarande varit fördelaktigt för köparen. fick säljaren skadestånd för mellanskillnaden mellan avtalat pris och vad auktionen in- bringade. 1 NJA 19345389 skulle svensk köpare erlägga betalningi holländskt mynt. Han vägrade emellertid att ta emot godset på grund av ändrade va- lutaförhållanden. Säljaren hävde köpet och sålde godset på offentlig auktion. Köparen förpliktades att utge mellanskillnaden i holländskt mynt mellan den avtalade köpeskillingen och vad som influtit på auktionen.

Också säljaren kan tillgodogöra sig prisförändringar genom att kräva köpets fullgörande. I NJA 1928 5517 fullgjorde inte köparen specifikationsskyl- dighet. Säljaren krävde att köpet skulle fullgöras. Skadeståndet bestämdes till skillnaden mellan den avtalade köpeskillingen och priset när säljaren slutligen hävde köpet. När säljaren genom bristande reklamation förlorat rätten att kräva avtalets fullgörande. kunde han inte heller tillgodoräkna sig prisförändringar som skett efter det att köparen utan fog förklarat sig häva köpet (NJA 1924 5510).

Ett annat sätt att bestämma skadeståndet är skillnaden mellan avtalat pris och säljarens egna kostnader (mistad handelsvinst). När säljare av kalk— sten krävde skadestånd efter sådan beräkning. invände köparen att säljaren kunnat sälja kalkstenen på annat håll. Majoriteten i högsta domstolen biföll skadeståndsanspråket. Två justitieråd beaktade uttryckligen säljarens stora kapacitet att framställa kalksten (NJA 1915 s 508). 1 NJA 1917 s 109 hävde säljaren köpet. sedan köparen kommit i dröjsmål genom underlåtenhet att specificera. Säljaren tillerkändes skadestånd grundad på mistad handelsvinst. Bevisbördan för förlusten ålåg säljaren. Även i NJA 1920 s 248 utgick ska- destånd på nämnda grund. Här beaktade minoriteten säljarens avsättnings- möjligheter och satte skadeståndet avsevärt lägre. Se även NJA 1919 s 486 och 1929 5556.

1 NJA 1953 s 14 hävde säljaren köpet på grund av anteciperat dröjsmål. När köparen härefter erbjöd sig att ta emot godset på oförändrade villkor. krävde säljaren att köparen skulle ställa oåterkallelig remburs. Detta krav ansågs inte förringa säljarens rätt till skadestånd för bla mistad handels- vinst. ! princip kan säljaren också få ersättning för kostnader. 1 NJA 1918 s 629 krävde säljaren ersättning för mistad handelsvinst som han ersatt sin le- verantör. vilken hävt köpet med säljaren. Kravet ogillades därför att denne leverantör med hänsyn till rådande marknadspris inte kunde antas ha varit berättigad till sådan ersättning. 1 NJA 1919 s 486 krävde säljaren skadestånd med dels vite. som han fått utge till sin leverantör när han till följd av köparens kontraktsbrott inte kunde fullfölja avtalet med leverantören. dels egen mistad handelsvinst. Talan lämnades utan bifall av majoriteten (tre justitieråd). En ledamot av majoriteten uttalade därvid att köparen inte hade haft anledning att ta risken för ersättningsskyldighet mot tredje man i be- räkning. De Iedamöter som dikterade domskälen ansåg inte handelsvinsten kunna beräknas. Minoriteten biföll skadeståndsanspråket. och anförde därvid att skaderisken skäligen bort tas i beräkning av köparen.] Köplagen innehåller i 31 och 32 & regler om säljarens skyldighet att re- klamera. Dessa motsvarar 26 och 27 åå. Innan godset kommit i köparens besittning. får köparen fråga säljaren

sou l976:66 Gällande rätt 2.11.2 81

om han vill vidbliva köpet. Svarar då säljaren inte utan oskäligt uppehåll. förlorar han rätten att kräva köpets fullgörande (31 5). Denna bestämmelse tillämpas analogt när köparen förklarar sig vilja häva köpet (NJA 1924 5 510 och s 579) eller gör framställningar om uppskov (NJA 1953 s 602). Svar från säljaren efter fem veckor ansågs inte ha skett utan oskäligt uppehåll (NJA 1924 5 510). Även om köparen inte framställt förfrågan, förlorar säljaren enligt 31 & rätten att vidbliva köpet, om han inte inom rimlig tid meddelar köparen att han vill utöva denna rätt. Såpa såldes att levereras under loppet av år 1911. Priset på såpa sjönk emellertid och köparen tog endast ut en del av partiet. ] brev den 31 januari 1912 framställde säljaren förfrågan om när köpet skulle fullföljas. Härigenom hade han bevarat sin rätt att kräva avtalets fullgörande (NJA 1917 550).

Säljaren utverkade en dom på skyldighet för köparen att mot leverans av godset betala detta. Säljaren hade inte rätt att därefter som grund för hävning åberOpa förhållanden före domen (NJA 1919 5439).

Fullgör köparen sina skyldigheter i fråga om betalning för sent. skall säljare. som vill häva köpet. meddela köparen detta. vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Gör han inte det, förlorar han rätten att häva (32 å). Eventuell rätt till skadestånd berörs inte. Sådan rätt (när köpet inte hävts) behandlas ju inte heller i 30 &. Vid avtal om successiv leverans ansågs det åligga köparen att ”någorlunda jämnt på hela leve- ranstiden fördela sina order". När så inte skedde. hade säljaren rätt att häva köpet i fråga om gods som inte rekvirerats. För att bevara denna rätt behövde han reklamera först när rekvisition kom på partier som skolat rekvireras tidigare. Två justitieråd ansåg reklamationstiden ha inträtt i samband med expediering av tidigare parti. vilket rekvirerats vid tidpunkt när köparen redan var i dröjsmål med rekvisitioner (NJA 1917 554).

2.112 Dröjsmål med mottagande

1 3355 talas om att köparen underlåter att i rätt tid avhämta eller mottaga godset eller att godset i följd av annat dröjsmål från hans sida inte utges till honom. I sådana fall är säljaren pliktig att ta vård om godset till dess dröjsmålet upphör eller säljaren utnyttjar sin rätt enligt 28 & att häva köpet. Han får inte sända godset till köparen (NJA 1912 5204 och 1923 5531). Har han däremot avsänt godset. innan dröjsmålet uppstod, är hans vård- nadsskyldighet starkt inskränkt. Den förutsätter att det på bestämmelseorten finns någon som får ta hand om godset på säljarens vägnar och att detta kan ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet.

Enligt 34,5 får säljaren upphöra med vården i två fall. nämligen när han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med vården och när köparen inte inom skälig tid efter det han uppmanats till det. förfogar över godset. Säljarens rätt är att sälja godset på offentlig auktion för köparens räkning och redovisa resultatet (i avräkning på köpeskillingen). Om det kan ske. skall säljaren i god tid underrätta köparen om tid och plats för auktionen (jfr NJA 1922 s 599. avsnittet 2.15). Kan inte försäljning ske eller är det uppenbart att de med försäljningen förenade kostnaderna inte kan utgå ur köpeskillingen. får säljaren i stället bortskaffa godset; att så sker minskar inte köparens betalningsskyldighet.

82 Gällande rätt 2.12

SOU l976:66

Utöver vad som anges i 34 & om försäljningen antas säljaren inte behöva visa någon omfattande omsorg för att nå ett gott försäljningsresultat. ] NJA 1918 s 287 innehade säljaren inte varan (havre) utan denna såldes att efter köparens order levereras genast. Det pris som uppnåddes godtogs. ] NJA 1922 5468 hade köparen haft att hämta godset i Malmö. Godset försåldes på auktion i Arlöv till ett pris som inte ens täckte auktionskostnaderna. Försäljningen godtogs. eftersom platsen för auktionen inte kunde antas ha inverkat på resultatet. Köparen förpliktades att utge hela köpeskillingen 182 581 kr 96 öre.

Säljaren kan också vara skyldig att sälja godset. Det skall han enligt 35 & göra. om det är utsatt för förskämning eller svår förstörelse eller om det fordrar alltför kostsam vård (jfr NJA 1915 s 495.avsnittet 2.15). Försäljningen skall ske för köparens räkning och i enlighet med föreskrifterna i 34 å.

Enligt 36 & har säljaren rätt till ersättning för sina kostnader för godsets vård och för annan särskild utgift. Till säkerhet härför får han hålla inne godset. 1 övrigt har säljaren inte rätt till ersättning i anledning av köparens dröjsmål med mottagande. Sådant dröjsmål ger inte heller rätt att häva köpet.

I 3755" finns en särskild bestämmelse om farans övergång när köparen är i dröjsmål med mottagande ("varder i följd av dröjsmål från köparens sida godset ej i rätt tid avlämnat”). Då övergår faran på köparen. om den inte redan tidigare låg på honom. Vid leveransavtal gäller detta dock endast om gods avskilts för hans räkning. ! NJA 1917 5587 var virke upplagt på en järnvägsstation. där det skulle avlämnas. När virket förstördes vid brand. hävdade säljarna att köparen kommit i dröjsmål med mottagandet genom att begära anstånd med leveranser. Sådant dröjsmål ansågs inte fö- religga. Köparen hade inte vägrat att ta emot gods som var avlämnat till honom. I NJA 1922 s 511 hade köparen inte lämnat destinationsorder. När godset efter leveranstidens utgång hos säljaren kom under statsbeslag. ansågs säljaren inneha det för köparens räkning. Eftersom beslaget avsåg allt säl— jarens gods av ifrågavarande slag på platsen. saknade det betydelse om säl- jaren avskilt gods för köparens räkning. Köparen hade sålunda att betala den beslagtagna egendomen.

2.12 Ränta på köpeskillingen

Som en följd av tidigare förslag från utredningen har 38 å. som handlar om ränta på köpeskillingen. fått ny lydelse från och med år 1976. Paragrafen hänvisar i första stycket till räntelagen (l975:635). Andra stycket innehåller en modifikation. Om säljaren har rätt att kräva betalning mot att gods eller dokument hålls köparen tillhanda. utgår dröjsmålsränta. även om förfal- lodagen inte är bestämd. från den dag när säljaren framställer sådant krav samt. till följd av att betalningen därvid inte erläggs. innehåller gods eller dokument.

En fråga som inte annat än indirekt berörs i köplagen är om säljaren utöver ränta kan få skadestånd. när köparen betalar för sent. [ NJA 1928 s 252 kom köparen i dröjsmål med betalningen som skulle ske i tyskt mynt.

SOU l976:66

Han ålades att utge skadestånd till följd av att den tyska valutan nedgått starkt i värde efter köpeskillingens förfallotid.

2.13 Köparens obestånd

Bestämmelserna i 39—41 && rör frågor om säljarens möjligheter att skydda sin rätt till godset. när köparens förmåga att betala är tvivelaktig. Denna rätt är särskilt betydelsefull i de fall där säljaren eljest är skyldig att avlämna godset utan att han fått betalt. Kan han inte trygga sin förfoganderätt över godset. riskerar han att få nöja sig med en fordringsrätt med ett många gånger obetydligt värde. Säljarens befogenheter enligt Iagrummen brukar kallas hans stoppningsrätt.

1 3935 talas om att köparen blivit försatt i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller. om han är köpman. inställt sina betalningar eller eljest funnits vara på sådant obestånd att det måste antagas att kö- peskillingen inte rätteligen erläggs. Sådant tecknen på obestånd skall ha inträtt efter köpets avslutande. 1 NJA 1922 s 104 hade köparen av 100 cyklar en nystartad affär utan nämnvärt kapital. Det var upplyst att i ett inkas- soärende stämning måst uttagas. Dessa omständigheter ansågs inte uppfylla paragrafens beskrivning av obestånd.

För tillämpligheten av 399' gäller att anstånd med köpeskillingens er- läggande är medgivet. Reglerna anses dock tillämpliga även vid kontantköp. vilket är av betydelse när godset skall försändas. eftersom stoppningsregeln är förmånligare för säljaren än föreskriften i 15 &.

När nämnda förutsättningar föreligger får säljaren utan att komma i dröjs- mål hålla inne godset, till dess betryggande säkerhet ställs. Har han avsänt godset men har det inte kommit i köparens besittning. får säljaren i stället hindra att det utges till köparen. När tiden för avlämnande är inne har köparen rätt att häva köpet. Ytterligare förutsättning härför är att han an- manar köparen att ställa säkerhet för betalningen och denne inte ofördröjligen ställer sådan. När säljaren försummat att anmana köparen att ställa säkerhet, godtogs inte hans hävning (NJA 1920 545).

1 NJA 1941 s 516 fick köparen en deliveryorder (anmodan till den som innehade godset att lämna ut det till köparen). Köparen tog ut en del av godset. varefter han kom på obestånd. Återstoden av partiet ansågs inte ha kommit i köparens besittning. Säljaren var berättigad att häva enligt 39 s*. Bestämmelserna i 40 och 41 åå är endast tillämpliga när säljaren efter köpet försatts i konkurs. 40% avser det fallet att tiden är inne varken för godsets avlämnande eller för köpeskillingens erläggande. Säljaren kan då kräva besked av konkursboet om boet vill tillträda köpet. Härigenom får boet möjlighet att genomföra en förmånlig affär. medan säljaren får en fordran mot boet. Lämnar inte boet positivt besked utan oskäligt uppehåll. får säljaren häva köpet. När säljarens konkursbo vägrat att ställa säkerhet i fall som avses i 39%; eller tillträda köpet i fall som avses i 4055 och säljaren låtit försälja varorna på auktion. var säljaren berättigad till utdelning i konkursen med skillnaden

Gällande rätt 2.13 83

84 Gällande rätt 2.14.I SOU 197666

mellan det avtalade priset och vad auktionen inbringat (NJA 1915 56).

Om godset utges till konkursboet får säljaren enligt 41 &" kräva det tillbaka. Boet kan förhindra återtagande genom att betala köpeskillingen. Är denna inte förfallen till betalning kan boet nå samma resultat genom att förklara sig villigt att betala samt. om säljaren begär det. ställa betryggande säkerhet. När timmer märkts för köparens räkning och nedlagts i allmän tlottled men kommit fram till köparen efter det att denne kommit i konkurs. var 41 & tillämplig (NJA 1911 s 407).

Enligt 41 å andra stycket får konkursboet inte dra sig undan köpet. om boet avyttrat godset eller eljest förfogat över detta för egen räkning på sådant sätt att godset inte kan återställas i väsentligen oförändrat skick.

1 NJA 1926 s589 sände säljaren godset till köparen. Denne förklarade att han på grund av ekonomiska svårigheter inte tog emot godset utan lagrade det för säljarens räkning. Härefter försattes köparen i konkurs och boet sålde godset. Säljaren. som uppgav att han hade godtagit köparens förklaring. yrkade att få betalt av boet. Yrkandet bifölls eftersom köparen inte. såvitt visats. före konkursen ändrat ståndpunkt i fråga om varans av- visande.

2.14 Fel eller brist i godset

2.14.1 F elbegrepper

Regler om fel har en mycket stor betydelse i köprätten liksom på angränsande rättsområden. Det är här inte fråga om fel i bemärkelsen "fel eller för- summelse” utan om att godset avviker från vad som är avtalat eller från viss standard. Köplagen innehåller inte någon beskrivning av vad som avses med fel. Ett uttryck för att svårigheter ofta är förbundna med bestämningen av fel är att jämförelsevis många av de refererade rättsfallen rör härtill an- knytande frågor. Inte heller konsumentköplagen innehåller någon övergri— pande feldefmition. På några punkter finns emellertid tvingande regler. som förhindrar friskrivningar från säljaren.

Som beteckning på avsaknad av fel talas i köplagen om gillt gods och i konsumentköplagen om felfri vara.

Köplagarnas regler om fel avser kvalitetsavvikelser (faktiska fel). De kan i stor utsträckning tillämpas också där egendomen till följd av lagbestäm- melser eller föreskrifter av myndighet inte kan användas på det sätt som köparen har rätt att fordra (rådighetsfel). Köparen kan vidare vara förhindrad att förfoga över godset. därför att tredje man har en mot köparen giltig rätt till godset (rättsliga fel). En sådan situation berörs i 59 & (avsnittet 2.16). 1 övrigt behandlas inte rättsliga fel i denna översikt.

När det är fråga om en avtalad egenskap. får köpeavtalet tolkas på vanligt sätt. Ett köpeavtal avsåg frö av sådan grobarhet att köparen skulle kunna sälja det som fullgott timotejfrö. Avtalet ansågs innebära att varan inte skulle innehålla mindre procent rent. gott frö än timotejfrö måste innehålla för attjämlikt en av lantbruksstyrelsen utfärdad instruktion kunna plomberas av frökontrollanstalt (NJA 1919 s 50). Ett fartyg lastade enligt uppgift i kö- pekontraktet "cirka 208 tons död vikt". Avvikelse som översteg 5 % var

sou l976:66 Gällande rätt 2.14.1 85

att bedöma som fel (NJA 1923 s 550); jfr 66 &. Begagnat fartyg såldes ”ha- verifritt". Detta innefattade inte garanti för frihet från sådana mindre skador som normalt uppkommer på en bogserbåt och varmed köparen därför bort räkna (NJA 1941 s 393). Köpare av skrot tecknade godkännande på en or- derbekräftelse. vari angavs bl a att köpeavtalet avsåg motorer av märket Scania—Vabis. Köparen ansågs därefter inte berättigad att häva köpet på den grund att motorerna innehöll för litet aluminium (NJA 1952 s 352). Godset kan även vara felaktigt genom att kvalitén är för hög. l NJA 1915 5547 hade köparen beställt en vara utan angivande av beskaffenhet och pris. När säljaren levererade en mycket hög kvalitet. ansågs köparen inte vara betalningsskyldig. Två justitieråd var skiljaktiga.

NJA 1916 5256 rörde bevisbördan för avtalets innehåll (angående be- visbördan för godsets beskaffenhet. se redovisning i anslutning till 44 å). Säljaren uppgav att köp av potatis avsåg potatis från viss egendom. Köparen var bevisskyldig för att denna begränsning inte avtalats.

[ rättsfallen NJA 1923 5156. 1935 5340 och 1939 5352 hade avtalats att certifikat skulle utgöra bevis för kvalitén hos kol eller koks. I samtliga mål tillerkändes certifikaten vitsord.

Fel föreligger ofta också när säljaren grundar antaganden om godsets be- skaffenhet på uppgifter som säljaren lämnat i samband med köpet. tex om att en häst är frisk och felfri (NJA 1910 s 446). att kreatur är av viss ras (NJA 1916 s 172). att en värmeanläggning medför bränsle- och arbets- besparing (NJA 1948 s 526). om viss motorstyrka hos en motorbåt (NJA 1955 s 75) eller att rostskada på en bil är av liten betydelse (NJA 1971 s 51). I NJA 1922 s 599 företedde säljaren veterinärintyg om en kapplöp- ningshäst. Härigenom ansågs han ha tillförsäkrat att hästen inte var krubb- bitare.

1 andra sammanhang har uppgifterna inte den verkan att det blir fråga om fel. Kaffe såldes efter typprov. Det behövde då endast till typen över- ensstämma med provet (NJA 1911 s 161). Säljaren erbjöd "prima" jord— nötskakor samt företedde analysbevis rörande annat parti än det som avsågs med överlåtelsen. Högsta domstolen ansåg det tillfyllest att kvalitén var "prima". medan köparen inte hade rätt att kräva exakt den sammansättning som hade angivits i analysbeviset (NJA 1915 s 169). Signaturen på en tavla visade sig vara falsk. Fel ansågs inte föreligga. Säljaren hade förklarat att han inte kunde avgöra om tavlan var äkta eller inte. Minoriteten i högsta domstolen hänförde sig till att det inte var utrett att tavlan sålts som ett äkta verk (NJA 1946 5482). En bilhandlare bjöd ut en bil genom annons. vari uppgavs bl a att bilen körts 7 800 mil. Köparen upplystes om att någon garanti inte kunde lämnas beträffande antalet körda mil. Sedermera visade det sig att bilen körts ytterligare 10000 mil. Fel förelåg inte (NJA 1964 s 239).

Konsumentköplagen innehåller i 755 bestämmelser som begränsar säl- jarens möjlighet att lämna eller åberopa sig på uppgifter och samtidigt fri- skriva sig från ansvaret för dessa. Första stycket avser uppgifter från säljaren själv. Det är fråga om uppgift som lämnats vid köpet eller på varans för- packning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till all- mänhetens eller köparens kännedom. Uppgiften skall avse varans beskaf- fenhet eller användning. Är den vilseledande och kan den antas ha inverkat

86 Gällande rätt 2.14.1 sou l976:66

på köpet. anses varan behäftad med fel. såvida inte säljaren tydligt rättat uppgiften. Enligt andra stycket ansvarar säljaren också för sådan vilseledande uppgift. om denna lämnats av varans tillverkare eller annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan. Även i detta fall skall uppgiften antas ha inverkat på köpet. Som ytterligare förutsättningar gäller att säljaren åbe- ropat uppgiften eller. fastän han insett eller uppenbarligen bort inse att upp- giften var vilseledande. underlåtit att tydligt rätta den.

Bara den omständigheten att säljaren känner till visst förhållande som skulle vara av intresse för köparen innefattar i regel inte kontraktsbrott (jfr NJA 1922 5596). 1 ett speciellt avseende har emellertid i 75 tredje stycket konsumentköplagen införts ett ansvar för underlåtenhet att lämna information om varans beskaffenhet eller användning. Underlåtenheten skall avse information som säljaren enligt marknadsföringslagen (1975:1418) har ålagts att lämna. Kan underlåtenheten antas ha inverkat på köpet. skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller. om åläggandet har med- delats varans tillverkare eller annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller bort känna till underlåtenheten att fullgöra åläggandet.

Vid rådighetsfel sträcker sig säljarens ansvar enligt dispositiva regler för egna uppgifter och även för omständigheter som han känt till men inte uppmärksammat köparen på möjligen något längre än vid faktiska fel. [ NJA 1935 557 lämnade säljaren vid överlåtelse av hotellrörelse oriktiga uppgifter om omsättningens storlek. hyressumman för lokalerna och fö- refintligheten av vinrättigheter. 1 andra avseenden hölls köparen ovetande. Majoriteten i högsta domstolen ansåg köparen berättigad att häva på grund av fel. Tvåjustitieråd fann avtalslagens ockerbestämmelse tillämplig. Även rättsfallen NJA 1936 s 737 och 1961 s 330 avsåg överlåtelse av rörelse (kafé respektive kiosk med servering). 1 det förra fallet ansågs säljaren med hänsyn till omständigheterna skyldig att vid försäljningen lämna köparen upplysning om en i anledning av ändrade bestämmelser om utskänkningstillstånd in- träffad minskning i rörelsens omfattning. 1 det senare målet förelåg rätt till hävning. när säljaren ställt i utsikt att tillstånd till öppethållande kunde erhållas i större utsträckning än vad som senare visade sig vara lagligen möjligt. NJA 1941 s 205 och 1947 s 1 rörde rätt till skadestånd. vilket vid speciesköp förutsätter att egenskap är tillförsäkrad (avsnittet 2.14.3). Målen avsåg överlåtelse av samtliga andelar i bostadsförening vars huvudsakliga eller enda tillgång utgjordes av en fastighet. 1 1941 års rättsfall fick vissa bostadslägenheter inte vidare hyras ut på grund av föreläggande från myn- dighet efter överlåtelsen. Skadestånd utdömdes inte. eftersom säljaren saknade vetskap om hindret för uthyrning och han inte heller lämnat ut- fästelse. 1 det senare rättsfallet bifölls yrkandet. trots att fastigheten överlåtits i befintligt skick. Yrkesinspektionen hade före köpet föreskrivit vissa an- ordningar i en lokal i huset. När säljaren underlät att upplysa köparen därom. blev han skyldig att ersätta köparen kostnaderna för att efterkomma fö- reskrifterna. l NJA 1945 5305 var det fråga om föreläggande att uppföra skorsten. Här åberopades en av köparen företagen undersökning som grund för att avsaknad av upplysningar inte medförde skadeståndsskyldighet.

Om en köpare har individuella önskemål om godsets beskaffenhet eller användning och säljaren uppfattat detta. kan detta vara en omständighet

sou l976:66 Gällande rätt 2.14.1 87

som ökar säljarens skyldighet att lämna upplysningar. [ NJA 1921 5260 hade köparen avsett att använda glaubersalt för visst. ovanligt ändamål. Smärre avvikelser från avtalad beskaffenhet. som inte inverkade på varans användning för vanligt ändamål. medförde inte hävningsrätt. när köparen inte uttryckligen hade påfordrat de önskade egenskaperna. 1 NJA 1934 5 533 ansågs däremot fel föreligga. Säljaren ändrade sin produktion av koppar så att denna blev olämplig för det ändamål. till vilket köparen avsåg att använda den. Denna konsekvens hade säljaren måst kunna inse. 1 NJA 1917 s 224 levererade säljaren ekfanér i tre block i stället för. som var avtalat. i två block. Fel ansågs föreligga. Härvid inverkade sannolikt att varje block innehåller en kärna; ett ökat antal kärnor torde ha varit en olägenhet. Rätts- fallet NJA 1938 s 318 rör ett slags rådighetsfel. Vid försäljning av en elvaårig travhäst uppgav säljaren att hästen fick delta i travtävlingar torn det år under vilket den fyllde 14 år. Emellertid hade någon tid före köpet fö- reskrifterna ändrats varigenom åldersgränsen sänkts. Eftersom hästen till följd härav i mindre grad än köparen haft befogad anledning att anta lämpade sig för det ändamål för vilket den anskaffats. ansågs köparen kunna åberopa köplagens felregler.

I avsaknad av andra hållpunkter får man söka ledning i vad som fö- rekommit vid avtalsslutet. i varans beteckning och pris. i vad varor av sådant slag i allmänhet har för egenskaper etc. En häst skall inte lida av lungpipning (NJA 1915 s 495) eller överbett (NJA 1922 s 596). [ NJA 1949 s 680 ansågs säljaren ha att svara för att en tjur hade normal avelsförmåga. Bedömningen hade med all sannolikhet blivit en annan om tjuren sålts för slakt. 1 det förut nämnda rättsfallet NJA 1946 5482 om en tavla som visat sig ha en falsk signatur torde ha beaktats att priset var lägre än vad som i allmänhet var fallet för äkta tavlor av den angivna konstnären. — En person köpte ett band av ett bokverk som skulle innehålla uppgifter om idrottsrörelsen i en landsdel. Uppgifterna var emellertid mycket ofull- ständiga. Säljaren hade tidigt varit medveten om att svårigheter skulle uppstå med att insamla uppgifterna. Köparen hade rätt att häva köpet (NJA 1951 s 254).

1 85 konsumentköplagen finns en tvingande regel som skyddar kon- sumenten vid köp av vissa varor som är farliga. Om varan säljs i strid med förbud att saluhålla vara. vilket meddelats i författning eller av myn- dighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att eljest hindra användning av vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. skall varan anses behäftad med fel. Fel föreligger också. om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

Ett vanligt sätt för säljare att begränsa ansvaret för bristfälligheter är att sälja varan i befintligt skick. En viss ledning för tolkningen av sådana av- talsbestämmelser ger 48% första stycket köplagen (avsnittet 2.144). Där föreskrivs att om gods sålts på auktion. köparen får åberopa felansvaret. endast om säljaren förfarit svikligen eller godset inte motsvarar den be- teckning. under vilken godset bjudits ut. När ett sto såldes i befintligt skick och säljaren förteg att stoet var kastrerat. ansågs väsentligt fel föreligga (NJA 1923 s 326). En begagnad bil. som sålts i befintligt skick. visade sig — utan att köparen var underrättad därom — vara hopsatt av delar från olika

88 Gällande rätt 2.14.2 sou l976:66

begagnade eller skadade bilar av skilda märken eller modeller. Köparen hade rätt att häva köpet (NJA 1949 s 750). Även i det förut nämnda rättsfallet NJA 1971 5 51 såldes bilen i befintligt skick. Här inverkade förutom säljarens uppgifter att bilen inte var i trafiksäkert skick. Jfr även NJA 1941 5393. 1964 5239 och 1975 5620.

Enligt 955 konsumentköplagen skall vara i vissa fall anses behäftad med fel. även om den sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll. Detta gäller. förutom i de fall som avses i 7 och 8 åå. dels om varan inte är sådan som köparen haft anledning att räkna med samt säljaren måste ha insett detta men underlåtit att upplysa köparen om rätta förhållandet. dels om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och omständigheterna i övrigt haft skäl att förutsätta.

Köplagen innehåller en uttrycklig regel i 4455 om vilken tidpunkt som är avgörande vid felbedömningen. Huvudregeln är att bedömningen skall ske med hänsyn till godsets beskaffenhet. när faran för dess förstörelse övergick på köparen (jfr 17. 37 och 62 åå). Fel föreligger även om avvikelsen funnits latent i godset men visat sig först senare. tex istadighet hos häst som betingats av ärvda anlag (NJA 1938 5273). Det ansågs däremot inte utrett att tjur vid tidpunkten för auktion saknat avelsförmåga (NJA 1922 s 429) eller att lynnesfel hos häst funnits latent redan vid köpet (NJA 1940 s 359). Fel har också ansetts föreligga när skada efter farans övergång uppstått till följd av åtgärder som vidtagits dessförinnan (NJA 1912 557).

När vissa djuri en kreatursbesättning visade sig vara smittade av sjukdom. fick köparen häva köpet även i fråga om övriga djur. eftersom man hade grundad anledning att befara att även de blivit smittade (NJA 1923 s 322). En liknande bedömning skedde i NJA 1935 5420 i fråga om konserver. där en stor del av partiet var skadat.

1 4455 finns ett undantag för att felet uppstått genom säljarens vållande. tex genom olämplig emballering eller bristfällig vård av godset.

Flera äldre rättsfall har rört frågan vem som har bevisskyldigheten för godsets beskaffenhet vid farans övergång. När köparen har tagit emot god- set har han ansetts ha bevisbördan; se NJA 1916 5262 och 1920 5562. som rör fall där faran övergått vid godsets avsändande och felet förelegat vid framkomsten. När godset vid framkomsten var av annat slag än som avtalats. ansågs ändå köparen inte mot säljarens bestridande och den av honom förebragta bevisningen ha lyckats styrka att avvikelsen förelåg redan vid avlämnandet (NJA 1917 s 252). Köparen har bevisbördan även om han sänder tillbaka godset (NJA 1916 s 423). När däremot säljaren. utan närmare undersökning av felets orsak och utan att förbehålla sig ersättning härför. lagade ett fel. hade han att visa att felet inte förelegat redan när faran övergick (NJA 1917 5479).

2142 Andra påföljder än skadestånd

Påföljderna av fel i godset behandlas i köplagen i 42% (speciesköp) och i 438 (leveransavtal). Andra stycket i båda paragraferna rör skadestånd.

Köparen kan kräva ”det avdrag å köpeskillingen. som mot felet svarar". Reduktionen skall stå i samma förhållande till priset. söm felets värde- minskning står till värdet av felfritt gods. Värdeminskningen och värdet

sou l976:66 Gällande räri 2.14.2 89

av felfritt gods måste sålunda grundas på förhållandena vid samma tidpunkt. Möjligheten till prisnedsättning kan vara av värde för köparen när han saknar hävningsrätt (NJA 1938 5 318) eller rätt till skadestånd (NJA 1941 s 337).

Vidare får säljaren häva köpet. om felet ej är att anse som ringa. Även om felet är ringa. föreligger rätt att häva. när säljaren förfarit svikligen samt. vid leveransavtal när säljaren känt till felet vid en sådan tid att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa felfritt gods. 1 NJA 1938 5318 som rörde en travhäst. vilken kunde användas i mindre utsträckning än vad köparen haft fog att anta. förelåg inte häv- ningsrätt med hänsyn bl a till att köparen likväl i viss utsträckning kunnat använda hästen.

Om endast en del av godset är behäftad med fel. får felets betydelse be- dömas med hänsyn till partiet i dess helhet. 1 NJA 1916 5 26 hade köparen avskilt en del av ett parti kol och gjorde gällande hävningsrätt på grund av att partiet innehöll för mycket stybb. Sådan rätt ansågs inte föreligga. eftersom köparen inte ådagalagt att kolpartiet som helhet betraktat innehållit stybb till så stor myckenhet att detsamma inte var leveransgillt. När däremot relevant fel föreligger. uppkommer frågan om rätten till hävning omfattar hela partiet. l NJA 1916 s 111 var köparen inte berättigad att avvisa partiet i dess helhet men hade "med hänsyn till felets beskaffenhet rätt att avvisa den del. i vilken fel förefunnits. och förfoga över återstoden". 1 NJA 1920 5224 hävde köparen köpet i fråga om ett av fyra fat nickel. Hävningen godtogs. 1 NJA 1935 5420 hade säljaren rätt att häva köpet i dess helhet.

Enligt 46; får köparen vid fel i successiv leverans endast häva såvitt rör den felaktiga posten. Kan det emellertid skäligen befaras att senare poster också skall befinnas felaktiga. får även dessa avvisas. En dimension av virkesparti var inte leveransgill. Köparen. som redan tidigare hade tagit emot huvuddelen av partiet ansågs inte berättigad att avvisa återstående leveranser av andra dimensioner (NJA 1934 s 477). Slutligen stadgas i 46 & att. om posterna står i det sammanhang att det skulle lända köparen till förfång att delvis vidbliva köpet. han får häva det i dess helhet (jfr 22 å).

Under samma förutsättningar som gäller för hävning får köparen vid leveransavtal kräva gillt gods. Möjligheterna att häva och att kräva gillt gods kallas i lagen gemensamt för att avvisa godset.

Konsumentköplagen har i 4 och 5 åk" tvingande regler om prisavdrag och hävning samt dessutom om frågor som inte berörs i köplagen. nämligen skyldighet att avhjälpa fel. rätt till ersättning för avhjälpande samt rätt att hålla inne köpeskillingen. Reglerna är så uppdelade att 455 behandlar fall. där säljaren åtagit sig att avhjälpa felet och 5 & fall där han inte gjort sådant åtagande. Med åtagande av säljaren jämställs åtagande som gjorts för säl- jarens räkning av varans tillverkare eller annan.

När ett åtagande har gjorts. har säljaren anspråk på att få fullgöra detta. Om detta inte har skett inom skälig tid efter det att köparen framställt anspråk på grund av felet och ej heller inom samma tid säljaren lämnat felfri vara i den felaktigas ställe. får köparen vissa andra rättigheter. Han kan göra avdrag på köpeskillingen. kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet eller häva köpet. Hävningsrätt har han emellertid bara. om felet är av ej ringa betydelse för honom. Säljaren kan genom villkor inskränka hävningsrätten även för det fall att betydande skada skulle åsamkas säljaren

90 Gällande rätt 2.14.3 sou l976:66

genom att köpet hävs och han erbjuder köparen skälig ersättning för felet samt det ej är uppenbart att varan inte kan användas för sitt ändamål.

Avser felet vara som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts för avlämnandet. får köparen hålla inne köpeskillingen. till dess felet av- hjälpts eller felfri vara hålls honom tillhanda. Denna rätt är något begränsad när det är uppenbart att felet är av endast ringa betydelse för köparen. Han får då inte hålla inne mer än vad som kan antas motsvara dubbla kostnaden för avhjälpande av felet.

När åtagande inte har gjorts. får köparen göra avdrag på köpeskillingen eller. om felet är av ej ringa betydelse för honom. häva köpet. Förbehåll som inskränker hävningsrätt har samma verkan som när åtagande gjorts. Säljaren kan emellertid förekomma andra påföljder genom att avhjälpa felet (se avsnittet 2.144).

2.143 Skadestånd

Vid speciesköp har köparen rätt till skadestånd. om godset vid köpet saknade egenskap. som kan anses tillförsäkrad. Sådan rätt föreligger vidare om felet efter köpet uppkommit till följd av säljarens vanvård eller försummelse eller när svikligt förfarande ligger säljaren till last (42% andra stycket).

Givetvis föreligger skadeståndsskyldighet när säljaren garanterat felfrihet (jfr NJA 1938 5273). Vad som i övrigt ligger i kravet på tillförsäkran är svårbedömt. [ NJA 1955 s 75 hade säljaren genom förmedlare låtit köparen förstå att en båtmotor med en motorstyrka på 65 hästkrafter hade en effekt på 100 hästkrafter. 1 högsta domstolen ansåg tre justitieråd mot två att den högre motorstyrkan var tillförsäkrad. I rättfallet NJA 1964 s 239. varom i avsnittet 2.14.l. ansågs inte uppgift i annons kunna åberopas som till- försäkran (jfr NJA 1952 5184 rörande uttalande i reklambroschyr).

Vid leveransavtal är säljaren skadeståndsskyldig oberoende av försum- melse (43% andra stycket). Häri gäller endast den inskränkningen att vad i 24 5 är stadgat äger motsvarande tillämpning. Sistnämnda regel kan någon gång vara av betydelse (jfr NJA 1916 5256).

Enligt 63 konsumentköplagen har köparen en tvingande rätt till skälig ersättning för "utgift". Kan säljaren visa att försummelse inte ligger honom till last. undgår han skadeståndsskyldighet. Ersättningsrätten omfattar de situationer där köparen inte fullgör åtagande att avhjälpa fel samt de där han inte lämnat åtagande. Kostnad för eget avhjälpande av fel utgår inte i vidare mån än som följer av den i avsnittet 2.14.2 nämnda regeln i 4 ;". Bland poster som inte omfattas av den tvingande regeln kan nämnas pris- skillnad vid täckningsköp och tidsspillan. Har emellertid säljaren inte fri- skrivit sig. gäller här som eljest köplagens förmånligare regler.

Av förarbetena till konsumentköplagen framgår att man räknat med att utan särskild föreskrift därom säljaren inte kan friskriva sig från skyldighet att ersätta skada vilken föranletts av egen grov vårdslöshet.

I fråga om skadeståndets beräkning gäller motsvarande principer som vid dröjsmål (se NJA 1913 5347 och 1924 5346. varom i 2.10.4). 1 45; köplagen föreskrivs sålunda att bestämmelserna i 25 & skall tillämpas även då köpet hävts på grund av fel. När hävning inte sker. kan skadeståndet för godsets nedsatta värde avvika från prisavdraget. Detta beror på att vid

sou l976:66 Gällande rätt 2.14.4 91

skadeståndsberäkningen värdenedsättningen ställs i relation inte till priset utan till värdet vid avlämnandet. Vid hävning kan säljaren bl a få ersättning för godsets vård fram till hävningstidpunkten (NJA 1938 5273).

En särskild fråga är om köplagens skadeståndsregler är tillämpliga när godset har egenskaper som skadar person eller annan egendom. I NJA 1918 s 156 ansågs så inte vara fallet. när skador tillfogats kreatur till följd av att fodermedel var giftiga. Den inställning som kommit till uttryck på detta sätt har behållits (se exempelvis NJA 1945 5189 och 1952 5184). Bland gränsfall kan nämnas att köplagens regler kan vara tillämpliga. när det för- sålda godset ingår som en väsentlig ingrediens i en annan vara och till följd av sin felaktighet leder till skada på den sålunda framställda varan (NJA 1935 5577. 1951 5271 och 1960 5441). Köplagen torde också vara tillämplig på skada bestående i utebliven skörd till följd av fel i utsäde (NJA 1913 5347).

1 konsumentköplagen uttalas uttryckligen att lagen inte äger tillämpning på ersättning för förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan (19å).

2.14.4 Auktion. Rätt att avhjälpa. Brist. Undersökningsplikt och reklamation

Som redan har nämnts innehåller 48 å första stycket en regel som begränsar säljarens ansvar för gods som sålts på auktion. Köparen får inte tala å fel i godset. med mindre säljaren förfarit svikligen eller godset inte motsvarar den beteckning under vilken det utbjudits. Begränsningen gäller enligt andra stycket inte när köpman på auktion låter försälja lager av handelsvaror.

Aktier i ett bolag. vars likvidation var avslutad sedan mer än fyra år. försåldes på offentlig auktion som ”värdepapper”. Utbudet kunde inte anses ha skett under felaktig beteckning (NJA 1914 s 219). En reproduktion av en oljemålning såldes på auktion under beteckningen "tavla". l målet upp- kom fråga om godset hade bjudits ut som oljemålning i original. Med be- aktande av vad som förekommit vid auktionen ansåg domstolarna att godset inte bjudits ut under felaktig beteckning (NJA 1975 5152). Om säljaren utfäster viss egenskap. svarar han. liksom när gods säljs i befintligt skick. för sin utfästelse. l NJA 1916 s 172 hade köparen rätt till hävning och ska- destånd. när kreatur inte var av den ras som säljarna hade uppgivit.

I motsats till konsumentköplagen (avsnittet 2142) innehåller köplagen inte regler om verkan av att säljaren har åtagit sig att avhjälpa fel. Sådant åtagande kan delas upp i två typer. nämligen att avse antingen fel. som är relevanta enligt 44å köplagen och alltså förelegat redan när faran gick över på köparen. eller varje fel som yppar sig under en viss tid. Åtagandena torde regelmässigt vara begränsade i tiden. De brukar ofta kallas garanti. Trots denna beteckning kan de i olika avseenden inskränka den rätt. tex att häva eller kräva skadestånd. som följer av dispositiva regler. Möjlig- heterna att i samband med garantin friskriva sig begränsas emellertid för konsumentköpens del genom 4. 6 och 10 åå konsumentköplagen. Däremot betas inte säljaren rätt att tex kräva viss ersättning för utförande av re- paration.

Regelmässigt anses åtagandet medföra viss rätt att förekomma andra på-

92 Gäl/ande rätt 2.14.4 sou l976:66

följder. I NJA 1916 5606 var säljaren berättigad att. i den mån det lät sig göras utan väsentlig olägenhet för köparen. under garantitiden avhjälpa fel som omfattades av garantin och därigenom inskränka sin skadestånds- skyldighet. l NJA 1935 s 420 uppmanade köparen säljaren att. när konserver inte motsvarade garantin. leverera gillt gods. Då säljaren inte efterkom upp— maningen. hade säljaren rätt att häva.

Enligt lOä konsumentköplagen medför garantier viss bevisverkan. Det gäller fall där säljaren eller annan för hans räkning genom garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att svara för varan under viss angiven tid. Regeln är tillämplig vare sig garantin avser ursprungliga fel eller även omfattar fel som uppkommit under garntitiden. Om varan avviker från utfästelsen. skall den anses behäftad med fel. såvida inte säljaren gör san- nolikt att avvikelsen beror av olyckshändelse eller eljest av omständighet som är att hänföra till köparen. Bevisbördan kan vid ursprungliga fel fullgöras genom att förebringa utredning om varans beskaffenhet vid farans övergång. När garanti inte lämnats. har köparen i regel bevisbördan för varans be- skaffenhet vid nämnda tidpunkt (avsnittet 2.14.l).

Köplagen medger säljaren en mycket begränsad avhjälpningsrätt. när ing— enting är avtalat (49 ä). Vid leveransavtal kan säljaren i stället avlämna gillt gods. Förutsättning i båda fallen är att det kan ske innan köparen fått rätt att häva köpet på grund av dröjsmål (21 å) och vidare att det är uppenbart att köparen inte får kostnad eller olägenhet av rättelsen. Det stadgas även att köparens rätt till skadestånd inte inskränks. Enligt 5 5 andra stycket konsumentköplagen har säljaren en något vidare rätt att avhjälpa fel. Är intet avtalat. kan dock köparen även vid konsumentköp åberopa köplagen. Enligt konsumentköplagen skall säljaren. när köparen framställt anspråk på grund av felet. erbjuda sig att avhjälpa detta eller att avlämna felfri vara i den felaktiges ställe. Rättelsen skall ske genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Köparen har rätt att hålla inne kö- peskillingen i samma utsträckning som när åtagandet gjorts vid köpet (av- snittet 2142).

De regler som köplagen innehåller om fel gäller i tillämpliga delar även vid brist ("där godset ej uppgår till full myckenhet"). Detta följer av 50% samt 52—54 och 58 åå. Gränsen mot partiellt dröjsmål dras så att godset. "efter vad köparen måste antaga. är av säljaren avlämnat såsom fullt". An- gående gränsdragningens betydelse för reklamationsreglerna. se NJA 1929 s 212 och 1931 5416. varom i avsnittet 2105. Den bevisbörderegel för god- sets beskaffenhet som omtalades i 2.14] gäller också vid brist (NJA 1925 s 478). Även om bristen är liten har köparen enligt 503R rätt att kräva åter- stöden.

För att kunna göra gällande felansvaret skall köparen vidta vissa åtgärder. Detta kan bli aktuellt såväl före köpet (475R köplagen) som efter (Sl—54 åå" köplagen och 11% konsumentköplagen).

[ 47% behandlas köparens skyldighet att före köpet undersöka godset. Fel som han därvid bort märka får inte åberopas av honom. med mindre säljaren förfarit svikligen.

Den i 47% angivna verkan inträder till en början i de fall när köparen undersökt godset. Köparen ansågs inte ha bort märka att motorstyrkan hos en båtmotor var längre än vad säljaren låtit förstå (NJA 1955 s 75). Däremot

sou l976:66 Gällande rätt 2.14.4 93

hade verkställd undersökning av en skorsten betydelse i NJA 1945 s 305. Upplysningar av säljaren begränsar omfattnigen av vad köparen behöver undersöka (NJA 1937 5382. 1948 5526 och 1961 5330).

I 4755 talas vidare om att köparen utan giltig anledning undandragit sig att efterkomma anmaning att undersöka godset. Giltig anledning att anse undersökning överflödig kan ligga i säljarens uppträdande (NJA 1918 s 280). Däremot ansågs det inte vara en ursäkt att undersökningen skulle ha medfört en dyrbar resa och att lämplig person att företa resan inte funnits (NJA 1923 s 244).

Slutligen har säljaren undersökningsplikt när han satts i tillfälle att före köpet undersöka prov på godset. l NJA 1910 s 543 ansågs köparen ha bort göra en tämligen ingående undersökning av prov på frö. ] många fall får dock säljaren begränsa undersökningen. Att frö saknar grobarhet behövde inte upptäckas (NJA 1919 s 50 och 1932 5670). [ NJA 1916 s 338 ansågs köparen ha verkställt undersökning i den omfattning det ålegat honom enligt gott handelsskick. Rättsfallet NJA 1960 s 446 rörde inköp av tyg för klädsel av biografstolar. Köparen inskränkte undersökning av prov till att avse färgen och anförde att han förlitat sig på säljarens sakkunskap. Undersökningen ansågs ha varit otillräcklig. — lbland kan köparen to m ha fog att anta att godset skall ha högre standard än provet. l NJA 1936 s 689 beställdes möbler att utföras efter ett i säljarens utställningslokal förevisat möblemang. Högsta domstolen anförde att de levererade möblerna var behäftade med avsevärda brister och att köparen haft rätt att utgå från att sådana brister inte skulle finnas. även om det förevisade möblemanget haft liknande brister och oav- sett att möblerna var av enkel typ och betingade ett jämförelsevis lågt pris. Omvänt får köparen i andra sammanhang nöja sig med att kvalitén till typen överensstämmer med prov (NJA 1911 5161 och 1915 5169).

När gods försåldes efter prov. men köparen inte varit i tillfälle att före rekvisitionen undersöka provet. och säljaren bort inse detta förhållande. saknade det betydelse att prov tillhandahållits (NJA 1915 s 12). När gods försåldes efter prov och säljaren behöll provet. hade han bevisbördan för att godset överensstämde med provet (NJA 1915 514).

Enligt huvudregeln för reklamation (52 &) börjar tiden löpa. när köparen märkt eller bort märka felet. [ uttrycket "bort märka" ligger en skyldighet att undersöka godset. Undersökningsplikten i samband med godsets mot- tagande preciseras för handelsköpens del 151 &. Däremot innehåller köplagen inte någon motsvarande precisering i fråga om civila köp.

Enligt 51 äskall köparen låta föranstalta om sådan undersökning av godset som efter gott handelsskick kan ifrågakomma. Av 2 400 blomsterlökar visade sig 400 vara ruttna. Köparen använde övriga lökar. Vid en långt senare företagen undersökning visade det sig att högst 18 % av lökarna var dugliga att blomma. En då omedelbart företagen reklamation godtogs (med beak- tande av handelsbruk) av högsta domstolens majoritet såvitt gällde lökar som först senare visat sig vara odugliga (NJA 1918 s 121). Vid handelsköp av ättikssyra förpackad i flaskor gjorde köparen omedelbart en ytlig be— siktning av flaskorna. Vid en därefter företagen analys konstaterades att syrahalten var för låg. Undersökningen godtogs (NJA 1922 s 26). Köparen ansågs skyldig att föranstalta åtminstone om sådan undersökning av tyg som kunnat ske utan tygstyckenas utvecklande (NJA 1923 s 597). Sådan

94 Gäl/ande rätt 2.14.4 sou l976:66

undersökning ansågs i NJA 1944 549 otillräcklig. Tygstyckena borde åt- minstone ha utvecklats till någon del. — Saltbehandlad lappmarksfisk var förpackad i 107 fjärdingaroch'tunnor. Undersökning av en mycket begränsad del av partiet ansågs med beaktande av handelsbruk otillräcklig (NJA 1946 s 691).

[ NJA 1927 5108 ansågs köparen skyldig att godta resultatet av kva- litetsundersökning som gjorts på tillverkningsorten före godsets avsändande (provningscertifikat).

Också den nu behandlade undersökningsplikten kan begränsas genom säljarens uppträdande (NJA 1937 s 382).

Undersökningen skall verkställas när godset är avlämnat. Vid försänd- ningsköp uppskjuts tidpunkten till den när köparen satts i tillfälle att på bestämmelseorten komma i besittning av godset. Har köparen fog att avvisa godset. begränsas hans skyldighet att ta emot och undersöka det ytterligare (56 &. avsnittet 2.15). Bl a behöver han inte ta emot det. om mottagandet förutsätter att han godkänner växel (NJA 1925 542).

I 51 å andra stycket upptas en regel om utfallsprov. varmed avses prov på det sålda godset eller på gods varmed säljaren avser att fullgöra köpet. Är det avtalat att säljaren skall tillställa köparen utfallsprov. inträder un- dersökningsskyldigheten. så snart provet kommit köparen till handa. Köpare av bokverk. vari hans hus återgavs. ansågs skyldig att undersöka korrek- turavdrag (NJA 1957 5276).

Vill köparen tala å fel i godset. skall han ge säljaren meddelande därom. vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Lämnas inte meddelandet. fastän köparen märkt eller bort märka felet. går han för- lustig möjligheten att åberopa felet (52?" första stycket).

Köparen ansågs inte förrän efter blomningen kunna avgöra om sättpotatis var av rätt sort (NJA 1911 5299). Däremot ansågs köpare av bjälkar ha bort märka fel omedelbart (NJA 1913 5292).

1 ett fall ansågs vid handelsköp reklamation efter sex dagar ha skett för sent (NJA 1921 5486). men i ett annat fall inte efter 12—14 dagar (NJA 1925 s 662). 1 det senare fallet torde mellankommande midsommarhelg ha inverkat, — Reklamation rörande det förhållandet att kapplöpningshäst var krubbitare inom knappt en månad ansågs ha skett i tid (NJA 1922 s 599). Byggnadsarbeten utfördes under tiden februari—maj och slutlikvid erlades den 9 maj. Reklamation i februari månad påföljande år var för sen (NJA 1943 5 272). Vid konsumentköp av en begagnad bil fick köparen i januari 1966 av en verkstad besked om fel i bilen. Reklamation till säljaren genom brev den 6 april ansågs ha lämnats för sent (NJA 1971 s 51); jfr numera 11 & konsumentköplagen.

I NJA 1956 s 343 hade svensk köpman sålt ett varuparti till en engelsk grossist. vilken. enligt vad säljaren måste ha insett. sålde den vidare. Gros- sisten blev enligt engelsk rätt ansvarig för fel i godset. Den omständigheten att den siste köparen i förhållande till grossisten inte hade iakttagit de i svensk lag stadgade reklamationsreglerna kunde inte medföra att grossisten — vid tillämpning av svensk rätt — skulle anses i förhållande till den svenske säljaren ha reklamerat senare än som bort ske.

Det är inte tillräckligt att köparen bara meddelar att han är missnöjd. Åtminstone om säljaren begär precisering. måste köparen svara (NJA 1919

SOU l976:66 Gällande rätt 2.14.4 95

s 294). Har köparen anmärkt på vissa fel. ger det honom inte rätt att åberopa andra (NJA 1936 5584).

1 NJA 1925 s 50 ansågs det vara tillfyllest att köparen redan vid säljarens beskrivning av kvalitén meddelade att han inte kunde godkänna denna. Avtalsbestämmelser kan förändra reklamationstidens längd (NJA 1914 5394; jfr 1920 5603). Att säljaren garanterat visst utförande vid äventyr att han annars blev ersättningsskyldig för felens avhjälpande medförde att köparen var berättigad till sådan ersättning utan att behöva reklamera (NJA 1922 s 522). Om säljaren inger sig i diskussion om påstått fel. kan han förlora rätten att åberopa för sen reklamation (NJA 1914 5147. 1920 5511 och 1934 5533). Ett sätt att reklamera är att kräva utredning om att godset är av avtalad beskaffenhet (NJA 1916 5 172, där köpare av kreatur begärde stamtavlor). När säljaren delade upp (del-)leverans i två sändningar. ansåg högsta dom- stolen med fyra röster mot tre att tiden för reklamation mot fel i den första sändningen skulle räknas från mottagandet av denna och inte först från det hela leveransen fullgjorts (NJA 1912 s 198). Om det samtidigt föreligger dröjsmål och brist. skall köparen lämna särskilt meddelande om bristen (NJA 1920 s 467). Köparen förmenade att han tillsänts för stor leverans. Eftersom han inte gjort anmärkning inom laga tid. förpliktades han att betala hela partiet (NJA 1923 s 228). Grunderna för köplagens reklamationsregler har tillämpats när godset sänts till fel ort (NJA 1916 5158). Vill köparen häva köpet eller kräva annat gods. måste han meddela säljaren detta utan oskäligt uppehåll. Om han underlåter det. förlorar han nämnda rättigheter (52 å andra stycket). Sådant meddelande måste vid successiv le- verans lämnas i anslutning till leverans av felaktigt gods för att ge häv- ningsrätt beträffande kommande leveranser (NJA 1927 5166). 1 5355 finns en specialregel för de fallen att säljaren förfarit svikligen och att han visat grov vårdslöshet och felet länder köparen till märklig skada. ! sådana situationer tillämpas inte föreskrifterna i 52,5 om förlust av talerätt. [ NJA 1921 5560 ägde köparen kännedom om att säljaren i strid mot avtalet blandade vatten i mjölk. När säljaren reklamerade senare än som följer av 52 &. tillämpade minoriteten i högsta domstolen 53 &. Enligt konsumentköplagen krävs mindre av köparen (11 5). Här är lagen således förmånligare än köplagens dispositiva regler. Köparen skall göra an- mälan till säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka det. Däremot behöver han inte precisera sina anspråk. Underlåter han att lämna underrättelse. förlorar han rätten att göra gällande befogenhet på grund av felet. Om annan än säljaren åtagit sig att avhjälpa fel i varan. får köparen i stället lämna underrättelsen till den som gjort åtagandet. Enligt 54% köplagen gäller en absolut tidsbegränsning för meddelande att köparen vill tala å fel. Inom ett år från det han har mottagit godset skall han ge säljaren sådant meddelande. Annars förlorar han sin talan. Härifrån gäller två undantag: att säljaren åtagit sig att även efter nämnda tid svara för godset och att svikligt förfarande ligger säljaren till last. Att säljaren lämnat garanti för kortare tid än ett år ansågs inte innefatta någon begränsning av den i 5455" stadgade preskriptionstiden (NJA 1956 s 343).

96 Gällande rätt 2.15 SOU 1976:66

Genom att medge att godset var av annan kvalitet än vad som avtalats ansågs säljaren ha avstått från att göra gällande preskriptionsinvändning (NJA 1939 s 74).

Genom 11 å konsumentköplagen görs ettårstiden tvingande vid konsu- mentköp. Detta innebär att den absoluta tidsbegränsningen inte genom avtal får förkortas. Däremot förlorar konsumenten i allmänhet talerätten långt före utgången av denna frist genom underlåtenhet att reklamera.

2.15 Bestämmelser i fråga om avvisande av gods och hävande av köp

Liksom säljaren har en skyldighet att ta vård om gods för köparens räkning. föreligger en motsvarande skyldighet för köparen.

När godset har kommit i köparens besittning. är denne pliktig att ta vård om det. om han med stöd av köplagen (med fog) vill avvisa godset. Han har rätt till ersättning för vården av säljaren. Bestämmelserna i 34 och 35 åå om säljarens vårdnadsplikt äger motsvarande tillämpning (55 å).

Köparen får i allmänhet inte utan säljarens medgivande sända tillbaka godset till säljaren (NJA 1916 511 och 1923 s 531). ] NJA 1917 s 624 ansågs emellertid "köparen" (vid byte) vara berättigad att lägga upp det infekterade köttet av en ko på medkontrahentens gårdsplan. Den ersättningsrätt. varom talas i 55 å. gäller från den tidpunkt när godset har avvisats (NJA 1938 s 273).

1 56 å ges bestämmelser som ålägger köparen att ta godset i sin besittning med verkan att reglerna i 55å träder i tillämpning. Förutsättning är till en början att godset är försänt och köparen på bestämmelseorten satts i tillfälle att komma i besittning av det. Vidare skall besittningstagandet kunna ske utan erläggande av köpeskillingen och utan väsentlig kostnad eller olä- genhet (jfr NJA 1925 542 anmärkt vid 2144). Ytterligare bortfaller skyl- digheten. om säljaren är tillstädes på bestämmelseorten eller där finns någon. som på grund av konossement eller eljest har rätt att för säljarens räkning ta hand om godset. Underlåter köparen att ta godset i sin besittning. medför inte enbart denna omständighet att han förlorar rätten att häva köpet (NJA 1923 s 513). men går godset förlorat. kan hävningsrätten därigenom upphöra (jfr 57 å).

Har köparen sålt godset på offentlig auktion utan att förutsättningar härför förelegat enligt 34 eller 35 å. blir han skyldig att ersätta säljaren skada (NJA 1932 s 308. där erforderlig tillsägelse inte lämnats säljaren att förfoga över godset).

Underrättelse om auktion ansågs i NJA 1922 5 599 ha lämnats i behörig tid. när kungörelse om auktionen införts i flera tidningar samt säljaren. som befann sig på annan ort. underrättats dagen före auktionen.

Underlåter köparen att sälja godset på offentlig auktion. när han bort kunna inse att fortsatt vårdande blir allt för kostsamt. inskränks hans rätt till ersättning för vården (NJA 1915 5495. som rör en med fel behäftad häst).

157 och 58 åå finns regler om avveckling av parternas inbördes förhållande sedan godset med stöd av köplagen och med fog hävts av säljaren eller

SOU 1976:66 Gällande rätt 2.15 97

avvisats av köparen. Enligt 57 å första stycket har säljaren. när köpet hävts. inte rätt att få tillbaka godset. om han inte återställer vad han uppburit av köpeskillingen. Å andra sidan är han inte heller skyldig att ge ut kö- peskillingen. om han inte får tillbaka godset väsentligen oförändrat eller oförminskat.

] NJA 1936 5602 hade säljaren uppgivit att en motor skulle fungera till belåtenhet bara den blivit mera insliten. Köparen ansågs då inte betagen rätten att häva köpet. på grund av att han efter reklamation fortsatt att använda motorn (jfr 58 å). 1 NJA 1939 5 588 tillät köparen säljaren att under rättegång om fel i kylanläggning företa ändringar. Under samma tid använde köparen anläggningen. Detta hade såvitt visats inte medfört att anläggningen inte kunde återställas i väsentligen oförändrat skick. Hävningsrätten kvar- stod. Annorlunda blev utgången i NJA 1941 s 525. där köparen lämnade obestritt att han till större delen förbrukat ett parti koks.

För att återfå köpeskillingen var köparen skyldig att tillhandahålla godset. där köpet ingåtts och godset levererats (NJA 1915 5495).

1 NJA 1941 s 705 hade parterna avtalat att handpenning skulle vara för- verkad till köparen som skadestånd. om köparen inte fullföljde avtalet. Genom att avstå från handpenningen ansågs köparen ha rätt att inte fullfölja avtalet. De principer som framträder i 57å kan komma till användning också. när tredje man förvärvat rätt till godset. Köparen av en motor hyrde ut denna med rätt för hyresmannen att sedermera köpa motorn. Köpet hävdes på grund av fel. men köparen kunde till följd av hyresmannens vägran inte återställa motorn. Köparen erbjöd sig att transportera hyresrätten på säljaren. Ett justitieråd ville medge rätt till hävning. Han hänförde sig till att uthyrningen skett. innan felet bort märkas (jfr 58 å). och att hyresmannen under vissa förutsättningar. som hänförde sig till felet. var beredd att åter- ställa motorn. Majoriteten ansåg köparen sakna hävningsrätt. när han inte kunde återställa godset (NJA 1916 5428). När köp hävs eller gods avvisas enligt 57å första stycket och köparen är berättigad till ersättning av säljaren (återbekommande av köpeskilling. skadestånd eller vårdersättning). får köparen enligt 57 å andra stycket hålla inne godset. till dess han får betalt eller betryggande säkerhet ställs. Av 58å framgår att köparen inte alltid behöver återställa godset väsent- ligen oförändrat eller oförminskat. när han själv hävt köpet. Härifrån befrias han om godset är av våda förstört. försämrat eller minskat (jfr 17 å. avsnittet 2.8). om det har undergått förändring enbart genom sin egen beskaffenhet eller till följd av åtgärd. som för dess undersökande varit nödig eller som eljest vidtagits av köparen innan fel. på grund varav han vill häva köpet. märkts eller bort märkas. I vissa fall blir köparen trots att hävningsrätt alltjämt föreligger skyldig att utge ersättning för godsets användande (NJA 1934 s 533 och 1949 5 750). Sådan ersättning avräknas då från vad köparen är berättigad till. 1 lagen (1971:238) om hemförsäljning m m ges vissa tvingande regler om bla köp som ingås i konsumentens bostad. Enligt 5å första stycket ges konsumenten särskilt förmånlig ställning när avtal återgår enligt lagens bestämmelser.

98 Gä/Iande rätt 2.18

SOU 1976:66

2.16 Hemulsskyldighet

Med hemulsskyldighet. varom talas i rubriken till 59 å. avses säljarens ansvar för att godset utan hinder av tredje mans anspråk kan överlåtas till köparen. Om godset vid köpet finnes ha tillhört annan än säljaren. är säljaren enligt 59 å första stycket oberoende av om han själv är i god tro skyldig att ersätta köparen skada som därigenom tillskyndas denne. Är köparen i god tro. utsläcker denna omständighet ibland tredje mans rätt till godset. Var kö- paren. då köpet slöts. däremot i ond tro. är han enligt 59å andra stycket inte berättigad till ersättning som annars följer av första stycket.

Av NJA 1954 5546 följer att. när köparen har betalat köpeskillingen i förskott och säljaren inte förmår leverera därför att godset ingår i tredje mans konkurs. köparen har rätt att återfå köpeskillingen. oavsett om han varit i god tro eller ej. En sådan utgång förutsätter emellertid att parternas avtal skall ges den tolkningen att säljaren framför köparen skall bära risken för att godset blir indraget i konkursen.

2.17 Öppet köp

Öppet köp innebär att köparen enligt avtalet under viss tid har valrätt om han vill fullfölja köpet eller inte. När säljaren har avlämnat godset. skall köparen enligt 60å utöva valrätten inom den avtalade tiden eller. om be- stämd tid inte avtalats. utan oskäligt uppehåll. lntill dess godset har åter- lämnats. står köparen faran för godsets förstörelse. försämring eller minsk- ning (jfr 17 å. avsnittet 2.8).

I rättfallet NJA 1938 5621 gavs ett i den internationella juvelhandeln ingånget avtal den tolkningen. att köparen endast hade rätt att i dess helhet köpa eller avvisa ett parti om flera ädelstenar. När han inte kunde återställa en sten. vilken han sålt. blev han betalningsskyldig för hela partiet.

Enligt lagen om hemförsäljning har köparen vid försäljning mot kredit rätt att på visst sätt. oberoende av avtalet. frånträda köpet. I dessa fall står säljaren faran för bl a vådahändelse (4 å).

2.18 Vissa meddelanden enligt köplagen och konsumentköp- lagen

1 61 å köplagen är intagen en regel om att vissa meddelanden går på mot- tagarens risk. Det är meddelanden från köparen enligt 6 å om att i räkning upptaget pris inte godkänts. samt reklamationer enligt 26. 27. 52 eller 54 å. Vidare gäller det reklamationer från säljaren enligt 31 eller 32 å. Förutsättning är att meddelandet inlämnats för befordran med post eller telegraf eller annars avsänts på ändamålsenligt sätt. Angående reklamation genom frakt- förare se NJA 1921 s 246. varom i 2.105. Om meddelandet sedan blir försenat eller inte kommer fram. innebär detta inte någon inskränkning i avsändarens rätt. Av 61 å följer motsättningsvis att andra meddelanden enligt köplagen går på avsändarens risk.

Bestämmelsen i 61 å köplagen har en motsvarighet i l8å konsument-

sou l976:66 Gällande rätt 2.19 99

köplagen. vilken dock endast avser befordran med post eller telegraf. Här är det fråga om uppmaning att avlämna enligt 3 å. anspråk på grund av fel enligt 4å samt reklamation enligt 11 å.

2.19 Betydelsen av vissa vid köp brukliga uttryck

Det sista avsnittet i köplagen inleds med bestämmelser om innebörden av transportklausuler (62—65 åå). vartill 71 å ansluter.

1 62 å behandlas frin ombord (l'ob) med angivande av viss ort. Köparen skall befrakta fartyg eller tinga skeppsrum som erfordras för godsets frak- tande från sagda ort. Givetvis gäller avtalsvillkor enligt vilket säljaren skall ombesörja sådana åtgärder (jfr NJA 1923 s 609). Säljaren har enligt andra stycket att försända godset till Iastningsorten samt vidta de åtgärder i fråga om inlastning av godset vilka enligt lag eller sedvänja ankommer på av- lastare. Godset skall anses avlämnat. när det kommit innanför fartygets sida. lntill dess står säljaren faran oavsett om köpet avser speciesköp eller leveransavtal. Av fjärde stycket följer att den omständigheten att köparen skaffat transportlägenhet inte medför skyldighet för honom att undersöka godset före dess framkomst till bestämmelseorten. Inte heller inskränker det säljarens rätt enligt 15. 28 eller 39 å (bl a att hindra utgivande av godset och häva köpet). Slutligen föreskrivs i femte stycket att köparen är skyldig att betala mot konossement enligt 71 å. även om sådan betalning inte är utfäst.

När säljaren inte tillräckligt snabbt tillhandahöll godset för inlastning. fick han vidkännas avdrag på köpeskillingen för köparens kostnader för överliggetid (NJA 1926 5456).

En med fob jämförbar klausul är fritt å banvagn och liknande uttryck. Säljaren stod faran för skador vid inlastningen (NJA 1912 557). Säljaren hade valrätt i fråga om tidpunkten. Vid utövande av denna rätt hade han fog att utgå från att köparen ville ha godset till den ort där denne drev rörelse. Han fick därför ersättning för fraktkostnad (NJA 1917 s 538). l NJA 1921 5 267 skulle säljaren leverera successivt. Det ansågs åligga honom att utan avvaktande av order från köparen ombesörja varans försändande och i följd härav även att anskaffa järnvägsvagnar. Två justitieråd ansåg le- veransskyldigheten inte omfatta mer än vad köparen hade beordrat. Även i NJA 1922 s 511 ålåg det säljaren att skaffa vagnar; skäliga åtgärder var tillräckligt. 1 NJA 1922 s 612 var säljaren på grund av brist på vagnar befriad från skyldighet att anskaffa sådana. Oavsett att vagnbristen inte var okänd för köparen. ansåg majoriteten i_högsta domstolen att det ålegat säljaren att lämna meddelande till köparen. så att denne kunnat omhänderta godset på leveransorterna.

1 63 å behandlas klausulen_/'rakrfrirr(cosr &_freighr, 0 &,Å ej) med angivande av bestämmelseort. Säljaren skall då på egen bekostnad sända godset till bestämmelseorten. I fråga om tidpunkten för avlämnande gäller 10å. Kö- paren skall betala mot konossement eller fraktsedel enligt 71 å. även om sådan betalning inte är avtalad. Köparen är skyldig att i avräkning på priset betala frakt som säljaren inte betalat. Sker sådan betalning. innan priset förfallit till betalning. medför detta inte rätt till ränta.

100 Gällande rätt 2.19 sou 1976:66

Den som köpt varor fritt kylhus i Göteborgs frihamn har ansetts pliktig att betala tull..hamnavgifter och dylika kostnader (NJA 1949 5129).

Bestämmelserna i 63å gäller enligt 64å även vid försäljning med an- givande av viss bestämmelseort (t'/(cost. insurance, fre/gl”) eller (allvar”/t, assurance, fret). Säljaren skall därvid försäkra godset mot fara under trans- porten. Om han inte gör det. och köpet inte hävs i följd därav. har köparen rätt till ersättning för skada. Köparen har också rätt att själv ta försäkring och avräkna kostnaden från köpeskillingen.

Gods som såldes cif var underförsäkrat. För rätt till hävning krävdes att avtalsbrottet var väsentligt (NJA 1910 5 266; köpeavtalet var ingånget. innan köplagen trädde i kraft).

Om gods som skall försändas från en ort till en annan är sålt/"ritt (fi-anc'o) eller levererat eller fritt levererat på den senare orten. är godset enligt 65 å avlämnat först när det kommit fram till bestämmelseorten. Brukas däremot levererat i förening med något av uttrycken fraktfritt. cif eller caf skall föreskrifterna om de senare uttrycken gälla.

1 66 å behandlas fall där vid leveransavtal godsets myckenhet är angiven med uttryck som lämnar visst utrymme för val (cirka, från — till eller dylikt). Valrätten tillkommer säljaren. om det inte framgår av omständigheterna att det varit av hänsyn till köparen som myckenheten inte blivit bestämt angiven. 1 NJA 1913 566 men ej i NJA 1920 5533 ansågs köparen ha valrätten.

Om beteckningen cirka använts. skall detta anses innebära rätt till av- vikelse från den angivna myckenheten med 10 % i fråga om hel fartygslast och annars med 5 %. Vid leverans av stenkol i successiva fartygslaster var säljaren inte berättigad att minska hela leveransen med mer än 5 % (NJA 1917 s 256). Vid försäljning av "cirka 5—6 000" halvor sulläder ansågs le- veransen fullgjord med 4 750 halvor. Majoriteten i högsta domstolen till- lämpade 66 å köplagen. medan minoriteten tolkade avtalet (NJA 1921 s 557). Uppgift i köpekontrakt att försålt fartyg lastade "cirka 208 tons död vikt" ansågs innebära att i vart fall avvikelse som översteg 5 % var att bedöma som fel (NJA 1923 5550).

Har vid köp av gods. som skall sändas sjöledes till köparen. godset be- tecknats somfartygs/ast och har säljaren lastat in även annat gods. är köparen enligt 67å berättigad att häva köpet. om förfarandet kan lända honom till olägenhet. Vare sig köpet hävs eller inte är köparen berättigad till ersättning för skada.

1 68å behandlas vissa tidsangivelser. Vid åtgärd som avser godsets av- lämnande eller mottagande betyder uttrycket bör/"an (primo) av en månad sist månadens tionde dag. mitten (medio) elfte-tjugonde dagen samt slut (ultimo) återstående dagar. Vid köp av värdepapper avses i stället månadens första. femtonde respektive sista dag. Är dessa dagar helgdag. förskjuts tiden i de båda första fallen till närmaste helgfria dag och i det tredje fallet till närmaste föregående helgfria dag. Verkan av helgdag och lördag är en helt. annan än vad som (för andra situationer) följer av 2 å lagen (l930:l73) om beräkning av lagstadgad tid.

Om säljaren har förbundit sig till avskeppning eller avlastning inom viss tid. är åtagandet enligt 69å fullgjort. när godset blivit inlastat före den bestämda tidens utgång. Utfärdas konossement och framgår inte av ko-

sou l976:66 Gällande rätt 2.19 101

nossementet att inlastningen är verkställd i rätt tid. får köparen avvisa godset.

Enligt 70å betyder "kontant" att säljaren inte behöver låta utge godset till köparen med mindre köpeskillingen betalas (jfr NJA 1942 5653. där köparen kom i dröjsmål genom att betala fem dagar efter leveransen). Om godset ändå utges. åligger det köparen att genast fullgöra sin betalnings- skyldighet.

När varor sålts "per extra kassa" hade säljaren inte rätt att som villkor för leverans kräva bankgaranti (NJA 1919 s 84). Betalningsklausul i faktura "30 dagar 5 % eller 5 månunetto mot accept” ansågs vid leveransavtal skola ges den innebörden att säljaren inom 30-dagarstiden skulle antingen betala eller överlämna accept (NJA 1928 s 101). Köpare som vid handelsköp inte protesterat mot betalningsbestämmelse i faktura hade bevisbördan för sitt påstående om längre kredit;jfr 6 å. Betalningstiden räknades från fakturans utställande (NJA 1940 s 107).

1 71 å behandlas förbindelse att betala mot konossement eller fraktsedel som nämns i 16 å samt förbindelse att mot erhållande av sådant dokument godkänna växel. Köparen får inte undandra sig betalning eller godkännande på den grund att godset inte kommit fram eller att han inte haft tillfälle att undersöka det. Säljaren skall tillhandahålla fraktsedel. räkning samt. när han skall hålla godset försäkrat. försäkringsbrev.

Om köparen haft tillfälle att undersöka godset och därvid konstaterat ej ringa fel. kan han häva köpet utan att lösa dokumenten (NJA 1914 s 602). Det förhållandet att han enligt 56å inte behöver ta godset i sin besittning medför att mot honom inte kan åberopas att han inte undersökt godset och reklamerat. när han avvisat dokument och gods (NJA 1925 542). 1 NJA 1924 5562 befanns godset vara behäftat med ringa fel. varför rätt till hävning inte förelåg. Köparen ansågs skyldig att lösa dokument med köpeskillingen minskad med ett mot felet svarande belopp.

1 rättsfallen NJA 1921 s 322 och s 326 var det fråga om betalning "kassa mot dokument". Som dokument godtogs. i det förra fallet. handlingar som gjorde det möjligt att få ut godset från tullnederlag och. i det senare. med hänvisning till handelsbruk en av säljarens ombud utfärdad förbindelse om- fattande order till redare att på villkor som fanns upptagna i ett av ombudet innehaft konossement av den befraktade egendomen lämna ut köparens del (delivery order).

SOU 1976:66

3 Formulärrätten vid köp

3.1 Allmänt

De formulär som spelar så stor roll inom moderna avtalsförhållanden har också stor utbredning vid köp.[ Till formulären kan då räknas inte endast allmänna kontraktsvillkor. ofta benämnda allmänna leveransvillkor. utan också villkor förekommande på tryckta ordersedlar. ordererkännanden. fak- turor o dyl. Även de senare är avsedda att bli bindande i avtalsförhållanden. Villkoren är ofta utarbetade av branschorganisationer. Stundom har de till- kommit genom förhandlingar mellan organisationer på ömse sidor. Man brukar kalla formulär som har tillkommit efter förhandlingar "agreed do- cuments".

Villkoren blir ibland en del av avtalsinnehållet genom att de är tryckta på blanketter som ifylls vid avtalsslutandet med avtalets individuella be- ståndsdelar.-dvs uppgifter om objekt. pris. leveranstid osv. Stundom hänvisas till villkoren på blanketterna eller vid ingående av avtal. Här är inte platsen att gå närmare in på de avtalsrättsliga frågeställningar som formulärrätten kan ge upphov "till. Inte heller skall något försök göras att kartlägga ut- bredningen av formulär inom olika näringsgrenar. Avsikten är enbart att med några exempel från ett antal av de viktigare formulären illustrera hur formulärrätten avviker från köplagen. särskilt beträffande säljarens förplik— telser. Endast sådana bestämmelseri formulären som behandlar ämnen som också regleras i köplagen kommer att tas upp. medan sådant som rör rit- ningar. verktyg. kontroll osv. helt förbigås. De formulär som avses rör hu- vudsakligen verkstadsindustriens produkter. Även några internationella for- mulär som begagnas för att bestämma transportvillkor m m och för be- talningen skall beröras.

De formulär för leverans av verkstadsindustrins produkter som skall stu- deras särskilt i det följande är:

Allmänna bestämmelser av år 1960 för leveranser till Statsverkets myn- digheter utom försvarsväsendet av gods av beställningskaraktär (Sig 60).

Allmänna bestämmelser av år 1961 för leveranser till Statsverkets myn- digheter utom försvarsväsendet av gods av standardkaraktär (Standard 61). Formulären har tillkommit efter förhandlingar mellan representanter för staten och för verkstadsindustrin. Båda dessa formulär är rekommenderade för användning också vid leveranser till kommunala myndigheter och fö- retag. Det torde däremot inte användas vid försäljning till privata företag.

103

1 Jfr till det. följande Nial. Från individualism till kollektivism — en ut- vecklingslinje i avtalsrät- ten under ett halvsekel. Minnesskrift utgiven av juridiska fakulteten i Stockholm. 1957. s 190 ff'. Vahlén. Köplagen och formulärråtten. Festskrift till Nial. Sthlm 1966. s 531 ff. Bernitz. SvJT 1972 s 401 ff.

104 Formulärrätten vidköp 3.2 sou l976:66

Allmänna leveransbestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk och elektrisk utrustning inom och mellan Danmark. Finland. Norge och Sverige. antagna år 1971 av bl a Sveriges Mekanförbund (NL 70). Detta formulär torde tillämpas allmänt vid leveranser av maskiner till företag inom det svenska näringslivet.

General conditions for the supply of plant and machinery for export. prepared under the auspices of the United Nations Economic Commission for Europe, Geneva. March 1953 (här kallade ECEB). Detta formulär brukas främst vid internationella avtal.

Samtliga de nu nämnda formulären har varianter med särskild reglering för det fall att leverantören också skall ombesörja montage. Dessa förbigås emellertid här. Till jämförelse nämns på ett par ställen även formuläret NLS 67 — allmänna bestämmelser för leverans av skruv. spik samt liknande verkstadsprodukter inom och mellan Danmark. Finland. Norge och Sverige. antagna år 1967 av bla Sveriges Mekanförbund.

Formulärrättens bestämmelser om säljarens förpliktelser kan sägas vara i högre grad än köplagens inriktade på att bevara säljarens och köparens goda affärsrelationer. även om dröjsmål inträffar eller om gods som levereras är felaktigt. Hävningsbefogenheten för köparen är därför som regel mycket begränsad. Utformningen av systemet har sin förklaring i att man på säl- jarsidan har den uppfattningen att vid tillverkning leverantören löper en betydande risk. särskilt om köpet avser en produkt som avpassats särskilt efter köparens behov och som inte kan avsättas på den allmänna marknaden. Det brukar också framhållas att hävning är en sanktion som kan vara verk- ningsfull när det gäller ett enstaka avtalsförhållande men som såvitt möjligt bör undvikas vid fortlöpande affärsförbindelser. I dessa senare fall är ett eventuellt kontraktsbrott en omständighet som kan beaktas vid förhand- lingarna om kommande beställningar och leveranser. Under sådana för- hållanden är behovet av stränga sanktioner inte så stort. Ofta är fö inte heller köparen intresserad av att avtalet hävs. eftersom han vet att det i praktiken är omöjligt att utan avsevärd tidsutdräkt få ersättningsleverans från annat håll.

3.2 Dröjsmål

Vid leveransförsening visar sig den nyss berörda skillnaden i uppläggning redan genom formulärbestämmelsernas mer flexibla regler om hur leve- ranstiden — dvs den tidpunkt som är avgörande för om dröjsmål överhuvud skall anses föreligga — bestäms. Såväl NL 70. ECEB som de statliga be- stämmelserna Sig 60 och Standard 61 föreskriver sålunda att om avtalad leveranstid inte kan hållas på grund av sådana omständigheter som i for- mulären anges som befrielsegrunder(force majeure). skall leveranstiden för- längas med tid som med hänsyn till omständigheterna må anses skälig. Ett sådant. formulär som NLS 67 går ännu längre och ger dessutom säljaren en generell rätt att oavsett anledningen förlänga den avtalade leveranstiden med en fjärdedel. dock minst en vecka och högst en månad. Han skall dock utan oskäligt dröjsmål underrätta köparen om befarat överskridande av leveranstiden. Köplagens system medger överhuvud inte någon sådan

sou l976:66 Formulärrätten vidköp 3.2 105

förlängning. Även om förseningen må vara föranledd av helt ursäktliga förhållanden föreligger enligt lagen dröjsmål om den ursprungligen avtalade tiden för avlämnande inte iakttas. Enligt exempelvis Sig 60 däremot anges uttryckligen to m att förlängning skall kunna ske även när leveranstid som redan blivit förlängd visar sig inte kunna hållas. Dessa bestämmelser har emellertid såtillvida en spärr som en hävningsrätt för köparen — för övrigt även för leverantören — slutligen kan inträda om leveransen försenas med mer än en tredjedel av den ursprungliga avtalade leveranstiden eller oavsett dennas längd med mer än nio månader. Det fordras dock. i de force majeure- situationer det här är fråga om. att det dessutom kan antas att avtalet inte utan väsentlig olägenhet för den som vill häva kan fullgöras senare. Dessutom måste beställaren — om det är han som häver — ersätta leverantören för de kostnader denne före hävningen hunnit lägga ned för att fullgöra avtalet.

Ersättnjmgsskyldigheten omfattar dock inte vad som på annat sätt kan komma till nytta i leverantörens rörelse eller som denne i annan ordning får ersättning för.

Om anledningen till dröjsmålet inte är force majeure på säljarens sida — och inte heller någon beställarens handling eller underlåtenhet — kan enligt Sig 60 inte förlängning av den avtalade leveranstiden begäras av säljaren. Å andra sidan får köparen vid mera normalt dröjsmål — sådant som inte kan sägas bero på att säljaren väsentligt åsidosatt sina förpliktelser — inte häva avtalet förrän dröjsmålet varat längre än en tredjedel av den ursprung- ligen avtalade leveranstiden eller mer än nio månader. Till en början be- gränsas istället verkningarna av dröjsmålet till att köparen kan bli berättigad till vite. Ej ens denna rättsverkan följer dock utan vidare av bestämmelserna. För att vite skall kunna utgå måste nämligen särskilt avtal ha träffats härom. Formellt sker detta genom att de i den förtryckta vitesklausulen utelämnade procentsatserna fylls i genom särskild påskrift. Har beräkningsgrunderna inte angivits blir klausulen inte till någon del gällande mellan parterna. Tanken har varit att vitesklausul inte generellt skall krävas av de upp- handlande myndigheterna. utan att vite bör reserveras för fall när det tjänar ett verkligt ändamål. Har vite inte föreskrivits blir det vid normala fall av leveransförsening överhuvud inga påföljder för säljaren så länge inte köparen enligt den nyss berörda tidsregeln på grund av dröjsmålets absoluta längd blir berättigad att häva avtalet. Har vite avtalats blir detta till en början den enda påföljden. Något annat skadestånd ifrågakommer inte.

Vid allvarligare dröjsmål har emellertid staten i sina upphandlingsformulär förbehållit sig en mer långtgående rätt att häva. Beror dröjsmålet på att leverantören väsentligt åsidosatt sina förpliktelser att sätta igång arbetet eller eljest vidta åtgärder inom sådan tid att leveransen kan fullföljas i rätt tid. får beställaren. försåvitt dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom och leverantören insett eller bort inse detta. häva avtalet efter leveranstidens utgång. Hävning pga anteciperat dröjsmål lär som regel inte kunna ske.2 Betonandet av att säljaren skall ha åsidosatt sina förpliktelser torde få upp- fattas så att hävningsrätt endast föreligger när dröjsmålet beror på omstän- digheter som legat innanför säljarens kontroll. Beställaren har om hävning sker på denna grund också rätt till antingen skadestånd eller vite. För att vite skall kunna väljas fordras dock att vitesklausul avtalats. Om skadestånd 2Vahlén a a s 542 f.

106 Formulärrätten vidköp 3.2 SOU l976:66

väljs är detta begränsat till att omfatta det belopp varmed beställarens rätt att få leveransen utförd på annat håll överstiger det överenskomna priset. Om vid dröjsmål med leverans hävning ej kommer i fråga har beställaren rätt till vite om detta avtalats men något skadestånd utgår i sådant fall inte.

Standard 61 är något strängare mot säljaren än Sig 60 såväl beträffande köparens rätt att häva som beträffande dennes rätt till skadestånd. något som kan förklaras med att Standard 61 — som benämningen antyder — avser standardprodukter. inte särskilt tillverkat gods. Liksom enligt Sig 60 har köparen hävningsrätt dels när säljaren väsentligt åsidosatt sina förpliktelser. dels när dröjsmålet oavsett anledningen varat viss tid. Den absoluta tids- gränsen om nio månader i Sig 60 är dock här förkortad till tre månader. Å andra sidan modifieras den sistnämnda hävningsregeln såtillvida att enligt Standard 61 hävning överhuvud inte kan inträda förrän dröjsmålet varat i åtminstone tre veckor.

Skadestånd som ett alternativ till avtalat vite utgår enligt Standard 61 oavsett om anledningen till att avtalet hävs är att säljaren väsentligen åsi- dosatt sina förpliktelser eller att dröjsmålet blivit alltför långt. Som nyss framgick omfattar valrätten enligt Sig 60 skadestånd endast i det förra fallet.

Leveransbestämmelserna i NL 70 har en än mer begränsad hävningsrätt för köparen vid leveransförsening. Det normala vid dröjsmål — även om detta kan läggas säljaren till last som försummelse — förutsätts vara att endast vite skall utgå. Inte heller denna rätt för köparen är emellertid alltid given. Må det med hänsyn till omständigheterna i fallet skäligen kunna antas att köparen inte åsamkats någon skada genom försening skall inte ens vite utgå. Kommer vite i fråga utgör detta 0.5 % per vecka av den del av det avtalade priset. som hänför sig till den del av godset. vilken till följd av dröjsmålet inte kan tas i avsett bruk. Överstiger ifrågavarande pris 500000 kr reduceras vitet på den överskjutande delen och utgår på denna med blott 0.25 % per vecka. En absolut spärr anges också för vitet. Detta skall sammanräknat inte överstiga 7.5 % av den del av priset som hänför sig till den del av godset som icke kan tas i avsett bruk. Erläggande av vite utesluter köparen från rätten till varje annan gottgörelse i anledning av säljarens dröjsmål med att avlämna godset. såvida inte avtalet trots allt sedermera hävs.

Hävning kan ske om dröjsmålet fortfar så länge att det ackumulerade vitet uppnår föreskrivet maximum. 7.5 % av priset på försenad del av le- veransen. vilket som kortast motsvarar ett dröjsmål på 15 veckor. Befo- genheten att häva inträder dock inte heller nu omedelbart. Först skall kö- paren skriftligen kräva leverans och fastställa en skälig frist härför. Vid bestämmandet av fristens längd skall till yttermera visso skälig hänsyn tas till redan inträffat dröjsmål. Försitts även denna slutliga frist får köparen genom skriftlig förklaring häva. men bara om säljaren underlåtit att göra lllt vad på honom ankommer och endast beträffande den del av leveransen som inte kunnat tas i avsett bruk. Under vissa förutsättningar är köparen också. utöver det vite han må ha uppburit. berättigad till ett begränsat ska- destånd. Detta skall fastställas med hänsyn till omständigheterna. men får inte — såvida annat ej överenskommits — överstiga 7.596 av värdet på den del som inte kunnat tas i avsett bruk.

SOU 1976:66 Formulärrätlen vidköp 3.3

ECEB har utgjort förebild till NL 70 och dess föregångare och innehåller beträffande leveransförsening en reglering som i stort sett är likalydande. I praktiken torde det angivna systemet innebära att hävningsbefogenheten för köparen i stort sett bara kan användas i sådana fall då det är klart att leveransen inte kommer att fullgöras av säljaren.

De tidigare nämnda NLS 67 har i och för sig en hävningsrätt för köparen vid säljarens dröjsmål. Denna rätt. som är begränsad till icke levererat gods. torde emellertid kunna anses som ganska uttunnad m ht säljarens om- nämnda möjligheter att förlänga leveranstiden. Köparen har vidare om han häver endast rätt att kräva ersättning "för de utgifter han skäligen åsamkats vid avtalsenligt fullgörande av kontraktet”. Från varje annan rätt gentemot säljaren i anledning av leveransförsening är köparen utesluten. Innebörden av den ytterligt begränsade skadeståndsregeln förefaller något oklar.

Jämfört med köplagens regler innebär de anförda exemplen givetvis en långtgående inskränkning av köparens rättigheter. Lagen utgår i första hand från den genom kontraktsbrottet förfördelade partens situation. Vid han- delsköp — som det i praktiken här regelmässigt är fråga om — skall som bekant varje dröjsmål. oavsett längden hos detta och utan att köparen be- höver visa dess väsentlighet. medföra rätt för köparen att häva köpet. Häv- ningsbefogenheten är bara inskränkt för det fall att det som är fördröjt utgör en ringa del av godset. Skadestånd skall vidare när det gäller bestämt gods utgå så snart säljaren inte kan visa att dröjsmålet inte beror på hans försummelse — en pga den omkastade bevisbördan i praktiken nära nog lika sträng regel som den som gäller vid leveransavtal. dvs ett i princip strikt ansvar.

Köplagen känner inte heller någon beloppsbegränsning när skadestånd skall utgå. utan köparen är berättigad till full ersättning för den skada han visar sig ha lidit.

3.3 Felaktigt gods

ÄVen vid den andra huvudtypen av kontraktsbrott — att godset är felaktigt — kan man i formulärbestämmelserna utskilja den tidigare antydda olikheten i förhållande till köplagens system. Formulären vill inte. såsom köplagen. att kontraktsbrottet normalt skall få den verkan att köparen sedan han funnit godset felaktigt. skall kunna komma ifrån avtalet för att i stället vända sig till en annan säljare. Åtminstone från säljarsidan vill man hellre se det så att det gynnsammaste för båda parter bör vara att avtalet består och det påtalade felet i stället medför att en skyldighet att reparera eller byta ut godset inträder för säljaren. Så som formulären ofta är avfattade framstår felet närmast som en omständighet som utlöser säljarens avtalsenliga skyl- dighet- att inom ramen för lämnad garanti ställa godset i funktionsdugligt skick. Först om han brister i fullgörandet av denna skyldighet genom att felet inte blir avhjälpt eller godset utbytt inom skälig tid efter det att köparen skriftligen påkallat det. får köparen rätt att göra gällande befogenheter som liknar de traditionellt köprättsliga.

Sig 60 anger- utan inskränkningar att säljaren skall avhjälpa fel på egen bekostnad. Beställaren skall emellertid om felet är av sådan art att det inte

107

108 Formulärrätten vid köp 3.3 SOU l976:66

är lämpligt att avhjälpa det på godset uppställningsplats. underlätta arbetets utförande genom att för bearbetning. ändring eller utbyte till leverantören åfersända felaktig del. NL 70 lägger i sådant fall en del av kostnaderna på köparen genom att denne får stå risken och bära kostnaden den ena vägen av transporten. nämligen till säljaren. ECEB går ännu längre och fördelar kostnaden och risken för transport av delar i samband med garantifall så mellan parterna att säljaren. om annat inte överenskommits. överhuvud inte behöver kalkylera med några kännbara utgifter härför. Köparen skall nämligen enligt detta formulär i princip stå kostnad och risk under båda vägarna av transporten. låt vara att detta. beroende på vilken transportklausul som valts. inte alltid behöver vara fullt hela avståndet mellan uppställ- ningsplatsen och säljarens fabrik. Säljaren skall vidare enligt ECEB anses ha fullgjort sina förpliktelser att avhjälpa felet genom att till köparen avlämna vederbörligen reparerad eller i utbyte levererad del. Han behöver m ao inte utföra eller bekosta inmontering av den reparerade delen. NL 70 är på denna punkt något välvilligare mot köparen. Om det med hänsyn till omstän- digheterna i fallet må anses skäligt skall nämligen. enligt vad som tilläggs. säljaren svara för kostnaderna för inmonteringen.

Enligt köplagen har säljaren endast en mycket begränsad rätt att genom ett erbjudande om felets avhjälpande förekomma att köparen gör köprättsliga befogenheter gällande. Köparen behöver bara nöja sig med sådan rättelse om den kan äga rum så snabbt att felet blir avhjälpt innan säljaren kommer i sådant dröjsmål i förhållande till den ursprungligen avtalade leveranstiden att köparen på grund därav skulle ha haft rätt att häva köpet. Dessutom skall det vara uppenbart att köparen inte har kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske. Av lätt insedda skäl är det sällan som säljaren har möjlighet att utnyttja denna rätt. Köplagen ser alltså omedelbart själva felet som ett kontraktsbrott vilket. om det är väsentligt. gör köparen berättigad att häva köpet. Är felet inte väsentligt eller om köparen så föredrar äger han i stället fordra avdrag på priset. Vid leveransavtal kan han vid väsentligt fel också kräva att i stället felfritt gods levereras.

Man bör emellertid inte se den långtgående rätt att avhjälpa fel som säljaren regelmässigt har enligt formulären som enbart en för säljaren förmånlig reglering. Denna rätt är ju samtidigt en skyldighet för säljaren och ofta är det för köparen mest gynnsamt att när fel uppkommer kunna påkalla att leverantören avhjälper felet. Denne är av naturliga skäl den som i de flesta fall är bäst skickad att utan tidsutdräkt kunna fackmässigt återställa godset i fullgott skick. Köplagen geri intet fall köparen rätt att hos säljaren påfordra fels avhjälpande. Dessutom utgår köplagens system från att ett fel skall ha förelegat. i varje fall "in nuce". vid tiden för farans övergång —dvs i regel när godset avlämnades — föratt det skall bli köprättsligt relevant. Formulären har här en för köparen något förmånligare reglering. Säljarens ansvar avser nämligen fel som uppstår vid riktigt handhavande av godset och som visar sig under garantitiden. som regel ett år (Standard 61. som avser gods av standardkaraktär. har en kortare tid. sex månader). Även om bestämmelserna regelmässigt undantar fel som orsakas av bl a "normal förslitning och försämring” torde detta innebära att säljarens utfästelse när- mast är vad som brukar kallas en funktionsgaranti. Garantitiderna brukar dessutom förlängas med tid under vilken godset varit obrukbart till följd

sou l976:66 Formulärrärten vidköp 3.4 109

av fel och vidare brukar utbytta delar garanteras enligt samma regler som gäller för det ursprungliga godset.

För det undantagsfall att säljaren underlåter att avhjälpa felet inom skälig tid efter det detta påkallats av köparen föreskriver såväl de statliga upp- handlingsbestämmelserna Sig 60 och Standard 61 som numera även NL 70 en hävningsbefogenhet för köparen. Felet skall emellertid vara väsentligt för köparen och dessutom skall leverantören ha insett eller bort inse felets väsentlighet. Detta torde innebära en för säljaren förmånligare reglering än som följer av köplagen. Härtill kommer att enligt NL 70 hävningsrätten endast omfattar öen del av godset som till följd av säljarens underlåtenhet inte kunnat tas i avsett bruk. Sig 60 och Standard 61 ger däremot köparen rätt att häva "avtalet".

ECEB medger över huvud inte någon hävningsrätt för köparen vid fel ens om säljaren underlåter att avhjälpa detta. Dessa bestämmelser har i stället som sanktion att köparen i så fall äger låta utföra nödvändiga re- parationer på säljarens risk och bekostnad. förutsatt. som det heter. att han därvid förfar med omdöme. De statliga upphandlingsformulären och NL 70 har på "liknande sätt detta som en alternativ påföljd om hävning inte sker eller felet inte är väsentligt. Som ytterligare alternativ ger de statliga bestämmelserna köparen rätt att fordra prisavdrag som svarar mot felet. en påföljd som NL 70 eller ECEB över huvud inte nämner. NLS 67 har som enda sanktion mot att säljaren inte infriar sin skyldighet att utbyta felaktigt gods en rätt för köparen att hos tredje man inköpa nytt gods till en kvalitet som motsvarar det felaktiga godset. "Under förutsättning att godset inköpts till lägsta möjliga pris äger han även rätt att återkräva den för det felaktiga godset erlagda köpesumman" (NLS 67 punkt 18). Vad som avses med den citerade bestämmelsen kan blott anas.

Som bekant ger köplagen. vare sig köpet hävs eller ej. köparen en långt- gående rätt till skadestånd även vid fel. varvid skadeståndet liksom vid dröjsmål i princip skall beräknas så att det täcker köparens hela förlust. l formulären är det däremot ett genomgående drag att säljarens ansvar vid fel normalt skall vara uttömt genom att godset blir ställt i leveransdugligt skick eller köparen gör någon av de tidigare nämnda befogenheterna gäl- lande. Endast för det fall att säljaren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet ges köparen en rätt till ersättning för andra skador till följd av fel än skador på godset. Personskada. skada på egendom som inte omfattas av avtalet eller utebliven vinst ersätts sålunda endast vid. som det enligt i stort sett likalydande formuleringar heter. "handling eller underlåtenhet. som innebär försummelse att ta vederbörlig hänsyn till sådana allvarliga följder som en samvetsgrann leverantör normalt borde ha kunnat förutse. eller medvetet bortseende från följderna av sådan handling eller underlåtenhet."

3.4 Annan befrielse

Regler om ansvarsbefrielse i standardvillkor är kanske de som brukar bli föremål för mest kritik. eftersom de inte sällan går mycket långt till säljarens fördel. Sig 60 och Standard 61 har emellertid en uppräkning av omständigheter på grund av vilka avtalets fullgörande skall ha "förhindrats"

110 Formulärränen vidköp 3.5 sou 197656

3 Vahlén a a s 552.

" Skriften finns även med svensk översättning utgiven på Exportför- eningens förlag. Stock— holm 1954.

som i väsentliga delartorde ledatill ungefär samma resultat som 24 & köplagen. Sakligt sett torde det främst vara "arbetskonflikt" och "omfattande driftsstörningar hos leverantör eller underleverantör" som innebär en mer vittgående ansvarsfriskrivning än som följer av lagen. NL 70 går åtskilligt längre. Här nämns bl a knapphet på transportmedel. allmän varuknapphet. kassation av större arbetsstycken. inskränkningar i fråga om drivkraft samt fel i eller försening av leveranser från underleverantör som i sin tur beror på någon av de angivna befrielsegrunderna. Särskilt det sistnämnda innebär att de yttre gränserna för säljarens ansvar blir vaga och obestämda eftersom avtalen ofta inte gör klart vad som är underleverans och när sådana får förekomma.3 Det krävs dock även här att den åberopade befrielsegrunden verkligen hindrar avtalets fullgörelse. ECEB innehåller inte denna befriel- segrund och har heller inte med kassation av större arbetsstycken. De in- ternationella bestämmelserna är alltså på denna punkt inte obetydligt stränga- re mot säljaren.

3.5 Leveransklausuler

Incoterms 1953 utgörs av en samling internationella regler för tolkning av de handelstermer som mera allmänt används vid köp mellan säljare och köpare i skilda länder. De har utarbetats av Internationella handels- kammaren i Paris (ICC). Avsikten är att de skall tillhandahålla ett medel att komma tillrätta med de skiljaktigheter som finns mellan handelsbruk i olika länder. Tekniken skiljer sig från den som används vid utformningen av allmänna bestämmelser i standardformulär. I stället för att utgå från vissa bestämda frågeställningar — tex vad som skall gälla i fråga om pris. avlämnande o dyl — som sedan behandlas i en eller flera på varandra följande bestämmelser. inriktas här intresset mot vilken klausul som har valts i det speciella fallet. Genom att exempelvis priset anges C.l_F. kan sedan vissa konsekvenser fastställas. Incoterms 1953 anger nio vanligt förekommande klausuler och definierar därefter köparens och säljarens förpliktelser vid var och en av dessa. De klausuler som behandlas är: Ex works. F.O.R.. F.A.S.. F.O.B.. C.&F.. C.I.F.. Freight eller Carriage Paid to. Ex Ship och Ex Quay. Som ett tillägg till de klausuler som ICC definierat 1953 har sedermera tillkommit två ytterligare klausuler Delivered arfranrier. . . och Delivered . . . dury paid. Dessa senare definitioner har emellertid ansetts inte ännu ha nått sådan grad av allmänt erkännande att de utan vidare kan jämställas och införlivas med Incoterms. De ges dock ut som ett supplement till den halvofficiella skrift "Incoterms 1953” som publiceras av ICC/*

Allmänna bestämmelser kan liksom en författningstext ges den grad av fullständighet som i varje fall anses önskvärd. Den teknik som Incoterms ger uttryck för medför däremot med nödvändighet att regleringen blir mer begränsad. Reglerna ger sig varken ut för att behandla alla handelstermer som förekommer i den internationella handeln eller att ens i fråga om dem som tas upp uttömmande ange alla skyldigheter som köpet medför för par- terna. Så är exempelvis ett så viktigt ämne som rättsföljderna av parts kon- traktsbrott — ett ämne som enligt vad som framgått regelmässigt tas upp i standardavtalen — överhuvud inte berört i Incoterms.

SOU l976:66

Incoterms används allmänt i internationella förhållanden och förordas även av UNCITRAL.5 Klausulerna har i vissa branscher genom uttrycklig hänvisning tagits in i fö likalydande standardformulär varvid skillnaderna dem emellan alltså begränsas till de villkor som styrs av resp klausul. Sam- ordningen mellan Incoterms och mer fullständiga allmänna leveransvillkor kan också ske genom att de skyldigheter som anges i definitionerna mer eller mindre fullständigt arbetas in på lämplig plats i villkorstexten.

3.6 Remburs

Vid rembursuppdrag sluts vanligen avtalet mellan köparen och den av denne anlitade rembursbanken med hjälp av formulär. Regelmässigt har dessa i sin tryckta text en hänvisning till Uniform customs and practice för documentary credits, utarbetade av Internationella handelskammaren (ICC) 1974. Dessa anger de regler som skall gälla för uppdraget. När sedan banken avger sin förklaring till säljaren om att remburs öppnats brukar likaledes de därvid återgivna rembursvillkoren innehålla en kalusul om att de en- hetliga rembursreglerna skall gälla för rembursen.

Den senaste revideringen av rembursreglerna 1974 var föranledd av ut- vecklingen på den internationella handelns och transporträttens område. Användningen vid köp av de traditionella klausulerna fob och cif hade alltmer kommit att ersättas av villkor enligt vilka avlämnandet i stället äger rum hos köparen. På transportsidan hade genomgående transporter med anlitande av olika transportsätt och under användning av pallar och containers i allt högre grad kommit att ersätta de tidigare helt dominerande sjötransporterna vid vilka godset lossades direkt från fartygets lastrum. Detta fordrade en översyn av framförallt de regler som gällde fraktdokumenten och de förenklade rutiner för framställandet av dessa som var under ut- veckling.

Reglerna inleds med några allmänna bestämmelser och definitioner. Där- efter behandlats vad som menas med återkallelig resp oåterkallelig remburs och innebörden av att en oåterkallelig remburs är bekräftad. Några regler som fastslår vad som gäller vid olika notifikationssätt upptas också. De följande artiklarna preciserar närmare de förpliktelser och det ansvar som åvilar parterna i rembursförhållandet. Härefter kommer de också från köp- rättslig synpunkt viktiga reglerna med föreskrifter om beskaffenheten hos de dokument som säljaren skall presentera för att få uppbära betalning. Här framgår bl a att bankerna i princip endast löser in "rena" dokument och att anteckningar om bristfälligheter i gods eller förpackning sålunda endast godtas om och i den mån rembursuppdraget uttryckligen anger vilket slags avvikelser som får förekomma. Konossement som utfärdats av speditör godtas endast om detta är särskilt medgivet enligt uppdraget och detsamma gäller konossement som hänvisar till och är beroende av villkoren i ett certeparti. Däremot godtas. om annat inte är särskilt angivet. genomgångs- konossement som upprättats av redare och detta även om de avser flera olika transporter. Likaså accepteras s k short form bills of lading och ko- nossement av redare som avser befordran av gods i samlastningsenheter såsom på flak eller i containers. Alltjämt gäller vid sjötransporter att ko-

F ormulärrätten vid köp 3 .6 l l l

5 Den praxis som faktiskt tillämpas torde emellertid i vart fall numera inte sällan vara mer nyanse— rad än som anges i Inco- terms. Se härom Hellner i Internationellt material rörande civilrätt. sam- manställt av Lars Kilan- der. Stockholms univer— sitet juridiska institutio- nen. l974 (offsettryck). s ll.

112 Formulärrätten vidköp 3.6 SOU 197666

nossement måste utvisa att godset lastats i eller tagits ombord på ett namngi- vet fartyg.

Om det vid 5 k kombinerade transporter inte särskilt framgår av de in- struktioner som lämnas vid rembursuppdraget vilket slags dokument som fordras och/eller vem som skall utfärda detta. godtar bankerna de dokument som presenteras. Skall i den kombinerade transporten ingå en sjötransport upprätthålls i detta fall inte kravet att dokumentet skall utvisa att godset tagits ombord.

Efter avsnittet om de olika dokumenten följer ett avsnitt med varjehanda föreskrifter. bl a om sådana frågor som tids- och kvantitetsangivelser samt den tid inom vilken dokument senast måste presenteras. Reglerna avslutas med vad som gäller beträffande överlåtelse till tredje man av den rätt som följer av rembursen.

SOU 1976:66

4 Utländska förhållanden

4.1 Norden

4.1.1 Norge

Av den tidigare redogörelsen för utredningens uppdrag (avsnittet 1.1) har framgått att förslaget tillkommit i samverkan med övriga nordiska länder utom Island.l I Norge bestämdes emellertid liksom i Sverige att den där tillsatta kommittén skulle forcera arbetet med att reda ut frågan om köp- lagens regler kunde anses tillfredsställande vid tillämpning på konsument- köp och avge ett särskilt betänkande om dessa spörsmål. I enlighet med dessa planer avgav kommittén ett delbetänkande angående konsumentköp i december 1972.2 Förslaget innebar att ett antal särskilda bestämmelser. tillämpliga enbart på konsumentköp. skulle fogas till den allmänna köplagen. Reglerna skulle vara tvingande i den meningen att konsumenten inte på grund av avtal skulle kunna ges sämre rättigheter än dem han tillförsäkrades i lagen. ] första hand lade förslaget vikt på köparens skydd vid försenad leverans och när varan var felaktig. Utöver de särskilda konsumentskydds- reglerna föreslogs samtidigt med giltighet för alla slags köp att en gene- ralklausul togs in i köplagen. Med stöd av denna gavs domstolarna en allmän fullmakt att åsidosätta oskäliga avtalsvillkor eller handelsbruk. Vidare fö- reslogs med generell giltighet att den i 54 & köplagen angivna preskriptions- fristen skulle förlängas från ett till två år. I övrigt ansågs att reformeringen av den allmänna köplagen borde anstå till dess utredningsarbetet framskridit så långt att samtliga ändringar kunde göras i ett sammanhang.

Det avgivna delbetänkandet föranledde en proposition som emellertid gick åtskilligt längre än kommitténs förslag. (Ot.prp. nr 25 1973—74). Ett flertal av den allmänna köplagens bestämmelser. bl a 21—27 och 42—58 åå. föreslogs med vissa ändringar och tillägg bli tvingande till konsumentens förmån. Beträffande säljarens skadeståndsansvar medgavs dock viss rätt till inskränkande avtalsvillkor. Dessutom föreslogs enstaka ändringar av de all- männa reglerna. Bl a särreglerades hävningsrätten vid tillverknings- och be- ställningsköp. De föreslagna ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1975.

Härefter har den norska kommittén återupptagit arbetet med köplags- revisionen. Därvid har den i enlighet med vad som uttalades av depar- tementet i propositionen till de nyss berörda ändringarna i köplagen även

113

1 Den isländska köplagen ansluter sig nära till mot- svarande skandinaviska lagar. Den antogs ur- sprungligen 1911. Nu gällande lag från 1922 överensstämmer i hu- vudsak med den tidigare lagen.

2 Förslaget jämte motiv finns tryckt som bilaga 1 till Ot.prp. nr 25 (1973—74).

114 Utländska/örhållanden 4.1.2 SOU 1976:66

3Det norska lagförslaget finns fogat till detta be— tänkande som bilaga 2. Utredningsförslaget i dess helhet återfinns i NOU 1976134. Lov om kjep.

** Betaenkning nr 652. 1972.

fortsättningsvis haft uppmärksamheten inriktad på konsumentfrågorna. Kommittén har emellertid under sitt arbete på några punkter närmat de allmänna reglerna till de Specialregler som gällt för konsumentköp. så till vida att vissa av de senare gjorts tillämpliga på köp i allmänhet. Härigenom har kommitténs slutliga förslag kommit att i förhållande till vad som gäller nu innehålla färre regler som endast är tillämpliga vid konsumentköp.3

Självfallet innebär den norska tekniken. att i köplagen ta in även de spe- cialregler som gäller för konsumentköp. en i vart fall till det yttre icke obetydlig oöverensstämmelse i förhållande till det svenska förslaget. I sakligt hänseende är emellertid skillnaderna beträffande de allmänna köprättsliga reglerna inte särskilt stora och den norska kommittén har i sitt betänkande för sin del uttalat att den inte tror att de olikheter i utformningen som trots allt föreligger skall ge särskilt stort utslag i den framtida rättstillämp- ningen.

4.1.2 Danmark

Liksom i Norge och Sverige råder i Danmark fortfarande den köplag som vid seklets början arbetades fram i nordiskt samarbete. Såsom framgått vid redogörelsen för utredningens uppdrag (avsnittet 1.1) pågår emellertid även där utredningsarbete som syftar till en översyn av lagen efter ungefär samma riktlinjer som i Sverige. De danska sakkunniga har även haft uppdraget att se över reglerna om dröjsmålsränta och avlämnat ett betänkande härom.4 Däremot har lagstiftningen om konsumentköp bedrivits efter något annan modell än i Sverige. Det danska handelsministen'et tillsatte sålunda år 1969 en stor kommission. "forbrugerkommissionen”. som fick uppdraget att fö- reta en utvärdering av konsumenternas ställning med hänsyn tagen till de olika åtgärder som såväl staten som näringslivet själv vidtagit för att förbättra konsumentskyddet. Avsikten var att en sådan samlad värdering av hela konsumentområdet skulle kunna läggas till grund för den fortsatta kon- sumentpolitiken. Det förutsattes att kommissionen därvid särskilt skulle undersöka bla konsumenternas ställning inom gällande lagstiftning. Hittills har kommissionen avlämnat tre betänkanden. Det senaste av dessa (Beteenkning nr 738. 1975) behandlar den nyss berörda frågan om kon- sumenternas rättsställning och skydd inom lagstiftningen. En följd av pro- blem i samband med konsumentköp tas upp. bl a reglerna om bestämmande av priset. om leveransplats och leveranstid. om säljarens dröjsmål samt om varans egenskaper och de befogenheter köparen bör ha när varan är felaktig. Kommissionens överväganden mynnar ut i 45 olika rekommendationer vari även ingår förslag till ändring av reglerna om köp med syfte att åstadkomma ett utökat skydd för konsumenterna. Det framgår vidare av betänkandet att kommissionen förutsätter att dess förslag skall föranleda de ytterligare rättstekniska överväganden. som erfordras. utan onödiga förseningar. Efter det att forbrugerkommissionen avgivit sitt betänkande i maj 1975 anmodadejustitieministeriet de danska kobelovssagkyndige att på grundval av kommissionens rekommendationer göra de nyss nämnda övervägandena och att lägga fram förslag till särskilda köprättsliga regler till skydd för kon- sumenterna. Justitieministeriet underströk vikten av att arbetet bedrevs så skyndsamt att förslag kunde läggas fram under folketingsåret 1976/77. I

SOU 1976:66 Utländska förhållanden 4.1.3 115

anledning härav har de sakkunniga givit denna del av uppdraget prioritet. Ett betänkande i denna del är att vänta under år 1977. Härefter avser de sakkunniga att återuppta sina överväganden om behovet av ändring av köp- lagen i övrigt. Ett preliminärt utkast till lagtext som visar det nuvarande läget beträffande arbetet med den danska köplagen har fogats till detta be— tänkande som bilaga 3. En eventuell omformulering på vissa punkter. tex beträffande 28 och 40 åå. för att närma utkastet till det svenska förslaget har ännu inte dryftats av de sakkunniga varför det inte är uteslutet att ännu större likhet mellan förslagen kommer att föreligga sedan förslaget till lagtext fått sin slutliga utformning. Beträffande de särskilda reglerna för konsumentköp har de danska sakkunniga tidigare arbetat med ett förslag till en helt självständig lag som ensam skulle reglera frågorna vid kon- sumentköp. Dessa planer synes emellertid fn ha skrinlagts och de sak- kunniga är istället nu inriktade på att efter norskt mönster arbeta in reglerna om konsumentköp i den allmänna köplagen. Om denna lösning blir per- manent kommer även en framtida dansk köplag givetvis att i formellt hän- seende ganska avsevärt skilja sig från motsvarande regler i Sverige. Man överväger emellertid också att samla reglerna i ett särskilt kapitel.

4.1.3 Finland

Vid redogörelsen för utredningens arbete (avsnittet 1.2) omtalades att den finska köplagskommittén under år 1973 avgav ett den 31 juli 1972 daterat betänkande med förslag till finsk köplag. Över detta förslag. av kommittén betecknat som ett i förberedande syfte uppgjort utkast. inhämtades därefter yttranden från ett flertal remissinstanser. Dessa tillstyrkte lagstiftning på området. även om det konstaterades att förslaget inte tillgodosåg intresset av konsumentskydd. Det tillstyrktes också att lagen utarbetades i nordiskt samarbete även om det framhölls att en bundenhet vid den lagstiftnings- teknik som kommit till uttryck i de ursprungligen vid sekelskiftet tillkomna nordiska köplagarna för Finlands del kunde medföra nackdelar. Vidare rik- tades kritik mot förslagets språkliga utformning samt mot det materiella innehållet i vissa av de upptagna bestämmelserna.

Den finska köplagskommittén hade upplösts i samband med att dess betänkande slutfördes. Justitieministeriet tillsatte år 1975 en arbetsgrupp som på grundval av kommitténs förberedande förslag och de däröver avgivna remissyttrandena skulle utarbeta ett förslag till regeringens proposition till riksdagen med förslag till köplag.5 Arbetsgruppens direktiv innebar. att för- slaget till sin systematik skulle beakta den internationella utvecklingen. sär- skilt det inom UNCITRAL under utarbetande varande förslaget till kon- vention om internationella köp (se härom avsnittet 4.2.3). Att dispositionen i förslaget kunde avvika från de skandinaviska köplagarna motiverades där- med. att eftersom lagstiftning i ämnet hittills saknats i Finland. det inte skulle vara ändamålsenligt att använda en disposition som enligt bl a vissa remissuttalanden kunde vara förenad med svagheter. Förslaget skulle där- emot beträffande det sakliga innehållet följa principerna i de utkast som hade utarbetats av de nordiska köplagskommitterade.

Arbetsgruppens preliminära förslag har fogats till detta betänkande som bilaga 4. Det består av fyra avdelningar med sammanlagt 13 kapitel. Den första avdelningen. allmänna bestämmelser. innehåller stadganden om la-

5 Arbetsgruppen består av professorn Eero Rou- tamo. ordförande. och lagstiftningsrådet Leif Se- vön.

116 Utländska/örhåIIanden 4.1.3 5011 197666

gens tillämpningsområde. Stadgandena i kapitlet motsvarar med mindre avvikelser. företrädesvis på grund av annat innehåll i bakomliggande lag- stiftning. motsvarande stadganden i det svenska förslaget. I kapitlet ingår emellertid också en generalklausul. Arbetsgruppen har funnit. att en sådan bör tas in i köplagen eftersom någon allmän generalklausul inte ingår i den finska lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Kap 2 innehåller definitioner av vissa uttryck. I detta sammanhang kan nämnas. att det finska förslaget inte gör någon distinktion mellan civila köp och handelsköp.

I den andra avdelningen ingår stadganden om säljarens skyldigheter och köparens rättsskydd. Kap 3 innehåller föreskrifter om plats och tid för full- görelse. Kapitlet innehåller även stadganden om påföljder för säljarens dröjs- mål. Kapitlets 9å. som motsvarar 21 och 24 äs" i det svenska förslaget. har erhållit en något annan utformning än motsvarande svenska regel. Be- stämmelserna om beräkning av skadestånd har samlats i 12 kap. varför 3 kap 12ä endast innehåller en hänvisning till 12 kap. Reglerna om er- sättningens beräkning är för övrigt betydligt mindre detaljerade än mot- svarande svenska regler.

I kap 4 ingår stadganden om felaktigt gods. Kapitlet är liksom övriga kapitel i förslaget uppbyggt så. att man först anger vilka handlingsnormer som skall gälla och därefter sanktionerna för brott mot handlingsreglerna. Kap 5 om tryggandet av köparens rättsliga ställning innehåller stadganden om rättsligt fel och om rådighetsfel.

Förslagets tredje avdelning om köparens skyldigheter och säljarens rätts- skydd innehåller stadganden om betalning av priset och farans övergång (6 kap). om köparens skyldighet att medverka till köpet (7 kap) och om avbeställning av beställningsköp (8 kap).

Beträffande betalning av priset kan anmärkas. att det finska förslaget utgår från reklamationsskyldighet mot faktura inte endast vid handelsköp utan också vid civila köp. Det är emellertid klart. att samma krav inte kan ställas på parterna vid civila köp som vid handelsköp och den formellt enhetliga regeln kan därför förväntas få varierande tillämpning beroende på parternas ställning. Stadgandet om dröjsmålsränta i 6 kap 10 & får också en annan reell innebörd än motsvarande svenska stadganden intill dess att handelsbalkens stadganden om dröjsmålsränta revideras. Beträffande beräkning av ersättning som köpare skall erlägga kan hänvisas till vad som sagts ovan beträffande säljarens skadeståndsskyldighet.

1 den fjärde avdelningen med stadganden rörande båda parterna ingår regler om godsets vård (9 kap). avkastning av godset (10 kap). hävning av köp (11 kap). beloppet av skadestånd (12 kap) och avsändande av med- delanden (13 kap).

Den finska arbetsgruppen räknar med att kunna slutföra sitt arbete med köplagen under år 1976.

Som framgått är det inte heller arbetsgruppens avsikt att särskilda köp- rättsliga regler för konsumenter skall ha sin plats i den allmänna köplagen. Emellertid har sedan år 1972 konsumentskyddslagstiftningen varit föremål för särskild beredning inom justitieministeriet. Ett brett upplagt reform— förslag till "konsumentskyddslag" som innehåller såväl närings- som ci- vilrättsliga och även i viss utsträckning processrättsliga regler har lagts fram

sou 197666 Utländskajörhållanden 4.2.2 117

under 19746 Bland de föreslagna reglerna som gäller både köp och tjänster ingår bl a ett kapitel med tvingande bestämmelser om köparens rättigheter när konsumtionsvara visar sig vara felaktig och ett kapitel om tillverkares skadeståndsansvar när person- eller sakskada förorsakats av fel i vara som överlämnats till konsument. Förslaget till konsumentlagstiftning är under bearbetning i justitieministeriet. Någon proposition i ämnet har ännu inte lagts fram.

4.2 Lagstiftning om internationella köp

Köp av lös egendom har ofta anknytning till olika länder med skilda rätts— regler. 1 avsaknad av internationella överenskommelser avgörs frågan om tillämplig lag av de olika ländernas internationella privaträtt. som utpekar vilket lands materiella regler som är tillämpliga. När tvist har uppkommit. kan sålunda olika rättsregler bli tillämpliga beroende på var tvisten bedöms av domstol eller skiljemän. För att råda bot på den osäkerhet detta medför. kan man på det mellanstatliga planet gå två vägar: man kan ha för flera länder gemensamma regler om vilket lands lag som skall tillämpas eller man kan ha enhetliga materialla regler. På köpområdet har båda vägarna beträtts.

4. 2.1 Tillämplig lag

En konvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker daterades Haag den 15 juni 1955. Denna konvention har trätt i kraft den 1 september 1964. Den har ratificerats av Sverige samt av Belgien. Danmark. Finland. Frankrike. Italien. Norge och Schweiz. Även Niger har anslutit sig till konventionen. Konventionen reglerar endast internationellt privat- rättsliga frågor.

1955 års konvention har införlivats med svensk rätt genom lagen (1964z528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Vad som avses med internationellt köp definieras inte. Från tillämpnings- området undantas bl a köp av registrerade fartyg och luftfartyg samt köp av värdepapper (l &) Parterna kan genom uttrycklig bestämmelse komma överens om att lagen i visst land skall tillämpas på köpet. Sådan över- enskommelse gäller också. om den annars otvetydigt framgår av avtalet (3 å). I avsaknad av överenskommelse tillämpas som huvudregel lagen i det land där säljaren har sitt hemvist. när han tar emot beställningen. eller. om beställningen tas emot vid ett säljaren tillhörigt fast driftställe. lagen i det land där detta är beläget. Särskilda bestämmelser finns för avtal som ingåtts i det land. där köparen har hemvist eller fast driftställe. samt för köp på börs eller auktion (4 €). I fråga om vissa åtgärder vid undersökning av godset gäller lagen i det land där undersökningen skall äga rum (5 ä).

4.2.2 Uniforma köplagen

1964 antogs vid en diplomatisk konferens i Haag två konventioner (daterade den 1 juli 1964). en med enhetlig lag om slutande av avtal om internationella

6 En publikation på sven- ska som innehåller för- slaget till lagtext och de centrala delarna av de allmänna motiven där re- formbehovet och huvud- dragen av förslaget be- skrivs. har utgivits som "Lagstiftningsavdelning— ens vid justitieministeriet publikation 12/1974”.

118 Utländska förhållanden 4.2.2 SOU 1976166

köp av lösa saker och en med enhetlig lag om internationella köp av lösa saker. Konventionerna har trätt i kraft den 23 respektive den 18 augusti 1972. I fortsättningen inskränks redogörelsen till den senare konventionen. varvid den lag som konventionen avser kallas den uni/arma köplagen. 7 Kon- ventionen har ratificerats av Belgien. Israel. Nederländerna (för de europeiska delarna). Italien. San Marino. Förenade Konungariket samt Förbundsrepub- liken Tyskland. varjämte konventionen tillträtts av Gambia. Sverige som var representerat vid Haagkonferensen har inte undertecknat eller ratificerat konventionen.

Förutsättning för lagens tillämplighet är till en början att köpare och säljare har fast driftställe eller. i avsaknad av fast driftställe. hemvist inom skilda staters territorier. Dessutom skall något av följande fall föreligga. nämligen att avtalet förutsätter att godset vid avtalets ingående är eller skall vara föremål för transport från en stats territorium till en annan stats territorium. att de handlingar som utgör anbud och accept har företagits inom skilda staters territorier eller att godset skall avlämnas inom en annan stats ter- ritorium än den där de handlingar som utgör anbud och accept har företagits (art 1 st 1). Lagen är inte tillämplig på bl a köp av värdepapper. av fartyg och luftfartyg som är registrerade eller skall registreras eller av elektricitet (art 5 st 1). Det sker inte någon inskränkning av tillämpligheten i avseende på parternas ställning som företagare. konsumenter eller dylikt (art 7). Lagen är dispositiv (art 3). Den kan även — utöver sitt uttryckliga tillämpnings- område — göras tillämplig genom avtal mellan parterna. Ett sådant lagval inverkar dock inte på tvingande bestämmelser som skulle ha varit tillämpliga om parterna inte valt den enhetliga lagen (art 4).

I övrigt innehåller den uniforma köplagen utförliga materiella regler om förhållandet mellan köpare och säljare.8 Dessa kommer delvis att beröras i kapitlen 5—7. Bland förebilder till lagen kan nämnas Börgerliches Gesetz- buch och Handelsgesetzbuch i Tyskland. Sale of Goods Act i England och de skandinaviska köplagarna. Under slutskedet utövades inflytande även av den betydligt senare utarbetade Uniform Commercial Code i USA.

7 Lagen kallas stundom ULIS. vilket utgör förkortning av titeln på engelska Uniform Law on the International Sale of Goods.

8Se Bagge. Hellner och Essén i SvJT 1965 s 248 ff. särskilt s 259 ff samt Hellner. PM angående ett vid 1964 års köplagskonferens i Haag upprättat förslag till enhetlig lag om internationella köp av lösa saker (justitiedepartementet. 1966). Sistnämnda PM har som bihang en preliminär översättning av lagen till svenska språket. Kon- ventionstexterna är tryckta av holländskajustitieministeriet. Texterna återfinns vidare i den officiella utgåvan av handlingarna från konferensen: Conference diplomatique sur l'unification du droit en matiere de la vente internationale. Actes et documents de la conference. T.I.2. La Haye 1966.

Både de engelska och de franska texterna finns vidare i tex: Rabels Zeitschrift Bö. 29. 1965. s 166 ff; Zweigert-Kropholler. Sources of International Uniform Law Vol. 1 (Leiden 1971) s 41 ff (engelsk text). 5 387 ff (fransk text) ävensom s 735 ff (tysk översättning); Graveson. Cohn & Graveson. The Uniform Laws on Inter- national Sales Act 1967 (London 1968) s 124 ff; Mertens-Rehbinder. Internationales Kaufrecht (Frankfurt/M 1975). Dölle. Kommentar zum einheitlichen Kaufrecht (Mänchen. 1976) (kommentarer med såväl fransk som engelsk text och tysk över- sättning).

Den engelska texten enbart återfinns i NOU 1976134. Lov om kjop (bilaga).

sou l976:66 Utländskaforhållanden 4.2.4 119

4.2.3 UNCITRAL

Också Förenta Nationernas kommission för internationell handelsrätt (UNCITRAL) arbetar med en konvention för internationella köp. Efter en rundfråga år 1968 till ett stort antal stater för att efterhöra deras uppfattning om 1964 års uniforma köplag tillsatte UNCITRAL år 1969 en arbetsgrupp för att utarbeta en ny konvention till lag för internationella köp. Efter ett sammanträde ijanuari 1976 har arbetsgruppen lagt fram ett utkast till kon- vention (i fortsättningen kallat UNCITRAL-utkastet). I arbetsgruppen deltar fn bl a Frankrike. Storbritannien och USA samt såväl andra industriländer som utvecklingsländer. Av skandinaviska länder var Norge observatör vid sammanträdet ljanuari 1976. Efter remiss har köplagsutredningen i oktober 1976 avgivit yttrande till regeringen över utkastet.

Enligt UNCITRAL-utkastet skall de köp på vilka konventionen är till- lämplig ha ingåtts av parter med fast driftställe eller. om part inte har fast driftställe. hemvist i skilda stater. Från lagens tillämpningsområde gäller undantag dels för bl a värdepapper. fartyg och luftfartyg. dels för gods som inköps för personligt bruk. för familjen eller hushållet. De materiella reglerna i utkastet överensstämmer i fråga om behandlade ämnesområden ungefär med bestämmelserna i den uniforma köplagen. Däremot skiljer sig ofta de valda lösningarna. och även dispositionen är en annan.

4.2.4 Uniform Commercial Code

I USA beslutas köplagstiftningen av delstaterna. Uni/"orm Commercial Code (UCC) är en mycket omfattande lag som utarbetats i samarbete mellan delstaterna. Syftet är att utforma en lag som genom att antas i ett flertal delstater åstadkommer enhetliga regler inom USA. Om lagen antas i en delstat. blir den i första hand inomstatlig rätt. Den mellanstatliga enhet— ligheten uppnås sålunda genom att flera stater har samma rättsregler. Till- vägagångssättet överensstämmer således i stort sett med det som har använts i Skandinavien. Uniform Commercial Code utkom första gången år 1951 och har sedan reviderats flera gånger. senast år 1972. Den har. ofta med vissa mindre avvikelser från den officiella texten. införlivats med lagstift- ningen i samtliga delstater utom Louisiana. Lagen omfattar såväl kommer- siella köp som köp för privat konsumtion.

SOU l976:66

5 Utgångspunkter för översynen av köplagen

5.1 Direktiven mm

Enligt de direktiv som meddelades den 25 maj 1967 skall köplagsutredningen företa en begränsad översyn av den svenska köplagen. Arbetet skall bedrivas i samarbete med motsvarande sakkunniga i de andra nordiska länderna. Enligt direktiven är det angeläget att den nordiska rättslikheten på köprättens område består. Vidare bör innehållet i den uniforma lagen för internationella köp beaktas. och utredningen bör överväga om svensk rätt på enskilda punkter bör bringas i närmare överensstämmelse med denna. Utrednings- arbetet skall dock enligt direktiven inte sikta till någon genomgripande re- vision av köplagen. Lagens allmänna principer. dess systematik och be- greppsbestänmingar bör i allt väsentligt lämnas orubbade.

Direktiven föreskriver även att utredningen skall förutsättningslöst pröva behovet av särskilda regler till skydd för konsumenterna. Om det anses erforderligt att införa särskilda köprättsliga regler till konsumenternas skydd bör övervägas om reglerna skall infogas i köplagen eller tas upp i en särskild lag.

Köplagsutredningen har tidigare avgivit förslag till konsumentköplag (SOU 1972228). Förslaget har föranlett lagstiftning (konsumentköplag l973z877). Av propositionen (prop 1973zl38) framgår att utredningen även i fortsättningen av sitt arbete väntas beakta konsumenternas intressen.

5.2 Köplagens uppgifter

Köplagen fyller i sin nuvarande utformning flera olika uppgifter. 1 första hand är avsikten givetvis att uppställa regler som lämpar sig för köp i hävd— vunnen mening. Vad som avses därmed framgår enklast av gängse de- finitioner av köp. Som exempel kan nämnas den som förekommer i Blir- gerliches Gesetzbuch (BGBH 433: "Durch den Kaufvertrag wird der Verkäu- fer einer Sache verpflichtet. dem Käufer die Sache zu Libergeben und das Eigentum an der Sache zu verschaffen." Bestämningen visar att man tänkt främst på överlåtelse av egendom som redan existerar vid tiden för köpet. De nordiska köplagarna är uppenbarligen även de i främsta rummet avsedda för sådana köp. Lagarna har emellertid inte stannat därvid utan till köp

121

122 Utgångspunkter för översynen av köplagen5 .3 SOU l976:66

hänfört även vissa avtal om framställning av egendom. såsom framgår av 2 &. Det talas i detta stadgande om att säljaren skall förfärdiga något och ämnet därtill bestå. Sådant avtal kallas i köplagen för beställning: enligt nutida språkbruk är det troligen merträffande att tala om tillverkning. kanske om framställning av egendom. Man har även att räkna med transaktioner där den som är säljare inte själv tillverkar godset utan anlitar någon annan som utförtillverkningen. Ehuru köplagen sålunda enligt sin uttryckliga regel är tillämplig även på tillverkningsavtal. visar dock en analys av de särskilda reglerna att den är mindre väl anpassad för dessa.

Varken köplagens ordalydelse eller dess förarbeten visar med säkerhet. för vilka typer av egendom och för vilka parter lagen är särskilt avsedd. Av vissa bestämmelser. tex 25 ;". och av förarbetena kan man dock sluta sig till att lagstiftaren särskilt beaktat varor som är utsatta för betydande prisväxlingar och som är allmänt tillgängliga i handeln. t ex spannmål. kaffe och råvaror. Härmed står i god överensstämmelse att reglerna till inte ringa del är avsedda för affärsmässiga förhållanden. däribland internationella köp för vilka transporten påverkar rättsförhållandet. Detta bestyrks ytterligare av att lagen innehåller särskilda bestämmelser om de 5 k leveransklausulerna fob. cif etc.

Samtidigt skall också lagens regler passa för sådana traditionella objekt för köp som kreatur och inhemska jordbruksprodukter. Detta är naturligt med tanke på den dominerande roll som jordbruket spelade vid tiden för lagens tillkomst, Häri ligger också en antydan om vilka parter på säljar- och köparsidan som vid sidan av affärsidkarna kommer i fråga enligt lagens regler.

Köplagen har emellertid haft även annan betydelse än att föreskriva vad som skall gälla för köp. Eftersom det saknas en allmän civillagbok för de nordiska länderna har rättstillämpning och rättsvetenskap i stor utsträckning vänt sig till köplagen för att vinna ledning vid avgörandet av allmänna kontraktsrättsliga frågor som inte är särskilt reglerade i annan lag. Detta gäller såväl terminologi och begreppsbildning som materiella regler. Köp- lagen har därför ofta lagts till grund för analogislut. Den har också varit mönsterbildande för annan lagstiftning. såsom kommissionslagen.

Köplagen har även haft inflytande på utvecklingen av handelsrättsliga regler. Lika litet som det finns en allmän civillagbok finns det en han- delslagbok i Norden. Köplagen innehåller visserligen endast få regler som är speciella för handelsköp men dessa ger dock stöd för vissa allmänna slutsatser. tex att köpmän är skyldiga att reklamera med större snabbhet än andra.

5.3 Utvecklingen

Utvecklingen inom ekonomi och samhällsliv har haft betydande verkningar också inom det område som köplagen avser.

Köplagen är som redan nämnts väl anpassad till avtal om sådant gods som spannmål. råvaror odyl. En typ av egendom som lagen inte särskilt beaktar är industriprodukter. Denna typ har under tiden sedan lagen tillkom fått starkt ökad betydelse. Särskilt gäller detta verkstadsindustrins produkter.

Stit' matat) Utgångspunkter/ör översynen av köplagen 5.3 123

I llera avseenden avviker emellertid de faktiska förhållandena vid köp av industriprodukter från dem som förekommer vid de varor som lagen främst avser. Prisfluktuationer har beträffande industriprodukter ofta inte samma betydelse som för exempelvis spannmål och råvaror. Om gods är behäftat med fel. är vid industriprodukter ofta den rättsföljd som är naturligast med hänsyn till parternas intressen att köparen kräver avhjälpande av felet. en rättsföljd som inte kommer i fråga vid köp av vare sig spannmål. råvaror eller kreatur. Köp av industriprodukter avser ofta tillverkning. som påbörjas efter det att avtal har slutits och tar en betydande tid. Särskilt de allra största och mest betydande avtalen gäller ofta tillverkning av egendom. Industriprodukternas växande betydelse motiverar därför också att tillverk- ningsavtalen uppmärksammas mer än vid tiden för köplagens tillkomst.

Vad beträffar partsförhållandena har en särskild typ av köp kommit i förgrunden för intresset. nämligen konsumenters köp av varaktiga kon— sumtionsvaror. Vid tiden för köplagens tillkomst hade man inte någon an— ledning att särskilt fa'sta sig vid dem. Därmed är dock inte sagt att lagens regler som helhet skulle vara illa anpassade för denna typ av köp. Utmär- kande för köplagen är nämligen bl a att lagen ålägger säljaren ganska stränga förpliktelser vid kontraktsbrott. Även om detta har sin historiska förklaring i helt andra förhållanden än dem som nu gör det önskvärt. att en konsument skall ha tillräckliga befogenheter mot en näringsidkare. kommer de dock konsumenten till godo. i den män inte lagens regler sätts ur spel genom avtal. Sistnämnda modifikation är emellertid viktig.

Köplagens reglerär dispositiva. Såsom uttryckligen anges i I &. får reglerna vika såväl för avtal som för handelsbruk och annan sedvänja. Att det skall träffas individuella avtal som avviker från lagens reglerär förutsatt för många situationer. och det finns även särskilda formuleringar i köplagen som visar att detta är förutsatt (se särskilt 12. 24 och 30 åå). Köplagens förarbeten innehåller åtskilligt om betydelsen av handelsbruk. och lagstiftaren har uppenbarligen räknat med dem som en viktig faktor för komplettering och differentiering av rättsreglerna.l

Däremot synes inte lagstiftaren på samma sätt vid tillkomsten av köplagen ha räknat med bruket av standardavtal. Numera har emellertid standard- avtalen nått en sådan utbredning att de i många rättsförhållanden till vä- sentliga delar ersätter köplagen (jfr kapitel 3). Standardavtalen har ofta ut- arbetats inom organisationer i näringslivet. För internationella förhållanden begagnas i stor utsträckning formulär som har tillkommit genom interna- tionellt samarbete. Det kan erinras om de av Internationella handelskam- maren antagna s k Incoterms och om de standardkontrakt som har utarbetats inom Förenta Nationernas Ekonomiska Kommission för Europa (de sk ECE-kontrakten).

Bruket av standardavtal tillgodoser bla behovet av en nödvändig diffe— rentiering av regelsystemet inom köprätten. De särskilda förhållandena vid köp av industriprodukter har därigenom fått en reglering som i väsentliga avseenden avviker från köplagens system. Standardavtalen har emellertid även en annan betydelse. När de är ensidigt utarbetade av den ena parten. eller av en organisation omfattande blott företrädare för den ena sidan. gyn— nar de ofta denna. I svenska förhållanden är utan tvivel vanligast att avtalen är utarbetade av säljarna och således gynnar säljarsidan. Härigenom uppstår

* Se NJA II 1906 nr l s 6 lif.

124 Utgångspunkter för översynen av köplagen5 .4 SOU l976:66

en brist på balans i avvägningen av de båda sidornas intressen.

Beträflande avtal mellan näringsidkare och konsumenter har betydelsen av standardavtalen uppmärksammats vid tillkomsten av både avtalsvill— korslagen (19711112) och konsumentköplagen (l973z877). Båda dessa lagar riktar sig i väsentlig mån mot formulärrätten. De syftar. envar med sin rättstekniska metod. till att åstadkomma en bättre balans mellan säljare (näringsidkare) och köpare (konsument). Numera har också inträtt en vä- sentlig förändring i konsumenternas ställning enligt standardavtalen, Men även i förhållandet mellan näringsidkare hör det utbredda bruket av stan- dardavtal till de karakteristiska drag i modern köprätt som skiljer denna från det rättstillstånd som rådde vid den tid då köplagen tillkom.

Ytterligare en sida av utvecklingen förtjänar att beröras redan nu. Såsom redan antytts har vid internationella köp transportförhållandena stor be- tydelse. På detta område har det skett en betydande teknisk utveckling. vilken även har avsatt spår i den transporträttsliga lagstiftningen och i for- mulären för avtal om transporter. Särskilt är att märka bruket av containers för befordran av gods samt förmedlingen av information genom telex och med hjälp av automatisk databehandling (ADB).

5.4 Köplagens internationella tillämplighet

Köplagen är uppenbarligen avsedd bl a för rent nationella köp. alltså köp där både säljare och köpare har sin verksamhet i Sverige. Lagen är också på samma direkta sätt avsedd för köp inom Norden. något som bäst framgår av att den tillhör den gemensamma nordiska lagstiftningen och att en av fördelarna med sådan lagstiftning äratt underlätta varuutbytet inom Norden.

Köplagen har emellertid varit och kommer troligen också i fortsättningen att vara tillämplig på internationella köp. Även om Sverige skulle anta den uniforma lag för internationella köp som antogs i Haag 1964 (jfr avsnittet 4.2.2) — något som inte kan bedömas i dag — måste man räkna med att den allmänna köplagen kommer att fortsätta att vara tillämplig på vissa internationella köp och att lagens innehåll måste anpassas därefter. Det— samma gäller om Sverige en gång i framtiden skulle ansluta sig till den konvention för internationella köp som för närvarande håller på att utarbetas inom Förenta Nationernas kommission för internationell handelsrätt (UNCITRAL) (jfr avsnittet 4.2.3).

Enligt 45 första stycket lagen (19641528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (jfr avsnittet 4.2. l)är säljarens lag tillämplig. dvs exportlandets rätt gäller. Svensk lag kan emellertid. trots denna regel. bli gällande även beträffande import. Det kan avtalas att svensk rätt skall gälla. eller detta kan bli fallet med stöd av 4å andra stycket 1964 års lag. eller tvisten kan komma att bedömas av domstol (eller skiljemän) som till- lämpar andra internationellt-privaträttsliga regler än som följer av 1964 års lag, och vilka hänvisar till svensk rätt. Specialregler i samma lag kan också leda till att svensk rätt blir tillämplig även på importen, Såväl exportens som importens särskilda problem måste därför uppmärksammas.

sou l976:66 Utgångspunkter/öröversynen av köplagen 5.5.1 125

5.5 Syften med översynen 5.5. l Räffsfeknisk granskning

En första uppgift för den begränsade översyn av köplagen som enligt di- rektiven skall företas bör vara att allmänt modernisera lagreglerna. Utgångs- punkten för uppdraget till de tillkallade sakkunniga var ursprungligen att medverka vid tillkomsten av en ny finsk köplag. Förslag till sådan köplag föreligger sedan ett par år. och den där framlagda texten utvisar. i jämförelse med den nu gällande svenska köplagen. en icke obetydlig modernisering? Utredningen föreslår en motsvarande modernisering men anser sig likväl stå helt fri i förhållande till det finska förslaget i detaljer. Den tekniska översynen avser till en början att. där lagens lydelse har blivit missvisande eller ofullständig.justera lagtexten så att den bättre mot- svarar vad som skall gälla. Därvid kan man i stor utsträckning stödja sig på rättspraxis vid tillämpning av köplagen. I några fall torde förklaringen till lagtextens utformning vara att lagstiftaren har utgått från rättsteoretiska principer som vid tiden för köplagens tillkomst syntes så självklara att de inte behövde särskilt uttryckas i lag. Exempel ger rätten att kräva fullgörande vid säljarens dröjsmål (21 å) och beräkningen av skadestånd vid dröjsmål och fel (25.45 åå). Enligt utredningens mening bör för sådana fall lagtexten göras tydligare. så att den mera direkt uttrycker de regler som anses böra gälla. Därvid kan man uppenbarligen inte vara bunden av teoretiska principer som vid tiden för lagens tillkomst ansågs självklara.

Såsom strax skall behandlas närmare kan man emellertid inte i dessa fall — lika litet som vid regler som rättstekniskt motsvarar nutida krav — inskränka sig till att lagfa'sta principer vilka framgår av rättspraxis. utan vissa sakliga reformer måste övervägas. på samma grunder som eljest.

Lagtexten bör vidare anpassas till nyare lagstiftning som berör köprätten. Sådan lagstiftning är dock inte särskilt betydande. Exempel finner man i reglerna om rätt till avkastning (18—20 &) och i reglerna om köparens obe- stånd (39—41 åå).

En fråga som har vissa likheter med den senast berörda är förhållandet till reglerna om köp av fast egendom i 4 kap jordabalken. Denna balk är ett tämligen nytt lagverk. och den har varit föremål för mycket ingående förarbeten. Utredningen anser det lämpligt att sakligt och terminologiskt eftersträva harmoni med jordabalksreglerna. i den mån det är möjligt med hänsyn till olikheterna i objekten och till allmänna rättspolitiska skäl.

Utredningen anser det vidare nödvändigt att i betydande mån förnya köplagens språkdräkt. Den nu gällande köplagen är otvivelaktigt ålderdomlig i stilen, något som särskilt framträder vid en jämförelse med motsvarande danska och norska texter. Utredningen anser det inte lämpligt att söka behålla den nuvarande språkdräkten och anpassa nyheterna till den. Det är vis- serligen att förutse att under en övergångstid de som är bekanta med den nu gällande köplagen kommer att få något större svårigheter att fastställa. om en ändring är avsedd. än de skulle ha haft om de språkliga ändringarna i lagtexten varit de minsta möjliga. Utredningen vill emellertid genom moti- ven söka såvitt möjligt klargöra. när en saklig ändring är avsedd och vari denna består.

Enligt utredningens mening är det bäst förenligt med den begränsade

l Köplagskommitténs be— tänkande (Kommittébe- tänkande I973:I2). Hel- singfors 1973.

126 Utgångspunkter/öröversynen av köplagen 5.5.2 SOU 19%:66

översynen av köplagen att i huvudsak behålla paragrafbeteckningarna för de skilda reglerna. Det är uppenbart att en sådan ordning underlättar an- vändningen av en reviderad köplag. Som senare kommer att framgå har det också i flertalet fall varit möjligt att tillgodose detta önskemål (se särskilt vid rubriken till avsnittet 7.1).

5.5.2 Sakliga reformer

Den översyn som utredningen har att företa är inte begränsad till rätts- tekniska sidor. Den måste också gå in på sakliga frågor. inom den ram som direktiven anger. Därvid måste i första hand uppmärksammas de fak- tiska förändringar som tidigare nämndes.

I en särställning står frågor som rör konsumentskyddet. redan på grund av den omfattande specialreglering som redan nu finns. Utredningen skall behandla detta ämne i avsnittet 5.6.

Utredningen anser det nödvändigt att mer än i den gällande lagen beakta köp av industriprodukter. särskilt verkstadsindustrins produkter. Däri in- nefattas också tillverkningsavtal. Detta innebär bla att det bör finnas regler om skyldighet att avhjälpa fel och om påföljder vid underlåtenhet att fullgöra sådan skyldighet att avhjälpa. Ämnet hör till ett större problemkomplex som måste tas upp. nämligen reglerna om fel i godset.

Till gruppen där faktiska förändringar påkallar översyn hör också inverkan av transportförhållanden. Det är inte tillräckligt med en teknisk översyn. avseende främst terminologi och begreppsbildning. utan även de grund- läggande sakfrågorna måste beröras.

Det finns vidare områden där. utan att man kan direkt påvisa betydande tekniska och ekonomiska förändringar. de nu gällande köprättsliga reglerna behöver ses över. delvis kanske som en följd av nya värderingar i det ekono- miska livet. Som exempel kan nämnas reglerna om verkan av force majeure (omöjlighet) och om beräkning av skadestånd.

De viktigaste av nu nämnda förändringar skall behandlas nedan i den allmänna motiveringen (kapitel 6). Härtill kommer ett antal mindre be— tydande frågor som skall beröras i specialmotiveringen.

Enligt direktiven skall utredningen särskilt beakta innehållet i den uni- forma lagen om internationella köp. Eftersom denna är anpassad efter kom- mersiella köp — således inte efter konsumenttransaktioner. även om dessa skulle äga rum över gränser — bör detta inflytande i huvudsak avse sådana kommersiella transaktioner. Utredningen anser vidare att det finns skäl att ägna viss uppmärksamhet åt det utkast till konvention om internationella köp som håller på att utarbetas inom UNCITRAL (jfr avsnittet 4.2.3) och som kan betraktas som en utvecklad version av den uniforma köplag som tillkom 1964. Det föreligger 1976 ett utkast från en arbetsgrupp vilket har remitterats till regeringarna i berörda länder. Utredningen anser även att den kommersiella erfarenhet som har kommit till uttryck i den amerikanska Uniform Commercial Code (UCC) (jfr avsnittet 4.2.4) bör utnyttjas för re- formen av köplagen. där omständigheterna motiverar det.

SOU tomas Utgångspunkter för översynen av köplagen5 .5 .3 I 27

5.5.3 Köp/agens funktioner och syften

En köplags allmänna uppgift måste vara att underlätta den handel som försiggår i köpets juridiska form och därvid understödja de rättspolitiska syften som ligger till grund för vårt samhällsväsen och vår ekonomi. Till dessa syften hör bl a att ge stöd åt den part som är svagare vid förhandlingar och uppgörelser och därför behöver rättens skydd. Från en annan sida innebär detta att köpreglerna bör utgå från normala förhållanden vid fullgörande av köpavtal. inte blott från de mer eller mindre extraordinära fall som just på grund av sin ovanlighet lätt föranleder tvist.

Självklart är visserligen att det måste vara en huvuduppgift för en köplag att ge vägledning vid slitandet av tvister. varvid för övrigt bör uppmärk- sammas att många tvister för närvarande går inte till domstol utan till skil— jemän. Enligt utredningens mening är emellertid en köplags uppgift under nuvarande förhållanden mer differentierad och komplicerad. och det är därför nödvändigt att vid utformningen ta hänsyn även härtill,

Utredningen anser bl a att det är nödvändigt att beakta standardavtalen. vilkas betydelse tidigare har understrukits. Att dessa avtal för närvarande ofta gynnar den sida som har låtit utarbeta dem. är inte något skäl att ignorera dem. Det synes utsiktslöst att söka skapa en köplag som kan fungera utan att standardavtal i stor utsträckning tillgrips av berörda parter. Lagen kan inte tillämpas generellt i alla de mångskiftande förhållanden som den formellt täcker.

Syftena med den från köplagen avvikande regleringen genom standardavtal kan — även om man bortser från tendensen att gynna den egna sidan — skilja sig starkt. En avsikt är ofta att regleringen skall vara enkel och klar och inte ge upphov till tveksamhet vid tillämpningen. Ett exempel härpå är att det föreskrivs vite för försenad leverans. varvid vitets storlek bestäms av Ieveransförseningens längd och vad som anges i avtalet. Vitet ersätter både den hävningsbefogenhet som köplagen ger vid väsentligt dröjsmål och skadeståndet. Trots de fördelar som en sådan reglering kan ha från praktisk synpunkt synes den dock inte kunna tjäna som förebild för köplagstiftning. Förhållandena är alltför skiftande. och framför allt kan inte vitets storlek — vilken är avgörande för påföljdens innehåll — anges generellt i en lag. I den mån vitet skall fungera som påföljd synes det därför även i fort- sättningen böra ske genom parternas försorg. En annan sak är att lagstift- ningen kan behöva medge justering av viten som avviker från vad som får anses skäligt (jfr 36å avtalslagen och prop 1975/76:81 s 140 ff).

På några punkter finns en allmänt vedertagen formulärrätt av sådan ka- raktär att det helt saknas skäl att i köplagen införa motsvarande regler. Det viktigaste exemplet är Internationella handelskammarens regler om rem- burs. Dessa avser inte primärt förhållandet mellan säljare och köpare utan förhållandet mellan banken och dess uppdragsgivare. men de är dock ofta utslagsgivande även i det förstnämnda förhållandet. Förekomsten av dessa bestämmelser gör det onödigt att i köplagen behandla ämnet. bortsett från att på vissa punkter reglerna måste ta hänsyn till bruket av remburs.

Det är vidare klart att standardavtalen på många punkter innehåller be- stämmelser om ämnen vilka inte är av det allmänna intresse att det finns skäl att behandla dem i en köplag. Som exempel kan nämnas bestämmelser

128 Utgångspunkter/ör översynen av köplagen5 .5 .3 SOU 197666

om rätt till ritningar. Sådana bestämmelser är vanligt förekommande ex- empelvis i kontrakt för verkstadsindustrin.

De exempel som nu har nämnts utgårfrån att standardavtalen fungerar nästan helt oberoende av köplagen och att man därför vid utformningen av en sådan lag inte behöver ta nämnvärd hänsyn till standardavtalen. I andra frågor är emellertid förhållandena olika.

Redan flera gånger har nämnts de för den underlägsna panen skadliga verkningar som standardavtalen kan medföra. Dessa torde. sedan avtals— villkorslagen kommit i tillämpning och kan väntas få än större inflytande i framtiden. vara minst lika framträdande i sådana relationer mellan nä- ringsidkare inbördes där den ena parten är klan underlägsen den andra som vid avtal mellan näringsidkare och konsument.

Utredningen anser dock inte lämpligt att i den allmänna köplagen införa tvingande regler. De tvingade bestämmelser som fordras i förhållandet mel- lan näringsidkare och konsument bör ha sin plats i konsumentköplagen. Enligt utredningens meningär det en fördel.även från systematisk synpunkt. att alla tvingande regler om konsumentköp innehålls i en särskild lag. så att man av den kan klart utläsa var gränserna för avtalsfriheten går. Ett ytterligare skäl för en sådan uppdelning är att fortsatta reformer av kon- sumentskyddet på detta område kan förutses (jfr avsnittet 5.6.2). För andra förhållanden vill utredningen inte föreslå tvingande regler. Avtalen och par— ternas möjligheter att inverka på deras innehåll är alltför växlande för att det skulle vara möjligt att genomföra en för alla gemensam tvingande reg- lering. Generalklausulen i 3655 avtalslagen får tillgripas där oskäliga kon- sekvenser skulle uppstå. Utredningen föreslår vidare att i 1 & upptas en regel om att köpeavtal skall tolkas och tillämpas med beaktande av vad tro och heder samt god affärssed kräver. Denna regel skall motiveras närmare i specialmotiveringen(avsnittet 7.1.1 vid anmärkningarna till I åförstastycket köplagen).

Utredningen anser emellertid att en moderniserad köplag bör ha en funk- tion även när standardavtal utformas för de ämnen som lagen behandlar. Till en början bör lagen fästa uppmärksamheten på frågorna. så att parterna kan ta ställning till hur de vill reglera sitt mellanhavande. Men därjämte ger lagens regler upplysning om vad lagstiftaren ansett vara en rimlig lösning för normalfallen. inte minst de fall där den ena parten är underlägsen. En sådan part skall kunna hävda. att lagens regel bör gälla eller åtminstone i stort sett vara utslagsgivande. utan att denna ståndpunkt skall omedelbart avfärdas som orealistisk. En annan sak är att i rent affärsmässiga förhål— landen. där parterna är jämställda. det bör stå dem helt fritt att avtala som de önskar. I sådana fall kan lagens regler. jämte motivuttalandena. främst peka på en möjlig lösning och dess konsekvenser.

Köplagens vägledande funktion vid konsumentköpen skall beröras i av- snittet 5.6.1.

Standardavtalen har emellertid också en annan betydelse för köplagen. I den mån det är praktiskt möjligt bör lagen vara så skriven att den kan tillämpas tillsammans med gängse avtalsvillkor. Avtalsregleringen är ofta ofullständig och måste kompletteras med regler hämtade från lagen eller allmänna rättsgrundsatser. I lagens nuvarande utformning innehåller egent- ligen endast det sista avsnittet "Om betydelsen av vissa vid köp brukliga

SOU 1976:66 Utgångspunkter för översynen av köplagen 5 . 5 .3 129

uttryck" regler som direkt anknyter till vad som brukar förekomma i avtalen. 48 å handlar exempelvis endast om auktion, ehuru det av motiven framgår att avsikten varit att reglera verkan av att gods säljs ”sådant som det be— finnes". eller med ett modernare uttryck "i befintligt skick".l Behovet av att ge regler som kan anknytas till gängse standardvillkor framträder klart vid "Incoterms". eftersom dessa föreskriver hur parterna skall handla i ett antal situationer men ej anger vad som skall gälla om de ej handlar så som föreskrivs.

Vad som har sagts nu utesluter dock inte att köplagens huvuduppgift är att tillämpas beträffande frågor om vilka parterna inte harträffat uttryckligt avtal. Att så är fallet kan bero på att de yttre omständigheterna gjort det naturligt att inte närmare diskutera vad som skall gälla. tex vid köp över disk. Det kan också bero på att parterna vill förenkla mellanhavandet genom att, efter prövning av vad lagen innehåller. inskränka avtalsregleringen till sådant som oundgängligen måste bli föremål för uttrycklig överenskom- melse.

Med tanke på dessa vanliga situationer eftersträvar utredningen regler som beträffande fullgörande av avtal o dyl motsvarar från lagstiftarens och berörda parters synpunkt lämpliga lösningar. Om tvist uppstår skall vardera parten ha en sådan förhandlingsposition att en rimlig uppgörelse främjas. Går tvisten till skiljemän eller domstol — något som får antas inträffa endast i undantagsfall — skall lagen befordra att skiljemännen eller domstolen kom- mer till ett rimligt resultat.

Man bör däremot enligt utredningens mening inte kunna kräva, att vid tillämpning av lagen resultatet skall kunna förutses lika klart som om par- terna själva träffat ett detaljerat avtal. anpassat efterderas speciella för- hållanden. Med hänsyn härtill hänvisar deföreslagna texterna jämförelsevis ofta till en skälighetsbedömning. Detta har synts bättre än att använda prin- ciper för bedömningen som på papperet förefaller mer bestämda. Såsom ett exempel kan nämnas att förslaget inte vill hänvisa till en adekvans-

bedömning vid skadeståndsberäkningen (25. 30. 45 åå); se avsnittet 6.5.2.

Skenbart exakta kriterier ger blott formella hållpunkter och leder i rea- liteten också de till skönsmässighet. Samtidigt kan de utesluta domstolar och skiljemän från befogenheten att ta hänsyn till särskilda omständigheter som bör beaktas. Det har därför synts utredningen bättre att mera direkt föreskriva. vilka omständigheter som främst bör inverka på den skönsmäs- siga bedömningen. Givetvis får även motiven utnyttjas för att erhålla led- ning. På många punkter hänvisar motiven till vad som är brukligt i af- färspraxis. Lagstöd härför ges genom den tidigare nämnda. föreslagna be- stämmelsen enligt vilken avtalen skall tolkas och tillämpas i enlighet med vad tro och heder samt god affärssed kräver.

Konsumentköplagen innehåller vissa bestämmelser (12—14 åå) om förhål- landet mellan köpare och tillverkare av vara. Köplagen innehåller inga mot— svarande bestämmelser utan endast sådana som avser förhållandet mellan säljare och köpare. Utredningen vill inte föreslå någon ändring häri. En utvidgning skulle spränga lagens ram och systematik. Värdet av sådana bestämmelser är också mindre när syftet inte. såsom enligt konsument- köplagen. är att bringa den underlägsna parten ett skydd som inte kan kring- 1 Se NJA ” 1906 m 1 S gås genom att i stället för säljaren annan part blir ansvarig enligt avtalet. 86.

130 Utgångspunkter för översynen av köplagen 5.5.4 SOU l()76:66

' Köplagkommitténs be- tänkande (Kommitte'be- tänkande 1973112). Hel- singfors 1973.

Det har tidigare (avsnittet 5.2) nämnts att köplagen fått bilda utgångs— punkten för analogier och därigenom i viss mån ersätta den allmänna delen av en civillagbok vilken saknas i Sverige. Man kan enligt utredningens mening inte heller för framtiden bortse från denna funktion hos köplagen. låt vara att tillkomsten av nya lagar för speciella områden. såsom en lag om konsumenttjänster. samt det utbredda bruket av utförliga standardavtal minskar betydelsen av denna funktion. Även om en urskillningslös analogisk tillämpning av köplagens principer inte är att rekommendera. är det fort- farande av vikt att köplagen innehåller regler som kan anses ge uttryck åt allmänna kontraktsrättsliga grundsatser.

Köplagens betydelse under moderna förhållanden för den ”handelsrätts- liga" regleringen är mer svårbedömd. Bokföringsskyldigheten. på vilken köp- lagens köpmannabegrepp och därigenom dess regler om handelsköp hittills har byggt. skall enligt vad som i fortsättningen kommer att föreslås inte längre ha någon betydelse för köprätten. Även i annan lagstiftning har denna skyldighet inte längre samma ställning sorn tidigare såsom förutsättning för strängare förpliktelser än dem som vanligen åvilar parter. I stället har sådana begrepp som ”näringsidkare" och "näringsverksamhet" fått bety- dande utrymme. Det förslag till köplag som framläggs anknyter blott på en enda punkt (säljarens skadeståndsansvar för felaktigt gods) till begreppet näringsidkare. Möjligheterna att uppställa generella principer för handels- förhållanden med utgångspunkt i begreppet köpman eller bokföringsskyl- digheten blir därigenom mindre. Härtill kommer att enligt utredningens förslag särreglerna för handelsköp blir åtskilligt färre än nu.

5.5.4 Det nordiska samarbetet

I direktiven till utredningen nämns särskilt att det är angeläget att den nordiska rättslikheten på köprättens område består. Av redogörelsen för utredningens arbete (avsnittet 1.2) framgår att reformarbetet under hela den tid det har pågått har bedrivits i nära samverkan med motsvarande kom- mittéer i de andra nordiska länderna. Lagtexten och den avsedda tolkningen har diskuterats i detalj mellan utredningarna. Olikheter i de ursprungliga förslagen har därvid kunnat utjämnas. Överensstämmelsen i lagtext torde. såvitt situationen kan överblickas fn. kunna betecknas som god i sakligt hänseende. Formellt skiljer sig texterna dels på grund av olikheter beträf- fande regler om konsumentköp — såsom strax skall beröras närmare — dels även till följd av olika traditioner i fråga om formulering av lagtext. Olikheter i traditioner inverkar än mer på utformningen av motiven. och överens- stämmelsen är därför mindre märkbar i dessa.

Denna enhetlighet i det väsentliga utesluter inte att på åtskilliga punkter skillnader visar sig. både formellt och reellt. och det slutliga resultatet är ännu ovisst. Delvis beror detta på olikheter i det sätt på vilket reformarbetet har bedrivits.

Den finländska kommittén framlade ett förslag långt innan de övriga nordiska kommittéerna ansåg sig färdiga att lägga fram sina förslag.l Sakligt sett överensstämmer det finska förslaget nära med det som den svenska utredningen nu lägger fram. Det finska lagförslaget är på många punkter

SOU l976:66 Utgångspunkter för översynen av köplagen 5 .5 .4 131

utförligt och detaljrikt. och åtskilligt som i det finska förslaget har intagits i lagtexten vill den svenska utredningen behandla enbart i motiven. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen (avsnittet 4.1.3) har man senare i Fin- land slagit in på linjen att tillämpa en annan systematik än den som kän- netecknar de nu gällande nordiska köplagarna och som enligt de norska och svenska förslagen samt det danska utkastettskall behållas. Den svenska utredningen har fått tillgång till ett finskt utkast. som visar den tänkta nya dispositionen och det sakliga innehållet i det kommande finska förslaget. på ett sent stadium. då det svenska förslaget redan var färdigställt. Det har därför inte kunnat beaktas vid utarbetandet av utredningens förslag. men fogas till detta betänkande som bilaga 4. Regler om konsumentköp föreslås i Finland skola ingå i en särskild "Konsumentskyddslag". vartill förslag har utarbetats.2 Dessa regler skall därför vara helt fristående i för- hållande till den allmänna köplagen.

] Norge genomfördes redan 1974 ändringar i köplagen. genom att regler om konsumentköp. motsvarande dem som i svensk rätt upptogs i kon- sumentköplagen (1973z877). inarbetades i den allmänna köplagen. Det skulle givetvis vara en fördel i många avseenden om man nu skulle kunna återvinna den formella enhetligheten mellan köplagarna. genom att begagna samma rättsteknik för konsumentköp i de norska och svenska förslagen. Detta har dock visat sig outförbart. Dels skulle det i vardera landet medföra be- tydande olägenheter att frångå den teknik som man en gång har valt. Dels skulle det därigenom bli nödvändigt att ta upp till saklig debatt olikheter i innehåll mellan reglerna om konsumentköp. och något uppdrag i denna riktning har inte utredningen haft. Dels och slutligen beror den nordiska enhetligheten även av vad som sker i Danmark och i Finland. och härom föreligger ingen klarhet. De norska och svenska utredningarna har därför varit ense om att begagna olika teknik.

Nyligen har i Norge lagts fram ett förslag till fullständig köplag. vilket innehåller såväl regler motsvarande dem vilka den svenska utredningen nu vill föreslå som de särskilda reglerna om konsumentköp.3 Lagförslaget upptas som bilaga till detta betänkande (bil 2). De särskilda reglerna om konsumentköp är i stort sett oförändrade i förhållande till de tidigare antagna reglerna. Det norska förslaget är därigenom mycket utförligare än det svenska som nu läggs fram.

En jämförelse mellan de båda förslagen försvåras av denna olikhet i rätts- teknik. I sakligt hänseende torde olikheterna vara avsevärt större mellan de särskilda regler som rör konsumentköp än mellan reglerna om köp i allmänhet. Framför allt är ett betydande antal regler. som i Sverige är dis- positiva även vid konsumentköp. i Norge tvingande vid sådana köp. Enligt 1 å tredje stycket i det norska förslaget är l4å tredje stycket. 17. 21—27. 42—58 och 61 åå tvingande vid konsumentköp.

Även beträffande andra köp än konsumentköp finns vissa olikheter mellan det norska förslaget och vad den svenska utredningen nu vill föreslå. Dessa olikheter beror delvis på formeila skäl. Såsom redan nämnts är traditionerna beträffande formuleringen av lagtext olika. På vissa punkter har man i det enalandet velat lämna öppet sådant som man i det andra landet har velat reglera uttryckligen. Det finns också sakliga skillnader. Några av de viktigare olikheterna skall nu nämnas.

2 Transumt av betänkan- det samt lagtexten har utgivits på svenska i För— slag till konsument- skyddslagstiftning (lag- stiftningsavdelningens vid justitieministeriet publikation 12/1974). Helsingfors 1975.

3 NOU 1976134. Lov om kjop.

132 Utgångspunkter för översynen av köplagen5 .5 .4 SOU l976:66

! det norska förslaget (l å andra stycket) har upptagits en regel om jämk- ning av oskäliga avtalsvillkor. vilken för Sveriges del är onödig genom till- komsten av den nya generalklausulen i 36å avtalslagen. Å andra sidan har man inte i Norge föreslagit en sådan regel om tolkning och tillämpning av avtal om köp som i Sverige skall föreslås i ] å. och inte heller någon regel om verkan av bruk som utbildats mellan parterna (] å). Någon saklig olikhet torde dock inte vara avsedd.

Den regel som det norska förslaget upptar i Så — om priset när avtal därom inte har träffats — skiljer sig från det svenska förslagets bla genom att prisnivån vid avtalets ingående enligt det norska förslaget alltid är ut- slagsgivande när det finns ett gängse pris. medan den svenska utredningen vill föreslå en allmän skälighetsbedömning, vid vilken denna prisnivå är en omständighet bland fiera att beakta (se avsnittet 7.1.5).

Det norska förslaget upptar en regel som vid tillverkningsavtai förstärker väsentlighetsförutsättningen för hävning (21 å fjärde stycket). Motsvarighet härtill saknas i det svenska förslaget.

Bestämmelserna om beräkning av skadestånd vid dröjsmål (25 å om säl- jarens dröjsmål, 30å om köparens dröjsmål) är exempel på regler som är mer preciserade i det svenska förslaget än i det norska.

Det norska förslagets regler om verkan av insolvens skiljer sig inte obe- tydligt från det svenska förslagets. Ämnet skall beröras närmare i avsnittet 6.8.

Reglerna om felaktigt gods i det norska förslaget skiljer sig avsevärt från dem som den svenska utredningen vill föreslå. Till stor del beror detta på olikheten i teknik beträffande konsumentköp. Åtskilliga regler som åter- finns i den svenska konsumentköplagen gäller enligt det norska förslaget för alla köp, och samtliga reglerom fel är enligt det norska förslaget tvingande vid konsumentköp. Dispositionen är också helt olika. genom att det norska förslaget har en ny disposition medan den svenska utredningen vill föreslå att den nuvarande dispositionen behålls. Beträffande skadeståndsskyldig- heten vid fel behåller det norska förslaget den skillnad mellan speciesköp och leveransavtal som den svenska utredningen föreslår skall upphöra (se förslaget till 43 å). Det norska förslaget upptar inte heller den förstärkta rätt till ersättning för "direkt förlust” och "utlägg" när säljaren är närings- idkare som den svenska utredningen vill föreslå (43 å).

Köplagens sista avsnitt. om betydelsen av vissa vid köp vanliga uttryck. innehåller i det norska förslaget endast mindre ändringar i förhållande till nu gällande rätt, medan den svenska utredningen vill föreslå ändringar som motiveras i avsnittet 6.7.3. Det norska förslaget upptar också de regler i 66—69 åå som enligt den svenska utredningens mening inte längre bör ingå i köplagen.

[ Danmark har arbetet med revision av köplagen påverkats av att kon- sumentskyddslagstiftningen långe legat i händerna på en särskild kommis- sion. Sedan denna under 1975 framlagt "Betaenkning Ill” upptagande bl a önskemål om regler om konsumentköp, har de danska sakkunniga arbetat på att lägga fram förslag till regler härom. De sakkunniga har därvid också övervägt hur dessa regler skall förhålla sig till dem som skall gälla för köp i allmänhet. Vid tiden för färdigställandet av det svenska förslaget har de- finitiv ståndpunkt härtill dock ännu inte tagits.

SOU l976:66 Utgångspunkter/öröversynen av köplagen 5.6.1 133

Det föreligger emellertid ett preliminärt danskt utkast som inte tar särskild hänsyn till konsumentköpen. Det bifogas som bilaga (bil 3). Sakligt sett överensstämmer det nära med det förslag som den svenska utredningen vill lägga fram. På några av de punkter där enligt vad som nyss nämndes det råder viss olikhet mellan de norska och svenska förslagen. råder i stället överensstämmelse mellan de danska och svenska förslagen.

Det torde ha framgått av det föregående att det nordiska samarbetet som förevarit i första hand har fått inriktas på att så långt möjligt uppnå saklig överensstämmelse mellan de nordiska lagtexterna. Av praktiska skäl har det däremot inte låtit sig göra att samordna utformningen av de övervä- ganden som ligger till grund för förslagen. Utredningen har alltså vid moti- veringen till lagförslaget i stort sett argumenterat för egen del och i detta avseende inte gått in på någon jämförelse med vad som anförs i de övriga nordiska länderna.

5 .6 Konsumentskyddet

5.6.1 Köplagen och konsumentskyddet

Avtal varigenom konsument från näringsidkare köper vara huvudsakligen för enskilt bruk står i en särställning bland köpen genom att dels avtals- villkoren kan prövas enligt avtalsvillkorslagen. dels konsumentköplagen in— nehåller tvingande regler för sådana köp. Konsumentköplagens regler är att betrakta som minimiregler. dvs de anger hur långt avtalsfriheten sträcker sig. Om intet är avtalat och köplagens regler är förmånligare för konsumenten kan denne åberopa köplagen (2å konsumentköplagen).

Situationen kommer att vara densamma om köplagen ändras. Om intet är avtalat i en särskild fråga kan konsumenten åberopa den allmänna köpla- gens regler närhelst detta är till hans fördel. Därav följer också att köplagen bör vara så utformad att den kan fungera väl också vid avtal mellan näringsidkare och konsument. inte blott vid rent affärsmässiga transaktioner. Enligt utredningens mening finns intet principiellt eller praktiskt hinder häremot. Köplagen har aldrig varit avsedd enbart för kommersiella köp. och själva dess centrala ställning i civilrätten talar mot att inrikta den ute- slutande på sådana. Det är då naturligt att även vid utformningen av köplagen uppmärksamma det typfall av underlägsenhet där konsument ingår avtal med näringsidkare.

Såsom framhållits i olika sammanhang intar vissa näringsidkare — tex jordbrukare. fiskare. hantverkare — ofta en underlägsen ställning i förhållande till sina medkontrahenter. Redan med hänsyn till dem finns det alltså skäl att i den allmänna köplagen. med beaktande inte minst av vad som anfördes i avsnittet 5.5.3 om köplagens avsedda funktion som vägledning vid ut- arbetande av standardavtal. ta hänsyn till att lagen kan komma att tillämpas i fall där den ena parten intar en underlägsen ställning i förhållande till den andra.

Avtal mellan näringsidkare och konsument skiljer sig inte enbart genom olikheterna i styrkeförhållande från typiska avtal mellan näringsidkare in- bördes. Åtskilliga frågor som har stor praktisk betydelse vid kommersiella

134 Utgångspunkter för översynen av köplagen5 .6 .2 SOU l976:66

köp saknar motsvarighet vid konsumenttransaktioner. Såsom exempel kan nämnas de frågor som uppstår när ett köp är kombinerat med en inter- nationell sjötransport. Detta har dock huvudsakligen den betydelsen att de bestämmelser som rör sådana frågor inte i praktiken aktualiseras vid konsumenttransaktioner. Viktigare är att det vid konsumenttransaktioner uppstår vissa särskilda problem som saknar full motsvarighet vid kommer- siella transaktioner. Till dessa hör några frågor om beräkning av skadestånd vid säljarens kontraktsbrott. Enligt utredningens mening bör köplagen ta hänsyn också till sådana frågor. och de skall i enlighet därmed beröras på tal om skadeståndsberäkningen (avsnittet 6.5.4). Viktiga är också frågor om kreditköp. Eftersom dessa är'föremål för särskild lagstiftning (avbetalnings- köplagen. den föreslagna lagen om konsumentkrediter) saknas det dock skäl att beröra dem här.

Köplagen har också indirekt en betydelse för konsumentköpen. Enligt ett ofta citerat uttalande ur propositionen om avtalsvillkorslagen bör de rättstillämpande myndigheternas bedömning vid tillämpningen av denna lag ske med utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följa av gällande rättsregler. främst då köplagens dispositiva bestämmelser (prop 1971:15 s 7l). Däri ligger alltså att köplagens regelsystem har en väg- ledande funktion vid tillämpningen av avtalsvillkorslagen. Man kan då inte gärna undgå att ta ställning till denna funktion även vid utformningen av köplagen. I den mån köplagen i framtiden förstärker köparens ställning bör detta då också få en inverkan vid tillämpningen av avtalsvillkorslagen.

5.6.2 Återverkningar på konsumentköplagen

Vid avgivande av förslaget till konsumentköplag uttalade utredningen att arbetet med reform av köplagen hade hunnit så långt. att utredningen ansåg sig kunna överblicka att det förslag som lades fram stod i samklang med de ändringar i köplagen som skulle föreslås (se SOU 1972:28 s 52). Rik- tigheten härav torde framgå av de förslag till ändringar i köplagen som nu läggs fram. Beträffande detaljer i språkbruk odyl anpassades emellertid konsumentköplagen efter gällande formuleringar av köplagen. Om nu köp- lagen ändras språkligt på vissa punkter. skulle en olikhet uppstå i ter- minologin mellan konsumentköplagen och den allmänna köplagen. Utred- ningen anser att sådana olikheter bör undvikas och föreslår därför vissa mindre redaktionella justeringar i konsumentköplagen.

På några punkter är konsumentköplagen utformad i anslutning till den materiella utformning av köplagen som då gällde men som nu föreslås änd- rad. En olikhet mellan köplagen och konsumentköplagen vore i sådana fall enligt utredningens mening både sakligt olämplig och begreppsmässigt förvirrande. En ändring av konsumentköplagen synes därför nödvändig. Nyheter av det slag att en justering av konsumentköplagen i anslutning till den allmänna köplagen klart erfordras är emellertid fåtaliga. De punkter där en ändring synes helt oundgänglig torde vara tre. En sådan rör för- utsättningarna för hävning vid dröjsmål (21 å köplagen. 3å konsument- köplagen). En annan rör skyldighet att avhjälpa fel i godset (där konsu- mentköplagen utgår från att sådan skyldighet förutsätter åtagande av säl- jaren. 4 5. men utredningen nu ämnar föreslå att i köplagen införs en regel

SOU l976:66 Utgångspunkter för översynen av köplagen5 . 6 .2 135

härom. 42 å köplagen). En tredje rör den tid inom vilken anspråk på grund av fel i godset skall framställas (ll å konsumentköplagen. 54å köplagen). På dessa punkter föreslår utredningen att konsumentköplagen ändras redan nu.

Därmed är inte sagt att dessa ändringar i konsumentköplagen skulle vara de enda som enligt utredningens mening är lämpliga. Flera omständigheter medverkar till att det kan vara skäl att se över denna lag.

En viktig omständighet är att arbete pågår med en konsumenttjänstlag. Köplagsutredningen har följt detta arbete och samrått med konsument- tjänstutredningen. Även om på vissa punkter avsevärd skillnad råder mellan köp och avtal om tjänster är likheterna betydande på andra punkter. På dessa senare punkter är det uppenbart lämpligt att reglerna är likartade. Särskilt när det är tveksamt om ett avtal bör föras under köplagstiftningen eller under konsumenttjänstlagen bör avgörandet härav uppenbarligen inte få någon inverkan i likartade frågor. Såsom exempel kan pekas på fall där visst pris är avtalat men konsumenten vill göra gällande att detta pris är oskäligt och därför bör jämkas.

Sedan utredningen lade fram sitt förslag till konsumentköplag har vidare lagstiftning om konsumentköp genomförts i Norge och förslag till sådan lagstiftning kan inom kort väntas i Danmark. Det synes lämpligt att beakta denna lagstiftning även för den svenska lagens del.

Köplagsutredningens egna förslag motiverar. på längre sikt. en översyn av konsumentköplagen även på andra punkter än dem där enligt vad nyss sades en ändring synes oundgänglig. Utredningen vill peka på ett par ex- empel. lsamband med införandet av marknadsföringslagen (1975:1418)änd- rades konsumentköplagen (7 å). så att säljarens underlåtenhet att lämna upp- lysning. som han enligt föreläggande av marknadsdomstolen var skyldig att lämna. skall medföra att gods anses behäftat med fel. Utredningen avser emellertid att föreslå att säljaren åläggs ett vidaregående ansvar för un- derlåtenhet att upplysa om fel som han måste ha känt till. Det kan ifrågasättas om inte detta bör återverka så att enligt konsumentköplagen ett mera allmänt ansvar åläggs säljaren för underlåtenhet att lämna upplysning. Detaljerna kan lämnas därhän. Utredningen vill vidare föreslå skyldighet för säljare som är näringsidkare att ersätta "direkt förlust" oberoende av vållande (se avsnittet 6.4.3). En sådan skyldighet tar särskilt sikte på förluster som beror av prisförändringar i såld vara. Det kan ifrågasättas om inte vid konsu- mentköp köparen bör enligt tvingande regel ha rätt till ersättning för direkt förlust. En sådan rätt skulle vara särskilt betydelsefull när på grund av inflation eller annan prisstegring köparen efter hävning saknar möjlighet att förvärva egendom motsvarande den som det hävda köpet avsåg till sam- ma pris som han avtalat genom detta. Detta problem torde. på grund av de senaste årens starka inflation. ha fått större praktisk betydelse än när förslaget till konsumentköp lades fram.

Givetvis kan det finnas anledning att överväga även andra ändringar i konsumentköplagen än dem som har direkt samband med utvecklingen på närliggande områden.

Köplagsutredningen har intet särskilt uppdrag att föreslå materiella änd- ringar i konsumentköplagen. Utredningen vill därför inte framlägga några förslag härom. Det synes emellertid angeläget att fästa uppmärksamheten vid frågorna.

SOU l976:66

6 Några huvudprinciper i förslaget

6.1 Handelsköp

Såsom framhölls i avsnittet 5.5.3 är det en tendens i modern svensk lag— stiftning att bygga mindre på begreppet "köpman" — vilket anknyter till bokföringsskyldigheten enligt 1929 års bokföringslag —och mera på begreppet "näringsidkare". vilket har en mer vidsträckt innebörd. Den moderna kon- sumentskyddslagstiftningen är genomgående inskränkt till att gälla avtal mellan näringsidkare och konsument. och dylika "konsumenttransaktioner" utgör således redan nu en viktig kategori. Häri ligger ett skäl föratt inskränka användningen av begreppet handelsköp. Det är nämligen ägnat att förvirra om två av varandra oberoende distinktioner båda spelar en betydande roll inom kontraktsrätten.

Såsom kommer att framgå av avsnitten 6.3.2 och 6.3.3 anser utredningen att som huvudregel hävning av köp även i rent kommersiella förhållanden skall förutsätta väsentligt kontraktsbrott och att således ingen skillnad på denna punkt skall göras mellan handelsköp och andra köp.

Utredningen kommer också i specialmotiveringen (avsnitten 7.1.27 och 7.1.52) att föreslå att reklamationsreglerna förändras så att olikheten mellan handelsköp och andra köp utgår ur lagtexten. Dels är den reklamations- skyldighet som nu föreskrivs för handelsköp enligt utredningens mening ofta alltför sträng. dels finns det tillräckligt utrymme för att ta hänsyn till de olika krav på snabbhet i reklamationen. som bör ställas i kommersiella och i andra förhållanden. inom ramen för den skälighetsbedömning som re- klamationsreglerna regelbundet föreskriver.

Slutligen vill utredningen föreslå att den särskilda undersökningsplikt rö- rande fel i godset som upptas i 51 å köplagen inte skall inskränkas till att gälla handelsköp i teknisk mening. dvs köp där båda parter är "köpmän". utan skall gälla närhelst köparen är "köpman". Denne skall med andra ord ha samma skyldighet att undersöka godset vare sig säljaren också är "köpman" eller inte.

Sammantaget innebär dessa förslag att olikheten mellan handelsköp och andra köp starkt minskar. Det kunde under dessa förhållanden ifrågasättas att helt slopa begreppet handelsköp i köplagen. Utredningen har dock inte velat ta detta steg. Det finns fortfarande vissa regler i köplagen som blott bör avse rent affärsmässiga förhållanden. och begreppet handelsköp kan vara lämpligt för att genomföra denna begränsning i reglernas giltighet. Dit hör i främsta rummet reglerna om betalning mot dokument. Detta

137

138 Några huvudprinciperijörslaget 6.2.1

lSe Almén å21 vid n 162 ff.

2 Se Hellner. The infiu- ence of the German doc- trine of impossibility on Swedish sales law. lus privatum gentium (Festschrift fiir Max Rheinstein). 1969. särskilt s 713 ff.

3Se engelska Sale of Goods Act. section 52. UCC å 2—716 (1).

SOU 1976:66

förfarande torde inte behärskas av andra — vare sig på säljar- eller på kö- parsidan —än dem som bedriver affärsmässig verksamhet. Utredningen kom- mer senare (avsnittet 6.3.3) att föreslå att till dessa regler anknyts en särskild regel om hävning vid köparens dröjsmål med betalningen. Det synes inte lämpligt att ge säljaren den möjlighet till hävning av köpet som en sådan bestämmelse ger i andra än rent kommersiella förhållanden. Nämnas bör också den särskilda regeln om prisuppgift i faktura (6 å). Denna har måhända inte så stor direkt betydelse. men den anses ge uttryck åt en allmän princip om verkan av fakturaklausuler. när köparen inte omedelbart reklamerar mot dem. Sådan verkan bör inte uppstå i andra förhållanden än rent kom- mersiella.

Den närmare avgränsningen av handelsköp kommer att behandlas i spe— cialmotiveringen (avsnittet 7.1.4).

6.2 Skyldighet att fullgöra köpet; force majeure

6.2. 1 Säljarens dröjsmål

Enligt 21 å köplagen i dess nuvarande lydelse äger köparen vid säljarens dröjsmål antingen häva köpet — något som skall behandlas närmare i avsnittet 6.3.2 — eller kräva godsets avlämnande. alltså kräva att avtalet fullgörs. Några inskränkningar i rätten att kräva avlämnande anges inte. utan såvitt framgår av lagtexten är rätten undantagslös. (Det bortses nu från att enligt 26å denna rätt kan gå förlorad på grund av köparens passivitet.) l sam- manhanget måste emellertid beaktas 24 å. stadgandet om säljarens ska- deståndsskyldighet vid leveransavtal. Enligt detta stadgande ansvarar säl- jaren i princip även om dröjsmålet ej kan tillräknas honom såsom försum- melse. men det görs undantag för att möjligheten att fullgöra avtalet må anses utesluten i följd av omständighet som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i beräkning. såsom förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser. eller krig. införselförbud eller därmed jämförlig händelse.

De nu nämnda reglerna är i flera avseenden diskutabla. Om man sam- manställer de båda nämnda paragraferna (Zl och 24 åå) får man närmast intrycket. att även om sådan händelse inträffar som särskilt nämns i 24 å. dvs förstörelse av allt gods. krig. införselförbud eller därmed jämförlig hän- delse. köparen dock skulle ha möjlighet att kräva fullgörande. En sådan tillämpning kan emellertid knappast vara avsedd.särskilt inte när fullgörande är fysiskt omöjligt.såsom när föremålet för köpet har förstörts.l Förklaringen torde delvis ligga i att de svenska reglerna om dröjsmål är starkt påverkade av den tyska s k omöjlighetsläran.2

Även bortsett härifrån är det inte självklart att köparen skall ha en så vittgående rätt att kräva fullgörande som följer av regeln i 21 å köplagen. lnternationellt sett är det inte vedertaget att köparen skall ha rätt att kräva fullgörande när säljaren inte levererar i tid. Enligt angloamerikansk rätt är huvudregeln. att köparen är berättigad till skadestånd vid säljarens dröjs- mål. och blott i undantagsfall. såsom när det sålda godset var unikt. har han rätt att kräva fullgörande in natura.3 Praktiskt sett innebär detta att

SOU l976:66 Någrahuvudprinciperijörslaget 6.2.1 139

vid säljarens dröjsmål köparen i de flesta fall måste häva köpet och göra täckningsköp samt kräva skadestånd för kostnaden för detta köp. Den uni- forma köplagen innehåller rätt komplicerade regler om köparens rätt att kräva fullgörande. Huvudregeln är att sådan rätt finns (art 26 st 1). men undantag görs dels för fall där täckningsköp är handelsbruk (art 25). dels med den innebörd att domstol skall behöva meddela dom på naturafull— görelse endast i enlighet med sin nationella rätt (art 16).

Utredningen anser inte att det finns skäl att frångå den huvudregel som nu anses gälla i svensk rätt. Även om det torde vara jämförelsevis sällsynt. att en köpare inför domstol anställer talan om fullgörande av köp in natura. har hans rätt att vid förhandlingar utanför domstol på grund av säljarens dröjsmål kräva att säljaren levererar godset praktisk betydelse. Särskilt vid konsumentköp bör köparen ha full juridisk rätt att kräva fullgörande. Vidare har regeln betydelse för beräkningen av skadeståndet. såsom skall anföras i avsnittet 6.5.4. Vad beträffar de fall där det är handelsbruk att köparen. när säljaren kommer i dröjsmål, häver köpet och gör täckningsköp. följer redan av den allmänna principen i ] å om betydelsen av handelsbruk. att köparen inte äger kräva fullgörande.

Rätten att kräva fullgörande kan emellertid inte vara helt utan inskränk- ningar. och även för närvarande gäller vissa sådana. trots att de inte har" kommit till uttryck i lagtexten.4 Delvis torde man därvid ha stött sig på omöjlighetslärans teser (jfr det nyss sagda). Utredningen anser det emellertid viktigt att lagtexten ger besked om ett par fall där eljest missförstånd eller tvekan skulle kunna uppstå.

Utredningen vill därför till en början föreslå. att köparen inte skall kunna kräva fullgörande när omständigheterna är sådana att säljare vid leverans- avtal är befriad från skadeståndsskyldighet. Uttryckt mera konkret innebär detta. att om säljaren av en sådan händelse som betraktas som force majeure skulle vara hindrad att leverera. köparen inte skall kunna kringgå den an- svarsbefrielse som 24å ger säljaren. genom att i stället för att begära ska- destånd kräva att avtalet fullgörs.

Det andra undantag som utredningen vill föreslå avser fall där fullgörande skulle medföra uppoffringar som står i uppenbart missförhållande till det intresse som köparen har av köper. Ett exempel är att alla säljarens exemplar av gods som han har sålt och som han för länge sedan slutat att tillverka har förstörts och att tillverkning av nya exemplar skulle medföra mångdubbla kostnader för säljaren. I litteraturen anförda skolexempel är att en ring har tappats på botten av en sjö och att återfående av ringen skulle fordra att sjön tappades ut. samt att en fabrik har brunnit och leverans av de varor som sålts från fabriken skulle fordra återuppförande av denna. Ett ytterligare exempel — som anförts från Norge5 — är att en fiskhandlare som har sin verksamhet vid en särskild fjord har sålt en kvantitet fisk till en konservfabrik men att han (trots att force majeure inte föreligger) är ur stånd att leverera så mycket fisk som han har förbundit sig till. För fiskhandlaren skulle det vara mycket besvärligt att av andra fiskhandlare. kanske från andra distrikt. köpa upp motsvarande parti fisk. men för konservfabriken. som har för- bindelser med ett stort antal fiskhandlare. skulle detta inte medföra särskilda 4 Jfr "01 1— svårigheter. 1 fall sådana som de vilka nu exemplifierats. skall säljaren enligt 556 NOU 197634 5 26 förslaget vara fri från skyldighet att avlämna godset. SP 2-

140 Några huvudprinciperiförslager 6.2.1 SOU l976:66

6Se NJA ll 1906 nr 1 s 47. Almén å 24 vid n ll a ffzjfr Hellner aa s 771 ff.

Såsom framgår av de anförda exemplen medför den omständigheten. att säljaren blir fri från skyldigheten att fullgöra in natura. vid tillämpning av sistnämnda undantag inte utan vidare att han blir fri från skadestånds- skyldighet. Tvärtom är tanken att i de flesta sådana fall köparens rätt till skadestånd är tillräckligt skydd för honom. Säljaren kan emellertid vara fri även från skadeståndsskyldigheten. enligt 23 eller 24 å. Utredningen anser att bestämmelserna om befrielse från skyldighet att fullgöra köpet bör vara tillämpliga inte bara vid leveransavtal utan även vid köp av bestämt gods.

Befrielsen från leveransskyldighet har emellertid vid leveransavtal också en annan och praktiskt viktigare sida. Såsom nyss nämndes framgår de väsentliga inskränkningarna i säljarens skyldighet att leverera genom att han är fri från skadeståndsskyldighet i vissa närmare beskrivna fall. Den fråga som regleras därigenom hör till de praktiskt viktigaste i hela köplagen. Dess betydelse visar sig främst vid politiskt och ekonomiskt oroliga tider. såsom framgår av att det finns en omfattande rättspraxis rörande 24 å köplagen härrörande från tiden för och närmast efter de båda världskrigen.

Den väsentliga frågan blir då. i vilka fall säljaren enligt 24 35" skall vara friragenfrån skadeståndsskyldighet och därigenom från leveransskyldighet. Den nuvarande formuleringen torde utgå från den tyska "omöjlighetsläran". något som bestyrks bl a av att det talas om att "möjligheten att fullgöra avtalet må anses utesluten".6 Utredningen anser inte att det finns skäl att vare sig terminologiskt eller sakligt för framtiden bygga på omöjlighetsläran. [ stället synes regleringen böra utgå från de allmänna synpunkter som re- dovisades i avsnittet 5.5.3. Den fråga som avses här har så stor praktisk betydelse. att man får utgå från att parterna i de flesta fall där den kan bli aktuell träffar uttryckligt avtal. Force-majeure-klausuler tillhör de allra vanligaste villkoren i standardavtal. och även parter som lämnar det mesta av den juridiska sidan av sitt mellanhavande oreglerat i villkoren inför ofta en force-majeure—klausul. En bestämmelse i köplagen bör emellertid ha betydelse dels som uttryck för vad lagstiftaren anser vara en rimlig normallösning. dels också för att. när villkor saknas i avtalet. ge såväl parter vid förhandlingar som domstolar och skiljemän möjlighet att komma till ett rimligt resultat.

Från formell synpunkt synes böra krävas. att de omständigheter som vid leveransavtal kan befria från skadeståndsskyldighet beskrivs så konkret. att bestämmelsen ger verklig ledning för bedömningen. Man kan exempelvis enligt utredningens mening inte nöja sig med en allmän beskrivning att säljaren befrias vid omständigheter som är "utom hans kontroll". Liksom i de flesta av de force-majeure-klausuler som förekommer i avtal bör ett antal särskilda omständigheter nämnas. Dessa ger dels konkreta hållpunkter. dels vägledning för tillämpning av den avslutande allmänna bestämning som också erfordras.

Från saklig synpunkt synes det oundgängligt att befrielse från skade- ståndsskyldighet medges i större utsträckning än enligt nu gällande rätt. 24 å köplagen torde ha uppfattats som en mot säljaren sträng regel. och det är synnerligen vanligt att säljaren friskriver sig från leverans- och ska- deståndsskyldighet i betydligt större utsträckning än 24 å medger. Även om detta till en del kan förklaras med den allmänna benägenheten hos

SOU l976:66

säljare. som har ett avgörande inflytande på avtalsvillkoren. att tillgodose sina egna intressen. ligger knappast hela förklaringen däri. Även när force- majeure-klausuler tillkommer efter en noggrann avvägning mellan Säljares och köpares intressen medges ofta längre gående befrielse än den 24 å köplagen lämnar. För exempel kan hänvisas till de standardavtal som be- gagnas när staten och kommunerna köper produkter från verkstadsindu- strin.7

Från denna utgångspunkt anser utredningen att befrielse från leverans- och skadeståndsskyldighet bör inträda vid omständigheter som allmänt kan beskrivas som force majeure. Däri ligger till en början att det inte fordras att prestationen har blivit i fysisk mening omöjlig. utan även hinder och svårigheter att leverera av annan karaktär måste godtas. Å andra sidan skall inte varje omständighet som vid tiden för köpets fullgörande visar sig vara ett absolut hinder befria från skadeståndsskyldighet. Hindret för leveransen skall därför enligt den regel som föreslås bestå i en sådan händelse att dess verkningar inte kunnat förekommas ens genom långtgående åtgärder från den individuelle säljarens sida. Den föreslagna regeln skall emellertid också lämna utrymme för ganska stora olikheter i bedömningen beroende på sär- skilda omständigheter. Ett strängt ansvar är motiverat framför allt när det gäller varor som säljaren kan anskaffa från många olika håll och för vilka det finns en marknad vars pris påverkas av att för vissa leveranser hinder uppstår. ] sådana fall får risken för hindret betraktas som en del av den allmänna prisrisk vilken säljaren åtar sig om han säljer till ett fast pris. Det bör inte finnas utrymme för att genom åberopande av regler om force majeure undgå denna prisrisk. Ett lindrigare ansvar kan vara motiverat bla när säljaren själv är tillverkare eller framställare eller han är hänvisad till en enda leveransmöjlighet och denna till sin natur är osäker. Blir det omöjligt för honom att leverera på grund av en extraordinär händelse. kan det vara rimligt att förlusten inte drabbar honom ensam. Avsikten är sålunda att medge domstolar och skiljemän ett inte obetydligt mått av skönsmässig bedömning.

Beträffande de omständigheter som bör räknas upp i lagtexten och de- taljerna i övrigt. däribland hur en inträffad omständighet skall inverka på leveransmöjligheterna för att säljaren skall befrias. hänvisas till specialmoti- veringen (avsnittet 7.1.24).

Utredningen har övervägt att i lagen införa en regel om verkan av s k ekonomisk jörce majeure. Därmed avses stark prisstegring som betydligt överstiger de prisfluktuationer som är normala inom ifrågavarande bransch. utan att dock kunna föras tillbaka på en sådan extraordinär händelse som den föreslagna regeln avser. Exempel ger allmän prisstegring över hela värl- den på grund av en samfälld aktion från samtliga producenter av en viss vara. Utredningen har emellertid inte ansett det möjligt att föreslå en lagregel härom. Avsikten är därmed inte att uttala. att sådan prisstegring aldrig kan vara att betrakta som befrielsegrund. utan att lämna frågan öppen. Om- ständigheterna kan växla alltför mycket för att det skulle vara möjligt att framställa någon lagregel härom. Skillnad bör göras mellan olika slag av gods. mellan olika led i distributionen. kanske också mellan olika anledningar till prisstegring. Det bör likväl vara möjligt att av den föreslagna lagtexten erhålla viss ledning för den karaktär som prisstegring skall ha för att över

Några huvudprinciperiförslaget 6.2.1 141

7 Se Allmänna bestäm- melser av år 1960 för le- veranser till Statsverkets myndigheter utom för- svarsväsendet av gods av beställningskaraktär (Sig 60) och Allmänna be- stämmelser av år 1961 för leveranser till Stats- verkets myndigheter utom försvarsväsendet av gods av standardka- raktär (Standard 61 )". jfr om avtalen i kapitel 3.

142 Några huvudprinciperijörslager 6.2.2 SOU l976:66

' Jfr beträffande tysk rätt G. Hager. Die Rechtsbe— helfe des Verkäufers we- gen Nichtabnahme der Ware (Frankfurt/M l975) s [29 ff.

huvud kunna komma i fråga som befrielsegrund. Endast helt extraordinära förändringar med djupgående verkningar bör således kunna tas i betraktande.

6.2.2 Köparens dröjsmål

Köplagens nuvarande regler om köparens dröjsmål korresponderar nära med reglerna om säljarens dröjsmål i 21 å. Säljaren har valrätt mellan att häva köpet och att kräva dess fullgörande. Detta senare utgör en motsvarighet till köparens rätt att vid säljarens dröjsmål kräva godsets avlämnande. ] realiteten råder dock en betydande olikhet. Om man nämligen tar hänsyn också till reglerna om köparens dröjsmål med mottagandet och det sätt på vilket dessa har tillämpats. finner man att säljaren i många fall har tre olika handlingsmöjligheter vid köparens dröjsmål. Om köparen vägrar inte blott att betala köpeskillingen utan även att motta godset — vilket ofta in— träffar när han inte vill fullgöra sina skyldigheter enligt köpeavtalet — kan säljaren antingen häva köpet och kräva skadestånd. eller kräva att köparen mot erhållande av godset betalar priset. eller. med åberopande jämväl av köparens dröjsmål med mottagandet. sälja godset för köparens räkning med stöd av 34å och utkräva priset. varvid det belopp som han uppburit vid försäljningen för köparens räkning går i avräkning på priset. Sistnämnda utväg » vilken torde vara åtskilligt mer praktisk än den andra av de tre nämndal — ligger i själva verket nära den första. dvs hävning med krav på skadestånd. Skadeståndet kommer nämligen — såsom skall utvecklas i avsnittet 6.5.5 — vanligen att beräknas till skillnaden mellan det avtalade priset och vad säljaren uppbär vid en täckningsförsäljning.

Köplagens reglering har genom denna valrätt för säljaren blivit ganska komplicerad. För den säljare som inte är juridiskt bevandrad torde det ofta vara främmande att han har två handlingsmöjligheter som väsentligen över- ensstämmer med varandra men som i detaljer kan leda till olika resultat. Det kan också synas sakligt olämpligt att en säljare. genom att välja utvägen att sälja godset för köparens räkning. kan undgå de krav som ställs vid hävning i förening med krav på skadestånd. särskilt att söka begränsa för- lusten så mycket som möjligt.

Utredningen har därför övervägt att förenkla systemet av påföljder och inskränka säljarens möjligheter att träffa ett sådant val som nu har nämnts. Detta skulle kunna ske genom att. om köparen vägrade att motta godset. säljaren skulle vara hänvisad till rätten att häva köpet och kräva skadestånd. Utredningen finner det emellertid inte lämpligt att föreslå en sådan regel. av skäl som har en viss beröring med dem som anfördes beträffande mot- svarande fråga vid säljarens dröjsmål. Det anses vara ett värdefullt remedium för en säljare att kunna kräva betalning av priset om han ställer godset till disposition för köparen. och han bör inte kunna hindras därifrån genom att köparen vägrar att motta godset. Rätt till hävning finns - ehuru för- utsättningarna är något olika enligt gällande rätt och enligt vad utredningen ämnar föreslå — i allmänhet blott vid väsentligt dröjsmål. Det vore säkerligen mindre lämpligt att vid väsentligt dröjsmål frånkänna säljaren en befogenhet som han har vid oväsentligt dröjsmål. även bortsett från att det kan vara vanskligt för honom att avgöra. huruvida dröjsmålet skall betraktas som väsentligt eller ej. Slutligen skulle det fordras undantag för de fall där säljaren inte rimligen kan sälja godset ånyo (jfr UCC å 2—709 (1) (b)).

SOU l976:66 Några huvudprinciperiförslaget 6.2.2 143

Utredningen anser det i stället lämpligt att söka utforma reglerna om försäljning för köparens räkning vid dennes dröjsmål med mottagandet så. att de olägenheter som nu har nämnts såvitt möjligt undgås. Avsikten är att det i de flesta fall skall vara utan praktisk betydelse om säljarens till- vägagångssätt juridiskt konstrueras som hävning med krav på skadestånd eller som krav på köpeskillingen med försäljning för köparens räkning. De— taljerna skall behandlas i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.30 vid anmärk- ningarna till 30 & tredje stycket köplagen och avsnittet 7.1.34).

Liksom vid säljarens dröjsmål uppstår frågan om köparen kan bli befriad från skyldigheten artful/göra avta/er, dvs betala köpeskillingen. på grund av omöjlighet eller force majeure. ] sin nuvarande formulering upptar lag- texten intet sådant undantag (jfr dock beträffande uttrycket "åtgärd varav köpeskillingens utbekommande må bero" avsnittet 7.1.30 vid anmärkning- arna till 30% första stycket köplagen). Häri överensstämmer 28 ;" med 21 ä'. Vad beträffar skadeståndsskyldigheten finns ett undantag i 30 å, som hän- visar till 24 & Vad som nu intresserar är om det bör förekomma en regel med innebörd att köparen när han är befriad från skadeståndsskyldighet också skall vara befriad från skyldighet att fullgöra avtalet. En sådan regel skulle motsvara den som i föregående avsnitt diskuterades för de fall där säljaren är i dröjsmål.

Utredningen har övervägt att införa en sådan regel i lagtexten men har kommit till resultatet att denna inte bör tas med. Relevant hinder för be- talning är mycket mer sällsynt än motsvarande hinder för avlämnande. och redan av detta skäl vore det onödigt att införa en uttrycklig regel i lagtexten. Härtill kommer att undantaget för skadeståndsskyldighet på grund av force majeure vid betalning enligt förslaget i huvudsak hänför sig till fall där köpet inte hävs på grund av dröjsmål utan betalningen sker senare än på förfallodagen. För sådana fall kommer befrielse från köparens skyl- dighet att fullgöra avtalet inte i fråga. Även om fall kan tänkas. där säljaren inte kan fordra betalning därför att köparen av force majeure är hindrad att betala och säljaren ändå kräver att köparen skall fullgöra köpet. torde sådana fall vara så sällsynta att de inte behöver behandlas särskilt i lagtexten.

Vad beträffar undantaget från skadeståndsskyldigheten för force majeure hänvisas till specialmotiveringen (avsnittet 7.1.30 vid anmärkningarna till 30 & första stycket köplagen).

I detta sammanhang bör också nämnasforce majeure som hindrar köparen från att motta godset. Sådan force majeure bör skiljas från den som behandlas i 30 % köplagen och som avser hinder för betalning. Som exempel på force majeure som hindrar köparen från att motta godset kan nämnas att det utfärdas förbud mot att importera eller att använda det slag av varor som köpet avser. att arbetarna i importhamnar vägrar att ta befattning med varor från det land varifrån de köpta varorna kommer. eller att efter köp av en maskin den fabrik där maskinen skall användas brinner ned så att köparen inte kan använda den.

Bestämmelser som befriar köparen från att vidbliva ett köp och därigenom ' Se lex Cheshire & Fi- också från betalnings- och skadeståndsskyldighet förekommer i formulär- (om' The Law of con" rätt n ;. k"lt "f l" t' b ['I 'v k" ' 'd' D ] k' "f tract.(7th ed London

6 .sars ! l ormu ar som u ar e a s a oparsr an. en enge s a ru- 1969) S 507 ff. Benjamin

strationsläran" torde stundom kunna leda till befrielse för köparen på sådan on Sales (London 1974) grund.l Utredningen har övervägt att föreslå motsVarande regler men kom- section 441.

144 Några huvudprinciperijörslaget 6.3.1 SOU l976:66

mit till resultatet att inga sådana regler bör upptas. Skäl kan visserligen i många fall anföras för att behandla köparen lindrigt när omständigheterna är sådana som nu har nämnts. Men dessa omständigheter utgör vanligen intet hinder mot att köparen disponerar över godset på annat sätt än genom att själv motta det och använda det. och det synes inte lämpligt att generellt på säljaren lägga besväret och kostnaden för en sådan omdisponering eller risken för att den inte låter sig verkställas i det särskilda fallet. Vid till- verkning av individuellt utformat gods ger den avbeställningsrätt som ut- redningen ämnar föreslå ett visst skydd åt köparen. Det kan här hänvisas till framställningen i avsnittet 6.6. 1 övrigt torde ämnet få överlämnas till avtalsreglering.

Om ett köp skulle ha blivit mycket oförmånligt för köparen på grund av ett starkt prisfall. skulle det kunna tänkas att köparen åberopar "eko- nomisk force majeure". Lika litet som förslaget avser att ta ställning till behandlingen av ekonomisk force majeure på säljarens sida avser det att ta ställning till sådan på köparens sida. Det må blott anföras att starka prisfall verkar på ett annat sätt än starka prisstegringar. vilka ofta är för- bundna med en varuknapphet. och att man därför inte kan utgå från att prisfall alltid bör jämställas med prisstegring.

6.3 Hävning av köpet

6.3.1 Allmänt

1 köplagens system av påföljder av kontraktsbrott intar "hävning av köpet" en framträdande plats. Utan att gå in på detaljer kan man beskriva hävning så. att part därigenom på grund av den andra partens kontraktsbrott inhiberar såväl sin egen som motpartens prestation. Hävning innebär däremot inte enligt de nordiska köplagarna att part går miste om rätten att kräva ska- destånd.

I konsumentköplagens system intar likaledes hävningspåföljden en be- tydande plats. Säljaren kan i allmänhet inte genom avtalet frånta köparen rätten att häva köpet vid väsentligt kontraktsbrott. Avsikten är att köparen dels i hotet om hävning skall ha ett kraftigt verkande medel att förmå säljaren att leverera resp att avhjälpa fel. dels också genom att utöva häv- ningsrätten skall kunna frigöra sig från ett avtal då det visar sig att detta inte medför avsedd nytta för honom. För detaljer kan hänvisas till för- arbetena till konsumentköplagen (se prop 19731138 s 133 f. SOU 1972128 5 70 ff).

Hävning förutsätter enligt köplagens nuvarande lydelse vanligen att kon- traktsbrottet är väsentligt. eller såsom det uttrycks i lagen. "ej ringa". Vissa undantag finns dock. Enligt 21 & äger köparen vid säljarens dröjsmål häva köpet. även om dröjsmålet är ringa. när han "betingat sig noggrant iakt- tagande av tiden för godsets avlämnande". Vid handelsköp skall också varje dröjsmål med avlämnandet medföra rätt till köpets hävande. "med mindre det som fördröjt är utgör allenast en ringa del av godset". Enligt 28 & äger säljaren vid handelsköp alltid häva köpet på grund av köparens dröjsmål. Vid fel i godset äger köparen häva köpet. även om felet ej är att anse

SOU 1976:66 Några huvudprinciperijörslager 6.3.2 145

som ringa. när säljaren förfarit svikligen (42. 43 åå"). Vid leveransavtal äger han dessutom häva köpet vid ringa fel om säljaren "avvetat felet å sådan tid. att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa felfritt gods” (43 å). Slutligen må nämnas att 64 & utvisaratt köparen kan ha en rätt att häva köpet när säljaren underlåtit att teckna försäkring som han varit skyldig teckna; det nämns ingenting om att hävningsrätten i detta fall skulle vara knuten till något väsentlighetskriterium men detta antas likväl vara fallet.

Utredningen vill föreslå en betydande förenkling i detta system. främst bestående i att vid dröjsmål hävning som huvudregel skall förutsätta vä— sentligt kontraktsbrott.

6.3.2 Säljarens dröjsmål

Utredningen anser att hänvisningen till att köparen vid säljarens dröjsmål har betingat sig noggrant iakttagande av tiden för godsets avlämnande kan utgå såsom onödig. Givetvis kan parterna avtala. att köparen skall äga häva vid säljarens dröjsmål utan någon prövning av väsentligheten. Sådant avtal kan bla ske med användande av en stereotyp fras som anses ha denna innebörd ("time is of essence" el dyl). Det kan också på annat sätt framgå att köparen skall ha rätt att häva vid varje dröjsmål. Eftersom enligt allmänna principer avtalsvillkor har försteg framför köplagens egna regler (bortsett från de fall där villkor kan jämkas) synes det onödigt och kan snarast befaras leda till missförstånd att nämna ett särskilt villkor i lagtexten.

Utredningen föreslår också att det skall gälla enhetliga regler för han- delsköp och för andra köp. Detta innebär bla att specialregeln om hävning vid icke väsentligt dröjsmål i den gällande texten tas bort. Den nu gällande regeln torde bygga på antagandet. att vid handelsköp varje dröjsmål i själva verket är väsentligt. så att undantaget är mer formellt än reellt.I Det kan emellertid ifrågasättas om detta motsvarar förhållandena i våra dagar. Köp- lagens hittills gällande regel torde utgå från köp av spannmål. råvaror och mer eller mindre förädlade produkter därav. vid vilka spekulationsmomentet ofta är betydande och vid vilka traditionellt stränga regler tillämpas vid varje kontraktsbrott. Under nuvarande förhållanden. där man bl a har att ta hänsyn till köp av industriprodukter. passar inte en så sträng hävnings— regel. Hävning torde vid sådant gods även vid köp mellan näringsidkare tillgripas endast vid betydande förseningar.

Att införa ett generellt väsentlighetskrav överensstämmer också med den uniforma köplagen. vilken såsom förutsättning för att köpare skall äga häva köpet vid säljarens dröjsmål föreskriver. att dröjsmålet måste vara väsentligt (art 26 st ]) Detsamma är fallet enligt UNClTRAL-utkastet (art 30 (l)(a) ).

För de varor för vilka det är handelsbruk att köparen har rätt att häva köpet vid varje dröjsmål. utan särskild prövning av om dröjsmålet är vä- sentligt. får handelsbruket företräde (] &) Den regel om ”Nachfrist” som strax skall nämnas tjänar också till att minska betydelsen av kravet att kontraktsbrott är väsentligt.

Utredningen föreslår införande av ett s k Nachfrist-förfarande. Förebilden har här varit den uniforma köplagen (art 27 st 2). som låter ett generellt väsentlighetskrav som förutsättning för hävning kompletteras med ett Nach-

IO

' NJA II 1906 nr 1 s 44. Almén _»5 21 vid n 199.

146 Några huvudprinciperiförslager 6.3.2 SOU I976:66

frist-förfarande. Den uniforma köplagen har i sin tur haft tysk rätt som förebild (BGB &" 326). Innebörden i ett Nachfrist-förfarande kan beskrivas så. att part (i detta fall köparen) får möjlighet att göra även ett icke väsentligt kontraktsbrott till hävningsanledning genom att utsätta en tilläggsfrist för fullgörande. så att om fullgörande inte sker inom fristen han blir berättigad att häva köpet. Ett sådant förfarande synes bl a utgöra en bättre utväg än den generella möjlighet till hävning vid dröjsmål vid handelsköp som den nuvarande köplagen ger. eftersom Nachfristens längd kan anpassas efter omständigheterna vid olika köp. I många fall torde emellertid inte Nachfrist- förfarandet innebära någon större modifikation av väsentlighetskravet. ()m det är tveksamt huruvida ett dröjsmål skall anses väsentligt. eller om köparen anser det vara väsentligt men finner det svårt att styrka detta. kan Nachfrist— förfarandet vara ett sätt att undgå bevissvårigheter. I själva verket torde det redan nu utan stöd av lag förekomma. att part innan han häver utsätter en frist inom vilken leverans måste ske. Nachfrist-förfarandet är främst avsett för kommersiella köp.

Ett Nachfrist-förfarande kan åtminstone formellt skiljas från 5 k Mahnung. som också förekommer i tysk rätt (BGB ;" 284 st 1). Innebörden härav är att en part. som i och för sig är berättigad till hävning. likväl måste uppmana motparten att prestera innan han får sätta hävningspåföljden i verket. Medan Nachfrist-förfarandet formellt verkar till förmån för den part som vill åberopa ett kontraktsbrott. genom att han inte behöver styrka vä- sentlighet i det särskilda fallet. verkar Mahnung-förfarandet till förmån för den part som har begått kontraktsbrott. genom att han inte utsätts för på- följder utan att först ha haft möjlighet till rättelse. l praktiken fungerar emellertid båda påföljderna på ungefär samma sätt. och i rättssystem som har båda instituten torde en och samma uppmaning vanligen godtas för båda. Utredningen anser det därför inte finnas skäl att föreslå ett Mahnung- förfarande utan anser det tillräckligt att man kan vänta att det föreslagna Nachfrist-förfarandet i praktiken kommer att ha samma effekt. bortsett från fall där det även utan uppmaning är uppenbart att dröjsmålet är väsentligt.

Den föreslagna texten upptar ingen bestämmelse om att köparens häv- ningsrätt inskränks av att säljaren hindras att leverera av force majeure. ] formulärrätten föreskrivs ofta. för alla slags gods. att om force majeure inträffar. leveranstiden förskjuts i motsvarande mån. Verkan härav är att köparen betas rätten att häva under den tid som avlämnande fördröjs på grund av force majeure. Särskilt när godset är speciellt avsett för köparens behov eller eljest är svårt att avsätta kan det vara värdefullt för säljaren. att köparen fortsätter att vara bunden och att säljaren sålunda ej blott undgår skyldigheten att fullgöra eller betala skadestånd genom force majeure.

Utredningen föreslår emellertid inte en regel i sådan riktning. För att inte en rätt för säljaren att binda köparen vid köpet. trots förseningen. skall bli oskäligt betungande för köparen fordras att rätten är begränsad i tiden. Bundenheten bör nämligen inte vara obegränsad. Det synes emellertid vara svårt att i lagtext ange hur lång tid säljaren skall få hålla köparen bunden. Vidare kan knappast rimligheten av en sådan regel som nu nämns bedömas. utan att helhetsbilden av säljares och köpares förpliktelser vid force majeure beaktas. Utredningen anser därför att regler härom inte erfordras i köplagen och att. i den mån säljaren vill säkra avsättning av sina varor även i händelse

SOU 1976:66 Några huvudprirtciperiförslaget 6.3.3 147

av force majeure. han får skydda sig genom avtal. Utredningen vill även erinra om att uniforma köplagen inte upptar någon regel om inskränkning i köparens rätt att häva vid force majeure (jfr art 74) och att UCC över huvud inte tillåter att köparen betas rätten att häva vid säljarens dröjsmål. inte ens vid force majeure (UCC & 2—616 (3) ).

Till de närmare detaljerna och till konsekvenserna av utredningens förslag för konsumentköp skall utredningen återkomma i specialmotiveringen (av- snittet 7.1.21 vid anmärkningarna till 215& tredje stycket köplagen samt avsnittet 7.2.2).

6.3.3 Köparens dröjsmål med beta/ningen

Förhållandena vid köparens dröjsmål med betalningen liknar avsevärt dem vid säljarens dröjsmål. Även för detta fall föreslår utredningen att hävning normalt skall förutsätta väsentligt dröjsmål. ehuru med två undantag.

Sakligt sett är förhållandena ofta likartade med dem som nyss berördes beträffande säljarens dröjsmål. När köpet inte avser sådana varor som är föremål för handel i stora kvantiteter på en allmän marknad torde hävning. även när det gäller köparens dröjsmål. ofta betraktas som en så allvarlig och genomgripande åtgärd att den inte bör kunna tillgripas såvida inte dröjs- målet är av viss betydenhet. Detta gäller särskilt sådana fall där anledningen till dröjsmålet inte är bristande vilja eller förmåga hos köparen att betala utan misstag eller missöden vid fullgörande av betalningen. oenighet om skyldigheten att betala och det rättsliga läget. el dyl. Uniforma köplagen kräver ävenledes som huvudregel att kontraktsbrottet skall vara väsentligt för att säljaren skall äga häva köpet vid köparens dröjsmål (art 62 st I). Detsamma gäller UNCITRAL-utkastet (art 45 (1) (a)).

Beträffande väsentlighetsbedömningen är emellertid situationen vid kö- parens dröjsmål inte helt lik den vid säljarens dröjsmål. Detta skall liksom andra detaljfrågor behandlas i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.28 vid an- märkningarna till 28% andra stycket köplagen).

I två fall skall emellertid enligt förslaget säljaren kunna häva köpet även om han inte kan visa att dröjsmålet med betalningen är väsentligt.

Utredningen vill sålunda föreslå ett Nachfrist-förfarande. Detta skall ha ungefär samma funktion som vid säljarens dröjsmål. och det kan hänvisas till vad som sagts därom i föregående avsnitt. Nachfrist-förfarande före- kommer också vid köparens dröjsmål såväl enligt uniforma köplagen (art 62 st 2) som enligt UNCITRAL-utkastet (art 45 (1) (b) ). Institutet är i första hand avsett att komma till användning vid kommersiella köp. och såtillvida träder det i stället för den rätt att häva köpet även vid oväsentligt dröjsmål som nu finns vid handelsköp. Vid konsumentköp torde däremot ett Nach- frist-förfarande oftast ha mindre praktisk betydelse. Vid butiksköp och andra köp där betalning skall erläggas kontant uppstår i praktiken inte fråga om dröjsmål. Köparen ingår inte köpet såvida han inte har kontanter att betala med. Om återigen köparen erhaller godset i sin besittning utan att ha betalt det. saknar säljaren vanligen rätt att häva köpet enligt den regel som nu finns i 28 å andra stycket och som föreslås skola gälla även i fortsättningen. I övrigt torde situationen i framtiden komma att regleras av särskilda regler om konsumentkrediter. och dessa torde i praktiken komma att utesluta ett Nachfrist-förfarande. Undantagsvis kan emellertid fall tänkas förekom-

148 Någrahuvudprinciperi/örs/ager 6.3.4 501" 197666

ma. där ett Nachfrist-förfarande även vid konsumentköp innebär en smidig lösning. Exempel är att betalning skall ske helt eller delvis i förskott (t ex vid tillverkning). För dessa fall synes ett Nachfrist-förfarande kunna vara lämpligt. under förutsättning att fristen utmäts på ett sätt som är skäligt med hänsyn till att det är fråga om en konsumenttransaktion.

Utredningen vill vidare föreslå att varje dröjsmål skall ge säljaren rätt att häva när betalning skall ske enligt l6å. dvs mot dokument eller på liknande sätt. Nämnda bestämmelse avser. såväl enligt förslaget som enligt gällande rätt. blott handelsköp där köparen är skyldig att betala mot ko- nossement eller fraktsedel eller annat liknande bevis för att säljaren har sänt varan till köparen. De praktiskt viktiga fallen är de där säljaren kräver betalning genom att en bank eller en speditör presenterar dokument för säljarens räkning. Att godset skall betalas enligt vad som sägs i 16 ;" innebär i praktiken att säljaren kan kräva snabbast möjliga betalning som är förenlig med köparens säkerhet att erhålla godset. Om sådan betalning inte fullgörs vid anfordran bör säljaren för att skydda sina intressen ha rätt att häva köpet omedelbart. utan att man behöver ingå på någon prövning av om dröjsmålet är väsentligt. Det torde överensstämma med kommersiell praxis att säljaren har rätt att häva köpet i nu avsedda fall. En rätt att häva köpet omedelbart är av särskild betydelse vid gods som på grund av sin beskaf— fenhet är utsatt för snabb värdeförstöring. tex färsk frukt. vid säsongvaror och vid gods som är utsatt för snabba prisfluktuationer. Ett ytterligare skäl för att här ha en schematisk regel är att säljaren ofta vid betalningstillfället inte är personligen närvarande utan representeras av en bank eller en speditör som inte alltid är i stånd att bedöma eller efterhöra. vilken betydelse ett dröjsmål skulle ha. Det må också nämnas att i 1963 års förslag till uniform köplag det fanns en regel. enligt vilken vid betalning mot dokument un- derlåtenhet att betala i tid alltid skulle anses utgöra väsentligt kontraktsbrott (art 72 st 5). Denna regel medtogs visserligen inte i den slutliga lagen. men detta torde närmast ha berott på redaktionella hänsyn.

6.3 .4 F elakt/gr gods

Vad beträffar fel i godset finns redan enligt gällande rätt intet undantag från väsentlighetskravet för handelsköp. Från utredningens utgångspunkt finns givetvis intet skäl att frångå denna regel. I detta fall har man emellertid också att ta hänsyn till möjligheten att säljaren avhjälper fel. Även mycket betydande fel. som skulle allvarligt minska godsets användbarhet för kö- paren. kan stundom avhjälpas. Hävningsmöjligheten får därför också ses i relation till köparens rätt att kräva avhjälpande av fel. Utredningen skall strax återkomma därtill.

I de allmänna förutsättningarna för hävning vill utredningen föreslå ett par mindre avvikelser från gällande rätt. Enligt nuvarande text gäller inte kravet på väsentlighet när säljaren har förfarit svikligt (42 ;" första stycket. 43 & första stycket). Hänvisningen till svek synes såtillvida onödig som nu enligt 30 och 33 åå avtalslagen (vilken ju tillkommit senare än köplagen) svek och handlande mot tro och heder medför ogiltighet. Den nu gällande lydelsen synes emellertid utsäga. att alls intet väsentlighetskrav skall till- lämpas när svek (eventuellt också handlande mot tro och heder) föreligger.

sou mem Några huvudprinciperijörslager 6.3.5 149

Men även vid svek anses ett visst väsentlighetskrav gälla för att ogiltighet skall inträda.I Från saklig synpunkt synes det obefogat att varje fel. som i och för sig medför påföljder. skall medföra att köparen äger häva köpet då säljaren handlat svikligt. Såsom exempel kan anges att vid byggandet av ett fartyg för ett pris av tjugo miljoner kronor säljaren svikligen i några dörrar använt billigare träslag för att därmed spara några tusen kronor. Ut- redningen föreslår därför att det uttryckliga undantaget för svek utgår och att väsentlighetskravet vid svek och handlande mot tro och heder bedöms enligt reglerna i 3 kap avtalslagen.

Utredningen föreslår likaledes att undantaget från väsentlighetskravet för det fall att säljaren "avvetat felet å sådan tid. att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa felfritt gods" (43% andra stycket) utgår. Undantaget torde sakna egentlig praktisk betydelse.2

Hävningspåföljden vid fel har emellertid såsom nyss nämndes. ett sam- manhang med säljarens avhjälpande av fel. Såsom närmare skall behandlas på tal om reglering av felaktigt gods (avsnittet 6.4.3). skall köparen enligt förslaget ha en rätt att kräva avhjälpande av fel. Utövar han denna rätt. men avhjälper säljaren inte felet eller levererar han inte felfritt gods. uppstår frågan vilka påföljder som skall stå köparen till buds. Samma fråga har behandlats redan i konsumentköplagen (4 ä), och köparen har därvid tillagts en tvingande rätt att häva köpet. under förutsättning att felet inte är ringa. Köparen har även andra påföljder till sitt förfogande. Vid utformningen av de dispositiva reglerna i köplagen är förhållandena något annorlunda. Det synes visserligen rätt självklart. att köparen skall ha rätt att häva köpet om fel inte avhjälps (och felfritt gods inte heller levereras) och felet är vä— sentligt. Det kunde emellertid komma i fråga att i den dispositiva regeln ge köparen en rätt att häva köpet utan väsentlighetsbedömning. när säljaren har haft en möjlighet att avhjälpa fel men inte begagnat denna. i analogi med det Nachfrist-förfarande som föreslås för dröjsmålsfallen. Innebörden skulle då vara att. när en säljare underlåter att avhjälpa ett fel inom skälig tid. köparen blir berättigad att betrakta felet som väsentligt. Utredningen vill emellertid inte föreslå en sådan regel. med tanke främst på de fall där det fel som skulle avhjälpas är jämförelsevis obetydligt och inte nämnvärt minskar den nytta som köparen har av godset. Väsentlighetsbedömningen kan emellertid påverkas av att säljaren inte fullgjort skyldighet att avhjälpa fel. Härtill återkommer utredningen i avsnittet 7.1.42 vid anmärkningarna till 425 andra stycket köplagen.

Säljarens rätt att genom avhjälpande förekomma andra påföljder. även där köparen i första hand vill utnyttja dessa. har så nära beröring med regleringen av felaktigt gods i övrigt. att ämnet skall behandlas i samband därmed (avsnittet 7.1.42 vid anmärkningarna till 42 å andra stycket köplagen och avsnittet 7.1.49).

6.3.5 Underlåtenhet att teckna försäkring

I fråga om köparens rätt att häva köpet vid cif-köp när säljaren underlåtit att teckna försäkring (64 å). vill utredningen föreslå att det uttryckligen utsägs. att sådan rätt förutsätter väsentligt kontraktsbrott. Detta är att be— trakta som ett förtydligande av lagtexten. utan saklig ändring.

' Se t ex Rodhe. Obliga- tionsrätt. 1956. s 345 n 94.

2Jfr Almén &" 43 vid n 68.

150 Några huvudprinciperiförslaget 6.4.1 SOU l976:66

6.4 Felaktigt gods

6.4.1 Allmänt

Reglerna i 42—54 åå köplagen om fel i godset hör utan tvivel till dem för vilka det är störst skäl att överväga reformer. Skälen härtill är flera.

De nuvarande reglerna är i hög grad präglade av historiska utgångspunkter. De tar sikte på typer av gods som dominerade handeln vid tiden för köplagens tillkomst eller ännu tidigare. De lämpar sig därför mindre väl för indu- striprodukter. särskilt inte för tillverkningsavtal. De är inte heller anpassade efter de marknadsföringsmetoder som nu är brukliga. Vissa av reglerna får även för de varor för vilka de främst är avsedda anses vara väl starkt påverkade av äldre förebilder.

För konsumentköp innehåller numera konsumentköplagen utförliga reg— ler. Dessa är på ett annat sätt än köplagens avsedda att motsvara moderna förhållanden. Åtskilliga av dem kan — stundom med mindre modifikationer — anses lämpade även för kommersiella köp. Detta gäller exempelvis regler om avhjälpande av fel. om ansvar för vilseledande uppgifter. om farliga varor samt om tillverkares ansvar gentemot den slutlige förvärvaren av varan. Reglerna i konsumentköplagen är genomgående utförligare och mer detaljerade än köplagens regler. och de är därigenom också mer upplysande.

Under dessa förhållanden kunde det synas motiverat att föreslå en långt- gående reform av reglerna om fel i godset. delvis efter mönster av kon- sumentköplagen. Utredningen vill emellertid endast föreslå jämförelsevis små ändringar. Ett skäl härtill framgår av direktiven. Syftet med lagstift— ningen är blott att genomföra en begränsad reform. inte att genomgripande förändra den svenska köprätten. En detaljerad reglering. efter mönster av konsumentköplagen. skulle medföra en ansvällning av paragraferna som skulle bryta köplagens hävdvunna bild. De nuvarande reglerna har också blivit allmänt kända. och de har delvis tjänat som förebild för bl a reglerna i 4 kap jordabalken. Att i detalj avgöra. vilka principeri konsumentköplagen som lämpar sig för generalisering. skulle leda till gränsdragningsfrågor vilkas praktiska betydelse inte motiverar att de avgörs i lagtext. Vad särskilt be- träffar tillverkares ansvar skulle regler härom bryta köplagens i l å angivna ram (jfr avsnittet 5.5.3).

De regler som utredningen vill föreslå ansluter sig därför ganska nära till vad som gäller nu. Reglerna är bla nästan genomgående mer kortfattade än motsvarande regler i konsumentköplagen. Detta är motiverat dels av önskan att köplagens text inte skall bli alltför vidlyftig. dels av att köplagens vida tillämpningsområde inte tillåter stark precisering. Förhållandet till kon- sumentköplagens Specialregler. i den mån dessa rör samma materia som köplagens regler. diskuteras i det följande. Förhållandet mellan köpare och tillverkare (12—14 åå konsumentköplagen). vilket faller utanför denna lags ram. skall däremot inte beröras vidare.

Utredningen vill till en början föreslå omdisponering av reglerna om köp såtillvida som uppdelningen mellan speciesköp(42 å) och leveransavtal (43 å) ersätts med att enligt förslaget 42 å avser andra påföljderav fel än skadestånd. medan 43 å avser förutsättningarna för skadeståndsskyldighet. Från formell synpunkt kommer dispositionen därigenom att närmare överensstämma

SOU l976:66 Några huvudprinciperijörslaget 6.4.2

med den för säljarens dröjsmål. vilket torde öka överskådligheten av lagen. Från saklig synpunkt markerar förändringen. att enligt utredningens förslag skillnaden mellan speciesköp och leveransavtal inte längre skall vara ut- slagsgivande för skadeståndsskyldigheten vid fel.

För utformningen av felreglerna är ett första. grundläggande spörsmål vad som skall anses utgöra fel i godset. Detta kan uppdelas i två skilda frågor. nämligen dels vilka ifrågasatta kontraktsbrott som skall bedömas enligt felreglerna. dels hur bedömningen av vad som är fel skall ske enligt dem. Köplagen innehåller f n mycket litet som ger ledning för bedömningen av någondera frågan.

6.4.2 Felbegreppet

Av 59 å. som rör "hemulsskyldighet". framgår att vad som numera allmänt benämns "rättsligt fel" bedöms enligt regler som i väsentliga avseenden skiljer sig från felreglerna. 1 övrigt innehåller köplagen intet i frågan om vilka kontraktsbrott som skall bedömas enligt felreglerna.

Enligt utredningens mening bör även i fortsättningen rättsligt./el bedömas enligt särskilda principer. varvid det emellertid bör vara möjligt att tillämpa de principer som gäller för faktiskt fel direkt eller analogivis. Ämnet skall tas upp i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.59).

Vad beträffar "rådighetsfel" må erinras om att 4 kap 18å jordabalken innehåller en regel om offentlig myndighets beslut vilket medför att köparen inte förvärvar den rådighet över fastighet som han vid köpet hade skäl att förutsätta. Bestämmelsen hänvisar till 4 kap 12å jordabalken. Utred- ningen anser likväl inte att det finns skäl att införa någon liknande regel i köplagen. Detta sammanhänger väsentligen med att — såsom strax skall utvecklas närmare — förslaget inte upptar några allmänna regler om vad som skall anses utgöra fel. Det finns då inte tillräckligt skäl att just för rådighetsfelen i lagtexten fastställa. när felreglerna skall kunna tillämpas. ] vissa fall — särskilt då byggnad el dyl utgör lös egendom och köp därav faller under köplagen. något som i fråga om bla fritidshus är relativt vanligt — torde 4 kap 18 åjordabalken och de principer som utbildats för tillämpning av detta stadgande kunna tillämpas analogt för att bestämma vad som är fel. Rättsföljderna av sådana rådighetsfel bör emellertid bedömas enligt köp- lagsreglerna. Den särskilda preskriptionsregel för hävning som upptas i 4 kap 12 åjordabalken och som saknar motstycke i köplagen. bör exempelvis inte kunna tillämpas när objektet är att betrakta som lös egendom. Däremot torde den regel som upptas i 54 å köplagen äga tillämpning. Eftersom vid faktiskt fel rättsföljderna bestäms av köplagen bör detta också ske vid rå- dighetsfel. Det saknar betydelse att man urjordabalken kan hämta en upp- lysning som inte står att vinna genom köplagen om när rådighetsfel skall anses föreligga.

I detta sammanhang bör också beröras den nyligen antagna lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m. Enligt 23å i denna lag äger 4 kap 12 å jordabalken motsvarande tillämpning i sådana fall då egendom. på vilken olovligt byggande har utförts. mot vederlag övergått på ny ägare och det sedermera visar sig att det olovligt byggda

151

152 Någrahuvudprinciperiförs/ager 6.4.2 SOU 1976:66

på grund av myndighets beslut skall undanröjas. Detta gäller dock endast om överlåtaren vid överlåtelsen inte upplyst om att 5 k svartbygge före— kommit eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till detta. lin praktisk följd av bestämmelsen är att om byggnaden utgör lös egendom. tex en sommarstuga på arrenderad mark. och alltså köplagen principiellt reglerar överlåtelsen. samma lags preskriptionsbestämmelse i 54 å inte skall tillämpas i detta hänseende. ! stället kan överlåtaren komma att få ansvara för byggnaden ända till dess tio år förflutit sedan den olovliga åtgärden vidtogs. och gentemot förvärvaren enligt allmänna preskriptionsregler. Re- geln blev vid sin tillkomst kritiserad av lagrådet som fann det inge be— tänkligheter att i en speciallag meddela särbestämmelser vilka på detta sätt griper in i det komplicerade civilrättsliga regelsystem som har sin grund i bl a köplagen (se prop 1975/76:164 s 260 f). Kritiken. som även omfattade tilltänkta mer långtgående bestämmelser om återkravsrätt avseende vissa avgifter som en förvärvare av olovligt bebyggd fastighet enligt det ursprung— liga förslaget skulle kunna få ge ut. avvisades dock på denna punkt av föredragande statsrådet (a prop s 292). Såsom lagen slutligen antogs innebär den alltså på denna punkt ett avsteg från bestämmelserna i köplagen om den tid inom vilken anspråk på grund av ett köp kan framföras. Genom den uttryckliga hänvisningen till 4 kap 12 å jordabalken blir vidare denna bestämmelses föreskrift om bla skadestånd tillämplig. Eftersom säljarens ansvar för det olovliga byggandet inträder oberoende av om säljaren varit helt ovetande om svartbygget innebär möjligen hänvisningen till jordabalken i stället för att rättsföljderna enligt köplagen blir tillämpliga. att skade- ståndsberäkningen blir annorlunda.

Utredningen har nyss uttalat som sin mening att eftersom vid faktiskt fel rättsföljderna bestäms av köplagen detta också bör bli fallet vid rådig- hetsfel. Regleringen av olovligt byggande kan synas strida mot denna upp- fattning. l vart fall lagtekniskt behöver detta emellertid inte innebära någon komplikation eftersom köplagens regler endast gäller såvitt annat inte är särskilt föreskrivet. De fall då byggnad som är lös egendom överlåtes utgör. såsom också påpekades av föredragande statsrådet (a prop s 36). endast ett litet och särpräglat fåtal av de fall som i övrigt omfattas av köplagen. Det torde därför inte vara påkallat att i vidare mån än som skett ägna saken särskild uppmärksamhet vid revideringen av köplagen. Att uttryckligen nämna fallet i lagtexten torde inte vara påkallat.

När rådighetsfel beträffande annan egendom än byggnad el dyl skall be— dömas enligt reglerna om fel i köplagen. tex vid överlåtelse av rörelse. får liksom hittills på allmänna grunder avgöras. vad som skall anses utgöra fel. Där så är fallet blir köplagens allmänna felregler tillämpliga. Detta torde överensstämma med vad som tillämpats åtminstone i senare rättspraxis. Någon särskild bestämmelse är således inte påkallad.

Vissa fall där köparen till följd av offentlig myndighets beslut inte förvärvar den rätt som han avsett bör emellertid enligt utredningens mening bedömas såsom rättsligt fel. Detta gäller särskilt de fall där köparen på grund av beviljat patent el dyl inte kan förfoga över godset. Utredningen skall ta upp denna fråga i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.59 vid anmärkningarna till 59å tredje stycket köplagen).

Utöver frågan om felreglernas tillämplighet vid rättsligt fel och rådighetsfel

SOU 1976:66 Några huvudprinciperijörs/ager 6.4.2 153

uppStår även andra gränsdragnMgs/ragor. En köpare kan finna sina förvänt— ningar svikna och vilja göra säljaren ansvarig därför även i andra situationer där det är tveksamt om felreglerna bör tillämpas. I förarbetena till kon— sumentköplagen sägs att vilseledande "kringuppgifter” — tex att en känd idrottsstjärna använder en viss typ av idrottsredskap — inte kan bedömas enligt felreglerna (prop 1973zl38 s 212 ff). Skälet till köparens missnöje be- höver emellertid inte ligga i vilseledande upplysningar eller motsvarande. En köpare av en bil kan exempelvis finna att möjligheterna att erhålla service eller reservdelar för bilen är avsevärt sämre än han har räknat med. En vara kan ha ett sämre andrahandsvärde än köparen har räknat med. Ett klädesplagg som köparen trodde vara modernt kan visa sig ha varit omodernt redan vid köpet.

Iluruvida felregler är tillämpliga i de situationer som nu exemplifierats kan få betydelse bl a för rekIamationsskyldigheten och genom att preskrip— tionsregeln i 54å inte torde kunna tillämpas för andra kontraktsbrott än för dem som utgör fel (eller brist) i teknisk mening. Även för att bedöma vilka påföljder som kommer i fråga kan det stundom vara av vikt att veta. huruvida man rör sig inom området för felreglerna eller inte. Motsvarande frågor kan givetvis uppstå vid ifrågasatt tillämpning av avtalsvillkor som gäller för fel.

Utredningen anser det emellertid inte möjligt att vare sig i lagtext eller motiv söka dra upp riktlinjer för felreglernas tillämplighet. Utredningen vill blott allmänt framhålla. att felreglerna inte bör inskränkas till att gälla när godset till sin beskaffenhet eller duglighet föravsedd användning avviker från vad som kan godtas. Reglerna bör kunna användas exempelvis även när säljaren har lämnat oriktiga instruktioner för användningen och dessa medför att godset skadas hos köparen. Den avgörande synpunkten bör vara. om det med beaktande av felreglernas allmänna innehåll är lämpligt att tillämpa dem i en ifrågasatt situation.

Vad beträffar den senare av de båda nyssnämnda frågorna. nämligen när gods skall anses behä/ia! med få], innehåller köplagen såsom redan antytts mycket litet som ger ledning. Av förutsättningarna för skadeståndsskyl— dighet vid speciesköp (42 å andra stycket) kan visserligen slutsatsen dras. att godset i där nämnda fall måste anses felaktigt med konsekvens att även andra påföljder än skadeståndsskyldighet kan göras gällande i där nämnda fall. Härav lär man dock inte erhålla någon hjälp för att bedöma tveksamma frågor. 44å ger besked om den tidpunkt som är avgörande för felbedöm- ningen när gods förändrar sina egenskaper under tidens lopp. Av vad som föreskrivs om felbedömningen rörande gods som är sålt på auktion (48 å) kan också vissa slutsatser dras.

Främmande köplagar innehåller ofta mer eller mindre detaljerade regler om vad som skall krävas för att gods inte skall vara felaktigt. där annat inte har avtalats. Som exempel kan nämnas uniforma köplagen art 33. UNCITRAL-utkastet art 19 och UCC åå 2-314—2-315. Det är emellertid tveksamt om sådana regler fyller någon egentlig funktion. Redan olik- heterna mellan dem ger anledning att ifrågasätta värdet av varje särskild sådan regel. Inte sällan tjänar reglerna som påminnelse för säljarna om de egenskaper för vilka de uttryckligen bör friskriva sig från ansvar.

Utredningen anser det inte lämpligt att nu i köplagen införa regler om

154 Några huvudprinciperijörslager 6.4.2 SOU l976:66

vad som skall anses utgöra fel. Kraven på sålt gods måste bero av så många olika omständigheter — kommersiellt köp eller konsumenttransaktion. nytt eller begagnat gods. standardkaraktär eller individuell utformning. avsedd användning. säljares resp köpares sakkunskap på området. information till allmänheten eller till köparen personligen. pris osv - att generella normer skulle bli mycket intetsägande. Utformningen av kraven får ske med ledning av avtal. handelsbruk eller annan sedvänja samt inte minst en allmän be- dömning av omständigheterna. Det kan snarast göras gällande att den ut— veckling som har ägt rum sedan tillkomsten av köplagen 1905 ytterligare försvårar. för att inte säga gör det meningslöst. att i lag uppställa allmänna kriterier för att gods skall anses godtagbart resp felaktigt.

I vissa avseenden kan emellertid en precisering komma i fråga. Såsom kommer att framgå i specialmotiveringen (avsnittet 7143 vid anmärkning— arna till 43å första stycket köplagen) innehåller de förutsättningar för ska- deståndsskyldighet som upptas i lagförslaget också en viss precisering av vad som skall anses utgöra fel. Eftersom dessa förutsättningar enligt förslaget skall anges noggrannare än enligt nu gällande rätt (42 å) är de också något mer vägledande.

Konsumentköplagen — som i princip också bygger på uppfattningen att det inte är lämpligt att söka i lagtext fixera krav på en vara — innehåller vissa särskilda regler om vad som skall anses utgöra fel vid konsumentköp (7—10åå). Reglerna är tvingande och såtillvida i första hand avsedda att dra en gräns för säljarnas möjligheter att genom standardavtal eller eljest friskriva sig från ansvar. Köplagens regler är däremot dispositiva. och såsom tidigare anförts vill utredningen inte föreslå tvingande regler i den allmänna köplagen till skydd för vare sig konsumenter eller andra (avsnittet 5.5.3). Detta utesluter inte att konsumentköplagens regler kan ha viss betydelse även för andra transaktioner än konsumentköp. Utredningen vill något be- röra detta ämne.

I 7å konsumentköplagen åläggs säljare ett ansvar för vilseledande upp— gifter som lämnats vid köpet eller på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom och som kan antas ha inverkat på köpet. Bestämmelsen ger säkerligen uttryck åt en princip som i sina huvuddrag gäller även utanför området för konsumentköp. låt vara att i konsumentköplagen principen preciserats och kanske utvidgats i förhållande till tidigare rätt. Genom det tillägg till bestämmelsen som skett år 1975 (SFS 1975:1419) vid tillkomsten av marknadsföringslagen har säljare ålagts ett ansvar för underlåtenhet att lämna information. Härigenom understryks att de civilrättsliga påföljder som konsumentköplagen ålägger har ett samband med de krav på infor- mation som marknadsföringslagen ställer. Enligt utredningens mening finns det skäl att generellt anknyta civilrättsliga påföljder till överträdelse av mark- nadsföringslagens regler med hjälp av felreglerna. En förutsättning måste likväl vara att den oriktiga eller bristande informationen avser sådant som skall bedömas enligt felreglerna och exempelvis inte 5 k "kringuppgifter". Behandlingen av dessa senare i civilrättsligt avseende regleras inte genom köplagen. Regeln i konsumentköplagen torde emellertid. i vad gäller positiva uppgifter. gå längre än vad marknadsföringslagen direkt fordrar. Utredningen anser att beträffande uppgifter. som inte är direkt fordrade enligt mark-

sou 197666 Några huvudprinciperijörslaget 6.4.3 155

nadsföringslagen. vid andra transaktioner än konsumentköp större utrymme måste lämnas åt en fri bedömning. och att det därför inte är möjligt att bestämt uttala vad som bör gälla vid andra köp än konsumentköp.

8 å konsumentköplagen avser vara som är farlig för köparen. Även denna bestämmelse ändrades i samband med införandet av marknadsföringslagen. Enligt utredningens mening bör bedömningen i princip vara densamma som nyss anfördes beträffande 7å konsumentköplagen. Då det är möjligt att anknyta till marknadsföringslagen bör således även utanför konsument— köp saluförande av farlig vara medföra civilrättsliga påföljder genom till- lämpning av felreglerna. 8 å konsumentköplagen går emellertid utanför om- rådet för vad som fordras enligt marknadsföringslagen. När så är fallet bör enligt utredningens mening bedömningen vara något friare utanför området för konsumentköp än inom detta område. Detta utesluter givetvis inte att vid bedömningen av om gods är felaktigt betydande vikt fästs vid om godset är farligt för användaren eller inte.

Beträffande klausulen "i befintligt skick" (9å konsumentköplagen) kom- mer utredningen att föreslå en likalydande bestämmelse i köplagen (avsnittet 7.1.48). Frågan om analog tillämpning uppstår således inte.

Vad som i 10å konsumentköplagen föreskrivs om verkan av att säljare genom garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att svara för vara under viss angiven tid. torde överensstämma med vad som redan antas gälla utan— för konsumentköp. såvida inte utfästelsen skulle vara närmare preciserad i annan riktning.l

Den bestämmelse som upptas i 410 å konsumentköplagen bör således kun— na få en allmän tillämpning vid garantiklausuler som inte är närmare pre- ciserade. Eftersom den allmänna köplagen är dispositiv. kan emellertid utan- för konsumentköplagen modifikationer ske genom avtal.

6.4.3 Påföljderna

Den första påföljd av fel som kommer i fråga är. liksom enligt gällande rätt. "prisavdrag". Utredningen vill även i lagtexten använda denna term i stället för det längre uttryck som nu förekommer. nämligen "sådant [i 43å "det"] avdrag å köpeskillingen. som mot felet svarar". I sak avses ingen ändring. Utredningen kommer i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.42 vid anmärkningarna till 42 å första stycket köplagen) att diskutera. hur pris- avdrag skall förhålla sig till andra former av begränsad ersättning. Köparens rätt att häva köper när godset är felaktigt har redan behandlats (avsnittet 6.3.4).

Utredningen vill vidare föreslå att det införs en regel om att köparen skall ha rätt att kräva att säljaren. om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet. låter avhjälpa/"eli godset. Häri ligger en nyhet i förslagets regler om felaktigt gods.

Att köplagen hittills inte har upptagit någon regel om skyldighet att av- hjälpa fel hänger säkerligen samman med att de typer av gods för vilka lagen främst är avsedd inte är sådana att avhjälpande av fel har någon större praktisk betydelse. Detta gäller exempelvis för spannmål. råvaror och kreatur (jfr avsnittet 5.5.2)._När verkstadsindustrins produkter alltmer kom- mer i fråga bland objekten för köp blir emellertid en rätt att kräva avhjälpande

* Jfr Almén å 44 vid n 7. a.

156 Någrahuvudprinciper[förslaget 6.4.3 SOU l976:66

aktuell. Detta äger sin tillämpning inte minst på konsumenttransaktioner. Köplagens avsaknad av bestämmelser om avhjälpande av fel har emellertid kompenserats av att köpeavtal — både kommersiella avtal och avtal om konsumentköp — mycket ofta har innehållit villkor enligt vilka säljare har åtagit sig att avhjälpa fel. Samtidigt har han därigenom ofta fritagit sig från andra påföljder av fel samt även i övrigt inskränkt sitt ansvar gentemot köparen. Konsumentköplagen har så till vida beaktat betydelsen av att säl- jaren är skyldig att avhjälpa fel som denna lag innehåller en särskild be- stämmelse om verkningarna av att säljaren har åtagit sig detta men det ej sker inom skälig tid (4 å). Ett skäl till att konsumentköplagen inte ut- tryckligen föreskriver. att säljaren skall vara skyldig att avhjälpa fel. är att denna lag innehåller tvingande bestämmelser samt att omständigheterna kan vara sådana. att säljaren inte gärna kan åläggas skyldighet att avhjälpa fel. I praktiken spelar detta dock mindre roll. eftersom dels säljarna såsom nämnts i praktiken ofta åtar sig att avhjälpa fel. dels de påföljder som står till konsumentens förfogande där intet åtagande har lämnats får anses ge honom tillräckligt skydd (Så konsumentköplagen).

Utredningen anser emellertid att köparens rätt att fordra avhjälpande av fel är så betydelsefull under nuvarande förhållanden. att den bör lagfästas. Härför talar bla att. såsom nyss nämndes. det är synnerligen vanligt att säljaren lämnat sådant åtagande. Det synes mindre lämpligt att i de fall. där av någon anledning inte särskilda köpevillkor avtalas. såsom då gods säljs "över disk". köparen skall stå utan någon rätt att kräva avhjälpande. Eftersom köplagens regler är dispositiva. kan säljaren i de fall där han inte vill äta sig att avhjälpa fel utesluta detta genom avtal.

Skyldigheten att avhjälpa fel kan emellertid inte ens enligt en dispositiv regel vara ovillkorlig. Självklart är att om felet är av sådan beskaffenhet att det överhuvud inte kan avhjälpas. någon juridisk förpliktelse därtill inte kommer i fråga. Men inte ens om avhjälpandet i princip är möjligt bör säljaren alltid vara skyldig därtill. Utredningen föreslår att skyldigheten att låta avhjälpa felet skall finnas där avhjälpande kan ske "utan oskälig kostnad eller olägenhet". Den närmare innebörden härav skall behandlas i speci- almotiveringen (avsnittet 7.1.42 vid anmärkningarna till 42å första stycket köplagen).

En skyldighet att avhjälpa fel måste kompletteras med en civilrättslig regel om påföljden av att felet inte avhjälps. Utredningen vill föreslå ut— tryckliga bestämmelser härom. Dessa kan jämföras med 4å konsument— köplagen. I sak kan en betydande överensstämmelse råda. Konsumentköp— lagens regler har emellertid ett annat syfte. nämligen att ange var den yttersta gränsen föravtalsfriheten går. Köplagens regel skäll istället innehålla en normalregel. som skall ange vad som bör gälla i flertalet fall där särskilda omständigheter inte inverkar. Köplagens regler är samtidigt. av skäl som har angetts tidigare (avsnittet 5.5.3). mindre detaljerade och lämnar större utrymme åt en skönsmässig bedömning. De närmare detaljerna skall be- handlas i specialmotiveringen (avsnittet 7142 vid anmärkningarna till 42 å andra stycket köplagen). Jfr även avsnittet 6.3.4.

Skyldighet för säljaren att vid leveransavtal avlämna/ellr”! gods i stället för felaktigt gods föreslås gälla efter i stort sett samma principer som enligt hittills gällande rätt.

sot 197666 Några huvudprinciper[förslaget 6.4.3 157

Den viktigaste nyheten i utredningens förslag om påföljder av att gods är felaktigt avser ska(It'sländss/(v/(llghelen.

Nu gällande rätt gör. i fråga om förutsättningarna för skadeståndsskyl- dighet vid fel. en skillnad mellan speciesköp och leveransavtal som mot— svarar den vid säljarens dröjsmål. Denna skillnad är emellertid inte starkt grundad. I motsats till vad som är fallet vid säljarens dröjsmål. saknar den motstycke även i den tyska rätten som i övrigt varit den närmaste förebilden för de skandinaviska reglerna om kontraktsbrott. Den tyska rätten gör vis— serligen formellt en skillnad mellan speciesköp och leveransavtal (BGB _: 463 resp 480 st 2). men reellt är reglerna desamma. l motiven till 43.5 köplagen anförs till stöd för det stränga ansvaret vid leveransavtal främst. att det skulle vara föga rimligt om säljaren genom att avlämna en i sista stund anskaffäd. avgjort underhaltig vara kunde befria sig från de påföljder som jämlikt 24% borde inträffa.l Situationen torde vara så sällsynt att det inte är berättigat att bygga upp hela skadeståndsregeln på den. En mera allsidig jämförelse lär visa. att det i stort sett saknas skäl att låta skillnaden mellan speciesköp och leveransavtal vara avgörande för skadeståndsansvaret. Särskilt vid oriktiga uppgifter om gods. eller vid underlåtenhet att lämna uppgifter som köparen bort erhålla. synes det helt inadekvat att låta ansvaret bero av om uppgifterna. resp underlåtenheten att lämna upplysning. hänför sig till bestämt gods eller till gods av visst slag. Konsumentköplagen gör ingen skillnad mellan speciesköp och leveransavtal.

Vad så beträffar förutsättningarna för skadeståndsskyldighet. föreligger i främmande rättssystem en betydande skillnad. [ tysk rätt blir säljaren — i enlighet med den romerska rättens förebild — skadeståndsskyldig endast vid svek och om godset saknar en tillförsäkrad egenskap (BGB åå 459 st 2. 463. 480 st 2). Enligt angle-amerikansk rätt har säljaren strikt skade- ståndsskyldighet vid fel lika väl som vid andra kontraktsbrott (Sale ofGoods Act section 53. UCC åå 2-713—2-715). Enligt den uniforma köplagen är skadeståndsskyldigheten strikt (art 4] st 2). och detsamma är fallet enligt UNCITRAL-utkastet (art 42 (1) (b)).2

Det förslag som utredningen vill framlägga innebär en kompromiss mellan de båda huvudriktningarna — en kompromiss som för övrigt har förebilder i det sätt på vilket de olika skadeståndsreglerna i främmande rättssystem har tillämpats.3 Förslaget innebär i huvudsak att säljare som är näringsidkare skall ha en sträng skyldighet. oberoende av vållande men med undantag för force majeure. att vid fel i godset ersätta "direkt förlust" samt "utlägg". Ersättning för "följdförlust" skall däremot vara begränsad till fall av vållande. garanti m m. En särskild lagregel skall ställas upp om vad som utgör "direkt förlust" till följd av fel. Ämnet behandlas i avsnittet 6.5.4 samt i speci— almotiveringen (avsnittet 7.1.45 vid anmärkningarna till 45 å andra stycket köplagen). Allmänt kan sägas. att den direkta förlusten är den som i stort sett är oberoende av köparens individuella förhållanden och därigenom är den mest omedelbara konsekvensen av att godset är felaktigt. "Utlägg" utgör köparens omedelbara utgifter och motsvarar kostnader till följd av kontraktsbrott. Begreppet "utlägg” behandlas i avsnittet 6.5.4.

Den föreslagna regeln om skyldighet att ersätta direkt lör/us! bör ses i sammanhang med övriga regler om påföljder av att godset är felaktigt. Kö— paren har vid varje fel vissa befogenheter som inte är underkastade någon

lSe NJA ll 1906 nr 1 s 82.

2 Betr bakgrunden till meningsskiljaktigheterna och till den uniforma köplagen se särskilt Ra- bel. Das Rechts des Warenkaufs. Bd 2 (1958) s 267 ff.

3Se Rabel a st.

158 Någrahuvudprinciperijörslage! 6.4.3 SOU 1976366

4 Jfr Hellner. TfR 1966 s 319 ff.

förutsättning om vållande el dyl. Enligt förslaget skall. såsom nyss nämndes. dessa befogenheter utökas med en rätt för köparen att kräva att säljaren avhjälper fel. Trots detta finns det vissa luckor i köparens skydd. Rätten att kräva avhjälpande betingas av att sådant kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Saknar säljaren skyldighet att avhjälpa fel. saknar också köparen rätt till ersättning för avhjälpande. även om han själv kan ombesörja det till rimlig kostnad. Prisavdrag sådant som detta begrepp van- ligen bestäms ger inte ersättning för kostnader för avhjälpande av felet (jfr öå andra meningen konsumentköplagen). Den föreslagna regeln om rätt till ersättning för direkt förlust avser bl a att täcka den lucka i köparens skydd som uppstår genom inskränkningarna i rätten att kräva avhjälpande.

Viktigast är emellertid förluster på grund av prisstegring efter köpet. En rätt till ersättning för direkt förlust bör täcka även sådana förluster. Rätten att kräva felfritt gods i stället för felaktigt kan visserligen ge köpare kom- pensation för prisstegring. men denna rätt förutsätter. utom att köpet är leveransavtal. att felet är väsentligt. Rätten till prisavdrag ger däremot inte kompensation för prisstegring. Ej heller rätten att häva köpet ger köparen kompensation härför. I avsnittet 5.2 framhölls betydelsen av att köplagen även i fortsättningen kan användas för köp av varor för vilka pristuktua- tioner är vanliga. Den nuvarande stränga regeln för leveransavtal i 43 & fyller bla denna funktion. Motsvarande fråga kan emellertid uppstå även vid spe- ciesköp. Man kan som exempel tänka sig att en köpare har köpt en begagnad segelbåt till ett förmånligt pris. Båten är behäftad med ett fel som är av betydelse för denne köpare men inte för annan köpare och som inte kan avhjälpas. Köparen vill häva köpet. men en annan motsvarande segelbåt skulle på grund av prisstegring kosta åtskilligt mer än den först köpta. Häver köparen köpet utan att ha rätt till skadestånd kan säljaren normalt till- godogöra sig prisstegringen.4 Det synes klart att i fall sådana som dessa — vilka får betydelse bla genom den fortskridande inflationen — köparen bör ha ersättning för den förlust som han gör genom att han kan göra täckningsköp endast till ökat pris. Som har nämnts tidigare (avsnittet 5.6.2) kan det även komma i fråga att införa en tvingande regel vid konsumentköp för sådana fall. Skyldigheten att oberoende av vållande ersätta direkt förlust bör som nämnts enligt utredningens mening begränsas till näringsidkare. Utredning- en har visserligen övervägt att föreslå att alla säljare skall ha motsvarande skyldighet. och skälen för en sådan skyldighet har i viss utsträckning till- Iämpning även på säljare som inte är näringsidkare. Praktiskt sett kan man emellertid räkna med att de fall där köparen främst behöver det skydd som rätten till ersättning för direkt förlust innebär. utgör dem där säljaren är näringsidkare. Det finns också positiva skäl som talar mot att göra säljare som inte är näringsidkare ansvarig enligt vad som nu är sagt. Om i ett fall sådant som det nyss anförda säljaren inte är näringsidkare har han må- hända sålt båten till ett lågt pris därför att transaktionen inte var affärsmässig eller därför att han misstog sig om dess värde. Det synes i sådana fall inte riktigt att göra honom skyldig att oberoende av vållande ersätta pris- differensen mellan den sålda båten och den som köparen förvärvar genom ett täckningsköp efter hävning. Vad beträffar ersättning förföljd/511115! kunde det ifrågasättas att starkt

Sot" 1976166 Några huvudprinciperiförslaget 6.4.3

inskränka skyldigheten att utge sådan ersättning. när inte säljaren varit med- veten om felet. Sådana följdförluster är från säljarens synpunkt ofta obe— räkneliga. eftersom de är starkt beroende av köparens individuella förhål- landen. och säljaren uppfattar därför vanligen skyldighet att ersätta dem som ett betydande riskmoment i rörelsen. För köparen återigen är risken att lida avbräck i rörelsen — eller eljest att lida sådan följdförlust — genom att förvärvat gods är felaktigt endast en mindre del av denna typ av risk. l affärsmässiga förhållanden torde köparen ofta söka inrätta sin verksamhet så att han inte blir beroende av egenskaperna hos egendom som han inte har hunnit pröva. I viss utsträckning kan han skydda sig genom försäkring. tex maskinförsäkring eller maskinavbrottsförsäkring. För säljaren är där- emot risken oförsäkringsbar. till skillnad från exempelvis risken för att han skall bli skadeståndsskyldig enligt principer om sk produktansvar.

l formulärrätten inskränks ofta skadeståndsskyldigheten för följdförlust till uppsåt och grov vårdslöshet. ofta i samband med att säljaren åtar sig att avhjälpa fel. Vid fel som består i att fartyg. maskiner o dyl inte kommer upp till avtalade prestanda. nedsätts ofta priset i förhållande till vad som brister i prestationsförmåga. medan skadeståndsskyldighet i övrigt utesluts.

Konsumentköplagen tillåter att säljaren i betydande utsträckning friskriver sig från skyldighet att ersätta följdförlust. Ett viktigt skäl för denna stånd- punkt är att sådan skyldighet lätt kan medföra tvister om skadeståndets storlek. vilka man velat undvika.

Trots de skäl som nu har anförts vill utredningen inte föreslå någon stark inskränkning i säljarens ansvar för följdförlust. Vid sidan av de situationer som nämndes kan även tänkas andra. där skyldighet att ersätta följdförlust är väl motiverad. tex där säljaren borde veta om att den vara som han levererade var felaktig. Köparen har ej sällan av säljarens uppträdande fått uppfattningen att han kunde förlita sig på det sålda godsets kvalitet och lämplighet för sitt ändamål. Med hänsyn till vad som gäller i andra kon- traktsförhållanden vid felaktigt utförande av prestation skulle en inskränk— ning av säljarens skadeståndsskyldighet vid fel innebära ett alltför stort av- steg från vad som eljest gäller.

Utredningen anser det inte möjligt att i detalj precisera förutsättningarna för att skyldighet att ersätta följdförlust skall inträda. Liksom i övrigt måste ett betydande utrymme lämnas åt en skönsmässig bedömning. där inte par- terna träffar ett detaljerat avtal. Det synes rimligt att anknyta till den nu gällande formuleringen samt den i 4 kap 19 ;" jordabalken. Härigenom torde tillräckligt utrymme lämnas för att ta hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen. Avgränsningen kommer att diskuteras i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.43 vid anmärkningarna till 4335 första stycket köplagen).

I 19 & konsumentköplagen föreskrivs uttryckligen att lagen inte äger till- lärnpning på ersättning för förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den sålda varan. Denna regel om s k produktansvar överensstämmer med vad som enligt rättspraxis gäller om köplagens tillämplighet på skador som beror på att gods har skadebringande egenskaper. Problemen med'ansvaret för produktskador är sådana att de inte lämpligen bör behandlas tillsammans med det ordinära felansvaret. Utredningen vill föreslå att en regel av samma innehåll som i konsument- köplagen tas in även i köplagen.

159

160 Någrahuvudprinciperiförslaget 6.5.1 SOU 197666

3 Kommittébetänkande 1973:12 med motiv s 77 ff.

6.5 Beräkningen av skadeståndet

6.5.1 Allmänt

Den nu gällande köplagen har regler om beräkning av skadestånd i 25. 30 och 45 åå. Intetdera av dessa stadganden innehåller merän en specialregel för ett särskilt. låt vara principiellt och praktiskt viktigt fall. Utredningen anser det nödvändigt att lagen ger en mer fullständig reglering av principerna för beräkning av skadestånd vid kontraktsbrott vid köp. Erfarenheterna se- dan köplagens tillkomst har visat att det uppstår åtskilliga frågor rörande skadeståndsberäkningen som inte kan avgöras blott genom hänvisning till den grundläggande principen för beräkning av skadestånd. Förhållandet kan jämföras med att skadeståndslagen (l972z207) numera innehåller ganska utförliga regler om beräkning av skadeståndet vid personskada (5 kap 1—5 åå) samt en regel om ersättning för sakskada (5 kap 7.5).

Från rättsteknisk synpunkt vore det måhända en fördel att sammanföra reglerna om beräkning av skadestånd till en grupp gemensamma bestäm- melser (jfr uniforma köplagen art 82—89 och UNCITRAL-utkastet art 55—59). Eftersom avsikten är att så vitt möjligt behålla köplagens nuvarande sys- tematik. är emellertid denna utväg mindre lämplig. Dessutom finns be- tydande olikheter mellan de frågor och regler som hänför sig till säljarens kontraktsbrott (säljarens dröjsmål och felaktigt gods) och de som rör köparens kontraktsbrott (dröjsmål med betalningen). Utredningen anser därför lämp- ligt att behålla den nuvarande systematiken.

Den finska köplagskommitténs förslag innehåller mycket utförliga bestämmelser om beräkning av skadestånd (se särskilt 25 &).3 I sak över- ensstämmer dessa regler nära med vad utredningen vill föreslå för den sven- ska rätten. Det svenska förslaget till lagtext är dock mindre detaljerat. bla därför att utredningen inte velat föreslå så långa och kompakta bestämmelser som det finska förslaget upptar. Den utväg som utredningen förordar är att i lagtexten uttrycka de grundläggande och praktiskt viktigaste reglerna. På basis av dessa bör det vara möjligt att. för situationer som inte är direkt behandlade i lagen. sluta sig till vad som är avsett.

Utredningen har övervägt att som huvudregel ange att skadeståndet skall täcka det 5 k positiva kontraktsintresset. med andra ord att det skall avse att försätta den skadelidande i samma situation som om riktig uppfyllelse hade skett. Utredningen anser emellertid inte detta lämpligt. Visserligen skall som huvudregel skadeståndet beräknas med utgångspunkt idet resultat som skulle ha uppstått om riktig uppfyllelse hade skett. Men såsom skall utvecklas i det följande skall också i viss utsträckning förekomma skadestånd som närmast överensstämmer med det 5 k negativa kontraktsintresset. dvs som syftar till att försätta den skadelidande i samma situation som om avtalet inte hade ingåtts. Vidare kommer utredningen att föreslå vissa be- gränsningar som kan sägas innebära ett slags modifikation av principen att den skadelidande skall bli försatt i den situation som skulle ha uppstått om avtalet hade fullföljts.

I formellt avseende anser utredningen det riktigt att ange de olika be— ståndsdelarna i skadeståndet. Liksom i skadeståndslagens regler om beräk- ning av skadestånd för person— och sakskada (5 kap 1 och 7 åk") görs en

SOU 1976:66 _ Några huvudprinciper i förslaget 6.5.2

skillnad mellan olika poster. Utredningen skiljer därvid mellan direkt förlust. utlägg och följdförlust. Den närmaste förebilden för denna indelning åter- finns i UCC. som bla har begreppen ”incidental damages" och "conse- quential damages” (åå 2-710—2-715). "Incidental damages" motsvarar när- mast "utlägg" (terminologin skall motiveras senare). och "eonsequential damages" motsvarar följdförlust. För att göra en sådan uppdelning finns det två huvudskäl. Ett är att materien blir mer lätthanterlig om man gör en uppdelning i stället för att diskutera skadeståndet som ett enda komplex. Det andra skälet är att. såsom redan har framgått. utredningen föreslår att när godset är felaktigt säljarens skyldighet att ersätta direkt förlust och utlägg skall gå längre än hans skyldighet att ersätta följdförlust (avsnittet 6.4.3).

1 sakligt avseende anser utredningen att man kan väsentligen bygga på den nuvarande rätten. främst den rättspraxis som har utvecklats på grundval av 25 &. Vissa ändringar föreslås emellertid.

6.5.2 Begränsning av förlusten

En princip som har stöd i rättspraxis är att den skadelidande har skyldighet att söka begränsa sin förlust och måste vara aktivt verksam för detta syfte. Utredningen anser att denna princip bör ges större vikt och direkt uttalas i lagtexten. Principen har kommit till klart uttryck i uniforma köplagen art 88 (jfr även UNCITRAL-utkastet art 59).

Den angivna principen kan lämpligen formuleras så att den till skadestånd berättigade har att vidta "skäliga åtgärder” för att begränsa sin förlust. Hän- syn måste tas bl a till att. då part har blivit utsatt för kontraktsbrott från den andra partens sida. hans beredskap för att vidta lämpliga åtgärder inte kan vara densamma som om uppfyllelse hade skett enligt avtalet. Även åtgärder som vid en bedömning i efterhand ter sig oförmånliga kan därför ha varit försvarliga. Den förfördelade parten bör ofta ha rådrum för åtgärder; han kan inte bestämma sig omedelbart. I detta avseende får emellertid myck- et bero av köpets karaktär (kommersiellt köp eller konsumentköp). av vad som är brukligt inom en speciell bransch osv. Åtgärder som kan begränsa förlusten innefattar inte bara ingående av avtal med andra. åtgärder för att avveckla avtal med andra. interna åtgärder i rörelse odyl. Den ska- deståndsberättigade bör även ta kontakt med sin medkontrahent. Därvid bör möjligheterna till kommunikation genom telex. telefon odyl tillmätas avsevärd betydelse.

Med att den skadelidande försummat att begränsa sin förlust börjämställas att han har vidtagit positiva åtgärder som lett till ökad förlust. Som exempel kan nämnas att en köpare har låtit tillverka ett substitut för gods som uteblivit eller som var felaktigt när han lika gärna till billigare pris hade kunnat inköpa en färdig produkt. eller att han på grund av motpartens kontraktsbrott gjort en onödigt dyrbar resa. Han kan i sådana fall inte få ersättning för vad som överstiger det nödvändiga och normala. För jämförelse kan erinras om att i 5 kap 1 &" andra stycket skadeståndslagen utförligt anges hur er- sättning för inkomstförlust till följd av personskada beräknas. med beaktande av den skadelidandes möjligheter att trots skadan skaffa sig inkomst.

Om den skadelidandes handlingssätt inte kan godtas enligt den måttstock

11

161

162 Någrahuvudprinciperi förslaget 6.5.3 SOU l976:66

' Jfr Rodhe. Obligations- rätt 5 306 n 20.

som nu har nämnts. har han inte rätt till ersättning för den förlust som har uppstått. utan blott för den som skulle ha uppstått om han hade handlat som han bort.

6.5.3 Nedsättning av skadestånd

Till de allmänna principerna för bestämmande av skadeståndet hör också de som rör nedsättning av det skadestånd som beräknas enligt allmänna regler.

Utredningen anser i detta avseende påkallat med en uttrycklig regel om möjlighet att sätta ned skadestånd.

Ett sätt att avgränsa möjligheten till nedsättning är den s k adekvansläran. sådan denna tillämpas i kontraktsmässiga förhållanden (se tex NJA 1913 s 276. 1918 s 629 (HovR:n). 1919 s 486 (JustR Koersner och Sundberg). vilka omnämns i avsnitten 2.10.4. 2.11.1).' Genom adekvansbegränsningen utesluts dels vissa förluster som till sin typ har ringa samband med kon- traktsbrottet. dels också förluster som visserligen till sin typ kan ersättas men som likväl i det särskilda fallet varit opåräkneliga eller som har blivit opåräkneligt stora. Som exempel på den förra varianten kan nämnas att till följd av en resa. vilken köparen måste företaga på grund av säljarens dröjsmål. han går miste om möjligheten att göra en förmånlig affär. Som exempel på den senare varianten kan nämnas att den som har köpt ett begagnat föremål för en obetydlig summa tillfälligtvis kunnat sälja detta till ett belopp som vida överstiger det pris som han själv har erlagt samt att han genom säljarens kontraktsbrott går miste om denna extraordinära förtjänst. I intetdera fallet lär följdförlusten anses vara en adekvat följd av kontraktsbrottet, och ersättning utgår då inte.

I andra rättssystem (fransk och angloamerikansk rätt) tillämpas i stället för adekvansbegränsningen en annan. enligt vilken den skadeståndsskyldige endast är pliktig att ersätta sådan förlust som kunnat förutses vid tiden för ingående av avtalet. Denna begränsning går längre än adekvansbegräns- ningen. Den uniforma köplagen har upptagit denna princip (art 82. 86; jfr även UNCITRAL-utkastet art 55).

Enligt utredningens mening bör det införas möjlighet att begränsa ska- deståndet mer än vad både adekvansläran och förutsebarhetsläran medger. Samtidigt bör det vara möjligt att ta hänsyn till fler omständigheter än de nämnda. jämförelsevis stela reglerna medger. Till grund för denna upp- fattning ligger främst följande överväganden.

Skadeståndsansvaret är strängt. särskilt vid säljarens dröjsmål med av- lämnandet. Ett viktigt skäl härtill är att skadeståndsskyldigheten fordras för att lägga risken för förlust genom prisfluktuationer på säljaren när denne inte levererar i tid. Köparen skall med andra ord inte genom dröjsmålet gå miste om den genom prisutvecklingen fördelaktiga affär som han har gjort. Betydelsen av prisutvecklingen är i stort sett densamma oberoende av köparens subjektiva förhållanden. något som avspeglas däri att man be— träffande sådana förluster kan tillämpa en abstrakt skadeståndsberäkning (avsnittet 6.5.4). Förhållandet är likartat vid köparens dröjsmål med be- talningen. ehuru där ett prisfall spelar motsvarande roll.

Annorlunda förhåller det sig med .föde/ör/usrema. Dessa är till stor del

SOU l976:66 Några huvudprinciperiförslaget 6.5.3 163

beroende på den enskilde skadelidandes förhållanden. Vid säljarens dröjsmål med avlämnande samt vid fel i godset kan följdförluster uppgå till mycket höga belopp. vida överstigande avtalat pris. Ett ofta anfört exempel är att dröjsmål eller fel vid leverans av en maskindel. vilken betingar ett obe- tydligt pris. kan medföra att maskinen inte kan användas. vilket i sin tur kan påverka resultatet av hela den verksamhet i vilken maskinen begagnas. För säljare är det ofta omöjligt att vid ingående av avtal. eller när tiden för fullgörande närmar sig. beräkna riskerna för sådana förluster. Säljaren kan således inte genom prissättningen eller genom sina egna åtgärder anpassa sig efter risken att nödgas bära sådana förluster. En planering av produktion och distribution som skulle säkerställa. att dröjsmål aldrig uppstår, skulle kanske från några synpunkter te sig fördelaktig. men den skulle ofta. med tanke på de talrika fall där kontraktsbrott spelar en obetydlig roll. för säljarna och för samhället som helhet vara oekonomisk.

Till de faktorer som inverkar vid säljarens kontraktsbrott hör också att det i stor utsträckning beror av köparen. om kontraktsbrottet skall medföra stora förluster för honom. Ett företag kan genom lagerhållning. genom att tillämpa viss säkerhetsmarginal vid bestämmande av tid inom vilken det självt skall fullgöra ingångna avtal som är beroende av att det mottar |e- veranser av råvaror. genom att ha reservdelar till hands. osv. förekomma att kontraktsbrott av säljare leder till betydande följdförluster. Ofta är det rimligt att köparen vidtar sådana försiktighetsmått med tanke på situationer där han inte kan få ersättning för förlusten från någon skadeståndsskyldig. Det synes inte vara något betydande samhällsintresse att uppehålla ska- deståndsregler som tillåter köpare att i de fall där förlusten beror av en säljare som är skadeståndsskyldig övervältra följderna av något som måste betraktas som bristande planering på denne.

Dessa skäl sammanfaller delvis med dem som har föranlett utredningen att föreslå att när godset är felaktigt säljaren skall vara skyldig ersätta kö- parens följdförlust endast om särskilda förutsättningar är uppfyllda (avsnittet 6.4.3). Det skulle kunna ifrågasättas att införa motsvarande regel för säljarens dröjsmål och att man då skulle kunna undvara nedsättningsregeln. Emot en sådan lösning talar emellertid enligt utredningens mening bestämda skäl. Huruvida en säljare vid leveransavtal kan avlämna gods i tid beror i hög grad på hans eget medvetna handlande. bl a på hur han anpassar sina avtal efter sina leveransmöjligheter. hur han förbereder sina leveranser. och hur han prioriterar sina åtgärder för uppfyllelse av olika kontrakt. Det synes inte lämpligt att införa regler som tillåter en säljare att anpassa sitt hand- lingssätt till att han blir skyldig ersätta endast den direkta förlusten såvida inte särskilda omständigheter föreligger. Å andra sidan kan inte heller en nedsättningsregel undvaras ens om säljaren ansvarar blott för vållande i någon form. eftersom denna regel särskilt tar sikte på de fall där köparens förlust blir oväntat stor på grund av hans individuella förhållanden. vilka ofta är okända för säljaren. även om han är vållande till dröjsmålet eller felet. Det vore större skäl att inte införa någon nedsättningsregel vid köparens dröjsmål med betalningen (jfr avsnittet 6.5.5). Även vid köparens dröjsmål kan dock nedsättning stundom vara motiverad. och det är en rättsteknisk fördel att ha enhetliga regler.

l formulärrätten har sådana synpunkter som nu anförts medfört att säl-

164 Några huvudprinciper i förslaget 6.5.3 SOU l976:66

jarens skadeståndsskyldighet för följdförluster begränsas starkt. inom verk- stadsindustrin vanligen så att vid dröjsmål utgår ett i förväg fastställt vite. vilket beror av dröjsmålets längd. samtidigt som köparen har rätt att häva köpet och erhålla skadestånd utöver vitet endast i undantagsfall. Utred- ningen anser att om köplagen skall motsvara önskemålet att. även där stan- dardkontrakt av någon anledning inte begagnas. leda till lösningar som anses godtagbara inom affärslivet. man inte kan undvara en ganska långt gående möjlighet till nedsättning. Kombinationen av en jämförelsevis sträng regel om skadeståndsskyldighet vid dröjsmål i förening med en möjlighet till skönsmässig nedsättning synes också lämplig i de fall där i praktiken köparen har störst inflytande över kontraktsvillkoren och alltså säljaren är den part som behöver skydd.

För att tillgodose de önskemål som nu har nämnts vill utredningen föreslå en regel att skadeståndet kan sättas ned. i den mån de! är skäligt med hänsyn till dess storlek i jämförelse med den förlust som vanligen upp— kommer i liknande fall. den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra förlustens uppkomst samt omständigheterna i övrigt.

Såsom har framgått kan förhållandena skilja sig mycket beroende på det slag av gods som avses. vilka möjligheter det finns att erhålla motsvarande gods från annat håll. köpets karaktär. köparens beroende av godset och hans möjligheter att skydda sig på annat sätt. Genom att vissa omstän- digheter som skall beaktas anges i lagtexten. kan denna ge en icke obetydlig ledning.

Till syftena med nedsättningsregeln hör bla att i lagtexten ge uttryck åt att såväl säljare som köpare har ett fortlöpande ansvar för att förlust genom dröjsmål begränsas. Såtillvida får regeln uppfattas som en förhåll- ningsregel för parterna snarare än som en ”benådningsregel".

Genom att skadeståndets storlek i jämförelse med den förlust som van- ligen uppkommer i liknande fall skall beaktas närmar sig den föreslagna regeln den s k normalförlustläran. En part bör räkna med att vid dröjsmål bli skyldig att ersätta den normala förlusten av kontraktsbrottet. även till den del som denna förlust har karaktär av följdförlust. Vid bedömningen härav får man ta hänsyn till den typ av verksamhet som den skadestånds- berättigade bedriver. det sätt på vilket denna normalt är organiserad. osv.

Den därefter nämnda omständigheten — den skadeståndsskyldiges möj- ligheter att förutse förlustens uppkomst och omfattning — överensstämmer i stort med vad som ligger till grund för den tidigare nämnda franska och angloamerikanska principen. vilken även upptagits i den uniforma köplagen. Skillnaden är emellertid dels att den regel som föreslås inte är inskränkt till att gälla vad den skadeståndsskyldige visste eller borde veta vid avtalets ingående. dels att omständigheten inte enligt förslaget är ensam avgörande utan endast är en av dem som kan komma i betraktande. Praktiskt sett innebär detta.att om part kände till attjust denna medkontrahent var särskilt utsatt för att lida förlust till följd av kontraktsbrottet hans skadestånds- skyldighet kan påverkas. Främst avses den kunskap som den skadestånds- skyldige hade vid avtalets ingående. Känner han 'till hur stor den andres förlust kan bli. kan han bedöma. om han med hänsyn härtill och till den skadeståndsskyldighet som han kan ådra sig vill ingå avtal och i så fall på vilka villkor. Även kännedom som part erhåller efter det att avtalet

SOU l976:66 Några huvudprinciperijörslaget 6.5.3 165

ingås kan enligt de regler som föreslås påverka skadeståndets belopp. Om exempelvis en säljare. som vid tiden för avtalets ingående inte hade an- ledning att räkna med att köparen kunde lida mer än en begränsad förlust. lår meddelande från köparen att denne på grund av ändrade förhållanden riskerar att lida särskilt stor förlust genom ett dröjsmål. bör säljaren vara skyldig att visa extra omsorg. vid risk att eljest nödgas ersätta den särskilda förlusten.

Några omständigheter som kan beaktas i övrigt har nämnts tidigare. bl a köpets karaktär. Dit hör också. vad beträffar säljarens dröjsmål. att denne inte är näringsidkare och inte gjort sig skyldig till försummelse. De stränga reglerna om säljarens skadeståndsansvar vid leveransavtal utgår från an— tagandet att säljaren normalt är näringsidkare. vilket torde vara det vanliga vid leveransavtal. Skulle undantagsvis en säljare som inte är näringsidkare ha sålt gods genom leveransavtal. bör det finnas möjlighet att ta hänsyn härtill genom att sätta ned skadeståndet. När godset är felaktigt blir ut- rymmet mindre härför. eftersom enligt förslaget skyldigheten att ersätta direkt förlust samt utlägg oberoende av vållande endast åvilar säljare som är näringsidkare (jfr avsnittet 6.4.3).

Den nedsättningsregel som nu diskuterats avser alla typer av förlust. främst dock följdförlust. Särskilt som ersättningen för direkt förlust ofta beror på prisutvecklingen och avsikten är att i regel lägga risken för denna på den kontraktsbrytande parten. bör det vara sällsynt att nedsättning av skadeståndet för den direkta förlusten sker. Något liknande gäller om utlägg.

Skadeståndslagen upptar en allmän jämkningsregel i 6 kap 2 ä. vilken tar sikte på att skadestånd är oskäligt betungande för skadeståndsskyldig. Denna regel är. liksom lagen i övrigt. tillämplig även på kontraktsförhål- landen. med den viktiga inskränkning som följer av 2 kap l & skadestånds- lagen. nämligen att dess bestämmelser inte skall tillämpas om annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt av regler om ska- destånd i avtalsförhållanden. Enligt utredningens mening kan det inte helt uteslutas att 6 kap 255 skadeståndslagen tillämpas även på säljarens ska- deståndsskyldighet. tex om säljaren är en privatperson som blir skade- ståndsskyldig därför att han vårdslöst har orsakat att sålt gods förstörts. Detta bör emellertid betraktas som ett rent undantag och i allt väsentligt bör köplagens egna regler anses uttömmande reglera möjligheterna till nedsätt- ning.

Här bör även något beröras den ordning. i vilken de särskilda bestånds- delarna i skadeståndsreglerna skall beaktas vid beräkning av skadestånd. Enligt utredningens mening är det naturligt att i första hand avgöra. om den skadelidande har haft förlust av de slag som nämns. Därvid bör — på sätt skall närmare motiveras i det följande — hänsyn tas till begräns- ningsregeln att den som är berättigad till skadestånd skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust. Denna övergripande princip får således tillämpas vid bedömningen av varje särskild förlustpost. I sista hand blir frågan. om skadeståndet skall nedsättas med tillämpning av den princip som har diskuterats nu.

166 Några huvudprinciperi förslaget 6.5.4 SOU l976:66

6.5 .4 Säljarens dröjsmål

Såsom redan nämnts anser utredningen att reglerna om beräkning av ska- destånd bör vara jämförelsevis utförliga. utan att dock uppta så mycket detaljer som det finska förslaget. Beträffande utlägg och följdförlust lär inte uttryckliga bestämmelser om beräkningen erfordras; särskilt följdförlusten kan ta sig så olika karaktär att en enhetlig regel knappast kommer i fråga. Däremot synes det vara av vikt att ange hur den direkta förlusten skall beräknas i de viktigaste fallen.

Vad beträffar ersättning för direkt./örlTIsnsynes i fråga om säljarens dröjsmål viktigast att lagtexten ger besk'édom hur denna förlust beräknas när säljaren inte levererar det sålda godset och köparen häver köpet. Den enda regel som nu upptas om skadeståndsberäkning i 25 &. nämligen regeln om s k abstrakt skadeståndsberäkning. avser denna situation. Den rättspraxis genom vilken principerna utbildats rör dock väsentligen fall som inte är direkt berörda i den nu gällande lagtexten.

Främst behövs regler i fråga om dröjsmål med avlämnande av varor som är allmänt tillgängliga på en marknad där prislluktuationer är vanliga. Vad beträffar verkstadsindustrins produkter torde behovet vara mindre. främst därför att på detta område standardavtal är brukliga som föreskriver annan rättsföljd än hävning och skadestånd. nämligen vite.

Enligt utredningens mening bör lagtexten — liksom den nu gällande — utgå från att köparen har hävt köpet. Såsom framhölls tidigare (avsnittet 6.2.1) är köparen inte. vare sig enligt gällande rätt eller enligt förslaget. skyldig att häva köpet. Han har tvärtom i allmänhet valrätt mellan att häva köpet och att kräva avlämnande. Har köparen utnyttjat denna sin valfrihet till att kräva avlämnande får man som huvudregel vid tillämpningen av skadeståndsreglerna utgå från det sätt på vilket han har gjort sitt val.

Detta innebär också att köparen i allmänhet inte bör kunna mötas av invändningen. att det hade varit förmånligare för säljaren och lett till ett lägre skadestånd om köparen inte hade valt att kräva fullgörande. Saknar emellertid köparen denna rätt (jfr avsnittet 6.3.2). kan han givetvis inte vid beräkningen av skadeståndet åberopa att han krävt ett fullgörande vartill han inte var berättigad.

En annan fråga är emellertid om en köpare. som under en längre tid har förhållit sig passiv men som sedermera häver köpet och kräver ska- destånd. kan nödgas vidkännas reduktion av skadeståndet med motivering att han bort häva köpet tidigare. Enligt utredningens mening bör man inte som huvudregel frångå den princip som har ansetts gälla i svensk rätt. nämligen att köparen även utan att uttryckligen ha framställt krav på full- görande behåller rätten därtill. Framför allt om det är sannolikt att säljaren. trots det inträffade dröjsmålet. kommer att leverera inom tid som köparen kan godta. måste köparen vara berättigad att. när han sedermera finner att dröjsmålet blivit ändå längre än som kunnat beräknas. häva köpet och kräva skadestånd. Den begränsning av tiden för köparens valfrihet som efter omständigheterna kommer i fråga bör i stället uppnås genom tillämp- ning av reklamationsregler. såsom närmare skall utvecklas i specialmoti- veringen till 2655 köplagen (avsnittet 7.1.26).

Det bör emellertid inte uteslutas att i särskilda fall köparen anses ha

SOU l976:66 Några huvudprinciperijörslaget 6.5.4 167

försummat att begränsa sin förlust om han har uppskjutit hävningen. Detta gäller särskilt när köparen inser att det är osannolikt att säljaren kommer att leverera inom den tid inom vilken köparen kan godta leverans samt det är sannolikt att priserna kommer att stiga. En köpare som har försummat att ta kontakt med säljaren för att klarlägga läget kan också. enligt vad som nyss (avsnittet 6.5.3) anfördes. anses ha försummat att begränsa sin förlust.

Utredningen föreslår att den primära regeln anger att vid hävning ska- deståndet för direkt förlust beräknas efter skillnaden mellan det pris som köparen nödgas erlägga vid ett täckningsköp och det pris som avtalats. Att företa täckningsköp skulle kunna betraktas som en skyldighet för köparen i de fall där förlusten härigenom kan inskränkas. ehuru underlåtenhet att uppfylla denna skyldighet normalt inte medför annan påföljd än att den , regel om abstrakt skadeståndsberäkning som strax skall beröras blir till- lämplig. Att företa täckningsköp är å andra sidan också en rättighet för köparen. såtillvida som om han begagnat denna möjlighet och den inte i det särskilda fallet är exceptionellt oförmånlig. han inte kan mötas av invändningen att han bort handla annorlunda för att begränsa sin förlust. Den föreslagna regeln motsvarar häri inte endast nu gällande svensk rätt utan också vad som allmänt gäller i andra rättssystem. Detaljerna beträffande täckningsköp skall behandlas i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.25 vid an- märkningarna till 25% andra stycket köplagen).

Vidare bör upptas en regel om den abstrakta skadeståndsberäkningen. Där- vid bör man — liksom enligt gällande rätt och enligt vad som allmänt gäller i andra rättssystem — utgå från det gängse priset för sådant gods som köpet avsåg. Tanken kan sägas vara att köparen skall få en ersättning som med hänsyn till den allmänna prisnivån gör det möjligt. eller skulle ha gjort det möjligt. för honom att företa ett täckningsköp. Regeln om abstrakt ska- deståndsberäkning bärs alltså upp av samma rättspolitiska skäl som den om täckningsköp. Den bör endast tillämpas när täckningsköp inte styrkts.

Utredningen anser emellertid att den tidpunkt som skall läggas till grund för den abstrakta skadeståndsberäkningen skall bestämmas på annat sätt än enligt nu gällande rätt. Den nuvarande lydelsen av 2555 föreskriver att priset vid tiden då godset skulle ha avlämnats skall läggas till grund. Be- tydande invändningar kan riktas mot denna regel och dessa invändningar blir starkare om vissa andra. nu föreslagna ändringar genomförs. Såsom tidigare sagts är syftet med den abstrakta skadeståndsberäkningen att an- knyta till regeln om täckningsköp. ! många fall är det emellertid både faktiskt och juridiskt omöjligt för köparen att göra ett täckningsköp redan vid den tidpunkt när avlämnande borde ha skett. Även om redan vid den tid när avlämnandet bort ske säljaren är i sådant dröjsmål som ger köparen rätt att häva. är det inte säkert att köparen har kännedom därom. Vidare skall enligt förslaget som förutsättning för hävning regelbundet gälla att dröjsmålet är väsentligt (jfr avsnittet 6.3.2). och det är därför möjligt att köparen inte blir berättigad att häva förrän en tid efter det att dröjsmålet har inträffat. Inte heller de regler om utsättande av Nachfrist som föreslås låter sig väl förenas med en regel om att den abstrakta skadeståndsberäkningen skall anknyta till tiden då avlämnande bort ske. Eftersom den konkreta be- räkningen utgår från ett täckningsköp som äger rum i anslutning till häv-

168 Några huvudprirtciperi förslaget 6.5.4 SOU l976:66

' Se härtill Almén & 25 vid n 172 ffoch Rodhe. Obligationsrätt. s 504 med hänvisningar i n 21.

ningen bör även den abstrakta skadeståndsberäkningen anknyta till denna tidpunkt. Den nu gällande regeln innebär i själva verket att en köpare. som nödgas falla tillbaka på regeln om abstrakt skadeståndsberäkning i stället för att kunna åberopa täckningsköp. inte får ersättning för prisstegring som har skett mellan tiden för avlämnande och tiden för hävning. då han skulle ha företagit täckningsköpet. Om å andra sidan det har skett ett prisfall under tiden från det avlämnande borde ha skett till dess hävning har ägt rum. ger den nu gällande regeln om abstrakt skadeståndsberäkning köparen en fördel i förhållande till vad som skulle ha blivit fallet om han gjort och åberopat täckningsköp. Även om köparen har krävt fullgörande men priserna därefter har fallit. har han nämligen rätt till skadestånd enligt 25 &. dvs efter den högre prisnivå som gällde när godset skulle ha avlämnats (NJA 1924 s 115. omnämnt i avsnittet 2.10.4).

Den nuvarande regeln ger. såsom ofta har framhållits. köparen i många fall en möjlighet att välja mellan två olika sätt för skadeståndsberäkning. så att han kan kräva skadestånd på det sätt som är förmånligast med hänsyn till prisutvecklingen. Om priserna stigit väljer han — inom den frist som 26,5 ger honom - att kräva fullgörande och får då ersättning baserad på de stigande priserna även om han senare skulle häva köpet. Om priserna sjunkit förhåller han sig passiv och åberopar den abstrakta regeln om be- räkning av skadestånd i 25 åf Enligt utredningens mening saknas tillräckliga skäl för att behålla denna möjlighet för köparen att spekulera riskfritt på säljarens bekostnad.

Av de skäl som nu anförts anser utredningen lämpligt att övergå till en regel. som är hämtad från uniforma köplagen (art 84 st 1). nämligen att ersättningen vid den abstrakta skadeståndsberäkningen beräknas med hänsyn till priset vid den tidpunkt då köpet hävs (jfr även UNCITRAL- utkastet art 57). Detta innebär å ena sidan att den abstrakta skadestånds- beräkningen kommer att ansluta sig nära till den konkreta på grundval av täckningsköp. å andra sidan att köparen inte har samma möjlighet som enligt nu gällande rätt att spekulera på säljarens bekostnad. Om köparen dröjer med att häva köpet och priserna under tiden stiger. inverkar detta visserligen höjande på skadeståndet. men om priserna sjunker blir i stället skadeståndet lägre. De nu behandlade reglerna kan få betydelse även vid konsumentköp. nämligen när konsumenten inte får den vara som han har köpt. Han kan då få prisskillnaden mot en likvärdig vara som skadestånd (jfr avsnittet 6.4.3).

Såsom nyss framhölls utgår de nu diskuterade reglerna från att täck- ningsköp är köparens normala åtgärd när säljaren är i dröjsmål och köparen på grund härav häver köpet. Detta innebär bl a att en köpare normalt inte är berättigad att i stället för ersättning beräknad efter täckningsköp (eller motsvarande abstrakt beräknad ersättning) kräva ersättning för vinst som han skulle ha gjort om riktig fullgörelse hade skett. Antag att en köpare har köpt gods för 10000 kr och sålt det vidare för 15 000 kr. Om säljaren då inte levererar men köparen skulle ha kunnat göra täckningsköp för 12 000 kr eller om marknadspriset på sådant gods är 12 000 kr skall skadeståndet bestämmas till 2000 kr. dvs enligt huvudregeln. och köparen är således inte berättigad att i stället förhålla sig passiv och som skadestånd utkräva

SOU l976:66 Några huvudprinciperi förslaget 6.5.4

den vinst som han skulle ha gjort. dvs 5 000 kr. Detta stämmer väl överens med den allmänna principen att den skadeståndsberättigade är skyldig att söka begränsa sin förlust.

Utredningen anser det vara av vikt att det av lagtexten framgår.att köparen som huvudregel inte äger kräva ersättning för vinst i stället för ersättning baserad på täckningsköp. samt att det preciseras. under vilka förutsättningar han äger kräva ersättning för vinst. Ett ytterligare skäl härtill är att — såsom skall behandlas i avsnittet 6.5.5 — en annan regel enligt utredningens mening bör gälla vid köparens dröjsmål med betalningen.

Enligt den regel som utredningen vill föreslå skall ersättning för direkt förlust utgå i form av ersättning för vinst om täckningsköp inte kunde göras eller köparen hade grundad anledning att inte göra sådant köp. Det är sålunda enligt förslaget — som torde överensstämma med gällande rätt — inte tillräckligt att köparen har underlåtit att göra täckningsköp därför att han fann detta bekvämare; detta medföri allmänhet blott att den abstrakta regeln om ersättningsberäkning blir tillämplig.

Ett typiskt fall där täckningsköp inte kan göras och köparen därför blir berättigad att i stället kräva ersättning för vinst är att gods av det slag som det hävda köpet avser inte alls finns tillgängligt. Ett liknande fall är att köparen har sålt vidare gods på sådana villkor att då leveransen uteblir. det inte är tid att genom täckningsköp skaffa annat gods för att därmed fullgöra fortsättningstransaktionen innan köparen nummer två häver sitt köp. Avsikten är däremot inte att köparen skall kunna åberOpa särskilda omständigheter som blott drabbar honom personligen. t ex att han till följd av arbetsanhopning eller sjukdomsfall inte har varit i stånd att företa ett täckningsköp som för andra köpare skulle ha varit möjligt.

En alternativ förutsättning är att köparen har haft grundad anledning att underlåta täckningsköp. Om den förlorade vinsten uppgår till lägre belopp än det skadestånd. som skulle ha utgått ifall köparen hade gjort täckningsköp. är denna förutsättning uppfylld. Såsom tidigare anfördes bör i allmänhet köparen ha rätt att kräva ersättning baserad på täckningsköp. utan att kunna mötas av invändningen att det var oförmånligt att göra ett sådant köp. Men om det faktiskt var förmånligt att inte göra täckningsköp och köparen därför underlät det. bör endast ersättning för förlorad vinst utgå. när denna blir lägre än ersättning efter abstrakt skadeståndsberäkning. Ett annat skäl till att köparen har grundad anledning att underlåta täckningsköp kan vara. att inköpsmöjligheterna beträffande viss vara är starkt begränsade och att köparen har skäl att utnyttja dessa möjligheter till att skaffa varor för annat ändamål än täckningsköp.

Däremot kan det inte anses vara grundad anledning att underlåta täck- ningsköp att köparen redan har så mycket varor av ifrågavarande slag. att han inte anser det lämpligt att göra täckningsköp. eller att han föredrar att använda varor som han tidigare har inköpt från annat håll för att fullgöra leveransen till en köpare i nästa led. Givetvis betyder inte detta att köparen i så fall går miste om rätten till ersättning för "direkt förlust". blott att denna ersättning beräknas enligt regeln om abstrakt skadeståndsberäkning.

Regeln kan även tillämpas om köparen undantagsvis gjort ett så utom- ordentligt oförmånligt täckningsköp. att den oförmånliga affären inte bör drabba säljaren. Då kan i stället ersättning utgå för mistad vinst.

169

170 Några huvudprineiperijörslaget 6.5.4 SOU l976:66

Utredningen skall i specialmotiveringen ytterligare diskutera förutsätt- ningarna för att köparen skall äga kräva ersättning för förlorad vinst samt beräkningen av denna ersättning (avsnittet 7.1.25 vid anmärkningarna till 2555 andra stycket köplagen).

Utredningen vill inte föreslå att i lagtexten upptas någon uttrycklig regel om ersättning för direkt förlust når köpet inte hävs (i motsats till vad som skall ske beträffande fel i godset. se avsnittet 6.5.6). Ett exempel på sådan förlust är den som inträder genom prisfall på varor som köparen avsett att sälja vidare. Att sådan ersättning skall utgå och hur den skall beräknas torde inte behöva föreskrivas uttryckligen. Denna form av ersättning skall diskuteras närmare i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.25).

Såsom nämndes i avsnittet 6.4.3 avser utredningen att införa begreppet "ut/ägg" som beteckning för en särskild del av förlusten. Några detaljregler föreslås dock inte härom. Termen "utlägg" torde vara ny i svensk lagtext. Det synes lämpligt att i lagtexten införa en kort term som kan användas i stället för längre omskrivningar. Väsentligen motsvarar den avsedda be- tydelsen vad som i 6 & konsumentköplagen uttrycks med orden "utgift som köparen har ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel". I den nu aktuella bestämmelsen om skadestånd på grund av säljarens dröjsmål kan med utlägg förstås i första hand sådana utgifter för telefon. taxi. hotellkostnader o dyl som uppstått genom kontraktsbrottet. Även utgifter för täckningsköp bör kunna föras hit. i den mån de inte kan inräknas i kostnaden för sådant köp. Utgifter till tredje man för arvoden. vilka nödvändiggjorts genom kon- traktsbrottet. är ytterligare en grupp. Om en kostnad som vanligen föranleder utgift till tredje man. tex för att hämta varor som fördröjts eller uteblivit. undantagsvis. på grund av den särskilda organisationen av köparens verk- samhet. motsvaras av en intern kostnad. bör i andra hand en sådan kostnad kunna ersättas som utlägg.

Utlägg kan förekomma och ge rätt till ersättning både om köpet hävs och om det inte hävs. Hävs köpet efter det att köparen har fått godset i sin besittning kan exempelvis utgifter för återsändande ersättas som utlägg.

Gränsen mellan utlägg och följdförlust blir i viss utsträckning skönsmäs- sig. Det kan exempelvis anses tveksamt om utgifter för demurrage som en köpare får vidkännas därför att säljare levererar gods alltför sent bör betraktas som utlägg eller som följdförlust. ] de flesta fall är det inte nöd- vändigt att uttryckligen ta ställning till gränsdragningen. eftersom såväl ut- lägg som följdförlust skall ersättas som del i skadeståndet. Vid tillämpning av de föreslagna reglerna om ersättning för felaktigt gods blir emellertid gränsdragningen aktuell. eftersom enligt förslaget ersättning för utlägg skall utgå oberoende av de särskilda förutsättningar som skall gälla för följdförlust. Frågan skall tas upp vid diskussion i specialmotiveringen av skadestånds- beräkningen när godset är felaktigt (avsnittet 7.1.45 vid anmärkningarna till 45 åt" andra stycket köplagen). Utredningen vill emellertid redan nu främ- hålla. att avsikten är att "utlägg" blott skall avse sådana mindre utgifter som kan väntas förekomma i flertalet fall. inte sådana utgifter exempelvis för hyra av egendom under en längre tid och till betydande kostnad som beror av den skadelidandes individuella förhållanden.

För att utgifter (eller interna kostnader) skall anses vara ert-följd av dröjs- målet och alltså kunna ersättas som utlägg. fordras i allmänhet att de inte

SOU l976:66 Några huvudprinciperi förslaget 6.5.4

skulle ha uppstått om inte dröjsmålet hade förekommit. Utgifter som kö- paren skulle ha haft även om köpet hade fullgjorts i rätt tid kan däremot i allmänhet inte ersättas. Antag att köparen har haft utgifter för ett misslyckat försök att hämta gods som har blivit fördröjt och att han sedan häver köpet och gör täckningsköp. Han kan i sådant fall visserligen få ersättning för de extra utgifter som må ha föranletts av täckningsköpet. Däremot kan han inte få ersättning för utgifterna för det misslyckade försöket att hämta det ursprungligen köpta godset. eftersom han skulle ha haft dem även vid riktig uppfyllelse.

Utredningen anser emellertid att i undantagsfall ersättning bör utgå även för utgifter som köparen skulle ha haft om riktig uppfyllelse hade skett. nämligen om utgifterna blir utan nytta för köparen och han i övrigt inte har någon ersättningsgill förlust. Antag att en person har inköpt ett föremål med affektionsvärde till ett pris som är högre än det normala priset för sådan egendom. Säljaren vägrar att avlämna godset. och det finns ingen praktisk möjlighet att framtvinga fullgörande. Eftersom varken täckningsköp eller ersättning för vinst kommer i fråga. är köparen inte berättigad till ersättning för direkt förlust. Rent ekonomiskt sett har han gjort en vinst. eftersom han har undgått att betala ett föremål som han har köpt till högre pris än det varit värt. Om han har haft utgifter för ett misslyckat försök till hämtning av godset. bör han likväl kunna kräva ersättning för dem. Det kunde ifrågasättas att inskränka tillämpningen av regeln till fall där köparen har inköpt godset av andra skäl än rent ekonomiska. Utredningen anser emellertid att ersättning bör kunna utgå även i andra motsvarande fall under förutsättning att ersättning för det positiva kontraktsintresset inte utgår. Den ersättning som nu har nämnts kan betraktas som ett exempel på ersättning beräknad efter det sk negativa kontraktsintresset.

Ehuru det inte uttryckligen sägs i den föreslagna lagtexten bör skade- ståndet minskas med beloppet av utgifter som köparen har besparar sig. Detta kan betraktas som en tillämpning av den allmänna skadeståndsrättsliga prin- cipen. att om en skada utöver förlust också medför vinst. den senare skall dras av ("compensatio lucri cum damno”). Ett exempel är att säljaren. när han finner att han inte kan avlämna godset i tid. meddelar köparen detta. varigenom denne besparar sig kostnader som han skulle ha haft om fullgörelse hade skett i tid. tex för att hämta godset. Sådant avdrag bör kunna ske även på andra poster i skadeståndet än på ersättning för utlägg. Om exempelvis gods har sålts fob Göteborg till en köpare i England och denne efter hävning gör ett täckningsköp cif London. bör den utgift för frakt från Göteborg till London som han besparar sig gå i avdrag på er- sättningen för direkt förlust. Samma resultat kan stundom uppnås genom att man vid beräkningen av priset för täckningsköpet tar hänsyn till olikheter i leveransvillkor. Det bör inte inträda någon saklig skillnad om man betraktar en särskild kostnad som en modifierande faktor vid beräkning av priset för täckningsköp eller som en form av utlägg. Däremot bör inte besparade utgifter gå i avdrag på exempelvis ersättning för prisskillnad beroende på förändringar i den allmänna prisnivån. Ett krav på saklig ekvivalens bör således uppställas.

Ersättning bör även kunna utgå för./öl/"d/öt'lust. Härmed avses förlust av ett stort antal olika typer. för vilka är gemensamt bla att förlusten ofta

171

172 Några huvudprinciperijörslaget 6.5.4 SOU l976:66

endast kan beräknas tämligen skönsmässigt. att den till stor del beror på köparens särskilda förhållanden. samt — vilket delvis är en följd av vad som nu har nämnts — att det beträffande sådan förlust ofta kommer i fråga att tillämpa den möjlighet till nedsättning av skadeståndet som behandlades i avsnittet 6.5.3.

Följdförlusten beror vanligen av det bruk som köparen ämnar göra av det köpta godset. Om köparen har köpt gods för att sälja vidare kan följd- förlusten motsvara den vinst genom vidareförsäljning som han skulle ha gjort vid riktigt fullgörande. Förutsättningarna för att köparen skall kunna erhålla ersättning härför skall diskuteras närmare i specialmotiveringen (av- snittet 7.l.25 vid anmärkningarna till 255 andra stycket köplagen). Om köparen har köpt gods — vare sig råvaror. en maskin eller annat — för att användas i industriell verksamhet kan följdförlust uppstå genom att driften till följd av dröjsmålet får inställas helt eller delvis eller att eljest ökade kostnader eller minskade intäkter uppstår. Sådan förlust är i princip er- sättningsgill. men det måste prövas om den hade kunnat undvikas genom köparens åtgärder. Beräkningen av sådan ersättning skall behandlas närmare i specialmotiveringen.

Om köparen är privatperson kan han givetvis ha särskilda utgifter till följd av dröjsmålet. tex för att hyra en bil i stället för den som inte levereras eller för att låta tvätta kläder på annat håll när en tvättmaskin inte avlämnas i tid. Såsom framgår av förarbetena till konsumentköplagen kan sådan förlust i viss utsträckning betraktas som utlägg och ersättas enligt regeln i 6 & kon- sumentköplagen. Men även om inte förlusten kan hänföras till utlägg — tex därför att den inte avser särskilda utgifter utan mera indirekt påverkar köparens ekonomi — bör den kunna ersättas som följdförlust.

De viktigaste frågorna rörande skadestånd till konsumenter avser om er- sättning skall kunna utgå för besvär. tidsförlust och obehag som inte kan direkt beräknas i pengar. däribland även förlust av fritid. Huruvida kon- sumenten har rätt till ersättning för sådan förlust i kontraktsförhållanden torde inte vara klart för gällande rätt. För personskador är emellertid mot- svarande fråga i viss mån uppmärksammad i skadeståndslagen. genom de ändringar som skedde 1975. Enligt vad som framgår av förarbetena är av- sikten att förluster till följd av personskada. vilka ligger på gränsen mellan ekonomiska och ideella. särskilt förlusten av fritid. skall kunna ersättas som "olägenheter" (se prop 1975112 5 110 ff. 147 ff). Man kan dock knappast dra några mer vittgående slutsatser härav för bedömningen av de fall som nu är aktuella.

Enligt utredningens mening bör även vid dröjsmål privatperson som kö- pare kunna erhålla skadestånd för sådana förluster som nyss nämndes. ex- empelvis för att han till följd av dröjsmål nödgats utföra ett obekvämt arbete i stället för att begagna en hushållsmaskin. eller för att han gått miste om en del av den dagliga fritiden. eller för att han inte kunnat begagna en segelbåt under seglingssäsongen. Visserligen har han i dessa situationer inte gjort någon ekonomisk förlust i den meningen. att hans förmögenhetsställ- ning är sämre än den skulle ha varit om godset avlämnats i tid. Eftersom emellertid privatpersoner i betydande utsträckning köper varor just för att tillgodose fritidsintressen och för att bespara sig obekvämt arbete. kan intrång i sådant intresse anses ha direkt ekonomisk betydelse. Enligt utredningens

SOU l976:66 Några huvudprinciperijörslaget 6.5.5 173

mening bör alltså skadestånd för följdförlust kunna utgå i sådana fall. En annan sak är att rätten till sådan ersättning inte är skyddad enligt kon- sumentköplagens tvingande regler (jfr 6å konsumentköplagen).

Vid beräkningen av sådan ersättning som nu har nämnts torde det vara nödvändigt att använda schabloner. såsom för övrigt sker vid beräkning av s k stilleståndsersättning enligt utomobligatoriska regler. Möjligt vore visserligen att ersättningen till den som fått sin semester spolierad skulle beräknas exempelvis till ett belopp motsvarande den arbetsinkomst som han skulle förlora om han. i stället för den semester av vilken han inte kunnat dra nöje. avstod från att arbeta under motsvarande tid. En sådan beräkningsmetod skulle emellertid kunna leda till stora skillnader i ersätt- ningsbeloppen beroende på inkomsten hos den som har gått miste om se- mester. Ämnet torde kunna uppmärksammas av konsumentombudsman- nen vid förhandlingar om standardavtal för konsumentköp.

6.5.5 Köparens dröjsmål med betalningen

Liksom vid säljarens dröjsmål bör enligt utredningens mening i fråga om köparens dröjsmål med betalningen uttryckligen sägas. att det skadestånd som säljaren erhåller omfattar ersättning för direkt förlust. utlägg och följd- förlust.

Den formella överensstämmelsen i uppbyggnaden mellan reglerna om beräkning av skadestånd vid säljarens resp köparens dröjsmål gör det möjligt att låta vissa sakliga olikheter i skadeståndets beräkning mellan de båda fallen komma till direkt uttryck. Det har tidigare (avsnittet 6.2.2) framhållits. att i praktiken säljaren vid köparens dröjsmål har tre handlingsmöjligheter. samt att en strävan med de föreslagna reglerna har varit att harmonisera dessa. Vad som skall diskuteras nu är sålunda den situation att säljaren har valt att häva köpet och kräva skadestånd.

Vid köparens dröjsmål. liksom vid säljarens dröjsmål. bör man skilja mel- lan olika typer av gods. En viktig grupp är varor som är allmänt tillgängliga på marknader där prislluktuationer är vanliga. tex spannmål. kaffe och rå- varor. För dessa kan man räkna med att prisiluktuationerna — i någon mån också transportkostnader — har avgörande betydelse för den skadelidande säljarens förlust. Parallellen mellan säljarens och köparens situationer är klar. Den regel som nu finns i 305 andra stycket torde främst ta sikte på sådant gods. För verkstadsindustrins produkter påverkas säljarens förlust bla av om han har varorna färdiga vid försäljningen eller om han skall tillverka dem för köparen. Vidare kan emellertid. när köpet inte avser varor som köps och säljs på sätt som nu nämnts. säljarens förlust påverkas av hans möjligheter att avsätta sin produktion på marknaden. Vanligen kan man utgå från att säljarens produktionskapacitet överstiger vad han kan sälja. Häver han då ett köp på grund av köparens dröjsmål med betalningen och avsätter det en gång sålda godset ännu en gång. går han miste om en försäljningsmöjlighet. Detta medför att han inte blir tillfullo ersatt för sin förlust om han får skadestånd blott med skillnaden mellan priset vid det hävda köpet och priset vid täckningsförsäljningen. Hänsyn måste tas härtill vid skadeståndsberäkningen. och så har för övrigt skett i rättspraxis rörande tillämpningen av köplagen (jfr NJA 1915 s 508. 1917 s 109. 1920

174 Någrahuvudprinciperi förslaget 6.5.5 SOU l976:66

s 248 och 1953 s 14. vilka omnämns i avsnittet 2.11.1).

Vad beträffar konsumenttransaktioner har man att ta hänsyn till att de fall där köparen kan komma i dröjsmål med betalningen ofta är avbetal- ningsköp. Påföljderna av köparens kontraktsbrott och säljarens hävning be- stäms då inte av allmänna grundsatser om beräkning av skadestånd vid köparens dröjsmål utan av reglerna om avräkning i avbetalningsköplagen. För framtiden kommer sannolikt särskilda regler om konsumentkredit att bli bestämmande. Det kan emellertid också förekomma att köparen har beställt gods som skall tillverkas för hans räkning och han skall fullgöra viss betalning i förskott men underlåter att göra detta och säljaren häver. För sådana fall kan ofta tillämpas vad som nyss antyddes om köp av verk- stadsindustrins produkter.

Utredningen anser att den primära regeln om skadeståndsberäkningen vid dröjsmål med betalningen bör baseras på täckningsförsäljning. Den säljare som nödgas häva köpet när köparen inte betalar antas sälja det på nytt. Detta är vanligen ett sätt att hålla den ersättningsgilla förlusten nere. ! allmänhet är säljaren den som på grund av sin försäljningsorganisation har de bästa förutsättningarna för att framgångsrikt avsätta godset på nytt. Täck- ningsförsäljning är särskilt viktig vid varor som snabbt försämras eller som är utsatta för prisfall om försäljningen fördröjs. Hänsyn måste givetvis också tas till annat än prisutvecklingen. t ex lagringskostnader. Det bör emellertid erinras om att säljaren enligt förslaget skall ha möjlighet att låta sälja godset för köparens räkning. om denne vägrar att ta mot det och inte heller förfogar över det efter uppmaning. samt utkräva priset.

Regeln om täckningsförsäljning är avsedd att tillämpas främst på varor som allmänt säljs och köps till priser som bestäms av marknadsläget och transportkostnaderna. Såtillvida föreligger en överensstämmelse med mot- svarande regel för säljarens dröjsmål. Det finns emellertid en risk — som inte torde ha full motsvarighet när köparen gör täckningsköp — att säljaren utför täckningsförsäljningen till ett oförmånligt pris för att enklast möjligt bli av med godset.i förlitan på att han enligt skadeståndsreglerna är berättigad till skadestånd för skillnaden mellan det avtalade priset och det pris som han kan uppnå vid täckningsförsäljningen. Som skydd häremot har man ibland förordat att täckningsförsäljning normalt skall ske på offentlig auktion. utifrån antagandet att sådan försäljning erbjuder en garanti mot att godset säljs till underpris. Såsom närmare skall utvecklas för ett likartat fall. näm- ligen att säljaren säljer godset för köparens räkning när denne vägrar att motta det. torde emellertid detta antagande under nuvarande förhållanden ofta inte överensstämma med verkligheten (se avsnittet 7.1.34). Utredningen anser det vara av vikt att det ställs krav på omsorg från säljarens sida vid företagande av täckningsförsäljning. och detta krav på omsorg kan inte anses automatiskt uppfyllt genom att försäljningen sker på offentlig auktion.

Det är emellertid inte möjligt att exakt beskriva hur mycket av omsorg som man bör fordra av säljaren. Särskilt när godset har sänts till köparen och säljaren inte har någon egen representant på den ort där betalning skall ske. måste hänsyn tas till de praktiska svårigheterna att snabbt genomföra en täckningsförsäljning. Stundom kan det vara nödvändigt att sända godset tillbaka till säljaren. Vid bedömningen av vad som är skäligt får avsevärt avseende fästas vid god affärssed inom området. Frågan skall ytterligare

SOU l976:66 Några huvudprinciperiförslaget 6.5.5

behandlas i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.30 vid anmärkningarna till 30%" tredje stycket köplagen).

Liksom motsvarande regel om säljarens dröjsmål bör nu ifrågavarande regel kompletteras med en regel om abstrakt skadeståndsberäkning. En sådan regel finns nu i 30 å andra stycket. Utredningen föreslår även här den änd- ringen i förhållande till gällande rätt. att det vid tiden för hävningen gängse priset skall läggas till grund. inte såsom nu gäller priset vid den tid då dröjsmålet inträdde. Detta innebär att om priset har fallit efter sistnämnda tidpunkt. skadeståndet ökar. medan om priset har stigit skadeståndet min- skar i motsvarande mån (eller eventuellt helt bortfaller. nämligen om priset vid hävningstiden skulle uppgå till eller överstiga det avtalade priset). Skälen härtill är väsentligen desamma som för motsvarande regel vid säljarens dröjsmål. och det kan hänvisas till vad som har anförts om denna (avsnittet 6.5.4).

De regler som nu har diskuterats utgår från att köpet avsåg gods som säljaren hade tillgängligt och för vilket det fanns en marknad. Förhållandena ställer sig inte lika om godset exempelvis är ett halvfabrikat som inte kan säljas till andra än den köpare som har köpt det. eller om det eljest saknas avsättningsmöj/igheter.

Utredningen har övervägt att införa en regel för nu nämnda fall men inte funnit det nödvändigt att belasta lagtexten därmed. Det bör vara möjligt att genom en analogi till regeln om täckningsförsäljning komma till ett re- sultat. [ sådana fall som nyss angavs bör skadeståndet beräknas till skillnaden mellan det avtalade priset och det värde som kan utvinnas ur godset på annat sätt än genom försäljning. Om exempelvis tillverkaren av pappers- massa hävt ett köp av massa på grund av köparens dröjsmål och använder massan i sitt eget pappersbruk. bör ersättning för direkt förlust beräknas efter det värde som massan kan anses ha vid papperstillverkning. ] många fall blir detta detsamma som marknadspriset för massa. men hänsyn kan behöva tas till besparade transportkostnader odyl. Andra liknande fall är att säljaren använder godset i sin rörelse. hyr ut det eller eljest skaffar sig avkastning därav. Till det fall att godset vid hävningen inte är färdigställt och säljaren avbryter tillverkningen skall utredningen återkomma senare i detta avsnitt.

Det fordras emellertid också en regel om rätt för säljaren att erhålla er- sättning för förlorad vinst i stället för ersättning baserad på täckningsför- säljning. En sådan regel har större räckvidd när säljaren häver vid köparens dröjsmål med betalning än motsvarande regel vid säljarens dröjsmål med avlämnande.

1 första hand tänker utredningen på den situationen att säljaren har grundad anledning att inte sälja godset på nytt. Detta utgör en motsvarighet till den regel som utredningen vill föreslå för säljarens dröjsmål. Det finns dock en betydande praktisk skillnad. som bör komma till uttryck. En säljare kan praktiskt taget alltid sälja sålt gods på nytt. om han blott sänker priset tillräckligt. Tar man ytterligare hänsyn till möjligheten att — såsom nyss nämndes — säljaren kan använda godset på annat sätt än genom att sälja det. framstår detta ändå tydligare.

Det kan otvivelaktigt tänkas fall där sådant förfarande som nu har nämnts

175

176 Några huvudprinciperijörslaget 6.5.5 SOU 1976:66

är den enda utväg som står säljaren till buds efter hävning. och i dessa bör han också vara berättigad till ersättning enligt huvudregeln. Det kan emellertid också förekomma fall där säljaren har andra utvägar. vilka leder till en för köparen förmånligare skadeståndsberäkning och vilka säljaren därför bör begagna. i enlighet med den allmänna principen att säljaren bör söka begränsa sin förlust. Ett sådant fall är att säljaren ännu inte har förvärvat det gods varmed han skulle ha fullgjort köpet och att det är ekonomiskt fördelaktigare att avstå från förvärvstransaktionen och kräva ersättning för vinsten. Ett liknande fall är att förvärvstransaktionen visserligen är avtalad men att säljaren kan avbeställa godset utan att bli ersättningsskyldig eller med begränsad ersättningskyldighet (jfr avsnittet 6.6 om rätt till avbeställ- ning). I de fall som nu har nämnts föreligger alltså en kombination av två omständigheter. nämligen att säljaren har svårigheter att avsätta godset på nytt till rimligt pris. och att han kan nedbringa sin förlust genom att i stället inhibera lörvärvstransaktionen. För sådana fall bör enligt utred- ningens mening säljaren erhålla ersättning baserad på den vinst som han går miste om genom att han häver köpet.

Fall kan också tänkas där en säljare visserligen innehar godset men likväl inte bör göra en täckningsförsäljning. Ett sådant fall är att köpet avsåg varor på vilka efterfrågan iluktuerar starkt med säsongen. Det kan då vara olämp- ligt att sälja godset vid en tidpunkt då priset står lågt i stället för att behålla det till en tidpunkt då priset åter kan väntas stiga. Kan man säkert påräkna bättre utbyte genom att behålla godset — trots de extra kostnader för lagring o dyl som säljaren ådrar sig — bör säljaren inte vara berättigad att sälja godset med stor förlust utan han bör i stället erhålla ersättning beräknad efter den förlorade vinsten (samt extra kostnader). Vid bedömningen huruvida säljaren skall vara skyldig att underlåta täckningsförsäljning bör hänsyn ock- så tas till hans Iikviditetssituation.

Vad som har anförts nu kan sammanfattas sålunda. att om en säljare kan nedbringa sin förlust genom att underlåta att göra en täckningsför- säljning. han också bör ha viss skyldighet därtill. Vid bedömningen av säl- jarens skyldighet får hänsyn tas till vad som anfördes i avsnittet 6.5.2 om de krav som man kan ställa på den som är berättigad till skadestånd. lnte minst bör beaktas att täckningsförsäljning är den utväg som lagtexten i första hand utvisar för att fixera säljarens förlust. och att den som väljer denna utväg endast i undantagsfall bör lida nackdel i skadeståndshänseende.

Enligt utredningens mening bör också säljaren bli berättigad till ersättning för förlorad vinst om han genom ny jörsåljning går miste om den vinst som han har kunnat göra. Härmed åsyftas det tidigare nämnda förhållandet. att en säljare ofta har begränsad möjlighet till avsättning för sina varor. samtidigt som hans produktionskapacitet inte är till fullo utnyttjad. En lik- nande situation är att säljaren kan från tillverkare och grossister förvärva i det närmaste obegränsade kvantiteter av de varor som han saluför. Enligt utredningens mening bör emellertid inte en säljare ha full frihet att avgöra. huruvida han vill kräva ersättning baserad på vinst eller ersättning baserad på täckningsförsäljning.

Förutsättningarna för ersättning för förlorad vinst föreslås i lagtexten ut- formas så att säljaren hade grundad anledning att inte sälja godset på nytt eller att han genom ny försäljning går miste om vinst som han annars

SOU 1976:66 Några huvudprinciperijörslaget 6.5.5 177

kunnat göra. Utredningen skall i specialmotiveringen närmare diskutera. under vilka förutsättningar säljaren skall ha ersättning för förlorad vinst samt hur denna ersättning skall beräknas (avsnittet 7.1.30 vid anmärkning- arna till 30% tredje stycket köplagen).

Utredningen har övervägt att införa en uttrycklig regel för det fallet att säljaren ska/I til/verka gods för köparens räkning men hävning sker innan tillverkningen är påbörjad eller slutförd. Utredningen har emellertid funnit att en sådan bestämmelse inte erfordras. Den allmänna bestämmelsen om ersättning för förlorad vinst kan nämligen tillämpas i denna situation. Vissa liknande fall skall enligt förslaget bedömas enligt den nya regeln om av- beställning (jfr avsnitten 6.6 och 7.1.37). Nu avses fall där säljaren har hävt på grund av kontraktsbrott (eventuellt anteciperat kontraktsbrott) och ska- deståndet i princip skall beräknas enligt regler som gäller för köparens dröjs- mål med betalningen. Om det kan antas. att den ersättningsgilla förlusten blir mindre om tillverkningen avbryts (eller inte påbörjas). torde säljaren i allmänhet vara skyldig därtill. Givetvis bör säljaren här som eljest ha ett visst utrymme för att välja vad som synes honom mest lämpligt. och en missbedömning bör inte läggas honom till last om han hade goda skäl för sitt beslut. Men i de fall där det är klart 'att förlusten blir mindre om tillverkningen avbryts. bör säljaren vara skyldig därtill. Någon möjlighet till täckningsförsäljning finns sällan i sådant fall. och skadeståndet bör då gå ut på att ersätta säljaren för den vinst som han skulle ha gjort om till- verkningen hade fullbordats och köparen erlagt det avtalade priset. Skade- ståndet bör beräknas efter skillnaden mellan det pris som köparen har utfäst att erlägga och de kostnader som säljaren besparar sig genom att ställa in tillverkningen. Man tillämpar då vad som kan benämnas en ”subtraktions- metod".

De kostnader som säljaren besparar sig framgår vanligen genom en be- räkning av dels den nytta som han kan erhålla av vad han redan har tillverkat eller förvärvat. tex genom att använda inköpt material för annan tillverk— ning. dels kostnader som han kan spara genom att tillverkningen avbryts. Vid bedömningen av vad säljaren är skyldig att göra för att utnyttja material m m och nedbringa kostnaderna får man givetvis ta hänsyn till hans lagliga skyldigheter (han kan tex vara hindrad att avskeda eller permittera arbets- kraft som blir onyttig) men även till vad som får anses vara god sed i förevarande förhållanden. En fråga som emellertid inte direkt beror härav är om säljaren endast behöver göra avdrag för inhiberade särkostnader eller om han även är skyldig att göra avdrag för andel i samkostnader. Några avgöranden i refererad svensk rättspraxis som klart belyser denna fråga torde inte finnas' Enligt utredningens mening kan man inte uppställa någon ge— nerell regel härom. utan bedömningen får ske efter omständigheterna. Av- görande bör vara. om det föreligger tillräckliga skäl för att anta. att säljaren genom att inställa tillverkningen har besparat sig även andel i samkostnader. Detta kan bero av flera olika omständigheter. bla av om säljaren hade [ ,, _

. .. .. .. .. . Jfr ur skiljedomspraxrs möjlighet att begränsa aven annat an sarkostnader. av de möjligheter han ND 1959 s 333 och 1960

hade att i stället för den inhiberade tillverkningen utföra annan. osv.2 5420. De nu diskuterade reglerna om ersättning för direkt förlust vid köparens 2 Jfr Preben Lyngsö Af- dröjsmål avser endast det fall att köpet hävs på grund av köparens kon- bestillingsret (Khvn traktsbrott. Närköpet inte hävs torde ingen ersättning för direkt förlust kunna 1971) s 319 fr.

12

178 Några huvudprinciperijörslaget 6.5.5 SOU l976:66

3 Jfr från norsk rätt Rt 1959 s 883. där i ett lik- nande fall krav på ersätt- ning ogillades. och härtill NOU 197634 5 67 sp 2.

utgå enligt köplagens skadeståndsregler. Säljarens ersättning för direkt förlust består nämligen i att han erhåller ränta enligt räntelagen (eller enligt särskilda avtalsvillkor om ränta). Räntelagen utgår från att som huvudregel ersättning inte skall utgå för att den ränta som en borgenär förlorar är högre än dröjs- målsräntan (se prop 19751102 s 96 ff). Visserligen kan vissa undantag från denna princip förekomma (jfr a st). Dessa torde dock böra klassificeras som ersättning för följdförlust.

Ersättning för utlägg bör vid köparens dröjsmål utgå efteri stort sett samma principer som gäller för säljarens dröjsmål (avsnittet 6.5.4). Frågan skall behandlas närmare i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.30 vid anmärkning- arna till 30ä tredje stycket köplagen).

Följdfo'r/ust böri princip kunna ersättas även vid köparens dröjsmål. liksom vid säljarens dröjsmål. men i praktiken får följdförlust en helt annan karaktär.

När säljaren får ersättning för direkt förlust enligt huvudregeln. dvs på grundval av en täckningsförsäljning eller enligt regeln om abstrakt ska- deståndsberäkning. har han vanligen inte ådragit sig ersättningsbar följd- förlust. Om priset för täckningsförsäljningen betalas senare än priset för det hävda köpet. kan han visserligen göra en ränteförlust. men denna kan i allmänhet tas med i beräkningen av prisen för de båda försäljningarna. och den kommer därigenom med vid beräkningen av den direkta förlusten.

Om säljaren i stället för att sälja godset till tredje man genom täcknings- försäljning använder det i sin rörelse. erhåller han likaledes täckning för hela sin förlust. Det förutsätts då. såsom tidigare har sagts. att ersättningen beräknas efter skillnaden mellan det avtalade priset och det värde som godset antas få för honom. På samma sätt erhåller säljaren ersättning för hela sin förlust om skadeståndet beräknas efter den förlorade vinsten.

Undantagsvis bör emellertid enligt utredningens mening säljaren kunna erhålla ersättning för följdförlust även när han erhåller ersättning för direkt förlust. Såsom nyss antyddes anses ränteförluster någon gång kunna ersättas genom skadestånd. Om säljaren kan göra täckningsförsäljning och erhåller skadestånd beräknad efter denna. bör han enligt utredningens mening i undantagsfall kunna erhålla ersättning för förlorad vinst. Ämnet skall be— handlas i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.30 vid anmärkningarna till 30 & tredje stycket köplagen).

En särskild fråga är om en säljare kan få ersättning för förlust genom att han till följd av försenad betalning saknar medel att fullgöra sina egna förpliktelser. Han kan exempelvis få egendom utmätt. eller han kan själv ådra sig skadeståndsskyldighet genom att han inte kan fullgöra sina åta- ganden. Exempel på att köpare blivit skadeståndsskyldig för sådan förlust saknas veterligen i svensk rätt.3 Den föreslagna formuleringen är inte avsedd att utgöra ett ställningstagande i frågan om sådan ersättning kan utgå.

Såsom antyddes i avsnittet 6.5.3 har vid köparens dröjsmål nedsättning av skadeståndet åtskilligt mindre utrymme än vid säljarens dröjsmål. Säl- jarens förlust kan i praktiken inte överstiga det avtalade priset. De opå- räkneligt höga skadestånd som vid säljarens dröjsmål särskilt motiverar er- sättning förekommer därför inte.

Situationer kan emellertid uppstå där en nedsättning är påkallad. tex när säljaren skall ha ersättning för sin förlorade vinst. Särskilt om säljaren har inrättat sin verksamhet så att han lider osedvanligt hög förlust vid kö- parens dröjsmål med betalning synes en nedsättning kunna förekomma.

SOU l976:66

6.5.6 Felaktigt gods

45% köplagen innehåller för närvarande. beträffande det skadestånd som skall tillkomma köparen när gods är felaktigt. endast en hänvisning till 25 &. dvs bestämmelsen om abstrakt skadeståndsberäkning vid säljarens dröjsmål. Utredningen vill föreslå en fylligare formulering. som bättre skall klargöra hur skadeståndet skall beräknas. Det kan erinras om att enligt förslaget fullt skadestånd, inkluderande ersättning för följdförlust. skall utgå endast under särskilda förutsättningar (avsnittet 6.4.3). Reglerna om ska- deståndsberäkningen när godset är felaktigt bör byggas upp på samma sätt som vad i det föregående föreslagits i fråga om skadestånd vid dröjsmål.

Möjligheten till ersättning för direkt./ör/ust har särskild betydelse genom att sådan ersättning föreslås utgå, närhelst gods är behäftat med fel och säljaren är näringsidkare. Undantag görs dock. såsom framgått. för fall av force majeure (avsnittet 6.4.3).

För det fall att köparen häver köpet på grund av felet. är det naturligt att samma principer tillämpas som vid säljarens dröjsmål. Trots den formella överensstämmelsen kan dock praktiska olikheter i tillämpningen uppstå. Regeln om säljarens dröjsmål avser huvudsakligen det fall att hävning sker innan godset har kommit köparen till handa. Blott mer undantagsvis fö- rekommer att köparen. när godset levereras alltför sent. då finner att han är berättigad att häva och utövar denna rätt. Vid fel i godset är det mycket vanligare att hävning sker först efter det att godset har kommit köparen till handa samt han har upptäckt felet.

Eftersom enligt förslaget tidpunkten för hävning är utslagsgivande för beräkningen av skadeståndet vid abstrakt skadeståndsberäkning (se den ut— förliga motiveringen härför i avsnittet 6.5.4). kommer en förskjutning av tiden för hävning också att medföra en förskjutning i resultatet av den abstrakta skadeståndsberäkningen. Det kan för övrigt anmärkas. att inte minst vid fel i godset det leder till rimligare resultat att lägga denna tidpunkt till grund än den som utpekas av nu gällande regel, dvs tidpunkten då säljaren borde ha avlämnat godset.l Om köparen utövar rätten att kräva att säljaren skall avhjälpa fel eller avlämna felfritt gods, men detta inte leder till resultat, kan tiden då hävning sker förskjutas. Även detta inverkar på skadeståndsberäkningen enligt den föreslagna regeln.

Utredningen vill vidare beträffande fel i godset, i motsats till säljarens dröjsmål. föreslå en särskild regel om beräkningen av ersättning för direkt jär/ast när köparen inte häver köpet. Regeln utgår från antagandet, att av- hjälpande av fel genom säljarens försorg och på dennes bekostnad kan anses likvärdigt med ersättning för direkt förlust. eller med andra ord att då ingen direkt förlust uppstår. Det antas därvid att avhjälpandet resulterar i att godset blir felfritt. Skulle efter avhjälpande någon defekt kvarstå. blir köparen be- rättigad till ersättning för denna efter samma regel som gäller för direkt förlust i allmänhet. Även leverans av felfritt gods kan anses likvärdig med ersättning för direkt förlust. En annan sak är att köparen kan vara berättigad till ersättning för utlägg. även om avhjälpande sker eller felfritt gods le- vereras, och att även utlägg ersätts i samma omfattning som direkt förlust.

Ersättningen för direkt förlust när köpet inte hävs bör enligt utredningens mening motsvara skillnaden mellan vad godset skulle ha varit värt för kö- paren i felfritt skick och dess värde når det är felaktigt. Denna regel tar

Några huvudprinciper i förslaget 6.5.6 179

1 Även enligt gällande rätt anses emellertid hän- visningen till 25 å i 45 å inte utesluta. att till grund för den abstrakta skadeståndsberäkningen vid hävning på grund av fel läggs en annan tid- punkt än den 25 & anvi- sar. se NJA ll 1906 nr 1 s 50 (högsta domstolen)

samt Almén & 45 vid n 9 f.

180 Någrahuvudprinciperi förslaget 6.6 SOU l976:66

' Se om avbeställning Preben Lyngsö. Athestil- lingsret (Khvn 1971) och Brita Sundberg-Weitman. Avbeställningsrätt. SvJT 1975 s 24l ff.

bl a sikte på fall där godset är behäftat med ett fel som måste avhjälpas för att det skall bli dugligt att använda (jfr avsnittet 6.4.3). Skillnaden mellan godsets värde i felfritt och felaktigt skick lår. under förutsättning att felet kan avhjälpas till rimlig kostnad. beräknas till den skäliga kostnaden för sådant avhjälpande. Vid pristluktuationer bör man beräkna vad felfri vara skulle ha varit värd för köparen och vad den felaktiga är värd. Om säljaren i stället för prima kvalitet har levererat sekunda kvalitet och såväl prima som sekunda kvalitet har stigit i pris. får man beräkna skillnaden i pris mellan de båda kvaliteterna för den inköpta kvantiteten. Utredningen skall i specialmotiveringen ytterligare diskutera hur regeln kan tillämpas (avsnittet 7.1.45 vid anmärkningarna till 45å andra stycket köplagen).

Beträffande utlägg kan hänvisas till vad som har sagts härom i det fö- regående (avsnittet 6.5.4) samt till specialmotiveringen (avsnittet 7.1.45 vid anmärkningarna till 45å andra stycket köplagen).

Beträffande ersättning för./öljdför/ust kan likaledes hänvisas till vad som har anförts i avsnittet 6.5.4 samt till specialmotiveringen (avsnittet 7.1.45). Möjligheterna att genom hävning och täckningsköp förekomma följdför- luster torde emellertid ofta vara mindre vid fel än vid dröjsmål. Om ex- empelvis råmaterial som levereras till en tillverkare är behäftat med fel som påverkar den slutliga produkten. upptäcks ofta inte felet förrän efter en tid. kanske inte förrän produkten har levererats till de slutliga köparna. och tillverkaren kan lida förlust härigenom som inte påverkas av möjlighet till täckningsköp.

Även vid fel i godset bör. enligt utredningens mening. möjlighet finnas till nedsättning av skadeståndet enligt samma grunder som eljest. Det kan hänvisas till vad som har anförts härom i avsnittet 6.5.3.

6.6 Avbeställning

Köplagen innehåller för närvarande inte några regler om avbeställning. bort- sett från att stadgandet om öppet köp (60 &) kan sägas tangera detta ämne. Utredningen anser emellertid att ämnet har den vikt att det inte kan förbigås vid en revision av köplagen.l Enighet har rått mellan de nordiska kom- mittéerna om att denna fråga bör behandlas i detta sammanhang.

En första fråga blir då, vilka avbestä/Iningssituationer som bör regleras i köplagen. Lagen (l97lz238) om hemförsäljning m in kan anses reglera ett speciellt fall av avbeställning. genom att denna lag ger konsument rätt att under särskilda förutsättningar frånträda ett redan ingånget avtal. Hem- försäljningskommittén (Ju 1973:10) arbetar för närvarande med en revision och utvidgning av hemförsäljningslagen. Utredningen anser det inte lämpligt att nu föreslå regler som kan beröra området för vad hemförsäljnings- kommittén sysslar med. Härtill kommer att sådana regler troligen borde ha sin plats i konsumentköplagen. och av skäl som har berörts tidigare (avsnittet 5.6.2) vill utredningen inte föreslå några sakliga ändringar i denna lag.

Utredningen anser sig därför inte böra. ta upp exempelvis frågan om en köpare av bil. som inte vill fullfölja sitt köp. generellt skall ha möjlighet att undgå att ersätta säljaren den förlust som denne kan göra genom att

SOU l976:66 Några huvudprinciperi förslaget 6.6

avtalet inte fullgörs. lnte heller vill utredningen ta upp frågan om en köpare som av skilsmässa eller annan s k "social force majeure” inte har behov av en köpt men inte levererad vara skall ha rätt frånträda avtalet. Utredningen anser även att den avtalsrättsliga regeln om öppet köp som för närvarande finns i 60 & bör utgå ur köplagen. eftersom öppet köp har sin största betydelse för konsumentköp och ämnet därför inte bör regleras på ett sätt som kan avvika från vad hemförsäljningskommittén kan komma att föreslå med hänsyn till konsumentskyddsintressena. Ett ytterligare skäl är att det är tveksamt om en avtalsrättslig regel bör ingå i köplagen.

Vad beträffar tillverkningsavtal ligger saken annorlunda till. Avsevärd osä— kerhet råder fn om vad som skall anses gälla beträffande avbeställning av gods som skall tillverkas eller som befinner sig under tillverkning. Efter- som köplagen — vilken enligt 2 & är tillämplig på tillverkningsavtal — inte innehåller någon regel om avbeställning. och eftersom det inte heller finns några allmänna regler i annan lagstiftning eller av oskriven natur som kan åberopas. ligger den slutsatsen nära till hands att om en köpare meddelar att han avbeställer gods och alltså inte önskar erhålla och betala det. allmänna bestämmelseri köplagen blir tillämpliga. Dessa regler—som delvis har berörts i avsnittet 6.2.2 — innebär att vid köparens (anteciperade) dröjsmål säljaren kan välja mellan att häva köpet och att kräva fullgörande. ! förra fallet blir han berättigad till skadestånd. Utredningen har diskuterat skadeståndets beräkning i avsnittet 6.5.5. I senare fallet. dvs om säljaren väljer att kräva fullgörande. är han såvitt framgår av köplagen berättigad att fullfölja till- verkningen. även om denna inte är påbörjad. samt kräva att köparen mot erhållande av den färdiga produkten betalar priset. Skulle köparen även efter anmodan vägra att motta godset. kan säljaren sälja detta för köparens räkning med stöd av 34 &. samt utkräva skillnaden mellan priset och vad han uppnår vid försäljningen för köparens räkning. Det torde råda allmän enighet om att den utvägen att säljaren fortsätter tillverkningen och utkräver priset ofta är en olämplig avveckling av mellanhavandet. Skälen härtill har väsentligen framgått av vad som tidigare anfördes om skadeståndsberäk- ningen när vid köp av gods som skall tillverkas säljaren häver köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen (se avsnittet 6.5.5). I praktiken torde säljaren vanligen. åtminstone när det framgår att köparens beslut är definitivt. förr eller senare avstå från att tillverka en vara för vilken det uppenbarligen inte finns någon efterfrågan.

Det synes likväl vara en betänklig brist i lagen att säljaren formellt skall ha rätt att kräva fullgörande även i typiska avbeställningssituationer. Såsom nämnts tidigare har utredningen övervägt att generellt inskränka säljarens rätt att kräva fullgörande när köparen innan avlämnande har skett förklarar att han inte vill stå kvar vid köpet (avsnittet 6.2.2). Utredningen har inte funnit detta lämpligt. men därigenom kvarstår olägenheterna i tillverknings- fallen. Härtill kommer då de frågor om beräkning av ersättningen vid av- beställning som skall behandlas utförligt i det följande.

Det är emellertid inte bara av hänsyn till de individuella köparna och de påföljder som träffar dem som det bör finnas en rätt till avbeställning. Från allmänt ekonomisk synpunkt måste det betraktas som olämpligt om en tillverkning. som inte är önskad av den som har beordrat den. likväl kommer till stånd. Även om. såsom har framgått. också utan stöd av lag-

181

182 Några huvudprinciper i förslaget 6.6 SOU 197666

2Jfr John H Barton. The Economic Basis of Da- mages for Breach of Contract. Journal of be- gal Studies. Vol 1 (1972) s 277 ff. Richard A. Pos- ner. Economic Analysis of Law (Boston 1972). kap 3.

bestämmelser tillverkningen ofta inhiberas. synes inte lagreglerna böra lämna stöd för att en ekonomiskt inte önskvärd tillverkning genomförs. Utred- ningen anser detta vara ett viktigt skäl för att införa regler om avbeställning. och detta skäl bör också inverka på utformningen av de särskilda reglerna om ersättning vid avbeställning.2

Under förutsättning att avbeställning sålunda skall regleras i lagen uppstår frågan. hur vidsträckta reglerna skall vara. Såsom redan har nämnts och såsom skall framgå närmare i det följande. har avbeställningen sin största praktiska betydelse vid tillverkningsavtal av olika slag. Men även vid andra avtal kan en rätt för köparen att inhibera motpartens prestation komma i fråga. En situation som avsevärt liknar den där tillverkning skall ske för köparens räkning men inte har slutförts. uppstår när i säljarens åtagande ingår skyldighet att transportera gods men köparen redan innan transporten har börjat förklarar sig inte vilja erhålla godset. En svensk säljare har ex- empelvis till en köpare i Australien sålt gods av en typ för vilken eljest ingen efterfrågan råder i Australien. Om köparen i god tid innan transporten skall börja förklarar. att han inte önskar erhålla godset. vore det uppen- barligen — på samma sätt som när köparen vill inhibera tillverkningen av gods som skall utföras efter hans önskningar — ekonomiskt meningslöst att transportera godset till Australien och om köparen vägrar att ta mot det sälja godset enligt 345ä köplagen samt låta säljaren utkräva priset med avdrag för vad som erhållits vid försäljningen. Utredningen anser likväl inte att detta fall är av den betydelse att en särskild lagregel erfordras. Det skulle stöta på betydande svårigheter att åstadkomma en regel som passar in såväl på detta fall som det då tillverkning skall avbrytas eller inte påbörjas. [ förekommande fall torde en analog tillämpning kunna komma i fråga i lämpliga delar. Utredningen har därför stannat för att regeln om avbe- ställning uteslutande bör avse avtal om tillverkning. Därmed avses sådana avtal som enligt vad som nämns i 2 & är att betrakta som köp (se avsnittet 7.1.2).

För att klargöra att regeln om avbeställning inte är att betrakta som en speciell tillämpning av någon eljest i lagen förekommande princip. bör den utgöra föremål för en självständig bestämmelse. Eftersom 37å för närva- rande upptar en regel om faran för godset i ett speciellt fall. vilken sys- tematiskt närmast hör samman med den allmänna principen om faran för godset i 17 &. ligger det nära till hands att flytta fareregeln till sistnämnda bestämmelse och uppta regeln om avbeställning i det lediga rummet. Detta är sålunda utredningens förslag.

Inom gruppen tillverkningsavtal bör enligt utredningens mening ingen in- skränkning göras av den föreslagna bestämmelsens giltighet. Även om det kan antas att denna får sin största betydelse vid avtal om tillverkning av gods med individuell karaktär. vilket är anpassat efter köparens speciella önskemål. föreslås ingen begränsning till sådana avtal. Det skulle ofta med- föra stora praktiska svårigheter att dra gränsen mellan gods med individuell prägel och annat gods. Samtidigt kan en rätt till avbeställning ha sitt be- rättigande även när godset saknar individuell karaktär. särskilt om det skall framställas i stora kvantiteter. Om exempelvis ett företag har beställt stora kvantiteter av en vara som är modern och gångbar när beställningen sker. men som enligt vad som visar sig innan tillverkningen skall påbörjas blivit

SOU l976:66 Några huvudprinciperi förslaget 6.6 183

omodern och osäljbar, synes samma grund finnas för att tillåta avbeställ- ning som då det rör sig om en individuellt utformad vara. Detta gäller särskilt de ekonomiska skäl som nyss nämndes. Förslaget upptar. som redan nämnts. inte heller någon särskild regel för det fall. att köparen på grund av "social force majeure" saknar behov av vara som han har beställt. Uppenbarligen kan regeln dock vara användbar även för sådana fall. låt vara att den inte ger köparen ett så långtgående skydd som regler om "ångerfrist" o dyl gör inom sitt område.

Utredningen vill inte heller föreslå någon skillnad mellan kommersiella köp och konsumenttransaktioner. Avbeställning kan ha sitt berättigande vid båda typerna. Enligt utredningens mening bördock konsumenttransaktioner och avtal som liknar dem ha avsevärd betydelse för bestämmelsens ut- formning. En regel vilken möjliggör en rimlig avveckling av tillverknings- avtal. som visar sig förfelade. bör ha särskild betydelse för konsumenter. som å ena sidan ofta saknar praktisk möjlighet att i förväg träffa avtal med för dem rimligt innehåll. å andra sidan inte heller om avbeställning skulle aktualiseras är i sådan förhandlingsposition att de kan påräkna en gynnsam behandling från säljarparten. Motsvarande gäller vid avtal mellan näringsidkare där beställaren har en underlägsen ställning. För rent kom- mersiella avtal har en i lagen förekommande regel om avbeställning mindre praktisk betydelse. Avbeställning måste i många mellanhavanden antas vara en angelägenhet av den vikt att det ligger nära till hands att parterna träffar avtal därom. Beträffande den funktion som en lagregel kan ha för sådana fall kan hänvisas till vad som anförts ovan(5.5.3). Utredningen vill emellertid nämna. att förebilderna för de regler som föreslås är hämtade från kom- mersiella förhållanden.

Utredningen föreslår inte heller såsom förutsättning. att köparen visar sig ha något särskilt skäl./ör att göra avbeställningen. tex att han på grund av ändrade förhållanden saknar användning för godset. En sådan begräns- ning skulle starkt inskränka betydelsen av en avbeställningsrått. och det kan befaras att den skulle ge upphov till svårbedömda tvister. Begränsningen skulle också stå i strid med det ekonomiska argument som har anförts. nämligen att avbeställningsråtten bör motverka att gods som beställaren inte längre önskar ha tillverkat ändå kommer att tillverkas.

Det är viktigt att skilja mellan två frågor. vilka dock har nära sammanhang med varandra. nämligen om tillverkningen skall inhiberas. och hur ersätt- ningen till säljaren skall beräknas. Beträffande den förra frågan föreslår ut- redningen. att rätten/ör en köpare att inhibera til/verkningen skall förutsätta. att intet eller endast en mindre del av tillverkningen har utförts. Om mer än en mindre del av tillverkningen har utförts får det nämligen antas vara mindre förmånligt att avbryta denna. De kostnader som har lagts ned på tillverkningen blir i sådant fall ofta tillspillogivna. och den ekonomiska fördel som avbeställningsregeln avser att medföra inträder då inte. En annan sak är att det står säljaren fritt att även på ett senare stadium. om köparen skulle vägra att fullfölja avtalet. häva köpet och avbryta tillverkningen. Er- sättningen kommer emellertid då inte att beräknas enligt den nu behandlade bestämmelsen utan enligt regler om skadestånd vid köparens dröjsmål med betalningen.

Enligt utredningens mening bör man också uppställa som förutsättning.

184 Några huvudprinciperi förslaget 6.6 SOU l976:66

att tillverkningen kan ställas in utan väsentlig olägenhet för säljaren. Detta har såtillvida mindre praktisk betydenhet som säljaren regelbundet får kom- pensation för dessa olägenheter genom att ersättningen ökar. Olägenheterna drabbar därför i sista hand köparen i form av ökad ersättning till säljaren. Det kan likväl förekomma fall där ersättningen inte ger säljaren tillräcklig kompensation för att han ställer in tillverkningen. Så inträffar när kost- naderna för avbrytande blir så betydande att de skulle överstiga det avtalade priset. Det kan även finnas andra olägenheter som säljaren lider genom inställandet och för vilka han inte får tillräcklig kompensation genom er— sättningen. Detta skall diskuteras i specialmotiveringen (avsnittet 7.1.37 vid anmärkningarna till 37% första stycket köplagen).

En fråga av principiell betydelse rör den situation att säljaren visserligen kan avbryta tillverkningen men han likväl finner det ekonomiskt fördel- aktigare att fortsätta den. Säljaren kan göra den bedömningen att om till— verkningen avbryts. det blir omöjligt för honom att tillgodogöra sig de kost- nader som redan har nedlagts. medan om tillverkningen fullbordas. even- tuellt med någon ändring. kostnaderna kan tillgodogöras. Här synes olika skäl göra sig gällande. Å ena sidan kan det hävdas. att om säljaren anser det vara mer fördelaktigt att färdigställa godset. detta bör ske på hans ekono- miska risk. Han får då också tillgodogöra sig den vinst som han kan uppnå därigenom. Å andra sidan får också uppmärksammas. att säljarens eko- nomiska risk kan bli större. om han helt litar till den rätt till ersättning som han förvärvar mot köparen än om han väljer ett handlingssätt som gör det möjligt för honom att avsätta produkten på annat håll. Enligt ut- redningens mening bör avsevärd betydelse tillmätas sistnämnda synpunkt. Den risk som nu har nämnts bör således kunna betraktas som en olägenhet för säljaren. Även om det skulle visa sig att säljaren har missbedömt si- tuationen - konjunkturen förändras exempelvis så att den färdiga produkten inte kan säljas utan måste skrotas ned — bör säljaren kunna kräva ersättning baserad på det slutliga resultatet. En förutsättning måste dock alltid vara att säljaren har goda skäl för att. trots att köparen förklarat sig inte vilja ha godset. fullfölja tillverkningen.

Emellertid bör. om köparen avbeställer men säljaren tror att det skulle vara mer förmånligt för båda parter att fullborda tillverkningen. säljaren inte ådra sig någon ekonomisk risk genom att följa avbeställningen. Hans krav på ersättning bör således inte kunna mötas av invändningen från kö- paren att säljaren. med de insikter som han hade. inte hade bort inhibera tillverkningen. Undantag kan möjligen tänkas för de fall där köparen är osakkunnig och säljaren sakkunnig. såsom kan vara fallet vid konsument- transaktioner. Underlåtenhet att ta kontakt med köparen där detta utan svårighet kan ske bör. liksom i andra liknande situationer. kunna läggas säljaren till last.

Skulle säljaren vara skyldig att efterkomma en avbeställning men ändå inte göra det bör enligt utredningens mening följden inte bli att köparen får betrakta detta som ett kontraktsbrott och därför häva köpet eller göra andra påföljder av kontraktsbrott gällande. Följden bör i stället vara att ersättning beräknas som om säljaren hade handlat i enlighet med avbe- ställningen.

Den andra huvudfrågan rörande avbeställning är hur ersättningen skall

SOU l976:66 Några huvudprinciperi förslaget 6.6

beräknas. Enligt vad som har utvecklats i avsnittet 6.5.5 bör ett skadestånd. när säljaren häver ett tillverkningsavtal på grund av köparens kontraktsbrott och inställer tillverkningen. normalt utgöra det avtalade priset med avdrag för de kostnader som säljaren besparar sig genom att avbryta tillverkningen. Detta har här karakteriserats som en subtraktionsmetod. Säljaren får med denna metod samma vinst som om avtalet hade fullgjorts (bortsett från möjligheten att sätta ned skadeståndet med stöd av den särskilda regeln därom).

En möjlighet är att vid avbeställning beräkna ersättningen med hjälp av den nämnda substraktionsmetoden. Med denna metod blir emellertid betydelsen av en avbeställningsrätt mycket ringa. Säljaren är visserligen enligt den nyss diskuterade regeln skyldig att inhibera tillverkningen. men såsom flera gånger har anförts får man räkna med att även vid köparens kontraktsbrott säljaren i praktiken häver köpet och inhiberar tillverkningen. Resultatet av avbeställningen skulle då. om subtraktionsmetoden tilläm- pades. inte skilja sig från det som inträder vid kontraktsbrott. Regeln vid kontraktsbrott är emellertid avsedd att lägga en stark press på köparen att fullgöra avtalet. dvs att inte avbeställa. För köparen vore det därför. även om han inte skulle önska att tillverkningen fullföljdes. ofta trots detta mer förmånligt att låta fullborda tillverkningen och betala priset än att avbeställa med skyldighet att betala ersättning enligt subtraktionsmetoden. Detta stri- der mot det tidigare uppställda syftet att utforma reglerna så att de inte framtvingar en ekonomiskt oförmånlig tillverkning.

Genom att erhålla ersättning enligt subtraktionsmetoden kunde säljaren under vissa omständigheter uppnå en fördel genom avbeställningen. efter- som han skulle erhålla den vinst som han skulle ha uppnått genom avtalet utan att behöva fullgöra detta. och därigenom kunna använda sina pro- duktionsresurser för annat ändamål. En köpare med goda ekonomiska re- surser och god förhandlingsposition kan visserligen ofta kompensera detta och uppnå en förmånlig uppgörelse. Men ett syfte med de föreslagna reglerna är att tillgodose de köpare som saknar sådan förhandlingsposition.

Utredningen föreslår därför i stället att ersättningen vid avbeställning skall beräknas efter en additionsmetod, dvs de olika posterna i säljarens förlust summeras. samtidigt som en skälighetsbedömning införs beträffande er- sättningen för säljarens vinst. Detta Ieder i vissa fall. särskilt när avbe- ställningen sker innan tillverkningen har påbörjats. till en lägre ersättning än om subtraktionsmetoden tillämpas. Den ersättning som säljaren erhåller för vinst blir nämligen inte densamma. oavsett vid vilken tidpunkt av- beställningen sker. utan i stort sett blir ersättningen för vinst större ju längre tillverkningen har fortskridit. Den föreslagna regelns syfte kan därför också karakteriseras så. att säljarna inte skall kunna göra sina vinster genom att ingå avtal. som köparen kort därefter nödgas frångå. utan genom sin till- verkningsverksamhet. Givetvis måste reglerna utformas och tillämpas så. att köpare inte lättsinnigt ingår avtal i förlitan på att de genom avbeställning och tillämpning av reglerna om ersättning skall undgå oförmånliga kon- sekvenser av avtalen. De ersättningsregler som utredningen vill föreslå in- nebär emellertid —- möjligen bortsett från undantagsfall där säljaren å sin sida får en fördel genom att han inte behöver fullgöra avtalet till det över- enskomna priset — att köparen drabbas av betydande oförmånliga konse-

185

186 Några huvudprinciperi/örslaget 6.6

3 Förebilderna för den fö- reslagna regeln har häm- tats dels från ett antal avtalsklausuler. dels från den synnerligen utförliga regleringen av avbeställ- ning i de amerikanska "Armed Services Pro- curement Regulation" och ”Air Force Procure- ment Instruction". Jfr även de i not 2 anförda arbetena-.

SOU l976:66

kvenser genom att först ingå ett avtal och sedan avbeställa tillverkningen.3

De regler som föreslås torde inte medföra större praktiska svårigheter vid beräkningen av ersättningen än de som uppstår vid tillämpning av sub- traktionsmetoden. Tvärtom torde det från bevissynpunkt närmast vara en fördel att kunna utgå från de kostnader som faktiskt har uppstått. med tillägg för vinst. i stället för att söka fastställa vilka kostnader som skulle ha uppstått om tillverkningen hade fullbordats men som nu har besparats.

Utredningen föreslår sålunda. att säljaren i första hand skall ha ersättning för sina kostnader för att ingå och fullgöra avtalet i den mån dessa inte kan tillgodogöras på annat sätt. Bland kostnader för ingående kan exempelvis höra kostnader för att utarbeta anbud. Kostnader för tillverkningen inklu- derar planläggning. inköp av material och halvfabrikat. arbetslöner mm men även andel i samkostnader för produktionen. 1 andra hand skall säljaren enligt vad som föreslås ha ersättning för sina kostnader till följd av av- beställningen. Exempel härpå är kostnader för att lägga om produktionen från en typ av produkt till en annan.

Säljaren skall enligt förslaget också ha rätt till skälig ersättning./ör vinst. beräknad med hänsyn till ett antal olika omständigheter. Den vinst som nu avses är inte någon redovisningsmässig vinst. baserad på bokslutet för en given period el dyl. utan en förtjänst på det aktuella kontraktet. Bland de omständigheter som särskilt bör beaktas är den tid som har förflutit mellan avtalet och avbeställningen. Om avbeställning av en tillverkning. som skall påbörjas kanske sex månader efter avtalet. sker inom en vecka eller en månad efter avtalet bör enligt utredningens mening säljaren normalt inte erhålla samma förtjänst som om avtalet hade kommit till utförande. I praktiken torde gynnade kontrahenter kunna påräkna att avbeställning godtas i sådana situationer. och en avsikt med den föreslagna regeln är såsom tidigare har framhållits att även konsumenter och andra. som inte träffar ständigt återkommande avtal och som därför inte kan påräkna särskilt gynnsam behandling. inte skall ställas sämre.

Vidare bör beaktas omfattningen av det nedlagda arbetet. Ju mer arbete som har nedlagts. för desto större del av vinsten bör säljaren erhålla er— sättning. Såsom redan antytts utgår förslaget från tanken att vinsten normalt intjänas successivt. Avsikten är dock inte att beräkningen skall vara pro- portionell mot tiden eller mot nedlagda kostnader. En säljare som utför ett skickligt arbete och genom rationaliseringar nedbringar sina kostnader bör inte tillerkännas lägre ersättning för vinst än den som arbetar mindre effektivt. Å andra sidan bör också beaktas. att den säljare som på grund av avbeställning inte utför det arbete som har kontraherats undgår en del av det ansvar som skyldigheten att leverera en felfri produkt vid den avtalade tidpunkten medför.

Ytterligare bör hänsyn tas till möjligheten att på annat sätt göra avsedd vinst. Det föregående resonemanget har utgått från förutsättningen. att säl- jaren arbetar med normalt utnyttjande av produktionskapacitet. vilket in- nebär att bortfallet av ett särskilt avtal medför förlust men att också säljaren har viss möjlighet att kompensera sig genom att ingå andra avtal. Brister denna förutsättning får avsevärd hänsyn tas till möjligheten att på annat sätt uppnå den med avtalet avsedda vinsten. Det är givetvis mest sannolikt att köparen avbeställer i en vikande konjunktur. då leverans i enlighet med