NJA 2001 s. 579

Fråga om ansvar för miljöbrottslighet och åläggande av företagsbot på grund av damning i samband med tillverkning av torvbriketter.

TR:n

Allmän åklagare väckte vid Svegs TR åtal mot S. J. för miljöbrott enligt följande gärningsbeskrivning: S. J. har som verkställande direktör och ansvarig företrädare för Härjedalens Mineral AB (HMA13), som driver torvförädlingsanläggningen i Svegs samhälle i Härjedalens kommun, under tiden från i vart fall december 1995-18 febr. 1998 uppsåtligen eller av oaktsamhet förorenat mark och luft och orsakat en betydande olägenhet i miljön för stora delar av Svegs tätort och särskilt bostadsområdena kring Loftgatan, Fjätgatan och området runt Svegs sjukhus. I dessa områden finns förutom sjukhuset både äldreboende och barndaghem. På torvförädlings-anläggningen förvarar man i den del som ligger närmast bostadsområdena stora stackar av torv och sågspån som ligger helt fritt. Även från förädlingsprocessen finns ett läckage av torv och spån. Under en stor del av året, främst vintertid men även torra blåsiga dagar under övriga året, blåser vinden in damm från torvförädlingsanläggningen över de nämnda områdena vilket medför dels lukt och dels damm som lägger sig över växter, mark, tak, väggar, fönster, utemöbler och tränger in i rummen. För verksamheten vid torvförädlingsanläggningen har man sedan d. 29 dec. 1983 tillstånd enligt miljöskyddslagen meddelat av Koncessionsnämnden för miljöskydd. I villkor nummer 8 i tillståndet anges bl.a. att verksamheten skall bedrivas så att diffus damning ej uppkommer. I LSt:n i Jämtlands läns föreskrifter d. 12 juni 1996 till villkoret utsägs bl.a. att hanteringen av torkad torv skall ske på ett sådant sätt att diffus damning inte påverkar omgivande bebyggelse och verksamheter.

Åklagaren yrkade vidare att TR:n skulle ålägga HMAB företagsbot enligt 36 kap. 7 § 1-2 BrB med följande påstående: HMAB har i sin näringsverksamhet vid torvförädlingsanläggningen i Sveg, Härjedalens kommun, under tiden december 1995-18 febr. 1998 inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga den betydande olägenhet i miljön som damm från anläggningen har orsakat på sätt som beskrivs under åtalet ovan. Den brottslighet som åtal väcks för innebär också ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med bolagets verksamhet. Den samlade brottsligheten hade kunnat undvikas om HMAB hade bedrivit sin verksamhet i enlighet med de villkor som Koncessionsnämnden för miljöskydd meddelat och de föreskrifter som LSt:n i Jämtlands län har givit. Bolaget har trots att de orsakade betydande olägenheterna har varit välkända inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att stoppa dem utan i stället har de låtit damningen pågå under flera års tid.

S. J. förnekade brott och HMAB bestred talan om företagsbot. Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning bl.a. sakkunnigutlåtanden från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) över analys av dammprover tagna från tre olika fastigheter i början av år 1997 resp. 1998. Som slutsats anförs i utlåtandena att starka skäl talar för att materialet i huvudsak härrör från något slags hantering av torv och finfördelat trä. Som muntlig bevisning åberopade åklagaren förhör med sex målsägande och fem vittnen.

S. J. och HMAB åberopade som skriftlig bevisning bl.a. rapporter över luftmätningar som på HMAB:s begäran hade utförts av miljöanalysföretaget LV-lab dels underjuli-oktober 1990, dels under tiden d. 14 nov. 1997-d. 27 juli 1998. Som muntlig bevisning åberopade de förhör med tre vittnen, huvudsakligen rörande de nämnda mätningarna.

TR:n höll syn på HMAB:s torvförädlingsanläggning och på vissa fastigheter från vilka klagomål över damm hade framförts.

Domskäl

TR:n (lagmannen Ljungberg, tingsfiskalen Nilsson och tre nämndemän) meddelade dom d. 11 dec. 1998.

S.J. uppgav enligt domskälen bl.a. följande. Han har varit verksam som egen företagare i åkeri- och skogsbranschen sedan 1968. 1981 var han med och bildade HMAB. De var inte säkra på vilka produkter som de skulle producera - det kunde bli sten, mineral eller torv. Torv föll under minerallagen och namnet har blivit kvar sedan dess. Det krävdes en högförädlad produkt för att verksamheten skulle bli lönsam med hänsyn till de höga transportkostnaderna i Härjedalen, som låg avsides från marknaderna. Det var viktigt att de hade tillgång till Inlandsbanan för att nå en kostnadseffektiv produktion. De var medvetna om att de inte kunde driva bolaget själva utan en stark ekonomisk ägare. Han arbetade ideellt i tre år. De inledde en försöksverksamhet mellan åren 1981-1983. De fick bidrag ifrån hans åkerirörelse, utvecklingsfonden och statens energiverk. 1983 hade de tillräckligt med finansiella medel för att förädla energi i form av torv och för att leverera detta till Uppsala. Förebilden för torvproduktionen fanns i form av brikettfabriker i Ryssland och Irland. Anläggningen i Sveg baserades emellertid på ett helt nytt koncept med en energisnålare process. Anläggningen skulle uppföras i antingen det östra eller västra industriområdet i Sveg. I det västra fanns det planer på att bygga ett fjärrvärmeverk och torvfabriken skulle kunna ge billig spilloljevärme till verket, vilket blev en avgörande faktor för fabrikens lokalisering. - Han ifrågasätter inte att han i egenskap av VD är ansvarig för verksamheten. Han har varit VD sedan 1981 men det var meningen att han skulle vara VD endast under "uppstartstiden". HMAB började som en utvärderings- och projekteringsfas som sedan övergick till en investeringsfas. Upphandlingsverksamheten avslutades under 1984 och bygget påbörjades 1987. Invigningen av anläggningen ägde rum i maj 1988. Vissa komponenter var inte lämpliga och driften kom inte igång förrän 1989. Då började man att förädla torv som skulle sågas och kokas. Man använde också biprodukter från sågverk och trävaruindustrin. Myndigheterna ville att man skulle använda mer trä, varför inblandningen av sågspån ökade successivt under 1990-talet. Tillverkningen av träbriketter ökade också under denna period. HMAB gjorde en tilläggsinvestering i en ny malningsanläggning, vilken togs i drift vintern 1995-1996. Härefter har en hel del teknisk utrustning bytts ut. Bolagets årsomsättning har varierat mellan 160-200 milj. kr på grund av ändringar i skattesystemet. Före 1993 låg den på 200 milj. Målsättningen är att bolagets verksamhet skall ge vinst. Ägarna säger att de ställer vinstkrav; han är emellertid inte säker på att det är detta som är huvudmålet. - Vad gäller Koncessionsnämndens villkor om diffus damning är det viktigt att dessa är uppfyllda. De fick en del klagomål under "uppstartsperioden". Även när den ovannämnda kvarnen togs i drift under vintern 1995-1996 kom en del telefonsamtal. Han har emellertid inte fått höra sådana klagomål som han har hört här i dag. Han bor på Härjedalsgatan som ligger mellan kyrkan och torvfabriken. Han iakttar hur det ser ut men han har inte lagt märke till någon förändring sedan torvfabriken anlades. Han har tvättat och torkat sin vita Volkswagenbuss, som är avregistrerad på vintern, varje vår. Han har då lagt märke till att det ansamlats en del nedfallen sot och vegetation på denna. Han har medvetet låtit bli att måla om fönsterbrädorna men han har inte sett något. När han lyssnar på vad målsägandena säger så låter det som om de inte bor i samma samhälle. Han har aldrig uteslutit att något av det nedfallna dammet kommer ifrån torvfabriken och han har därför aldrig ifrågasatt att de vill ha ersättning. Han har framfört önskemål om att kommunen skulle utföra mätningar, vilket det dock inte blev något av. Man har inte kunnat enas om en mätmetod. Han har aldrig före polisanmälan uppfattat det som att kommunen påstått att HMAB var den ende dammspridaren i kommunen. Så länge verksamheten är igång kommer torvfabriken alltid att märkas. Om fabriken hade legat 2 km ifrån närmaste bebyggelse så hade de aldrig behövt investera i miljöförbättrande åtgärder. Fram till i dag har HMAB investerat 35 milj. i miljöförbättrande åtgärder. Efter det att åtalet väckts så har HMAB fullföljt de miljösatsningar som bolaget tidigare planerat. Ytterligare dammfilter har beställts. Han ser inga ytterligare åtgärder som HMAB kan göra för att förbättra miljön. Stackarna varierar i storlek över året. Torvstacken är störst på våren på grund av tjällossning och spånstacken är störst på hösten på grund av marknadssituationen. Stackarna skall minskas successivt men de kommer ändå att variera i storlek över året. Sågspånsstacken innehåller nu 40 000 ton sedan fabriken stått stilla i två veckor. Han vet inte hur stor torvstacken var våren 1997, men den var betydligt mindre än tidigare år. Det råder delade uppfattningar om stackarnas betydelse. Det torvdamm man fann i proverna vid HMAB:s mätningar utgjordes huvudsakligen av processad torv. Från oktober 1992 till november 1997 så finns bara mätresultat från mätningar inne på torvfabriken som gjorts av hänsyn till arbetsmiljön. Torvstackarnas placering kunde enligt HMAB inte ha någon större betydelse ur miljösynpunkt då andelen oprocessad torv i de nämnda proverna var mycket liten. Kostnaden för att flytta stackarna uppgick till 10 milj. kr i investeringar. Vid extremt blåsigt väder, med närmast stormstyrka, finns det risk för att stackarna genererar en del damm tillsammans med andra källor. - HMAB har totalt sett betalat ut högst 300 000 kr i ersättning som kompensation för eventuella olägenheter under hela perioden som bolaget drivit sin verksamhet. Under den period som HMAB har varit i drift har bolaget omsatt ca 2 miljarder kr. HMAB har numera ca 75 anställda. Om man inkluderar de underentreprenörer som utför tjänster åt HMAB så är det ca 200 personer som får sin lön direkt eller indirekt av bolaget.

Av de utförliga redogörelser för målsägande- och vittnesförhör som domen innehåller återges här endast del av vad som anförts av vittnena O. R., åberopad av åklagaren, och G. S., åberopad av S. J. och HMAB.

O. R uppgav bl.a. följande. Han arbetar som miljöskyddsinspektör på Miljö- och byggnadsnämnden (MBN) i Härjedalens kommun. Han har arbetat där i åtta år. MBN utövar tillsyn över efterlevnaden av miljöskyddslagen. Hans ansvarsområde innefattar industri, varunder HMAB faller. Han har inte haft några samarbetsproblem med bolaget, de har haft en öppen dialog. Störningar i form av damning och lukt ifrån bolaget noterade han första gången 1992. Därefter var det lugnt fram till 1994. Runt nyåret 1996, då den nya malningsanläggningen hade tagits i bruk, så började de nämnda störningarna att visa sig på nytt. Under sommaren 1995 hände det att det någon enstaka gång dammade från spånstackarna vid kraftig vind. Då han tog över tillsynen över HMAB från den förra miljöskyddsinspektören så var han medveten om att det hade varit problem. Runt nyår 1996 så ökade antalet inkomna klagomål till honom och han besökte flera fastighetsägare. Det inkom ett tiotal klagomål under 1996 och det var framför allt villaägare ifrån Fjätgatan och Loftgatan i Sveg som klagade på att brunt damm lade sig på trädgårdsmöblerna och på fönstren. I vissa fall har det trängt in damm på fönsterblecken. Han har fått samma uppgifter ifrån alla, det är brunt damm som blir kletigt och geggigt då det regnar. Klagomålen kommer ifrån ett väl avgränsat område. Det finns ingen tvekan om vad klagomålen innefattar, det är samma typ av damm, med samma konsistens, som kommer ifrån torvfabriken. HMAB har inte själva ifrågasatt att dammet kommer ifrån torvanläggningen. Dammet liknar inte sot och det kommer inte heller ifrån sågverket eftersom det inte finns några tydliga sågspån i det. Han har tagit dammprover genom att pensla upp damm ifrån diverse fönster. Dammet består av tydlig brun torv. Man kan utesluta alla andra källor. Enligt hans mening är det farligt, en fråga som han emellertid inte diskuterat med HMAB. Vedeldningen har inte varit något större problem i Sveg och han kan inte påstå att det är särskilt många i Sveg som eldar med ved. Efter de ovannämnda klagomålen efter nyår 1996, vilket han framförde till HMAB, fick han under våren 1996 en redovisning ifrån bolaget där man uppgav att kvarnhuset hade tätats. I november- december 1996 ringde han upp de fastighetsägare som hade klagat och frågade om det hade blivit bättre, vilket de tyckte var fallet. Därefter inträffade samma typ av störningar igen i mitten av januari 1997, då det var lika många som ringde och klagade. Han tog då en ny kontakt med HMAB och talade med fabrikschefen om problemet. Förklaringen till störningarna var, enligt fabrikschefen, att de s.k. rejektskruvarna på kvarnhuset var otäta och läckte. Han informerade i sin tur fabrikschefen om att HMAB hade överträtt gällande villkor och att han skulle ta upp frågan med MBN samt att han övervägde att inge en åtalsanmälan till åklagarmyndigheten. Bolaget har uppgett att inblandningen av sågspån och användningen av det nya kvarnhuset innebar att man tillämpade en ny process som medförde vissa följdproblem. Dessa problem visade sig framför allt under de tre-fyra kallaste månaderna under året. Dammet sprids med ångan och ju kallare det är desto lättare stiger ångan och i desto större mängder tar den med sig dammet. Man kan dessutom inte använda sprinklersystemet under vintern för att förhindra att damm sprider sig ifrån spånstacken. Under 1996 och 1997 var det 14-15 fastighetsägare som klagade och totalt har 20-22 ringt och klagat. Om han räknar bort de anonyma samtalen så har han totalt fått 30-35 samtal med klagomål. Under vintern 1997 så varade störningarna lite längre än tre-fyra månader och han fick klagomål ända fram till i maj 1998. - 1995 lovade HMAB att spånstacken, som då uppgick till 50 000 ton, skulle minska till 5 000-10 000 ton. I maj 1998 uppgick spånstacken till 100 000 ton. Han har önskat att HMAB skall flytta på stackarna. Enligt företaget var det en praktisk och ekonomisk omöjlighet att förlägga stackarna i en gammal täkt. HMAB har därför inte brytt sig om MBN:s önskemål härvidlag. Från tiden nyår 1995 till vintern 1997/98 har de ovannämnda störningarna varit vinterproblem med undantag av riktigt blåsiga sommardagar då sprinklersystemet inte räckte till. Ju högre stackarna är desto lättare flyger dammet iväg. - Han har haft en bra dialog med HMAB och bolaget har lämnat uppgifter om vad elamningen beror på och har hela tiden kommit med förslag om vad man avser att göra för att rätta till problemen. MBN har aldrig lagt något förbud på verksamheten. HMAB har alltid varit välvilligt inställda till de klagomål som förekommit. Till slut hade emellertid villkoret överträtts så länge att beslut om åtalsanmälan fattades. - Rapporterna från LV lab säger inget om vad som kommer in i filtren och mätningarna har också utförts under perioder då damningen varit ganska obetydlig. Det finns ingen vedertagen metod om hur man skall mäta damm i luften. Kunskaperna om mätmetoderna är dåliga. Endast besiktningar och okulärbedömningar är tillförlitliga. - Eftersom det gällande tillståndsvillkoret är allmänt utformat måste MBN vara ganska toleranta och en kortare tids problem måste tillåtas. MBN har valt att tolka villkoret generöst gentemot HM- AB. MBN har varit i kontakt med Koncessionsnämnden angående tolkningen av villkoret varvid nämnden upplyst att villkoret skall tolkas strikt efter sin ordalydelse. Damning som ger upphov till föroreningar både inomhus och utomhus under så lång tid som i detta fall skall man inte behöva tåla. Invånarna i Sveg riskerar att andas in dammet och de som bor i Sveg har rätt att kräva en bra miljö. Några allergiker har klagat. Även om HMAB prioriterar den yttre miljön högt så kommer produktionen och leveransen av bolagets produkter före i prioritetsordningen. HMAB har investerat 6 milj. kr i dammfilter efter det att åtalsanmälan gjordes. Det förefaller som om S. J. har fått bättre gehör för sina synpunkter i styrelsen. Nu syns det inget damm i snön och från april i år har det inte varit några problem. S. J. har för honom framstått som mycket seriös och det har inte varit några problem att diskutera några klagomål med honom. Han är noggrann och tar miljöfrågor på allvar. - De i SKL:s sakkunnigutlåtanden redovisade dammproverna togs genom att han penslade upp brunt torvdamm från fönster och fönsterbrädor och lade ner det i ett förslutet kuvert. Proverna togs vid tre olika tillfällen och han gick tillväga på samma sätt vid alla tillfällena. Han skrev inte upp hur mycket damm han tog och han gjorde ingen undersökning av dammet eller miljön i övrigt. Han undersökte inte om det nedpenslade dammet var representativt för platsen. Han kontrollerade inte heller om det var dammigt i lägenheten eller huset. Det var emellertid inte lortigt.

G. S., som är docent i kemi, gick i sitt vittnesmål igenom de rapporter över luftmätningar vilka hade åberopats av S. J. och HMÄB. Han uppgav vidare bl.a. följande. Man placerade ut mätstationerna för att få ett så representativt resultat som möjligt. Mätningarna mäter TSPhalten i luften, dvs. total mängd suspenderade partiklar i luften. TSPhalten i luften innebär att man mäter alla partiklar upp till 160 mikrogram. 60-70 % av partiklarna är mineralpartiklar. Pollen, växtdelar, processad torv och oljepåslag är oftast redan fixerade på mineralpartiklarna. Endast svävande partiklar fångas upp. Partiklar som inte svävar faller ned till marken inom högst 10-15 m. Proven har till viss del visat sig innehålla processad torv. Men proven innehåller också sandpartiklar, pollen och växtdelar som har blåst iväg. Med råtorv är det helt annorlunda. Endast i enstaka fall kan oprocessad torv fångas upp av vakuumpumparna. Den oprocessade torven är tung och stor och dimper ner, men om den kommer i närheten av en vakuumpump så fångas den upp. Oprocessad torv flyger även vid kraftig blåst inte särskilt långt. - Resultatet från den sista mätningen är en råkopia av tidigare resultat. TSP-halten är dock generellt sett lägre än vid mätningen 1990/91. TSP- halten är låg och ligger under Naturvårdsverkets gränsvärden. I materialet från proverna finns alltså föroreningar från trafik, ved och oljeeldning samt ringa mängder processad torv. Mätmetoden gör det inte möjligt att svara på om partiklarna i luften kommer stötvis eller kontinuerligt. Mätresultatet är ett medelvärde över den tid som mätningen har pågått. Det kan vara så att TSP-halten stiger kraftigt under en kort period med extremt kraftiga vindar uppemot stormstyrka.

Under rubriken TR:ns bedömning anfördes i domen: Stadgandet om miljöbrott enligt 13 kap. 8 a § BrB har, såvitt nu är av intresse, följande lydelse:

Den som i annat fall än som har angetts förut i detta kapitel

1.

förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter, som inte är av ringa betydelse, eller annan betydande olägenhet i miljön --- döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet eller detta är allmänt vedertaget, för miljöbrott till böter eller fängelse i högst två år. --

Om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig, döms ej till ansvar enligt denna §.

Av 13 kap. 9 § 2 st. BrB följer vidare att den som av oaktsamhet begår en gärning som avses i 8 a § döms för vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.

TR:n anmärker, att den inte är bunden av åklagarens brottsrubricering men väl hans gärningsbeskrivning och att denna täcker in brott såväl enligt 13 kap. 8 a § som 13 kap. 9 § 2 st. BrB.

S. J. har, i egenskap av verkställande direktör och därmed ansvarig företrädare för HMAB, att bära det straffrättsliga ansvaret för i målet påstådda överträdelser av gällande lagstiftning i HMAB:s verksamhet.

Målsägandena och de av åklagaren åberopade vittnena har uppgett att snön, i vart fall under perioderna d. 1 jan. till d. 1 april 1996 och 1997, har blivit brun- eller svartfärgad samt att brunt damm under vissa somrar, obestämt när, lade sig som en brun hinna på utemöbler, fönster och andra föremål. De hörda, som bott på fastigheterna både före och efter att HNIAB anlades, har vidare uppgett att man inte besvärats av dammet innan HMAB påbörjade driften. HMAB har i samband med de till O. R. framförda klagomålen efter nyår 1996 och 1997 givit en trolig förklaring till det nedfallna dammet, ny malningsanläggning och otäta rejektskruvar, som i tiden väl överensstämmer med de olägenheter som de klagande redogjort för. Därtill kommer att SKL:s sakkunnigutlåtanden ger starkt stöd för att det omvittnade bruna dammet härrör från hantering av torv. O. R., som är miljöskyddsinspektör, har berättat att de som klagat lämnat samma uppgifter angående dammets utseende och konsistens - brunt damm som blir kletigt och geggigt när det regnar. Dessutom kommer klagomålen från ett väl avgränsat område nära torvfabriken. Enligt O. R. så liknar dammet inte sot och det kan inte heller komma ifrån sågverket eftersom det inte finns några tydliga sågspån i det. Dammet består enligt honom av tydlig brun torv. Han har vidare förklarat, att det inte finns några andra tänkbara utsläppskällor av torvdamm.

Vid en samlad bedömning av utredningen finner TR:n, oavsett vad den av S. J. och HMAB åberopade muntliga och skriftliga bevisningen innehåller om förhållandena i sak, klarlagt, att under tid som avses i åtalet så har damm innehållande torv från HMAB:s anläggning förorenat mark och därmed även luft i områdena kring Loftgatan och Fjätgatan samt runt Svegs sjukhus. Det ligger i sakens natur att detta torvdamm åtminstone i viss utsträckning lagt sig över växter, tak, väggar, fönster och utemöbler samt även någon gång trängt in i rum. Utredningen i målet ger däremot inte något underlag för att konstatera att damm innehållande spån från HMAB:s anläggning skulle ha förorenat mark eller luft i område som omfattas av åtalet. Målsägandena och de av åklagaren åberopade vittnena har visserligen uppgett, att de besvärats av en lukt, som tidvis varit stark, beroende på vilken riktning vinden har haft, och vilken lukt de uppenbarligen förknippat med torvdammet från HMAB:s anläggning. Deras uppgifter har emellertid varit tämligen vaga och obestämda och då annan utredning härvidlag inte föreligger finner TR:n inte att det i målet är visat, att någon i miljöhänseende menlig lukt kommit från HMAB:s anläggning.

Utredningen i målet är inte sådan, att därav går att dra några mer bestämda slutsatser angående omfattningen av de föroreningar i luften och på mark som förorsakats av från HMAB:s anläggning kommande torvdamm. Härav följer, att i målet inte är visat, att nämnda föroreningar orsakat betydande olägenhet i miljön. Vid denna bedömning skall åtalet lämnas utan bifall.

Vid angivna utgång av åtalet mot S. J. skall även yrkandet om att HMAB skall åläggas företagsbot lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. TR:n ogillade åtalet och lämnade yrkandet om företagsbot utan bifall.

HovR:n för Nedre Norrland

Åklagaren överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n skulle bifalla åtalet mot S. J. för miljöbrott enligt 13 kap. 8 a § BrB, alternativt vållande till miljöstörning enligt 13 kap. 9 § 2 st. BrB, i lagrummens lydelse före d. 1 jan. 1999, samt ålägga HMAB företagsbot med 1 000 000 kr.

S. J. och HMAB bestred ändring.

I HovR:n förebragtes samma skriftliga och muntliga bevisning som vid TR:n, varvid förnyade förhör ägde rum med S. J., O. R. och G. S. HovR:n företog, liksom TR:n, syn på bolagets anläggning och delar av Svegs samhälle.

HovR:n (hovrättslagmannen Laven, hovrättsrådet Dahlberg, referent, och adj. led. hyresrådet Rydeman) anförde i dom d. 17 okt. 2000: Domskäl. De frågor som HovR:n har att ta ställning till när det gäller åtalet mot S. J. rör främst om den förorening som åklagaren påstår skall ha förekommit i Sveg härrör från bolaget och om föroreningen i den mening som avses i det dåmera aktuella straffstadgandet i BrB (13 kap. 8 a § BrB, jfr numera 29 kap. 1-2 §§ MB) kan sägas innefatta en betydande olägenhet. Om så är fallet, har HovR:n vidare att ta ställning till om S. J. genom uppsåt eller oaktsamhet har förorsakat denna förorening av miljön och om han således skall fällas till ansvar för miljöbrott eller alternativt vållande till miljöstörning. HovR:n vill här anmärka att åklagarens talan mot S. J. inte innefattar påstående om s.k. villkorsbrott enligt den numera upphävda miljöskyddslagen (1969:387). De nu angivna frågorna behandlas i det följande under skilda rubriker.

Har bolaget förorenat miljön i Sveg? Utredningen i HovR:n ger till en början vid handen att det främst under perioderna januari-april åren 1996 och 1997 förekommit nedsmutsning i form av brunt eller svartfårgat damm inom ett område i Sveg som ligger förhållandevis nära bolagets torvförädlingsanläggning. Det område som avses utgör en betydande del av Svegs tätort såväl till ytan som till antalet innevånare och ligger i nordostlig riktning räknat från bolagets anläggning. Av förhören med målsägandena och de av åklagaren åberopade vittnena, varav flertalet bor i det aktuella området, framgår att dammet lagt sig som en brun hinna på mark, tak, bilar, utemöbler, fönsterbräden m.m. I området finns förutom en- och flerfamiljshus även daghem, sjukhus och ett hus för äldreboende. De boende har vid flera tillfällen under perioden vänt sig till kommunens miljönämnd med sina klagomål och miljöinspektören O. R. har i sin tur framfört klagomålen till bolaget. Av utredningen i målet får anses framgå att bolagets företrädare vid tiden för klagomålen själva haft uppfattningen att dammet kunnat härröra från torvförädlingsanläggningen. Bolaget har bl.a. vidtagit olika åtgärder för att komma tillrätta med problemet och har också betalat ut ersättningar till personer som ansåg sig drabbade av dammet. Av sakkunnigutlåtanden från Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) framgår att damm som miljövårdsinspektören O. R. insamlat i det nedsmutsade området innehöll torv och finfördelat trä. Enligt vad O. R. obestritt har uppgivit finns vid sidan av bolaget inte några andra företag eller verksamheter som kan släppa ut torvdamm i området.

S. J. har bestritt att bolaget förorenat miljön på det sätt som åklagaren påstått. Han har gjort gällande att råvaran i de torv- och flinstackar som ligger på fabriksområdet har en så hög fukthalt att den omöjligen kan ha blåst ända till berörda fastigheter. Han har dock bekräftat att det vid anläggningen vid olika tillfällen under den aktuella perioden förekommit driftsstörningar med åtföljande läckage av bl.a. damm från bearbetad råvara, vars fukthalt uppgår till endast ca 8 %. Enligt S. J. är det möjligt att förekomsten av damm i samband med sådana driftsstörningar vid en ogynnsam vindriktning kan ha blåst in i det berörda området.

När det gäller förekomsten av damm i Sveg har S. J. åberopat två mätningar som utförts av docenten G. S. De av G. S. presenterade mätningarna av TSP (totalt svävande partiklar) - mätningar vars tillförlitlighet HovR:n saknar anledning att ifrågasätta - utvisar att partiklar i luften inom det berörda området till helt övervägande del består av annat än torv eller flisdamm. Mätningarna kan således sägas ge stöd för S. J:s uppfattning att eventuellt nedfall från bolaget inte utgör råvara från torv- eller flinstackarna. En brist vad gäller de redovisade mätningarna är emellertid att de enbart har utförts under åren 1990-1991 samt under tiden 14 nov. 1997-27 juli 1998. Partikelmätningar saknas således från större delen av den tid som avses med åtalet och särskilt under de två perioder som de boende i området särskilt har angivit som besvärliga, nämligen under månaderna januari- april åren 1996 och 1997. De av G. S. utförda mätningarna kan med hänsyn till det anförda inte tillmätas någon avgörande vikt vid bedömningen av förekomsten av damm i Sveg som kan ha förorsakats av hanteringen i torvförädlingsanläggningen under den period som avses med åtalet. Med hänsyn till att mätningarna pågick även i nära anslutning till fabriksområdet där torv- och flinstackarna var belägna synes dock kunna dras slutsatsen att spridning av damm från stackarna inte kan ha förekommit i någon nämnvärd utsträckning.

Enligt HovR:ns uppfattning får det anses utrett genom förhören med de boende i området, miljöinspektören O. R. och genom utlåtandena från SKL att det nedfall i form av damm som har förekommit i Sveg under den aktuella perioden huvudsakligen har bestått av damm innehållande torv och finfördelat trä. Sannolikheten för att torvdamm skulle ha kommit från någon annan verksamhet än bolagets är så liten att HovR:n vid den fortsatta bedömningen anser sig kunna bortse från en sådan möjlighet. HovR:n finner det sålunda styrkt att det är damm från bolagets torvhantering i själva anläggningen som har förorsakat föroreningen i miljön.

HovR:n vill i sammanhanget tillägga att det givetvis inte är uteslutet att andra nedsmutsningskällor kan ha bidragit till föroreningen i Sveg. S. J. har själv angett att förorening kan ha skett från väg- och tågtrafik, andra industrier och småskalig vedeldning. Utredningen i målet ger inte något närmare underlag för att bedöma i vilken utsträckning andra källor kan ha del i den förorening som skett. Frågan om s.k. kumulativ förorening tilldrog sig uppmärksamhet under lagstiftningsarbetet avseende införande av miljöbrottet i BrB (se prop. 1980/81:108 s. 10 f.). Departementschefen uttalade därvid att en förorening givetvis bör kunna föranleda straffansvar även i det fallet att den miljöskadliga effekten uppstår på grund av kumulation med andra föroreningar. Den ovisshet som således kan finnas angående andra nedsmutsningskällor är därför inte en omständighet som i sig kan föranleda straffrihet för S. J. Enligt HovR:ns uppfattning har annat inte framkommit i målet än att dammet från bolagets torvhantering utgör den huvudsakliga föroreningen av miljön.

Har föroreningen inneburit en betydande olägenhet? Flera av de i målet hörda personerna som bor i det aktuella området har uppgett att nedfallet av det bruna eller brunsvarta dammet var mycket besvärande. Dammet lade sig i ett brunsvart skikt på marken, byggnader, bilar, utemöbler, fönsterbräden m.m. På vintern blev snön svartfärgad. I samband med nederbörd blev dammet kletigt och geggigt. Det fastnade på skor och kläder och följde lätt med barn och hundar in i bostäderna. Flera av de boende har berättat att ovissheten angående vad dammet innehöll gjorde att de fruktade för sin egen och barnens hälsa. Det förekom att föräldrar flyttade sina barn till daghem som låg i annat område på grund av nedsmutsningen. Av utredningen framgår att nedsmutsningen förekom företrädesvis under månaderna januari-april åren 1996 och 1997, men även vid andra tillfällen under den period som avses med åtalet.

Vid bedömningen av om nedsmutsningen skall anses ha varit betydande i den mening som anges i 13 kap. 8 a § BrB måste beaktas att föroreningen har skett inom ett område i en tätort där ett tusental personer har sitt boende och där det också finns daghem, sjukhus m.m. Den nedsmutsning som har förekommit har inneburit olägenheter och oro för de boende och i viss utsträckning försämrat möjligheten till rekreation och utomhusaktiviteter inte minst för barnen i området. Nedsmutsningen har pågått under förhållandevis lång tid och har inneburit att bolaget vid återkommande tillfällen under den tiden har brutit mot de villkor som koncessionsnämnden och LSt:n ställt upp för verksamheten. Med hänsyn till det anförda finner HovR:n att den förorening som har förekommit får anses ha inneburit en betydande olägenhet.

Har S. J. haft uppsåt att förorena miljön eller varit oaktsam vad gäller nedsmutsningen?Av utredningen framgår att S. J. och andra företrädare för bolaget har haft omfattande och regelbundna kontakter med kommunens miljö- och byggnadsnämnd såväl av rutinkaraktär som vid sådana tillfällen när klagomål från de boende angående förekomsten av damm inkom till kommunen. Miljöinspektören O. R. som utövade tillsyn i förhållande till bolaget har uppgivit att han i sina kontakter med S. J. uppfattat honom som ärlig och seriös i miljöfrågor och att S. J. såvitt gällde bristerna i torvhanteringen i anläggningen vidtagit olika åtgärder för att komma till rätta med miljöproblemen.

Som framgår av vad som anförts i det föregående har HovR:n funnit styrkt att det är damm från bolagets torvhantering i själva anläggningen som har förorsakat föroreningen i miljön. Med hänsyn till vad O. R. uppgivit om sina kontakter med S. J. vad gäller driftstörningar och andra brister i torvhanteringen får S. J. anses ha haft rätt att utgå från att kommunen godtog hans och bolagets försök att komma tillrätta med problemen och de därav föranledda miljöstörningarna. Även om driftstörningar och andra brister i torvhanteringen har föranlett miljöeffekter som åtminstone under vissa tider har stått i strid med de av koncessionsnämnden och LSt:n meddelade föreskrifterna för verksamheten kan dessa störningar inte isolerat under angivna omständigheter anses konstituera ett uppsåtligt eller oaktsamt brott. En förutsättning för att S. J. skall kunna dömas till ansvar för ett miljöbrott är att miljöstörningen har ett direkt samband med en åtgärd eller underlåten åtgärd från hans sida och att denna aktiva handling eller underlåtenhet att vidta åtgärd är uppsåtlig eller oaktsam. När det gäller torvhanteringen i själva anläggningen har i målet inte framkommit att S. J. - genom en vidtagen åtgärd eller underlåtenhet att vidta åtgärd - med någon form av uppsåt förorsakat miljöstörning eller genom oaktsamhet framkallat en sådan. Vid sådant förhållande skall åtalet mot S. J. för miljöbrott alternativt vållande till miljöstörning ogillas.

Företagsbot. Åtalet mot S. J. har ogillats. Vid sådant förhållande kan åklagarens talan om företagsbot inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Nämndemännen Berger och Westman var skiljaktiga och anförde: Utredningen i målet ger inte stöd för åklagarens påstående att de olägenheter som förekommit skall anses som väsentliga i den mening som avses i åberopade lagrum. På grund härav vill vi ogilla åtalet.

Nämndemannen Westman tillade för egen del följande: Utredningen i målet ger inte heller ett entydigt stöd för att det föreligger ett samband med påtalade olägenheter i miljön och verksamheten vid bolagets anläggning.

HD

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle dels döma S. J. för miljöbrott alternativt vållande till miljöstörning, dels ålägga HMAB en företagsbot om 1 000 000 kr.

S. J. och HMÅB bestred ändring.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling med syn.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Svensson, referent, och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Som HovR:n funnit ger utredningen vid handen att det främst under perioderna januari-april 1996 och 1997 förekom nedsmutsning genom brunt eller svartfärgat damm inom ett område i Sveg som ligger nordost om HMAB:s torvförädlingsanläggning och förhållandevis nära denna. HovR:n har funnit det styrkt att föroreningen i miljön förorsakats av damm från bolagets torvhantering i själva anläggningen men ansett sig kunna utesluta att damm från stackarna på fabriksområdet av spån och torv i någon nämnvärd utsträckning spritts utanför området. Denna bedömning får godtas. HD ansluter sig också till HovR:ns uppfattning att dammet från bolagets torvhantering måste antas ha utgjort den huvudsakliga föroreningen i miljön under den aktuella tiden. Att andra nedsmutsningskällor kan ha bidragit till föroreningen, fritar därför inte från ansvar för bolagets utsläpp av torvdamm.

I fråga om omfattningen av de angivna olägenheterna under den aktuella tiden finns ingen annan utredning än förhören med de boende i området och miljöinspektören O. R. Även om frånvaron av mätningar eller annan teknisk bevisning till stöd för åtalet innebär att viss osäkerhet råder om olägenheternas omfattning, måste det av skäl som HovR:n har angett anses föreligga tillräcklig grund för bedömningen att olägenheterna har varit betydande i den mening som avsetts i den i målet tillämpliga 13 kap. 8 a § BrB.

I målet är klarlagt att S. J. haft fortlöpande kontakt med O. R. bl.a. i samband med att denne framfört klagomål från de boende och att S. J. därvid med O. R. diskuterat olika åtgärder för att komma till rätta med problemen. Att O. R. vid sådana tillfällen gett uttryck för uppfattningen att de åtgärder som bolaget avsåg att vidta tedde sig godtagbara kan inte innebära att kommunen därmed lämnat någon form av tillstånd till nedsmutsningen vare sig för förfluten tid eller för framtiden, och S. J. kan inte heller ha uppfattat O. R. på sådant sätt.

Den omständigheten att egentliga olägenheter från torvförädlingsanlägg- ningen synes ha gett sig till känna endast under begränsade perioder talar för att dessa inte varit nödvändigt förbundna med verksamheten vid anläggningen sådan den bedrevs under åren 1996 och 1997. I samma riktning pekar det förhållandet att de av docenten G. S. presenterade luftmätningarna avseende åren 1990-91 och tiden d. 14 nov. 1997-d. 27 juli 1998 visat att partiklar i luften inom områden i Sveg som ligger i fabrikens närhet till övervägande del bestått av annat än torv- eller flisdamm. Detta tyder på att, i enlighet med vad S. J. uppgett, olägenheterna stått i samband med driftstörningar av olika slag, främst sammanhängande med intrimningen av nya utrustningsdelar till torvförädlingsanläggningen. Den ifrågavarande utrustningen har utgjorts av en ny kylanläggning, en ny kvarnanläggning och en ny utmatningsanläggning (rejectskruvar), komponenter som delvis anskaffats av miljö- eller arbetsmiljöskäl men som enligt S. J. visat sig svåra att anpassa till anläggningen.

Av vad S. J. obestritt uppgett och utredningen i övrigt får vidare anses framgå att det när HMAB började sin verksamhet i Sveg i slutet av 1980talet inte förekom någon jämförbar produktion av torvbriketter vare sig i Sverige eller på annat håll i världen, vilket fått till följd att bolaget självt fått utveckla metoderna för brikettillverkningen. Utvecklingsarbetet har varit förenat med åtskilliga svårigheter men ansetts angeläget, eftersom det gällt att ta till vara en eljest outnyttjad energitillgång och på så sätt även bidra till sysselsättningen i Härjedalen. HMAB:s anläggning i Sveg sysselsätter f.n. omkring 90 personer och är därmed den största arbetsgivaren i tätorten som år 1998 hade knappt 3 300 invånare. Även om HMAB aldrig har gått med vinst, genererar dess verksamhet sysselsättning på många håll i kommunen och anses ha starkt bidragit till dennas utveckling. Redan från starten stod det emellertid klart att verksamheten var känslig från miljösynpunkt bl.a. med hänsyn till risken för damm, och bolaget har investerat betydande belopp, ca 30 milj. kr, på olika slags miljöskyddsåtgärder.

Straffansvar för miljöbrott eller vållande till miljöstörning kan inträda endast om gärningen inte med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig. Även om det under sådana omständigheter som är för handen i förevarande fall kan finnas ett utrymme för att betrakta tillfälliga miljöstörningar med anknytning till ianspråktagande av ny utrustning som försvarliga, får de uppkomna olägenheterna objektivt sett anses överstiga vad som från denna synpunkt kan vara godtagbart.

En förutsättning för att S. J. skall kunna fällas till ansvar är emellertid också, som HovR:n angett, att miljöstörningen har samband med en åtgärd eller underlåtenhet från hans sida som varit uppsåtlig eller oaktsam. Det står utan vidare klart att de uppkomna olägenheterna inte har varit avsiktliga från S. J:s sida. I HD liksom vid TR:n har S. J. av O. R. betecknats som mycket seriös, noggrann och angelägen att söka komma till rätta med sådana miljöstörningar som påvisats. Med hänsyn härtill och till att bolaget som nyss sagts lagt ned betydande resurser på miljöskyddsåtgärder finns det inte tillräcklig grund för antagande att S. J. skulle ha låtit verksamheten pågå på sätt som skett i samband med den nya utrustningens intrimning, om han hade varit medveten om att olägenheter skulle uppkomma i större utsträckning än som kunde anses försvarligt. Han måste emellertid ha insett att föroreningen har varit en möjlig biverkan när den nya utrustningen installerades och tagit en medveten risk. Han har alltså varit oaktsam i förhållande till nedsmutsningen.

S. J. skall därför dömas för vållande till miljöstörning. Särskilt med hänsyn till att det här rört sig om en från allmän synpunkt angelägen verksamhet som bolaget varit hänvisat till att självt utveckla får omständigheterna anses vara mildrande. Straffet kan därför stanna vid böter.

En produktionsanläggning som HMAB:s måste fortlöpande anpassas till nya förhållanden, annars riskerar den att läggas ner. Bolaget har under den i målet aktuella tiden trimmat in tre olika komponenter som var och en förorsakat dammutsläpp av besvärande omfattning. När en komponent har trimmats in har resultatet emellertid blivit bra och i dag synes HMAB:s anläggning fungera utan anmärkning. Det framstår därför som uppenbart oskäligt att ålägga HMAB företagsbot med stöd av 36 kap. 7 § BrB. Yrkandet om företagsbot skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD S. J. enligt 13 kap. 9 § 2 st. BrB i dess lydelse enligt lag 1988:925 för vållande till miljöstörning till 80 dagsböter om 400 kr.

HD fastställer HovR:ns domslut i vad avser företagsbot.

JustR:n Munck och Lundius var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Vi ansluter oss till majoriteten t.o.m. den mening som slutar med orden "--- om han hade varit medveten om att olägenheter skulle uppkomma i större utsträckning än som kunde anses försvarligt". Därefter anför vi följande.

Produktionen vid torvförädlingsanläggningen har byggt på teknik som i väsentliga avseenden varit oprövad. Någon kritik synes inte i och för sig kunna riktas mot att HMAB installerade den nya utrustningen, vilken som förut angetts hade anskaffats av delvis miljö- och arbetsmiljöskäl. Det har inte närmare belagts vilka alternativa åtgärder som stått företaget till buds eller i vilken utsträckning installationen av den nya utrustningen vid en sakkunnig bedömning kunde anses ha varit förenad med en ökad risk för dammspridning. Särskilt med hänsyn till att det här rört sig om en från allmän synpunkt angelägen verksamhet som bolaget varit hänvisat till att utveckla på egen hand finns det enligt vår mening inte tillräckligt underlag för bedömningen att S. J. orsakat olägenheterna av oaktsamhet.

Vid denna bedömning kan varken åtalet eller yrkandet om företagsbot vinna bifall.

HD:s dom meddelades d. 9 okt. 2001 (mål nr B 4238-00).