NJA 2001 s. 579

Allmän åklagare väckte vid Svegs TR åtal mot S. J. för miljöbrott enligt följande gärningsbeskrivning: S. J. har som verkställande direktör och ansvarig företrädare för Härjedalens Mineral AB (HMA13), som driver torvförädlingsanläggningen i Svegs samhälle i Härjedalens kommun, under tiden från i vart fall december 1995-18 febr. 1998 uppsåtligen eller av oaktsamhet förorenat mark och luft och orsakat en betydande olägenhet i miljön för stora delar av Svegs tätort och särskilt bostadsområdena kring Loftgatan, Fjätgatan och området runt Svegs sjukhus. I dessa områden finns förutom sjukhuset både äldreboende och barndaghem. På torvförädlings-anläggningen förvarar man i den del som ligger närmast bostadsområdena stora stackar av torv och sågspån som ligger helt fritt. Även från förädlingsprocessen finns ett läckage av torv och spån. Under en stor del av året, främst vintertid men även torra blåsiga dagar under övriga året, blåser vinden in damm från torvförädlingsanläggningen över de nämnda områdena vilket medför dels lukt och dels damm som lägger sig över växter, mark, tak, väggar, fönster, utemöbler och tränger in i rummen. För verksamheten vid torvförädlingsanläggningen har man sedan d. 29 dec. 1983 tillstånd enligt miljöskyddslagen meddelat av Koncessionsnämnden för miljöskydd. I villkor nummer 8 i tillståndet anges bl.a. att verksamheten skall bedrivas så att diffus damning ej uppkommer. I LSt:n i Jämtlands läns föreskrifter d. 12 juni 1996 till villkoret utsägs bl.a. att hanteringen av torkad torv skall ske på ett sådant sätt att diffus damning inte påverkar omgivande bebyggelse och verksamheter.

Åklagaren yrkade vidare att TR:n skulle ålägga HMAB företagsbot enligt 36 kap. 7 § 1-2 BrB med följande påstående: HMAB har i sin näringsverksamhet vid torvförädlingsanläggningen i Sveg, Härjedalens kommun, under tiden december 1995-18 febr. 1998 inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga den betydande olägenhet i miljön som damm från anläggningen har orsakat på sätt som beskrivs under åtalet ovan. Den brottslighet som åtal väcks för innebär också ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med bolagets verksamhet. Den samlade brottsligheten hade kunnat undvikas om HMAB hade bedrivit sin verksamhet i enlighet med de villkor som Koncessionsnämnden för miljöskydd meddelat och de föreskrifter som LSt:n i Jämtlands län har givit. Bolaget har trots att de orsakade betydande olägenheterna har varit välkända inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att stoppa dem utan i stället har de låtit damningen pågå under flera års tid.

S. J. förnekade brott och HMAB bestred talan om företagsbot. Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning bl.a. sakkunnigutlåtanden från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) över analys av dammprover tagna från tre olika fastigheter i början av år 1997 resp. 1998. Som slutsats anförs i utlåtandena att starka skäl talar för att materialet i huvudsak härrör från något slags hantering av torv och finfördelat trä. Som muntlig bevisning åberopade åklagaren förhör med sex målsägande och fem vittnen.

S. J. och HMAB åberopade som skriftlig bevisning bl.a. rapporter över luftmätningar som på HMAB:s begäran hade utförts av miljöanalysföretaget LV-lab dels underjuli-oktober 1990, dels under tiden d. 14 nov. 1997-d. 27 juli 1998. Som muntlig bevisning åberopade de förhör med tre vittnen, huvudsakligen rörande de nämnda mätningarna.

TR:n höll syn på HMAB:s torvförädlingsanläggning och på vissa fastigheter från vilka klagomål över damm hade framförts.

Åklagaren överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n skulle bifalla åtalet mot S. J. för miljöbrott enligt 13 kap. 8 a § BrB, alternativt vållande till miljöstörning enligt 13 kap. 9 § 2 st. BrB, i lagrummens lydelse före d. 1 jan. 1999, samt ålägga HMAB företagsbot med 1 000 000 kr.

S. J. och HMAB bestred ändring.

I HovR:n förebragtes samma skriftliga och muntliga bevisning som vid TR:n, varvid förnyade förhör ägde rum med S. J., O. R. och G. S. HovR:n företog, liksom TR:n, syn på bolagets anläggning och delar av Svegs samhälle.

HovR:n (hovrättslagmannen Laven, hovrättsrådet Dahlberg, referent, och adj. led. hyresrådet Rydeman) anförde i dom d. 17 okt. 2000: Domskäl. De frågor som HovR:n har att ta ställning till när det gäller åtalet mot S. J. rör främst om den förorening som åklagaren påstår skall ha förekommit i Sveg härrör från bolaget och om föroreningen i den mening som avses i det dåmera aktuella straffstadgandet i BrB (13 kap. 8 a § BrB, jfr numera 29 kap. 1-2 §§ MB) kan sägas innefatta en betydande olägenhet. Om så är fallet, har HovR:n vidare att ta ställning till om S. J. genom uppsåt eller oaktsamhet har förorsakat denna förorening av miljön och om han således skall fällas till ansvar för miljöbrott eller alternativt vållande till miljöstörning. HovR:n vill här anmärka att åklagarens talan mot S. J. inte innefattar påstående om s.k. villkorsbrott enligt den numera upphävda miljöskyddslagen (1969:387). De nu angivna frågorna behandlas i det följande under skilda rubriker.

Har bolaget förorenat miljön i Sveg? Utredningen i HovR:n ger till en början vid handen att det främst under perioderna januari-april åren 1996 och 1997 förekommit nedsmutsning i form av brunt eller svartfårgat damm inom ett område i Sveg som ligger förhållandevis nära bolagets torvförädlingsanläggning. Det område som avses utgör en betydande del av Svegs tätort såväl till ytan som till antalet innevånare och ligger i nordostlig riktning räknat från bolagets anläggning. Av förhören med målsägandena och de av åklagaren åberopade vittnena, varav flertalet bor i det aktuella området, framgår att dammet lagt sig som en brun hinna på mark, tak, bilar, utemöbler, fönsterbräden m.m. I området finns förutom en- och flerfamiljshus även daghem, sjukhus och ett hus för äldreboende. De boende har vid flera tillfällen under perioden vänt sig till kommunens miljönämnd med sina klagomål och miljöinspektören O. R. har i sin tur framfört klagomålen till bolaget. Av utredningen i målet får anses framgå att bolagets företrädare vid tiden för klagomålen själva haft uppfattningen att dammet kunnat härröra från torvförädlingsanläggningen. Bolaget har bl.a. vidtagit olika åtgärder för att komma tillrätta med problemet och har också betalat ut ersättningar till personer som ansåg sig drabbade av dammet. Av sakkunnigutlåtanden från Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) framgår att damm som miljövårdsinspektören O. R. insamlat i det nedsmutsade området innehöll torv och finfördelat trä. Enligt vad O. R. obestritt har uppgivit finns vid sidan av bolaget inte några andra företag eller verksamheter som kan släppa ut torvdamm i området.

S. J. har bestritt att bolaget förorenat miljön på det sätt som åklagaren påstått. Han har gjort gällande att råvaran i de torv- och flinstackar som ligger på fabriksområdet har en så hög fukthalt att den omöjligen kan ha blåst ända till berörda fastigheter. Han har dock bekräftat att det vid anläggningen vid olika tillfällen under den aktuella perioden förekommit driftsstörningar med åtföljande läckage av bl.a. damm från bearbetad råvara, vars fukthalt uppgår till endast ca 8 %. Enligt S. J. är det möjligt att förekomsten av damm i samband med sådana driftsstörningar vid en ogynnsam vindriktning kan ha blåst in i det berörda området.

När det gäller förekomsten av damm i Sveg har S. J. åberopat två mätningar som utförts av docenten G. S. De av G. S. presenterade mätningarna av TSP (totalt svävande partiklar) - mätningar vars tillförlitlighet HovR:n saknar anledning att ifrågasätta - utvisar att partiklar i luften inom det berörda området till helt övervägande del består av annat än torv eller flisdamm. Mätningarna kan således sägas ge stöd för S. J:s uppfattning att eventuellt nedfall från bolaget inte utgör råvara från torv- eller flinstackarna. En brist vad gäller de redovisade mätningarna är emellertid att de enbart har utförts under åren 1990-1991 samt under tiden 14 nov. 1997-27 juli 1998. Partikelmätningar saknas således från större delen av den tid som avses med åtalet och särskilt under de två perioder som de boende i området särskilt har angivit som besvärliga, nämligen under månaderna januari- april åren 1996 och 1997. De av G. S. utförda mätningarna kan med hänsyn till det anförda inte tillmätas någon avgörande vikt vid bedömningen av förekomsten av damm i Sveg som kan ha förorsakats av hanteringen i torvförädlingsanläggningen under den period som avses med åtalet. Med hänsyn till att mätningarna pågick även i nära anslutning till fabriksområdet där torv- och flinstackarna var belägna synes dock kunna dras slutsatsen att spridning av damm från stackarna inte kan ha förekommit i någon nämnvärd utsträckning.

Enligt HovR:ns uppfattning får det anses utrett genom förhören med de boende i området, miljöinspektören O. R. och genom utlåtandena från SKL att det nedfall i form av damm som har förekommit i Sveg under den aktuella perioden huvudsakligen har bestått av damm innehållande torv och finfördelat trä. Sannolikheten för att torvdamm skulle ha kommit från någon annan verksamhet än bolagets är så liten att HovR:n vid den fortsatta bedömningen anser sig kunna bortse från en sådan möjlighet. HovR:n finner det sålunda styrkt att det är damm från bolagets torvhantering i själva anläggningen som har förorsakat föroreningen i miljön.

HovR:n vill i sammanhanget tillägga att det givetvis inte är uteslutet att andra nedsmutsningskällor kan ha bidragit till föroreningen i Sveg. S. J. har själv angett att förorening kan ha skett från väg- och tågtrafik, andra industrier och småskalig vedeldning. Utredningen i målet ger inte något närmare underlag för att bedöma i vilken utsträckning andra källor kan ha del i den förorening som skett. Frågan om s.k. kumulativ förorening tilldrog sig uppmärksamhet under lagstiftningsarbetet avseende införande av miljöbrottet i BrB (se prop. 1980/81:108 s. 10 f.). Departementschefen uttalade därvid att en förorening givetvis bör kunna föranleda straffansvar även i det fallet att den miljöskadliga effekten uppstår på grund av kumulation med andra föroreningar. Den ovisshet som således kan finnas angående andra nedsmutsningskällor är därför inte en omständighet som i sig kan föranleda straffrihet för S. J. Enligt HovR:ns uppfattning har annat inte framkommit i målet än att dammet från bolagets torvhantering utgör den huvudsakliga föroreningen av miljön.

Har föroreningen inneburit en betydande olägenhet? Flera av de i målet hörda personerna som bor i det aktuella området har uppgett att nedfallet av det bruna eller brunsvarta dammet var mycket besvärande. Dammet lade sig i ett brunsvart skikt på marken, byggnader, bilar, utemöbler, fönsterbräden m.m. På vintern blev snön svartfärgad. I samband med nederbörd blev dammet kletigt och geggigt. Det fastnade på skor och kläder och följde lätt med barn och hundar in i bostäderna. Flera av de boende har berättat att ovissheten angående vad dammet innehöll gjorde att de fruktade för sin egen och barnens hälsa. Det förekom att föräldrar flyttade sina barn till daghem som låg i annat område på grund av nedsmutsningen. Av utredningen framgår att nedsmutsningen förekom företrädesvis under månaderna januari-april åren 1996 och 1997, men även vid andra tillfällen under den period som avses med åtalet.

Vid bedömningen av om nedsmutsningen skall anses ha varit betydande i den mening som anges i 13 kap. 8 a § BrB måste beaktas att föroreningen har skett inom ett område i en tätort där ett tusental personer har sitt boende och där det också finns daghem, sjukhus m.m. Den nedsmutsning som har förekommit har inneburit olägenheter och oro för de boende och i viss utsträckning försämrat möjligheten till rekreation och utomhusaktiviteter inte minst för barnen i området. Nedsmutsningen har pågått under förhållandevis lång tid och har inneburit att bolaget vid återkommande tillfällen under den tiden har brutit mot de villkor som koncessionsnämnden och LSt:n ställt upp för verksamheten. Med hänsyn till det anförda finner HovR:n att den förorening som har förekommit får anses ha inneburit en betydande olägenhet.

Har S. J. haft uppsåt att förorena miljön eller varit oaktsam vad gäller nedsmutsningen?Av utredningen framgår att S. J. och andra företrädare för bolaget har haft omfattande och regelbundna kontakter med kommunens miljö- och byggnadsnämnd såväl av rutinkaraktär som vid sådana tillfällen när klagomål från de boende angående förekomsten av damm inkom till kommunen. Miljöinspektören O. R. som utövade tillsyn i förhållande till bolaget har uppgivit att han i sina kontakter med S. J. uppfattat honom som ärlig och seriös i miljöfrågor och att S. J. såvitt gällde bristerna i torvhanteringen i anläggningen vidtagit olika åtgärder för att komma till rätta med miljöproblemen.

Som framgår av vad som anförts i det föregående har HovR:n funnit styrkt att det är damm från bolagets torvhantering i själva anläggningen som har förorsakat föroreningen i miljön. Med hänsyn till vad O. R. uppgivit om sina kontakter med S. J. vad gäller driftstörningar och andra brister i torvhanteringen får S. J. anses ha haft rätt att utgå från att kommunen godtog hans och bolagets försök att komma tillrätta med problemen och de därav föranledda miljöstörningarna. Även om driftstörningar och andra brister i torvhanteringen har föranlett miljöeffekter som åtminstone under vissa tider har stått i strid med de av koncessionsnämnden och LSt:n meddelade föreskrifterna för verksamheten kan dessa störningar inte isolerat under angivna omständigheter anses konstituera ett uppsåtligt eller oaktsamt brott. En förutsättning för att S. J. skall kunna dömas till ansvar för ett miljöbrott är att miljöstörningen har ett direkt samband med en åtgärd eller underlåten åtgärd från hans sida och att denna aktiva handling eller underlåtenhet att vidta åtgärd är uppsåtlig eller oaktsam. När det gäller torvhanteringen i själva anläggningen har i målet inte framkommit att S. J. - genom en vidtagen åtgärd eller underlåtenhet att vidta åtgärd - med någon form av uppsåt förorsakat miljöstörning eller genom oaktsamhet framkallat en sådan. Vid sådant förhållande skall åtalet mot S. J. för miljöbrott alternativt vållande till miljöstörning ogillas.

Företagsbot. Åtalet mot S. J. har ogillats. Vid sådant förhållande kan åklagarens talan om företagsbot inte vinna bifall.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle dels döma S. J. för miljöbrott alternativt vållande till miljöstörning, dels ålägga HMAB en företagsbot om 1 000 000 kr.

S. J. och HMÅB bestred ändring.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling med syn.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Svensson, referent, och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Som HovR:n funnit ger utredningen vid handen att det främst under perioderna januari-april 1996 och 1997 förekom nedsmutsning genom brunt eller svartfärgat damm inom ett område i Sveg som ligger nordost om HMAB:s torvförädlingsanläggning och förhållandevis nära denna. HovR:n har funnit det styrkt att föroreningen i miljön förorsakats av damm från bolagets torvhantering i själva anläggningen men ansett sig kunna utesluta att damm från stackarna på fabriksområdet av spån och torv i någon nämnvärd utsträckning spritts utanför området. Denna bedömning får godtas. HD ansluter sig också till HovR:ns uppfattning att dammet från bolagets torvhantering måste antas ha utgjort den huvudsakliga föroreningen i miljön under den aktuella tiden. Att andra nedsmutsningskällor kan ha bidragit till föroreningen, fritar därför inte från ansvar för bolagets utsläpp av torvdamm.

I fråga om omfattningen av de angivna olägenheterna under den aktuella tiden finns ingen annan utredning än förhören med de boende i området och miljöinspektören O. R. Även om frånvaron av mätningar eller annan teknisk bevisning till stöd för åtalet innebär att viss osäkerhet råder om olägenheternas omfattning, måste det av skäl som HovR:n har angett anses föreligga tillräcklig grund för bedömningen att olägenheterna har varit betydande i den mening som avsetts i den i målet tillämpliga 13 kap. 8 a § BrB.

I målet är klarlagt att S. J. haft fortlöpande kontakt med O. R. bl.a. i samband med att denne framfört klagomål från de boende och att S. J. därvid med O. R. diskuterat olika åtgärder för att komma till rätta med problemen. Att O. R. vid sådana tillfällen gett uttryck för uppfattningen att de åtgärder som bolaget avsåg att vidta tedde sig godtagbara kan inte innebära att kommunen därmed lämnat någon form av tillstånd till nedsmutsningen vare sig för förfluten tid eller för framtiden, och S. J. kan inte heller ha uppfattat O. R. på sådant sätt.

Den omständigheten att egentliga olägenheter från torvförädlingsanlägg- ningen synes ha gett sig till känna endast under begränsade perioder talar för att dessa inte varit nödvändigt förbundna med verksamheten vid anläggningen sådan den bedrevs under åren 1996 och 1997. I samma riktning pekar det förhållandet att de av docenten G. S. presenterade luftmätningarna avseende åren 1990-91 och tiden d. 14 nov. 1997-d. 27 juli 1998 visat att partiklar i luften inom områden i Sveg som ligger i fabrikens närhet till övervägande del bestått av annat än torv- eller flisdamm. Detta tyder på att, i enlighet med vad S. J. uppgett, olägenheterna stått i samband med driftstörningar av olika slag, främst sammanhängande med intrimningen av nya utrustningsdelar till torvförädlingsanläggningen. Den ifrågavarande utrustningen har utgjorts av en ny kylanläggning, en ny kvarnanläggning och en ny utmatningsanläggning (rejectskruvar), komponenter som delvis anskaffats av miljö- eller arbetsmiljöskäl men som enligt S. J. visat sig svåra att anpassa till anläggningen.

Av vad S. J. obestritt uppgett och utredningen i övrigt får vidare anses framgå att det när HMAB började sin verksamhet i Sveg i slutet av 1980talet inte förekom någon jämförbar produktion av torvbriketter vare sig i Sverige eller på annat håll i världen, vilket fått till följd att bolaget självt fått utveckla metoderna för brikettillverkningen. Utvecklingsarbetet har varit förenat med åtskilliga svårigheter men ansetts angeläget, eftersom det gällt att ta till vara en eljest outnyttjad energitillgång och på så sätt även bidra till sysselsättningen i Härjedalen. HMAB:s anläggning i Sveg sysselsätter f.n. omkring 90 personer och är därmed den största arbetsgivaren i tätorten som år 1998 hade knappt 3 300 invånare. Även om HMAB aldrig har gått med vinst, genererar dess verksamhet sysselsättning på många håll i kommunen och anses ha starkt bidragit till dennas utveckling. Redan från starten stod det emellertid klart att verksamheten var känslig från miljösynpunkt bl.a. med hänsyn till risken för damm, och bolaget har investerat betydande belopp, ca 30 milj. kr, på olika slags miljöskyddsåtgärder.

Straffansvar för miljöbrott eller vållande till miljöstörning kan inträda endast om gärningen inte med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig. Även om det under sådana omständigheter som är för handen i förevarande fall kan finnas ett utrymme för att betrakta tillfälliga miljöstörningar med anknytning till ianspråktagande av ny utrustning som försvarliga, får de uppkomna olägenheterna objektivt sett anses överstiga vad som från denna synpunkt kan vara godtagbart.

En förutsättning för att S. J. skall kunna fällas till ansvar är emellertid också, som HovR:n angett, att miljöstörningen har samband med en åtgärd eller underlåtenhet från hans sida som varit uppsåtlig eller oaktsam. Det står utan vidare klart att de uppkomna olägenheterna inte har varit avsiktliga från S. J:s sida. I HD liksom vid TR:n har S. J. av O. R. betecknats som mycket seriös, noggrann och angelägen att söka komma till rätta med sådana miljöstörningar som påvisats. Med hänsyn härtill och till att bolaget som nyss sagts lagt ned betydande resurser på miljöskyddsåtgärder finns det inte tillräcklig grund för antagande att S. J. skulle ha låtit verksamheten pågå på sätt som skett i samband med den nya utrustningens intrimning, om han hade varit medveten om att olägenheter skulle uppkomma i större utsträckning än som kunde anses försvarligt. Han måste emellertid ha insett att föroreningen har varit en möjlig biverkan när den nya utrustningen installerades och tagit en medveten risk. Han har alltså varit oaktsam i förhållande till nedsmutsningen.

S. J. skall därför dömas för vållande till miljöstörning. Särskilt med hänsyn till att det här rört sig om en från allmän synpunkt angelägen verksamhet som bolaget varit hänvisat till att självt utveckla får omständigheterna anses vara mildrande. Straffet kan därför stanna vid böter.

En produktionsanläggning som HMAB:s måste fortlöpande anpassas till nya förhållanden, annars riskerar den att läggas ner. Bolaget har under den i målet aktuella tiden trimmat in tre olika komponenter som var och en förorsakat dammutsläpp av besvärande omfattning. När en komponent har trimmats in har resultatet emellertid blivit bra och i dag synes HMAB:s anläggning fungera utan anmärkning. Det framstår därför som uppenbart oskäligt att ålägga HMAB företagsbot med stöd av 36 kap. 7 § BrB. Yrkandet om företagsbot skall därför ogillas.