NJA 2001 s. 742

Domskäl

TR:n (ordf. rådmannen Schuer) anförde i dom d. 23 sept. 1999 bl.a.: M. L:s ståndpunkter. M. L. har förnekat att han gjort sig skyldig till våldtäkt. Han har vidgått att han hade samlag med målsäganden och att han varit medveten om hennes ålder, men har gjort gällande att samlaget skett utan tvång.

M. L. har bestritt bifall till skadeståndsyrkandet. Han har som skäligt i sig vitsordat 10 000 kr för sveda och värk och 50 000 kr för kränkning. Han har vitsordat ränteyrkandet.

Bevisningen i målet. På åklagarens begäran har målsäganden hörts. Åklagaren har även åberopat vittnesförhör med målsägandens moder och syster, med målsägandens pojkvän och med en 14-årig väninna till målsäganden. På M. L:s begäran har H. U. hörts som vittne.

Domskäl

Skuldfrågan. Enligt vad som framkommit om bakgrunden känner de hörda personerna varandra mer eller mindre väl. Målsägandens syster var flickvän till M. L. Målsäganden och hennes pojkvän, som varit kompis med M. L., har enligt vad de uppgett sovit över i M. L:s bostad. Den aktuella kvällen var målsäganden, hennes 14-ånga väninna samt H. U. hemma hos M. L. De inblandade har haft lite olika uppfattningar huruvida gästerna gick hem till M. L. eller om de träffade M. L. på samhället och blev hembjudna. Att det dracks öl har samtliga varit ense om, dock inte beträffande hur mycket. Målsägandens 14-åriga väninna, som inte drack öl, tycks ha gått hem på ett ganska tidigt stadium. Kvar i M. L:s bostad över natten var M. L., målsäganden samt H. U.

Målsäganden har på de avgörande punkterna sammanfattningsvis berättat att M. L. köpte tre eller fyra sexpack öl till sällskapet, att målsäganden drack sex eller sju burkar öl, att M. L. bjöd på en cigarett som han uppgav var hasch, att målsäganden blev illamående och lade sig på en madrass på golvet, att M. L. lade sig bredvid henne och tog av henne kläderna, att målsäganden försökte lämna platsen, men att M. L. då tryckte ner henne och genomförde upprepade samlag under natten.

M. L. å sin sida har uppgett sammanfattningsvis: Han hade bara ett sexpack öl att bjuda på. Var och en i sällskapet drack högst två öl. Det är riktigt att han bjöd på en cigarett och sade att det var hasch, men det var bara ett skämt, det var inte hasch. Målsäganden gick och lade sig och sedan hade han och målsäganden samlag med varandra. Det var helt frivilligt från målsägandens sida. De klädde av sig kläderna samtidigt. Det hade legat i luften länge.

Målsäganden har lämnat sin berättelse lågmält, försynt, utan synbar tendens till överdrifter och efter ingående frågor även detaljrikt. Hennes berättelse kan sägas bära det självupplevdas prägel. Å andra sidan har hennes berättelse den åtminstone formella svagheten att den till stor del lämnats till synes motvilligt och punktvis efter ingående och upprepade frågor från åklagaren och målsägandebiträdet. Någon självmant lämnad berättelse har det inte varit fråga om. TR:n är dock väl medveten om att detta kan bero på sådana faktorer som målsägandens ringa ålder och allmän olust att inför rätten berätta om sådana saker som är aktuella i målet, liksom den är medveten om att en målsägandes berättelse kan vara sann trots ett försynt framförande. Att målsäganden, enligt vad som framkommit, inte velat anmäla brott och att saken först långt senare blev föremål för utredning behöver heller inte ha avgörande betydelse. Saken kom tydligen upp sedan det påtalats att målsäganden mådde dåligt. Målsägandens 14-åriga väninna har vittnat om att målsäganden redan dagen efter händelsen var rädd och berättade om en våldtäkt. I stort har enligt väninnans vittnesmål målsäganden dagen efter för väninnan berättat samma historia som hon lämnat inför rätten, även om vissa detaljer skiljer. Att målsäganden mått dåligt innan hennes version kommit fram har bekräftats av hennes moder och syster i deras vittnesmål. Modern har även uppgett bl.a. att målsäganden under sommaren-hösten 1998 varit aggressiv men blivit öppnare och lugnare sedan polisanmälan gjorts.

Sammanfattningsvis vill inte TR:n dra några säkra slutsatser av målsägandens berättelse, och det återstår att jämföra berättelsen med M. L:s berättelse och övrig bevisning. När det gäller M. L:s berättelse kan TR:n känna direkt tveksamhet på åtminstone en väsentlig punkt, nämligen beträffande ölförtäringen. Vittnet H. U. har på denna punkt i sitt vittnesmål närmast bekräftat målsägandens berättelse om förtäringen, och rentav haft uppfattningen att M. L. försökt "fylla" målsäganden. Å andra sidan har H. U. närmast bekräftat M. L:s uppgifter om ett ömsesidigt intresse mellan M. L. och målsäganden, i det H. U. vittnat att dessa "småflirtade" under kvällen och att målsäganden enligt hans uppfattning själv valde att lägga sig bredvid M. L.

Det är vanskligt att värdera H. U:s vittnesmål med hänsyn till de luckor och osäkerheter- möjligen beroende på ölförtäring - som vittnesmålet uppvisar. Men H. U. framstår ändå som nyckelvittne. Han har enligt egen uppgift legat på en soffa medan M. L. och målsäganden legat på en madrass alldeles i närheten. Han är därför den ende förutom målsäganden och M. L. som haft eller borde ha haft möjlighet att iaktta vad som hände, och det måste rimligen förutsättas att han ingripit till målsägandens räddning om han hört eller sett tecken på en våldtäkt. Ett bifall till åtalet i förevarande fall förutsätter att målsägandens berättelse vinner avgörande stöd av nyckelvittnet H. U. Denne har dock inte kunnat rapportera i stort annat än att han förstod att dessa hade samlag eftersom han "hörde stön".

Med hänsyn till det anförda finner TR:n inte styrkt bortom varje rimligt tvivel att M. L. gjort sig skyldig till våldtäkt så som påståtts i åtalet.

Däremot har han, och det framgår redan av hans egna uppgifter, så som påstås i åtalet haft samlag med barn under 15 år. Han har därmed enligt åtalet gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av underårig med tillämpning av 6 kap. 4 § 1 st. andra meningen BrB.

Påföljd. M. L. är 25 år gammal. Han förekommer inte tidigare i kriminalregistret Personutredning med yttrande från frivården samt läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen har inhämtats. Med hänsyn till innehållet i läkarintyget ansluter sig TR:n till lämnat påföljdsförslag, skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk öppenvårdskontakt.

Skadestånd. Något läkarintyg eller liknande beträffande målsäganden föreligger inte. De av M. L. i anslutning till hela gärningspåståendet vitsordade beloppen framstår med hänsyn till vad målsäganden berättat som skäliga.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M. L. enligt 6 kap. 4 § 1 st. andra meningen BrB för sexuellt utnyttjande av underårig till skyddstillsyn med viss föreskrift och förpliktade M. L. att utge skadestånd till C. L. med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d. 19 maj 1998 till dess betalning sker.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Utredningen är i HovR:n i allt väsentligt densamma som vid TR:n. C. L. och M. L. har hörts på nytt liksom vittnena C. L., C-a L., M. B., S. L. och H. U. C. L. och M. L. har på de avgörande punkterna berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR-ns dom. C. L. har tillagt att M. L. vid genomförandet av samlagen höll fast hennes händer ovanför hennes huvud.

HovR:n gör följande bedömning.

HovR:n anmärker inledningsvis att de fyra personer som befunnit sig i M. L:s lägenhet den ifrågavarande kvällen - M. L., C. L., H. U. och M. B. - på flera punkter har lämnat olika uppgifter om händelseförloppet. Detta gäller t.ex. i fråga om var de träffats, hur mycket öl de druckit och placeringen vid bordet. Med hänsyn till alkoholkonsumtionen under kvällen och den tid som har förflutit sedan händelsen är det emellertid inte förvånande att berättelserna går isär i dylika frågor. HovR:n anser därför inte att dessa diskrepanser skall tillmätas någon avgörande betydelse vid värderingen av utsagornas trovärdighet.

C. L. har i HovR:n lämnat sin berättelse motvilligt och punktvis. Enligt vad som antecknats i TR:ns dom var förhållandet detsamma vid TR:n. Hon har även i till synes okontroversiella delar av händelseförloppet haft påfallande svårt att självmant lämna några uppgifter. Detta gör det vanskligt att värdera hennes utsaga. Frågan är därmed om utsagan vinner tillräckligt stöd av den övriga utredningen i målet.

I de avgörande delarna vinner C. L:s berättelse det starkaste stödet av M. B:s vittnesmål. M. B. har berättat att C. L. morgonen efter händelsen uppgav att M. L. hade våldtagit henne. M. B. har vidare omvittnat att C. L. då var påtagligt uppskrämd och inte ville gå hem själv trots att det var ljust ute. Vad M. B. sålunda har berättat är väl förenligt med de uppgifter som C. L. lämnat i målet om att hon blivit våldtagen av M. L. Det kan emellertid, enligt HovR:ns bedömning, inte uteslutas att det finns andra förklaringar till hennes beteende. I målet är det upplyst att M. L. vid den aktuella tidpunkten var tillsammans med C. L:s storasyster och att C. L. själv hade fast sällskap med S. L. Vidare skall det beaktas att C. L., som vid tillfället alltså var endast 14 år, av allt att döma hade blivit kraftigt berusad under kvällen. Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att nattens händelser - även om dessa inte innefattade någon våldtäkt - hade gjort henne uppriven och fientlig mot M. L. HovR:n anser sig därför inte kunna dra några bestämda slutsatser av M. B:s vittnesmål. Detsamma gäller i fråga om vad I. L., C-a L. och S. L. uppgett om att C. L. förändrats i olika avseenden efter händelsen.

Såsom TR:n konstaterat är H. U. den ende, förutom C. L. och M. L., som haft möjlighet att iaktta händelserna. Han har emellertid i HovR:n uppgett att han från sin position inte såg så mycket av vad som hände mellan C. L. och M. L. Hans i HovR:n redovisade uppfattning att C. L. frivilligt haft samlag med M. L. kan därför inte tillmätas någon avgörande betydelse. Samtidigt kan det inte bortses från den i målet ostridiga omständigheten att C. L. under hela händelseförloppet-som enligt henne måste ha pågått under en betydande tidsrymd - inte på något sätt sökt påkalla H. U:s uppmärksamhet. Ytterligare en omständighet som inger vissa betänkligheter är den att C. L. även efter händelsen - visserligen tillsammans med sin pojkvän - flera gånger sovit över i M. L:s lägenhet.

Vid en samlad bedömning anser HovR:n att utredningen i målet inte är tillräckligt entydig för att det stränga beviskrav som gäller i brottmål skall vara uppfyllt. Åtalet för våldtäkt är således inte styrkt. Såsom TR:n funnit har M. L. emellertid gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av underårig. TR:ns dom i dessa delar skall alltså stå fast.

HovR:n finner inte heller skäl att göra någon annan bedömning än den TR:n gjort i fråga om påföljd. Även i denna del skall alltså TR:ns dom stå fast.

Skadeståndsfrågan. Den gärning som M. L. döms för kan inte anses innefatta en sådan kränkning som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Den kan inte heller anses berättiga till ersättning för sveda och värk. C. L:s skadeståndsyrkande kan därför inte vinna bifall. TR:ns dom skall ändras i enlighet härmed.

HovR:ns domslut.

1. HovR:n ändrar TR:ns dom endast på så sätt att

a) M. L. befrias från skyldighet att utge skadestånd till C. L. ---.

C. L. överklagade HovR:ns dom i skadeståndsfrågan och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan om att M. L. skulle förpliktas att utge ersättning till henne för kränkning med 100 000 kr samt för sveda och värk med 30 000 kr.

HD meddelade prövningstillstånd såvitt avsåg yrkandet om ersättning för kränkning men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.

M. L. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Mosesson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Den i målet centrala frågan är huruvida M. L. har gjort sig skyldig till ett sådant brott som skall medföra att han enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) är ersättningsskyldig gentemot C. L. för lidande.

HD har i rättsfallet NJA 1986 s. 319 prövat huruvida ersättning för lidande skulle utges till målsägande vid brotten otukt med barn och otukt med ungdom. I rättsfallet uttalade HD att dessa brott i allmänhet måste anses innefatta sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen; härvid bortsågs från sådana fall som avsågs med den särskilda åtalsregeln i 6 kap. 11 § BrB, numera 6 kap. 13 § samma balk. På vissa i domen anförda skäl kunde målsägandena inte anses ha av fri vilja deltagit i de sexuella handlingar varom var fråga i målet. HD fann att den tilltalades handlande utgjort sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen och att han följaktligen var skadeståndsskyldig mot målsägandena för lidande.

Det skall tilläggas att det brott som vid införandet av BrB rubricerades otukt med barn genom en därefter gjord lagändring kom att benämnas sexuellt umgänge med barn och numera, till följd av en lagändring år 1994, kallas sexuellt utnyttjande av underårig. I förarbetena till den senaste lagändringen anfördes att gärningar som består i att någon har sexuellt umgänge med barn under 15 år typiskt sett framstår som ett utslag av utnyttjande, vilket borde komma till uttryck i benämningen av brottet. I princip var det endast brottsrubriceringen som kom att ändras år 1994. (NJA II 1994 s. 714 f. Jfr Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken s. 6:25 ff.)

De förändringar som sålunda har genomförts på det straffrättsliga området motiverar inte att avsteg görs från de principer i skadeståndsrättsligt hänseende som lades fast i 1986 års rättsfall.

Parterna i det nu aktuella målet har i HD förklarat att de är ense om att skadeståndsfrågan skall bedömas utifrån förutsättningen att M. L. har gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av underårig. De har emellertid redovisat delvis oförenliga beskrivningar av de närmare omständigheterna kring brottet. Utgående från vad de sålunda har anfört, från den bevisning som de har åberopat och från HovR:ns bevisvärdering, vilken det saknas skäl att frångå, finner HD att följande är utrett i målet.

C. L., M. L., M. B. och H. U. befann sig d. 19 maj 1998 tillsammans i M. L:s lägenhet. Bland andra C. L. drack öl och rökte cigaretter där. Det är däremot inte visat att hon rökte hasch. Efter en tid gick M. B. i väg från lägenheten. Av ölförtäringen blev C. L. berusad och yr, varför hon lade sig på en madrass som fanns på lägenhetsgolvet. C. L. beslöt sig, möjligen efter viss övertalning från M. L., för att sova över i lägenheten. M. L. kom till madrassen, där han och C. L. hade ett flertal samlag. Det förekom inte något våld eller hot från M. L:s sida. C. L. påkallade inte hjälp av H. U., som befann sig i samma rum som hon och M. L. Morgonen därpå lämnade C. L. lägenheten. Hon visade såväl då som senare tecken på att vara uppjagad och orolig. Hon och hennes pojkvän har sovit över i M. L:s lägenhet vid några tillfällen efter d. 19 maj 1998.

Vid brottstillfället var C. L. 14 år. Hon var således tio år yngre än M. L. Som angetts var hon alkoholpåverkad. Hon befann sig i M. L:s bostad, låt vara att hon inte var helt utlämnad såtillvida som även H. U. var där. Eftersom hennes syster hade sällskap med M. L. hade hon visst fog för att känna tillit till denne. Även om C. L. inte gjorde klart för M. L. att hon motsatte sig samlag med denne eller att denne av någon annan anledning likväl måste ha förstått att hon var av den uppfattningen, måste det på grund av de anförda omständigheterna antas att hon inte kunde hävda sin vilja i den uppkomna situationen. Med hänsyn till det sagda och till vad som är utrett om C. L:s reaktioner efter händelsen, får M. L. anses ha tillfogat henne sådant lidande som medför att han enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen är ersättningsskyldig mot henne. Skadeståndsbeloppet bör skäligen bestämmas till 20 000 kr.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HD M. L. att till C. L. utge 20 000 kr.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HD M. L. att till C. L. utge 10 000 kr.

HD:s dom meddelades d. 16 nov. 2001 (mål nr T 875-00).