NJA 2002 s. 314

A. A. väckte vid Stockholms TR talan mot H. A., B. W. och Strix Television Sverige AB med yrkande att svarandena skulle förpliktas att solidariskt till honom utge skadestånd med 300 000 kr. Som grund för sin talan angav käranden att han av H. A. och B. W. d. 30 okt. 1997 i programmet "Efterlyst" i TV3 hade utpekats som brottslig och klandervärd i sitt levnadssätt utan att det varit försvarligt och att H. A. och B. W. därigenom hade gjort sig skyldiga till grovt förtal eller i vart fall förtal samt att Strix Television som arbetsgivare/uppdragsgivare var ansvarigt för brott som dess anställda begår i tjänsten.

Svarandena yrkade att rätten skulle avvisa käromålet på grund av rättegångshinder. Som grund för avvisningsyrkandet anförde svarandena bl.a.: Talan som rör skadestånd på grund av förtal i tv-programmet Efterlyst i TV3 får, i den mån talan skall prövas enligt svensk rätt, endast prövas i den ordning som gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). YGL är enligt 1 kap. 6 § tillämplig på sändningar av bl.a. tv- program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med hjälp av tekniska hjälpmedel. I fråga om program som förmedlas genom satellitsändning gäller att YGL är tillämplig om sändningen utgår från Sverige. Programmet Efterlyst är ett av Strix Television i Sverige producerat program som länkas från studio i Stockholm via satellit till London, varifrån programmet oförändrat länkas till en satellit för distribution till svenska hushåll. TV3 Broadcasting Group Limited med säte i London driver programkanalen TV3 och fattar beslut om utbudet. Käranden har i stämningsansökan hänvisat till Svea HovR:s beslut d. 4 juni 1997, Ö 2768/96, till stöd för påståendet att det avser skadestånd till följd av brott som inte utgör yttrandefrihetsbrott. Detta beslut, som innebär att TV3:s sändningar kan prövas enligt svensk rätt men faller utanför det konstitutionella skyddet avseende prövningen av yttrandefrihetsbrott i YGL, strider flagrant mot grundlagens bärande principer och utgör därutöver en otillåten diskriminering enligt artikel 6 i kombination med artiklarna 59 och 60 i Romfördraget och torde också stå i strid med artikel 10 i kombination med artikel 14 i Europakonventionen angående mänskliga rättigheter. - HovR:ns bedömning i det åberopade beslutet stöder sig väsentligen på ett JK-beslut från 1992, dnr 657-92-31, enligt vilket det yttrandefrihetsrättsliga straff- och skadeståndsansvaret för vad som sänds i en tv-kanal skall, i enlighet med den s.k. sändarlandsprincipen, läggas hos den som har det avgörande inflytandet över programverksamheten. Detta innebär i förevarande fall att ansvaret skall läggas hos det engelska bolaget som har kontroll över sändningarna. Det är utifrån detta resonemang som HovR:n funnit att ett straff och skadeståndsansvar kan riktas mot svenska medverkande enligt allmänna forumregler. Ordningen får till följd att de aktuella sändningarna undandras det konstitutionella yttrandefrihetsskyddet, något som är oacceptabelt. - TV3 utgör en del av det inhemska mediautbudet. YGL har till syfte att säkerställa att det finns vida ramar för yttrandefriheten i media. Den utgör en exklusiv straff- och processlag på sitt område, något som innebär att någon prövning som den aktuella inte kan komma i fråga, då detta är oförenligt med yttrandefrihetslagstiftningens grundläggande syfte. Den kritiserade ordningen skulle innebära att de på tv-marknaden verkande tv-kanalerna behandlas olika. Själva distributionstekniken bör inte tillmätas någon avgörande betydelse i fråga om i Sverige och för svensk publik inspelade program. Bestämmelsen i 1 kap. 6 § YGL bör tolkas mot den bakgrunden och ges innebörden att det aktuella programmet skall anses utgå från Sverige. - Som nämnts innebär ordningen att TV3:s sändningar skulle kunna bedömas enligt vanliga straff- och civilprocessuella regler en olikabehandling jämfört med övriga inhemska tv-kanaler. En sådan olikabehandling står i strid med såväl EG som Europakonventionsrätten. EG-rätten gäller framför svensk rätt och när Europakonventionen skall tillämpas som allmän princip inom EG-rätten har även konventionsrätten anspråk på företräde framför svensk rätt. I första rummet skall den inhemska lagen tillämpas på ett sådant sätt att det inte uppstår någon konflikt med konventionen. Stadgandet i 1 kap. 6 § YGL bör leda till att, om den aktuella tvisten skall prövas enligt svensk rätt, samma regler som gäller för övriga media i Sverige bör tillämpas. Någon konflikt med EG-rätten och konventionsrätten uppkommer då inte. I motsatt fall bör rätten inhämta förhandsbesked hos EG-domstolen. - Det allmänna diskrimineringsförbudet inom EG-rätten blir tillämpligt bl.a. då saken rör en grundläggande rättighet såsom fri rörlighet av tjänster, något som innefattar tv-sändningar. Artikel 6 som behandlar diskrimineringsförbudet får en särskild betydelse i det fall det inte finns någon specialreglering avseende lagval och forumval enligt det interna rättssystemet. Enligt stadgandet i fråga är bl.a. kvantitativa importrestriktioner mellan medlemsländerna förbjudna, något som även gäller för tjänster. Undantag gäller endast då det föreligger tvingande skäl. Förbudet mot diskriminering tar sikte även på situationen att någon är etablerad i en annan medlemsstat än mottagarlandet. Nationella regler som hindrar eller gör utövandet av grundläggande friheter mindre attraktivt måste för att godtas uppfylla bestämda förutsättningar. I förevarande fall är det inte fråga om att tillämpa samma regler för utländska rättssubjekt som för inhemska utan det är fråga om att tillämpa olika och för det utländska rättssubjektet avsevärt mindre förmånliga regler sett ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Detta innebär öppen diskriminering. Olikabehandlingen av TV3 och övriga på marknaden verkande mediaföretag utgör inte resultatet av någon sammanhållen reglering utan följer av en fragmentarisk och motsägelsefull tolkning av YGL och de allmänna forumreglerna. Några egentliga skäl eller tvingande skäl av allmänt intresse finns inte för den av käranden hävdade ordningen. Olikabehandlingen får till följd att det blir mindre attraktivt för utländska företag som inte är etablerade i Sverige att producera och sända program hit. - Den av käranden hävdade tolkningen av YGL i kombination med forumreglerna innebär även en diskriminering i konventionshänseende, då ett i en annan medlemsstat etablerat programföretag får sin yttrandefrihet inskränkt i högre grad än "genuint" inhemska bolag. Innebörden av diskrimineringsförbudet definierades tidigt i rättspraxis och innebär bl.a. att det inte måste föreligga en faktisk kränkning av en annan rättighet. Även om Sverige ger ett fullgott yttrandefrihetsskydd legitimerar inte detta en olikabehandling, såvida det inte föreligger objektivt godtagbara grunder för detta och det därtill inte finns några mindre diskriminerande åtgärder varmed man uppnår samma mål. Någon legitim grund för en negativ särbehandling föreligger inte i detta fall.

Käranden vidhöll sitt åberopande av Svea HovR:s avgörande från d. 4 juni 1997, vilket vunnit laga kraft, och framhöll vidare att TV3 valt en teknisk konstruktion för sändning som innebar att YGL inte blev tillämplig. Från kärandens sida anfördes ytterligare: Sverige har enligt principen om forum delicti rätt att döma över gärning som begåtts i landet. Härav följer inte någon diskriminering grundad på nationalitet. Enligt EG-rätten är handelsregler som hindrar gränsöverskridande handel inom EG förbjudna. I förevarande mål gäller saken inte handelsregler. Handelshinder som beror på skillnader mellan nationella lagstiftningar skall också enligt EG-rätten godtas i den mån bestämmelserna är nödvändiga för att förverkliga bjudande behov. Möjligheten för en enskild att tillvarata sin rätt genom att föra talan vid svensk domstol mot den som utsatt den enskilde för förtal utgör ett sådant bjudande behov. - För det fall rätten skulle finna att kärandens talan bör prövas enligt YGL:s regler yrkas att så sker i målet. Eftersom någon ansvarig utgivare för programmet inte har utsetts och programmet i fråga direktsänds svarar H. A. och B. W. för de uttalanden de gör i programmet. För Strix Televisions del gäller att principalansvaret omfattar krav på skadestånd till följd av brott som en anställd begår under utövande av sin tjänst.

HD (JustR:n Gregow, Svensson, Westlander, referent, Regner och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Parterna har i HD vidhållit vad de anfört vid TR:n och i HovR:n. H. A. och medparter har härutöver anfört att i vart fall vad som sägs i 10 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är tillämpligt på de gärningar som läggs H. A. och B. W. till last med följd att rättsliga anspråk skall prövas i den ordning som föreskrivs i YGL.

Det TV-program som målet gäller producerades av Strix Television Sverige AB (numera Silikon AB) för TV3 Broadcasting Group Limited (TV3) med säte i London. H. A. och B. W. var anställda hos Strixbolaget och medverkade i programmet som programledare. Programmet sändes direkt från studio i Stockholm via kommunikationssatellit till TV3:s programkontroll i London och därifrån direkt och oförändrat via satellit till Sverige.

Enligt 1 kap. 6 § 1 st. YGL är lagen tillämplig på sändningar av televisionsprogram (se 1 kap. 1 § 3 st.), som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Sändningar som riktas till en satellit (upplänkning) för vidare förmedling är inte riktade till allmänheten i den bemärkelse som avses i lagrummet. Om en sådan sändning är avsedd att slutligt tas emot av allmänheten skall den dock i yttrandefrihetsrättsligt avseende i viss mån behandlas på samma sätt som andra televisionsprogram. Detta framgår av 2 st. i 6 §, enligt vilket det som föreskrivs i lagen om televisionsprogram i allmänhet också gäller i fråga om televisionsprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige. En sändning anses enligt förarbetena utgå från Sverige om upplänkningen sker från svenskt jurisdiktionsområde eller från utlandet efter programtransport från Sverige genom tråd eller radiolänk (prop. 1990/91:64 s. 52 f. och s. 109 f.).

Den nu redovisade regleringen innebär alltså att det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet är tillämpligt på sådan massmedial sändningsverksamhet via satellit som inleds med en sändning som utgår från Sverige. Vad detta betyder mera exakt ger ordalagen i 1 kap. 6 § 2 st. YGL inte något direkt svar på. I viss mening kan TV3:s nu aktuella sändning sägas ha utgått från Sverige eftersom programmet direktsändes från en studio här i landet. Frågan är dock om "utgår från" skall ges betydelsen att det avgörande är att programmet så att säga startade här för att sedan vidaresändas i olika etapper för slutligt mottagande av den svenska allmänheten. Den frågan bör besvaras med ledning av de principer på vilka det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet bygger.

Utgångspunkten i YGL är liksom i tryckfrihetsförordningen (TF) att grundlagen är tillämplig på yttranden i Sverige. Så framgår motsatsvis av 13 kap. TF att 1-12 kap. TF gäller skrifter som trycks i Sverige. På motsvarande sätt är 1-9 kap. YGL i första hand tillämpliga på bl.a. televi sionsprogram som sänds till allmänheten från sändare i Sverige (jfr 10 kap. 2 § YGL). För vissa vidaresändningar av program gäller dock enligt 1 kap. 7 § YGL inte alla dessa bestämmelser. Å andra sidan innebär 1 kap. 6 § 2 st. YGL en viss utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde. Även om förarbetena till den föreskriften inte är alldeles klargörande torde man kunna anta att denna i första hand är avsedd att täcka det fallet att en rent "teknisk" programtransport sker till en satellit varifrån programmen sprids direkt till allmänheten i Sverige. I ett sådant fall försiggår ingen egentlig programverksamhet utanför Sverige.

Bestämmelserna i YGL om ensamansvar och därmed sammanhängande föreskrifter bygger på att programverksamheten bedrivs här i landet. Detta kan vara fallet även när som nyss sagts en sändning av programmen sker från en satellit direkt till allmänheten. Om programverksamheten däremot bedrivs i utlandet saknas i mycket förutsättningar för en tillämpning av det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet med ensamansvar. Av detta får anses följa att YGL:s allmänna bestämmelser om televisionsprogram bör vara tillämpliga i det förra fallet men inte i det senare. Avgörande för om programverksamheten bedrivs i Sverige eller i utlandet bör därvid vara var bestämmandet över programinnehållet utövas vid sändningen och inte var ett program faktiskt kommer till eller hur den tekniska transporten sker (jfr Wennberg m.fl., Yttrandefrihetsgrundlagen, 2 uppl. 1999 s. 40).

Det i målet ifrågavarande programmet kan därför inte anses ha utgått från Sverige eftersom det först sändes till det företag som stod för programverksamheten, nämligen TV3 i London, och därifrån länkades upp till satellit och sedan vidaresändes till allmänheten i Sverige. Till följd härav är vad som sägs i 1-9 kap. YGL inte tillämpligt på sändningen.

Regleringen avgränsar Sveriges jurisdiktion i det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och kan inte anses innebära någon otillåten diskriminering av företag som bedriver programverksamhet utanför Sverige.

Den i HD gjorda invändningen att H. A. och B. W. åtnjutit meddelarfrihet enligt 10 kap. 2 § YGL och att till följd härav något rättsligt ansvar inte kan utkrävas gäller en fråga om det skadeståndsrättsliga ansvaret för yttrandena och inte en fråga om processhinder (jfr NJA 1999 s. 275). Den skall därför inte prövas nu utan i den fortsatta rättegången.

På grund av det anförda skall såsom TR:n och HovR:n funnit H. A:s och medparters invändning om rättegångshinder ogillas.