NJA 2002 s. 314

Ett i Sverige producerat televisionsprogram har via kommunikationssatellit direktsänts till ett programföretag i London och därifrån länkats upp till en direktsändande satellit, varifrån sändningen riktats till allmänheten i Sverige. Televisionsprogrammet har ansetts inte ha utgått från Sverige.

TR:n

A. A. väckte vid Stockholms TR talan mot H. A., B. W. och Strix Television Sverige AB med yrkande att svarandena skulle förpliktas att solidariskt till honom utge skadestånd med 300 000 kr. Som grund för sin talan angav käranden att han av H. A. och B. W. d. 30 okt. 1997 i programmet "Efterlyst" i TV3 hade utpekats som brottslig och klandervärd i sitt levnadssätt utan att det varit försvarligt och att H. A. och B. W. därigenom hade gjort sig skyldiga till grovt förtal eller i vart fall förtal samt att Strix Television som arbetsgivare/uppdragsgivare var ansvarigt för brott som dess anställda begår i tjänsten.

Svarandena yrkade att rätten skulle avvisa käromålet på grund av rättegångshinder. Som grund för avvisningsyrkandet anförde svarandena bl.a.: Talan som rör skadestånd på grund av förtal i tv-programmet Efterlyst i TV3 får, i den mån talan skall prövas enligt svensk rätt, endast prövas i den ordning som gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). YGL är enligt 1 kap. 6 § tillämplig på sändningar av bl.a. tv- program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med hjälp av tekniska hjälpmedel. I fråga om program som förmedlas genom satellitsändning gäller att YGL är tillämplig om sändningen utgår från Sverige. Programmet Efterlyst är ett av Strix Television i Sverige producerat program som länkas från studio i Stockholm via satellit till London, varifrån programmet oförändrat länkas till en satellit för distribution till svenska hushåll. TV3 Broadcasting Group Limited med säte i London driver programkanalen TV3 och fattar beslut om utbudet. Käranden har i stämningsansökan hänvisat till Svea HovR:s beslut d. 4 juni 1997, Ö 2768/96, till stöd för påståendet att det avser skadestånd till följd av brott som inte utgör yttrandefrihetsbrott. Detta beslut, som innebär att TV3:s sändningar kan prövas enligt svensk rätt men faller utanför det konstitutionella skyddet avseende prövningen av yttrandefrihetsbrott i YGL, strider flagrant mot grundlagens bärande principer och utgör därutöver en otillåten diskriminering enligt artikel 6 i kombination med artiklarna 59 och 60 i Romfördraget och torde också stå i strid med artikel 10 i kombination med artikel 14 i Europakonventionen angående mänskliga rättigheter. - HovR:ns bedömning i det åberopade beslutet stöder sig väsentligen på ett JK-beslut från 1992, dnr 657-92-31, enligt vilket det yttrandefrihetsrättsliga straff- och skadeståndsansvaret för vad som sänds i en tv-kanal skall, i enlighet med den s.k. sändarlandsprincipen, läggas hos den som har det avgörande inflytandet över programverksamheten. Detta innebär i förevarande fall att ansvaret skall läggas hos det engelska bolaget som har kontroll över sändningarna. Det är utifrån detta resonemang som HovR:n funnit att ett straff och skadeståndsansvar kan riktas mot svenska medverkande enligt allmänna forumregler. Ordningen får till följd att de aktuella sändningarna undandras det konstitutionella yttrandefrihetsskyddet, något som är oacceptabelt. - TV3 utgör en del av det inhemska mediautbudet. YGL har till syfte att säkerställa att det finns vida ramar för yttrandefriheten i media. Den utgör en exklusiv straff- och processlag på sitt område, något som innebär att någon prövning som den aktuella inte kan komma i fråga, då detta är oförenligt med yttrandefrihetslagstiftningens grundläggande syfte. Den kritiserade ordningen skulle innebära att de på tv-marknaden verkande tv-kanalerna behandlas olika. Själva distributionstekniken bör inte tillmätas någon avgörande betydelse i fråga om i Sverige och för svensk publik inspelade program. Bestämmelsen i 1 kap. 6 § YGL bör tolkas mot den bakgrunden och ges innebörden att det aktuella programmet skall anses utgå från Sverige. - Som nämnts innebär ordningen att TV3:s sändningar skulle kunna bedömas enligt vanliga straff- och civilprocessuella regler en olikabehandling jämfört med övriga inhemska tv-kanaler. En sådan olikabehandling står i strid med såväl EG som Europakonventionsrätten. EG-rätten gäller framför svensk rätt och när Europakonventionen skall tillämpas som allmän princip inom EG-rätten har även konventionsrätten anspråk på företräde framför svensk rätt. I första rummet skall den inhemska lagen tillämpas på ett sådant sätt att det inte uppstår någon konflikt med konventionen. Stadgandet i 1 kap. 6 § YGL bör leda till att, om den aktuella tvisten skall prövas enligt svensk rätt, samma regler som gäller för övriga media i Sverige bör tillämpas. Någon konflikt med EG-rätten och konventionsrätten uppkommer då inte. I motsatt fall bör rätten inhämta förhandsbesked hos EG-domstolen. - Det allmänna diskrimineringsförbudet inom EG-rätten blir tillämpligt bl.a. då saken rör en grundläggande rättighet såsom fri rörlighet av tjänster, något som innefattar tv-sändningar. Artikel 6 som behandlar diskrimineringsförbudet får en särskild betydelse i det fall det inte finns någon specialreglering avseende lagval och forumval enligt det interna rättssystemet. Enligt stadgandet i fråga är bl.a. kvantitativa importrestriktioner mellan medlemsländerna förbjudna, något som även gäller för tjänster. Undantag gäller endast då det föreligger tvingande skäl. Förbudet mot diskriminering tar sikte även på situationen att någon är etablerad i en annan medlemsstat än mottagarlandet. Nationella regler som hindrar eller gör utövandet av grundläggande friheter mindre attraktivt måste för att godtas uppfylla bestämda förutsättningar. I förevarande fall är det inte fråga om att tillämpa samma regler för utländska rättssubjekt som för inhemska utan det är fråga om att tillämpa olika och för det utländska rättssubjektet avsevärt mindre förmånliga regler sett ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Detta innebär öppen diskriminering. Olikabehandlingen av TV3 och övriga på marknaden verkande mediaföretag utgör inte resultatet av någon sammanhållen reglering utan följer av en fragmentarisk och motsägelsefull tolkning av YGL och de allmänna forumreglerna. Några egentliga skäl eller tvingande skäl av allmänt intresse finns inte för den av käranden hävdade ordningen. Olikabehandlingen får till följd att det blir mindre attraktivt för utländska företag som inte är etablerade i Sverige att producera och sända program hit. - Den av käranden hävdade tolkningen av YGL i kombination med forumreglerna innebär även en diskriminering i konventionshänseende, då ett i en annan medlemsstat etablerat programföretag får sin yttrandefrihet inskränkt i högre grad än "genuint" inhemska bolag. Innebörden av diskrimineringsförbudet definierades tidigt i rättspraxis och innebär bl.a. att det inte måste föreligga en faktisk kränkning av en annan rättighet. Även om Sverige ger ett fullgott yttrandefrihetsskydd legitimerar inte detta en olikabehandling, såvida det inte föreligger objektivt godtagbara grunder för detta och det därtill inte finns några mindre diskriminerande åtgärder varmed man uppnår samma mål. Någon legitim grund för en negativ särbehandling föreligger inte i detta fall.

Käranden vidhöll sitt åberopande av Svea HovR:s avgörande från d. 4 juni 1997, vilket vunnit laga kraft, och framhöll vidare att TV3 valt en teknisk konstruktion för sändning som innebar att YGL inte blev tillämplig. Från kärandens sida anfördes ytterligare: Sverige har enligt principen om forum delicti rätt att döma över gärning som begåtts i landet. Härav följer inte någon diskriminering grundad på nationalitet. Enligt EG-rätten är handelsregler som hindrar gränsöverskridande handel inom EG förbjudna. I förevarande mål gäller saken inte handelsregler. Handelshinder som beror på skillnader mellan nationella lagstiftningar skall också enligt EG-rätten godtas i den mån bestämmelserna är nödvändiga för att förverkliga bjudande behov. Möjligheten för en enskild att tillvarata sin rätt genom att föra talan vid svensk domstol mot den som utsatt den enskilde för förtal utgör ett sådant bjudande behov. - För det fall rätten skulle finna att kärandens talan bör prövas enligt YGL:s regler yrkas att så sker i målet. Eftersom någon ansvarig utgivare för programmet inte har utsetts och programmet i fråga direktsänds svarar H. A. och B. W. för de uttalanden de gör i programmet. För Strix Televisions del gäller att principalansvaret omfattar krav på skadestånd till följd av brott som en anställd begår under utövande av sin tjänst.

Domskäl

TR:n (rådmannen Gustafsson) anförde i beslut d. 25 jan. 1999: Skäl. Enligt regleringen i YGL utgör det en förutsättning för att lagen skall bli tillämplig på ett tv program att sändningen i fråga utgått från Sverige. Det är i målet ostridigt att programmet Efterlyst har sänts via länk till en satellit för vidaresändning till svenska hushåll via en programkontroll i London. Det är TV3 Broadcasting Group Limited i London som beslutar om utbudet och har kontroll över vad som sänds till de svenska hushållen i kanal 3. Såsom Svea HovR funnit i sitt beslut d. 4 juni 1997, Ö 2768/96, innebär det beskrivna förfarandet att sändningen av bl.a. Efterlyst inte kan anses ha utgått från Sverige. YGL blir därför inte tillämplig på programmet i fråga.

I det ovan redovisade rättsfallet från Svea HovR fann HovR:n att det i den angivna situationen får lov att bli en prövning av hur förtalsfrågan skall handläggas enligt allmänt gällande regler om behörighet för svensk domstol och om rätt forum. En tillämpning av dessa regler ger vid handen att Stockholms TR är behörig domstol, som har att pröva den aktuella förtalsfrågan enligt de allmänt gällande reglerna om skadestånd vid förtal. Svarandenas invändning om rättegångshinder skulle således ogillas. Mot det redovisade resonemanget har svarandena invänt att en sådan handläggning utgör en diskriminering som står i strid med såväl grundlagen som EG-rätten och Europakonventionen.

Som tidigare sagts innebär den tekniska lösning som man valt för TV3:s del att sändningarna inte kan anses utgå från Sverige och därmed kan inte YGL tillämpas på dem. Enligt det aktuella HovR avgörandet får detta till följd att allmänna regler för behörighet och forum skall vinna tillämpning. Förhållandet innebär en olikabehandling av tv-sändningar beroende på om sändningen utgår från Sverige eller inte. Enligt svarandenas förmenande utgör detta förhållande en oacceptabel diskriminering.

Vad gäller den av svarandena åberopade olikabehandlingen finner TR:n att denna, i avsaknad av harmonisering på området, är att bedöma enligt de allmänna stadgandena i Romfördraget. Det får anses föreligga sådana omständigheter vad gäller bl.a. gränsöverskridande moment att artikel 59 i och för sig skulle kunna vara tillämplig. Bestämmelsen i 1 kap. 6 § YGL innehåller en reglering av lagens tillämpningsområde. Avgörande för YGL:s tillämplighet är från vilket land satellitsändningen utgår och inte sändarens nationalitet eller vilket etableringsland det är fråga om. Tanken med regleringen är att ansvaret för ett program skall vara samlat på det ställe där den som sist och slutligen utövar kontrollen över sändningen finns. Mot den angivna bakgrunden är avgränsningen av YGL:s tillämpningsområde inte diskriminerande. Det har heller inte framkommit att den leder till något diskriminerande resultat i EG- rättens mening.

Rätten delar svarandenas uppfattning att det är olyckligt att ansvarsfrågan för tv-sändningar via satellit blir bedömda enligt YGL respektive allmänna regler, beroende på från vilket land sändningarna skall anses utgå. Detta förhållande får anses kunna i vissa avseenden medföra sådana inskränkande effekter som, utan att vara diskriminerande i och för sig, kan omfattas av artikel 59 i Romfördraget.

I ett fall som det förevarande skall YGL inte tillämpas på den aktuella sändningen, något som följer av det aktuella HovR avgörandet. Om, såsom svarandena hävdar, frågan om skadeståndsansvar för innehållet i det aktuella programmet inte heller kan upptas till materiell prövning av svensk domstol enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, skulle detta få till följd att saken över huvud taget inte skulle kunna prövas vid svensk domstol.

Alternativet att det skulle konstateras att den som anser sig ha blivit utsatt för förtal i ett tv-program, som mottagits i svenska hem, inte kan få saken prövad i Sverige utan måste vända sig till domstol i utlandet för att få sin rätt med vad därav kan följa i form av ökade kostnader, praktiska svårigheter och andra komplikationer, ter sig än mer olyckligt och utgör en oacceptabel lösning. Människor, som i tv- program, riktade till svenska hushåll, anser sig ha blivit förtalade måste uppenbarligen kunna få till stånd en prövning av saken här i landet. Mot den redovisade bakgrunden får den påtalade olikabehandlingen av tv-sändningar beroende på varifrån sändningen utgår anses vara försvarlig. De av svarandena åberopade artiklarna i Europakonventionen föranleder inte TR:n att göra någon annan bedömning. Skäl inhämta förhandsbesked finns inte heller.

Sammanfattningsvis finner rätten således att den aktuella tvisten skall prövas med tillämpning av de allmänna reglerna om skadestånd vid förtal. Invändningen om rättegångshinder skall ogillas.

Slut. Svarandenas invändning om att det föreligger hinder mot rättegång ogillas.

H. A., B. W. och Strix Television (numera Silikon AB) överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sitt vid TR:n framställda avvisningsyrkande. De hemställde vidare att HovR:n skulle inhämta förhandsbesked från EG- domstolen i frågan om otillåten diskriminering.

HovR:n (hovrättslagmannen Göransson, referent, samt hovrättsråden Hökborg och Orlov-Lempert) meddelade d. 5 juli 2000 följande beslut: HovR:n, som i allt delar TR:ns bedömning, lämnar överklagandet utan bifall.

H. A., B. W. och Silikon överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och avvisa käromålet. De vidhöll sin begäran om förhandsbesked från EG-domstolen.

A. A. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Parterna har i HD vidhållit vad de anfört vid TR:n och i HovR:n. H. A. m.fl. har därutöver tillagt att meddelarfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) utesluter rättsligt ansvar i alla hänseenden för de gärningar som skadeståndsanspråket grundar sig på.

Det TV-program målet gäller producerades åt TV3 Broadcasting Group Limited, med säte i London, av Strix Television AB (numera Silikon AB). Programledare och anställda hos Strix var H. A. och B. W. Programmet sändes direkt från studio i Stockholm via kommunikationssatellit till London, där TV3 hade en programkontroll. Därifrån sändes programmet direkt och oförändrat till Sverige via satellit.

YGL är enligt 1 kap. 6 § tillämplig på radioprogram, varmed i grundlagen avses även bl.a. TV-program, som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Grundlagen är enligt samma bestämmelse tillämplig även på radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige. För radioprogram som förmedlas hit genom satellitsändning som inte utgår från Sverige gäller dock endast det mera begränsade skydd som följer av 1 kap. 7 § YGL.

Frågan om huruvida en satellitsändning skall anses utgå från Sverige har i ett par fall som liknar det nu aktuella bedömts av Justitiekanslern (1992-06-18, Dnr 657-92-31 och 1993-01-25, Dnr 4578-92-31). Med utgångspunkt i att TV3 fick anses ha sin avgörande redaktionella anknytningspunkt i London ansåg Justitiekanslern att en sändning i TV3 som förmedlade ett studioprogram från Stockholm inte kunde anses ha utgått från Sverige. HD gör samma bedömning. Detta innebär att den i målet aktuella sändningen inte omfattas av YGL i högre grad än som följer av 1 kap. 7 § YGL.

I 10 kap. 2 § YGL finns dock, som anmärks i 1 kap. 7 § 3 st., särskilda föreskrifter om rätt att bl.a. meddela uppgifter. Av bestämmelsen framgår att vad som sägs i 13 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen (TF) gäller i tillämpliga delar i fråga om rätten att meddela uppgifter för offentliggörande i radioprogram från utlandet. Vidare framgår att hänvisningen i 13 kap. 6 § TF till 1 kap. 1 § 3 och 4 st. samma lag därvid skall avse 1 kap. 2 § YGL.

Enligt 13 kap. 6 § TF gäller bl.a. meddelarfrihet i där angivna fall, med de undantag som framgår av bestämmelsen. Samma frihet får antas gälla för meddelare i förhållande till radiosändningar som utgår från utlandet. Meddelarfriheten enligt YGL framgår av 1 kap. 2 §. Innebörden av bestämmelsen, sedd i ljuset av det ensamansvar som gäller enligt 6 kap. och 8 kap. är att en talan mot meddelare om ansvar eller skadestånd inte får föras annat än i de särskilda undantagsfall då meddelaren enligt 13 kap. 6 § TF själv ansvarar för meddelandet eller då YGL inte alls är tillämplig.

Till grund för skadeståndsanspråket har lagts att H. A. och B. W. lämnat uppgifter som innebär förtal eller grovt förtal i det program målet gäller. De får emellertid anses ha lämnat sina uppgifter till redaktionen för TV3, som i enlighet med vad som förut sagts har bedrivit programverksamheten och också haft den avgörande redaktionella kontrollen över vad som sänts. H. A. och B. W. åtnjuter därmed det skydd som meddelarfriheten ger, och en skadeståndstalan mot dem grundad på att de uppgifter de lämnat inneburit förtal får följaktligen inte föras. Den mot dem förda talan bör därför avvisas.

Den talan som förs mot Strix (numera Silikon) grundas på bolagets principalansvar för H. A. och B. W. Strix har emellertid inte en sådan ställning när det gäller det utsända programmet att talan skulle ha kunnat föras mot bolaget om YGL varit tillämplig på sändningen. Att nu tillåta en sådan talan kan inte anses vara förenligt med de syften som bär upp meddelarskyddet. Även talan mot Strix bör därför avvisas.

Domslut

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns och TR:ns beslut avvisar HD A. A:s talan i målet.

HD (JustR:n Gregow, Svensson, Westlander, referent, Regner och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Parterna har i HD vidhållit vad de anfört vid TR:n och i HovR:n. H. A. och medparter har härutöver anfört att i vart fall vad som sägs i 10 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är tillämpligt på de gärningar som läggs H. A. och B. W. till last med följd att rättsliga anspråk skall prövas i den ordning som föreskrivs i YGL.

Det TV-program som målet gäller producerades av Strix Television Sverige AB (numera Silikon AB) för TV3 Broadcasting Group Limited (TV3) med säte i London. H. A. och B. W. var anställda hos Strixbolaget och medverkade i programmet som programledare. Programmet sändes direkt från studio i Stockholm via kommunikationssatellit till TV3:s programkontroll i London och därifrån direkt och oförändrat via satellit till Sverige.

Enligt 1 kap. 6 § 1 st. YGL är lagen tillämplig på sändningar av televisionsprogram (se 1 kap. 1 § 3 st.), som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Sändningar som riktas till en satellit (upplänkning) för vidare förmedling är inte riktade till allmänheten i den bemärkelse som avses i lagrummet. Om en sådan sändning är avsedd att slutligt tas emot av allmänheten skall den dock i yttrandefrihetsrättsligt avseende i viss mån behandlas på samma sätt som andra televisionsprogram. Detta framgår av 2 st. i 6 §, enligt vilket det som föreskrivs i lagen om televisionsprogram i allmänhet också gäller i fråga om televisionsprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige. En sändning anses enligt förarbetena utgå från Sverige om upplänkningen sker från svenskt jurisdiktionsområde eller från utlandet efter programtransport från Sverige genom tråd eller radiolänk (prop. 1990/91:64 s. 52 f. och s. 109 f.).

Den nu redovisade regleringen innebär alltså att det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet är tillämpligt på sådan massmedial sändningsverksamhet via satellit som inleds med en sändning som utgår från Sverige. Vad detta betyder mera exakt ger ordalagen i 1 kap. 6 § 2 st. YGL inte något direkt svar på. I viss mening kan TV3:s nu aktuella sändning sägas ha utgått från Sverige eftersom programmet direktsändes från en studio här i landet. Frågan är dock om "utgår från" skall ges betydelsen att det avgörande är att programmet så att säga startade här för att sedan vidaresändas i olika etapper för slutligt mottagande av den svenska allmänheten. Den frågan bör besvaras med ledning av de principer på vilka det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet bygger.

Utgångspunkten i YGL är liksom i tryckfrihetsförordningen (TF) att grundlagen är tillämplig på yttranden i Sverige. Så framgår motsatsvis av 13 kap. TF att 1-12 kap. TF gäller skrifter som trycks i Sverige. På motsvarande sätt är 1-9 kap. YGL i första hand tillämpliga på bl.a. televi sionsprogram som sänds till allmänheten från sändare i Sverige (jfr 10 kap. 2 § YGL). För vissa vidaresändningar av program gäller dock enligt 1 kap. 7 § YGL inte alla dessa bestämmelser. Å andra sidan innebär 1 kap. 6 § 2 st. YGL en viss utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde. Även om förarbetena till den föreskriften inte är alldeles klargörande torde man kunna anta att denna i första hand är avsedd att täcka det fallet att en rent "teknisk" programtransport sker till en satellit varifrån programmen sprids direkt till allmänheten i Sverige. I ett sådant fall försiggår ingen egentlig programverksamhet utanför Sverige.

Bestämmelserna i YGL om ensamansvar och därmed sammanhängande föreskrifter bygger på att programverksamheten bedrivs här i landet. Detta kan vara fallet även när som nyss sagts en sändning av programmen sker från en satellit direkt till allmänheten. Om programverksamheten däremot bedrivs i utlandet saknas i mycket förutsättningar för en tillämpning av det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet med ensamansvar. Av detta får anses följa att YGL:s allmänna bestämmelser om televisionsprogram bör vara tillämpliga i det förra fallet men inte i det senare. Avgörande för om programverksamheten bedrivs i Sverige eller i utlandet bör därvid vara var bestämmandet över programinnehållet utövas vid sändningen och inte var ett program faktiskt kommer till eller hur den tekniska transporten sker (jfr Wennberg m.fl., Yttrandefrihetsgrundlagen, 2 uppl. 1999 s. 40).

Det i målet ifrågavarande programmet kan därför inte anses ha utgått från Sverige eftersom det först sändes till det företag som stod för programverksamheten, nämligen TV3 i London, och därifrån länkades upp till satellit och sedan vidaresändes till allmänheten i Sverige. Till följd härav är vad som sägs i 1-9 kap. YGL inte tillämpligt på sändningen.

Regleringen avgränsar Sveriges jurisdiktion i det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och kan inte anses innebära någon otillåten diskriminering av företag som bedriver programverksamhet utanför Sverige.

Den i HD gjorda invändningen att H. A. och B. W. åtnjutit meddelarfrihet enligt 10 kap. 2 § YGL och att till följd härav något rättsligt ansvar inte kan utkrävas gäller en fråga om det skadeståndsrättsliga ansvaret för yttrandena och inte en fråga om processhinder (jfr NJA 1999 s. 275). Den skall därför inte prövas nu utan i den fortsatta rättegången.

På grund av det anförda skall såsom TR:n och HovR:n funnit H. A:s och medparters invändning om rättegångshinder ogillas.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD:s beslut meddelades d. 5 juni 2002 (mål nr Ö 3134-00).