NJA 2005 s. 884

A.A. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot H.A., B.W. och Financial Hearings Scandinavia AB som framgår av tingsrättens mellandom.

Tingsrätten (f.d. chefsrådmannen Magnus Åkerdahl, rådmannen Anna- Lena Järvstrand och tingsfiskalen Mathias Säfsten) anförde i mellandom den 30 januari 2004:

Bakgrund

Den 30 oktober 1997 sändes i TV3 programmet ”Efterlyst” där H.A. och B.W. var programledare, båda anställda av dåvarande Strix Television Sverige AB, numera Financial Hearings Scandinavia AB (fortsättningsvis benämnt produktionsbolaget). Programmet innehöll ett längre inslag om A.A. där det framgick att han var HIV-positiv. Det påstods också att han smittat andra människor och lämnades uppgifter om hans karaktär och leverne. A.A:s porträttbild visades upp men han namngavs inte.

I anledning av inslaget väckte A.A. talan mot H.A., B.W. och produktionsbolaget och yrkade att tingsrätten skulle förplikta dessa att solidariskt och genast till A.A. utge 300 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från den 30 oktober 1997 till dess betalning sker.

Till grund för talan mot H.A. och B.W. anförde A.A att dessa genom att utpeka A.A. såsom brottslig och klandervärd i sitt levnadssätt, utan att varken vara skyldiga att yttra sig eller att det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt, gjort sig skyldiga till förtal som fått stor spridning och medfört allvarlig skada, vilket enligt 5 kap. 1 och 2 §§ BrB utgör ett grovt förtal, i allt fall förtal, för vilket de enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen är skadeståndsskyldiga.

Till grund för talan mot produktionsbolaget anförde A.A. att produktionsbolaget såsom arbetsgivare/uppdragsgivare, enligt 3 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen, är ansvarigt för de brott som de anställda begår i tjänsten. H.A. och B.W. har i tjänsten som programledare i programmet ”Efterlyst”, vilket är producerat av produktionsbolaget, yttrat sig på ett sådant sätt att A.A. utsatts för grovt förtal, i allt fall förtal.

H.A., B.W. och produktionsbolaget (gemensamt benämnda svarandena) bestred skadeståndsskyldighet och anförde till grund härför att något skadeståndsansvar inte föreligger då de som grovt förtal alternativt förtal angivna uppgifterna i TV3:s sändningar omfattas av H.A:s och B.W:s meddelarfrihet, att något principalansvar enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen för produktionsbolaget inte föreligger då det inte utövar bestämmandet över programinnehållet i TV3:s Sverigesändningar och att skadeståndsskyldighet för förtal i vart fall inte föreligger då det varit försvarligt att lämna de omstämda uppgifterna, vilka är sanna eller har skälig grund.

Svarandena yrkade att tingsrätten skulle avvisa A.A:s talan enär den - i den mån den skall prövas enligt svensk rätt - endast kan prövas i den i YGL stadgade ordningen mot där angiven ansvarig.

I beslut av den 25 januari 1999 fann tingsrätten att den aktuella tvisten skall prövas med tillämpning av de allmänna reglerna om skadestånd vid förtal samt ogillade tingsrätten svarandenas invändning om rättegångshinder.

I beslut den 7 juni 2000 lämnade Svea hovrätt svarandenas överklagande utan bifall. HD ogillade genom beslut den 5 juni 2002 (NJA 2002 s. 314) svarandenas invändning om rättegångshinder. HD konstaterade dels att det ifrågavarande programmet inte kan anses ha utgått från Sverige eftersom det först sändes till det företag som stod för programverksamheten, nämligen TV3 i London, och därifrån länkades upp till satellit och sedan vidaresändes till allmänheten i Sverige, dels att vad som sägs i 1-9 kap. YGL till följd härav inte är tillämpligt på sändningen.

HD anmärkte vidare att den invändning som gjordes av svarandena i HD innebärande att H.A. och B.W. åtnjutit meddelarfrihet enligt 10 kap. 2 § YGL till följd varav rättsligt ansvar ej kan utkrävas, gäller en fråga om det skadeståndsrättsliga ansvaret för yttrandena och inte en fråga om processhinder. Invändningen skulle därför prövas inom ramen för den fortsatta rättegången.

Mellandom

Vid den vid tingsrätten fortsatta muntliga och skriftliga förberedelsen yrkade svarandena att tingsrätten genom mellandom fastställer att något skadeståndsansvar inte föreligger då de som grovt förtal alternativt förtal angivna uppgifterna i TV3:s sändningar omfattas av H.A:s och B.W:s meddelarfrihet. Käranden hade intet att invända häremot och tingsrätten höll huvudförhandling i målet varvid mellandomstemat slutligt fastställdes enligt följande.

Tingsrätten skall fastställa att H.A. och B.W. inte är skadeståndsskyldiga för de som grovt förtal alternativt förtal angivna uppgifterna i TV3:s sändning av programmet ”Efterlyst” den 30 oktober 1997 enär de åtnjutit meddelarfrihet enligt 10 kap. 2 § YGL.

Svarandena har yrkat bifall till mellandomstemat medan käranden har yrkat att tingsrätten lämnar det utan bifall.

Grunder och utveckling av talan

H.A., B.W. och produktionsbolaget

Kanalen TV3 drevs vid den i målet aktuella tidpunkten av Broadcasting Group Ltd som hade sitt säte i London. Programmet ”Efterlyst” producerades av det bolag som då hette Strix Television Sverige Aktiebolag. Båda bolagen ingick i Modern Time Group (MTG) koncernen. Moderbolaget i MTG-koncernen har sitt säte i Sverige. I koncernen ingår även andra nationellt anpassade kanaler för publik i Skandinavien och Baltikum. Även dessa kanaler har säte i London.

TV3 Sverige är exklusivt inriktad på svensk publik. Under tiden 18.30-21.30, s.k. primetime, är drygt hälften av programmen som sänds egenproducerat svenskt material, som t.ex. programmen ”Efterlyst”, ”Insider” och ”Fame factory”. Av den svenska publiken uppfattas TV3 som en svensk kanal, vilket också bekräftas av att TV3 finns med i t.ex. dagstidningarnas tv-tablåer. Kanalen är således en del av det svenska medieutbudet. Enligt HD skall sändning av program från London emellertid inte anses utgå från Sverige i YGL:s mening. Detta till trots kan meddelarfrihet enligt 10 kap. 2 § YGL gälla för medverkande i de aktuella sändningarna.

Om meddelarfrihet är följande att säga: Meddelarfriheten är ett utflöde av den i Sverige gällande yttrande- och tryckfriheten, vilken har till grundläggande syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Tanken är att människor fritt och utan att riskera rättsliga konsekvenser skall kunna vända sig till media med upplysningar och tips men också kunna medverka i media utan att riskera rättsliga konsekvenser. Meddelarfriheten är utformad som en rätt för varje svensk medborgare att till utgivare, redaktion, nyhetsbyrå och företag för framställning av filmer eller ljudupptagningar lämna uppgifter i vilket ämne som helst och den innefattar också en rätt att anskaffa uppgifter för uppgiftslämnande eller offentliggörande. Ingen begränsning får göras som inte följer av YGL.

I förevarande fall har rätten att ta ställning till om vissa personer omfattas av de allmänna reglerna om meddelarfrihet enligt TF och YGL. Av 10 kap. 2 § YGL framgår nämligen att meddelarfrihet gäller även i förhållande till den som sänder TV-program från utlandet oavsett om sändningarna omfattas av YGL eller inte. Vidare framgår vid en jämförelse med 10 kap. 1 § YGL att om meddelarfrihet skall gälla vad som stadgas i 13 kap. 6 § TF i tillämpliga delar.

Meddelarfrihet gäller även för skrift som trycks utomlands och som utges i Sverige utan att huvudsakligen vara avsedd för spridning här och för vilken det följaktligen inte heller utfärdats något utgivningsbevis - låt vara att den är på marginalen något mer begränsad. På samma sätt gäller att även i de fall där en sändning inte i sig omfattas av YGL gäller en meddelarfrihet. Vad angår TV-program som produceras utomlands men som är avsedda för huvudsaklig spridning i Sverige - såsom exempelvis ”Efterlyst” - skall jämförelse göras med en tryckt skrift som produceras utomlands men som huvudsakligen är avsedd för spridning i Sverige och då gäller full meddelarfrihet och de meddelarbrott som kan bli aktuella framgår av 7 kap. 3 § TF.

Enligt 13 kap. 6 § TF andra stycket kan en meddelare jämföras med den som medverkar i framställning i periodisk skrift såsom författare eller annan upphovsman eller genom tillhandahållande av skrift för tryckning och utgivning. I förarbetena framhålls att regeln är ny men att den endast kodifierar vad som redan anses gälla i praxis, nämligen att främst journalister med anknytning till utländska tidningar och medier skall vara skyddade av TF. Skyddet är konstruerat på samma sätt som för anskaffare och meddelare till sådana utländska skrifter som inte har någon närmare anknytning till Sverige.

Meddelare är inte endast de som man först tänker på när man hör ordet, nämligen en tipsare eller någon som kommer till en tidnings- eller TV- redaktion med uppgifter utan det är också de som medverkar. H.A. och B.W. som medverkande i TV-programmet ”Efterlyst” tillhör den kategori som omfattas av meddelarfriheten.

Oavsett om det är den fulla meddelarfriheten eller den på marginalen mer begränsade, som regleras i 13 kap. 6 § TF, som är tillämplig, utesluts skadeståndsrättsligt ansvar för H.A. och B.W. för de yttranden som käromålet grundar sig på.

A.A.

Det är riktigt att TV3 beter sig som en svensk TV-kanal och att målgruppen är den svenska befolkningen. Kanalen är emellertid inte en del av den svenska medievärlden eftersom man valt en annan konstruktion - att sända från London för att inte hamna under svensk jurisdiktion. HD har också slagit fast att sändarlandsprincipen gäller och att YGL - med undantag av 10 kap. 2 § - inte är tillämplig på sändningen.

Även om kanalen är engelsk kan man konstatera att i förevarande fall är såväl programmet som det producerande bolaget svenskt, vilket komplicerar bilden eftersom det saknas förutsättningar att tillämpa det tryckfrihetsrättsliga systemet med ensamansvar när programverksamheten bedrivs utomlands. Den vedertagna uppfattningen att programverksamheten anses bedrivas där bestämmandet av programinnehållet utövas och inte där programmet kommer till eller den tekniska transporten sker är i och för sig rimlig. Man måste dock förstå var de olika momenten äger rum och i detta ligger motsägelser som är svårförståeliga. Svårigheten ligger i att särskilja begreppet programverksamhet från begreppet programkontroll som också används. Det finns en viss risk för att begreppen blandas ihop både av domstolar och myndigheter samt övriga som har att rätta sig efter regelsystemet. Sändarlandsprincipen, som i sig inte är svår att tillämpa, blir problematisk när den motiveras med den plats där programverksamheten bedrivs. Då uppstår nämligen en kontradiktion beroende på att det redaktionella arbetet med utformningen av programmen och bestämmandet av programinnehållet beslutas av produktionsbolaget i Stockholm. Programmet transporteras till London via kommunikationssatellit och därifrån länkas det upp från programkontrollen till den satellit som sänder till den svenska allmänheten. Programmet direktsänds i Sverige vilket innebär att allmänheten har möjlighet att ringa in till programmet och vara med i sändning. Tiden från att ett yttrande fälls i direktsändning i studio i Stockholm och till dess allmänheten nås av det här meddelandet understiger en halv sekund. Programkontrollen utövar ingen kontroll över programmet i dess språkliga betydelse utan det är egentligen endast en teknisk sändningskontroll. Alla kanaler har en programkontroll och den syftar främst till att tekniskt kunna kontrollera sändningen och då inte innehållet utan tekniken. Programkontrollen syftar främst till att skydda sändningen mot obehörigt intrång, terrorism, krig osv. I praktiken utövas kontrollen flera sekunder efter att det oönskade innehållet ändå har kommit ut. Man måste först uppmärksamma att ingrepp erfordras och därefter måste man ”trycka på knappen” och då bryts sändningen. Då har vissa yttranden redan hunnit nå ut. Man måste alltså skilja på programverksamhet och programkontroll. Programkontrollen innefattar ingen som helst redaktionell kontroll över innehållet utan är bara en teknisk besittning av möjligheten att sända. Av detta kan man sluta sig till att den så kallade programkontrollen och inflytande över dess innehåll i London inskränker sig helt till att välja att sända programmet osett eller att stoppa det kort efter att det redan har nått allmänheten. Någon annan valmöjlighet finns alltså inte i London. Den ansvarige utgivaren eller motsvarande som antas finnas i London utövar alltså inget verkligt inflytande utan förhållandena liknar närmast vad som gäller när utgivare varit utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunnat utöva den befogenhet som tillkommer en utgivare.

Meddelarfriheten är en frihet som härrör ur tryckfriheten och har funnits länge i vårt rättssystem. I sin moderna form beskrivs den enligt följande: ”I princip bör det stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst, då syftet därmed är offentliggörande i tryckt skrift. För att denna rätt skall erhålla en fast begränsning synes det dock nödvändigt att angiva den personkrets, till vilken meddelandet får lämnas. Rätten att lämna meddelandet bör gälla, då mottagarna är skriftens författare eller utgivare. Med hänsyn särskilt till den periodiska pressens arbetsförhållanden bör med dessa jämställas redaktion, då särskild sådan finnes för skriften. Däremot synes det icke vara möjligt att giva ett meddelande, som först i andra hand är avsett att nå författare, utgivare eller redaktion, en privilegierad ställning” (SOU 1947:60 s. 51). Meddelaren definieras således som någon som lämnar en uppgift av vad slag det vara månde till någon som tillhör en privilegierad krets och som tar över ansvaret för det som annars skulle vara en straffbar gärning; den ensamansvarige övertar det ansvar som annars skulle åvila meddelaren om denne varit en vanlig person som lämnade meddelande till omgivningen. För det fall att man underlåtit att utse och ange utgivare eller om författaren förblivit anonym finns ett subsidiärt ansvar. Meddelarfriheten förutsätter således ett primärt eller subsidiärt ensamansvar. Meddelarfriheten är inskränkt i avseende på allvarliga brott mot rikets säkerhet och utlämnande av sekretessbelagd handling samt uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt; jfr 7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL. Utvidgad är den dock i avseende på meddelanden till program som sänds från sändare utanför Sverige.

Meddelarskyddet har vuxit fram parallellt med ensamansvaret. Lagstiftaren befriar medverkande från ansvar eftersom man i utbyte utser någon annan som är ansvarig. Ensamansvaret är till sin natur exklusivt, successivt och formellt. En i lagen fastställd person - vanligen utgivaren - bär ensam ansvaret för vad som yttrats eller skrivits varvid andra medverkande undgår det ansvaret. TF och YGL är konstruerade för det tänkta normalfallet då ett programföretag i god ordning utsett en utgivare. Den enskilde som anser sig kränkt kan väcka talan mot den behörigt utsedde utgivaren eller annan ansvarig person som efter sedvanlig prövning enligt YGL eventuellt anses ansvarig för det inträffade. I samtliga situationer har man utpekat ersättare för det fall man underlåtit att utse en utgivare. Inte i något fall ställs den enskilde inför situationen att det skulle saknas någon att ställa till ansvar.

Avslutningsvis kan konstateras att meddelarfriheten endast gäller meddelande som lämnas till någon som har faktisk möjlighet att offentliggöra det och som ingår i den skyddade kategorin av mottagare som finns angiven i lagen. Både H.A. och B.W. var väl medvetna om att de inte lämnade några uppgifter till författare eller andra upphovsmän, utgivare, redaktion, nyhetsbyråer eller företag för framställning av film eller ljudupptagningar. De lämnade uppgifterna direkt till allmänheten som nåddes av uttalandena mindre än en halv sekund senare. Däremellan fanns ingen skyddskrets. Det fanns inga personer som man överlämnade till. Det är riktigt som har sagts att en meddelare kan vara en författare, en journalist eller en fotograf. Vad som är avgörande är till vem vederbörande överlämnar sina uttalanden eller uppgifter. I de fall där fotografer ansetts vara meddelare har de lämnat sina alster till en tidningsredaktion eller en film till ett filmbolag för distribution till allmänheten. Däremot har såväl Justitiekanslern som HD underkänt att man lämnar meddelande till en vid krets även om det i den kretsen ingår personer som skulle kunna vara privilegierade mottagare.

I förevarande fall skall H.A. och B.W. inte ses som meddelare utan som upphovsmän. Yttrandena är deras egna och de är att anse som upphovsmän och inte som meddelare som har överlämnat uppgifter till en skyddskrets. De skall därför också ansvara för de lämnade uppgifterna, vilka inte omfattas av meddelarfrihet.

Domskäl

De grundläggande bestämmelserna till skydd för yttrandefriheten i det svenska samhället återfinns i RF; frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (2 kap. 1 § första stycket 1). Yttrandefriheten för det tryckta ordet har ett särskilt grundlagsskydd genom TF. Yttrandefriheten för vissa andra uttrycksformer regleras i YGL, som bygger på de bärande principerna i TF. Enligt 1 kap. 1 § YGL är varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad en rätt att i bland annat ljudradio, television och vissa liknande överföringar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Meddelarfrihet råder även beträffande dessa medier och bestämmelsen härom återfinns i 1 kap. 2 § YGL:

Varje svensk medborgare är tillförsäkrad rätt att till författare och andra upphovsmän samt till utgivare, redaktioner, nyhetsbyråer och företag för framställning av tekniska upptagningar lämna uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande i radioprogram och sådana upptagningar. Han har också rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgiftslämnande eller offentliggörande. I dessa rättigheter får inga andra begränsningar göras än som följer av denna grundlag.

Att vad som sägs i lagen om radioprogram också gäller program i television uttrycks särskilt i YGL:s inledande paragraf.

Meddelarfriheten enligt regleringen i TF och YGL bör ses mot bakgrund av det s.k. ensamansvaret, som innebär att ansvaret för eventuellt tryckfrihetsbrott ligger på utgivaren eller på den som underlåtit att utse utgivare när så borde ha skett (sekundärt ansvar). Meddelarfriheten och ensamansvaret framstår här som två sidor av samma mynt.

Av 10 kap. 2 § YGL jämförd med 10 kap. 1 § YGL framgår att bestämmelserna om meddelarfrihet i YGL gäller bl.a. när program sänds från sändare i utlandet. Den meddelarfrihet som således gäller med stöd av förstnämnda bestämmelser saknar samband med något ensamansvar. Detta följer av att 1-9 kap. YGL, vari ingår bl.a. bestämmelser om ensamansvar, inte gäller i de situationer som avses i 10 kap. 2 §, dvs. bland annat den då sändningen utgår från sändare utanför Sverige. Regleringen är med andra ord haltande.

I 10 kap. 1 § andra stycket YGL hänvisas i fråga om meddelarfrihet till 13 kap. 6 § TF. Vad som där stadgas om meddelarbrott är emellertid inte aktuellt för tillämpning i förevarande fall eftersom A.A. inte påstått att H.A. och B.W. begått meddelarbrott.

I och med HD:s bedömning med anledning av överklagandet i detta mål är det fastslaget att förevarande program skall anses ha utgått från sändare utanför Sverige. Härav följer att den meddelarfrihet som aktualiseras är den meddelarfrihet som framgår av 10 kap. 2 § YGL och som således dels saknar koppling till något ensamansvar, dels är något mer inskränkt än den ”vanliga” meddelarfriheten. Inskränkningen saknar dock betydelse i detta fall.

Den fråga som tingsrätten nu ställs inför är om H.A. och B.W. tillhör den personkrets som åtnjuter meddelarfrihet enligt YGL. Vid bedömningen saknar det som redan framgått betydelse att någon ensamansvarig inte finns i Sverige.

Som HD angett i sitt beslut har programverksamheten bedrivits i London. I detta ligger att bestämmandet över programinnehållet vid sändningen har utövats i London. Det kan övervägas om inte de som utövar denna ledning bör likställas med en tidnings- eller nyhetsredaktion. Med detta betraktelsesätt skulle H.A. och B.W. kunna sägas ha lämnat sina uppgifter till en redaktion för programmet och därmed anses vara meddelare i ”klassisk” mening.

Emellertid ingår i den skyddade personkretsen enligt YGL vid sidan av meddelare, anskaffare, författare och annan upphovsman även de som framträder i programmet (se 5 kap. 3 § första stycket YGL). Som ”framträdande” kan bland andra reportrar, föredragshållare, uppläsare, skådespelare och sångare betecknas (se Strömberg, Tryckfrihetsrätt, 14:e uppl. 2003 s. 105 f. och Strömberg & Axberger, Yttrandefrihetsrätt, 2004 s. 124).

Övervägande skäl föreligger för att anse att H.A. och B.W. genom sin medverkan i ”Efterlyst” vid aktuellt tillfälle har framträtt i program på sätt som avses i YGL. Redan med denna bedömning har H.A. och B.W. åtnjutit meddelarfrihet och skall deras yrkande enligt mellandomstemat vinna bifall.

A.A. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ändra tingsrättens mellandom och ogilla H.A:s m.fl. yrkande om fastställelse att H.A. och B.W. inte är skadeståndsskyldiga för uppgifter i TV3:s sändning av programmet ”Efterlyst”, eftersom de åtnjutit meddelarfrihet enligt 10 kap. 2 § YGL.

H.A., B.W. och Financial Hearings Scandinavia AB bestred ändring.

A.A. överklagade och yrkade bifall till sin i hovrätten förda talan.

H.A. och medparter bestred ändring.

H.A. och medparter åberopade ett rättsutlåtande av professor Hans- Gunnar Axberger.

Betänkande