NJA 2003 not 15

Den 2:a. 15. (Ö 912-02) M.K. mot RÅ ang. tillstånd till prövning i HovR av mål om hastighetsöverträdelse m.m. I mål mellan åkl. och M.K. ang. hastighetsöverträdelse m.m. vid Mariestads TR dömde TR:n 5/4 01 M.K. till dagsböter. Sedan M.K. överklagat domen i Göta HovR fann HovR:n i beslut 29/1 02 inte skäl att meddela prövningstillstånd. TR:ns avgörande skulle därför stå fast. M.K. yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n. RÅ förklarade sig inte ha någon erinran mot att sådant tillstånd meddelades.

HD, på förslag av föredraganden: Skäl. M.K. åtalades vid Mariestads TR för otilllåtet innehav av laserstörare och för att ha fört personbil med en hastighet av 140 km/tim där högsta tillåtna hastighet var 90 km/tim.

Vid TR:n förnekade M.K. att han hade kört bilen som förts i för hög hastighet. Han åberopade därvid uppspelning av två videoband med dels inspelning från en rekonstruktion från den plats där två poliser uppgett sig ha sett M.K. i bilen, dels polismännens inspelning från efterföljandet av bilen. Inspelningarna åberopades till stöd för att M.K. inte hade kört bilen. De åberopade videoinspelningarna spelades inte upp vid huvudförhandlingen. TR:n dömde M.K. för otillåtet innehav av laserstörare och hastighetsöverträdelse till 50 dagsböter.

M.K. överklagade domen och yrkade att han skulle frikännas. Han åberopade på nytt uppspelning av videobanden. I HD har M.K. dessutom bl.a. åberopat förhör med den person som enligt honom fört bilen vid det aktuella tillfället. Vidare har M.K. åberopat en stillbild från videoinspelningen för att visa att veckokalibreringen inte utförts enligt gällande föreskrifter. M.K. har också anfört att påföljden för den nu aktuella brottsligheten enligt praxis brukar bestämmas till penningböter.

För att HovR:n skall ge tillstånd till målets prövning där krävs inte att HovR:n är övertygad om att TR:ns avgörande är oriktigt, utan det är tillräckligt att det finns utrymme för tvivel om avgörandets riktighet. Häri ligger en viktig rättssäkerhetsgaranti. (Jfr prop. 1992/93:216 s. 57 f. samt t.ex. NJA 1997 s. 41.)

Med hänsyn till vad M.K. åberopat finns det sådant utrymme för tvivel om huruvida TR:ns dom är rätt i sak, att tillstånd till målets prövning i HovR:n skall meddelas.

Avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n.

Den 4.e. 16. (Ö 966-03) Framställning om utlämning till Österrike av B.M. Justitieministeriet i Österrike begärde i en framställning av 20/1 03 att B.M. skulle utlämnas till Österrike. Till stöd för framställningen åberopades ett häktningsbeslut av 16/1 02 från Landesgericht i Innsbruck. Av häktningsbeslutet framgår att B.M. var häktad i sin frånvaro som misstänkt för grovt yrkesmässigt bedrägeri i Österrike under tiden 21/6 96 till 17/11 00. Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till RÅ och utredning verkställts, överlämnade RÅ enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD. B.M. motsatte sig utlämning.

HD:s yttrande: Enligt häktningsbeslutet är B.M. misstänkt för att tillsammans med andra personer ha vilselett företrädare för en österrikisk bank att bevilja honom och medgärningsmännen lån om sammanlagt 4,3 miljoner österrikiska schilling. Härvid skall han ha använt förfalskade och oriktiga handlingar och bl.a. som säkerhet för lånebeloppet ha överlämnat en bankgaranti utfärdad av en icke existerande privat handelsbank i Montenegro. Gärningen motsvaras i svensk rätt av brottet grovt bedrägeri, för vilket det är stadgat fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

B.M. har förnekat brott och motsatt sig utlämning under åberopande endast av att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Han har vitsordat att han erhållit lån av den österrikiska banken, men bestritt att han sökt vilseleda denna och att han använt sig av förfalskade eller oriktiga handlingar. Han har gjort gällande att den uppgivna banken i Montenegro existerar och att det i stället är han själv som har blivit lurad. B.M. har emellertid inte i något avseende styrkt sina påståenden.

Österrike har liksom Sverige tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Det åberopade häktningsbeslutet är meddelat av österrikisk domstol. Av vad som förekommit i ärendet framgår inte att beslutet är uppenbart oriktigt. Beslutet skall därför enligt 9 § 3 st. utlämningslagen godtas.

HD finner sammanfattningsvis att något hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen inte föreligger mot den begärda utlämningen.