NJA 2003 s. 174

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å I.M-D. för grov misshandel och vållande till annans död samt å K.Z. för vållande till annans död enligt följande gärningsbeskrivningar: I.M-D. har från eftermiddagen d. 26 febr. 2002-natten mot d. 27 febr. 2002 i sin och K.Z:s lägenhet på Gärdebyplan i Spånga uppsåtligen misshandlat sin knappt treårige styvson M. genom att tilldela denne ett antal slag och sparkar i magen och över bröstkorgen. Misshandeln medförde frakturer på sex revben, en fraktur på blygdbenet och ett hål i tjocktarmen. Till följd av skadorna, främst blygdbensfrakturen och den därmed sammanhängande perforationen av tjocktarmen har M. avlidit natten till d. 27 febr. 2002 i akut bukhinneinflammation vilket dödsfall I.M-D. vållat genom misshandeln. - Misshandeln är att anse som grov då den präglats av synnerlig hänsynslöshet och råhet. - K.Z., sjukvårdsutbildad och moder till M., har vid samma tillfälle, sedan hon blivit varse att han under dagen d. 26 febr. 2002 grovt misshandlats och tillfogats allvarliga skador och med vetskap om att han vid tidigare tillfällen blivit utsatt för allvarlig misshandel med revbensfrakturer som följd, genom att underlåta att vidta de åtgärder som varit påkallade för att se till att M. kommit under adekvat vård, vållat dennes död.

Alternativt yrkade åklagaren ansvar å I.M-D. för vållande till annans död enligt följande gärningsbeskrivning: I.M-D., vilken var styvfar till M. och under vars vård och fostran denne stått, har d. 26 febr. 2002, efter det att M. i Spånga, Stockholm, samma dag tillfogats svåra inre skador bestående i perforation av tjocktarmen med bukhinneinflammation som följd vilken lett till M:s död samt dessutom ett flertal mycket smärtande frakturer, vilka skador I.M-D. inte kunnat undgå att observera, underlåtit att tillse att M. kommit under erforderlig vård, varigenom I.M- D. genom sin underlåtenhet vållat M:s död.

Åklagaren yrkade vidare att I.M-D. skulle utvisas ur riket.

I.M-D. förnekade att han hade gjort sig skyldig till grov misshandel och vållande till annans död enligt åklagarens förstahandsyrkande samt bestred åklagarens särskilda yrkande om utvisning. Han förnekade även att han hade gjort sig skyldig till vållande till annans död enligt åklagarens alternativyrkande. K.Z. förnekade att hon hade gjort sig skyldig till vållande till annans död.

TR:n (ordf. chefsrådmannen Viksten) meddelade dom i målet d. 13 nov. 2002.

Domskäl I domskälen anförde TR:n bl.a. följande:

Åklagaren har utvecklat åtalet och därvid anfört bl.a.: I.M-D. och K.Z. är gifta med varandra. K.Z:s son M., som på det sätt som påståtts under ansvarsyrkanden, avled d. 26 febr. 2002 skulle ha blivit tre år d. 8 mars i år. K.Z. arbetar som sjukvårdsbiträde på ett sjukhem för äldre personer. I.M-D. är städare. Sedan aug. 2001 har S-L.N. haft tillsyn över M. på dagarna i egenskap av dagmamma. På fredagarna och vid vissa andra tillfällen har E.L. varit dagmamma för M. I.M-D. var den som regelmässigt hämtade och lämnade M. hos dagmamman. Det skedde också d. 26 febr. Han var hos dagmamman S-L.N. vid 15.30-tiden för att hämta M. varefter han och M. gick hem. Då K.Z. något senare kom hem hörde hon skrik och barnagråt i trapphuset. När hon kom in i lägenheten såg hon I.M-D. i badrummet hålla M. i ett grepp över nacken. Klockan var då omkring 16.40. Enligt makarna visade pojken inte andra särskilda tecken på sjukdom än kräkningar och feber. För febern fick han ett stolpiller Alvedon av K.Z. Mellan 02.00-03.00 d. 27 febr. hittade K.Z. pojken liggande livlös vid sängen i hans rum. Polis och ambulans kallades till platsen. Ambulanspersonalen kunde se att pojken var kall och livlös och att likstelhet börjat inträda. Det konstaterades att han var död vid ankomsten till Karolinska sjukhuset. Vid en ytlig betraktelse fanns det inte några tecken på skador på barnet, bortsett från intorkade spyor i ansiktet. Vid dödsfallsundersökning gjordes dock andra fynd. Pojken hade ett stort antal färska revbensfrakturer, en bäckenbensfraktur och ett hål på tjocktarmen. Det befanns även att han hade en utvecklad bukhinneinflammation samt ett antal utläkta revbensfrakturer. Fynden medförde att det fattades beslut om en utvidgad rättsmedicinsk obduktion. Senare greps makarna. De anhölls och häktades. K.Z. försattes dock på fri fot d. 20 mars. Under förundersökningen framkom att M. inte visat några tecken på att vara skadad under tiden närmast före dödsfallet och fram till d. 26 febr., då han hämtades hos dagmamman av I.M-D. Inte heller tidigare hade det observerats några skador på M. Det kom dock fram att han efter trettondagshelgen 2002 haft en lätt haltande gång. Det framgick också att han vid flera tillfällen då han skulle hämtas av I.M-D. visat motvilja mot att följa med denne. På kvällen d. 26 febr. ringde K.Z. dagmamman och sade att M. inte skulle komma nästa dag därför att han var sjuk. Hon sade även att I.M-D. fortsättningsvis inte skulle hämta pojken.

Närmare hörda över åtalet har I.M-D. och K.Z. uppgivit.

I.M-D.: Han träffade K.Z. under år 2000 och de gifte sig i maj 2001. De ligger nu i skilsmässa och först i dag har han fått se sitt och K.Z:s gemensamma barn som är tre månader gammalt. När han och K.Z. bodde ihop brukade han lämna hennes barn M. hos dagmamman på morgonen och även hämta pojken på eftermiddagen. D. 26 febr. lämnade han M. hos dagmamman omkring kl. 07.25 och gick till sitt arbete. Någon gång mellan kl. 15.00 och kl. 15.30 hämtade han M. hos dagmamman. Pojken ville fortsätta att leka och var inte glad över att bli hämtad. Dagmamman hjälpte pojken att få på sig kläderna. I.M-D. tog honom sedan i barnvagnen och började gå hemåt. Det var mycket snö och M. fick därför lämna vagnen och gå själv. De lekte snöbollskrig under vägen. När de kom hem tog de trapporna upp till lägenheten. M. gick själv. I lägenheten satte sig M. att titta på TV sedan han fått av sig ytterkläderna. M. klagade inte över någon smärta. Efter det att han fått en banan kräktes han. Han bajsade också på sig omkring 10 minuter efter det att I.M-D. tagit av honom blöjorna och låtit honom sitta på toaletten. Pojken började gråta när I.M-D. frågade om han gjort i byxorna. I.M-D. tog med sig M. in på toaletten igen och började göra ren honom. I.M-D. höjde rösten eftersom han hade förklarat för M. att denne inte fick göra i byxorna då han inte hade blöjor på sig. Han tror att M. började gråta för att han bannat honom. K.Z. kom hem då han var på väg in i badrummet med pojken. Det kan ha varit ungefär 45 minuter efter det att han och M. lämnat dagmamman (TR:n anmärker att I.M-D. beträffande tidsangivelsen lämnat något olika uppgifter under förhöret). K.Z. frågade I.M-D. varför han skrikit. - - - M. och K.Z. satt tillsammans i köket och M. skulle få mat. I.M-D. berättade att M. kräkts och ville att K.Z. skulle vänta med att ge honom mera mat. När hon gav honom mat kräktes han på nytt. M. klagade över att han hade ont i magen. K.Z. gav pojken Alvedon. I.M-D. smorde in M. på kroppen med VIC-salva mot febern och masserade honom bl.a. över bröstet. - - - K.Z. lade M. vid 21-tiden och gick sedan själv och lade sig. I.M-D. tittade på TV till omkring 23-tiden då en fotbollsmatch slutade. Därefter var det dags att gå till sängs. Han borstade tänderna och gick förbi M. som låg i sängen i sitt rum och fortfarande var vaken. M. sade "god natt pappa". I.M-D. sov när K.Z. vid 02.00-03.00-tiden steg upp och fann M. ligga livlös. Han vaknade då hon steg upp och tror inte att hon varit uppe tidigare under natten eftersom hon sov mot hans arm. I.M-D. hörde K.Z. skrika och såg, när han stigit upp, M. ligga framstupa på golvet vid sin låga säng. I.M-D. gick in till en granne för att få hjälp. - - - Tidigare under kvällen hade K.Z. ringt till dagmamman och sagt att M. skulle vara hemma nästa dag. Att K.Z. sagt till dagmamman att I.M-D. inte skulle hämta M. hos denna berodde på att de av ekonomiska skäl bråkat om vem som skulle hämta och hade inte något att göra med att K.Z. trodde att I.M-D. skulle göra M. illa.

K.Z.: D. 26 febr. 2002 slutade hon arbetet kl. 16.00 och kom hem ungefär kl. 16.40. Hon hörde skrik och barnagråt redan i trappan upp till lägenheten. När hon kom in i lägenheten såg hon I.M-D. och M. i badrummet. I.M-D. lyfte upp M. i badkaret och tog honom i ett hårt grepp över nacken för att tvätta honom. Hon sade att I.M-D. inte fick ta i honom så hårt. I.M-D. satte sedan M. i en stol som bestraffning och sade att det var han som bestämde. Pojken satt tyst på en stol i vardagsrummet och såg rädd ut. Det verkade konstigt. Hon har en gång tidigare sett I.M-D. utdela en liknande bestraffning. Hon hämtade pojken och bar honom under armarna till köket. Han klagade inte över att det gjorde ont. Hon fick höra att M. kräkts. Han ville inte ha yoghurt när hon gav honom det. Han kräktes igen. Pojken var varm och det visade sig att han hade 38,5 grader då hon tog tempen på honom. M. var trött och ville sova. Hon gav honom Alvedon. Det kan ha varit vid 18.30-tiden (TR:n anmärker att K.Z. förefallit osäker på denna och andra tidsangivelser). I.M-D. förklarade att pojken inte var sjuk utan enbart rädd därför att I.M-D. skrikit åt honom. M. sade att han hade ont i magen och "pappa slå". Han hade vid ett par tillfällen tidigare sagt att pappan slagit honom. Han fortsatte att klaga över att han hade ont i magen. Hon ringde dagmamman vid 18.00-tiden och sade att M. skulle vara hemma nästa dag. Hon tog in M. i sovrummet och satt med honom under ett par timmar. Han skrek inte på hela tiden. Hon lade M. vid 22.00-tiden och gick därefter själv och lade sig. Barnet var då vaket. När K.Z. gick upp för att förrätta sina behov vid 02.00-tiden upptäckte hon att pojken låg utanför sin säng, som var mycket låg. Han verkade livlös och kändes kall. Hon uppfattade att han var död och frågade I.M-D. vad han hade gjort. Hon ringde efter ambulans. K.Z. har aldrig sett I.M-D. slå M. Hon har själv heller aldrig gjort det. I.M-D. har däremot tidigare slagit K.Z. med knuten hand mot kroppen, då hon sagt något som misshagat honom. M. har tidigare sagt att I.M-D. slagit honom. Tidigare i februari hade hon ringt till dagmamman och sagt att I.M-D. inte skulle hämta M. Detta berodde på att de bråkat om ekonomin och att det då även varit gräl om vem som skulle sköta hämtningen hos dagmamman. Hon har inte tidigare hört att M. haft ont bortsett från att han fått några mindre blessyrer då han gjort sig illa vid lek. När hon efter den rättsmedicinska obduktionen fått veta om de allvarliga skador som M. åsamkats bestämde hon sig för att separera från I.M-D. Hon har hört av dagmamman vid ett tillfälle att M. varit ledsen då I.M-D. hämtat honom. Hon klämde inte på M:s mage under kvällen och misstänkte inte att det var något allvarligt med honom. Om hon gjort det skulle hon genast ha åkt in till sjukhus med honom. Hon är utbildad till undersköterska men har sedan hon blev klar med utbildningen endast arbetat på ett servicehus för äldre. Pojken klagade inte då hon tog av honom tröjan och satte på honom pyjamasen. Han skrek inte heller då I.M-D. masserade honom.

Vid utvidgad rättsmedicinsk obduktion som utfördes d. 4 mars 2002 av M:s kropp gjordes bl.a. följande iakttagelser: - - -

I utlåtande har under bedömning sammanfattningsvis konstaterats: - Den påvisade, akuta bukhåleinflammationen kan till fullo förklara dödsfallet. - Inflammationen utvecklades på grund av tjocktarmsperforationen. - Tarmperforationen, blygdbens- och revbensfrakturerna, leverskadan och blödningarna omkring vänstra njuren och aortan är följder av trubbigt våld. - Skadornas uppkomst kan uppskattas från några till 24-36 timmar före dödsfallet. - Fynden och omständigheterna talar mycket starkt för att dödsfallet orsakats av annan person.

I målet har yttrande inhämtats från Socialstyrelsens rättsliga råd (Rättsliga rådet). Rådet har i sin tur inhämtat yttranden från docenten Göran Sköld vid Rättsmedicinska avdelningen i Lund och från överläkaren Johan Westfelt vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus i Göteborg. Rådet har i yttrande d. 7 okt. 2002 instämt i de medicinska slutsatser som kommit till uttryck i Skölds och Westfelts yttranden.

Sköld har kompletterat den rättsmedicinska utredningen genom att ta in röntgenundersökningar som inte omnämnts i handlingarna rörande den rättsmedicinska obduktionen. - - -

Sköld har i sitt yttrande (som anknyter till vissa av åklagaren ställda frågor bl.a. med avseende på när skadorna tillfogats) som sin bedömning uttalat bl.a. följande. Inledningsvis förtjänar övervägas om de färska revbensbrotten skulle kunna vara orsakade av den utförda hjärtmassagen. Det vid obduktionen påvisade färska brottet på 8:e högra revbenet var beläget vid kotpelaren. Revbensbrott med denna lokalisation uppkommer inte till följd av hjärtmassage. Vad gäller de övriga vid obduktionen påvisade färska revbensbrotten kan sägas att deras lokalisation i och för sig inte utesluter uppkomst till följd av hjärtmassage men, enligt min uppfattning, är detta uppkomstsätt mycket osannolikt. Barns revben är mera elastiska än vuxnas. Jag kan inte erinra mig att jag sett något avlidet barn med revbensbrott, sannolikt uppkomna till följd av hjärtmassage. I föreliggande fall har hjärtmassagen utförts av medicinskt utbildad personal.

Bedömningen av dödstidpunkten på grundval av föreliggande likstelhet är ytterst vansklig, då såväl dess uppkomsttidpunkt som dess styrka varierar kraftigt. Sjukvårdspersonalens iakttagelser (TR:n anmärker att dessa avser pojkens temperatur och grad av stelhet vid färden in till sjukhuset) talar för att barnet varit dött åtminstone en halv timme före ambulansens ankomst men det kan ha varit dött ett flertal timmar.

Tidpunkten för tillfogande av skadorna. Kroppen bryter med tiden ned urådrade röda blodkroppar, varvid bildas järnhaltigt pigment. Vanligen anses att sådant pigment bildas först efter 2-3 dagar, men det har hävdats att det kan föreligga redan efter 24 timmar. Det förtjänar påpekas att ovannämnda pigmentbildning förutsätter att personen är vid liv. Något järnhaltigt pigment har inte påvisats i någon av de mikroskopiskt undersökta färskare skadorna, vilket visar att dessa skador uppkommit under barnets sista 2-3 dagar i livet. Det är inte möjligt att avgöra om dessa skador uppkommit vid ett och samma tillfälle eller om barnet varit utsatt för våldsinverkan vid flera tillfällen under sina sista levnadsdagar. Det är min uppfattning att av fynden inte kan dras slutsatsen att dessa skador uppkommit senast före kl. 12 d. 26 febr. 2002.

Om skadorna kan ha samverkat till den dödliga utgången. Alla skador - bortsett från lindriga - innebär en belastning på kroppen och kan därmed sägas samverka till en dödlig utgång, förutsatt att inte någon skada är så svår att den ensamt för sig är oförenlig med livets bestånd. Jag instämmer med överläkare Giebes uttalande, att den akuta bukhinneinflammationen till fullo kan förklara dödsfallet. - Det har vid röntgenundersökningarna konstaterats fler revbensbrott än vid obduktionen. Orsaken till detta är för mig oklar. På grund av denna diskrepens anser jag mig inte kunna avgöra om revbensbrotten i beaktansvärd grad bidragit till dödsfallet. - - -

I Westfelts yttrande uttalas bl.a.: Obduktionen utvisade förutom de inre organskadorna multipla revbensfrakturer i huvudsak belägna baktill nära ryggraden och med åtminstone två skilda uppkomsttillfällen. En del av frakturerna var nämligen stadda i läkning och andra var färska (rörliga benändar och färska blödningar vid frakturändarna). Dessutom fanns ett brott på vänster blygdben samt en vidgning av ledspalten i förbindelsen mellan vänstra bäckenskoveln och korsbenet som ju är ryggradens förlängning. Vid undersökningen av de inre organen återfanns perforationer i tjocktarmen, bukhinneinflammation, blödningar vid njure, i bakre bukväggsmuskulatur, i lever och omkring stora kroppspulsådern. Till mig har frågan ställts om barnet kunnat agera på det sätt som dagmamman och patientens styvfader uppgivit om skadorna förelegat redan på dagen d. 26 febr. då styvfadern hämtade hem barnet. - Jag stannar först vid frakturerna. De revbensfrakturer som var stadda i läkning kan inte ha hindrat barnet att vara aktivt. De färska däremot, måste ha varit mycket smärtsamma, speciellt som de var multipla. De medger inte hopp, lek och språng. En sådan patient ligger eller möjligen sitter och har kontinuerligt mycket ont. Detta gäller såväl barn som vuxna. Dessutom har en sådan patient andningspåverkan och kan inte lyftas på vanligt sätt. - Frakturen tillsammans med ledspaltvidgningen i vänster bäckenhalva är en kombinationsskada. Vid kompression mot bäckenet deformeras detta och blygdbenet fraktureras ofta tillsammans med en ledspaltvidgning eller fraktur baktill i bäckenringen. Enligt definitionen är en sådan bäckenskada instabil och även om instabiliteten hos ett barn är mindre allvarlig och lättare kompenseras än hos den vuxne medger den under de första veckorna inte fritt gående, än mindre hopp och språng. En treårig sådan patient skulle kräva att bli buren eller möjligen åka i barnvagn. - De inre skadorna som påvisats medger heller inte på något sätt fria aktiviteter. En tarmperforation med därav följande bukhinneinflammation är utomordentligt smärtsam. En sådan patient ligger stilla och har en mycket öm buk. Till detta hör vanligen också ett kraftigt illamående. - Blödningen runt njuren borde ge lokal ömhet och illamående och blödningen i bakre bukmuskulaturen försvårar kraftigt möjligheterna att gå och lyfta benen. - Sammanfattningsvis är det inte bara osannolikt utan också omöjligt att barnet kunnat vara så aktivt som dagmamman och styvfadern uppgivit med de här beskrivna skadorna.

Överläkaren Wolfgang Giebe, som utfört den av åklagaren åberopade utvidgade rättsmedicinska obduktionen, har hörts över obduktionsrapporten på åklagarens begäran. Giebe har uppgivit bl.a.: Han står fast vid vad som uttalas i obduktionsrapporten bl.a. vad avser dödsorsak. Tjocktarmsperforationen som lett till bukhåleinflammationen och dödsfallet talar för att det varit fråga om ett understött våld innebärande att kroppens ryggsida varit i kontakt med något hårt underlag då våldet utövats. Det kan röra sig om trubbigt våld i form av exempelvis slag eller sparkar. Med hänsyn till utbredning av skadorna på bäcken, tjocktarm och inre organ är det möjligt att dessa orsakas av en fot (stampning). - - - I detta fall bör, med utgångspunkt från att kroppstemperaturen på kvällen vid 18.00-tiden före dödsfallet varit omkring 38 grader, döden ha inträtt 4-5 timmar före 03.20 d. 27 febr. alltså d. 26 febr. kl. 22.00- 23.00. Beträffande tidpunkten för den dödsbringande skadans uppkomst har alltså tarmperforationen lett till en utvecklad fibrinös varig bukhinneinflammation som förklarar dödsfallet. Inflammationen var utbredd med gulaktigt var och fibrinpålagringar på inre organ. Det fanns tecken på en inflammation i hela bukhålan men även på levern och mellangärdet. Det krävs tid för att utveckla en sådan inflammation. Med hänsyn till hela sjukdomsbilden bör det ha gått minst 10 timmar från det att tarmen skadats till dess att dödsfallet inträffat. Vid en bukhinneinflammation är buken spänd och känslig för tryck. Man kan se att barnet är mycket sjukt. Smärtan tilltar i takt med att inflammationen förvärras. Typiska symptom på bukhinneinflammation är feber, magont, kräkningar och diarréer.

Rätten har företagit syn på fotografier från den utvidgade rättsmedicinska obduktionen på pojken M. utvisande bl.a. färska revbensfrakturer, fraktur på bäckenben, tarmperforation och tecken på inflammation i bukhåla och på inre organ. I anslutning till detta har Giebe uppgett att förekomsten av blödningar i anslutning till ett antal revbensfrakturer talar för att dessa orsakats då M. varit i livet eftersom blödningar på en avliden person inte är så stora. Revben hos barn kan vara mycket elastiska. Det krävs ett mycket kraftigt våld för att orsaka revbensbrott på ett barn.

Göran Sköld och Johan Westfelt har hörts som sakkunniga vittnen på åklagarens begäran och därvid i allt väsentligt hänfört sig till vad de avgivit i sina yttranden till Socialstyrelsens rättsliga råd. Beträffande tidpunkten för uppkomsten av den skada som lett fram till bukhinneinflammationen har Sköld tillagt att skadan bör ha uppstått minst 3-4 timmar före dödsfallet. Westfelt har tillagt: Ett barn med en tarm- och eller en bäckenskada som den ifrågavarande kan varken röra sig fritt eller gå. Inget barn kan tåla skador som de ifrågavarande. Ett barn med en bukhinneinflammation ligger stilla med "brädhård" buk, har hög feber, 39-40 grader, och mår illa. Det rör sig om timmar från en tarmperforation till en diffus inflammation och det att barnet blir riktigt dåligt.

Vittnesförhör har på åklagarens begäran ägt rum med dagbarnvårdaren E.L. och dagmamman S-L.N. De har sammanfattningsvis uppgivit.

E.L.: På fredagarna brukar dagmammorna komma med barnen i deras grupper till det daghem där E.L. arbetar så att barnen får leka tillsammans. Fredagen d. 22 febr. 2002 var M. på daghemmet och lekte. Han var pigg och glad som vanligt. Måndagen d. 25 febr. träffade hon M. i en lekpark med andra barn. Han sprang fram till henne och hon lyfte upp honom. Han var pigg och frisk.

S-L.N.: Hon var dagmamma åt M. under omkring ett år. Han var pigg och glad men var ibland lite slö och kom på efterkälken då de var ute och gick. Slöheten varade aldrig länge. D. 26 febr. 2002 hämtade I.M-D. pojken. M. verkade ledsen och ville inte gå hem. Hon vet inte varför. Det var ofta så när I.M-D. hämtade M. men det hände aldrig när det var K.Z. som hämtade. S-L.N. hade därför frågat K.Z. om I.M-D. var snäll mot pojken. K.Z. hade då skrattat och sagt att M. bara var ledsen för att han vill fortsätta att leka med de andra barnen. De dagar som K.Z. hämtade M. brukade det inte finnas många andra barn kvar hos S-L.N. Denna dag var M. pigg som vanligt och S-L.N. märkte inte några tecken på att han var sjuk då hon klädde på honom. Det var vid 15.30-tiden. På kvällen vid 20-tiden ringde K.Z. upp henne och sade att M. skulle vara hemma nästa dag på grund av magont. K.Z. gjorde också klart att I.M- D. i fortsättningen inte skulle hämta M. och att M. därför skulle vara längre hos dagmamman vilket gjorde att avtalet om barnomsorgen måste justeras. K.Z. hade även i början av januari ringt och varit bestämd över att S-L.N. fortsättningsvis inte skulle få lämna ut M. till I.M-D. Hon ändrade sig dock senare och sade att hon och I.M-D. löst sina problem. D. 27 febr. meddelade K.Z. att M. var död och anklagade S-L.N. för att ha gett barnet skadlig mat eller brustit i tillsyn så att M. kommit åt farlig medicin eller rengöringsmedel.

På I.M-D:s begäran har vittnesförhör ägt rum med företagaren L.B.N. Han har sammanfattningsvis berättat bl.a. följande: - - -

Vid sin bedömningav skuldfrågorna anförde TR:n härefter följande beträffande åtalet mot I.M-D. för grov misshandel och vållande till annans död, förstahandsyrkandet:

Dödsorsak och tidpunkten för skadornas uppkomst. Genom såväl den utvidgade rättsmedicinska obduktionen som av yttrandet från Rättsliga rådet är utrett att M:s död varit en följd av en bukhinneinflammation som i sin tur orsakats av att tjocktarmen perforerats genom kraftigt trubbigt våld. Vad som genom obduktionsresultatet framkommit beträffande skadorna samt det förhållandet att det inte finns någon omständighet som kan tyda på att skadorna är en följd av en olyckshändelse gör att det måste anses styrkt att skadorna varit en följd av annan persons uppsåtliga våld. För detta talar också det faktum att M. haft flera utläkta revbensfrakturer som tyder på att han även tidigare varit utsatt för våld. Vad det trubbiga våldet närmare bestått i låter sig i detta fall inte exakt anges. Fynden vid obduktion och vad hörda läkare uttalat gör dock att det kan hållas för visst att det varit fråga om slag eller en eller flera sparkar (stampningar) eller en kombination av detta slag av trubbigt våld.

Beträffande tidpunkten för skadornas uppkomst har Sköld ansett att det av de medicinska fynden inte kan dras slutsatsen att de färska skadorna, inklusive den skada som medfört bukhinneinflammationen, uppkommit senast före kl. 12.00 d. 26 febr. 2002 samt i stället vid huvudförhandlingen angett skadetidpunkten så att sistnämnda skada måste ha inträffat minst 3-4 timmar före det M. avlidit men sannolikt tidigare. Skölds uppfattning, som förefaller delas av Rättsliga rådet, står i viss motsats till Giebes ståndpunkt att skadan måste ha inträffat minst 10 timmar före dödsfallet som enligt hans mening inträffat mellan kl. 22.00 och kl. 23.00 d. 26 febr. Redan den omständigheten att M. enligt vad såväl I.M-D. som S-L.N. uppgivit var pigg och kry då han hämtades hos dagmamman kl. 15.30, jämfört med vad Westfelt uttalat om det omöjliga för ett barn att, även med bortseende från den pågående inflammationsprocessen, överhuvudtaget röra sig med skador som de förevarande, utesluter att Giebes bedömning om skadetidpunkten kan vara riktig. TR:n grundar därför sin bedömning på Skölds uppfattning vilket gör att traumat som orsakat att tjocktarmen perforerats kan ha inträffat tidigast d. 26 febr. någon gång efter kl. 15.30. Med hänsyn till Skölds och Rättsliga rådets bedömning att dödsfallet inträffat åtminstone en halvtimme före ambulansens ankomst alltså omkring kl. 03.00, dock att barnet då kan ha varit dött i flera timmar, talar för att skadan kan ha uppkommit senast före midnatt men sannolikt betydligt tidigare.

Skadorna har alltså uppstått efter det att I.M-D. och M. lämnat dagmamman d. 26 febr. kl. 15.30 men före midnatt samma dag, troligtvis långt före midnatt. Under alla förhållanden har de skador som lett fram till bukhinneinflammationen orsakats under den tid då M. under den angivna tidsperioden varit ensam med I.M-D. eller med denne och K.Z.

Vem har orsakat skadorna på M.? TR:n har funnit utrett att skadorna orsakats av någon uppsåtligen. I.M-D. har enligt egna uppgifter blivit förargad på M. vid tillfället och har även funnit anledning att bestraffa barnet. Han har vidare medgett att barnet gråtit i samband med att K.Z. kommit hem. K.Z. har i sin tur talat om att hon tyckt att I.M-D. varit för hårdhänt mot barnet och att hon ingripit med anledning av det. Hon har också uppgett att M. klagat över värk på vänstra sidan av magen och sagt att pappan (I.M-D.) slagit honom. Det har vidare enligt vad I.M-D. och K.Z. uppgivit kommit fram att M. kräkts först medan han varit ensam med I.M-D. och därefter sedan K.Z. kommit hem. Dessa omständigheter talar för att I.M-D. haft motiv för att vilja göra M. illa och tyder, med hänsyn till de tidigare kräkningarna, även på att barnet skadats under den tid då barnet och I.M-D. varit ensamma. I samma riktning talar det förhållandet att såväl I.M-D. som K.Z. sagt att de inte märkt att den andre skulle ha utsatt barnet för någon misshandel under kvällen. Den möjligheten finns att I.M-D. kan ha skadat barnet sedan K.Z. lagt sig. Däremot har I.M-D. sagt att han inte märkt att K.Z. varit uppe under natten förrän vid det tillfälle då hon hittade barnet på golvet, något som han borde ha gjort då de sov med kroppskontakt. Några omständigheter som talar för att K.Z. burit hand på barnet föreligger överhuvudtaget inte. Tvärtom har hon, enligt vad L.B.N. uppgivit, blivit förtvivlad då hon upptäckte att barnet var dött. Hon har vidare dagen efter varit anklagande mot dagmamman och, enligt vad personutredningen tyder på, hamnat i en kris. Dessa förhållanden talar mot att det varit hon som skadat barnet. Till detta kommer dagmammans uppgifter om att K.Z. samma dag som barnet skadats sagt till om att I.M-D. i fortsättningen inte skulle få hämta barnet, något som rimligen måste ha haft ett samband med händelserna under kvällen. Av betydelse är även det faktum att K.Z. uppgivit att hon separerat från I.M-D. efter det att hon genom obduktionsresultatet fick klart för sig vilka skador som lett till M:s död.

Omständigheterna är sammantagna sådana att TR:n anser det ställt utom rimligt tvivel att det är I.M-D. som orsakat M. de skador som lett till dennes död. TR:n har inledningsvis under domskälen funnit att det rört sig om skador som orsakats uppsåtligen. Utredningen medger visserligen inte några säkra slutsatser om hur I.M-D. närmare bestämt gått till väga när han tillfogat M. skadorna. Det trubbiga understödda våld som enligt den medicinska utredningen ägt rum måste dock, som TR:n uttalat inledningsvis under domskälen, ha orsakats av slag eller en eller flera sparkar (stampningar) eller en kombination av sådant trubbigt våld. I.M-D. har därigenom gjort sig skyldig till misshandel. Brottet är på av åklagaren angivna skäl att anse som grovt. Skadorna har uppenbarligen lett till M:s död. Även vållandebrottet är med hänsyn till omständigheterna att bedöma som grovt. I.M-D. skall på grund av det anförda dömas för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott.

Vid denna utgång har TR:n inte anledning att bedöma åklagarens alternativt framställda yrkande mot I.M-D.

Beträffande åtalet mot K.Z. för vållande till annans död anförde TR:n:

K.Z. har enligt egna uppgifter redan i trappan på väg till lägenheten hört skrik och barnagråt. Hon har uppgivit att hon inne i lägenheten reagerat mot att I.M-D. behandlat M. hårdhänt och velat ta över bestyren med pojken. Härtill kommer att hon vidgått att M. kräktes, hade feber samt klagade över magont som han förklarade med att I.M-D. slagit honom. TR:n finner därigenom uppenbart att K.Z. haft all anledning att förknippa M:s dåliga tillstånd med våld från I.M-D:s sida. De omständigheterna att hon, vilket bekräftats genom S-L.N:s vittnesmål, ringt S-L.N. och sagt att I.M-D. i fortsättningen inte skulle hämta barnet samt att, vilket K.Z. själv uppgivit, frågat I.M-D. vad denne gjort då M. hittats livlös på golvet talar också för att hon insett att I.M-D. gjort M. illa. När det gäller K.Z:s möjligheter att under kvällen avgöra hur illa däran som M. var fäster rätten stort avseende vid Westfelts yttrande. Han har angivit att redan revbensfrakturerna medfört att barnet möjligen kunnat sitta men inte utan kontinuerlig smärta. Kombinationsskadan i anslutning till vänster bäckenhalva hade, enligt Westfelt, omöjliggjort hopp, lek och språng, men även fritt gående och lett till att barnet skulle ha krävt att bli buret eller möjligen att åka i vagn. Härtill kommer de inre skadorna som, enligt Westfelt, måste ha varit utomordentligt smärtsamma och inte medgett på något sätt fria aktiviteter. Genom bl.a. Giebes och Skölds uppgifter har vidare framkommit att en bukhinneinflammation förvärras fortlöpande och att tydliga symtom är en mycket öm och svullen (hård) buk, hög feber och kräkningar.

TR:n utesluter visserligen inte, eftersom det inte funnits några synliga yttre skador på M., att K.Z. inte insett att M. haft synnerligen allvarliga inre skador. Med beaktande av att K.Z. är utbildad till undersköterska och att hon varit tillsammans med barnet under hela kvällen och fram till 21-22-tiden anser dock TR:n att hon inte kan ha undgått att märka att M:s allmäntillstånd varit allvarligt och att det även försämrats. Dessa förhållanden i förening med att hon, som TR:n konstaterat, fått tydliga indikationer på att I.M-D. gjort illa barnet gör att TR:n anser att det ålegat K.Z. att som vårdnadshavare för M. se till att han under kvällen d. 26 febr. 2002 kommit under adekvat vård. Genom att underlåta detta har också hon varit vållande till M:s död. Hon skall därför såsom åklagaren gjort gällande dömas för vållande till annans död av normalgraden.

Härefter anförde TR:n följande om påföljdsfrågorna och frågan om utvisning för I.M-D.:

I.M-D. Med hänsyn till såväl brottets art som dess straffvärde kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga i I.M-D:s fall.

Åklagaren har gjort gällande att I.M-D. med hänsyn till brottets straffvärde bör dömas till ett långt fängelsestraff. Åklagarens uppfattning har fog för sig i betraktande av att det rör sig om ett rått och synnerligen hänsynslöst brott mot ett skyddslöst barn utövat av en person som bott tillsammans med barnet och anförtrotts tillsynen över detta. När det närmare gäller straffvärdet av grova misshandelsbrott mot barn har HD dock ansett att straffvärdet, i ett fall där barnet också stått under gärningsmannens tillsyn och då våldets art påminner om detta fall, stannat vid tre år (NJA 2000 s. 612). I det fallet ansåg HD att de försvårande omständigheter som förelåg, genom tre års fängelse, getts ett tydligt genomslag i straffmätningen utöver vad som följde av brottets gradindelning. I det fall som nu föreligger till bedömning tillkommer dock straffvärdet hos det vållandebrott som lett till barnets död. Straffvärdet hos I.M-D:s brott bör på grund av det anförda, och med visst hänsynstagande till att I.M-D. varit underkastad reseförbud med anmälningsskyldighet sedan slutet av april 2000, bestämmas till tre år och sex månader.

Beträffande frågan om utvisning har Migrationsverket ansett att det föreligger hinder mot verkställighet av ett utvisningsbeslut beträffande I.M-D. som är medborgare i Kongo. Det ankommer på TR:n att ta hänsyn till detta varför TR:n anser att I.M-D. inte bör utvisas trots det allvarliga brott som han gjort sig skyldig till.

K.Z. Det vållandebrott som K.Z. begått bör medföra villkorlig dom. Därvid har TR:n beaktat att hon tidigare är ostraffad och att hon synes leva under ordnade sociala förhållanden utan någon missbruksproblematik. Hon har nyss blivit mor till en flicka. Straffvärdet hos brottet gör att K.Z. dessutom bör dömas till dagsböter, vars antal kan bestämmas till 60. Bötesstraffet bör dock anses avtjänat med hänsyn till den tid som K.Z. varit häktad i målet.

Domslut TR:n dömde I.M-D. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB och för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § 2 st. BrB till fängelse 3 år 6 månader. Utvisningsyrkandet ogillades.

TR:n dömde K.Z. för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § 1 st. BrB till villkorlig dom och 60 dagsböter å 30 kr.

Nämndemannen Gauffin var skiljaktig beträffande åtalet mot I.M-D. och anförde: Jag anser inte att det kan hållas för uteslutet att de skador som konstaterats på barnet M. kan ha uppstått på annat sätt än genom våld från I.M-D:s sida. Jag ogillar därför åtalet enligt åklagarens förstahandsyrkande mot I.M-D. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att I.M-D. skulle ådömas ett avsevärt strängare straff.

I.M-D. yrkade att åtalet mot honom skulle ogillas.

K.Z. yrkade att åtalet mot henne skulle ogillas.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Domskäl HovR:n (hovrättslagmannen Rehnström, hovrättsrådet Möller, referent, tf. hovrättsassessorn Modin samt nämndemännen Bladh och Kowalski) anförde i dom d. 7 febr. 2003: HovR:ns domskäl. I HovR:n har I.M-D. och K.Z. hörts på nytt varjämte förnyade vittnesförhör hållits med Wolfgang Giebe, Göran Sköld, Johan Westfelt och S-L.N. Referaten av vittnesförhören vid TR:n med E.L. och L.B.N. har lästs upp ur TR:ns dom. Skriftlig bevisning har åberopats.

De personer som hörts på nytt har lämnat väsentligen samma uppgifter som finns redovisade i TR:ns dom.

HovR:n gör följande bedömning.

Skuldfrågan

I.M-D. Som TR:n konstaterat är det genom den utvidgade rättsmedicinska obduktionen av M. samt av yttrandet från Rättsliga rådet utrett att M:s död var en följd av en bukhinneinflammation som i sin tur orsakats av att tjocktarmen perforerats genom kraftigt trubbigt våld. Vidare finner HovR:n i likhet med TR:n styrkt att skadorna varit en följd av annan persons uppsåtliga våld.

När det därefter gäller frågan vid vilken tidpunkt skadorna har uppkommit har Göran Sköld i HovR:n uppgett att de inre blödningarna och de färska revbensbrotten kan ha medfört att döden inträffade snabbare än om endast bukhinneinflammationen förelegat. Även Johan Westfelt har sagt att hastigheten med vilken döden inträffar efter en tarmperforation till stor del bestäms av allmäntillståndet hos den skadade, vilket kan vara nedsatt exempelvis på grund av en revbensskada. På grund härav och på av TR:n i övrigt anförda skäl finner HovR:n det vara utrett att skadorna uppkommit efter det att I.M-D. tillsammans med M. lämnat dagmamman S-L.N. på eftermiddagen d. 26 febr. 2002 men före midnatt samma dag. HovR:n finner det vidare vara utrett att de färska skadorna orsakats under den tid som M. under den angivna tidsperioden varit ensam med I.M-D. eller med denne och K.Z.

Även i fråga om vem som orsakat de skador som medförde M:s död delar HovR:n TR:ns bedömning och finner alltså att det är ställt utom rimligt tvivel att I.M-D. uppsåtligen tillfogat M. de skador som lett till pojkens död. De omständigheterna att M. enligt såväl I.M-D:s som K.Z:s uppgifter kräktes redan under tiden som han var ensam med I.M-D. och att M. hållit sig för magen och sagt till K.Z. att styvpappan slagit honom tyder på att i vart fall bukskadan uppstått redan innan K.Z. kom hem. Att I.M-D. även skulle ha misshandlat M. sedan K.Z. kommit hem utan att hon skulle ha lagt märke till det framstår som högst osannolikt. Göran Sköld har också som sin uppfattning uttalat att ett enda utbrett kraftigt våld som träffat såväl buken som bröstet skulle ha kunnat ge upphov till ett flertal inre skador. Även om utredningen - förutom att skadorna var följden av trubbigt våld - inte medger några säkra slutsatser i frågan hur I.M-D. närmare gått tillväga när han tillfogat barnet skadorna utgör detta dock inte hinder att bifalla åtalet mot honom. Han skall därför, som TR:n funnit, dömas för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott.

K.Z. För att någon skall kunna dömas till ansvar för vållande till annans död krävs att gärningsmannen har orsakat offrets död och att detta har skett genom oaktsamhet. Vidare fordras att oaktsamheten varit relevant i förhållande till den inträffade effekten. I kravet på oaktsamhet ligger att gärningsmannen måste ha haft anledning att vid sitt handlande ta risken för effekten, dvs. den dödliga utgången. Både en handling och en underlåtenhet att handla kan innebära ansvar för detta brott.

Enligt 6 kap. 2 § FB har den som har vårdnaden om ett barn ett ansvar för barnets personliga förhållanden.

Frågan är då om K.Z. i egenskap av vårdnadshavare för M. genom oaktsamhet vållat hans död på sätt åklagaren påstått.

K.Z. har själv berättat att hon redan när hon kom in i trappuppgången hörde I.M-D:s och M:s skrik inifrån lägenheten som ligger på andra våningsplanet. Hon har vidare uppgett att hon reagerade över den bryska behandling som I.M-D. utsatte M. för i badrummet och att barnet senare höll sig för magen och sa att styvpappan slagit honom. Hon har också vid tidigare tillfällen hört M. säga att I.M-D. slagit honom. För att K.Z. insett att pojken blivit slagen talar även den omständigheten att hon på kvällen d. 26 febr. ringde dagmamman och sa att I.M-D. fortsättningsvis inte skulle få hämta M. Såväl I.M-D. som K.Z. har också berättat att hon anklagade I.M-D. för att ha gjort M. illa då hon upptäckte att barnet låg livlöst på golvet. K.Z. har alltså känt till att I.M-D. slagit M. vid det aktuella tillfället och borde därför ha förstått att pojkens tillstånd kunde bero på det.

När det därefter gäller att bedöma om K.Z. hade anledning att inse hur illa ställt det var med M. utgår HovR:n från den omfattande skadebild som barnet hade. Även om det inte fans några tecken på yttre våld står det framför allt genom vittnesförhören med Wolfgang Giebe och Johan Westfelt klart att ett barn med bukhinneinflammation är mycket sjukt. Westfelt har tillagt att smärta uppstår omedelbart när tarmperforationen sker och att ett barn med sådana skador som M. hade måste skrika fullkomligt otröstligt om det bärs omkring, något som K.Z. sagt att hon gjorde. Westfelt har vidare uppgett att barn med multipla revbensskador får sådana andningsproblem att de ofta måste läggas i respirator. Vidare har enligt Westfelt Alvedon ingen nämnvärd effekt på smärtorna utan det enda som hjälper är morfinpreparat. Mot bakgrund av skadornas omfattning i förening med främst Westfelts utsaga framstår K.Z:s berättelse om hur M. uppträdde inte som särskilt trovärdig. Pojken måste i stället ha visat symptom på att vara mycket illa däran.

HovR:n finner sammantaget att omständigheterna är sådana att K.Z. genom sin underlåtenhet att se till att M. kom under adekvat vård genom oaktsamhet vållat barnets död. Att hon reagerat med förtvivlan när hon upptäckte pojkens livlösa kropp och att hon senare anklagat dagmamman bl.a. för att M. kunnat få i sig något olämpligt ändrar inte denna bedömning.

K.Z. skall, som TR:n funnit, dömas för vållande till annans död. Brottet är inte att anse som ringa.

Påföljdsfrågan

I.M-D. Som TR:n konstaterat kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

När det gäller att bedöma straffvärdet av de brott som I.M-D. gjort sig skyldig till skall enligt 29 kap. 1 § BrB särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Enligt 2 § samma kapitel skall såsom försvårande omständigheter, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas bl.a. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet, om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig och om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende. Dessa omständigheter har också TR:n beaktat vid sin straffmätning. TR:n har därvid hänvisat till HD:s dom som finns refererad i NJA 2000 s. 612. HD pekar i sin dom särskilt på den omständigheten att den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig och uttalar att därmed avses bl.a. brott som riktar sig mot barn, vilket enligt HD är en faktor som normalt bör tillmätas en betydande vikt vid straffmätningen. I 2000 års rättsfall bestämdes fängelsestraffet för grov misshandel av en fyraårig flicka till tre år. Åklagaren har gjort gällande att det nu aktuella fallet skiljer sig från 2000 års fall bl.a. på det sättet att M. också haft äldre utläkta revbensfrakturer, vilka enligt åklagaren sannolikt åstadkommits av I.M-D. Då dessa skador inte varit föremål för HovR:ns prövning skall vid straffmätningen dock bortses från dem. Åklagaren har vidare som skäl för straffskärpning hänvisat till effekten av misshandeln som ju blev att M. avled.

Frågan är då i vilken mån denna effekt skall inverka på straffmätningen.

Som ovan angetts skall I.M-D. dömas jämväl för vållande till annans död, grovt brott. Genom en lagändring som trädde i kraft d. 1 febr. 1994 skärptes maximistraffet för sådant brott från fängelse fyra år till sex år och kom alltså att motsvara minimistraffet för dråp. I lagstiftningsärendet uttalades att avsevärd skillnad i och för sig ofta föreligger i straffvärde mellan uppsåtliga och oaktsamma gärningar av samma slag men att det dock finns situationer där skillnaden mellan ett uppsåtligt och ett grovt oaktsamt dödande framstår som mycket liten (se prop. 1993/ 94:44 s. 49).

Den grova misshandel som I.M-D. gjort sig skyldig till har stora likheter med misshandeln i rättsfallet från år 2000. En väsentlig skillnad mellan fallen är dock att I.M-D. genom misshandeln också vållat barnets död. Då I.M-D. - enligt HovR:n - visat i det närmaste likgiltighet för effekten av sitt handlande ligger den gärning han gjort sig skyldig till nära gränsen till ett uppsåtligt dödande. Fängelsestraffet bör därför skärpas till fem år.

K.Z. HovR:n gör i denna del samma bedömning som TR:n.

Domslut HovR:ns domslut. (I.M-D.) HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att fängelsestraffets längd bestäms till 5 år.

(K.Z.) HovR:n fastställer TR:ns domslut.