NJA 2003 s. 291

Fråga om ansvar för tjänstefel av domare som, efter att åtal väckts för misshandel av normalgraden, dömt för ringa misshandelsbrott till dagsböter trots att det brottet var preskriberat.

Chefsjustitieombudsmannen väckte i HovR:n för Västra Sverige åtal mot B.D. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: Rådmannen B.D. var ordförande under huvudförhandlingen d. 23 jan. 2001 i brottmålet B 17599-98 vid Göteborgs TR. Åklagaren yrkade ansvar för misshandel som påstods ha ägt rum d. 26 juni 1998. Den tilltalade hade fått del av stämningen d. 20 okt. 2000. Genom en dom d. 2 febr. 2001 dömdes den tilltalade för misshandel som betraktades som ringa till dagsböter.

På grund av att misshandeln bedömdes som ringa var brottet preskriberat när domen meddelades. Genom att trots preskription döma den tilltalade för brottet har B.D. vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för uppgiften.

B.D. bestred ansvar.

Domskäl HovR:n (hovrättspresidenten Wennberg och hovrättsrådet Ranch, referent) anförde i dom d. 18 sept. 2002: Skäl. B.D. har vitsordat de faktiska omständigheterna. Han har som grund för sitt bestridande av straffansvar anfört dels att den oaktsamhet han visat inte når upp till straffbar nivå samt dels att gärningen med hänsyn till samtliga omständigheter är att anse som ringa.

B.D. har hörts och i huvudsak berättat följande. Han är ordinarie domare sedan 1985 och tjänstgjorde vid den aktuella tiden på avdelning 9 i Göteborgs TR. Avdelningen var specialavdelning för narkotikabrott, vilket innebar att arbetsbelastningen var stor. Det förekom regelbundet mål med många tilltalade, vilka ofta var frihetsberövade. Tempot var alltid högt och arbetssituationen för avdelningens personal var ganska dålig. Några dagar före den huvudförhandling som åtalet avser hade han återkommit från en sjukskrivning. Han har vid tidigare sjukskrivningar gått i tjänst innan han varit helt återställd och utesluter inte att det förhöll sig på samma sätt denna gång. Han minns inte särskilt mycket mer av huvudförhandlingen än att stämningen var upprörd och att förhandlingen drog ut på tiden. En eller möjligen två andra huvudförhandlingar blev därför fördröjda och man hamnade i tidsnöd. Överläggningen hölls förmodligen senare under dagen. Av rent förbiseende noterade han då inte att misshandeln var preskriberad om den bedömdes som ringa.

HovR:n gör följande bedömning.

Av HD:s praxis i mål om tjänstefel framgår att det generellt ställs höga krav på handläggningen inom rättsväsendet. Särskilt höga krav ställs på domstolar. Av praxis framgår emellertid också att förbiseenden som sker under pressade arbetsförhållanden och som inte medfört nämnvärd skada eller påtaglig risk för sådan skada kan leda till att ett tjänstefel bedöms som ringa (se HD:s uttalanden i NJA 1996 s. 307 och 1997 s. 186).

HD har nyligen i två domar, meddelade d. 13 juni 2002 och d. 14 juni 2002 (* NJA 2002 s. 336 och 342. *) , prövat frågor om ansvar för tjänstefel. I den förstnämnda domen prövades ett tjänstefel bestående i att en domare i tre fall uppsåtligen underlåtit att expediera domar i rätt tid. HD uttalade att den åtalade domaren i en pressad arbetssituation gjort en felbedömning i fråga om hur en uppkommen situation skulle lösas. HD, som antecknade att det inte påståtts att domarens handlande orsakat parterna någon skada men att de vållats olägenheter, fann vid en samlad bedömning att det som lades domaren till last fick anses som en ringa gärning. I den andra domen prövades ett tjänstefel bestående i underlåtenhet att häva ett häktningsbeslut när åtalet kom att avse andra gärningar än de som den tilltalade tidigare häktats för. HD, som konstaterade att den uppkomna situationen måste betraktas som mycket ovanlig, fann att den åtalade domarens underlåtenhet inte innefattade en sådan klandervärd oaktsamhet som skall föranleda straffansvar för tjänstefel.

Sammanfattningsvis synes rättspraxis, så som HovR:n uppfattar den, nu ge utrymme för ett något mindre strängt och något mera nyanserat synsätt på fel i tjänsteutövningen.

Genom att meddela en fällande dom i stället för att rätteligen ogilla åtalet på grund av preskription har B.D. av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för honom som domare. HovR:n anser inte att det har förelegat sådana speciella omständigheter som gör oaktsamheten så obetydlig att den inte skulle vara straffbar i sig. Frågan i målet är i stället om gärningen vid en samlad bedömning av omständigheterna är att betrakta som ringa. HovR:n utgår vid denna bedömning från att det gäller ett rent förbiseende.

Det framgår att åklagaren under huvudförhandlingen i det aktuella målet ändrade gärningsbeskrivningen på så sätt att den påstådda våldsanvändningen inte längre framstod som så allvarlig som tidigare. TR:n under B.D:s ledning valde att bedöma brottet som ringa med dagsböter som tillräcklig påföljd. Den korta preskriptionstid som då kom att gälla hade tidigare inte varit direkt aktuell, något som också visat sig genom att varken åklagaren eller försvararen upptäckte det fel som begåtts förrän saken uppdagades under handläggningen i HovR:n.

Det saknas anledning att ifrågasätta B.D:s uppgifter om att han länge haft en totalt sett pressad arbetssituation som dessutom denna dag hade blivit än mer stressig genom oförutsedda förseningar m.m. Även om de straffrättsliga preskriptionsreglerna utgör en del av de grundläggande förutsättningar som en domare skall beakta i sin tjänsteutövning bör det dock i vissa undantagssituationer kunna få förekomma förbiseenden utan att straffansvar för tjänstefel aktualiseras. Det förhållandet att viss tid förflöt från TR:ns överläggning till dess dom meddelades inverkar inte i någon avgörande mån på bedömningen.

Det har inte påståtts att B.D:s handlande förorsakat den dömde någon skada eller nämnvärd olägenhet. Genom att bötesdomen överklagades till HovR:n, där den sedermera ändrades, har det inte heller förelegat någon påtaglig risk för skada.

Mot bakgrund av det ovan sagda finner HovR:n att B.D:s gärning är ringa och inte bör föranleda straffansvar. Åtalet skall alltså ogillas.

Domslut HovR:n ogillar åtalet.

Hovrättslagmannen Frennered var skiljaktig beträffande utgången i målet och ansåg att domskälen fr.o.m. det stycke som inleds med orden "Sammanfattningsvis synes " skulle ha följande lydelse: Genom att meddela en fällande dom i stället för att rätteligen ogilla åtalet på grund av preskription har B.D. av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för honom som domare. Klart är att det är fråga om ett förbiseende. Emellertid har hans oaktsamhet gällt tillämpningen av en för straffrättsskipningen grundläggande regel i en situation som inte är ovanlig för domare i brottmål. Efter det att huvudförhandlingen och överläggningen avslutades hade han en vecka på sig för att avfatta domen och kontrollera att den i alla hänseenden blev riktig. Den omständigheten att varken försvararen eller åklagaren upptäckte felaktigheten i domen visar att påtaglig risk för skada för den tilltalade har förelegat. Med hänsyn till vad som nu har anförts kan gärningen inte anses som ringa. Inte heller det som B.D. har anfört om sin arbetssituation och förhållandena i övrigt i samband med huvudförhandlingen kan föranleda en sådan bedömning.

B.D. skall dömas för tjänstefel till 30 dagsböter.

HD

Chefsjustitieombudsmannen överklagade och yrkade att HD skulle fälla B.D. till ansvar för tjänstefel i enlighet med åtalet.

B.D. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl HD (JustR:n Lars K. Beckman, Dahllöf, Ella Nyström, referent, och Wersäll) beslöt följande dom: Domskäl. Genom att d. 2 febr. 2001 döma S.K. för misshandel trots att brottet var preskriberat har B.D. vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för den uppgift han hade. Det har rört sig om ett förbiseende från B.D:s sida.

Frågan är om förbiseendet skall anses innebära straffbar oaktsamhet.

Såsom stämningsansökan mot S.K. var utformad kan det före huvudförhandlingen inte ha framstått som aktuellt att bedöma misshandelsbrottet som ringa med den kortare tvååriga preskriptionstiden som följd. Under huvudförhandlingen justerade emellertid åklagaren åtalet så att gärningen framstod som lindrigare, varefter TR:n vid överläggning samma dag kom fram till att åtalet endast delvis var styrkt, att den misshandel som S.K. skulle dömas för skulle anses som ringa brott och att påföljden kunde stanna vid lägsta möjliga dagsbotsantal. B.D. har erinrat sig att det var oroligt under huvudförhandlingen som också drog ut på tiden så att efterföljande förhandlingar blev försenade. På grund av det anförda måste det anses att misstaget beträffande preskriptionen skedde under tämligen speciella omständigheter.

Det har framkommit att B.D. vid tillfället tjänstgjorde vid en brottmålsavdelning, specialiserad på narkotikamål, där det regelmässigt var hård arbetsbelastning med stora mål rörande frihetsberövade personer. B.D. hade varit sjuk under veckan före den aktuella huvudförhandlingen. Det förhållandet att B.D. under tiden efter det att bötesdomen hade beslutats och fram till att den meddelades inte tänkte på att kontrollera preskriptionen får ses mot den nu angivna bakgrunden.

Det måste ställas höga krav på domare när det gäller noggrannhet och omsorg. Även med denna utgångspunkt kan det emellertid vid en helhetsbedömning inte anses att B.D:s oaktsamhet varit så klandervärd att den skall föranleda straffansvar för tjänstefel. Åtalet mot honom skall därför ogillas.

Domslut HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Lundius var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Genom att - - - se HD:s dom - - - B.D:s sida.

Frågan är om förbiseendet skall anses innebära straffbar oaktsamhet och, i andra hand, om gärningen kan anses som ringa.

Av rättssäkerhetsskäl måste särskilt stora krav ställas på domare när det gäller noggrannhet och omsorg. Att förbise en straffrättslig preskriptionsbestämmelse, som är en för straffrättsskipningen grundläggande regel får, även med beaktande av att åklagaren justerat åtalet, anses innebära en straffbar oaktsamhet.

Frågan är då om gärningen vid en samlad bedömning är att anse som ringa.

Det har framkommit att B.D. vid tillfället tjänstgjorde vid en brottmålsavdelning, specialiserad på narkotikamål, där det regelmässigt var hård arbetsbelastning med stora mål rörande frihetsberövade personer. B.D. hade varit sjuk under veckan före den aktuella huvudförhandlingen. B.D. har erinrat sig att det var oroligt under huvudförhandlingen som också drog ut på tiden och försinkade efterföljande förhandlingar.

Det var i och för sig en olägenhet för S.K. att felaktigt bli dömd vid TR:n, men någon skada har inte uppkommit på grund av att felet rättats till i HovR:n. Kravet att det skall föreligga speciella omständigheter för att anse gärningen vara ringa gör sig inte gällande i samma utsträckning när det är fråga om en bötesdom som när det är fråga om frihetsberövande. Med hänsyn härtill och med beaktande av B.D:s situation i samband med handläggningen av det aktuella målet får den gärning som B.D. gjort sig skyldig till anses som ringa.

Åtalet mot B.D. för tjänstefel skall därför ogillas.

HD:s dom meddelades d. 19 juni 2003 (mål nr B 3713-02).