NJA 2002 s. 336

Chefsjustitieombudsmannen väckte vid Göta HovR åtal mot L. H. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: Rådmannen L. H. har som rättens ordförande vid huvudförhandlingar i tre nedan angivna brottmål vid Örebro TR vid myndighetsutövningen uppsåtligen åsidosatt vad som gäller för uppgiften enligt följande.

L. H. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för tjänstefel och gjorde därvid gällande att gärningarna var att anse som ringa.

HovR:n (hovrättspresidenten Wennberg, hovrättslagmannen Thorblad och hovrättsrådet Dahlgren, referent) anförde i dom d. 10 sept. 2001: Domskäl. L. H. har hörts. Vidare har på L. H:s begäran vittnesförhör hållits med lagmannen L. L. Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat protokoll, dagboksblad, expeditionsanteckningar och domarna i de tre aktuella målen. Åklagaren har även åberopat arbetsordningen för Örebro TR och en handling benämnd Balanserade mål och ärenden. L. H. har åberopat en promemoria över domar i Örebro TR under tiden d. 1 jan.-31 maj 2000, vissa delar av huvudförhandlingsprotokollen och domarna i två tvistemål samt vissa statistikuppgifter.

L. H. har uppgett bl.a. följande. Han började sin anställning som rådman vid Örebro TR i april 1999 och fick då ansvar för en rotel som stått obemannad i tre månader. Förutom arbete med egen rotel ansvarade han för notarieutbildningen, fick ta hand om post på andra obemannade rotlar samt handlägga mål på dessa rotlar. Han arbetade långt utöver normal arbetstid i tron att det höga arbetstrycket skulle minska med tiden och att bristen på domarpersonal endast var tillfällig. Så visade sig emellertid inte vara fallet. Under april och maj 2000 arbetade han med undantag för annandag påsk minst full arbetsdag sju dagar i veckan. Trots detta räckte tiden inte till för att färdigställa de nu aktuella domarna i tid. För att minimera eventuell skada för parterna meddelade han dem domsluten på de utsatta domsdagarna. I målet B 304-00 gav han häktet besked om domslutet d. 3 maj 2000. Han informerade försvararen om domslutet dagen efter. Denne fick då även ta del av domskälen i påföljdsdelen. L. H. var i de tre målen i kontakt med berörda försvarare under överklagandetiden. Han är väl införstådd med reglerna om doms avfattande och meddelande. Han informerade inte domstolens chef om förseningarna av domarna eller sin åtgärd att meddela parterna endast domslutet på domsdagarna. Han bad emellertid vid ett tillfälle att få slippa lottningen av mål med häktade och ungdomar, vilket inte visade sig möjligt.

L. L. har uppgett bl.a. följande: Arbetssituationen har sedan slutet av år 1998 varit extremt besvärlig på Örebro TR. TR:n har åtta blandade rotlar varvid en eller två rotlar har varit obemannade ända sedan december 1998. Därtill kommer att TR:n handlagt ett stort antal stora eko- och ungdomsbrottmål. Göta HovR har inte kunnat hjälpa till med personal. L. L. har på olika sätt försökt att komma till rätta med problemen varvid HovR:n och Domstolsverket kontinuerligt informerats. I mars 2000 skrev han ett brev till Göta HovR där han klargjorde krissituationen och begärde hjälp med domarpersonal. TR:n fick emellertid inte någon hjälp. L. L. har uppfattat L. H. som en effektiv och skicklig domare. L. H. ställde alltid upp när det behövdes och lade ned en stor del av sin fritid på arbetet. Det var emellertid först genom åtalet mot L. H. som L. L. insåg att L. H. hade haft en alltför hög arbetsbelastning.

HovR:ns bedömning.

I målet är utrett att L. H. i tre fall har underlåtit att meddela fullständiga domar i brottmål på utsatta tider och att han var medveten om att detta stred mot RB:s bestämmelser om sättet för doms avfattande och meddelande. Han har härigenom uppsåtligen åsidosatt vad som gäller för hans uppgift som domare.

Enligt 20 kap. 1 § 1 st. BrB föranleder en gärning som är att anse som ringa inte ansvar för tjänstefel. Vid bedömningen om en gärning är att anse som ringa skall rätten enligt lagrummet beakta gärningsmannens befogenheter och uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt samt andra omständigheter. HovR:n gör i denna fråga följande bedömning.

Möjligheten för part att överklaga en TR:s dom utgör en fundamental del av den rättssäkerhet som vår rättegångsordning erbjuder. För att en part fullt ut skall kunna utnyttja denna möjlighet att ta tillvara sin rätt är det beträffande en s.k. kanslidom viktigt att den verkligen är tillgänglig i sin helhet den dag den meddelas så att parten härigenom får hela överklagandetiden på sig för att bedöma domskälens bärkraft och om ett överklagande bör ske. L. H. har således brutit mot en från rättssäkerhetssynpunkt viktig regel genom att tillhandahålla domarna i fullständigt skick senare än den dag respektive dom meddelats. Det bör framhållas att det är särskilt allvarligt att han i två av fallen meddelat domarna i fullständigt skick först några få dagar före överklagandetidens utgång. Den omständigheten att L. H. har upplyst om själva domsluten på domsdagarna och att han under överklagandetiden varit i kontakt med berörda försvarare har i och för sig minskat olägenheterna av att parterna inte fått tillgång till de fullständiga domarna. Dessa åtgärder kan dock inte föranleda bedömningen att gärningarna är att anse som ringa.

Utredningen i målet ger vid handen att Örebro TR under bl.a. den tid som åtalet mot L. H. avser var en mycket arbetstyngd domstol och att arbetssituationen till följd härav var mycket besvärlig för L. H. och de andra domarna vid TR:n. På grund av den ansträngda arbetssituationen, men också till följd av sin beredvillighet att bistå på andra rotlar, hann L. H. inte med att färdigställa de tre domarna på utsatta tider. Han informerade emellertid inte vid något tillfälle TR:ns chef om att han hade svårigheter att få domarna klara i tid. Det måste enligt HovR:ns mening normalt kunna krävas av en ordinarie domare, som inser att han är i färd med att förlora kontrollen över sina arbetsuppgifter eller som exempelvis ser viktiga frister löpa ut och inte själv förmår att komma ikapp, att han på ett tydligt sätt och inom rimlig tid gör sin chef uppmärksam på problemen. L. H. har inte vidtagit sådana åtgärder. I stället har situationen allteftersom kommit att bli honom övermäktig utan att han slagit larm. Inte ens med beaktande av det pressade arbetsläge som han ostridigt haft kan det mot denna bakgrund anses föreligga tillräckliga skäl att bedöma hans avsiktliga åsidosättande av RB:s bestämmelser som ringa. Han skall därför dömas för tjänstefel.

Påföljden skall bestämmas till böter.

Vid bestämmande av antalet dagsböter beaktar HovR:n såväl vad som framkommit om L. H:s pressade arbetssituation som att han vidtagit vissa åtgärder för att försöka begränsa skadan av sitt agerande.

HD (JustR:n Magnusson, Nyström, Munck och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Åtalet mot L. H. gäller meddelandet och expedieringen av tre brottmålsdomar under våren 2000.

Enligt 30 kap. 7 § 2 st. RB kan en dom i brottmål meddelas genom att avkunnas antingen vid huvudförhandlingens slut eller vid ett senare sammanträde eller genom att hållas tillgänglig på rättens kansli en viss dag, s.k. kanslidom. En kanslidom skall skickas till parterna samma dag som domen meddelas (se 26 § förordningen 1996:271 om mål och ärenden i allmän domstol jämförd med 2 § förordningen 1980:900 om statliga myndigheters serviceskyldighet, m.m.). Domen skall vara skriftligen avfattad och innehålla bl.a. domslut, parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats på samt domskäl med uppgift om vad som är bevisat i målet. I domen skall också anges vad en part som vill överklaga domen har att iaktta. (Se närmare 30 kap. 5 § RB.) Varje dom skall vidare vara särskilt uppsatt och underskriven av de lagfarna ledamöter som deltagit i avgörandet (30 kap. 8 § RB). Om domen i stället meddelas genom att avkunnas, behöver den däremot inte sändas förrän en vecka efter avkunnandet (se nyssnämnda bestämmelse i 1996 års förordning med hänvisning). Ett avkunnande av en dom får ske genom att domslutet och skälen återges och fullföljdshänvisning meddelas (30 kap. 7 § 4 st. RB). Om den tilltalade är häktad i målet, skall en kopia av domen eller ett domsbevis skickas till häktet samma dag som domen meddelas (se 2 § 1 st. förordningen 1990:893 om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.).

I 20 kap. 1 § BrB finns bestämmelser om ansvar för tjänstefel. Av 1 st. framgår att sådant ansvar skall ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften, såvida inte gärningen är att anse som ringa.

I samtliga tre nu aktuella mål underrättades parterna om utgången när tiden för att meddela kanslidomarna var inne. Först senare expedierades domarna i sin helhet. Domen i målet B 2287-99 kom att expedieras skriftligt och i fullständigt skick tre dagar före den i domen avgivna dagen för överklagandetidens utgång, medan expedieringen i de båda övriga målen skedde 16 respektive 11 dagar före den angivna sista dagen för överklagande.

L. H. har vitsordat de faktiska omständigheterna så som de återges i gärningsbeskrivningen. Genom sitt handlande åsidosatte L. H. vid myndighetsutövning sina skyldigheter enligt åberopade lagrum. Av rättssäkerhetsskäl ställs generellt höga krav på en korrekt handläggning inom rättsväsendet. Särskilt höga krav ställs på en domstol (se bl.a. NJA 1992 s. 555, 1994 s. 304, 1996 s. 237 och 806, 1997 s. 368 och B 3 samt 2001 s. 35, se också NJA 1996 s. 307 och 1997 s. 186).

L. H. och L. L. som har hörts på nytt i HD, har i allt väsentligt uppgett vad som i HovR:ns dom antecknats från förhören med dem där. L. L. har dock till rättelse uppgett att han vid den aktuella tiden var fullt medveten om att arbetssituationen var utomordentligt besvärlig för L. H. och de andra rådmännen men att han inte förrän efteråt fick veta att L. H. var försenad med expedieringen av kanslidomar.

L. H. har uppgett bl.a. följande. Alltsedan han började sin tjänstgöring som rådman i TR:n i april 1999 hade han en mycket tung arbetsbörda med arbete även under helger och sent in på kvällarna. En och under viss tid två rådmanstjänster var vakanta och han tog på sig arbete med mål också från de vakanta rotlarna. Därutöver var han engagerad i andra arbetsuppgifter i TR:n. - Under våren 2000 var han engagerad i flera stora och arbetskrävande mål, som delvis handlades samtidigt. Genom lagmannen kände han till att någon personalförstärkning inte var att förvänta, och han kunde inte räkna med någon avlastning i arbetet på annat sätt.

HD gör i ansvarsfrågan följande bedömning.

L. H. är en omvittnat arbetsam och duglig domare. Den utredning som förebragts visar att han under den ifrågavarande tiden befann sig i en utomordentligt pressad arbetssituation. Av vad L. L. har berättat i HD framgår att det saknades möjlighet att lämna L. H. någon avlastning och att L. H. var medveten om detta. Att L. H. trots goda föresatser inte förmådde färdigställa de tre aktuella domarna till de tidpunkter som senast hade bestämts för deras meddelande kan inte i och för sig läggas honom till last som straffbar underlåtenhet. Som chefsjustitieombudsmannen har framhållit har det emellertid ålegat L. H. att söka lösa den uppkomna situationen på bästa sätt, vilket uppenbarligen skulle ha varit att ytterligare uppskjuta tidpunkterna för domarnas meddelande. Att L. H. inte valde denna utväg får anses ha varit en felbedömning.

Vid prövningen av om denna felbedömning bör föranleda straffansvar för L. H. bör beaktas att - som L. H. själv har anfört - inte heller ett ytterligare uppskjutande av tidpunkterna för domarnas meddelande skulle, åtminstone när det gäller B 2287-99, ha varit invändningsfritt. Det har inte påståtts att hans handlande förorsakat parterna skada i den meningen att något överklagande kom att ges in för sent eller att någon klagande gick miste om möjligheten att utveckla skälen för sitt överklagande. Detta kan ha sin förklaring i de muntliga kontakter som L. H. hade med parterna.

Även med beaktande av de olägenheter som har vållats parterna genom L. H:s handlande finner HD vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att det som lagts L. H. till last får anses som en ringa gärning. Han skall därför inte dömas till ansvar.