NJA 2004 s. 164

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Sigvard Helin, hovrättsrådet Åke Thimfors och rådmannen Marianne Stenberg) meddelade dom den 20 december 2002.

Hovrättens domskäl

F.H. har vitsordat de faktiska omständigheterna. Han har som grund för sitt bestridande av straffansvar anfört dels att den oaktsamhet han visat inte når upp till straffbar nivå, dels att gärningen med hänsyn till samtliga omständigheter är att anse som ringa.

F.H. har hörts och berättat i huvudsak följande. Han är sedan 1992 lagman vid tingsrätten. Huvudförhandlingen i målet mot M.F. var en av flera på hans ordinarie tingsdag. Förhandlingen kom att börja tjugo minuter efter utsatt tid och handläggningen drog ut på tiden, eftersom en målsägande oväntat kom med ett ombud för att utföra sin skadeståndstalan. På grund av förseningen kände han stress och förlägenhet gentemot nämndemännen som inte fick lunchpaus i tid. Förhandlingen avslutades med tillkännagivande av att en s.k. kanslidom skulle meddelas efter 14 dagar. Överläggning i målet skedde sannolikt vid dagens slut. Han känner väl till bestämmelserna om förverkande av villkorlig frigivning. Av förbiseende uppmärksammade han dock inte vare sig vid huvudförhandlingen eller vid domens avfattande att de gärningar som var aktuella i målet hade begåtts före den villkorliga frigivningen. Han levde alltså i föreställningen att ett förverkande var möjligt. Han hade vid denna tid flera komplicerade domar att skriva och dessutom en hel del administrativa uppgifter att sköta. Arbetssituationen var inför den stundande julhelgen osedvanligt pressad. I början av januari 2001 blev han av åklagaren uppmärksammad på det begångna felet. Han underrättade genast den offentlige försvararen härom och gjorde vad han kunde för att felet skulle kunna rättas till.

Hovrätten gör följande bedömning.

Eftersom de brott som den tilltalade dömdes för i det aktuella målet inte var begångna under prövotiden efter villkorlig frigivning saknades laga förutsättningar för att förverka den villkorligt medgivna friheten. F.H. har därför förfarit felaktigt när han i domen förordnade om sådant förverkande. Felaktigheten kan inte anses så obetydlig att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet på grund därav skulle vara uteslutet. Frågan är i stället om gärningen vid en samlad bedömning av omständigheterna är att bedöma som ringa.

HD har i rättsfallet NJA 1994 s. 304 i ett likartat mål uttalat att en korrekt tillämpning av de regler som gäller förverkande av villkorlig frigivning är av sådan vikt att det endast om någon speciell omständighet kan påvisas är möjligt att bedöma oaktsamheten som ringa. Som F.H. själv har uppgett har felet i detta fall uppenbarligen berott på ett rent förbiseende och någon särskild omständighet som skulle kunna förklara felets uppkomst har inte framkommit. Målet var inte omfattande och dom meddelades först efter 14 dagar. F.H. är en erfaren domare och har ofta tillämpat de aktuella bestämmelserna, som har ingripande verkningar för den enskilde. Felet upptäcktes visserligen ganska omgående av åklagaren i målet och rättades till av hovrätten, sedan såväl den tilltalade som åklagaren hade överklagat domen. Detta utesluter emellertid inte att det förelegat en påtaglig risk för att den tilltalade på grund av det felaktiga beslutet skulle komma att lida skada. Med hänsyn till vad som nu anförts kan gärningen inte anses som ringa. Inte heller det som F.H. har uppgett om sin arbetssituation och förhållandena i övrigt i samband med huvudförhandlingen kan föranleda en sådan bedömning. Åklagarens talan skall därför bifallas.

Hovrättens domslut

Hovrätten dömde F.H. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § BrB till trettio dagsböter.

Domskäl

HD (justitieråden Lennander, Victor, Blomstrand, referent, Lundius och Wersäll) meddelade den 2 april 2004 följande dom:

Domskäl

Målet har avgjorts utan huvudförhandling. Bandupptagningen av förhöret med F.H. i hovrätten har spelats upp vid föredragningen i HD.

I målet är utrett att F.H. i domen mot M.F. förklarade villkorligt medgiven frihet förverkad trots att det inte fanns lagliga förutsättningar för det. Härigenom åsidosatte han i myndighetsutövning vad som gällde för uppgiften.

Som hovrätten har funnit skedde åsidosättandet av oaktsamhet.

Frågan är härefter om gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa. Vid bedömningen av den frågan skall samtliga omständigheter beaktas, vilket innebär att inte endast objektiva faktorer som uppgiftens art och gärningens effekter är av betydelse utan också den grad av oaktsamhet som gärningsmannen visat.

Förverkande av villkorligt medgiven frihet är av ingripande betydelse för den enskilde. Det måste därför ställas höga krav på noggrannhet och omsorg när beslut fattas i sådana frågor. Samtidigt skall beaktas att felet kunde undanröjas i hovrätten och att det därför inte uppstod någon skada förutom den olägenhet som följde av att det blev nödvändigt att överklaga.

Annat är inte visat än att felet berodde på ett tillfälligt förbiseende. Av F.H:s uppgifter framgår att huvudförhandlingen i målet hölls under tidsnöd och att F.H. därför kände stress och förlägenhet gentemot nämndemännen. Det framgår vidare att han hade en pressad arbetssituation inför den stundande julhelgen till följd av andra mål och administrativa uppgifter. När F.H. uppmärksammades på felet, vidtog han dessutom genast adekvata åtgärder för att domen skulle överklagas och rättas i hovrätten, vilket också vittnar om att felet inte berodde på någon nonchalans eller likgiltighet inför uppgiften (jfr prop. 1988/89:113 s. 17 och 25).

Med hänsyn till vad som nu anförts är gärningen att anse som ringa. Den skall därför inte medföra straffansvar.

Domslut

Domslut

HD ogillade åtalet.