NJA 2003 s. 295

Såväl P.-O.B. som åklagaren och Å.G. överklagade i HovR:n för Västra Sverige.

P.-O.B. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för försök till utpressning och Å.G:s skadeståndsyrkande samt döma honom för vapenbrott till ett kortare fängelsestraff än vad TR:n bestämt.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle väsentligt skärpa straffet.

Å.G. yrkade att HovR:n skulle helt bifalla hans vid TR:n framställda skadeståndsyrkande.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättsråden Westerling och Ranch, referent, t.f. hovrättsassessorn Lundstedt samt nämndemännen Eriksson och Hansson) anförde i dom d. 18 febr. 2003:

Domskäl HovR:ns domskäl.

Skuldfrågan.

I enlighet med TR:ns dom har P.-O.B. gjort sig skyldig till den gärning som anges i åklagarens gärningsbeskrivning under åtalspunkt 2.

Beträffande åtalet för försök till utpressning har Å.G. och P.-O.B. hörts på nytt J.-E.L:s vittnesmål vid TR:n har återgetts genom banduppspelning. Skriftlig bevisning har åberopats.

På åklagarens begäran har A.P. hörts som nytt vittne rörande sina iakttagelser när han kom till Å.G:s verkstad d. 3 nov. 2002. På P.-O.B:s begäran har som nya vittnen T.N., A.R. och hans mor E.B. hörts rörande den kännedom som envar av dem har om P.-O.B:s fordran på Å.G.

HovR:n gör följande överväganden.

Av P.-O.B:s berättelse i HovR:n framgår bland annat att syftet med besöket hos Å.G. var att fråga denne till råds om pistolen och om ett elektriskt fel på en bil samt att han endast kortfattat berörde sin fordran på Å.G. när han lämnade verkstaden. Varken denna - till synes nya - uppgift eller vad som i övrigt förevarit i HovR:n föranleder HovR:n att dra annan slutsats om händelseförloppet i verkstaden än vad TR:n gjort. A.P:s uppgifter om Å.G:s sinnestillstånd och vad denne berättade strax efter det att P.-O.B. lämnat verkstaden ger ytterligare stöd åt en sådan slutsats. Det är således styrkt att P.-O.B. utövat ett olaga tvång på det sätt som framgår av första stycket i gärningspåståendet under åtalspunkt 1.

För att ansvar för utpressning skall komma i fråga krävs bland annat i objektivt hänseende att den disposition som målsäganden förmås göra innebär en förmögenhetsöverföring. Att genom olaga tvång förmå någon att betala en skuld han har till gärningsmannen innefattar inte en sådan ansvarsgrundande förmögenhetsöverföring.

P.-O.B. har i denna del i huvudsak gjort gällande: Han ansåg sig ha en fordran på Å.G. som uppgick till 37 000 kr avseende ersättning för olika tjänster med anknytning till Å.G:s rörelse som han utfört åt denne fram till 1995. Han utställde då en faktura på beloppet. Han har "någon gång" påmint Å.G. om sin fordran men denne har aldrig accepterat att betala. På sommaren 2002 lovade Å.G. att han skulle få 10 000 kr. I slutet av augusti månad 2002 besökte han Å.G. tillsammans med vittnet T.N. och krävde att få 10 000 kr. Å.G. svarade då "skall du också ha pengar".

Å.G. har bestritt att han har någon skuld till P.-O.B. och att han skulle ha utlovat någon betalning samt uppgett att P.-O.B. endast en enda gång påstått sig vilja ha betalt - detta var ca tre veckor före d. 3 nov. 2002 och P.-O.B. begärde då att få 10 000 kr. Han har även uppgett att han aldrig fått någon faktura om 37 000 kr från P.-O.B.

Å.G. har även i HovR:n uppgett att han i och för sig tycker att 1 000 kr kunde ha varit en skälig ersättning för den hjälp som P.-O.B. gav honom vid en biltransport i början av 1990-talet, men att det aldrig var avtalat att arbetet skulle utföras mot ersättning. P.-O.B. har i HovR:n uppgett att även han anser att 1 000 kr hade varit en skälig ersättning för arbetet med transporten men att han - sedan han blivit varse att transporten kunde vara lagvidrig - anser att ersättningen för hans arbete bör bli högre.

De av P.-O.B. åberopade vittnena har i huvudsak uppgett att han för dem berättat om att Å.G. var skyldig honom pengar för utfört arbete; enligt T.N. skulle det röra sig om bland annat 10 000 kr för en biltransport och att det varit tal om en faktura på 37 000 kr, enligt A.R. skulle skulden uppgå till 10 000 kr samt enligt E.B. skulle Å.G. ha utfäst att betala 10 000 kr men att hon säkert hört talas om ett högre krav, kanske runt 30 000 kr. T.N. har även berättat att han tillsammans med P.-O.B. besökte Å.G. på sensommaren 2002, att P.-O.B. vid besöket krävde att få 10 000 kr samt att Å.G. då blev tvär och sa något om att "alla vill ha pengar".

För att en fordran skall kunna vinna beaktande i nu aktuellt hänseende bör enligt HovR:n krävas att den är av rättsordningen skyddad samt av gäldenären känd åtminstone till storlek och bakgrund. I förevarande mål framgår att P.-O.B:s fordran består av belopp som han själv anser sig vara berättigad till för arbete som han utfört under första hälften av 1990-talet. Hans sätt att beräkna ersättningen för biltransporten är inte acceptabelt och hans beräkning av beloppet 37 000 kr är högst oklar. Mot bakgrund av vad vittnena uppgett kan det ifrågasättas vilken uppfattning han själv haft om skuldens storlek. Det förhållandet att P.-O.B. under åtminstone sju års tid underlåtit att vidta lagliga åtgärder för att förmå Å.G. att betala förtar också trovärdigheten av hans påstående om en reell fordran. HovR:n finner därför sammantaget att utredningen i målet ger vid handen att den disposition som P.-O.B. krävde att Å.G. skulle utföra hade i objektivt hänseende inneburit vinning för honom och skada för Å.G.

Mot bakgrund av det som nyss har sagts om den påstådda fordran och vad som i övrigt förevarit i HovR:n får det vidare hållas för visst att P.- O.B. insett att han inte haft en laglig fordran på 15 000 kr utan att hans handlande skulle leda till skada för Å.G. Fara för brottets fullbordan har förelegat. P.-O.B. har således gjort sig skyldig till försök till utpressning.

Utpressningen skulle inte lett till någon större ekonomisk skada för Å.G. Som TR:n funnit är emellertid omständigheterna sådana att brottet, om det hade fullbordats, skulle ha bedömts som grovt.

Såvitt slutligen gäller brottet i åtalspunkt 2 avser det innehav av ett laddat och funktionsdugligt enhandsvapen som använts vid allvarlig brottslighet. Lika med TR:n finner HovR:n att P.-O.B. skall dömas för grovt vapenbrott.

Påföljdsfrågan.

För utpressning, som bedöms som grov, är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år. För grovt vapenbrott är stadgat fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömningen av straffvärdet av P.-O.B:s brottslighet beaktar HovR:n följande.

P.-O.B. har uppsökt Å.G. i dennes verkstad och - sedan han föranstaltat om att de skulle vara ensamma - uppenbarligen överraskande dragit fram ett skarpladdat skjutvapen med vilket han på ett hänsynslöst sätt utsatt Å.G. för tvång. Ett fullbordat brott hade haft ett straffvärde som legat väsentligt över straffminimum.

Situationen har - särskilt ur en målsägandes synvinkel - stora likheter med ett rånbrott. Det kan emellertid inte bortses ifrån, att lagstiftaren försett brotten rån och grovt rån med straffskalor som är avsevärt strängare än brottet utpressning, även när det brottet är grovt. Vidare saknas det utrymme för att de omständigheter som i förevarande fall tillmäts betydelse vid gradindelningen av brottet i någon nämnvärd utsträckning skall kunna beaktas ännu en gång inom ramen för den högre straffskalan (jfr HD:s uttalanden i NJA 2000 s. 612). Även ifråga om det grova vapenbrottets påverkan på straffet bör beaktas att förekomsten av det skarpladdade vapnet inverkat på utpressningsbrottets gradindelning. Viss betydelse bör även tillmätas det förhållandet att det påbörjade utpressningsbrottet avbröts förhållandevis kort tid efter händelsen i verkstaden.

Vid en samlad bedömning av det nu sagda saknas det anledning att frångå TR:ns uppfattning om brottslighetens straffvärde. Redan på grund härav kan annan påföljd än fängelse inte komma ifråga.

Skadestånd.

Vid den ovan angivna utgången i fråga om utpressning är P.-O.B. skadeståndsskyldig mot Å.G.

De yrkade beloppen för sveda och värk samt förstörd kaffebryggare är vitsordade.

HovR:n har att pröva skäligt belopp som ersättning för kränkning.

Skadestånd för kränkning avser att ersätta det lidande som uppkommer just i samband med angreppet. Det skall kompensera känslor av chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande reaktioner och utgöra ersättning för det angrepp på den personliga integriteten som brottet har inneburit. Rätten till kränkningsersättning skall prövas på objektiva grunder främst utifrån en bedömning av det enskilda brottets karaktär och omständigheterna kring detta. I förevarande fall har Å.G. i ett förhållandevis trångt utrymme i sin verkstad utsatts för allvarligt hot mot liv och hälsa, såväl för egen som för hustruns del, vilket hot understrukits med skottlossning. Brottsligheten måste anses ha inneburit en allvarlig kränkning av Å.G:s integritet och medfört ångest. Med beaktande av det nu sagda finner HovR:n att ersättningen för kränkning kan sättas högre än vad TR:n gjort. Skäligt skadestånd i denna del kan bestämmas till 30 000 kr.

- - -.

Domslut HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom endast på så sätt att det skadestånd som P.-O.B. skall utge till Å.G. bestäms till 32 600 kr.

Såväl Riksåklagaren som P.-O.B. överklagade.

HD fann ej skäl att meddela prövningstillstånd med anledning av

P.-O.B:s överklagande.

Riksåklagaren yrkade att HD skulle bestämma påföljden till ett avsevärt längre fängelsestraff än det av HovR:n utdömda.

P.-O.B. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl HD (JustR:n Regner, Lundius, Dahllöf, Ella Nyström, referent, och Wersäll) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom skall P.-O.B. dömas för de åtalade gärningarna. Dessa är, såsom HovR:n funnit, att bedöma som försök till grov utpressning och grovt vapenbrott. Det kan inte komma i fråga att välja annan påföljd än fängelse. Frågan är hur långt fängelsestraff P.-O.B. skall ådömas.

P.-O.B. har utsatt Å.G. för mycket allvarligt tvång genom att hålla det skarpladdade vapnet mot hans panna och avfyra det i närheten av hans huvud. P.-O.B. har dessutom i samband härmed uttalat hot om att skada såväl Å.G. som dennes hustru. Särskilt på grund av de nu angivna omständigheterna har utpressningsförsöket ett högt straffvärde. Genom att vapnets användning således beaktas vid bedömning av straffvärdet hos utpressningsförsöket får vapenbrottets inverkan på straffmätningen anses vara tämligen begränsad.

Riksåklagaren har anfört att den utpressningsgärning som P.-O.B. skall dömas för är jämförbar med ett försök till grovt rån, varför fängelsestraffets längd bör närma sig minimistraffet för grovt rån, fyra år.

Genom de straffskalor som föreskrivs för olika brott har lagstiftaren gjort en allmän bedömning av brottens straffvärde. Rånbrotten har därvid ansetts ha ett betydligt högre straffvärde än utpressningsbrotten. Härtill kommer att såväl lagstiftning som rättstillämpning har visat återhållsamhet när det gäller att bedöma rånbrott som grova. Vid bedömningen av straffvärdet hos de brott P.-O.B har gjort sig skyldig till bör inte ledning sökas i straffskalan för grovt rån. Även med beaktande av vad tidigare sagts om det allvarliga tvång som P.-O.B. utsatte Å.G. för är omständigheterna sådana att det saknas anledning att göra annan bedömning av brottslighetens straffvärde än den HovR:n och TR:n gjort. HovR:ns domslut skall därför fastställas i den överklagade delen.

Domslut HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

HD:s dom meddelades d. 19 juni 2003 (mål nr B 1176-03).