NJA 2003 s. 384

Hyr-Börsen överklagade i Svea HovR, Miljööverdomstolen och yrkade att Miljööverdomstolen skulle fastställa att den skada som HCI:s verksamhet må ha orsakat på Hyr-Börsens egendom har orsakats i HCI:s omgivning på ett sådant sätt att skadeståndsskyldighet kan uppkomma enligt 32 kap. MB.

HCI bestred ändring.

Miljööverdomstolen avgjorde målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § 1 st. MB.

Miljööverdomstolen (hovrättslagmannen Bjällås, hovrättsrådet Thorsén, referent, fastighetsrådet Dahlsjö och kammarrättsassessorn Larsson) anförde i dom d. 11 dec. 2002: Utvecklande av talan i Miljööverdomstolen. Parterna har i huvudsak anfört samma omständigheter som vid miljödomstolen samt tillagt i huvudsak följande.

Hyr-Börsen. Det aktuella lagret, i vilket Hyr-Börsen och HCI har bedrivit två från varandra helt skilda verksamheter, omfattar en mycket stor yta. Ytan har av praktiska skäl inte varit avskild av väggar. I praktiken är det dock fråga om separata lokaler och varje verksamhetsutövare blev vid tillträdet anvisad en avgränsad yta. Avgörande för omgivningsbegreppet måste vara omgivningen till verksamheten oavsett vilken utformning den specifika lokalen har. - Det förhållandet att Hyr-Börsen vid den tidpunkt som skadorna uppstod hade ställning som hyresvärd gentemot HCI skall sakna betydelse vid bedömningen av om skadeståndsansvar kan föreligga.

HCI. Fastighetsägaren har ett bestämmande inflytande över vad som får förekomma på fastigheten. Genom hyreslagens regler och genom regleringsmöjligheterna i hyresavtal har fastighetsägaren tillräckligt skydd.

Miljööverdomstolens domskäl. En förutsättning för att skadestånd enligt 32 kap. MB skall utgå är enligt 1 § 1 st. samma kapitel att verksamheten på en fastighet har orsakat skada i sin omgivning. Enligt uttalande i förarbetena (prop. 1985/86:83 s. 39) får i det enskilda fallet gränsdragningen mellan vad som skall anses utgöra omgivning och vad som skall anses utgöra verksamhet ske utifrån verksamhetens art och karaktär. Miljöskadeutredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1983:7 s. 248) att det bör fordras att arbetsområdet är någorlunda avgränsat och inte utan vidare tillgängligt för utomstående.

Kallagret i fråga har en yta om 1 650 kvm och saknar innerväggar. HCI och Hyr-Börsen ingick i juni 1999 ett hyresavtal enligt vilket HCI med hyresrätt fick disponera 1 000 kvm av kallagret. Vilka delar av lagret som HCI fick ta i anspråk regleras inte i hyresavtalet. Hyr-Börsen disponerade ca 600 kvm av kallagret för lagring av produkter och resterande delar användes av båda bolagen som väg genom lagret och lastningsutrymme. I förevarande fall har sålunda två bolag tillsammans utnyttjat en större byggnad som lager för olika produkter. Någon egentlig avgränsning mellan bolagens lagerutrymme har inte skett och området för HCI:s lagerverksamhet bestämdes inte på annat sätt än att HCI maximalt fick ta i anspråk 1 000 kvm av lagret för sin verksamhet. Vid detta förhållande finner Miljööverdomstolen att området för HCI:s verksamhet inom kallagret inte har varit så avgränsat att de produkter som Hyr-Börsen lagrat inom samma lokal har befunnit sig i omgivningen till HCI:s verksamhet. Skadeståndsskyldighet enligt 32 kap. MB kan därför inte anses ha uppkommit. Hyr-Börsens överklagande skall följaktligen avslås.

- - -.

Miljööverdomstolens domslut. Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

- - -.

Hyr-Börsen överklagade och yrkade i själva saken att dess talan i Miljööverdomstolen skulle bifallas.

Brenntag Nordic AB (Brenntag), tidigare HCI, bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Dahllöf, referent, och Lindeblad) beslöt följande dom: Domskäl. I målet i HD är fråga om tolkning av begreppet omgivning i 32 kap. 1 § MB.

Bestämmelserna i 32 kap. MB om skadestånd för miljöskador har sitt ursprung i fastighetsrättsliga principer om ansvar i grannförhållanden och i utomobligatoriska grundsatser om ansvar för farlig verksamhet. Huvudregeln är ett skadeståndsansvar som är oberoende av vållande från den som har orsakat en miljöskada. Syftet med det strikta skadeståndsansvaret är bl.a. att det stränga ansvaret skall bidra till att den som bedriver miljöfarlig verksamhet väljer att vidta skadeförebyggande åtgärder. Om verksamheten ändå är skadebringande anses både sociala och humanitära skäl tala för att den drabbade skall få ekonomisk gottgörelse för sina förluster och lidanden. (Jfr prop. 1997/98:45 s. 564 ff., prop. 1985/86:83 s. 10 ff., Bengtsson m.fl., Miljöbalken, En kommentar, s. 32:2 ff. och Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, 1986, s. 23 ff.)

Enligt 32 kap. 1 § MB skall skadestånd betalas för bl.a. sakskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. Det framgår redan av lagtextens ordalydelse att det är den fastighetsanknutna verksamhetens omgivning och inte fastighetens omgivning som avses. Omgivningsbegreppet har också diskuterats i nämnda förarbeten och doktrin. Verksamhetens omgivning kan utgöras av ett mycket vidsträckt geografiskt område, särskilt när det gäller föroreningar av olika slag. I fall med luftföroreningar kan skadeverkningarna visa sig mycket långt från den plats där den miljöfarliga verksamheten bedrivs. Omgivningen kan emellertid också avse till verksamheten mycket närbelägna platser. Det kan finnas fall där störningar och skador från en liten industri som är lokaliserad på en större fastighet endast drabbar andra som bor eller uppehåller sig på samma fastighet. Vidare anses en hyresgäst i en bostadsfastighet kunna åberopa miljöskadereglerna för att få ersättning för de skador som har tillfogats den skadelidande genom luftföroreningar från en industriell verksamhet som har bedrivits i en källarlokal i samma fastighet. Detsamma har ansetts gälla om en skadebringande verksamhet finns inom ett industrihotell eller liknande. Skador som inträffar inom den anläggning eller det arbetsområde där den skadegörande verksamheten bedrivs anses dock inte omfattas av det strikta skadeståndsansvaret, eftersom skadan då inte bedöms ha inträffat i en verksamhets omgivning. Samtidigt framhålls i lagstiftningens förarbeten att när problem uppstår att avgöra var gränsen går mellan vad som skall anses utgöra omgivningen respektive verksamheten får man i det enskilda fallet falla tillbaka på en bedömning av den störande verksamhetens art och karaktär. (Jfr prop. 1985/86:83 s. 38 f., Bengtsson m.fl., a.a. s. 9:9 och 32:18 f. samt Eriksson, a.a. s. 32 ff.)

I den i målet aktuella lagerlokalen bedrev de två bolagen Hyr-Börsen och Brenntag skilda verksamheter i form av lagring av diskmaskiner respektive förvaring av kemikalier. Det fanns inte någon fysisk avgränsning mellan de båda verksamheterna i form av innerväggar, stängsel eller liknande. Däremot höll Hyr-Börsen diskmaskinerna samlade för sig i en del av lokalen. Brenntag disponerade den återstående delen av lokalen upp till en yta av 1 000 kvm förutom cirka 50 kvm som var reserverat för en korridor för lastning och lossning. Oaktat avsaknaden av en fysisk avgränsning mellan de båda verksamheterna var det således möjligt att särskilja verksamheterna både i lokalen och till art och karaktär (jfr dock Miljöskadeutredningens betänkande SOU 1983:7 s. 248).

I föreliggande fall tillkommer emellertid den omständigheten att Hyr- Börsens skadade egendom förvarades i den lagerlokal som bolaget som fastighetsägare och hyresvärd till stora delar hyrt ut till Brenntag och dess verksamhet. Bakom verksamheten finns således en avtalsrättslig relation mellan parterna. Som fastighetsägare och hyresvärd har Hyr- Börsen alltså möjlighet att välja om lokalerna skall hyras ut och i så fall i avtal reglera till vem och under vilka villkor det skall ske. Vid sådant förhållande kan en skada på en fastighetsägares och tillika hyresvärds i lokalen förvarade egendom inte anses ha uppkommit i verksamhetens omgivning i den mening som avses i 32 kap. 1 § MB (jfr Hellner och Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. 2000, s. 337).

Miljööverdomstolens domslut skall därför fastställas.