Prop. 1985/86:83

om ersättning för miljöskador

&

Regeringens proposition 1985/86: 83 &?

om ersättning för miljöskador Prop.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 december 1985.

På regeringens vägnar

Olof Palme Sten Wickbom

Lagrådet Pmp

Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 13 december 1985

Närvarande: f.d. justitierådet Hult. regeringsrådet Dahlman, justitierådet Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 oktober 1985 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. miljöskadelag.

2. lag om ändring i jordabalken,

3. lag om ändring i miljöskyddslagen (l969z387). Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Anders Eriksson.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

• Sida 66
•  Original

J ustitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1985

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden [. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Anders- son. Bodström. Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hell- ström. Wickbom, Johansson, I-lulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ersättning för miljöskador

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1985-10-17) över förslag till

1. miljöskadelag,

2. lag om ändring ijordabalken,

3. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387). Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat förslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1985/86: 83

• Sida 67
•  Original

Sammanfattning av miljöskadeutredningens betänkande

]. Bland de rättsregler som gäller skyddet för miljön är inte skadestånds— reglerna de viktigaste; det väsentliga är naturligtvis att förhindra skador, inte att ersätta dem. Också skadeståndsreglerna kan dock bidra till att företag och enskilda ökar sina ansträngningar att hindra miljöskador. Och när skador inträffar, är det angeläget att den skadelidande enskilde har ett fullgott ersättningsskydd. Principen, att den som utövar förorenande eller annan miljöfarlig verksamhet skall betala skadeverkningama (”pollutor pays principle") har blivit ett riktmärke för lagstiftningen i många länder, fast den vanligen inte genomförts konsekvent. Genom att lägga risken på miljöfarliga industrier i stället för på de skadelidande är det också lättare att fördela den; möjligheten att försäkra företagen mot skadeståndsskyldig- het för miljöskador har blivit betydligt bättre på senare år.

Enligt de allmänna regler om skadestånd som intagits i skadeståndslagen (SkL) svarar man för eget och för anställdas vållande — uppsåt eller oaktsamhet — till person- och sakskada; vid skada som enbart drabbar förmögenheten (ren förmögenhetsskada) förutsätter ansvaret utanför kon- traktsförhållandena i princip brottslig gärning. Redan i dag föreskriver emellertid miljöskyddslagen (ML) ett längre gående skadeståndsansvar för miljöstörningar av olika slag — föroreningar, buller, skakning m.m. och enligt en vanlig uppfattning också för skador genom sprängsten. Den som bedriver miljöfarlig verksamhet svarar i princip strikt, oberoende av vål- lande, för inte bara skada på person eller sak utan också ren förmögen- hetsskada, som verksamheten medför i omgivningen. Reglerna är emeller- tid delvis oklara, och skyddet har dessutom sina luckor. Den viktigaste bristen är att här liksom i andra sammanhang en sträng skadeståndsregel inte ger någon garanti för att en skada ersätts. För skadeståndsskyldighet är det nödvändigt att man kan konstatera ett orsakssamband mellan den ansvariges verksamhet och skadan, och detta kan vara omöjligt särskilt vid föroreningsskador. Då slipper förorenaren att svara för de skador som han åstadkommit. Ofta framträder skadeverkningama först efter en lång tid; även när orsakerna kan klarläggas, kanske det förorenade företaget har upphört med verksamheten eller skadeståndskravet hunnit bli preskriberat (jfr 6 nedan). - Oförsäkrade småföretag och privatpersoner kan vidare sakna medel att betala större skadestånd.

Utredningens uppdrag är i princip begränsat till en översyn av miljö- skyddslagens skadeståndsregler och en del processuella bestämmelser som sammanhänger med dem. Frågor som nära berör vårt arbete behand- las från mera principiell synpunkt av miljöskyddsutredningen och rätte- gångsutredningen. Liksom andra offentliga utredningar har vi vidare fått direktiv att undvika reformförslag, som kan medföra ökade kostnader för det allmänna eller andra större ingrepp i nuvarande kostnadsförhållanden. Allt detta har inskränkt våra möjligheter att föreslå mera radikala föränd- ringar i gällande rätt. Vi kan här bara lägga fram vissa reformförslag som förefallit speciellt angelägna. Ett fullgott skydd för den skadelidande och

• Sida 68
•  Original

en fullt tillfredsställande fördelning av kostnaderna för miljöskador kan man uppnå bara om man går utanför skadeståndsrättens område (jfr 11 nedan).

2. Utredningen föreslår att skadeståndsreglerna i ML bryts ut och införs i en särskild lag, miljöskadelagen. Det har visat sig att avgränsningen av ML.:s regler. som främst tar sikte på kontroll över miljöfarliga verksam- heter, inte passar så bra för skadeståndets del. — Samtidigt föreslår vi att reglerna om skadestånd i grannförhållanden i 3 kap. jordabalken flyttas över till den nya lagen. Enligt förslaget skall som huvudregel gälla ett strikt ansvar vid miljöfar- lig verksamhet. Liksom nu anknyts ansvaret i princip till användningen av fast egendom: den ansvarige blir i första hand fastighetsägaren (eller vid tomträtt tomträttshavaren), när det är han som driver verksamheten, eller den som annars brukar en fastighet i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet - däremot bl. a. inte bostadshyresgäster (jfr 6 5). Eftersom ett strikt ansvar för föroreningar för fartyg utreds i annat sammanhang, har vi avstått från att gå in på den frågan. Skadeståndsreglema i miljöskadelagen skall omfatta väsentligen samma typer av miljöstörningar som ML. fast lagtexten i viss mån förtydligas (se 1 å). [ motsats till vad som nu gäller skall det strikta ansvaret avse också helt tillfälliga störningar, t.ex. enstaka sprängningar och momentana gas- utsläpp; när det gäller skadestånd, saknas anledning att utesluta dem. — Den nuvarande regleringen i 30 5 ML, som gör undantag från det strikta ansvaret när störningarna är ortsvanliga eller allmänvanliga, har vi också ansett oss böra behålla. På något sätt måste man skilja av vissa skador på egendom och förmögenhet som den skadelidande själv får stå risken för, och en lämpligare avgränsning än den i ML är svår att finna. Något undantag för småskador på person och egendom skall däremot inte längre göras. (Se 3 & i förslaget.) — Undantagen för orts- och allmänvanliga störningar har betydelse bara för föroreningar och andra immissioner i traditionell mening, inte för skador genom sprängsten; här föreslår vi en undantagslös regel om strikt ansvar för fastighetens ägare eller brukare (se 4 å). Samma ansvar skall gälla om de driver annan verksamhet som medför särskild fara för explosion (t.ex. sprängämnesfabrik).

3. Särskilda problem vållar entreprenörens ansvar för miljöskador som de orsakar — oftast genom sprängningar, ibland genom andra miljöstöran- de arbeten.

1 dag är det oklart, om en entreprenör som utför mera långvariga arbeten på annans fastighet kan bli ansvarig enligt ML för uppkommande skador. Under alla förhållanden får fastighetsägaren — uppdragsgivaren — svara för miljöskador som entreprenören orsakar. både i dag och enligt vårt lagförslag. För den skadelidande får därför entreprenörsansvaret egentlig betydelse bara när han av någon anledning inte kan få ut skadeståndet av entreprenörens uppdragsgivare. Vi har tvekat, om det under sådana förhål— landen t'mns tillräckliga skäl att låta entreprenören bära samma stränga ansvar för miljöskador som fastighetsägaren. 1 en speciell situation har detta ansetts särskilt angeläget för att trygga de skadelidandes ersättnings- möjligheter, nämligen i de sällsynta fall då personskador inträffar till följd

• Sida 69
•  Original

av hans arbete. 1 övrigt har en väsentlig synpunkt varit. att en mer omfat- tande skärpning av entreprenörsansvaret skulle påverka den nuvarande ansvarsfördelningen mellan byggherrar och entreprenörer och tydligen medföra en betydlig höjning av entreprenörernas försäkringspremier utan motsvarande nytta för de skadelidande. Enligt vår mening bör man inte i onödan ingripa i det ansvarssystem som nu fungerari entreprenadförhål- landen. Främst av sådana skäl har vi inskränkt oss till att dessutom föreslå strikt ansvar för entreprenörer just i den situation där typiskt sett de skadelidande riskerar att stå utan ersättning, nämligen vid sakskada orsa- kad av arbete — t.ex. sprängning eller pålning — som entreprenören utför för privatpersoners räkning: erfarenhetsmässigt saknar många privatper- soner just i detta läge ansvarsförsäkring som täcker miljörisken. I övrigt — när entreprenören arbetar på uppdrag av ett företag, staten eller en kom- mun — är meningen att entreprenören skall bära i stort sett samma ansvar som enligt gällande rätt. Han svarar alltså för sakskada och ren förmögen- hetsskada bara för vållande vid arbetenas utförande, om inte dessa är särskilt farliga; i det fallet skall liksom nu gälla ett strikt ansvar. (Se 7 & i förslaget.) —- De skärpningar i ansvaret som nu angivits torde sakna nämn- värd ekonomisk betydelse för entreprenörernas del, men de bör ha sitt värde bl.a. genom att de fyller en lucka i skyddet för de skadelidande och hindrar att Oförsäkrade privata fastighetsägare ensamma får svara för skador som entreprenören orsakar.

4. Enligt vår mening bör den som driver miljöfarlig verksamhet också bära risken för vissa skador som närmast träffar allmänna intressen — naturmiljön, allmänhetens rekreationsmöjligheter. Inom kort torde emel- lertid miljöskyddsutredningen i samråd med oss lägga fram ett lagförslag om skyldighet att återställa förstörd miljö, och vi har därför inte ansett det nödvändigt att föreslå regler om skadestånd till det allmänna i miljöskade- lagen. — Vi har övervägt att utsträcka skadeståndsskyldigheten enligt lagen till att omfatta intrång i allemansrätt som drabbar enskilda personer. En sådan reform, som klart avviker från gällande ersättningsprinciper, skulle emellertid få återverkningar inom skadeståndsrätten i övrigt och påverka expropriationsreglerna, och vi har därför funnit att den ligger utanför vårt uppdrag; värdet för den enskilde skadelidande skulle i alla händelser bli begränsat, eftersom hans ekonomiska skada normalt inte är stor i dessa fall.

5. För att förbättra den skadelidandes skydd föreslår vi att kravet på bevisning om orsakssammanhangel mellan skadegörande handling och Skada skall lindras. Att för skadestånd fordra full säkerhet om det ofta komplicerade händelseförloppet skulle här medföra att den skadelidandes rätt till ersättning i stor utsträckning skulle stanna på papperet. Det räcker enligt förslaget att ett orsakssammanhang "skäligen kan antas" med hän- syn till omständigheterna (se närmare 2 €)). Detta innebär inte något mera radikalt avsteg från gällande rätt; redan nu framträder i rättspraxis en tendens att slå av på beviskravet just vid vissa miljöföroreningar (se särskilt NJA 1981 s. 622), och denna tendens skall enligt förslaget komma till uttryck i lagtexten. En närmare precisering av bevisregeln har inte ansetts möjlig; avsikten är bara att markera lindringen av bevisskyldighe-

• Sida 70
•  Original

ten, och sedan får mot denna bakgrund bevisfrågorna liksom nu bedömas med hänsyn till förhållandena i den enskilda tvisten. I motiven betonar vi att något motsatsslut inte bör ske på grund av bestämmelsen. Det skall på samma sätt som i dag vara möjligt att tillämpa motsvarande princip i vissa liknande situationer utanför miljöskadelagens område, t.ex. vid en del produktskador (jfr NJA 1982 s. 421 — "Leo-målet").

6. Genom att många miljöskador. särskilt genom föroreningar, fram- träder långt efter den skadegörande handlingen, finns det en påtaglig risk för att skadeståndskravet i dessa fall blir preskriberat. Regeln i 1 & presk- riptionslagen. att en fordran preskriberas 10 år efter tillkomsten, innebär nämligen enligt tydliga motivuttalanden att tioårstiden skall räknas från den skadegörande handlingen. Denna tolkning. som f.ö. närmast står i strid med lagtexten, leder till att ett krav på ersättning ibland redan kan vara preskriberat, när en skada visar sig. Särskilt vid skador på grund av kemisk och fysikalisk-kemisk inverkan, t.ex. vid sjukdomar genom för- giftning, kan detta leda till klart oskäliga resultat. Vi har ansett det rimligt med en förlängd preskriptionstid just vid sådana skador. Tiden har här föreslagits till 25 år från den skadegörande handlingen. Eftersom motsva- rande problem uppkommer också utanför miljöskadelagens område, t.ex. vid skador på grund av kemiska produkter, har vi funnit det lämpligt med en generell bestämmelse i preskriptionslagen om skadeståndskrav för ska- dor av det angivna slaget. Samtidigt har lagens regler om skadestånds- preskription omformulerats så att det klart framgår vad som är utgångs- punkten för preskriptionsfristen (se förslaget till ny lydelse av 3 & preskrip- tionslagen).

7. I fråga om medvållande och jämkning av oskäligt betungande skade- ståndsansvar har vi ansett SKL:s regler (6 kap. 1 och 2 55) vara lämpliga också för miljöskadomas del. Däremot har föreslagits en särskild bestäm- melse om den slutliga fördelningen av ansvaret mellan solidariskt skade— ståndsskyldiga, vilken skulle ge något större utrymme för en skälighetsbe- dömning än vad som anses möjligt enligt gällande rätt. (Se 8 5 i förslaget till miljöskadelag.)

8. I samband med att skadeståndsreglerna bryts ut ur ML och jordabal- ken bör enligt vår mening vissa mindre ändringar, delvis endast formella. göras angående det processuella förfarandet vid ersättningskravet m.m. Ett speciellt problem med ganska stor praktisk betydelse är när forum för skadeståndstalan för miljöskador. Den nuvarande bestämmelsen i 34 & ML föreskriver en annan behörig domstol — fastighetsdomstol — än när talan grundas på allmänna skadeståndsregler. Denna reglering medför komplika— tioner i tillämpningen oeh kan ibland leda till föga rimliga resultat. I väntan på rättegångsutredningens behandling av frågorna om specialdomstolar kan vi knappast föreslå någon definitiv lösning på forumproblemet. Tills vidare förordar vi den uppmjukningen av nuvarande bestämmelser, att talan enligt miljöskadelagen visserligen alltid skall föras vid fastighetsdom- stol men att domstolen samtidigt skall kunna pröva yrkanden om skade- stånd på annan grund. t. ex. SkL, liksom andra yrkanden som har samband med skadeståndsyrkandet.

9. En annan processuell fråga, som ansetts otillfredsställande reglerad,

• Sida 71
•  Original

rör den skadelidandes möjlighet till rättshjälp när han vill utreda förutsätt- ningarna för en skadeståndstalan om miljöskada innan han inleder rätte- gång. Inte sällan lär då behövas så omfattande och dyrbara vetenskapliga utredningar om komplicerade orsakssammanhang att de belopp rätts- hjälpsmyndigheterna anser sig kunna bevilja blir otillräckliga. Inte heller på denna punkt kan vi föreslå någon mera genomgripande reform av lagstiftningen med tanke bl.a. på rättegångsutredningens pågående arbete och de besparingsdirektiv utredningen fått. För att stärka de skadelidandes ställning vill vi dock genom ett tillägg till 25 & rättshjälpslagen markera att rättshjälpsnämnderna i situationer av detta slag har rätt att visa större generositet än hittills.

10. Enligt direktiven skall vi särskilt utreda möjligheten att införa en obligatorisk försäkring mot sprängs/radar. Som nämnt innebär vårt förslag att i varje fall fastighetsägare (eller nyttjanderättshavare) och ibland även entreprenörer normalt skulle svara oberoende av vållande för skador som sprängningen orsakar. Normalt kan den skadelidande då räkna på ersätt- ning. Ett skydd genom obligatorisk försäkring kan emellertid bli av värde för honom i situationer, där den ansvarige är insolvent och saknar ansvars- försäkring - något som väl blir aktuellt framför allt när sprängningen utförs av småföretagare eller sprängningskunniga privatpersoner. Efter vad vi kunnat finna, skulle försäkringen huvudsakligen få betydelse för sakskador orsakade av vibrationer eller sprängsten, medan personskador förefaller sällsynta i sammanhanget. En obligatorisk sprängskadeförsäkring, som skulle täcka alla dessa risker. skulle emellertid av flera skäl bli praktiskt och försäkringstekniskt svår att genomföra; bl.a. är många Vibrationsskador på förhand förutse- bara eller rentav oundvikliga följder av ett avtalat arbete. Vi har funnit atti den mån det finns anledning att införa en försäkringsplikt försäkringen i vart fall bör inskränkas till att avse skada genom sprängsten och andra lössprängda föremål. Det är framför allt här som personskador och oförut- sedda sakskador uppkommer. I betänkandet diskuteras hur en sådan för- säkring bör utformas; i stora delar utgör trafikskadelagen ett lämpligt mönster, varvid försäkringsplikten i första hand bör vila på Sprängaren. När vi vägt det begränsade behovet av en obligatorisk sprängskadeför- säkring mot de praktiska nackdelarna - bl.a. den administrativa apparat som är nödvändig — har vi inte velat i första hand förorda att en sådan försäkring införs. Det stränga skadeståndsansvar som enligt vårt förslag skall vila inte bara på fastighetsägaren utan också i vissa fall på entreprenö- rer (3 ovan) bör kunna ge de skadelidande ett tillräckligt skydd, i förening med den frivilliga försäkring som här brukar förekomma. För den händelse trots allt en obligatorisk sprängskadeförsäkring anses angelägen, har vi dock utarbetat ett detaljerat förslag till lagstiftning härom jämte motiv (se bilaga till betänkandet). 11. Som redan antytts anser vi de skadeståndsrättsliga reformer vi här föreslår knappast tillräckliga för att trygga den skadelidandes ersättnings- behov och fördela risken för miljöskador på ett rimligt sätt. Bl.a. blir det också med vårt förslag många gånger omöjligt att finna upphovet till en miljöskada och få ut ersättning av skadegöranden. Vid skador genom

• Sida 72
•  Original

mindre utsläpp från en mängd föroreningskällor kan det vidare i praktiken vara omöjligt, eller i vartfall alltför krångligt, att kräva skadestånd av varje skadegörare för den skada han svarar för. Sådana brister är naturliga och svårfrånkomliga i ett system som bygger på skadeståndsrättsliga principer, där man bl.a. inte kan komma ifrån kravet på ett orsakssamband mellan den ansvariges verksamhet och skadan. Det finns därför anledning att ta upp frågan om man borde skapa en ersättningsordning av annat slag, som finansieras av de miljöfarliga verksamheterna — ett försäkrings— eller fond— system. Detta skulle framför allt vara av värde vid person- och egendoms- skador som orsakas av föroreningar. Som ibland påpekats i diskussionen kan man därigenom åstadkomma att verkligen risken läggs på den förore- nade verksamheten, oberoende av sådana slumpartade förhållanden som om ett samband kan konstateras med den enskilda skadan; bidragen till ersättningama kan direkt anpassas efter verksamhetens miljöfarlighet, och på det sättet kan de eventuellt också styra produktionen i en miljövänlig riktning. — Å andra sidan får man räkna med att ett sådant system, hur det än utformas, blir krångligt att genomföra i praktiken och fordrar en stor administrativ apparat. Dessutom medför det att medel samlas på försäk- ring— eller fondsidan på ett sätt som kan tänkas bli politiskt kontroversiellt. En särskild komplikation är att föroreningsskador också uppkommer ge- nom att skadliga ämnen sprids, när miljöfarliga produkter används eller kastas bort som avfall; det skulle vara inkonsekvent att hålla dessa skador utanför en ersättningsordning, men tar man med dem blir systemet ännu mera invecklat.

Som framgått ingår det inte i våra direktiv att utreda något särskilt ersättningssystem av denna typ. men enligt ett riksdagsuttalande ligger det ändå inom vårt uppdrag att ta upp sådana frågor. Vi har i betänkandet (avsnitt 12) diskuterat skälen för och emot olika tänkbara modeller för ett försäkring- eller fondsystem. Att enbart föreskriva en obligatorisk an- svarsförsäkring innebär ett otillräckligt skydd för de skadelidande. Av större intresse är en obligatorisk försäkring, som betalas av de skadegöran- de verksamheterna men direkt skyddar de skadelidande (jfr bl.a. trafikför- säkringen). Från försäkringsteknisk synpunkt förefaller det inte omöjligt att genomföra en sådan ordning, men den blir av många skäl invecklad och kostsam; vi anser oss inte kunna förorda en modell av denna typ. — Ett annat alternativ är att införa ett ersättningssystem som administreras inte av försäkringsbolagen utan av det allmänna. Man kan här tänka sig att genom avgifter på miljöfarliga verksamheter samla fonder som oberoende av skadeståndsregler ersatte alla skador av viss typ -— primärt ansvariga fonder; sedan skulle utgivna ersättningar få återkrävas från den ansvariga verksamheten, om den kunde identifieras. Denna ordning lär emellertid bli ännu mer komplicerad och tungrodd; den kräver en dyr administrativ apparat och innebär omfattande ekonomiska ingrepp.

Det system som enligt vår mening innebär de minsta nackdelarna från praktiSk och statsfinansiell synpunkt är i stället att subsidiärt ansvariga fonder skulle inrättas med sikte på föroreningsskador av vissa slag. De skulle täcka endast sådana skador som inte kunde ersättas på annat vis, t.ex. genom skadeståndskrav mot den ansvarige eller genom försäkring.

• Sida 73
•  Original

Ett sådant system. som har vissa motsvarigheter på annat håll (bl.a. i Holland), blir mindre omfattande men borde ändå i stort sett tillgodose de synpunkter som talar för en speciell ersättningsordning. Administrationen blir mindre — man kan bl.a. i första hand utnyttja försäkringsbolagens kapacitet vid skaderegleringen — och även på andra sätt verkar de prak- tiska problemen inte fullt så besvärliga som med andra alternativ. Vi har i betänkandet diskuterat vissa detaljfrågor förbundna med en ersättnings- ordning av detta slag, dock utan att definitivt ta ställning till om de bör genomföras; för det krävs mera ingående utredningar och analyser än vad som ingår i vårt uppdrag. Något konkret lagförslag om sådana fonder har vi inte ansett oss kunna lägga fram i detta betänkande, och någon beräkning av kostnaderna ärinte heller möjlig på detta stadium. En fortsatt undersök— ning av dessa invecklade problem fordrar nya direktiv.

12. De lagändringar vi föreslår i betänkandet kommer enligt vår bedöm- ning knappast att medföra ökade kostnader för staten som offentligt organ. Visserligen innebär förslaget att vissa risker överflyttas från de skadeli- dande till skadegöranden. men detär möjligt att dessa väsentligen kommer att motsvaras av rationaliseringsvinster; det är tveksamt om försäkrings- premierna för miljöfarliga verksamheter skulle nämnvärt ökas. Förslaget förefaller alltså väl förenligt med de särskilda sparsamhetsdirektiv vi fått.

• Sida 74
•  Original

WQOÄMALJJIQ

[ . Förslag till Miljöskadelag

Härigenom föreskrivs följande.

1 & En fastighetsägare är skadeståndsskyldig enligt vad som sägs i denna lag, om en verksamhet som han bedriver eller låter bedriva på fastigheten orsakar skada i omgivningen genom

1. förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, . förorening av grundvatten, ändring av grundvattennivån, . luftförorening, . markförorening, . buller, . skakning, . andra sådana störningar. örsta stycket är dock inte tillämpligt i fråga om skador orsakade av joniserande strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk an- läggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Första stycket 1—3 gäller inte heller i fråga om skador orsakade av ett vattenföretag eller en vattenanläggning enligt vattenlagen (1983: 000).

2 & Skadeståndsskyldigheten enligt l 5 omfattar skador som störningen skäligen kan antas ha orsakat med hänsyn till stömingens och skadeverk- ningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt.

3 & Om vållande inte har förekommit på fastighetsägarens sida utgår ersättning enligt l & bara i den mån störningen skäligen inte bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller "sakskada ersätts endast om den är av någon betydelse.

4 & En fastighetsägare, som utför eller låter utföra sprängningsarbete på fastigheten, skall ersätta person- och sakskador som i anledning av verk- samheten orsakas i omgivningen genom sprängsten eller andra lössprängda föremål.

Detsamma gäller en fastighetsägare, vilken på fastigheten driver annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

5 & En fastighetsägare, som utför eller låter utföra grävning eller liknan— de arbete på fastigheten, skall även i annat fall än som anges i 1—4 åå ersätta person- och sakskador som uppkommer i omgivningen till följd av att han eller någon som han anlitat försummat att vidta sådana säkerhetsåt- gärder som omtalas i 3 kap. 3 & jordabalken eller i annat hänseende brustit i omsorg vid arbetets utförande.

Är arbetet särskilt ingripande eller medför det av annan anledning sär- skild risk för omgivningen, skall den skada som uppkommer till följd av arbetet ersättas även om försumlighet inte föreligger.

• Sida 75
•  Original

6 & Skadeståndsskyldighet enligt 1—5 åå åvilar på motsvarande sätt den Prop. 1985/86: 83

som brukar fastigheten, även om han inte är fastighetsägare. Oberoende av vållande ansvarar dock endast den som

1. är tomträttshavare,

2. i annat fall brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet.

7 & Skadeståndsskyldighet enligt 1—4 55 åvilar också andra än fastighe- tens ägare eller brukare, om de i egen näringsverksamhet åtagit sig att utföra arbete på fastigheten, för

1. personskador,

2. sakskador som orsakas av arbete för privatpersoners räkning. I annat fall än som anges i första stycket är den som utför arbete på fastigheten skadeståndsskyldig enligt denna lag endast om han eller någon som han anlitat brustit i tillbörlig omsorg och varsamhet eller om arbetet är av särskilt farligt slag.

8 & Skall två eller flera ersätta samma skada enligt denna lag, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att begränsning gäller i den Skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall om inte annat avtalats fördelas mellan dem enligt vad som är skäligt med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skada och omständigheterna i övrigt.

9 & Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida skador, om en part begär det.

Om det finns skälig anledning kan ersättning för framtida skador på egendom bestämmas till visst årligt belopp. En ersättning som bestämts på sådant sätt kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till ändrade förhållanden.

10 & Medför en verksamhet som avses i denna lag att en fastighet helt eller delvis blir onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet, skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

I fråga om inlösen gäller expropriationslagen ( l972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 & expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcks vid domstol. Ogillas ett yrkande om inlösen, tillämpas allmänna regler om rättegångs- kostnader.

11 5 Om en verksamhet kan medföra en sådan störning som avses i ] &, kan den som utövar eller ämnar utöva verksamheten begära prövning av ersättningsfrågan. Han skall därvid ange det ersättningsbelopp han erbju- der.

12 5 Den som vill framställa ersättningsanspråk, fordra inlösen enligt 10 5 eller yrka att ersättning fastställs enligt 11 få på grund av en verksam- het som avses i denna lag skall väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område verksamheten utövas eller skall utövas.

Om det är lämpligt, får fastighetsdomstolen pröva yrkandena som har samband med den verksamhet det är fråga om men rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag.

• Sida 76
•  Original

13 & I mål enligt 11 & skall bestämmelserna om kostnad i expropriations- mål tillämpas på motsvarande sätt.

I andra mål gäller rättegångsbalkens bestämmelseri fråga om rättegångs- kostnader.

14 5 I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning, som fastställs att utgå på en gång för framtida skada på en fastighet och som tillkommer ägare av fastigheten eller innehavare av tomträtt i denna, samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar expropriationslagen (1972: 719).

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att ersättning som avses i första stycket har blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättninngerättigade eller av annan anledning inte har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt att av den skadeståndsskyldige få gottgörelse för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall väckas vid den fastighetsdomstol som anges i 12 5.

Denna lag träder i kraft den . I fråga om skador orsakade av sådana störningar som avses i 1 & tillämpas dock äldre lag, om störningen upphört före ikraftträdandet.

• Sida 77
•  Original

2 Förslag till Prop. 1985/86: 83 Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalkenl dels att 3 kap. 6 5 skall upphöra att gälla dels att 3 kap. 3 och 4 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 3 & Den som ämnar utföra grävning Ämnar någon utföra grävning el- eller liknande arbete på sin mark ler liknande arbete på sin mark skall vidtaga varje skyddsåtgärd skall varje skyddsåtgärd vidtas som som kan anses nödvändig för att kan anses nödvändig för att före- förebygga skada på angränsande bygga skada på angränsande mark. mark. Han skall ersätta skada som uppkommer till följd av att han eller någon som han anlitat underlåtit att vidtaga sådan åtgärd eller i an-

nat hänseende brustit i omsorg vid

arbetets utförande.

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas. Om det begäres, skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas hos länsstyrelsen för ersättningen innan arbetet börjar.

Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga skada med anledning av arbete som icke sträckes nedanför vanligt källar- djup, skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare.

45

Är grävning eller liknande arbete Om ersättning för skada till följd särskilt ingripande eller medför det av grävning eller liknande arbete av annan anledning särskild risk för finns även regler i miljöskadelagen omgivningen, skall den skada som ( I983:000). uppkommer till följd av arbetet er- sättas även om försumlighet inte föreligger.

Denna lag träder i kraft den

' Balken omtryckt 1971: 1209. 2 Senaste lydelse 1981:784. ' 77

• Sida 78
•  Original

3 Förslag till- Lag om ändring i miljöskyddslagen ( 1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969: 387)[ dels att 30—33 och 35 åå skall upphöra att gälla, dels att 34 och 37 %& skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34.5

Den som vill framställa ersätt- ningsanspråk eller annat enskilt an- språk på grund av miljöfarlig verk- samhet skall väcka talan vid fas- tighetsdomstol som anges i 33 5. Även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet kan påkalla prövning av ersättnings- fråga på sätt som nu sagts. Han skall därvid ange de ersättningsbe- lopp som han erbjuder.

Den som vill framställa enskilt anspråk enligt denna lag på grund av miljöfarlig verksamhet skall väc- ka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område den niiljöfzrliga verksamheten i huvudsak utövas el- ler skall utövas.

375

I mål enligt 34 å andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål motsvarande tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 5 på den grund att svaranden efter talans väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall domstolen efter omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin rätte- gångskostnad eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

Denna lag träder i kraft den

. Äldre bestämmelser skall dock tillämpas i fråga om skada som orsakats av störning som upphört före

ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt l981:420.

• Sida 79
•  Original

4 Förslag till Lag om ändring i preskriptionslagen (1981: 130)

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 åå preskriptionslagen (l981: 130) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

En fordran preskriberas tio år ef- ter tillkomsten, om inte preskrip- tionen avbryts dessförinnan.

Föreslagen lydelse

En fordran på annat än skade- stånd preskriberas tio år efter till— komsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan.

Preskriptionstiden är dock tre år för fordran mot en konsument. om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvud- sakligen enskilt bruk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran. Den treåriga preskriptionsti- den gäller dock inte fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.

För fordran på pension räknas preskriptionstiden från den dag fordring- en tidigast kan göras gällande.

35

En fordran på skadestånd i anled- ning av brott preskriberas ej före utgången av tiden för åtalspreskrip- tion, om inte frågan om ansvar för brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordring- en ett är efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas, om inte preskriptionstiden går ut senare en- ligt 2 5.

För fordran på skadestånd gäller en preskriptionstid av tio år. Avser skadeståndsfordringen personska- da till följd av vatten-, luft- eller markförorening eller annars genom kemisk eller fysikalisk-kemisk in- verkan är preskriptionstiden dock tjugofem år. Preskriptionstid för en skadeståndsfordran räknas från dagen för den skadegörande hand- lingen eller. vid skada på grund av underlåtenhet,från den dag åtgärd senast borde ha vidtagits.

En fordran på skadestånd i anled- ning av brott preskriberas ej före utgången av tiden för åtalspreskrip- tion, om inte frågan om ansvar för brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordring- en ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas, om inte preskriptionstiden går ut senare en- ligt första stycket.

Om någon har häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av tiden för åtalspreskription men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförin- nan. preskriberas en fordran på skadestånd i anledning av brottet tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas.

Denna lag träder i kraft den . Lagen tillämpas även på fordran på skadestånd som har kommit till före ikraftträdandet och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

• Sida 80
•  Original

5 Förslag till Prop. 1985/86: 83 Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 25 & rättshjälpslagen (l972:429) skall ha nedan angivna lydelse'.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25.5

1 angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomsto- len. marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt, beslutar rätts- hjälpsnämnden om utredning. Utan hinder härav får biträde besluta om utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet tillkommer skiftes- man som förordnats i ärende om bodelning.

Gäller begärd sakkunnigutred— ning teknisk eller medicinsk fråga i skadeståndstvist, skall vid pröv- ningen av ansökningen särskilt be- aktas om saken har väsentlig bety- delse för sökanden och inte kan be- dömas utan medverkan av sakkun- nig. Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättning—

en av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämn- den.

Denna lag träder i kraft den

' Lagen omtryckt 1979: 240. 80

• Sida 81
•  Original

Sammanställning av remissyttrandena Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern, Svea hovrätt. Stockholms tingsrätt, försvarets civilförvaltning, fortifika- tionsförvaltningen, socialstyrelsen, statens vägverk, luftfartsverket, sjö- fartsverket, statens järnvägar, försäkringsinspektionen, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, konsumentverket, statens naturvårdsverk, konces- sionsnämnden för miljöskydd, statens strålskyddsinstitut, statens industri- verk, liskeristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Malmöhus län, rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Sveriges advokatsamfund, Svens- ka försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Försäkringsjuridiska förening- en, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Byggherreföreningen, Stockholms kommun, Svenska bygg- nadsentreprenörföreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska värme- verksföreningen. Svenska renhållningsverksföreningen och Miljöcentrum. , Yttranden har dessutom inkommit från Landsorganisationen i Sverige (LO) och Sveriges villaägareförbund.

1. Allmänna synpunkter

1.1 Justitiekanslern:

Det förslag til-l miljöskadelag som utredningen lagt fram bygger huvudsakli- gen på innehållet i redan gällande lag och rättspraxis. Att sammanföra reglerna om skadestånd på detta område i en särskild lag är enligt min mening lämpligt. Utformningen av lagen såsom den kommit till uttryck i förslaget är förtjänstfull. Den föreslagna regleringen innebär vissa förbätt- ringar för de skadelidande. Detta framstår som rimligt. Jag är således i huvudsak positiv till den föreslagna lagstiftningen. På några punkter har jag dock en från utredningen i viss mån avvikande mening.

1 .2 Svea hovrätt:

Utredarens uppdrag har enligt direktiven varit begränsat, närmast till att avse förtydliganden och justeringar av rättsläget på vissa särskilt angivna punkter. Inom den givna ramen har betänkandet stora förtjänster. Sålunda lämnas en ingående och klarläggande redovisning av gällande rätt, och förslagen åtföljs av belysande uttalanden som kan tjäna till ledning för rättstillämpningen.

Vad gäller ersättning för bestående skada på fastighet hade det enligt hovrättens mening varit värdefullt om utredaren övervägt en samordning med regler om intrångsersättning i annan fastighetsrättslig lagstiftning.

• Sida 82
•  Original

Hovrätten vill erinra om att, sedan miljöskyddslagen trädde i kraft, en helt ny expropriationslag tillkommit. Ett flertal andra lagar hänvisar helt eller delvis till expropriationslagens ersättningsregler. År 1972 infördes i bl.a. byggnadslagen, naturvårdslagen och väglagen principen att endast sådant intrång varigenom pågående markanvändning avsevärt försvåras ersätts. Bortfall av värden som grundas på förväntningar om ändrad markanvänd- ning ersätts således inte. I vilken utsträckning under senare tid antagna ersättningsprinciper skall prägla också miljöskadelagen diskuteras inte i betänkandet. Enligt hovrättens mening är det önskvärt att miljöskadela— gen, såvitt gäller skada på fastighet, så långt det är möjligt anknyter till vad som gäller enligt annan fastighetsrättslig lagstiftning. Vad hovrätten i det följande anför i ersättningsfrågorna sammanhänger huvudsakligen med denna uppfattning.

1.3 Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att det skadeståndsrättsliga läget på miljöskadeområdet i dag är oklart och i vissa avseenden otillfreds- ställande. Det finns ett stort behov av regler, som inte bara är klara och lättillämpade utan även innebär en skärpning av ansvaret för dem som bedriver miljöfarlig verksamhet.

Utredningen har framhållit att den ansett sig böra undvika mer radikala lagförslag och att det nu framlagda förslaget därför inte siktar längre än att avhjälpa de mest påtagliga bristerna i nuvarande rättsläge. Tingsrätten godtar de skäl som utredningen redovisat härför. Med denna utgångspunkt framstår utredningens förslag som — med de reservationer som följer av vad tingsrätten anför nedan — i allt väsentligt välgrundade och lämpliga. Tingsrätten vill dock instämma i utredningens uttalande att reformarbetet inte skall anses avslutat i och med ett genomförande av utredningens förslag.

Miljöskadeutredningen framhåller inledningsvis att reglerna om skade- stånd inte spelar den mest väsentliga rollen i det system av rättsregler, som avser skyddet för miljön. Tingsrätten vill dock framhålla som sin åsikt att de skadeståndsrättsliga reglerna har en mycket stor betydelse för miljö- skyddet. Effektiva regler om skadestånd torde i detta sammanhang ha en väl så påtaglig betydelse som tillstånds- eller stralibestämmelser. Kombi- nationen av preventiv och reparativ effekt gör de skadeståndsrättsliga reglerna särskilt betydelsefulla när det gäller att främja miljöskyddet.

1.4 Försvarets civilförvaltning:

Försvarets civilförvaltning finner det tillfredsställande att bestämmelserna rörande ersättning för ifrågavarande skadetyper sammanförs i en författ- ning. Härigenom erhålles en bättre överblick över detta i sig svåröverskåd- liga ämnesområde. Förslaget kommer dessutom, om det antas, att i många Stycken innebära önskvärda förtydliganden av nu gällande rätt såsom denna bl. a. framgår av rättspraxis.

• Sida 83
•  Original

1.5 Fortifikationsförvaltningen:

Fortifikationsförvaltningen hari övrigt ingen erinran mot att till en särskild miljöskadelag sammanföra nuvarande regler om skadestånd i miljöskydds— lagen och jordabalkens 3 kap. Föreslagen reglering är enligt fortifikations- förvaltningens mening väl avvägd.

1.6 Socialstyrelsen:

Socialstyrelsen anser att den föreslagna miljöskadelagen, med en lindri— gare bevisföring och en förlängd preskriptionstid, kommer att förstärka den enskilda människans rättigheter vid en miljöskada. Det är styrelsens erfarenhet att en sådan förstärkning av den enskildes rättigheter är mycket angelägen.

Socialstyrelsen vill, mot den bakgrunden, tillstyrka miljöskadeutred- ningens förslag till miljöskadelag.

1.7 Statens vägverk:

Vägverket har från de synpunkter verket har att beakta inte något att erinra mot de i rubricerade betänkande framlagda förslagen.

1.8 Sjöfartsverket:

Utredningen har inte behandlat frågor om ersättning för skador till följd av utsläpp av miljöskadliga ämnen från fartyg. De frågor, som behandlas i betänkandet har ringa betydelse för Sjöfartsverkets verksamhet i den del denna omfattar sjöanknuten verksamhet. Sjöfartsverket genom enheten för landtransporter av farligt gods berörs något av det av utredningen framlagda lagförslaget i det att t.ex. ägare av lastbilsterminaler får sitt ansvar reglerat i lagförslaget. Verket har emellertid från de synpunkter verket har att beakta inget att erinra mot utredningens förslag. Förslaget att sammanföra skadeståndsreglerna till en särskild lag tillstyrkes.

1.9 F örsäkringsinspektionen:

Rättsläget på miljöskadeområdet är oklart och skyddet för de skadelidande är otillräckligt. Utredningen har framlagt förslag till lagstiftning. främst en särskild miljöskadelag, som i en rad hänseenden avser att avhjälpa de mest påtagliga bristerna i nuvarande lagstiftning. Inspektionen tillstyrker utred- ningens förslag.

1. 10 Kammarkollegiet:

Kammarkollegiet tillstyrker att skadeståndsreglerna i miljöskyddslagen (ML) bryts ut och ersätts av en särskild lag. miljöskadelagen (MSkL).

• Sida 84
•  Original

1.11 Konsumentverket:

Konsumentverket tillstyrker förslaget.

1.12 Statens naturvårdsverk:

Det från allmän synpunkt väsentligaste syftet med regelsystemet på miljö- skyddsområdet är att så långt som möjligt förhindra att miljöskador upp- står. Om skadeståndsreglerna på området utformas så att det blir lättare att få skadestånd för miljöskador kan detta medverka till att de som utövar miljöfarlig verksamhet ökar sina ansträngningar att förebygga sådana ska- dor. Det i betänkandet framlagda förslaget till miljöskadelag har den nyss angivna innebörden och naturvårdsverket finner därför den föreslagna regleringen värdefull även från allmän miljövårdssynpunkt.

1.13 Koncessionsnämnden för miljöskydd:

Från de synpunkter som koncessionsnämnden har att beakta kan nämnden i allt väsentligt ansluta sig till utredningens förslag till ny miljöskadelag.

1.14 Statens strålskyddsinstitut:

Med anledning av ovannämnda remiss får statens strålskyddsinstitut anfö- ra att strålskyddsinstitutet från de synpunkter strålskyddsinstitutet har att beakta inte har något att erinra mot de i utredningen framförda förslagen.

1. 15 F iskeristyrelsen :1

Fiskeristyrelsen har inget att erinra mot att MLs regler om skadestånd överförs till en ny lag, vilken som huvudregel stadgar strikt ansvar vid miljöfarlig verksamhet. Styrelsen har ej heller någon erinran mot den uppräkning av skadeståndsgrundande störningar som görs i l & första stycket. Samtidigt vill styrelsen, i likhet med bl.a. frskeriintendenten i nedre södra distriktet, betona att förslaget endast för ersättningsfrågoma en liten bit framåt. Styrelsen ser förslaget som en del i en vidare översyn av hela miljölagstiftningsområdet med sikte på ökade möjligheter att förhind- ra och undanröja skadeverkningarna av miljöfarlig verksamhet. Styrelsen erinrar här om miljöskyddsutredningens nyligen avslutade arbete.

Om skadeståndsreglerna i enlighet med utredningens förslag samman- förs i en separat lag föreslår fiskeristyrelsen att det i ML införs en hänvis- ning, exvis i en reviderad 30 5, av ungefär följande lydelse: Bestämmelser om Skadeståndsskyldighet för skada i omgivningen finns i miljöskadelagen

' Fiskeristyrelsen har bifogat yttranden av frskeriintendenterna i sex av landets sju distrikt.

• Sida 85
•  Original

(l900:000). — En sådan hänvisning skulle underlätta överblicken av rätts- systemet.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet:

Jämfört med nuvarande lagstiftning synes den enskilde få något bättre möjligheter att få prövat och ersatt skada på fiske. Detta dels genom att en skälighetsklausul införs och dels genom att rättshjälp kan utgå. Det torde emellertid fortfarande bli svårt för en enskild att få bekostat och genomfört omfattande undersökningar och utredningar — något som ofta är erforder- ligt för att påvisa och kvantifiera en fiskeskada orsakad av t. ex. industriut-

släpp.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet:

Sammanfattningsvis kan sägas beträffande här nu aktuell ”utredning", att man på grund av begränsningen i direktiven inte kunnat komma fram till så många väsentliga förslag i varje fall vad gäller fiskeriverksamhet, som önskvärt vore. I varje fall har man väckt frågor, som är viktiga att de får komma till en lösning.

Fiskeriintendenten i östra distriktet:

Förslaget om införande av en särskild miljöskadelag framstår, i första hand mot bakgrund av enskilda skadelidandes rättssituation, som klart positivt. I denna lags ] & fastslås en fastighetsägares Skadeståndsskyldighet om fastighetsägaren bedriver verksamhet som orsakar skada i omgivningen genom exempelvis förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Tillkomsten av miljöskyddslagen synes förbättra enskilda fiskerättsinneha- vares förutsättningar att erhålla ersättning för miljöskador som drabbat vederbörandes fiskevatten. Förslaget tillstyrkes därför i denna del.

Fiskeriintendenten i västra distriktet:

Miljöskadeutredningen har i ett särskilt betänkande framlagt förslag om en särskild miljöskadelag.

Av utredningen framgår att det i stort sett är skadeståndsreglerna i miljöskyddslagen som förs över i en särskild lag.

Förslaget innebär inga väsentliga skillnader när det gäller ersättning för exempelvis skador som orsakas av föroreningar. Man framhåller också att direktiven för utredningen har inskränkt möjligheterna att föreslå några radikala ändringar i gällande rätt.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet:

Trots att skadeståndsansvaret enligt miljöskyddslagen i princip är strikt, tycks ej skillnaden enligt huvudregeln i 3 kap. 3 & jordabalken —— som förutsätter vårdslöshet — vara särskilt stor. Vad är det då som garanterar

• Sida 86
•  Original

att en ny miljöskadelag skulle fungera så mycket bättre gentemot nuvaran- de miljöskyddslag. Men eftersom miljöskyddslagen av i dag är otidsenlig måste någonting göras. Naturligtvis fungerar den någorlunda sett ur nä- ringslivets synpunkt, vilket man även kan utläsa från ett särskilt yttrande av Heimerson (näringslivets representant i miljöskadeutredningen). Men sett ur den skadelidandes intressen iakttas liten hänsyn till uppkomna skador (iiskeriintendenten har stor erfarenhet av koncessionsärenden). Heimerson anför vidare: "Härtill kommer att det i den praktiska verksam- heten från 1969, när miljöskyddslagen trädde i kraft, fram till i dag skett en faktisk rättsutveckling till de skadelidandes förmån — inte i motsatt rikt- ning som betänkandet tycks ge vid handen”. Tanken med miljöskyddsla— gen var dock god, eftersom den skulle medföra sådana begränsningar i utsläppen att skadorna skulle bli minimala. En chimär — för hur kan man förutse såväl additiva som synergetiska effekter av de otal kemikalier som finns i omlopp inom industrin i dag. Dagligen använder vi i den industriali- serade delen av världen ca 63 000 olika kemikalier. Av dessa har vi i dag dålig eller ringa kunskap om. För varje år tillkommer dessutom ca 2 000 nya kemiska föreningar från laboratorierna. I miljöskyddsdomstolen, talar man mest om akuttoxiska kemikaliers effekter, vilket är fullt naturligt, eftersom det är svårt att förutse subletala effekter. På sikt kan dock de senare ställa till med förtret.

Heimerson talade om ”faktisk rättsutveckling till de skadelidandes för- män”. Fiskeriintendenten vill då erinra om att inget fiskerimål tagits upp i fastighetsdomstolen efter miljöskyddslagens ikraftträdande 1969. Alltså måste det vara något fel på lagen. Och felet ligger i det faktum att en skadelidande måste vara mer än 100 % säker för att våga föra målet vidare till fastighetsdomstolen. I annat fall riskerar han eller hon till skillnad från vattenlagen— att få stå för alla rättegångskostnader. Som exempel kan nämnas, att enbart inom övre södra distriktet finns ett flertal yrkesfiskare som är mer än 100 % säkra på att ett företags utsläpp starkt nedsätter deras fiskefångster. Men man vågar ej föra ärendet vidare med risk att förlora och få betala 10 OOO-tals kr i rättegångskostnader. Där ligger det stora felet med miljöskyddslagen. Vad hjälper då sedan att skärpa en lag.

Fiskeriintendenten är av den uppfattningen att hela miljöskyddslagen borde ses över innan man börjar stifta nya lagar. Dock kan tilläggas att om inget görs åt miljöskyddslagen, kan en miljöskadelag vara ett bra komple- ment.

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet:

Miljöskyddslagen skall i görligaste mån förhindra skador. I praktiken sker det dock nästan alltid en större eller mindre påverkan av miljön. Det har med nuvarande lagstiftning visat sig mycket svårt att kunna få ersättning för dessa skador. Det är därför angeläget att det sker en förändring i detta avseende.

Utredningen menar att den som driver miljöfarlig verksamhet också skall bära risken för vissa skador som närmast träffar allmänna intressen. De anser det dock inte nödvändigt att föreslå regler om skadestånd, då

• Sida 87
•  Original

miljöskyddsutredningen kommer att lägga fram ett förslag om skyldighet att återställa förstörd miljö. Det är en brist att 'man här inte föreslår några regler. Begreppen att återställa redan förstörd miljö och att vara skade- ståndsskyldig gentemot allmänna intressen täcker inte varandra. Oavsett att man återställer miljön t.ex. att avlägsna fiberbankar och dylikt kan när det gäller inverkan på allmänt fiske, driften vid en anläggning direkt påver— ka fiskbeständet. Det borde då på samma sätt som gäller enligt vattenlagen finnas skyldighet till en avgift för tiskefrämjandc åtgärder. Det allmänna fiskeintresset har en väsentligt sämre ställning enligt miljöskyddslagen än i vattenlagen. Det är visserligen positivt att man kan vänta en förändring när det gäller att återställa miljön men detta torde inte täcka behovet av fiskevårdsåtgärder till följd av miljöpåverkan utom i ett mycket begränsat antal fall. I den av utredningen föreslagna miljöskadelagen bör därför tagas in regler om ersättning även för skada på allmänna intressen. Avslutningsvis kan sägas att utredningens förslag endast för ersättnings- frågorna för miljöskador en liten bit framåt och att mer genomgripande förändringar måste till om skadori t. ex. vattenmiljön skall kunna ersättas i full omfattning och utan alltför vidlyftiga processer. Ett krav ur fiskets synpunkt bör vara att det finns grundläggande undersökningar som kan visa på förhållandena före en skada. Finns inte sådana är det endast då det inträffar mycket allvarliga eller direkt akuta skador som det går att bevisa.

1.16 Länsstyrelsen i Malmöhus län:1

Genom den föreslagna miljöskadelagen samordnas skadeståndsreglerna i miljöskyddslagen och 3 kap. jordabalken. I jämförelse med dessa lagar innehåller den nya lagen värdefulla klargöranden i flera hänseenden. Vä- sentligt är bl.a. att kravet på bevisning av orsakssammanhanget mellan skadegörande handling och skada lindras. Välbetänkt är också förläng- ningen av preskriptionstiden från 10 till 25 år. Detta är värdefullt, eftersom vissa sjukdomar som orsakas av miljöfaktorer, t.ex. cancer, framträder först efter lång tid. Länsstyrelsen finner de föreslagna förbättringarna i skadeståndsskyddet genomgående väl motiverade och kan i allt väsentligt tillstyrka utredningens förslag.

Trots det förbättrade skydd för skadelidande som förslaget medför kvar— står emellertid vissa luckor i den enskildes skydd. Det torde t.ex. även i framtiden ibland bli svån att finna orsaken till miljöskador och vissa negativa hälsoeffekter. En skada kan t.ex. vara följden av utsläpp från flera förorenare. Även om beviskraven lindras kommer man i ett skade- ståndsrättsligt system ej ifrån att skadelidande i en del fall inte kan påräkna ersättning. trots att sambandet med miljön kan synas uppenbart. Ett sätt att komma till rätta med detta problem är att skapa ett försäkrings- eller

' Länsstyrelsen i Malmöhus län har till sitt yttrande bifogat dels en skiljaktig mening samt dels yttranden från kronofogdemyndigheten i Malmö och Skånes handelskam- mare.

• Sida 88
•  Original

fondsystem. Utredningen har diskuterat detta i ett principiellt intressant Prop avsnitt och kommit fram till att subsidiärt ansvariga fonder skulle vara den mest praktiska och från statsfinansiell synpunkt mest fördelaktiga lösning- en. Fonderna skulle endast utnyttjas om ersättning inte kan erhållas genom skadeståndstalan mot en presumtivt ansvarig eller genom försäkring. En ytterligare fördel med denna typ av fonder skulle vara att de kan samord- nas med det förslag till återställande av förstörd miljö som miljöskyddsut- redningen inom kort avser att framlägga.

Skiljaktig mening: Skiljaktig mening av ledamöterna Lennart Engholm, Curt Åke Olsson, Mats Svanberg, Fredrik Swartling och Ella Tengbom-Velander.

Enligt vår mening skall följande ändringar och tillägg göras i länsstyrel- sens yttrande:1

I yttrandets andra mening utgår ordet ”värdefulla”. I yttrandet utgår tredje och efterföljande meningar i första stycket samt andra styckets tre första meningar och ersätts med:

”Genom den föreslagna miljöskadelagen samordnas skadeståndsreg- lerna i miljöskyddslagen och 3 kap. jordabalken. I jämförelse med dessa lagar innehåller den nya lagen klargörande i flera hänseenden.

Utredningen föreslår en förlängning av preskriptionstiden från 10 till 25 år. En sådan preskriptionstid finns inte i något annat civilrättsligt samman- hang. Det kan ej vara Välbetänkt med en sådan specialbestämmelse. Läns— styrelsen ställer sig därför tveksam till denna förlängning.

En viss uppmjukning av beviskraven i miljömål har redan ägt rum i rättspraxis. Någon ytterligare lindring bör ej genomföras lagstiftningsvä- gen med hänsyn till de komplicerade och svåröverskådliga förhållanden som föreligger inom miljöområdet. Länsstyrelsen ställer sig därför tvek- sam även till den föreslagna lindringen av beviskravet.

Länsstyrelsen finner emellertid de föreslagna förbättringarna i skade— ståndsskyddet angelägna. Ett sätt att komma till rätta med. . .".

Skånes handelskammare:

Handelskammaren ansluter sig till det särskilda yttrande som avgivits av direktören Bo Heimerson.

1.17 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet tillstyrker förslaget om införande av en miljöskadelag. Vad utredningen anfört i fråga om obligatorisk försäkring mot sprängskador respektive försäkrings- och fondlösningar föranleder för närvarande inget yttrande från samfundet.

' Se kantmarkering.

• Sida 89
•  Original

1.18 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Miljöskyddslagens och jordabalkens regler om skadeståndsansvar på det miljörättsliga området har under årens lopp visat sig medföra åtskilliga praktiSka tillämpningssvårigheter både från materiell och processuell syn- punkt.

Mot denna bakgrund är utredningens förslag att i en särskild lag sam- manföra regler om skadeståndsansvar på miljörättens område en principi- ellt riktig lösning. Riksförbundet tillstyrker följaktligen i princip införandet av en miljöskadelag.

Inledningsvis vill riksförbundet framhålla följande. Utredningen har i betydande omfattning uppehållit sig vid frågor kring personskador till följd av miljöfarlig verksamhet. Det bör här framhållas att det i allmänhet torde krävas en icke obetydlig, kontinuerlig, skadlig påver- kan under lång tid för att personskada skall uppkomma i dessa fall. Enligt riksförbundets uppfattning, som vinner stöd av internationell erfarenhet, är risken för skada på personer som ej kontinuerligt vistas inom det område där den miljöfarliga verksamheten bedrivs däremot begränsad.

Det bör understrykas att de tillståndsgivande myndigheterna har ett mycket stort ansvar när det gäller att bedöma en verksamhets miljöfar- lighet. Reglerna om skadestånd bör därför ses som ett komplement till miljöskyddslagens bestämmelser.

1.19 Folksam:

En översyn av miljöskyddslagens skadeståndsregler har länge varit ett starkt önskemål. Miljöskadeutredningens förslag är enligt Folksams me- ning ett lämpligt underlag för ändrad lagstiftning. Det förefaller ändamåls- enligt att skadeståndsbestämmelserna bryts ut ur miljöskyddslagen och bildar en egen lag. En miljöskada, ersättningsbar enligt förslagets regler, kan också falla under någon annan ersättningsanordning. Dels kan skadan vara av den arten att den ersätts som t.ex. trafikskada. Dels finns miljö- skador redan nu i viss utsträckning med i t.ex. ersättningssystem av trygghetsförsäkringens typ. Det kan i det fortsatta lagstiftningsarbetet behöva ytterligare klarläggas hur ansvaret i den nya lagen förhåller-sig till redan existerande skydd.

1.20 Försäkringsjuridiska föreningen:

Inledningsvis kan noteras att utredningens förslag att bryta ut ersättnings- reglerna för miljöskador till en särskild lag synes ändamålsenligt. Det kräver dock särskild uppmärksamhet och noggrannhet vid tolkningen av de båda lagarna. Analys av konsekvenserna av förslaget saknas i betän- kandet men bör utföras i eventuell proposition.

Förslaget innebär ytterligare ett steg bort från det gamla skadeståndsan— svaret för imissioner som utmärktes av ett grannelagsrättsligt perspektiv med krav på varaktig, störande verksamhet och rätt till skadestånd i första hand för ägare av fastigheteri närheten. Miljöskyddslagen innebar en viss

• Sida 90
•  Original

uppmjukning härvidlag genom inskränkning av varaktighetsrekvisitet till "inte helt tillfälliga störningar" från en verksamhet och en utvidgning av kretsen av ersättningsberättigade. inte minst genom de uttalanden om tillämpningsområdet, som förekommeri lagens motiv. Förslaget till miljö— skadelag går vidare på samma väg bl.a. genom avskaffandet även av kravet på att störningen inte skall vara helt tillfällig och genom ganska vittgående motivuttalanden om vilka som skall kunna få ersättning. Det finns numera inte så mycket kvar av det som utmärkte det traditionella immissionsansvaret. En anknytning lever dock vidare främst i två hänse- enden, dels genom utgångspunkten att ersättning kan komma ifråga även för ren förmögenhetSskada utan att den ersättningsberättigade drabbats av någon till honom själv hänförlig person- eller sakskada.

Miljöskadeansvaret innefattar ganska olikartade element och frågor. Ur denna synpunkt är det angeläget att lagtexten bygger på en så tydlig begreppsbildning som möjligt, så att lagens innebörd i görligaste män kan utläsas utan studier av motiven.

Det kan ifrågasättas om inte terminologin i lagen kan göras något tydli- gare. Miljöskyddslagens distinktion mellan störning och olägenhet försvin- ner sålunda i förslaget till miljöskadelag och ordet skada blir ett överordnat begrepp för såväl person- eller sakskada som annan olägenhet, som emel- lertid måste vara av ekonomisk betydelse och därför närmast är att klassi- ficera som ren förmögenhetsskada. Den mycket allmänna användningen av ordet skada i lagtexten ger inte önskvärd klarhet om vilka olika skade- typer som kan vara ersättningsgilla. Ett förtydligande skulle därför vara om ordet skada i l ä i förslaget till lagtext utbyttes mot ”person- eller sakskada eller ren förmögenhetsskada". Följaktligen bör även i 3 å andra stycket uttrycket "skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada”, bytas mot "ren förmögenhetsskada ersätts endast om etc". I 4, 5 och 7 åå talas om ”person- och sakskador" i pluralis. Det förefaller dock lämpligare att i enlighet med terminologin i skadeståndslagen i singularis tala om "person- eller sakskada".

1.21 Sveriges industriförbund:

I sakkunnige Bo Hclmersons, Industriförbundet, särskilda yttrande läm- nas åtskilliga kommentarer och erinringar till utredningens förslag. För- bundet hänvisar till dessa uppfattningar och anser därmed också att utred- ningens förslag inte bör läggas till grund för proposition.

Speciellt starka invändningar kan resas mot förslaget om preskriptionsti- dens förlängning till tjugofem år, vilket också innefattar förslag om en genomgripande förändring av produktansvaret till följd av kemisk — eller fysikalisk-kemisk inverkan. Att samtidigt föreslå en i lag reglerad generell lindring av beviskraven till förmån för skadelidande i de ofta mycket komplicerade orsakssammanhang, som gäller här, ger sammantaget lagför- slaget en anmärkningsvärt stark prägel av godtycke.

Utredningen baserar förslagen om skärpt lagstiftning på en abstrakt problemuppfattning när man diskuterar behovet av att förbättra skadeli—

Prop. 1985/86: 83

• Sida 91
•  Original

dandes situation i samband med miljöskador. .En mera ingående analys av skadestatistiken m.m. skulle med all sannolikhet gett utredningen en bätt- re grund att stå på i fråga om problemens struktur, omfattning etc. Det. skulle t.ex. ha visat att sprängstensskador inte har den betydelse, som föresvävar utredningen.

Den föreslagna lagregeln om lindring av beviskraven (2 &) går väsentligt mycket längre än praxis. Det rör sig om en lagregel som i sin generella utformning a priori förutsätter att det som svårligen eller inte alls kan bevisas på (den tekniska och natur-) vetenskapens nuvarande ståndpunkt ändå i juridisk bemärkelse kan komma att anses vara ”tillräckligt bevisat" för att göra företagare ansvarig för miljöskada.

Det förefaller som om det statistiska sannolikhetsbegreppet som kan användas i tekniskt-naturvetenskapliga bedömningar av miljöeffekter eller dos-effekt-samband inte utan vidare är kongruent med det juridiska sanno- likhetsbegreppet ("sannolikt i sig”).

Detta skall förvisso inte tolkas så att industrin vill undandra sig sitt i förekommande fall självklara skadeståndsansvar. Industrins gemensamma policy är snarare en så generös inställning som möjligt i dessa ersättnings- frågor.

Den centrala frågan är emellertid — med hänsyn till de unika svårigheter som gäller i fråga om bevisning i dessa sammanhang — var man ska sätta gränsen mellan företagens ansvar för ofrånkomligt tlerdimensionella mil- jöskador och det industrialiserade samhällets gemensamma ansvar inom ramen för etablerade skyddsnät i form av olika socialförsäkringar o.d.

Det är ett väsentligt steg att transformera rättsregel enligt praxis till lagregel med generell verkan. Enligt vår uppfattning måste bevisvärdering- ens mål alltjämt vara att utredningen om de faktiska omständigheterna i målet måste leda till övertygelse. Denna princip måste ligga till grund för all skadeståndsrättslig lagstiftning.

1.22 Sveriges grossistförimnd:

Som central intresscorganisation för importhandeln berörs Grossistförbun- dct och dess medlemsföretag mera indirekt av utredningens förslag.

Vi vill från denna utgångspunkt starkt understryka angelägenheten av internationell harmonisering av lagstiftningen på miljöområdet och motsät- ter oss särskilt förslaget om förlängning av preskriptionstiden. Här förelig- ger redan på dagens kunskapsnivå utomordentligt vanskliga bevisförings- problem, som mot bakgrund av fortsatt vetenskaplig utveckling torde bli än mer komplicerade.

Vi anser att utredningens förslag inte bör läggas till grund för en proposi- tion och ansluter oss till de synpunkter som framförts i Sveriges Industri- förbunds remissyttrande 1983—08-24.

1.23 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Utredningens förslag innebär bl.a. att MLs skadeståndsregler bryts ut och sammanförs med JBs skadeståndsregler för grävningsarbete m.m. i en

• Sida 92
•  Original

särskild miljöskadelag. Härigenom vinnes ökad klarhet om vilka ersätt- ningsregler som gäller vid miljöskador. En annan fördel med den begag— nade lagstiftningstckniken är att. i motsats till vad hittills varit fallet. en domstol. fastighetsdomstol, blir behörig att handlägga samtliga skade- ståndsmål avseende miljöskador.

Miljöskadelagen utgår, liksom nuvarande ML. från att den som bedriver miljöfarlig verksamhet har att svara för skador föranledda av verksamhe- ten oavsett om han förfarit vårdslöst eller inte. Till miljöfarlig verksamhet hänförs härvid många verksamheter som i sig inte kan betraktas som farliga. LRF har i yttrande över miljöskyddsutredningens delbetänkande ”Förorening av mark och grundvatten" protesterat mot att till miljöfarlig verksamhet hänförts bl.a. spridning av naturgödsel och konstgödning.

Även om LRF delar miljöskadeutredningens uppfattning att den som drabbas av miljöskada skall äga rätt till full ersättning för sin skada föranle- der innehållet i föregående stycke förbundet att framhålla att utvecklingen inte får drivas dithän att lönsamheten inom i sig föga farliga näringsgrenar äventyras. Utan att framlägga lagförslag därom uttalar miljöskadeutred- ningen i betänkandet den uppfattningen att bl. a. allemansrätten i framtiden skulle kunna åsättas ett ekonomiskt skydd. Härigenom skulle privatperson som hindrades i sin utövning av allemansrätten kunna kräva ekonomisk ersättning för olägenheten. På samma grunder skulle det allmänna kunna kräva ersättning för olägenheten i fråga. De uppfattningar som utredningen i dessa sammanhang ger uttryck för avvisas bestämt av förbundet.

Med miljöskada avses enligt lagförslaget skada som drabbar den störan- de anläggningens omgivning. För lantbrukets del gäller att verksamheten bedrivs på hela den brukade fastigheten. De avgränsningsproblem som sammanhänger med detta faktum har inte tillräckligt beaktats av utred- ningen. Problemet måste klaras ut i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Det kan inte accepteras att lantbrukare som iakttagit vad på honom ankommer för att undvika olägenheter åläggs skadeståndsansvar mot person för mil- jöskada i fall där personen uppehåller sig inom fastigheten med stöd av allemansrättsliga regler.

En utgångspunkt för utredningens arbete har varit att förbättra den skadelidandes möjligheter till ersättning för miljöskador. För att uppnå denna effekt föreslås i miljöskadelagen bl.a. en lindring av beviskravet såvitt gäller orsakssambandet mellan miljöstörningen och den uppkomna skadan. Förslaget står i överensstämmelse med tendenser inom domstols- praxis under senare år. Med hänsyn härtill och då otvivelaktligen betydan- de bevisproblcm ofta uppstår i mål om ersättning för miljöskador godtar LRF utredningens förslag härvidlag. '

Trots den lindring i beviskravet som föreslås ställer sig utredningen tvivlande till om ett effektivt skydd mot miljöskador kan tillskapas inom ramen för skadeståndsrätten. Ett alternativ skulle kunna vara att tillskapa ett system med obligatorisk försäkringsplikt. Ett annat alternativ skulle vara att införa ett avgiftsfrnansierat fondsystem. Utredningen avstår dock från att framlägga lagförslag i någon av dessa riktningar. LRF vill uttala att vad utredningen anför i betänkandet inte ger stöd för uppfattningen att. behov av obligatorisk försäkring eller fondsystem föreligger. I vart fall

Prop. 1985/86: 83

• Sida 93
•  Original

måste effekterna av den föreslagna miljöskadelagen klarläggas före det att systemet med en skadeståndsrättslig reglering av miljöskador komplet- teras.

Utredningens förslag till ändring av preskriptionslagstiftningen avstyrks av LRF. Förbundet ifrågasätter visserligen inte att behov av en förlängd preskriptionstid för miljöskador kan föreligga men konstaterar att den föreslagna lagändringen kommer att omfatta också andra rättsområden. Effekten av en förlängd preskriptionstid för produktskador har inte klar- lagts av utredningen.

Med hänsyn till miljöskadelagens utformning och innehåll finner LRF i likhet med utredningen att det inte föreligger behov av en särskild lag för reglering av sprängningsskador.

Förslaget till ny miljöskadelag överensstämmer till stora delar med de regler som redan i dag gäller enligt ML. Den begagnade lagstiftningstekni- ken att sammanföra MLs skadeståndsregler med de regler på området som återfinns i 3 kap. JB föranleder ingen erinran från LRFs sida. Tvärtom finner förbundet att detär till fördel med en samlad skadeståndslagstiftning på miljöområdet. Positivt är också att fastighetsdomstol enligt förslaget blir behörig att handlägga alla mål avseende ersättning för miljöskador.

På några punkter går dock utredningens förslag utöver vad som kan anses vara gällande rätt. Som de mest väsentliga förändringarna vill för- bundet beteckna förslagen till mildring av beviskravet såvitt gäller orsaks- sambandet vid miljöskada och den förlängda preskriptionstiden för vissa skador av denna art.

Miljöskadeutredningens betänkande innehåller åtskilliga uttalanden om vad som i dag får anses vara gällande rätt på miljöskadeområdet ävensom om vilken rättstillämpning som bör gälla. De regler som härvid berörs är i många fall av stort intresse för lantbruket. Som ovan sagts har utrednings- arbetet väsentligen inriktats på industrins förhållanden. LRF finner det bl. a. mot denna bakgrund inte möjligt att i detta remissyttrande beröra alla de detaljfrågor som kan få avseende på lantbruket. Det är dock ett önske— mål från LRFs sida att förbundet bereds tillfälle att i lämplig form framföra dessa kompletterande synpunkter, därest utredningens lagförslag läggs till grund för proposition i ämnet.

1.24 Byggherreföreningen:

Föreliggande betänkande med förslag till miljöskadelag är i stort sett alldeles utmärkt. Det undanröjer oklarheter i gällande rätt öch ger en samlad reglering samtidigt som det löser rådande missförhållanden, när det gäller forumfrågorna.

• Sida 94
•  Original

1.25 Stockholms kommun:] Prop

Föredragande borgarrådet:

Det framhålls helt riktigt i utredningen att skadeståndsreglerna inte utgör de viktigaste rättsreglerna i skyddet av miljön. Det väsentliga är att för- hindra skador. Skadeståndsreglerna kan dock säkerligen bidra till ökade ansträngningar att hindra miljöskador. Liksom remissinstanserna ser jag det som ändamålsenligt med en särskild miljöskadelag och positivt med den speciella genomlysning skadeståndsfrågorna fått genom utredningen.

Jag kan dock konstatera - vilket miljö- och hälsoskyddsnämnden och juridiska avdelningen även gjort — att det finns fler oklarheter och tvek- samheter i utredningens förslag som bör övervägas och penetreras ytterli- gare inför propositionsskrivningen. Det gäller bland annat ansvarsfrå- goma. störningstyper som omfattas av lagen, väsentlighetskravet och vis- sa övergångsbestämmelser.

Jag finner det också — liksom miljö- och hälsoskyddsnämnden — angelä— get att ett utredningsarbete som erfordras för att kunna föreslå ett försäk- rings- eller fondsystem som träder in som ett skydd för skadelidande snarast kommer till stånd.

Särskilt uttalande av borgarråden Sture Palmgren (m) och Carl Cederschiöld ( m):

Beträffande huvudregeln om strikt ansvar anser vi att det inte finns någon anledning att kommunen skall få en mildare behandling än andra som orsakar miljöskador eller miljöolägenheter.

Miljö- och hälsovårdsförvaltningen:

Som framhålls i utredningen är skadeståndsreglerna inte de viktigaste bland de rättsregler som gäller skyddet för miljön. Det väsentliga är att förhindra skador. Men skadeståndsreglerna kan bidra till ökade ansträng- ningar för att hindra miljöskador. Förvaltningen ser därför positivt på den grundliga genomlysning dessa frågor fått i utredningen. Mot huvuddelen av förslagspunkterna har förvaltningen inga erinringar.

StadSkansliets juridiska avdelning:

Inledningsvis kan noteras att utredningens förslag att bryta ut ersättnings- reglerna för miljöskador till en särskild lag synes ändamålsenligt. Det kräver dock särskild uppmärksamhet och noggrannhet vid tolkningen av

' Som kommunens yttrande har överlämnats och åberopats en PM upprättad av föredragande borgarråd. Till promemorian har bifogats yttrande av miljö— och hälso- vårdsnämnden samt stadskanslietsjuridiska avdelning. Vid borgarrådsberedningen har två borgarråd avgivit ett särskilt uttalande, som fyra ledamöter av kommunsty- relsen har anslutit sig till.

• Sida 95
•  Original

de båda lagarna. Analys av konsekvenserna av förslaget saknas i betän- kandet men bör utföras i eventuell proposition.

Utredningen anger att avsikten med lagförslaget är att avhjälpa de mest påtagliga bristerna i nuvarande rättsläge och stärka de skadelidandes ställ- ning. Utredningen har emellertid funnit att alla frågor ej kan regleras i lag varför utredningen ”Genom att i motiven närmare diskutera innehållet av vissa oklara regler på området försöker (vi) skapa någon klarhet i en del kontroversiella frågor, som svårligen går att reglera mera detaljerat i lagen än som skett”. En sådan metod är tveksam. Rättsutveckling bör ske genom lagstiftning och praxis. Uttalanden i betänkanden bör för att tjäna till vägledning vara sanktionerade genom uttalanden av departementsche- fen vilka ej rubbats i senare skeden av propositionsbehandlingen. Det är därför av vikt att vid kommande propositionssktivning ställning tas till de frågor som utredningen enbart diskuterat så att klarhet kan vinnas i dessa frågor.

1.26 Svenska byggnadsentreprenörföreningen:

En klarare och mera samlad reglering i fråga om skadeståndsansvar på det miljörättsliga området än den nuvarande ordningen ter sig ändamålsenlig. Föreningen ställer sig därför i princip med nedan angivna reservationer bakom utredningens förslag att föra samman gällande regler — lagfästa eller enligt praxis — om skadestånd på det miljörättsliga området i en särskild lag. Lagstiftningsarbetet bör dock inte gå längre än så. Väsentligt är att syftet såsom detta är angivet i direktiven följs. Byggnadsentrepre- nader, särskilt i form av grundläggnings- och andra anläggningsarbeten, måste med nödvändighet medföra störningar för omgivningen. Många av dessa störningar måste dock av hänsyn till blivande hyresgäster och små- husköpare etc. av kostnadsskäl tålas. Man kan utgå ifrån att varje föränd- ring i skärpande riktning påverkar byggnadskostnaderna och att ökade restriktioner innebär att det blir allt svårare att utnyttja rationella byggme- toder. Detta är av särskilt intresse i en tid där nybyggande utanför tätorter minskar och resurserna till stor del ägnas åt reparationer. ombyggnader och förtätningar av tätorter.

Lagstiftaren har ett samhällsekonomiskt ansvar, då det gäller att bedö- ma miljöfarlig verksamhet och att dra gränserna för vad som är särskilt Skyddsvärt och vad som bör få tålas i form av störningar. Föreningen är bestämt av den uppfattningen att utvidgningarna i lagförslagets första paragraf väsentligt kommer att påverka byggkostnaderna särskilt som enligt specialmotiveringen exempelvis sommarstugeägare fortsättningsvis skall kunna påräkna ersättning för de störningar som ryms inom paragrafen och som inte är helt bagatellartade. Från medlemsföretag har till förening- en under remissarbetet förts fram synpunkter särskilt på skärpningarna i denna del och som omfattar bl.a. tillfälliga pålningsarbeten. Skärpningen i denna del är allvarlig med tanke på att denna typ av arbeten vanligen förekommer vid grundförstärkningsarbeten i innerstadsmiljö och att en väsentlig del av byggnadscntreprenön'esurserna ägnas åt ombyggnadsar- beten i dcnna miljö. Ifrågavarande skärpning kan av kostnadsskäl många

• Sida 96
•  Original

gånger omöjliggöra nödvändiga och samhällsekonomiskt värdefulla upp- rustningar i äldre innerstadsmiljö. Det s.k. ROT-programmet kommer härvid att allvarligt beröras i negativ riktning.

1.27 Svenska kommunförbundet:

Utredningen behandlar ett flertal angelägna frågor rörande skadestånd i samband med miljöfarlig verksamhet. Otvivelaktigt har tillämpningen av hittills gällande lagstiftning medfört betydande svårigheter i flera hänseen- den och det har på senare tid satts ifråga om den skadelidande har godtag- bara möjligheter att göra sin rätt till ersättning gällande.

Utredningen har valt att till en ny lag bryta ut skadeståndsreglerna i miljöskyddslagen. Samtidigt har utredningen föreslagit att i den nya lagen också ska ingå de regler om skadestånd i grannförhållanden som nu finns i 3 kap. jordabalken. Styrelsen är tveksam till denna nya ordning.

Utredningen anför att avgränsningen av miljöskyddslagens regler inte passar bra för skadeståndets del. Något verkligt vägande skäl för detta påstående synes utredningen inte ha framfört. Ett skäl kan vara att de från 3 kap. jordabalken överförda reglerna inte särskilt väl passar in inom miljöskyddslagens avgränsning. Det må vara riktigt. men enligt styrelsens mening är det ur systematisk synpunkt inte någon väl funnen lösning överhuvudtaget att göra nämnda överföring. Att t.ex. rasskador på grund av grävningsarbete på grannfastighet ska föras in under begreppet miljö- skada förefaller egendomligt. Benämningama miljöskyddslagen och miljö- skadelagen är utan tvekan ägnade inge föreställningen att däri behandlas skyddet respektive skadeståndet inom samma ämnesområde. Den olikar- tade avgränsningen som utredningen förespråkar kan därför lätt skapa oreda.

1.28 Svenska renhållningsverks-föreningen:

Svenska Kommunförbundet har avgivit yttrande över rubr. Ett yttrande som föreningen tagit del av. Då rubr ärende rör generella frågor inom kommunernas miljöområde ber föreningen att få hänvisa till det av Kom- munförbundet avgivna yttrandet. Föreningen delar de synpunkter som framförts i yttrandet.

1.29 Miljöcentrum:

Inledningsvis vill vi anföra, att vi ser det som en demokratisk anständig- hetsfråga att den enskildes rättsliga ställning stärks beträffande möjlighe- ten att _få ersättning för miljöskada. Denna vår uppfattning baseras på den mångåriga erfarenhet vi ( Miljöcentrum.) vunnit, när vi hjälpt enskilda per- soner med tekniska utredningar, tekniskt biträde m.m. i samband med att de krävt ersättning för miljöskada orsakad av företag och kommuner.

Utredningen säger i sammanfattningen (sid 8) "Bland de rättsregler som

• Sida 97
•  Original

gäller skyddet för miljön är inte skadeståndsreglerna de viktigaste: det väsentliga är naturligtvis att förhindra skador, inte att ersätta dem".

Självfallet är det viktigaste att förhindra att skador uppkommer. 1 mot- sats till utredningen anser vi dock att skadeståndslagstiftningen är den viktigaste, ja kanske rent av den enda lagstiftning, som på allvar avskräc- ker privata företag, stat eller kommun från att begå handlingar som leder till miljöskada.

En rad rättsfall har ju visat, att det är nästan omöjligt att få någon ansvarig fälld för brott mot miljöskyddslagen eller "miljöbrott” i brottsbal- kens mening (vårdslöshet med gift eller miljöbrott). Däremot har företag och kommuner efter dom eller frivilliga överenskommelser tvingats utbe- tala stora skadestånd till miljöoffer enligt miljöskyddslagen.

Sådana stora skadestånd har utan tvekan större avskräckande effekt på företag, som är vana att tänka i ekonomiska banor, än de vaga paragrafer- na i brottsbalken och miljöskyddslagen.

Som exempel på vad som åsyftas hänvisas till BT Kemi-skandalen. Det civilrättsliga mål som trädgårdsmästare Ahl drev mot BT Kemi, genom Miljöcentrum (undertecknad som tekniskt biträde) och advokat Staffan Michelson. slutade med att Ahl av Malmö tingsrätt tilldömdes en ersätt- ning på ca 500 000 kronor för de skador BT Kemis utsläpp hade orsakat på hans odlingar.

Inför fortsatta hovrättsförhandlingar gick sedan BT Kemis danska mo- derbolag med på en frivillig överenskommelse, som innebar att Ahl fick ersättning med ca 1,25 miljoner kronor för de skador han lidit.

1 de tre brottmålsprocesser som följde mot BT Kemis ledning, friades däremot ledningen helt. eftersom rekvisiten för en fällande dom i brottmål är strängare än i civilrättsliga mål. I det senare fallet räcker det ju de facto att skada styrks i det enskilda fallet oberoende av om uppsåt, allmän fara m.m. förelegat.

Mot ovanstående kan måhända genmälas att vi bl.a. till följd av brotts— målsprocessema mot BT Kemis ledning (åtalspunkt; vårdslöshet med gift) har fått en ny paragraf i brottsbalken ang. miljöbrott. Enligt vår uppfatt- ning avviker denna nya paragraf till sitt materiella innehåll ej nämnvärt från de äldre paragraferna i 13 kap. brottsbalken ang. förgöring, vårdslös- het med gift m.m. _

Det nya lagförslaget skapar alltså inte något bättre instrument för att komma tillrätta med brott mot koncessionsnämndens villkor. Vi hänvisar i denna fråga till vårt remissyttrande över brottsförebyggande rådets prome- moria ”Kriminalisering av föroreningar av miljön" av den 29 maj 1980 samt skrivelse till justitieministern av den 11 februari 1981.

Som framgått sympatiserar vi i mångt och mycket med miljöskadeutred- ningens lagförslag. Den kritik vi riktat mot förslaget skall i stor utsträck- ning riktas mot den departementschef, som genom sina direktiv styrt utredningen.

Vi åsyftar bl.a. de besparingsdirektiv utredningen fått. som innebar att den inte fick föreslå alternativ. såsom ledde till merkostnader för samhäl-

• Sida 98
•  Original

let. Det ledde till att utredningen inte ansåg sig kunna föreslå i och för sig Prop. 1985/86: 83 självklara lagändringar, som behövs vad gäller rättshjälp till miljöofer.

I denna fråga vill vi än en gång understryka skadeståndets dubbla funktion som avskräckande faktor och instrument för rättvisa till nril- jöoffer. Är lagen generös i skadeståndsdelen leder detta inte till merkost- nader för samhället utan vinster — färre miljöskador — just p.g.a. den avskräckande effekter:.

Vi delar till fullo utredningens uppfattning, att de skadeståndsregler som gäller skada på omgivningen och som nu finns i miljöskyddslagen resp. jordabalken bör samlas i en särskild lag kallad miljöskadelagen. Ur prak- tisk synpunkt är det en fördel om skadeståndsreglerna beträffande skador på miljön regleras i en enda skadeståndslagstiftning.

2. Vilka verksamheter bör omfattas av det strikta ansvaret?

2. ] Justitiekanslern:

I fråga om entreprenöransvaret har utredningen i 7 & första stycket ålagt entreprenören strikt ansvar för personskador och vissa sakskador, nämli- gen sådana som orsakas av arbete för privatpersoners räkning. De skäl som åberopats för denna uppdelning finner jag inte vara övertygande. Uppdelningen är osystematisk och gränsdragningen mellan uppdrag för privatpersoner och för näringsidkare synes i många fall kunna leda till svårigheter i praktiken. Enligt min mening bör denna fråga penetreras ytterligare. Jag vill ifrågasätta om det inte vore lämpligare att ålägga entreprenören ett odelat ansvar för alla sakskador.

2.2 Svea hovrätt: ] 5

Uttrycket "andra sådana stömingar" i första stycket punkt 8 är avsett att täcka bl.a. psykiska immiSsioner t.ex. på grund av närheten till en spräng- ämnesfabrik och estetiska immissioner såsom förfulning av landskapsbil- den genom en vägbank. Hovrätten har inte något att erinra mot att även sådana immissioner berättigar till ersättning. Immissionerna enligt punk— terna l—7 har emellertid en helt annan karaktär. Ordet ”sådana" kan därför komma att begränsa tillämpningsområdet mer än som avsetts. Hov- rätten föreslår att det byts ut mot "likartade" eller ”jämförbara” och att något eller några exempel på vad som avses anges.

2.3 Försvarets civilförvaltning:

Den i l s valda formuleringen ”bedriver eller låter bedriva” kan, enligt civilförvaltningens mening, i vissa situationer ge upphov till tveksamheter. Detta kommer särskilt tydligt i dagen vid ett närmare skärskådande av det exempel som utredningen anför nederst på sid. 247. nämligen att en fastig-

• Sida 99
•  Original

hetsägare rimligen bör svara för skada som uppstått till följd av läckage på en oljetank tillhörande fastigheten. även om oljan är hyresgästens.

Att i detta sammanhang tala om bedrivande av verksamhet synes oe- gentligt enligt vanligt språkbruk. Miljöskyddslagens anknytande av rätts- verkningar till ett ”utsläppande" etc. torde med detta betraktelsesätt vara att föredra. Om det ovan redovisade exemplet förändras på så sätt att det istället är fastighetsägaren som själv både bebor fastigheten och äger oljan framstår det som än mer främmande att tala om att han bedriver verksam— het. Med det ovan anförda vill civilförvaltningen, endast fästa uppmärk- samheten på denna oklarhet såsom den uppfattas av ämbetsverket.

Utredningens ambition att i förslaget medtaga skador vållade genom ändring av grundvattennivån är mycket lovvärd. Civilförvaltningcn vill dock peka på de praktiska svårigheter detta synes kunna medföra. Enligt ämbetsverkets mening torde det komplexa system av faktorer som påver- kar grundvattennivån i ett konkret skadefall komma att erbjuda betydande utredningstekniska svårigheter. Särskilt betänklig blir den föreslagna ord- ningen om käranden i ett dylikt mål dessutom skulle komma i åtnjutande av den föreslagna bevislättnaden. Civilförvaltningen. som inte vill gå så långt som till att avstyrka förslaget i denna del, vill emellertid, mot bak- grund av vad ovan anförts, ifrågasätta huruvida denna skadeorsak på lämpligt sätt kan inordnas i en tänkt miljöskadelag.

2.4 Fortifikationsförvaltningen:

Utredningen föreslår att även tillfällig verksamhet skall kunna skapa ett skadeståndsansvar. Det torde härvid i första hand vara fråga om person- oeh sakskada, eventuellt även företagsskada. Enligt fortifikationsförvalt- ningens mening bör möjligheterna att i dessa fall erhålla skadestånd bli begränsade. Förvaltningen utgår därvid från att den i 3 5 2 stycket före- slagna begränsningsregeln ger avsedd effekt i fråga om förmögenhets- skada.

2.5 Statens järnvägar:

Med den begränsning av tillämpningsområdet för miljöskadelagen som anges i l 5 i förslaget och med det förbehåll 3 5 innehåller ges knappast något utrymme för principiellt grundad invändning mot ett strikt ansvar för fastighetsägare såsom utredningen konstruerar det. Inte heller synes an- ledning finnas till erinran mot vad förslaget innehåller om motsvarande ansvar för annan brukare av fastighet än ägaren eller för entreprenörer.

] specialmotiveringen till l & miljöskadelagen berörs frågan om en fas- tighetsägares ansvar för störning som har sin grund i annan innehavares utnyttjande av sin bruksrätt. Bara när också fastighetsägaren är ekono- miskt engagerad i verksamheten bör det. enligt motiven, kunna åläggas honom att svara jämte den andre. Det förekommer inte sällan att arrende eller hyra bestäms — helt eller delvis — som royalty eller annars i funktion av utfallet i den rörelse för vilken fastigheten upplåtits. Det synes få tas för givet att inte blotta den omständigheten att ersättningen till fastighetsäga-

• Sida 100
•  Original

ren bestämts på sådant sätt skall anses som uttryck för ett engagemang i följd av vilket fastighetsägaren blir delaktig i rörelseidkarens ansvar.

1 7 & förslaget till miljöskadelag inför utredningen termen "privatper- son" som beteckning, av allt att döma. för en person i annan egenskap än som näringsidkare. Man kan ifrågasätta om det är så lyckligt från tillämp- ningssynpunkt att arbeta med ett kriterium som i själva verket bygger på möjligheten att bestämma arten av en persons intresse för en viss åtgärd. Också en näringsidkare harju en sida av sin tillvaro där han är privatper- son men hans intressen iden ena egenskapen och i den andra torde ofta gåi varandra. Det måste ändå medges att det är vanskligt att avvinna språket någon annan lika enkel term som skulle vara bättre ägnad att fånga in och avgränsa vad utredningen syftar på.

J ärnvägen skiljer sig från övriga trafikgrenar bl. a. därigenom att trafiken utövas på mark som trafikutövaren äger. Järnvägen kommer därmed att få bära ansvar som fastighetsägare i allmänhet för skador i omgivningen som följd av trafiken, inbegripet miljöskador. Det ligger i sakens natur och härom är intet att säga i förevarande sammanhang. Såsom utredningen bestämmer begreppet miljöskada kan sådan skada emellertid uppkomma av händelse som hänför sig till s.k. farligt gods som järnvägen befordrar för annans räkning. Det synes inte riktigt att järnvägen i sin ofrånkomliga egenskap av fastighetsägare skall åläggas ansvar för tredjemansskador vid transport av farligt gods i annan ordning än som gäller vid befordran av sådant gods med andra trafikmedel. Frågan om transportörs ansvar för skada i samband med befordran av farligt gods kräver övervägande i ett annat sammanhang och under en vidare synvinkel än den utredningen haft att anlägga. Det bör därför klart markeras att miljöskadelagen inte omfattar skador vid transport av farligt gods för annans räkning.

2.6 Byggnadsstyrelsen:

Regler om ersättning för skada till följd av verksamhet som är farlig för omgivningen återfinns idag i flera lagar, främst i miljöskyddslagen och jordabalken. Denna ordning skapar osäkerhet vid rättstillämpningen och lagförslagets samlade och klarare regler är därför enligt byggnadsstyrel- sens uppfattning en välbehövlig förbättring.

Byggnadsstyrelsen finner det riktigt att, i likhet med vad som nu gäller, i lagförslaget fastslås ett skadeansvar oberoende av vållande vid miljöfarlig verksamhet och att i första hand ägaren till den fastighet där verksamheten bedrivs är ansvarig.

I vilken utsträckning en entreprenör. som utför arbete på fastighetsägar- ens mark och för hans räkning, skall bära ansvar för skador som drabbar tredje man genom hans verksamhet och oberoende av hans vållande har hittills inte varit reglerat genom klara lagregler eller fast rättspraxis.

I förslaget har nu entreprenören i begränsad utsträckning ålagts sådant strikt ansvar.

] betänkandet (s. 135— 143) förs en ingående diskussion om lämpligheten av att ålägga entreprenören ett större ansvar än det förslaget innebär.

• Sida 101
•  Original

Utredningen medger att det kunde "te sig mest tillfredsställande att låta (entreprenören) svara strikt över hela linjen mot tredje man" (5. 140) men är inte beredd att ta detta steg av brist på ”överblick över konsekvenser- na".

Att förslaget begränsar entreprenörernas ansvar för sakskador till så- dana som orsakas av arbete för privatpersoners räkning är enligt byggnads- styrelsens mening inte tillfredsställande motiverat. Verket vill hänvisa till vad som anförs i utredningen, s. 137, där det bl.a. framhålls att "entrepre- nören normalt har långt större möjlighet än en skadelidande att säkra bevisning om skadans orsaker".

Byggnadsstyrelsen finner att vad som anförs i förslaget i detta stycke starkt talar för att genom lagstiftning ålägga entreprenören strikt ansvar för alla skador som hans verksamhet medför.

2.7 Fiskeristyrelsen:

F.n. går ett tillfälligt avloppsutsläpp in under lagen men inte en tillfällig störning av annat slag. Styrelsen finner det värdefullt att det i lagstiftning- en slås fast att skadestånd generellt skall utgå inte bara vid längre stöming- ar utan också vid rent tillfälliga. Exempelvis kan även ett helt kortvarigt utsläpp av giftiga ämnen som drabbar ett vattenområde orsaka skada på fiskbestånden. En sådan skada kan drabba lindrigare eller allvarligare. Om den inträffar vid en för fiskereproduktionen känslig tidpunkt (under lektid eller romutveckling) kan skadan få verkningar flera år fram i tiden genom utslagning eller försvagning av fiskbestånden. Skadorna kan emellertid vara smygande och momentalt endast ge subletala effekter (ej direkt dödlig dos), vars verkliga verkningar kan komma att visa sig först långt senare. Det komplicerade samspelet med additiva (samverkande) och synergis- tiska (förstärkt samverkande) effekter som fiskeriintendenten i övre södra distriktet påtalar i sitt yttrande bör här framhållas särskilt. Källorna kan vara närbelägna eller ligga långt bort och vara svåra att direkt utpeka, såsom exvis vid försurning av mark och vatten.

Skadestånd vid akuta utsläpp bör t.ex. vid skada på fiskodling kunna delas upp och utgå dels för direkta skador, såsom vid utsläppet omedelbart dödad fisk, och dels indirekta skador, som kan bestå av subletala effekter, förlust av unikt avelsmaterial med försening av avelsprogram samt out- nyttjad produktionskapacitet. En sådan beräkning har godtagits av Göta hovrätt i målet NJA 1981 s. 622, där tvist dock ej rådde i HD om beräkning av skadeståndet. Skadestånd genom sprängning kan även drabba fisket. Styrelsen erinrar om att fiske enligt 14 % fiskeriförordningen (1982: 126) inte får bedrivas med sprängämnen. Normalt är sprängskador inte av den art som avses i lagför- slagets 4 &, dvs. genom sprängsten etc. Stora skador kan däremot åstad- kommas vid undervattenssprängning varvid fisk dödas inom ett större eller mindre område. Skadorna drabbar olika fiskarter olika och är även beroen- de av bottenförhållanden m.m. Styrelsen förutsätter att även dessa ska- dor, även om de inte faller under 4 ä, skall kunna ersättas med stöd av 1 &.

Utredningen har uttalat, att den som driver miljöfarlig verksamhet också

• Sida 102
•  Original

bör bära risken för vissa skador som närmast träffar allmänna intressen som naturmiljön och allmänhetens rekreationsmöjligheter. Fiskeristyrel- sen delar utredningens grundläggande uppfattning i denna fråga. Utred- ningen uttalar vidare (5. 253) att en yrkesfiskare liksom enligt nuvarande praxis torde kunna bli berättigad till ersättning för förstört fiske, även om det utövas på allmänt vatten. Också i denna del sammanfaller styrelsens uppfattning med utredningens. I övrigt har utredningen däremot avstått från att lägga fram förslag om ersättning till det allmänna i avvaktan på miljöskyddsutredningens kommande förslag. Fiskeristyrelsen anser detta vara en allvarlig brist.

Styrelsen har nyligen fått miljöskyddsutredningens slutbetänkande (SOU 1983:20) Bättre miljöskydd II på remiss och har ännu inte kunnat ta del av dess enskildheter. Tills vidare vill styrelsen endast hänvisa till sina yttranden 1975 och 1982, som redovisas på sid. 185—186 i Bättre miljö: skydd II och som sammanfattningsvis innebär att styrelsen förordar en ersättningsordning som närmare ansluter till den som finns i vattenlagen och innefattar ett bättre skydd för såväl enskilt som allmänt fiskeintresse i vattenmål än i miljöskyddsärendcn. 1 förarbetena till vattenlagen sägs det uttryckligen att det — även om åtgärder föreskrivs för att minska skadorna och ersättning utdöms till enskilda '— merendels alltid kvarstår någon skada på fisket. Denna skada drabbar ”fiskerinäringen i stort”, dvs. det är samhället som anses lida en skada som skall ersättas genom utdömande av fiskeavgift. Detta starka skydd för fisket kvarstår även i den nyligen antagna nya vattenlagen ( 1983z291). Styrelsen kommer att utveckla sin syn på bl.a. dessa frågor vid besvarandet av remissen över betänkandet Bättre miljöskydd Il.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet:

Av intresse ur fiskesynpunkt är att det framhålles (s. 253) att yrkesfiskare kan bli ersättningsberättigad för förstört fiske på allmänt vatten (enskild skada).

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet:

Utredningen har nu avgivit sitt betänkande, vilket utmynnat i ett lagförslag benämnt "Förslag till miljöskadelag”, där skadeståndsreglerna i ML bru- tits ut till en särskild lag. Enligt lagförslagets första paragraf skall skade- ståndsskyldighet för en fastighetsägare föreligga, om en verksamhet som denne bedriver eller låter bedriva på fastigheten orsakar skada i omgiv- ningen genom

1. förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, . förorening av grundvatten, ändring av grundvattennivån, . luftförorening, markförorening, . buller, . skakning. andra sådana störningar.

'OOxlcNE-h-ÄENKU

Prop. 1985/86: 83

• Sida 103
•  Original

Lagen är dock inte tillämplig ifråga om skador förorsakade av joniseran- de strålning eller inverkan av elektrisk ströiri från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Vad sedan gäller skador enligt punkterna 1—3, vilka förorsakas av ett vattenföretag eller en vattenanläggning enligt vattenlagen, tillämpas den senare.

För fiskets del får ses såsom fördelaktigt, att dessa undantag föreslås kvarstå i likhet med vad som nu tillämpas.

Det som tillkommit är att förorening av grundvatten tages upp, vilket får ses såsom positivt ur allmän fiskerisynpunkt i det att man inom viss fiskodlingsverksamhet börjat övergå till grundvattenförsörjning.

Hur sedan de grundläggande bestämmelserna i 1 & skall tillämpas anges i de följande paragraferna.

Fiskeriintendenten delar utredningens åsikt att särskilda problem kan uppstå vad gäller entreprenörens ansvar. Det utredningen här tillför är endast att strikt ansvar föreligger i den situation, där typiskt sett den skadelidande riskerar att stå utan ersättning, nämligen vid sakskada orsa- kad av arbete exempelvis sprängning eller pålning, som entreprenören utför för privatpersoners räkning. I övrigt är det enligt utredningen me- ningen att entreprenören skall bära i stort sett samma ansvar, som enligt gällande rätt, när entreprenören arbetar på uppdrag av ett företag, staten eller en kommun. Vad gäller fiskefrågor har förekommit fall i samband med dumpning att entreprenören dels inte utfört arbeten så omsorgsfullt eller följt förbudstiden som föreskrivits. Vidare har man i vissa fall dumpat sådant avfall i vatten av helt annat innehåll och på helt andra ställen än vad som varit avsett enligt ansökan och därigenom tillfogat fisket skador, utan att någon rätsida kunnat gå att få fram beträffande ansvarighetsfrågan m.m. Ofta är det så, att entreprenören har avgivit ett visst anbud för det arbete. som skall utföras, vilket mestadels är tidsbestämt och omfattar visst ackordsarbete. För att hålla tiderna och anbudet fuskas därvid myc- ket avseende omsorgen vid arbetets utförande. Även om lagen i detta fall strikt innebär att det är entreprenören, vilken genom ovarsamhet vållat skadan och därmed skall ersätta densamma, kan bevisföringen bli både svår och kostsam. Företagaren anser att det är entreprenören som genom ovarsamheten vållat skadan. Den senare i sin tur anser att företagaren skall bevisa detsamma. Polisen och kontrollmyndighetcn är underbemannade att ”betrodd” skadebevisning ibland kan vara svår att få fram. Enligt utredningen får fastighetsägaren, uppdragsgivaren, svara för miljöskador. som entreprenören orsakar. För den enskilde yrkesfiskaren, vilken i så- dana här fall kan bli skadelidande, måste kanske ha en egen försäkring för att täcka skador, som enligt ovan förnekas. Fiskarcn vågar i allmänhet inte föra talan vid fastighetsdomstol i det fall han inte är berättigad till fri

rättshjälp.

• Sida 104
•  Original

2.8 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Enligt utredningens förslag föreligger strikt ansvar för fastighetsägaren enligt 3 9" för miljöskada som anges i ] &. Fastighetsägaren ansvarar enligt förslaget inte enbart för den verksamhet som han själv bedriver på fastig- heten utan även för sådan verksamhet som bedrivs av självständig med- hjälpare (låter bedriva). Härmed bör förstås den verksamhet som en entre- prenör bedriver. '

Enligt riksförbundets mening bör fastighetsutnyttjandet vara vägledande vid bedömningen av frågan var ansvaret för miljöfarlig verksamhet skall ligga. Det är då nödvändigt att veta vem som använder fastigheten eller del av denna på ett visst sätt och i vems intresse nyttjandet sker. Detta borde dock komma till uttryck redan i 1 &. Visserligen stadgas i 6 & ett strikt ansvar för, förutom tomträttshavare, den som i annat fall brukar fastighe- ten i sin näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet men varken av den föreslagna lagtexten eller motiveringen framgår klart att brukandet, som kan grunda Skadeståndsskyldighet, kan inskränka sig till viss del av fas- tigheten eller viss anläggning på fastigheten.

Med utgångspunkt från vad som nu angivits bör i lagen uttryckligen anges att ansvaret gentemot den skadelidande skall ligga på den som bedriver miljöfarlig verksamhet eller, i förekommande fall, på den i vars intresse verksamhet bedrivs.

Det kan vara försvarligt att ha en regel som den av utredningen i l & föreslagna när det gäller ansvaret för sådana skador som typiskt sett är knutna till fastigheten (grävning, schaktning. sprängning på fastigheten eller industriell drift på fastigheten i fastighetsägarens regi). Vid t.ex. utsläpp av förorenade gaser eller förorenat avloppsvatten från industriell drift på fastigheten i annans regi bör ansvaret emellertid bestämmas i samma 1 5 enligt vad som nyss angivits.

Entreprenörsansvaret

Riksförbundet vill när det gäller entreprenörs ansvar (7 &) ifrågasätta om det inte vore en bättre lösning att låta den entreprenör som faktiskt utför ett arbete. vara ansvarig för de skador arbetet kan medföra och inte, som i förslaget, både huvudentreprenör och underentreprenör.

Enligt 7 & i förslaget föreligger strikt ansvar för entreprenör när det gäller personskador och sakskador som orsakats av arbete för privatper- soners räkning. Det kan ifrågasättas om detta inte är att gå för långt. Vid en jämförelse med AB 72 (5:16) framgår att utredningens förslag är strängare mot entreprenören än den angivna regeln i AB 72, som innehåller den för entreprenören förmånligare regeln om presumtionsansvar. Från försäk- ringsrättens synpunkt finns emellertid ingen invändning mot utredningens förslag. Från kostnadssynpunkt torde den föreslagna lösningen komma att på sikt medföra en generell höjning av premienivån på detta område.

I vissa fall synes 7 & 2 st, med den av utredningen föreslagna lydelsen. kunna leda till obilliga resultat. Det framstår således som orimligt att entreprenören skulle svara för skador som med nödvändighet måste upp-

• Sida 105
•  Original

stå vid t.ex. byggnadsverksamhet p.g.a. förhållanden som han inte kan råda över ("arbete av särskilt farligt slag”). Vid viss byggnadsverksamhet är det ofrånkomligt att skador uppkommer trots att entreprenören vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder. Sådana skador får anses vara något som ägaren till den fastighet där arbetet bedrivs närmast bör svara för. Här bör således rent grannelagsrättsliga aspekter tillåtas få genomslagskraft.

2.9 Försäkringsjuridiska föreningen: a) användning av fastighet

Utredningen föreslår att förutom fastighetsägare endast tomträttshavare och den som brukar en fastighet i näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet skall bära strikt skadeståndsansvar. En bostadsarrendator skall sålunda inte bära samma ansvar för den störning han åstadkommer på sin arrenderade Villafastighet som den som har tomträtt till en likadan angränsande fastighet. Skälen till denna olikhet synes inte övertygande och torde svårligen förstås av en skadelidande som inte får ersättning därför att skadevållaren är bostadsarrendator. Utredningen synes nämli- gen inte mena att en fastighetsägare skall svara för bostadsarrendatorns handlande (jmf. sid. 247). Det bör vidare noteras att det är vanligt att en blivande tomträttshavare arrenderar en fastighet innan den upplåts med tomträtt för att han så snabbt som möjligt skall komma igång och bygga. Det kan då synas svårförståeligt att han bär olika ansvar före och efter den formella tomträttsupplåtelsen. Dessa frågor borde ytterligare penetreras.

b) entreprenörs ansvar

Byggnadsentreprenörer hör till dem som måste anses bruka en fastighet. De åstadkommer härvid ofta betydande buller, skakningar och luftförore- ningar. Arbetena kan även förorsaka marksättningar, grundvattensänkning m.m. Utredningen har likväl inte föreslagit att entreprenör Skall bära strikt skadeståndsansvar annat än för skada vid arbeten av särskilt farligt slag, samt för personskador och för sakskador vid arbeten för privatpersoners räkning. Skälen härför är inte övertygande. Ett av syftena med lagen är ju att åstadkomma att presumtiva skadevållare iakttar största möjliga akt- samhet, dvs. att förebygga skador. Detta torde inte bli fallet om entrepre- nörer inte riskerar att bära ansvar för sina åtgärder. Här bör uppmärksam- mas att det nästan alltid är entreprenören som väljer arbetsmetod och arbetsredskap. Den omständighet som utredningen pekar på nämligen att en entreprenör bär presumtionsansvar för skador enligt AB 72 synes inte tillfyllest, särskilt som AB 72 enligt utredningen inte tillämpas i mer än ca 50 % av alla entreprenadförhållanden samt entreprenören själv har lättast att säkra respektive undanröja bevis. Vidare torde den omständigheten att en entreprenör ibland bär och ibland inte bär strikt ansvar. medföra osä- kerhet om vad som gäller i det enskilda fallet.

F ör utredningens förslag talar enligt vad utredningen anger att ett ansvar för entreprenören skulle påtagligt rubba förutsättningama för entreprenad-

• Sida 106
•  Original

avtalet. Detta påstående synes överdrivet. 1 den mån det skulle rubba förutsättningama för entreprenadavtalet och man vill återställa dessa för- utsättningar är det ytterligt enkelt att i entreprenadavtalen inta en bestäm- melse härom. 1 andra fall har entreprenadavtalen anpassats efter rättsut- vecklingen bl.a. efter påpekande av entreprenörsföreningen.

Principiellt bör lagreglema om entreprenörs ansvar utformas oberoende av vilka avtalsvillkor som är brukliga mellan beställare och entreprenör. Dessa parter kan mot bakgrunden av lagregleringen fördela det slutliga ansvaret sig emellan på sätt de finner lämpligast. Allmänt sett förefaller det närliggande att låta en entreprenör, som åtagit sig arbete på annans fastig- het, bära samma ansvar som fastighetsägaren enligt 1—4 55 av förslaget. Den särskilda begränsningen till personskador eller sakskador som orsakas av arbete för privatpersoners räkning borde då utgå. Den är f.ö. alltför subtil att passa för en avgränsning genom lag av skadeståndsansvar. I sammanhanget måste övervägas om entreprenör skall bära något ansvar för rena förmögenhetsskador, som framkallats av hans verksamhet på en fastighet.

Det här anförda visar att frågan om entreprenörs ansvar bör ytterligare övervägas och behandlas i det fortsatta arbetet.

Störningstyperna som omfattas av lagen

l förslaget uppräknas ett antal störningstyper för vilka skadeståndsskyldig- het kan uppkomma. Härigenom bringas klarhet i frågor som tidigare varit tveksamma, vilket måste anses positivt. Liksom miljöskyddslagen lämnar emellertid också utredningen utrymme åt "andra sådana störningar" och nämner som exempel härpå obehag genom insekter och kråkor. måsar, trutar m.m., psykiska immissioner, dvs. rädsla för obehag samt estetiska immissioner t.ex. förfulning av landskap. Vidare nämns invasionsskador. dvs. då en turistanläggning alstrar omfattande vandringar i grannskapet med åtföljande slitage på naturen eller obehag för grannarna. Samtidigt ersätter utredningen uttrycket olägenhet med skada och anger att mening- en är att man nu skall visa ”något större generositet beträffande vissa inte bagatellartade obehag som är svåra att uppskatta ekonomiskt men ändå är naturliga följder av en störning". Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet bör noga övervägas om man bör öppna så vida möjligheter till ersättning särskilt som man samtidigt föreslår en bevislindring.

Beträffande estetiska immissioner som av utredningen har exemplifie- rats med förfulning av landskap bör klargöras om ersättning härför kan utgå för byggnadsåtgärder som utförts enligt gällande plan och byggnads- lov. -

De anförda exemplen på störningstyper ger upphov till många frågor. Det kan och bör i det fortsatta lagstiftningsarbetet diskuteras vilka stör— ningstyper lagen bör omfatta och hur de bör ersättas.

Prop. 1985/86: 83

• Sida 107
•  Original

2.10 Lantbrukarnas riksförbund: Prop. 1985/86: 83

LRF finner ej heller anledning till erinringar mot att miljöskadelagen görs tillämplig också på störningar av tillfällig art.

2.11 Byggherreföreningen:

Det förhållandet att 1 & innebär en skärpning såtillvida att även tillfälliga störningar exempelvis på grund av sprängning omfattas av lagen förefaller acceptabelt.

2.12 Stockholms kommun: Miljö— och hälsovårdsnämna'en:

Beträffande ansvarsfrågor vill förvaltningen framhålla att oklarheter ofta kan uppkomma idag. Ett exempel på situation som förvaltningen stött på i några olika sammanhang är att miljöfarligt avfall hittats nedgrävt eller på annat sätt lagrats i en fastighet. Det företag som låtit lagra avfallet kan ha upphört och fastigheten bytt ägare. Vem är ansvarig för erforderlig sane- ring och ersättning för eventuella skador som kan ha uppkommit? Även om det i utredningsförslaget klart framgår vem som ska bära det strikta ansvaret i olika situationer — fastighetsägare eller entreprenör — förefaller det ändå inte vara till så stor hjälp i ovan nämnda exempel. En vägledning för sådana fall hade varit önskvärd i specialmotiveringen.

Stadskansliets juridiska avdelning: a) användning av fastighet

Utredningen föreslår att förutom fastighetsägare-endast tomträttshavare och den som brukar en fastighet i näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet skall bära strikt skadeståndsansvar. En bostadsarrendator skall sålunda inte bära samma ansvar för den störning han åstadkommer på sin arrenderade Villafastighet som den som har tomträtt till en likadan angränsande fastighet. Skälen till denna olikhet synes inte övertygande och torde svårligen förstås av en skadelidande som inte får ersättning därför att skadevållaren är bostadsarrendator. Utredningen synes nämli- gen inte mena att en fastighetsägare skall svara för bostadsarrendatorns handlande (jmf. sid. 247). Det bör vidare noteras att det är vanligt att en blivande tomträttshavare arrenderar en fastighet innan den upplåts med tomträtt för att han så snabbt som möjligt skall komma igång och bygga. Skall han då bära olika ansvar före och efter den formella tomträttsupplå- telsen? Dessa frågor borde ytterligare penetreras.

Utredningen noterar att även det allmänna kan komma att bära strikt ansvar vid brukande av annans mark, men påstår samtidigt att detta kan bli ovanligt, enär den störning som det allmänna åstadkommer kan anses böra tålas på grund av orts- och allmänvanlighetsreglerna. Att denna regel gäller vid skada på rörelse i anledning av vissa gatuarbeten torde var oomtvistat. 107

• Sida 108
•  Original

Men skall samma regel gälla om en kommun vid utförande av avloppstunn— lar eller tunnelbana på annans mark orsakar grundvattensänkning som medför skador på andra fastigheter? Om denna tolkning är riktig bör den komma till klart uttryck i lagförarbetena.

b) entreprenörs ansvar

Byggnadsentreprenörer hör till dem som måste anses bruka en fastighet. De åstadkommer härvid ofta betydande buller, skakningar och luftförore- ningar. Arbetena kan även förorsaka marksättningar, grundvattensänkning m.m. Utredningen har likväl inte föreslagit att entreprenör skall bära strikt skadeståndsansvar annat än för skada vid arbeten av särskilt farligt slag. samt för personskador och för sakskador vid arbeten för privatpersoners räkning. Skälen härför är inte övertygande. Ett av syftena med lagen är ju att åstadkomma att presumtiva skadevållare iakttar största möjliga akt- samhet dvs. att förebygga skador. Detta torde inte bli fallet om entreprenö- rer inte riskerar att bära ansvar för sina åtgärder. Den omständighet som utredningen pekar på nämligen att en entreprenör bär presumtionsansvar för skador enligt AB 72 synes inte tillfyllest, särskilt som AB 72 enligt utredningen inte tillämpas i mer än ca 50 % av alla entreprenadförhållan- den samt entreprenören själv har lättast att säkra respektive undanröja bevis. Vidare torde den omständigheten att en entreprenör ibland bär och ibland inte bär strikt ansvar medföra osäkerhet om vad som gäller i det enskilda fallet. Mot att en entreprenör skulle bära strikt ansvar talar enligt utredningen bl. a. att beställaren skall tillhandahålla utredningar om grund- förhållandena. Men om entreprenörer bär strikt ansvar för skador som åstadkommes i deras verksamhet torde entreprenörerna komma att kräva fullständiga utredningar. vilket ytterligare medför att skadefall elimineras. Vidare kan ju en entreprenör under arbetets gång upptäcka om de verkliga förhållandena skiljer sig från grundutredningen och anpassa utförandet härtill. Det torde han inte ha samma intresse av om han inte bär strikt skadeståndsansvar. Han har visserligen enligt AB 72 — i de fall där AB 72 är tillämplig — en upplysningsplikt angående divergerande förhållanden men denna upplysningsplikt är inte sanktionerad. Som exempel kan näm- nas underjordsarheten, där läckande grundvatten bör föranleda särskilda åtgärder. Svarar inte entreprenören härför finns inte samma anledning för honom att uppmärksamma beställaren härpå och föreslå utförande av särskilda åtgärder på grund härav. Å andra sidan bör ett sådant påkallande innebära att entreprenörens ansvar övergår på beställaren, därest bestäl- laren nekar att låta utföra de föreslagna motåtgärderna.

För utredningens förslag talar enligt vad utredningen anger att ett ansvar för entreprenören skulle påtagligt rubba förutsättningama för entreprenad- avtalet. Detta påstående synes överdrivet. [ den mån de skulle rubba förutsättningama för entreprenadavtalet och man vill återställa dessa för- utsättningar är det ytterligt enkelt att i entreprenadavtalen inta en bestäm- melse härom. I andra fall har entreprenadavtalen anpassats efter rättsut- veeklingcn bl. a. efter påpekande av entreprenörsföreningen.

Vill man åstadkomma en ökad försiktighet och därmed minskade ska-

• Sida 109
•  Original

derisker bör entreprenören bära fullt ansvar. Härigenom elimineras ris- kerna att samvetslösa entreprenörer lämnar låga anbud som bygger på riskfyllt utförande av arbetena.

Det här anförda visar att frågan om entreprenörs ansvar bör ytterligare övervägas och behandlas i det fortsatta arbetet.

Stömingstyper som omfattas av lagen

l förslaget uppräknas ett antal störningstyper för vilka skadeståndsskyldig- het kan uppkomma. Härigenom bringas klarhet i frågor som tidigare varit tveksamma, vilket måste anses positivt. Liksom miljöskyddslagen lämnar emellertid också utredningen utrymme åt ”andra sådana störningar" och nämner som exempel härpå obehag genom insekter och kråkor, måsar och trutar m.m., psykiska immissioner. dvs. rädsla för obehag samt estetiska immissioner t.ex. förfulning av landskap. Vidare nämns invasionsskador, dvs. då en turistanläggning alstrar omfattande vandringar i grannskapet med åtföljande slitage på naturen eller obehag för grannarna. Samtidigt ersätter utredningen uttrycket olägenhet med skada och anger att mening— en är att man nu skall visa ”något större generositet beträffande vissa inte bagatellartade obehag som är svåra att uppskatta ekonomiskt men ändå är naturliga följder av en störning”. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet bör noga övervägas om man bör öppna så vida möjligheter till ersättning särskilt som man samtidigt föreslår en bevislindring. Risk föreligger nämli- gen att 35 kap. 5 & RB utnyttjas i de fall där psykiskt obehag påstås och att domstolarna i sådana fall anser sig ha frihet att utdöma en uppskattad ersättning. I detta sammanhang får utredningens förslag att väsentlighets- rekvisitet skall bortfalla särskild betydelse. Det innebär att även bagatell- artade störningar kan medföra Skadeståndsskyldighet. Beträffande estetiska immissioner som av utredningen har exemplifie- rats med förfulning av landskap bör klargöras om ersättning härför kan ' utgå för byggnadsåtgärder som utförts enligt gällande plan och byggnads- lov. De anförda exemplen på störningstyper ger upphov till många frågor. Det kan och bör i det fortsatta lagstiftningsarbetet diskuteras vilka stör- ningstyper lagen bör omfatta.

Tillfälliga störningar

Genom att utbryta skadeståndsreglerna ur miljöskyddslagen och tillskapa en särskild miljöskadelag skapas möjligheter att släppa kravet på att en störning för att kunna medföra rätt till skadestånd inte är helt tillfällig. Utredningen har också föreslagit att även helt tillfälliga störningar blir ersättningsgrundande. Härigenom ökas ytterligare möjligheterna till ska- destånd. Man kan med fog fråga sig vilka rekvisit som behöver uppfyllas för rätt till ersättning. Skall den som i sin verksamhet helt tillfälligt orsakar dålig luft eller lockar insekter och trutar möjligen bli skyldig att ersätta granne för att denna i anledning av obehaget flyttar till hotell? Endast vid strikt ansvar inskränkes ansvaret med. hänsyn till vad som skäligen bör

• Sida 110
•  Original

tålas med hänsyn till orts- och allmänvanligrekvisiten. ] sammanhanget bör också etinras om att enligt förslaget väsentlighetskravet slopas. vilket ytterligare bidrar till ökade ersättningsmöjligheter.

2.13 Svenska byggnadsentreprenörföreningen:

Utredningen föreslår att det undantag från det strikta ansvaret som idag finns i Miljöskyddslagen för tillfälliga störningar slopas. Detta förslag innebär en för byggnadsverksamhet allvarlig skärpning och som utredning- en uttrycker det torde man med denna förändring kunna räkna med ett strikt ansvar för praktiskt taget alla vibrationsskador.

Som tidigare har anförts mäste byggnadsverksamhet av naturliga skäl innebära störningar för omgivningen. Det kan starkt ifrågasättas om det utgör ett samhällsintresse att söka tillskapa ett system som innebär att all slags privat skada vid denna typ av verksamhet skall vara ersättningsgill. Det förefaller mera naturligt att var och en får tåla vissa störningar och att en viss toleranströskel måste passeras för att ersättning skall utgå. Ur försäkringssynpunkt måste detta vara väsentligt. Mängden skaderegle- ringsfall påverkar givetvis kostnaderna för försäkring och därmed bygg- kostnaderna.

Angivna skärpningar drabbar enligt förslaget fastighetsägaren/byggher- ren. Det kan dock antas att dessa skärpningar kommer att påverka avtalet mellan byggherrar/entreprenörer. Under alla omständigheter kommer alla kostnader att slutgiltigt drabba hyresgäster samt köpare av hus och bo- stadsrätter. '

Entreprenören åläggs enligt förslaget ett strikt ansvar för personskador och för sakskador som uppstår i samband med att arbete utförs för privat- persons räkning. Ansvaret skärps i förhållande till vad som idag gäller enligt standardavtal. Skärpningcn som måhända i och för sig inte ter sig allvarlig måste ändå i många fall innebära dubbelförsäkring och en höjning av premienivån. Även om de situationer som här avses kan anses särskilt skyddsvärda måste det ifrågasättas om skyddsvärdet är så högt att denna skadeståndsrättsliga särregleting är nödvändig. De skäl som anförs förefal- ler inte så tunga att regleringen är motiverad. Det torde enligt föreningens mening vara mera ändamålsenligt med en enhetlig ansvarsreglering, då ett av syftena med arbetet skall vara att åstadkomma just denna enhetliga reglering.

Det kan också ifrågasättas om en särreglering införs. om inte personska- dedelen borde begränsas till exempelvis sprängningsolyckor. Strikt ansvar kombinerat med bevislättnad kommer att innebära svårigheter i rätts- tillämpningen vid påståenden om hörselskador eller psykiska störningar vid exempelvis tunnelarbeten eller t.o.m. tillfälliga pålningsarbeten. Att observera är också att det strikta ansvaret drabbar alla näringsidkare oberoende av volym och resurser och såväl underentreprenör som den entreprenör som har handlat upp underentreprenören. Även vid arbete åt enskild är det många gånger på det sättet att entreprenören har svårigheter att påverka utförandet och att vissa skador kan vara direkt omöjliga att undvika. Vid sådana situationer bör enligt föreningens uppfattning ansva-

• Sida 111
•  Original

ret falla på fastighetens ägare. Ansvaret bör regelmässigt belasta fastighe- tens ägare medan exempelvis byggnadsentreprenörer bör svara först vid culpa eller strikt i den mån verksamheten kan säjas vara av särskilt farlig art. En sådan reglering skulle korrespondera med vad som gäller enligt standardavtal. Jfr. 5 kap. 16 5 AB 72.

2.14 Svenska kommunförbundet:

På 5. 247 diskuterar utredningen fastighetsägarens strikta ansvar för stör- ning som har sin grund i att nyttjanderättshavaren eller annan innehavare av bruksrätt förfogar över fastigheten. Utredningen föreslår en gränsdrag- ning varigenom rättighetshavaren ska vara ensam ansvarig när han driver egen verksamhet på fastigheten. Bara när också fastighetsägaren är ekono- miskt engagerad i verksamheten hör han kunna åläggas att svara jämte den andre, fortsätter utredningen. Denna princip synes vara så viktig att den enligt styrelsens mening bör komma till uttryck direkt i lagtexten. Det torde också böra klarläggas om fastighetsägaren ska ha något ansvar om störningen eller skadan uppkommer sedan rättigheten upphört.

] & tredje stycket i förslaget innehåller undantag för skada, orsakad av vattenföretag eller vattenanläggning enligt vattenlagen. Undantaget ankny- ter till nya vattenlagen som också förutsätter att miljöskyddslagen inte skall gälla för vattenföretag och vattenanläggning. I miljöskyddsutredning- ens delbetänkande "Förorening av mark och grundvatten" (Ds Jo 1983zl) har man emellertid föreslagit att undantaget ska utgå ur miljöskyddslagen. Miljöskadeutredningen noterar detta endast i förbigående (s. 255). Styrel- sen vill understryka angelägenheten av att samordningsfrågorna ges till- räcklig uppmärksamhet.

2.15 Sveriges villaägareförbund:

Enligt 1 5 i förslag till miljöskadelag är en fastighetsägare skadeståndsskyl- dig om han orsakar skada i omgivningen genom bl.a. ändring av grundvat- tennivån. Även nyttjanderättshavare och andra innehavare av särskild rätt kan blir ansvariga för skador i omgivningen. För exempelvis tunnelbanan gäller att kommunen eller landstinget innehar en rätt till berört underjords- utrymme genom servitut eller expropricrad nyttjanderätt. Av betänkandet sid. 143 framgår att det allmänna kan likställas med en nyttjanderättshava- re, men att orts- och allmänvanlighetsreglerna ofta torde medföra att i vart fall inte något strikt ansvar kan åläggas staten eller kommunen.

Vi är av den uppfattningen att reglerna i 5 5, 2 st. i förslaget till miljöska- delag skall gälla oberoende av orts- och allmänvanlighetsreglema och att även staten och kommunen skall kunna åläggas ett strikt ansvar om arbetet är särskilt ingripande. exempelvis tunnelbygge för avlopp. vatten eller trafik. Vi tyder 6 5 2. på detta sätt.

• Sida 112
•  Original

3 Skadeståndsansvarets räckvidd Prop. 1985/86:83

3.1 Justitiekanslern:

Utredningen har i fråga om det strikta ansvarets omfattning (3 &) föreslagit att det nu gällande undantaget för oväsentliga skador som tillfogas person eller sak skall utgå. Däremot skall det finnas kvar för ren förmögenhets- skada. Undantaget för oväsentliga skador har motiverats med att söka undvika tvister som rör småsaker. Var gränsen går mellan vad som är väsentligt och oväsentligt har överlämnats till rättstillämpningen att avgö— ra. Bedöms skadan vara oväsentlig torde det inte vara nödvändigt att få den ersatt vare sig det gäller sak-. person- eller ren förmögenhetsskada. Det är då frågan om sådana obetydliga skador som inte, oavsett art, förtjänar någon särbehandling. Jag anser på grund härav och även från systematisk synpunkt att undantaget för oväsentliga skador som tillfogas person eller sak bör vara kvar. Det är rimligt att på detta sätt undvika alla sorter av bagatellartade tvister.

I specialmotiveringen till 3 & andra stycket (5. 266) har uttalats att regeln även avser fall där en fastighetsägare skadat miljön på egen fastighet och detta medfört förlust för någon annan. Som exempel nämns någon som yrkesmässigt med stöd av allemansrätten plockar bär eller svamp på fas- tigheten. Detta uttalande finner jag vara svårförståeligt. Allemansrätten — sådan den utvecklats historiskt — torde bygga på grundsatsen om fastig- hetsägarens rätt att fritt förfoga över sin fastighet. Rätten för envar att plocka bär och svamp beror på att dessa produkter tidigare ansågs sakna ekonomiskt värde. Något på allemansrätt grundat intresse som gentemot fastighetsägarens förfoganderätt kan grunda rätt till skadestånd kan inte gärna föreligga i detta fall. Utredningen har också förklarat att förhållandet till allemansrätten inte beaktas av utredningen i förevarande betänkande (s. 163).

3.2 Svea hovrätt:

Erfarenheterna av miljöskyddslagen visar att reglerna om orts- och allmän- vanlighet är svåra att tillämpa. Utan stöd av normer för vad som är acceptabelt för olika störningstyper som exempelvis buller och luftförore- ningar saknar allmän-vanlighetsrekvisitet i det närmaste helt konkret inne- håll. Detsamma gäller i viss mån ortsvanligheten. En precisering är önsk- värd. Det kan erinras om att PBL-utredningen i betänkandet (_SOU 1979:66) Ny plan och bygglag har framhållit att den ekonomiska skada som en fastighetsägare skall vara skyldig att tåla till följd av befogenhetsbe- gränsningar bör preciseras så långt som möjligt. Vid intrång i den pågående markanvändningen skall enligt utredningens förslag ersättning utgå om skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. I motiven har denna kvalifikationsgräns angetts till ca tio procent av värdet av den berörda delen av fastigheten. Enligt vad hovrät- ten erfarit är många remissinstanser pOsitiva till att kvalifikationsgränsen preciseras på detta sätt. Hovrätten ifrågasätter om inte en motsvarande precisering bör ske för miljöskadelagens del såvitt avser fastighetsskada. I 112

• Sida 113
•  Original

vart fall bör motivledes kunna göras uttalanden om vad som kan vara ett Prop. 1985/86:83 riktmärke för normalfall. Att helt överlämna dessa för lagens tillämpning avgörande frågor åt praxis synes vanskligt. Dels kan det ta lång tid innan vägledande rättsfall föreligger, dels är utgången av rättstvister alltid i någon mån beroende av hur parterna lägger upp sin talan. Erfarenheten visar att rättsfall ibland blir vägledande i större utsträckning än som kan vara avsett. Ett exempel härpå är NJA 1977 s. 424 angående vägtrafik- buller.

Övervägande skäl talar för att kvalifikationsgränscn i miljöskadelagen sätts relativt lågt. Vid avvägningen måste emellertid också hänsyn tas till vad som gäller enligt annan lagstiftning.

I samband med att motsvarigheten till bestämmelserna i 4 kap. 2ä expropriationslagen tillkom anfördes, att det inte är motiverat att låta immissionsskador från expropriationsföretaget påverka ersättningen i an- nat fall än då rätt till ersättning för sådana skador föreligger enligt reglerna i miljöskyddslagen (prop. 19712122 s. 191). Utredaren uttalar, att de smärre jämkningar han föreslår rörande skadeståndsansvaret knappast motiverar någon ändring i 4 kap. 2 & expropriationslagen.

Enligt hovrättens mening är det emellertid önskvärt att sambandet mel- lan miljöskadelagen och expropriationslagen markeras. Om utredarens förslag till lydelse av 3 & miljöskadelagen godtas, bör sålunda en följdänd- ring i 4 kap. 2 & expropriationslagen ske.

Ett omdiskuterat spörsmål är frågan om fastighetsägare vid immissions- skada skall ha ersättning för hela sin skada eller bara för den del som överstiger kvalifikationsgränsen. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1977 s. 424 avseende trafikbuller intagit ståndpunkten att en del av den skada som är belägen under kvalifikationsgränsen skall frånräknas. Utre- daren menar att rättsfallet kan ge ledning vid vissa andra störningar men att det på det hela taget är ogörligt att ge fasta riktlinjer för rättstillämp- ningen. Hovrätten instämmer i att det är svårt att ge sådana anvisningar. Situationen är emellertid för närvarande den att det inom stora områden är ovisst både om avdrag skall ske och i så fall med hur mycket. Detta är otillfredsställande, och hovrätten anser angeläget att lagstiftaren anger åtminstone några huvudprinciper för tillämpningen av lagen. Från ett närliggande rättsområde kan nämnas att PBL-utredningen för den nya plan- och bygglagcns del föreslagit att — i de fall kvalifikationsgräns ställs upp —- hela skadan skall ersättas när gränsen har uppnåtts. Enligt vad hovrätten erfarit har meningarna om förslaget varit delade vid remissbe- handlingen. Mot förslaget kan bl.a. invändas att det ger otillfredsställande tröskcleffekter när intrånget ligger strax över eller under kvalifikations- gränsen. Enligt hovrättens mening är det en rimlig princip att ersättning enligt 3 & miljöskadelagen utgår endast för den del av skadan som över- stiger kvalifikationsgränsen. Detta är ju vad andra får tåla utan rätt till kompensation. Det bör övervägas att skriva in principen i miljöskadelagen. Några skäl för att olika regler skall gälla för skilda slag av bestående fastighetsintrång kan inte anses föreligga.

• Sida 114
•  Original

3.3 Stockholms tingsrätt: Störningar i omgivningen

Utredningen diskuterar under denna rubrik frågan huruvida det finns skäl att behålla den inskränkning av miljöskyddslagens tillämpningsområdc som ligger däri att endast störningar som drabbar "omgivningen" omfattas av lagens bestämmelser. Utredningen har stannat för att den nuvarande inskränkningen bör bibehållas. De skäl som utredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt är emellertid enligt tingsrättens mening svaga.

Såsom framgår av vad utredningen anfört medför begränsningen till ”omgivningen" att skadelidande, som drabbas av en olägenhet inom den anläggning eller det arbetsområde i vilket den miljöfarliga verksamheten bedrivs. kan komma att stå utan ekonomiskt skydd mot konsekvenserna av skadan. Utredningen har motiverat sitt ställningstagande med att ar- betstagare inom det miljöfarliga företaget i allmänhet får full kompensation för personskada genom arbetsskadeförsäkring i förening med trygghetsför- säkring och att det strider mot ett traditionellt synsätt att låta andra personer, vilka befinner sig inom anläggningen eller arbetsområdet, göra gällande det strikta ansvar som industrin här mot utomstående. Beträffan- de sakskadorna menar utredningen att det bör räcka med att ansvaret kan regleras genom avtal med arbetsgivaren.

Det är säkert riktigt som utredningen framhållit att antalet fall av skador inom arbetsområdet, i vilka ersättning enligt regler om strikt ansvar ter sig verkligt angelägen, är litet. Detta förhållande utgör dock inget skäl för att även i fortsättningen utesluta vissa skadelidande från möjligheten att erhål- la ersättning med stöd av miljöskadelagen.

Det är enligt tingsrättens mening angeläget att man nu tar tillfället i akt att låta miljöskadelagen gälla även vid skador som inträffat inom arbetsom- rådet, dvs. utan begränsning till "omgivningen”. Den utvidgning av fas- tighetsägarens strikta skadeståndsansvar som blir följden härav kan vara av stor betydelse för en enskild skadelidande. Ur företags- och samhälls- ekonomisk synvinkel torde utvidgningen komma att i det närmaste sakna betydelse.

Eftersom arbetstagare inom miljöfarliga företag i allmänhet kan få full kompensation för personskada genom arbetsskade- och trygghetsförsäk- ring kommer ett övergivande av omgivningsrekvisitet knappast att medfö- ra någon ökning av antalet skadeståndskrav för denna grupps del. I den mån en sådan arbetstagare av någon anledning inte kan få ersättning genom försäkringar är det så mycket viktigare att miljöskadelagens regler kan tillämpas. Det förhållandet att den stora majoriteten arbetstagare kommer att kunna välja mellan att begära ersättning försäkringsvägen eller att kräva skadestånd utgör inget skäl att behålla den nuvarande begräns- ningen till ”omgivningen”. Denna valmöjlighet torde föreligga redan nu om skadan inträffar utanför själva arbetsområdet.

Den praktiska betydelsen av omgivningsrekvisitet är möjligen något större när det gäller personer som inte är arbetstagare hos den fastighets- ägare. vars verksamhet orsakat skada. Det är emellertid svårt att tro att en utvidgning av fastighetsägarens ansvar till att omfatta även skador som

• Sida 115
•  Original

inträffat inom arbetsområdet skulle medföra någon märkbar ökning av antalet skadeståndskrav. De flesta besök av utomstående på en arbetsplats där industriell och miljöfarlig verksamhet bedrivs torde vara så kortvariga att en mätbar skada, som kan sammanbindas med besöket knappast hinner uppkomma. 1 den mån så ändock blir fallet kan möjligheten att åberopa miljöskadelagen bli av stort värde för den skadelidande. Vad beträffar personer som obehörigen tagit sig in på ett arbetsområde torde ett eventu— ellt skadestånd regelmässigt kunna jämkas.

Ersättningsgilla skador

Utredningen behandlar under denna rubrik frågan om vilka skador som är ersättningsgilla enligt miljöskadelagen. Tingsrätten har —— under förutsätt- ning att utredningen i det andra stycket på sid. 156 avsett att uttala ett förmodande om att man inte behöver räkna med skadeståndsansvar på grund av mer än normal irritation hos nervösa personer — inte någon invändning mot vad utredningen anför. Tingsrätten vill emellertid peka på att utredningen inte har tagit upp frågan om en risk för skada eller men för människors hälsa skall betraktas som en ersättningsgill skada enligt miljö- skadelagen eller ej. Lagrådet uttalade i sitt yttrande över förslaget till miljöskyddslag (proposition 1969:28 s. 377 n) att skada eller men för människors hälsa och hälsorisker alltid torde vara att betrakta som väsent- liga olägenheter. Någon bekräftelse på att även hälsorisker är att anse som olägenhet i miljöskyddslagens mening står emellertid inte att finna i depar- tementschefens uttalanden i förslaget till miljöskyddslag. Något bestämt besked står heller inte att få genom rättspraxis. Tingsrätten anser att det genom ett klart motivuttalande nu bör slås fast huruvida en risk för männi- skors hälsa är en ersättningsgill skada enligt 1 & miljöskadelagen.

3.4 Försvarets civilförvaltning:

Beträffande utredningens förslag till lydelse av 3 & vill civilförvaltningen anmärka att borttagandet av väsentlighetsrekvisitet, annat än i fall rörande ren förmögenhetsskada, enligt ämbetsverkets mening inte är invändnings- fritt. Civilförvaltningen. som anser motiv finnas både för och emot avskaf- fandet av detta rekvisit, har dock, vid en sammanvägning av de olika bakomliggande intressena, stannat för att tillstyrka utredningens förslag i denna del.

3.5 Fortifikationsförvaltningen:

För det fall oacceptabla miljöstörningar uppkommer till följd av den militä- ra verksamhet som normalt bedrivs inom försvarsmaktens fastigheter ak- tualiseras frågor om att antingen vidta åtgärder med avseende på verksam— heten som sådan eller utge intrångsersättning — i vissa fall i form av tilläggsisolering av bostadsbyggnader — eller lösa in drabbad fastighet. Fortifikationsförvaltningen har under lång tid handlagt ärenden av ifråga- varande art och har därvid utgått från att sådan ersättning som utgivits till

• Sida 116
•  Original

person som kvarbor på drabbad fastighet, i vissa fall i form av tilläggsisole- ring mot flygbuller, avsett kompensation för fastighetens minskade mark- nadsvärde. Ersättningen har således betraktats som en intrångsersättning. Denna princip bör. enligt fortifikationsförvaltningens mening. gälla även framgent. Förvaltningen ställer sig därför tveksam till möjligheten att, såsom angivits på s. 155 i betänkandet, beräkna skadeersättning vid tidsbe- gränsad störning som inte medför person- eller sakskada. Intrångsersätt- ningen måste, enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning, knytas till den störda fastighetens värde, i den mån fastighetsägaren finner det ange- läget att bo kvar på fastigheten.

I fråga om inlösen av störd fastighet innebär förslaget ingen förändring i förhållande till gällande regler. Fortifikationsförvaltningen förutsätter, att inlösen av svårt störda bostadsfastigheter även framgent kommer att utgö- ra den i första hand utnyttjade åtgärden vid skadereglering och att intrångs- ersättning kommer att utnyttjas endast i de fall särskilda omständigheter kan motivera ett kvarboende.

Utredningen föreslår att även tillfällig verksamhet skall kunna skapa ett skadeståndsansvar. Det torde härvid i första hand vara fråga om person- och sakskada, eventuellt även företagsskada. Enligt fortifikationsförvalt- ningens mening bör möjligheterna att i dessa fall erhålla skadestånd bli begränsade. Förvaltningen utgår därvid från att den i 3 5 2 stycket före- slagna begränsningsregeln ger avsedd effekt i fråga om förmögenhets- skada.

3.6 Luftfartsverket:

Utredningen är tveksam om det strikta ansvaret bör omfatta obehag, irritation och liknande olägenheter av ideell natur. Utredningen föreslår emellertid "en försiktig utvidgning av området för ersättningsgill skada” (s. 156).

Luftfartsverket anser att någon utvidgning inte bör ske. Psykiska obehag är svåra att objektivt bedöma. Det är också vanskligt att bestämma ett ekonomiskt värde på "skadan". Vid expropriation kan sakägare få ersätt- ning enbart för ekonomisk skada.

I och för sig skall väsentlighetsrcgeln i 3 & andra stycket kunna åberopas mot ersättningskrav som hänför sig till ideella skadeverkningen (utredning— en s. 266). Ä andra sidan får väsentlighetsregeln en delvis annorlunda innebörd än i 30 & miljöskyddslagen, om den såsom utredningen föreslår kopplas till ett värde i kronor, exempelvis gängse självriskbelopp (s. 266).

Luftfartsverket anser att det måste befaras att yrkande om ersättning för obehag av t.ex. buller framställs jämte ett yrkande om ersättning för minskat fastighetsvärde eller löseskilling vid inlösen. Båda yrkandena kan hänföras till samma grund (samma störning och samma skada). Döms ersättning ut ienlighet med yrkandena får fastighetsägaren på sätt och vis dubbelkompensation. Om inte annat kan ett yrkande om ersättning för obehag framställas för att ha prutmån eller större förhandlingsutrymme inför en eventuell förlikning. Man kan även anlägga skattemässiga syn- punkter på större ideella skadestånd.

Prop. 1985/86: 83

• Sida 117
•  Original

Man kan också ställa frågan om en skadelidande, som fått ersättning för t.ex. två års obehag av flygbuller, kan återkomma efter några år och få ytterligare ersättning för den senare perioden.

3.7 Kammarkollegiet:

Kretsen av ersättningsberättigade

I detta avsnitt tar utredningen upp skador som drabbar allemansrätten eller eljest det allmänna. Vad gäller allemansrätten nämns som exempel bl.a. fiskaren på allmänt vatten som fått sitt fiske fördärvat och bärplockaren i den besprutade skogen. Utredningen har stannat för att dessa inte skall vara berättigade till ersättning enligt MSkL. En anledning till detta skulle vara att miljöskyddsutredningen ämnade öppna en möjlighet för det all- männa att hos koncessionsnämnden utverka förpliktelser för den som utövar miljöfarlig verksamhet att vidta återställningsåtgärder vid inträffad skada. Därmed skulle allemansrätten i viss mån bli tillgodosedd. Miljö- skyddsutredningen har numera framlagt sitt slutbetänkande (SOU 1983z20) Bättre miljöskydd 11.

Vad miljöskyddsutredningen nu föreslår är att utövaren skall — på talan av det allmänna företrätt av naturvårdsverket — kunna åläggas att genom åtgärder återställa mark- och vattenområden efter vad som är skäligt. En sådan åtgärd kan exempelvis vara borttagande av fiberbankar som upp- kommit genom avloppsutsläpp från en ccllulosafabrik. Frågan är emeller- tid hur man skall ställa sig till de renodlade giftutsläppen. Dessa kan vara av momentant slag. orsakade av olyckshändelser eller av vårdslöshet, och drabbar då som regel inte själva vattendraget på sådant sätt att särskilda återställningsåtgärder behövs. Samtidigt kan dock utsläppen förorsaka allvarliga skador, närmast då på fiskbestånden. Vad kollegiet nu efterlyser är möjligheter för det allmänna att i en sådan situation utverka ett åläg- gande för den som orsakat skadan att bekosta åtgärder till fiskets upphjäl- pande. Denna fråga torde höra hemma i den blivande MSkL.

Ett från verkligheten hämtat exempel utgör utsläppen på 1950-talet i Mörrumsån av cyanidhaltiga vätskor från Haldaverken i Svängsta. Dessa orsakade omfattande laxdöd. Skadan bestod i -— förutom vuxna laxars död — att två årskullar laxungar slogs ut mer eller mindre. Det medförde naturligen en minskad utvandring av laxsmolt från Mörrumsån de närmast påföljande åren, vilket i sin tur gick ut över bl.a. yrkesfisket efter lax. En sådan skada kan emellertid kompenseras i efterhand genom odling och utsättning av utvandringsfärdiga smolt. Så skedde också i fallet Haldaver- ken. Det var på vattenlagens tid. Enligt ML är det inte möjligt att utverka en sådan kompensationsåtgärd, vilket kollegiet upplever som otillfredsstäl- lande.

Allmänt kan sägas om våra lax— och havsöringsproducerande vattendrag att de har sin främsta ekonomiska betydelse för kust- och havslisket. Endast en liten del av den utvandrande smolten som uppnår fångstbar storlek återvänder till vattendraget för lek. Den fiskdöd som giftutsläppen från Haldaverken framkallade drabbade alltså främst kust- och havsfisket,

• Sida 118
•  Original

dvs. det allmänna, eftersom utövare av detta fiske ju inte är taleberätti- gade.

Enligt kollegiets mening är det utomordentligt angeläget att skador av den typ som inträffade i Mörrumsån skall kunna bli ersatta. För denna typ av skador bör gälla strikt skadeståndsansvar och det allmänna bör i före- kommande fall äga talerätt. Vad kollegiet åsyftar är en lösning med när- mast det norska lagförslaget som förebild (s. 160). Kollegiet får därför föreslå att det i MSkL — eller i ML, om det befinns lämpligare — intas en föreskrift av innebörd att det allmänna skall äga talerätt för skada som huvudsakligen drabbar det allmänna, en talan som bör utmynna i att skadegöraren åläggs att utföra eller bekosta erforderliga åtgärder för att kompensera den skada som det allmänna åsamkats.

3.8 Statens naturvårdsverk:

Under punkten "Kretsen av ersättningsberättigade" konstaterar utred- ningen att det många gånger är skador på allmänna intressen som framstår som de allvarligaste konsekvenserna av föroreningar och andra störningar i miljön och att det i och för sig skulle vara önskvärt att låta en skadegöran- de verksamhet ersätta även sådana skador. Naturvårdsverket delar emel- lertid utredningens åsikt att de förslag som miljöskyddsutredningen fram- lägger i sitt betänkande Bättre miljöskydd Il (SOU 1983:20) om återställ- ning och sanering m.m. dock synes kunna i stor utsträckning fylla de behov som annars skulle kunna bli tillgodosedda genom skadeståndsskyl- dighet mot det allmänna. De skäl som utredningen anför mot att komplette- ra återställnings- och saneringsskyldigheten med en skyldighet att utge skadestånd till det allmänna för sådan skadad miljö som inte kan återställas torde vidare få godtas.

Naturvårdsverket finner inte anledning till invändningar mot utredning- ens resonemang i vad avser frågorna om ersättning till enskilda eller till det allmänna för minskade möjligheter att utöva allemansrättsliga befogen- heter. Att nu genomföra möjligheter till erSättning i dessa avseenden synes förutsätta att rättsregler införs om allemansrätten som skulle kunna leda till att allemansrättens omfattning minskas, vilket vore en olycklig utveck- ling.

3.9 Fiskeristyrelsen: Fiskeriintendenten i mellersta distriktet:

Vad gäller fiskefrågor har förekommit fall i samband med dumpning att entreprenören dels inte utfört arbeten så omsorgsfullt eller följt förbudsti- den som föreskrivits. Vidare har man i vissa fall dumpat sådant avfall i vatten av helt annat innehåll och på helt andra ställen än vad som varit avsett enligt ansökan och därigenom tillfogat fisket skador. utan att någon rätsida kunnat gå att få fram beträffande ansvarighetsfrågan m.m. Ofta är det så, att entreprenören har avgivit ett visst anbud för det arbete. som skall utföras. vilket mestadels är tidsbestämt och omfattar visst ackordsar-

Prop.1985/86:83

• Sida 119
•  Original

bete. För att hålla tiderna och anbudet fuskas därvid mycket avseende omsorgen vid arbetets utförande. Även om lagen i detta fall strikt innebär att det är entreprenören, vilken genom ovarsamhet vållat skadan och därmed skall ersätta densamma, kan bevisföringen bli både svår och kost— sam. Företagaren anser att det är entreprenören som genom ovarsamheten vållat skadan. Den senare i sin tur anser att företagaren skall bevisa detsamma. Polisen och kontrollmyndighcten är underbemannade att "be- trodd” skadebevisning ibland kan vara svår att få fram. Enligt utredningen får fastighetsägaren, uppdragsgivaren, svara för miljöskador, som entre- prenören orsakar. För den enskilde yrkesfiskaren, vilken i sådana här fall kan bli skadelidande, måste kanske ha en egen försäkring för att täcka skador, som enligt ovan förnekas. Fiskaren vägar i allmänhet inte föra talan vid fastighetsdomstol i det fall han inte är berättigad till fri rättshjälp. Enligt punkt 5 "utredningens" sammanfattning föreslås, att bevisning om orsakssammanhanget mellan skadegörande handling och skada skall lind- ras. Om detta fungerar i praktiken får detta anses som ett steg i positiv riktning till den skadelidandes skydd.

I vissa fall, beroende på omfattningen. kan sägas att här enligt ovan relaterad skada även kan komma att beröra allmänna intressen såsom naturmiljö, allmänhetens rekreationsmöjligheter m.m. Miljöskyddsutred- ningen kommer enligt ”utredningen" att i samråd med densamma lägga fram ett lagförslag om skyldighet att återställa förstörd miljö, varför "ut- redningen" inte ansett det nödvändigt att föreslå regler om skadestånd till det allmänna i miljöskyddslagen. Om så blir fallet, kan viss lösning tänkas ske till fördel även för den enskilde i ovan relaterade fall, där skadestånd kan vara svårt att få ut för den enskilde, i det att skador genom den miljöfarliga verksamheten ersättes i form av åtgärder. I vattenmålsfrågor har sådan lösning i många fall fungerat bra.

En fråga, vilken inte berörs av utredningen, är hur skadestånd skall kunna åläggas en fastighetsägare vad gäller uppstädning efter avslutad miljöpåverkande verksamhet. Enligt 405 ML kan tillsynsmyndigheten utfärda vitesföreläggande. Enligt ett autentiskt fall, där fiskeriintendenten haft att yttra sig (bilaga 1 här), har industrin, fastighetsägaren, trots visst tidigare medgivande om bortförskaffande av bankar, underlåtit att göra detta och besvärat sig över länsstyrelsens föreläggande med åberopande av att i förarbetena till 40 % 3 st. ML inte innehåller några närmare uttalan- de om lagrummets innebörd. Mot bakgrund av att alltfler nedläggningar av industrier med miljöförstörande och förändrad verksamhet och omflytt- ningar är i tiden, borde viSSa lagbestämmelser införas med förpliktelser om skadeersättning eller återställningsåtgärder. eftersom här slarvas mycket.

Fiskeriintendenten i östra distriktet:

9 & i lagförslaget innehåller bestämmelser om ersättning för framtida mil- jöskada. ] detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas betydelsen av en kontrollundersökning som utförs av opartisk institution för att klarlägga miljöskadans storlek och varaktighet. När det gäller miljöskador som

• Sida 120
•  Original

drabbar fiskeintresset bör fiskeriintendentorganisationen av berörd fas- tighetsdomstol förordnas som sakkunnig att på den skadevållande fastig— hetsägarens bekostnad utreda skadefrågan. Utan en sådan undersökning torde det inte vara möjligt att klarlägga fiskeskadans omfattning.

3.10 Sveriges advokatsamfund:

Miljöskyddslagens tillämpningsområdc begränsas av att endast störningar som drabbar ”omgivningen” omfattas av lagens bestämmelser. Utredning- en har stannat för att denna begränsning bibehålles. Samfundet ifrågasätter om det längre är motiverat att bibehålla begränsningen, bl. a. av det skälet att förslaget i vissa andra hänseenden avlägsnar sig från det gamla immis- sionsbegreppet. En utvidgning av fastighetsägarens strikta skadeståndsan- svar kan vara av stor betydelse för en enskild skadelidande utan att generellt nämnvärt belasta företagen eller samhället. Antalet skadefall av här förevarande slag är säkerligen förhållandevis ringa. Slopandet av be- gränsningen skulle dessutom underlätta rättstillämpningen.

3.11 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Utredningen har föreslagit att visst skadestånd, (”om också ofta redu- cerat") för miljöskada skall utgå. icke blott då en fysisk påverkan förelig- ger utan även då en viss fara för skada kan påvisas (psykiska och estetiska immissioner).

Svensk rätt intar en mycket restriktiv hållning när det gäller skadestånd p.g.a. psykiskt lidande (1 kap. 3 & SKL). Den nu föreslagna regeln synes innebära en betydande utvidgning av det område där skadestånd för psy- kisk påverkan kan komma ifråga.

I fall med psykisk påverkan uppstår betydande problem bl.a. vid be- dömningen av kausalitetsfrågan och vid bestämmandet av ersättningens storlek. Överhuvudtaget skulle en regel med nu angivet innehåll kunna föra mycket långt. Icke minst det förhållandet att varken gällande miljö- skyddslag eller den föreslagna miljöskadelagen upptar någon bestämmelse eller begränsning av kretsen av ersättningsberättigade "sakägare" — så— som t.ex. genom anknytning till grannelaget — medför, enligt riksförbun- dets uppfattning, att återhållsamhet är påkallad beträffande ersättning för s. k. psykiska immissioner.

Riksförbundet är av den uppfattningen att huvudregeln bör vara att en skada, för att ersättas som miljöskada, skall vara av fysisk natur. Vad nu sagts utesluter emellertid inte att den som stadigvarande utsätts för immis- sioner av psykisk natur kan erhålla ersättning i speciella situationer.

Rekvisiten ortsvanlighet och allmänvanlighet har överförts från miljö- skyddslagen till förslaget till miljöskadelag (3 5). Däremot kvarstår väsent- lighetsrekvisitet numera endast beträffande ren förmögenhetsskada (3 5 2 st.).

Enligt förslaget skall skada enligt l & ersättas vid strikt ansvar endast då störningen skäligen inte bör tålas med hänsyn till ortsvanlighets- och

• Sida 121
•  Original

allmänvanlighetsrekvisiten. Enligt riksförbundets mening bör strikt ansvar komma ifråga endast då det föreligger ett viktigt skyddsbehov.

Förslaget att vid vållande låta samtliga störningar omfattas av skade- ståndsskyldighet är i och för sig en enkel och klar regel. Från praktisk synpunkt medför den föreslagna regeln emellertid påtagliga nackdelar med hänsyn till utformningen av bevisregeln i 2 &. I den praktiska skaderegle- ringen torde den föreslagna reglen, i belysning av 2 &, komma att medföra att stora resurser måste avsättas för att utreda även beloppsmässigt myc- ket låga skadeståndsanspråk. En sådan ordning är enligt riksförbundets mening knappast rationell. Rent allmänt kan den invändningen göras att resurserna för skadereglering på detta område bör förbehållas de skador som inte är helt bagatellartade.

En beaktansvärd konsekvens av den föreslagna 3 s" är att möjligheterna ökar för den som vill använda stadgandet i chikanöst syfte.

Mot bakgrund av det som nu sagts är det rimligt att överväga en självrisk eller en konstruktion som finns i 3 5 2 st. .

Riksförbundet är av den uppfattningen att alla skador av helt ringa betydelse bör undantas från skadeståndsansvar i enlighet med vad som stadgas för ren förmögenhetsskada i 3 5 2 st. En lämplig gränsdragning kan därvid göras med utgångspunkt från utredningens förslag att tillämpa hem- försäkringens självriskbelopp. Vid större skador skulle det med fördel kunna införas en självriskregel av den utformning som anges i t.ex. rätts- fallet NJA 1977:424, (5 % av fastighetens taxeringsvärde).

3.12 Försäkringsjuridiska föreningen:

Miljöskadeansvaret innefattar ganska olikartade element och frågor. Ur denna synpunkt är det angeläget att lagtexten bygger på en så tydlig begreppsbildning som möjligt, så att lagens innebörd i görligaste män kan utläsas utan studier av motiven.

Det kan ifrågasättas om inte terminologin i lagen kan göras något tydli- gare. Miljöskyddslagens distribution mellan störning och olägenhet för— svinner sålunda i förslaget till miljöskadelag och ordet skada blir ett över- ordnat begrepp för såväl person- eller sakskada som annan olägenhet, som emellertid måste vara av ekonomisk betydelse och därför närmast är att klassificera som ren förmögenhetsskada. Den mycket allmänna använd- ningen av ordet skada i lagtexten ger inte önskvärd klarhet om vilka olika skadetyper som kan vara ersättningsgilla. Ett förtydligande skulle därför vara om ordet skada i 1 & i förslaget till lagtext utbyttes mot ”person- eller sakskada eller ren förmögenhetsskada". Följaktligen bör även i 3 5 andra stycket uttrycket ”skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada” bytas mot "ren förmögenhetsskada ersätts endast om etc". I 4, 5 och 7 && talas om "person- och sakskador” i pluralis. Det förefaller dock lämpligare att i enlighet med terminologin i skadeståndslagen tala om "person- eller sakskada”.

• Sida 122
•  Original

Störningar i omgivningen

Begreppet "omgivningen” fyller enligt lagförslaget, liksom enligt miljö- skyddslagen, en avgränsandc funktion. Utredningen tar i första hand sikte på vad som skulle kunna kallas gränsen inåt, mot den störande verksamhe- ten, och vill från ansvar enligt lagen utesluta skada som drabbar någon inom området för densamma, däribland anställda i verksamheten. Lagtek- niskt drar emellertid begreppet omgivningen upp en gräns även utåt, dvs. den som faller utanför omgivningen är ej ersättningsberättigad. Något annat begrepp i lagen finns i varje fall inte på vilket man kan haka upp uteslutande från ersättningsrätt av t.ex. den som inte längre kan utöva sin allemansrätt och plocka bär inom ett giftbesprutat område.

Hela frågan om vilken krets av sakägare, som bör vara ersättningsberät- tigad, är f.ö. ett problem främst med tanke på rena förmögenhetsskador, låt vara att man med denna utgångspunkt möjligen kan ge ersättning för ekonomisk förlust i vissa fall, då det faktiskt föreligger en sakskada s.a.s. i botten och då gränsen mot icke-ersättningsgilla tredjemansskador kan aktualiseras. Vid ersättningskrav från den som omedelbart drabbats av person- eller sakskada saknar däremot yttergränsen av begreppet omgiv- ningen betydelse. Även bärplockaren är ersättningsberättigad om han själv drabbas av personskada. I 4 & om sprängskador behövs överhuvudtaget ingen yttre gräns, eftersom var och en som själv drabbas av person- och sakskada är ersättningsberättigad.

Föreningen vill ifrågasätta om man inte vid en överarbetning av förslaget skulle kunna nå fram till en något tydligare begreppsbildning i lagen för omgivande både av den inre och den yttre ansvarsgränsen i här angiven mening. Därvid möter emellertid också besvärliga problem om vilken avgränsning som är lämplig.

Vid behandlingen av termen ”omgivningen” i l & uttalar utredningen att avgränsningen innebär att skador som inträffar inom den anläggning där verksamheten bedrivs eller annars på verksamhetens arbetsområde inte ersätts enligt den föreslagna lagen. Denna tolkning synes inte överens- stämma med utredningens påstående att skador inom besprutade skogsom- råden ibland skall ersättas. Om en fastighetsägare besprutar ett ganska stort skogsområde utgör ju detta ”arbetsområde” för verksamheten i fråga. Men trots det skulle enligt utredningens uttalande fastighetsägaren alltså inte undgå ansvar för exempelvis skada på person. Frågan blir givetvis också vad som skall inläggas i större område, arbetsområde samt begränsat område. Kan för övrigt fastighetsägaren klara sig undan ersätt- ningsansvar om han varnat allmänheten för tillträde inför besprutning av "större skogsområde”? '

Det förefaller som om lydelsen i 1 & innefattar en risk för missuppfatt- ning. Första stycket i bestämmelsen skall ju uppenbarligen inte förstås så att det är fastighetens omgivning. Lydelsen synes böra justeras för att undanröja risken för missuppfattning.

Det kan vidare ifrågasättas varför endast skada i ”omgivningen” dvs. utanför den skadebringande anläggningen skall ersättas. Visserligen torde skador inom anläggningen i flertalet fall höra under arbetarskyddslagstift-

• Sida 123
•  Original

ningen. Men det synes inte hindra att ett skydd tillskapas för tillfälliga besökare.

Väsentlighetskravet

Genom att slopa väsentlighetskravet för ersättningsgilla olägenheter ska- par utredningen som nämnts möjlighet till ersättning även för bagatellarta- de skador. De skäl som utredningen anför ter sig svaga och föga överty- gande. Regeln har onekligen en funktion såtillvida att den avhåller perso- ner från att söka ersättning för bagatellartade skador som inte har orsakats genom försumlighet. Utredningen anför att det är främmande att inte en skada skall ersättas bara för att den är liten men påpekar själv att orts- och ailmänvanlighetsreglema begränsar ansvaret i sådana fall, där skadan är bagatellartad. Frågan kan då ställas om det är riktigare att bagatellartade skador undantages genom tillämpning av orts- och allmänvanlighetsreg- lerna än genom en klar regel härom. Processekonomiskt är det en fördel att kunna direkt tillämpa väsentlighetsregeln. Vidare kandet leda till missupp- fattningar att den behålles vid ren förmögenhetsskada.

Orts- och allmänvanlighet

I 305 ML sägs att ersättning utgår bara i den mån en olägenhet inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Detta uttryck ändras till ”i den mån störningen skäligen inte bör tålas etc.". Detta är en väsentlig ändring. Därmed faller begränsningen av ersättning för skada, dvs. för effekten av störningen bort. Den s.k. toleransgränsen torde få en annan innebörd. Enligt ordalagen skall hela skadan ersättas om störningen inte bör tålas, ehuru utredningen menar att ändringen inte skall ha denna innebörd. Utbytet av lokution har enligt utredningen skett för att det tidigare uttrycket "olägenhet" var mångtydigt. Hur det nya uttrycket skall "tolkas förefaller dock inte klart. Skall man anta en toleransgräns för en störningstyp och endast ersätta den del av uppkommen skada som går utöver vad stömingstypen normalt orsakar, eller skall toleransgränsen bortfalla. Är det vidare meningen att betydande skador av t.ex. en grund- vattensänkning skall tålas därför att stömingstypen grundvattensänkning är vanlig inom ett visst område eller för att sådan störning är vanlig under jämförliga förhållanden.

Särskilt specialmotiveringen ger vid handen att den nya regeln är diffus och bör utredas ytterligare. Att termen "olägenhet" utbytes mot ”skada eller ren förmögenhetsskada" enligt vad som anförts ovan synes lämpligt men utgör inte skäl för att släppa anknytningen mellan orts- och allmän- vanlighetsrekvisiten och termen skada.

Ansvaret för vållande

Vid vållande skall enligt utredningen inte finnas någon begränsning utom vid ren förmögenhetsskada, som om den uppkommer utan samband med

• Sida 124
•  Original

person- eller sakskada bara skall ersättas om den är av betydelse. Emeller- Prop. 1985/86: 83 tid för utredningen en diskussion om att hänsyn ibland men inte alltid skall tagas till speciellt immissionskänslig egendom och till prioritetssyn- punkter. Dessa frågor är svåra och viktiga och bör närmare behandlas i

propositionen.

3.13 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Miljöskadelagen får endast avseende på miljöskador som drabbar den störande anläggningens omgivning. Utredningen har naturligt nog i hög grad inriktat sitt arbete på industrins förhållanden. Att avgränsa ett indu- striområde från ”omgivningen" möter normalt inga problem. För lantbru- kets del gäller att verksamheten bedrivs på hela den brukade fastigheten. De avgränsningsproblem som sammanhänger härmed har inte tillräckligt beaktats av utredningen. Det kan inte accepteras att lantbrukare som iakttagit vad på honom ankommer för att undvika olägenheter åläggs skadeståndsansvar för miljöskada mot person som befinner sig på fastighe- ten endast med stöd av allemansrättsliga regler. _

Utan att framlägga lagförslag därom uttalar miljöskadeutredningen i betänkandet den uppfattningen att bl.a. allemansrätten i framtiden skulle kunna åsättas ett ekonomiskt skydd. De uppfattningar som utredningen i dessa sammanhang ger uttryck för avvisas bestämt av förbundet. Miljöska- delagstiftningen utgår från att Skadeståndsskyldighet inträder oberoende av vållande. Näringsidkare som iakttagit alla rimliga försiktighetsmått kan till följd härav komma att drabbas av skadeståndsansvar enbart till följd av olyckliga omständigheter. Att dessa olyckliga omständigheter skulle kunna medföra skadeståndsansvar mot enskilda personer för att dessa förlorat sin möjlighet att nyttja visst område med stöd av allemansrättsliga regler förefaller orimligt. Lika orimligt blir det om det allmänna tillerkänns rätt till skadestånd på enahanda grunder. Överhuvudtaget saknas enligt för- bundets mening skäl för att tillskapa ett allmänt ekonomiskt skydd för allemansrättens utövande.

Att i miljöskadelagen inte uppställs krav på att orsakad skada skall vara väsentlig för att Skadeståndsskyldighet oberoende av vållande skall inträda inger i sig vissa betänkligheter. Enär undantaget från väsentlighetskravet endast har avseende på person- och sakskada anser sig dock förbundet kunna godta utredningens förslag i denna del. En förutsättning för detta ställningstagande är att MLS undantag från ansvar oberoende av vållande för skador som är föranledda av störningar som är orts- eller allmänvanliga bibehålls i miljöskadelagen.

3.14 Byggherreföreningen:

Det förhållandet att l 5 innebär en skärpning såtillvida att även tillfälliga störningar exempelvis på grund av sprängning omfattas av lagen förefaller acceptabelt. Likaså skärpningen enligt 3 &, varigenom ersättningsskyldig- het föreligger för bagatellartade person— eller sakskador, även om skälen för denna skärpning inte är övertygande. 124

• Sida 125
•  Original

3.15 Stockholms kommun: Stadskansliets juridiska avdelning: Störningar i omgivningen

Vid behandlingen av termen ”omgivningen” i 1 % uttalar utredningen att avgränsningen innebär att skador som inträffar inom den anläggning där verksamheten bedrivs eller annars på verksamhetens arbetsområde inte ersätts enligt den föreslagna lagen. Denna tolkning synes inte överens- stämma med utredningens påstående att skador inom besprutade skogsom- råden ibland skall ersättas. Om en fastighetsägare besprutar ett ganska stort skogsområde utgör ju detta "arbetsområde” för verksamheten i fråga. Men trots det skulle enligt utredningens uttalande fastighetsägaren alltså inte undgå ansvar för exempelvis skada på person. Frågan blir då givetvis också vad som skall inläggas i större område, arbetsområde samt begränsat område. Kan för övrigt fastighetsägaren klara sig undan ersätt- ningsansvar om han varnat allmänheten för tillträde inför besprutning av ”större skogsområde"?

Det förefaller som om lydelsen i 1 & innefattar en risk för missuppfatt- ning. Första stycket i bestämmelsen skall ju uppenbarligen inte förstås så att det är fastighetens omgivning. Lydelsen synes böra justeras för att undanröja risken för missuppfattning, exempelvis verksamhetsområdets . eller arbetsområdets eller anläggningens omgivning eller rent av skada i omgivningen kring anläggningen, arbetsområdet.

Det kan vidare ifrågasättas varför endast skada i ”omgivningen” dvs. utanför den skadebringande anläggningen skall ersättas. Visserligen torde skador inom anläggningen i flertalet fall höra under arbetarskyddslagstiit— ningen. Men det synes inte hindra att ett skydd tillskapas för tillfälliga besökare.

Väsentlighetskravet

Genom att slopa väsentlighetskravet för ersättningsgilla olägenheter ska- par utredningen möjlighet till ersättning även för bagatellartade skador. De skäl som utredningen anför ter sig svaga och föga övertygande. Regeln har onekligen en funktion såtillvida att den avhåller personer från att söka ersättning för bagatellartade skador som inte orsakats genom försumlighet. Utredningen anför att det är främmande att inte en skada skall ersättas bara för att den är liten men påpekar själv att orts— och allmänvanlighets- reglerna begränsar ansvaret i sådana fall. där skadan är bagatellartad. Varför är det riktigare att bagatellartade skador undantages genom tillämp— ning av orts- och allmänvanlighetsreglerna än genom en klar regel härom? Processekonomiskt är det en fördel att kunna direkt tillämpa väsentlighets- regeln. Vidare kan det leda till missuppfattningar att den behålles vid ren förmögenhetsskada.

• Sida 126
•  Original

Orts- och allmänvanlighet , Prop. 1985/86: 83

I 30% ML sägs att ersättning utgår bara i den mån en olägenhet inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Detta uttryck ändras till "i den mån störningen skäligen inte bör tålas etc. " Detta är en väsentlig ändring. Därmed faller begränsningen av ersättning för skada. dvs. effek- ten av störningen bort. Den s.k. toleransgränsen försvinner. Enligt ordala- gen skall hela skadan ersättas om störningen inte bör tålas, ehuru utred- ningen menar att ändringen inte skall ha denna innebörd. Utbytet av lokution har enligt utredningen skett för att det tidigare uttrycket ”olägen- het” var mångtydigt. Hur det nya uttrycket skall tolkas förefaller dock inte klart. Skall man anta en toleransgräns för en störningstyp och endast ersätta den del av uppkommen skada som går utöver vad stömingstypen normalt orsakar, eller skall toleransgränsen bortfalla. Är det vidare me- ningen att betydande skador av t.ex. en grundvattensänkning skall tålas därför att stömingstypen grundvattensänkning är vanlig inom ett visst område eller för att sådan störning är vanlig underjämförliga förhållanden.

Särskilt specialmotiveringen ger vid handen att den nya regeln är diffus och bör penetreras ytterligare. Att termen "olägenhet" utbytes mot ”ska- da” synes lämpligt men utgör inget skäl för att släppa anknytningen mellan orts- och allmänvanlighetsrekvisiten och termen skada.

Ansvaret för vållande

Vid vållande skall enligt utredningen inte finnas någon begränsning utom vid ren förmögenhetsskada, som om den uppkommer utan samband med person- eller sakskada bara skall ersättas om den är av betydelse. Emeller— tid för utredningen en diskussion om att hänsyn ibland men inte alltid skall tagas till speciellt immissionskänslig egendom och till prioritetssyn- punkter. Dessa frågor är svåra och viktiga och bör närmare behandlas i propositionen.

Kretsen av skadeståndsberättigade

Denna krets bör enligt utredningen bli föremål för en generös bedömning. Några fasta regler ges emellertid inte, utan frågan överlämnas till rätts— praxis. Även här behövs mera preciserade regler till ledning för rättspraxis och för eventuella uppgörelser utom rätta.

3.16 Svenska kommunförbundet:

Utredningen klarlägger att man vid bedömning huruvida orts- och allmän- vanlighetsrekvisiten är uppfyllda ska utgå från störningen — inte från skadan. När det sedan gäller väsentlighetsrekvisitet avses detta finnas kvar bara vid ren förmögenhetsskada. Regeln om väsentlighetsrekvisitet är upptagen i 3ä andra stycket. Den regeln är emellertid så skriven att bedömningen ska göras med utgångspunkt från skadan istället för störning- 126

• Sida 127
•  Original

en. Om detta verkligen är avsikten kan synas tveksamt. Mera konsekvent hade annars varit att även här anknyta till stömingens betydelse.

Att väsentlighetskravet tagits bon för sakskador ger ett egendomligt resultat beträffande vibrationsskador vid markarbeten. Om en kommun t.ex. utför grävningsarbeten för ledningar i en gata och grävningsarbetena inte är särskilt ingripande föreligger inte strikt ansvar för en inträffad rasskada. Om kommunen sedan i samband med återställning av gatans ytbeläggning använder en vägvält och vibrationsskador därav uppstår på en grannfastighet blir kommunen enligt utredningens förslag omedelbart strikt ansvarig härför. Egendomligheten blir så mycket mera påtaglig som utredningen på s. 148 uttalar att det knappast torde bli aktuellt att betrakta skakningar vid markarbeten som ort- eller allmänvanliga. I sammanhanget har styrelsen också uppmärksammat utredningens uttalande på s. 265 att det vid skakningsskada på byggnad är uppenbart att ägaren .i regel inte behöver tåla sådant avdrag på skadeersättningcn som högsta domstolen i rättsfallet NJA 1977 s. 424 bestämt för bullerskador på fastighet. Lagför- slaget och uttalandena medför enligt styrelsens mening en alltför sträng och stelbent princip för angivna skadefall. Det är rimligt att den som bor inom ett tättbebyggt område i viss omfattning får utan ersättning tåla intrång och olägenheter som är förknippade med bl.a. anläggnings- och underhållsarbetena på allmänna anläggningar. Den principen bör gälla även för mindre skakningsskador på byggnad vid markarbeten.

3.17 Miliöcentrum:

Strikt ansvar

Vi delar helt utredningens åsikt att huvudregeln skall vara att strikt ansvar skall gälla i miljöfarlig verksamhet. Vi instämmer också i utredningens förslag att det strikta ansvaret, i motsats till vad som nu gäller, också skall gälla för tillfälliga störningar.

Vi ifrågasätter dock utredningens förslag att undantag från det strikta ansvaret skall göras när störningar är ortsvanliga eller allmänvanliga. Sådana undantag från det strikta ansvaret kan leda till att miljöfarlig verksamhet medvetet lokaliseras till redan hårt förorenade miljöer, för att man skall kunna göra utsläpp, som i en renare miljö hade lett till skade- ståndsskyldighet.

I sådana situationer kan undantag från det strikta ansvaret, p.g.a. ortsvanlighet eller allmänvanlighet i praktiken leda till att det totala för- oreningstrycket i Sverige ökar.

Vi är givetvis samtidigt medvetna om att det kan vara motiverat med vissa undantag från det strikta ansvaret. Vi ifrågasätter dock om inte dessa undantag borde preciseras i lagtexten i stället för den nu allmänt hållna föreslagna undantagsregeln.

Som exempel på ifrågavarande problematik frågar vi oss huruvida det t.ex. skall anses självklart att skador till följd av besprutning ijordbruks- områden på människor, växter och djur ej skall anses skadeståndsgilla p. g. a. ortsvanlighet eller allmänvanlighet.

• Sida 128
•  Original

Frågeställningen bottnari att hundratals privatpersoner varje år drabbas av s.k. sprutskador till följd av att bekämpningsmedel, som sprutas över åkrar, genom vindavdrift driver in på deras fastigheter och där orsakar skador på växter, djur och människor.

Skall helt enkelt "kemiska hemfridsbrott", med medel som är cancer- framkallande och bara får appliceras under förutsättning att besprutaren har andningsskydd, heltäckande overall m.m., ej vara skadeståndsgilla, allt under det att konventionella hemfridsbrott är skadeståndsgilla?

Begreppet skada

Omfattningen av Skadeståndsskyldigheten skall enligt den föreslagna lag- texten avse ”skada", allt under det att miljöskyddslagen f.n. använder begreppet "olägenhet".

Enligt utredningen är syftet med denna omformulering inte att inskränka skadeståndsansvarct utan snarare föranlett av SKL:s terminologi.

I utredningen sägs bl.a. ”Meningen är snarare att man nu skall visa något större generositet beträffande vissa inte bagatellartade obehag som är svåra att uppskatta ekonomiskt men ändå är naturliga följder av en störning". ”För det strikta ansvarets del synes det inte kunna möta några mera vägande invändningar, att en försiktig utvidgning görs av området för ersättningsgill skada. Detta torde dock inte motivera att man behåller det mångtydiga ordet "olägenhet" i lagtexten”.

Det synes oss märkligt, ja rent av ofattbart. att utredningen om den vill utvidga området för ersättningsgill skada. tar bort det mångtydiga ordet "olägenhet" i lagtexten och ersätter det med det ur språklig synpunkt sett mera begränsade ordet "skada". Enligt vår uppfattning är det stor risk att den faktiska följden av ett sådant ordbyte i lagtexten blir en begränsning av områdetför ersättningsgill skada.

Vi erinrar om att effekten av miljöstörande faktorer (kemiska ämnen, buller m.m.) på människor och djur ofta är svår att kvantifiera, emedan den bl.a. kan bestå i allmänna obehag, irritation, vantrivsel, störningar av hemfriden, intrång i den personliga integriteten rn. rn.

Många miljögifter som tungmetaller och klorerade kolväten är dessutom kända för att ge eentralnervösa störningar, vilka är svåra att härleda till en viss exponering från miljöfarlig verksamhet.

Utredningen framför att ett av syftena med det aktuella lagförslaget är att stärka den enskildes ställning vid miljöskada. Enligt vår uppfattning är det stor risk att den enskildes möjligheter att få ersättning begränsas om skadeståndsskyldigheten bara avser "skada” och inte det mera omfat— tande begreppet "olägenhet".

Den föreslagna lagtexten kan leda till att endast direkt materiella skador eller direkt medicinska Skador blir ersättningsgilla vid den praktiska rätts- tillämpningen. allt under det att störningar av typen buller. damm, illaluk- tande gaser m.m. hamnar utanför ansvarsområdet.

Enligt vår uppfattning bör även den sistnämnda typen av störningar utan tvekan omfattas av det strikta ansvaret, speciellt om störningskällan

Prop. 1985/86: 83

• Sida 129
•  Original

är förknippad med kommersiella intressen. Detta förefaller också vara utredningens avsikt med lagförslaget.

Allmänt skadestånd

Enligt vår uppfattning bör man vid lagstiftning på miljöskadeområdet ta intryck av det moderna synsätt som kommit till uttryck inom arbetsrätts- lagstiftningen. Enligt 5 38 lagen om anställningsskydd gäller t.ex. att s.k. allmänt skadestånd skall omfatta både ersättning för den förlust som upp- kommit och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär.

Det är i dag den allmänna uppfattningen att just ersättning för sådan kränkning har en klart förebyggande effekt mot bakgrund av de förhållan— devis stora skadeståndsbelopp som utdömts för sådan kränkning.

Genom våra många kontakter med personer som utsatts för miljöstör- ningar vet vi, att allmänna olägenheter, ingrepp i den personliga integrite- ten, psykiska påfrestningar, kränkningar av hemfriden, berättigad oro för framtida skador och liknande upplevs som särskilt svåra.

Därför bör man i den aktuella lagtexten särskilt markera att ersättning vid miljöstörning även skall utgå för kränkning och andra olägenheter av ideell natur.

4 Orsakssammanhang och beviskrav

4.1 Justitiekanslern:

I 2 % i den föreslagna lagen har intagits bestämmelser om beviskrav. Enligt utredningen är avsikten med förslaget i denna del att kodifiera den bevis- lättnad i fråga om orsakssammanhanget mellan svarandens verksamhet och skadan som kommit till uttryck i senare rättspraxis. Bestämmelsen förutsätter enligt utredningen att en skadlig störning bevisligen föreligger. Endast i sådana fall skall det vara motiverat att minska på beviskraven.

För att inte i många fall den skadelidandes rätt till ersättning skall omintetgöras torde det krävas att beviskraven ställs lägre vid miljöskador än i andra fall av ersättningskrav i utomobligatoriska förhållanden. Det kan nämligen i vissa fall vara omöjligt att prestera fullständig bevisning om orsakssammanhanget. Jag har därför ingen erinran i sak mot förslaget i denna del som bygger på gällande rättstillämpning. Det är dock viktigt ur rättss'äkcrhetssynpunkt att bevislättnadcn inte tillåts gå alltför långt. Även om inte full bevisning skall behöva presteras måste det dock enligt min mening krävas att orsakssammanhanget åtminstone skall göras sannolikt på sådant sätt att övervägande skäl skall tala för sammanhanget ifråga eller. som saken uttryckts av högsta domstolen i rättsfallet NJA l98l s. 622, att den skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp är klan mera sannolikt än någon förklaring till skadans uppkomst som lämnas från motsidan och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheter- nai målet.

Även om jag således i sak är positiv till utredningens förslag om bevis- lättnad vill jag ifrågasätta om inte förslaget i vart fall enligt sin ordalydelse

• Sida 130
•  Original

går väl långt. Ordet ”skäligen" i lagtexten förmedlar lätt intrycket att beviskravet kan sättas mycket lågt, och jag anser inte att ordet ger ett riktigt uttryck åt ståndpunkten i rättspraxis sådan den har utvecklat sig på området. Ordet "skäligen" bör därför utgå. Det skulle förslagsvis kunna ersättas med orden ”med övervägande sannolikhet” eller endast ”sanno- likt". Härigenom skulle det framgå att det måste bevisas att det som talar för orsakssammanhanget i fråga är starkare än det som talar emot det- samma.

Ett altemativ till förslaget i denna del är att låta den föreslagna bestäm- melsen helt utgå och med vad som anförts i frågan överlåta spörsmålet till rättstillämpningen. Jag är dock av den uppfattningen att fördelarna med en lagreglering överväger.

4.2 Svea hovrätt: 2 5

Enligt betänkandet är den föreslagna bevisregeln i denna paragraf närmast att se som ett förtydligande av gällande rätt. Med anledning av den rättsut— veckling som skett i frågan om beviskravet under senare tid kan möjligen ifrågasättas om behov föreligger att nu lagstifta i ämnet. Hovrätten vill uttala sin tveksamhet och vill därvid framhålla såväl svårigheten att i en med nödvändighet kortfattad lagtext fånga in de åsyftade situationerna som risken för oberättigade e contrario-slut. Vad gäller den redaktionella utformningen vill hovrätten peka på en viss otydlighet i det att i l & används ordet ”orsakar” medan i 2 ä' används orden "kan antas ha orsa- kat". Vidare kan möjligen ifrågasättas om inte ordet ”skäligen” bör utgå eftersom redan av orden ”kan antas ha orsakat” följer att full bevisning inte skall krävas.

4.3 ' Stockholms tingsrätt:

Utredningen för i detta kapitel ett resonemang om behovet av en särskild bevisbörderegel beträffande orsakssammanhanget mellan en viss verksam— het och en åberopad skada. Utredningens slutsats är att det är både möjligt och önskvärt att stärka de skadelidandes ställning såvitt angår kravet på bevisning av svårutredda orsakssammanhang.

Av utredningens argumentering och av specialmotiveringen till den före- slagna rcgeln i 2 % framgår inte klart huruvida utredningen avsett att ge uttryck för vad som får anses vara gällande rätt eller om utredningen avsett att gå ett steg längre till de skadelidandes förmån. Tingsrätten har fått uppfattningen att utredningen avsett att kodifiera gällande rätt sådan denna kommer till uttryck bl.a. i avgörandena NJA 1981 sid. 622 och NJA 1982 sid. 421. Om denna uppfattning är riktig nödgas man konstatera att den föreslagna regeln i 2 % fått en utformning som inte helt överensstämmer med avsikten.

Högsta domstolen har i båda de nämnda avgörandena uttalat att man i vissa skadeståndstvister får anse att den skadelidande fullgjort sin bevis-

• Sida 131
•  Original

börda beträffande visst påstått orsaksförlopp, om "detta framstår som klart mer sannolikt än någon förklaring till skadan, som lämnas från motsi- dan, och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet”. Det beviskrav som högsta domstolen härigenom har ställt upp är, sett från den skadelidandes synpunkt, lindrigare än det annars gängse kravet på att sambandet skall vara styrkt. Det är emellertid strängare än den av utredningen föreslagna lokutionen "skäligen kan antas". Den loku- tion för bevisningens styrka som kommer närmast det av högsta domstolen uppställda beviskravet synes vara "sannolik".

Med hänsyn till att gällande rätt på ifrågavarande område kommit till klart uttryck i två nyligen avgjorda mål kan det ifrågsättas om en uttrycklig lagregel beträffande beviskravet är nödvändig eller ens lämplig. Det kan göras gällande att en sådan regel låser utvecklingen och hindrar avsteg från praxis åt någondera hållet i fall då sådant avsteg ter sig motiverat. Å andra sidan kan man med visst fog hävda att en kodifiering av praxis förhindrar att misstag begås på grund av okunnighet om gällande rätt och att en lagregel av aktuellt slag därmed ökar rättssäkerheten.

Tingsrätten tillstyrker att en bestämmelse om beviskravet införs i miljö- skadelagen. Förutsättningen härför är dock att bestämmelsen klart ger uttryck för nu gällande rätt. Däremot avstyrker tingsrätten en regel med det innehåll som utredningen föreslagit. Ur rättspolitisk synvinkel skulle det vara olyckligt om beviskravet beträffande orsakssambandet mellan en viss verksamhet och en åberopad skada sänktes till den nivå som represen- teras av "skäligen kan antas”. Ett så lågt ställt beviskrav skulle avsevärt öka risken för att skadetåndsskyldighet ålades annan än den som vållat skadan. Det är också rimligt att anta att premierna för ansvarsförsäkringen skulle höjas kraftigt.

4.4 Försvarets eivilförvaltning:

Utredningens förslag till införande av en särskild regel om bevislättnad i aktuella typer av skadeståndsmål avstyrkes av civilförvaltningen. Skälen härtill är följande. Såsom framgår av såväl den allmänna motiveringen som specialmotiveringen anser sig utredningen genom detta förslag inte åstad- komma något mer än ett förtydligande av en tendens som redan framträder i rättspraxis — en markering av en lindring av besvisskyldigheten. Civilför- valtningen, ehuru ense med utredningen om existensen av en sådan ten- dens, anser för sin del tiden ännu inte mogen att på det föreslagna sättet låta denna slå igenom i lagstiftningen. .

Utredningen har anmärkningsvärt nog varken i lagförslaget eller i moti- ven närmare preciserat den avsedda omfattningen av denna bevislättnad. utan har stannat för att endast peka på att resonemanget i de två i utred- ningen nämnda rättsfallen borde kunna bli till viss ledning vid bestämmel- sens tillämpning.

Så länge gränserna för tillämpning av denna nya princip inte är klarare definierade är det, enligt civilförvaltningens mening, alltför tidigt att låta denna tendens lagfästas på nu föreslaget sätt. Detta särskilt mot bakgrund av att bevislättnad redan medgivits kärande i mål utanför den nu föreslagna

• Sida 132
•  Original

lagens tillämpningsområdc på ett sätt som starkt kan ifrågasättas om det ligger i linje med de intentioner som motiverat utgången i de två av utredningen anförda rättsfallen.

4.5 Luftfartsverket:

Utredningen föreslår att Skadeståndsskyldighet skall kunna inträda om en störning skäligen kan antas ha orsakat skadan. Regeln i 2 få om bevislätt- nad skall få betydelse främst när orsakssammanhanget är invecklat och svårgripbart och person- eller sakskadan visar sig först efter en tid. Men som utredningen själv framhåller är 2 & tillämplig på alla miljöskador (s. 256,jfr även 5. 259).

Luftfartsverket anser att även om 2 & förses med utförliga motiv skapas ändock en alldeles för långt gående osäkerhet om bevislättnadens tillämp- ning. Denna osäkerhet skulle gälla inte bara vid försök till skadereglering utom domstol utan troligen även i de rättstillämpande domstolarna.

Man bör också beakta att bevislättnadsregeln kan komma att tillämpas vid tillfälliga störningar (som föreslås bli omfattade av skadeståndsskyl- digheten enligt 1 5). En sådan kombination kan uppstå om en person kräver ersättning för hörselskada som ett startande flygplan påstås ha orsakat när personen befann sig helt nära flygplatsen. I det verkliga fall som exemplet anknyter till, framställdes kravet flera år efter den påstådda händelsen. Å ena sidan synes alla förutsättningar vara uppfyllda för skade- ståndsskyldighet enligt 1 och 2 åå: flygplatsbuller, tillfällig störning, hör- selskada, svårigheten att bevisa sambandet mellan störning och skada. Å andra sidan finns bara två fakta. nämligen att flygplatsverksamhet pågick vid den aktuella tidpunkten och att en hörselskada föreligger. Otvivelaktigt uppkommer en mycket långt gående Skadeståndsskyldighet.

Också vid påståenden om minskade fastighetsvärden på grund av närhe- ten till en flygplats kan bevislättnadsregeln komma att tillämpas, eftersom det kanske inte går att nå fullständig klarhet om den verkliga orsaken till värdcminskningarna. En omfattande ersättningsskyldighet kan uppkomma för det allmänna.

Om en bevislättnadsregel skall införas, bör den klart begränsas till att avse enbart vissa skadeverkningar och vissa typer av störningar, jfr den föreslagna bestämmelsen om förlängd preskriptionstid.

4.6 Statens järnvägar:

I fråga om beviskraven finns det anledning att understryka vad utredning- en anför i specialmotiveringen till 2 & miljöskadelagen om att bestämmel- sen förutsätter att en skadlig störning bevisligen föreligger och att man sålunda inte bör nöja sig med blotta antaganden att svaranden i en tvist bedrivit någon form av miljöfarlig verksamhet. Den som kräver skadestånd bör på vanligt sätt vara skyldig att bevisa att svaranden bedrivit viss verksamhet och att han därmed framkallat risk för den påstådda — kon- kreta — skadan, och risken skall ha den intensitet att det framstår som "sannolikt i sig" att skadan är en följd av verksamheten. Det betyder att

• Sida 133
•  Original

den skadeståndskrävande bör kunna såsom bärande grund för sitt anspråk Prop. 1985/86:83 ge anvisning på ett förlopp vilket på vetenskapligt säkerställt underlag knyter skadan till den ifrågakommande verksamheten på sådant sätt att verksamheten framträder som den sannolika orsaken till skadan under förhandenvarande faktiska förhållanden. Det skall alltså ankomma på den skadeståndskrävande att övertyga domstolen om sannolikheten i det kon- kreta fallet och domstolen skall vara övertygad härom. Utrymme får inte lämnas för någon skönsmässighct i bevisvärderingen. Under denna förut- sättning torde den i 2 ä i förslaget till miljöskyddslag upptagna regel få anses innefatta uttryck för en försvarlig avvägning med avseende på den särskilda typ av skador det rör sig om.

Skrivsättet i den nyssnämnda paragrafen — skador som störningen ”skä- ligen” kan antas ha orsakat — leder tanken till skönsmässighct i fråga om bevisbedömningen redan beträffande sannolikheten av ett samband. Till undvikande härav synes ”skäligen" kunna utbytas mot ”med skäl” eller ”med fog" varigenom samtidigt de i motiven utvecklade och här ytterliga- re betonade synpunkterna skulle få en mera påtaglig markering.

4.7 Fiskeristyrelsen:

Styrelsen anser det vara riktigt att man lindrar kravet på bevisning av orsakssammanhanget mellan den skadegörande handlingen och skadan. Detta är som utredningen påpekat, i linje med den tendens i praxis som avspeglas i HD:s dom (NJA 1981 s. 622) om skada på fiskodling genom utsläpp från kommuns avloppsanläggning. Detta orsakssammanhang kan vara ytterligt komplicerat och kräva betydande utredningsmaterial. F iske- riintendenten i västra distriktet har velat gå ännu längre än utredningen genom att kräva en omkastad bevisbörda så att svaranden måste visa att verksamheten inte orsakar någon skada. Fiskeristyrelsen delar intenden- tens principiella uppfattning, som utan tvekan skulle stärka miljöskyddet betydligt. Styrelsen kan emellertid inte överblicka verkningarna av ett så långtgående förslag och är därför inte för dagen beredd att tillstyrka den av intendenten förordade skärpningen.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet:

Enligt punkt 6 "Utredningens" sammanfattning föreslås, att bevisning om orsakssammanhanget mellan skadegörande handling och skada skall lind- ras. Om detta fungerar i praktiken får detta anses som ett steg i positiv riktning till den skadelidandes skydd.

Fiskeriintenden i nedre södra distriktet:

Den största svårigheten i nuvarande lagstiftning är att föra i bevis att skadan förorsakats en speciell förorenare. Till en sjö eller ett vattendrag kan utsläpp från många industrier ske, att då direkt kunna hänföra en skada till en av dem kan vara omöjligt. Utredningen föreslår lä 2 en viss bevislättnad för den skadelidande 133

• Sida 134
•  Original

genom att föreslå att skadeståndsskyldigheten omfattar skador som stör- Prop. 1985/86:83 ningen skäligen kan antas ha orsakat. Bcvislättnaden gäller endast orsaks- sammanhang och inte fråga om skada inträffat. Då de flesta koncessions- prövningar inte omfattar någon utredning om t.ex. fiskförekomst och fångster före en etablering eller en utökning av en verksamhet kan det också vara svårt att visa omfattningen av en skada. Även här föreligger stor skillnad gentemot nuvarande vattenlag. I vad mån formuleringen i 5 2 får förmodad effekt kan endast praxis utvrsa.

Fiskeriintendenten i västra distriktet:

Framför allt när det gäller skador som orsakas av föroreningar har nuva- rande lagstiftning inneburit att den skadelidande skall bevisa orsakssam- manhanget. En viss ändring av denna bevisföring föreslås. Det räcker enligt förslaget att Skadeståndsskyldigheten inträder om skador "skäligen kan antas”. Emellertid borde det vara så att den som har tillstånd att släppa ut föroreningar skall vara skyldiga att bevisa att någon skada ej orsakas.

4.8 Statens vattenfallsverk:

Vattenfall ifrågasätter lämpligheten av att i lag minska kravet på bevisning om orsakssambandet, vilket utredningen föreslagit (2 & i lagförslaget). Visserligen är — som utredningen noterat — beviskravet i viss omfattning redan uppmjukat i rättstillämpningen. men att lagfästa detta kan ge resultat som är svåröverskådliga. Utredningen har redovisat betänkligheterna un- der avsnitt 7.1 (5. 169).

Vattenfall anser, att domstolarnas möjligheter till fri bevisprövning om orsakssammanhang enligt gällande rätt är tillräcklig garanti för skadeli- dandes rättssäkerhet i fall, där möjligheterna till fullständig utredning inte föreligger.

4.9 Länsstyrelsen Malmöhus län:

Skiljaktig mening:

En viss uppmjukning av beviskraven i miljömål har redan ägt rum i rätts- praxis. Någon ytterligare lindring bör ej genomföras lagstiftningsvägen med hänsyn till de komplicerade och svåröverskådliga förhållanden som föreligger inom miljöområdet. Länsstyrelsen ställer sig därför tveksam även till den föreslagna lindringen av beviskravet.

Skånes handelskammare:

Handelskammaren kan inte heller acceptera den formella ”bevislättnad” för den skadelidande i fråga om orsakssammanhang mellan svarandens verksamhet och skadan som föreslås i miljöskadelagen 2 %$ genom formule- ringen "skäligen kan antas". Det kan utan tvekan befaras att uppluckring- 134

• Sida 135
•  Original

en leder till en alltför osäker och kanske godtycklig skadeståndsersättning. Denna farhåga blir särskilt påtaglig i den situation där det inom samma område finns flera industrier med likartad verksamhet. Massmediabehand- ling och opinionspåverkan kan erfarenhetsmässigt på ett mycket ensidigt sätt rikta intresse och beskyllningar mot en viss industri inom ett industri- område och medföra att störningar tas som grund för förmodanden om långtgående medicinska effekter och skador. Detta bör enligt kammarens mening mana till stark eftertanke då det gäller att eftersätta beviskrav om orsakssammanhang.

4.10 Rättegångsutredningen:

Vi skall avslutningsvis göra ett påpekande när det gäller kravet på bevis- ning am orsakssammanhanget mellan en miljöstörning och en skada (2 & förslaget till miljöskadelag). Det föreslagna uttrycket "skäligen kan antas” och liknande lokutioner brukar i processuella sammanhang anses beteckna en förhållandevis låg grad av sannolikhet (se t.ex. Ekelöf i SvJT 1982 s. 655 och rörande termemas användning i straffprocessuella sammanhang Lindblom i Festskrift för Thornstedt s. 486 a och s. 488 i not 30). Vi ifrågasätter om man inte genom det valda uttrycket språkligt sett sänker beviskraven i förhållande till vad som torde avses i rättsfallen NJA 1977 s. 176 och 1981 s. 622, enligt vilka det ju krävs att det av käranden påstådda händelseförloppet framstår som ”klart mera sannolikt" än någon förkla- ring som lämnas från motsidan. Miljöskadeutredningens avsikt torde inte ha varit att väsentligt avvika från de riktlinjer som anges i rättsfallen. I en eventuell kommande lagstiftning som bygger på utredningens förslag i denna del bör man därför välja ett uttryckssätt, som mer adekvat anger det avsedda beviskravet.

4. 11 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet avstyrker införandet av en bevisregel.

Av utredningen, icke minst av specialmotiveringen till den föreslagna regeln, synes framgå att man i fråga om bevislättnad till förmån för den skadelidande inte avser att gå längre än vad som kommit till uttryck i rättspraxis, bl.a. avgörandena NJA 1981 s. 622 och NJA 1982 s. 421. Under sådana förhållanden föreligger enligt samfundets mening inte till- räckliga skäl att i miljöskadelagen intaga någon bevisregel.

För övrigt synes den föreslagna lokutionen "skäligen kan antas" inte helt överensstämma med den lokution för bevisningens styrka som nyttjas av högsta domstolen i de här ovan nämnda avgörandena. Införandet av en särskild bevisregel kan befaras medföra risk för felaktiga analogier inom andra områden samt hämma rättsutvecklingen.

4.12 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Utredningen föreslår i 2 5 en legal bevisregel enligt vilken skadestånds- skyldighet inträder när ett orsakssammanhang "skäligen kan antas” med

• Sida 136
•  Original

hänsyn till omständigheterna. Enligt utredningens uppfattning skulle be- visregeln inte innebära något mera radikalt avsteg från gällande rätt.

Utvecklingen i rättspraxis på miljörättens område när det gäller vad som krävs för att full bevisning skall anses föreligga har gått mot en försiktig uppmjukning. Även inom andra rättsområden med ofta mycket svåra bevisfrågor har en viss lättnad i bevisbördan tillämpats. De principer som kommit till uttryck i rättsfallen NJA 1981:622 (forellmålet) och NJA 1982z421 (Leo-målet.) har bidragit till att i avsevärd mån klargöra rättsläget när det gäller beviskravet. Rättsbildningcn på detta område torde emeller- tid knappast vara av51utad. Redan mot denna bakgrund synes det inte föreligga något skäl att i lag införa särskilda bevisregler på miljörättens område. Den ytterligare nyansering som kan komma i fråga rörande bevis- värderingen bör enligt riksförbundets mening även fortsättningsvis över— lämnas åt rättstillämpningen.

Även om det i utredningen utsågs att något mera radikalt avsteg från gällande rätt inte är avsett, så framstår lokutionen ”skäligen kan antas" som betydligt mer långtgående i lindrande riktning än vad som idag får anses vara gällande rätt (jfr rättsfallen ovan).

Med den utformning bevisregeln fått i förslaget är det uppenbart att den kan leda till ytterligare uppmjukning av beviskravet som inte låter sig överblickas. Den föreslagna regeln är vidare så allmänt hållen och föga preciserad att den inte ger någon egentlig ledning i det enskilda fallet. Möjligen kan man säga att regeln i viss utsträckning indikerar att orsaks- sammanhanget skall bedömas på ett för den skadelidande förmånligare sätt men denna uppfattning har ju, som ovan nämnts, redan kommit till klart uttryck i rättspraxis.

Den föreslagna bevisregeln är en klar nyskapelse jämfört med de bevis- regler som tillämpas på andra områden, t. ex. i lagen (_ l976:380) om arbets- skadeförsäkring och inom läkemedelsskadeförsäkringen. Införandet av yt- terligare en bevisregel i skadeståndsrätten skulle komplicera denna än mer och medföra en risk för icke avsedda analogier på andra områden.

I specialmotiveringen till 2 & har framhållits att bevisregeln inte skall tillämpas enligt ordalydelsen i alla situationer när miljöskada påstås före- ligga; i vissa moment är regeln tillämplig och i andra moment är konventio- nella bevisrcgler tillämpliga. Detta är en omständighet som i sig medför en betydande osäkerhet vid bevisbedömningen. Med den relativt stela ut— formning bevisregeln fått är det vidare osäkert om den är tillräckligt flexibel för den framtida rättsutvecklingen.

På miljöskadeområdet är det sannolikt ofta fråga om flera skadevållare, inhemska och utländska, kända och okända. Härigenom framstår detta område som unikt i jämförelse med andra områden inom skadeståndsrät- ten.

De intressen som står mot varandra i ett miljöskadeärende kan sägas vara följande:

1. Den skadelidandes behov av ersättning

2. Rättvis fördelning av ersättningsskyldigheten mellan olika skadevål- lare.

Prop. 1985/86: 83

• Sida 137
•  Original

Det synes vara vanskligt att med den föreslagna bevisregeln söka åstad- komma en rimlig avvägning mellan dessa intressen.

Med den utformning den föreslagna bevisregeln erhållit är det stor risk för att den skadelidande kommer att i första hand vända sig till den som har möjlighet att utge ersättning — även om det är osäkert om eller i vad mån en viss verksamhet. som i princip kunnat ge upphov till den skada eller sjukdom som uppkommit, verkligen har orsakat skada.

Detta kan få till följd att den mot vilken anspråket riktats och som kanske på grund av bevisregelns utformning blir skadeståndsansvarig kan bli hänvisad till att föra regresstalan mot den eller dem som kan bedömas vara medansvariga för skadans uppkomst. Som anges i avsnittet om solida- riskt ansvar (se nedan) skall bevisregeln och reglerna om den slutliga fördelningen av skadeståndet ses i ett sammanhang. Riksförbundet vill nu endast peka på att de angivna reglerna kan komma att leda till ett betydan- de antal från allmän synpunkt ickc önskvärda tvister.

Det egentliga värdet av den föreslagna regeln kan alltså starkt ifrågasät- tas. Riksförbundet är med hänsyn till vad ovan anförts av den bestämda uppfattningen att 2 & inte bör innehålla någon regel avseende bedömningen av orsakssammanhanget i ett skadefall.

4. 13 Folksam:

Utredningen föreslår i 2 & miljöskadelagen en långtgående bevisregel till de skadelidandes skydd. Det kan ifrågasättas om en lagstiftning av detta slag bör innehålla bevisregler. Lämpligare är att rättstillämpningen får defrneria beviskraven. På skadeståndsområdet pågår för närvarande en utveckling som gäller just bevisprövningen och de krav som skall ställas på en skadeli- dande. Denna utveckling har hittills kommit till uttryck i två rättsfall från HD (NJA 1981 s. 622 och 1982 s. 421). Syftet med en lagbestämmelse om ett lindrigt beviskrav är vällovligt, men kan innebära risk för att rättsut- vecklingen blir mera låst än eljest. Dessutom förefaller utredningens bevis- regel att gå längre än vad HD ansett möjligt när det gäller att lätta på skyldigheten för den skadelidande att visa sannolik skadeorsak.

4.14 Försäkringsjuridiska föreningen:

Utredningens förslag att Skadeståndsskyldigheten skall omfatta "skador som störningen skäligen kan anses ha orsakat med hänsyn till stömingens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständig- heterna i övrigt" kan inte godtas. Påståendet att regeln närmast är ett förtydligande av gällande rätt är heller inte riktigt. I de rättsfall som åsyftas (NJA 1982 s. 421 och 1981 s. 622) anses den skadelidande ha fullgjort sin bevisbörda beträffande visst påstått orsakssammanhang om ”detta fram- står som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan, som lämnats av motsidan och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständighe- terna i målet". Redan detta beviskrav år lindrigare än det som eljest brukar uppställas men strängare än det föreslagna. Det bör inte komma i fråga att

• Sida 138
•  Original

sänka beviskravet till den föreslagna nivån. En så låg nivå kan leda till att andra än dem som vållat skadan blir ådömda Skadeståndsskyldighet.

Det är vidare tveksamt om en regel om beviskravet för orsakssamband bör utformas som en skälighetsregel. Bevisreglema bör, liksom inom ska- deståndsrätten i övrigt, kunna överlämnas till bedömning och rättspraxis.

4.15 Sveriges industriförbund:

Den föreslagna lagregeln om lindring av beviskraven (2 5) går väsentligt mycket längre än praxis. Det rör sig om en lagregel som i sin generella utformning a priori förutsätter att det som svårligen eller inte alls kan bevisas på (den tekniska och natur-) vetenskapens nuvarande ståndpunkt ändå i juridisk bemärkelse kan komma att anses vara "tillräckligt bevisat" för att göra företagare ansvarig för miljöskada.

Det förefaller som om det statistiska sannolikhetsbegreppet som kan användas i tekniskt-naturvetenskapliga bedömningar av miljöeffekter eller dos-effekt-samband inte utan vidare är kongruent med det juridiska sanno- likhetsbegreppet (' ” sannolikt i sig” ').

Detta skall förvisso inte tolkas så att industrin vill undandra sig sitt i förekommande fall självklara skadeståndsansvar. Industrins gemensamma policy är snarare en så generös inställning som möjligt i dessa ersättnings- frågor.

Den centrala frågan är emellertid — med hänsyn till de unika svårigheter som gäller i fråga om bevisning i dessa sammanhang — var man ska sätta gränsen mellan företagens ansvar för ofrånkomligt flerdimensionella mil- jöskador och det industrialiserade samhällets gemensamma ansvar inom ramen för etablerade skyddsnät i form av olika socialförsäkringar o.d.

Det är ett väsentligt steg att transformera rättsregel enligt praxis till lagregel med generell verkan. Enligt vår uppfattning måste bevisvärdering- ens mål alltjämt vara att utredningen om de faktiska omständigheterna i målet måste leda till övertygelse. Denna princip måste ligga till grund för all skadeståndsrättslig lagstiftning.

4.16 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Utredningen föreslår ett lägre beviskrav än vad som i allmänhet gäller såvitt fråga är om orsakssambandet mellan miljöstömingen och den inträf- fade skadan. Enligt utredningen skulle det lägre beviskravet i stort över- ensstämma med rådande rättspraxis på miljöskadeområdet. LRF ifrågasät— ter riktigheten av utredningens påstående härvidlag. Tveklöst förhåller det sig så att domstolar ibland i miljöskademål uppställt lägre krav på bevis- ningen av orsakksambandet än vad som allmänt gäller inom skadestånds- rätten. Att av detta faktum dra den slutsatsen att ett lägre beviskrav generellt skulle gälla torde emellertid leda för långt. Det kan vidare ifråga- sättas om det är lämpligt att särreglera beviskraven för vissa typer av skador. Problemen borde snarare behandlas vid en mer allmän översyn av beviskraven inom skadeståndsrätten. Härvid skulle en samlad bedömning kunna företas av alla de skadetyper där bevisproblemen är sådana att

• Sida 139
•  Original

rätten till skadestånd i många fall framstår som närmast teoretisk. Som Prop. 1985/86:83 exempel på sådana skadetyper kan nämnas skador hänförliga till produkts- kadeområdet. Trots vad hittills anförts finner sig LRF kunna godta utred- ningens förslag att mildra kravet på bevisning vid miljöskador. Skälen härför är att krav på full bevisning i alla lägen onekligen leder till stötande resultat. Förbundet förutsätter dock att lagregeln kommer att tillämpas under beaktande av att den som verkligen har resurser och möjlighet att utreda orsakssambandet också som kärande åläggs en sådan skyldighet.

4.17 Byggherreföreningen:

Den allvarligaste skärpningen gäller den föreslagna bevislättnaden. I be- tänkandet utvecklas skålen för denna skärpning. Efter studium känner man sig övertygad om riktigheten av det anlagda bctraktelsesättet. Emel- lertid förefaller det 055 högst tvivelaktigt, att i lagtext ge uttryck för denna bevislättnad. Det är ändå ganska vanligt att domstolarna tvingas notera att ”det får anses styrkt att. . Att uttryckligen sänka kravet på bevisningen till vad som skäligen kan antas vara orsak, leder till att en alltför långtgåen- de skälighetsbedömning möjliggöres.

När det gäller skador på omgivningen i samband med byggnadsarbeten, framträder skadorna vanligtvis i direkt anslutning till arbetena. I sådana fall saknas anledning att lätta på beviskraven. Detta framhålls också under specialmotiveringen i betänkandet. Annorlunda kan det ligga till när ska- dan framträder lång tid — kanske många år -— efter den skadegörande handlingen, vilket kan vara fallet vid immissionsskador i traditionell be- märkelse. Om regler om bevislättnad rörande orsakssammanhanget över- huvudtaget skall ges i lag. bör redan av lagtexten nyssnämnda distinktion framgå.

Även om sålunda förändringarnai nyssnämnda avseenden sett isolerade var och en för sig inte förefaller avskräckande, hyser föreningen farhågor för vad förändringarna sammantagna kan ge för praktiska konsekvenser. Tillfälliga störningar resulterande i bagatellartade sak- och personskador i förening med bevislättnaden öppnar stora möjligheter för den som känner sig förfördelad. Med hänsyn härtill föreslår föreningen, att förslaget om bevislättnad utgår och att väsentlighetskravet upprätthålles åtminstone såvitt gäller sakskador. "Omgivningen" bör exempelvis rimligen tåla ba- gatellartad nedsmutsning av fönster eller av en parkerad bil på grund av tillfällig luftförorening från en byggnadsplats.

4.18 Stockholms kommun: Stadskansliets juridiska avdelning:

Utredningens förslag att Skadeståndsskyldigheten skall omfatta ”skador som störningen skäligen kan anses ha orsakat med hänsyn till stömingens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständig- heterna i övrigt” kan inte godtas. Påståendet att regeln närmast är ett

förtydligande av gällande rätt är heller inte riktigt. I de rättsfall som åsyftas '

• Sida 140
•  Original

(NJA 1982 s. 42l och 1981 s. 622) anses den skadelidande ha fullgjort sin bevisbörda beträffande visst påstått orsakssammanhang om ”detta fram- står som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan. som lämnats av motsidan och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständighe- terna i målet”. Redan detta beviskrav är lindrigare än det som eljest brukar uppställas men strängare än det föreslagna. Det bör inte kommai fråga att sänka beviskravet till den föreslagna nivån. En så låg nivå kan leda till att andra än dem som vållat skadan blir ådömda Skadeståndsskyldighet.

4.19 Svenska byggnadsentreprenörföreningen:

Utredningen föreslår en bevisregel enligt vilken skadestånd skall kunna utgå då det .s'käligen med hänsyn till omständigheterna kan antas att verk- samhet av aktuellt slag har orsakssammanhang med inträffad skada.

Enligt direktiven har det endast ålegat utredningen att undersöka om det krav på bevisning om samband mellan skada och skadegörande handling som normalt gäller inom skadeståndsrätten skall tillämpas fullt ut i fråga om samtliga miljöskador. Utredningen går alltså utanför sitt uppdrag då generell bevislättnad föreskrivs. Det förefaller vare sig förenligt med direk- tiven eller för samhället ändamålsenligt, att överväga ett lindrigare bevis- krav för andra miljöskador än sådana som har sin grund i svåröverskådliga och komplicerade händelseförlopp som exempelvis föroreningar genom miljögifter eller medicinska händelseförlopp.

Föreningen är av den uppfattningen att det liksom hittills måste vara mera ändamålsenligt att den svåra frågan om beviskravet på orsakssam- manhang överlämnas till rättstillämpningen. Till en början bör innan bevis- lättnad i enskilt fall överhuvudtaget diskuteras, konstateras att fullbevis- ning inte är möjlig att åstadkomma.

Beviskravet bör exempelvis sättas högre då fråga är om kausalitet mel- lan pålningsarbete och sprickbildning i närliggande hus än då fråga är om kausalitet mellan luftförorening och något sjukdomstillstånd.

Byggnormen anger i dag radie för besiktning av kringliggande bebyggel- se vid den typ av verksamhet som här kan vara ifråga. En bevislättnad måste nödvändigtvis innebära utvidgning av detta område med en betydan- de ökning av skadeinventeringskostnaderna som följd.

Den föreslagna regeln ter sig särskilt allvarlig om även skadebegreppet utvidgas på sådant sätt att även psykiska störningar skall kunna grunda Skadeståndsskyldighet.

4.20 Svenska kommunförbundet:

En viktig uppgift för utredningen har varit att fastställa regler för kravet på bevisning om orsakssammanhanget mellan skadegörande handling och uppkommen skada. Styrelsen är medveten om att full bevisning inte alltid kan krävas. Såsom utredningen påpekar har också en lindring i den skade- lidandes bevisbörda utvecklats i rättspraxis ("NJA 198] s. 622). Utredning- en anför vidare att föreslagen lagregel i 2 s' inte innebär något mera radikalt avsteg från gällande rätt. Detta uttalande i förening med den påfallande

• Sida 141
•  Original

oprecisa ordalydelsen av 2 & inger betänkligheter. Enligt styrelsens mening bör lättnaden i beviskravet i vart fall inte gå längre än vad som kan utläsas av högsta domstolens domsmotivering i rättsfallet NJA 1981 s. 622. Styrel- sen föreslår därför att lagrummet förses med ett tillägg på följande sätt.

”2 &. Skadeståndsskyldigheten enligt l & omfattar skador som störning- cn skäligen kan antas ha orsakat med hänsyn till stömingens och skade- verkningarnas art samt omständigheterna i övrigt. Vid skälighetsbedöm- ningen ska särskilt beaktas om den skadelidandes påstående om orsaks- sambandet är sannolikt i sig och därtill klart framstår som mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnats av den vilken görs ansvarig för störningen."

På 5. 70 anför utredningen att den skadelidande har att fullt bevisa att miljöskada föreligger. Styrelsen utgår ifrån att med miljöskada avses sam- ma sak som med begreppet störning. (Jfr t.ex. 2 5 i lagtexten och s. 171.) På 5. 171 sägs bl.a. att den skadelidande har att styrka att störning (luftförorening. buller etc.) förekommit från svarandens sida. På 5. 255 bekräftas ånyo att full bevisning erfordras för att skadlig störning förelig- ger. Styrelsen noterar med tillfredsställelse att det därmed klarläggs att det inte är tillräckligt med att visa förekomsten av miljöfarlig verksamhet utan att det också krävs full bevisning för att verksamheten orsakat en störning i miljön.

Utredningen anser att det i regel inte torde möta några större svårigheter att bevisa förekomsten av miljöskada/störning. Detta torde vara att ta alltför lätt på problemet. I många sammanhang vet man nämligen ytterst lite om vad som utan störning får anses vara normalt i naturen. Ett gott exempel är de naturliga halterna av olika tungmetaller i grundvatten. Dessa halter är inte utforskade. De kan dessutom variera inorn vida gränser från plats till plats beroende på inverkan från olika berg- och jordarter. Därför kan det å ena sidan vara ytterst svårt att konstatera om någon störning verkligen föreligger från en närliggande miljöfarlig anläggning vilken an- vänder tungmetaller i sin verksamhet. Å andra sidan kan det för innehava- ren av den miljöfarliga anläggningen vara närmast omöjligt att motbevisa påståenden om att funna halter visar en störning i miljön. Exemplet med tungmetaller torde kunna mångfaldigas på flera andra områden.

Styrelsen vill framhålla som angeläget att bevislättnaden för den skadeli- dande inte drivs därhän att den som handhar miljöfarlig verksamhet (t.ex. en kommun som driver avloppsreningsverk) blir mer eller mindre utläm- nad åt godtycke. Som utredningen anför på s. 256 f bör det finnas ett konkret stöd för att skadeorsaken varit den påstådda och kan det inte vara tillräckligt bara med en hypotes även hypotesen förefaller mera närlig- gande än andra förklaringar.

På läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt är det svårt att konstatera säkert samband mellan ett sjukdomssymptom hos en människa och en påstådd förgiftningsorsak. Det förtjänar emellertid påpekas att motsatsen är ännu svårare att bevisa. I själva verket är det så att man beträffande en lång rad sjukdomssymptom inte kan utesluta att samband kan föreligga. Det kan således vara synnerligen svårt för den förment skadebringande parten att åstadkomma något hållbart försvar även i det fall att han är helt

• Sida 142
•  Original

oskyldig. Utredningens konstaterande att man på skadebringarens sida vanligen har de större utredningsresurserna gör egentligen ingen ändring i detta förhållande. Bland annat med hänsyn till nu nämnda omständigheter är det enligt styrelsens mening viktigt att det direkt i lagtexten anges att det påstådda orsakssambandet måste vara sannolikt redan i sig.

4.21 Svenska värmeverksföreningen:

I 2 5 i förslaget till miljöskadelag föreslås en lindring i kravet på bevisning om orsakssammanhang mellan skadegörande handling och skada. För- eningen ifrågasätter en sådan lindring. Vid den verksamhet som förening- ens medlemmar bedriver kan exempelvis sotutsläpp förekomma. Allt görs för att förhindra sådana olägenheter men olycksfall inträffar. Uppkommer härvid laekskador på bilar riskerar man att obehöriga anspråk kommer att framställas, om beviskravet lindras.

4.22 Miljöcentrum:

Ur vetenskaplig synpunkt sett är det nästan omöjligt att bevisa orsakssam- manhang mellan skadegörande handling och skada. Skadan uppkommer t. ex. i allmänhet lång tid efter exponering för ett skadligt ämne.

Genom kemiska analyser är det då oftast omöjligt att fastlägga graden av exponering för det skadegörande ämnet vid tidpunkten för skadans inträf- fande.

Som exempel på detta kan nämnas det s.k. Erstorpsmålet, som förra året avslutades efter flera månaders förhandlingar inför fastighetsdomsto- len i Linköping.

Flera bybor i byn Erstorp (Finspångs kommun) insjuknade våren 1977 i diverse svåra sjukdomssymptom. som de relativt snart härledde till dricks- vattnet — samtliga bybor hämtade sitt vatten från samma grundvattenma- gasin.

De misstänkte att grundvattnet hade förgiftats till följd av att industriav— fall hade dumpats i en grusgrop i byn hösten 1976 (grusgropen ägdes av kommunen och verksamheten i gropen drevs av ett kommunalägt grusbo- lag).

Omfattande analyser av grundvattnet kom dock till stånd först försom- maren 1978 genom Miljöcentrums försorg. Analysema visade på onormalt höga halter av vissa tungmetaller, cyanid. fenoler m.m. Halterna av dessa ämnen minskade radikalt efter det att grusgropen sanerades 1979. Logiskt sett tyder allt på att de onormala halterna i vattnet orsakades av de avfallsmassor som dumpats i gropen. Halterna bör också ha varit ändå högre alldeles efter dumpningstillfället.

Ur strikt vetenskaplig synpunkt sett går det dock aldrig att avgöra hur höga halterna var vid dumpningstillfället.

Ovanstående aktualiserar varför kravet på bevisning om orsakssamman- hang bör lindras vid krav på ersättning för miljöskada.

Vi delar därför tillfullo utredningens åsikt att det skall räcka med att orsakssammanhang "skäligen kan antas".

• Sida 143
•  Original

I sammanhanget erinrar vi också om att det i stor utsträckning är en ekonomisk fråga i vilken mån den skadelidande kan förebringa bevisnin- gen om orsakssammanhang. Vi återkommer till detta under rubriken rättshjälp.

5 Jämkning av Skadeståndsskyldigheten m.m.

5.1 F iskeristyrelsen: Fiskeriintendenten [ mellersta distriktet:

Fiskeriintendenten delar vad "utredningen” anför under punkt 7 samman- fattningen och införts under 8 5 lagförslaget beträffande solidarisk skade— ståndsskyldighet.

5.2 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Utredningen har valt att — vid sidan av en med skadeståndslagens bestäm- melse om solidariskt ansvar överensstämmande regel — närmare ange vad som skall beaktas vid bestämmandet av den slutliga fördelningen av skade- ståndet.

Den föreslagna regeln i 8 & 2 st. anknyter till den tidigare i Skadestånd VI framförda synen på den slutliga fördelningen och regressmöjligheterna.

Den föreslagna regleringen av det solidariska ansvaret bör, som ovan berörts, ses i belysning av lagförslagets 2 5. Med den lättnad av beviskra— vet som föreslås i 2 5 finns det emellertid en uppenbar risk för att den som framställer krav på ersättning enligt miljöskadelagen vänder sig till den som har ekonomiska resurser, även om denne endast i mindre mån med- verkat till skadan. Det solidariska ansvaret kan, om utformningen av bevisregeln i 2 & behålls oförändrad. få till följd att den som endast i mindre mån orsakat en skada i praktiken tvingas stå för det slutliga ansvaret på grund av att övriga skadevållare inte har ekonomiska möjligheter att svara för sin del. Regressmöjligheten är alltså inte en framkomlig väg i de fall där övriga skadevållare av någon anledning saknar förmåga att betala. Enligt riksförbundets bedömning kan regeln i förening med den tidigare behand- lade bevisregeln, komma att innebära en uppenbar risk för att den som har ekonomisk bärkraft av denna anledning tvingas betala en större del av skadeståndet än som eljest skulle ha varit fallet.

Enligt riksförbundets mening bör huvudprincipen vid den slutliga fördel- ningen av skadeståndet, såvitt avser det strikta ansvaret, vara att fördel- ningen sker med utgångspunkt från omfattningen av de immissioner som kommer från den hos var och en av de medverkande bedrivna miljöfarliga verksamheten.

Den av utredningen föreslagna regeln i 85 2 st. om fördelningen av skadeståndet synes i princip medge en rättvis fördelning mellan de ansvari- ga i det enskilda fallet.

Som även utredningen framfört, föreligger det emellertid inte några hinder mot att låta den allmännajämkningsregeln i 6 kap 2 & skadestånds- lagen verka även i miljöskadefallen. Ett konstaterande att skadestånd för

• Sida 144
•  Original

en viss skadevållare skulle framstå som oskäligt betungande kan enligt riksförbundets uppfattning leda till samma jämkning som den av utredning- en föreslagna regeln.

6 Särskilt om sprängskador

6.1 Justitiekanslern:

Enligt min mening som här synes sammanfalla med utredningens uppfatt- ning är det inte erforderligt att införa en särskild sprängskadelag.

6.2 Försäkringsinspektionen:

I utredningens uppdrag ingick också att utreda frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring mot sprängskador. Utredningen har, efter att ha över- vägt frägan, valt att inte förorda att en sådan försäkring införs. Inspektio- nen delar utredningens bedömning, på de av utredningen anförda grunder— na, att det inte föreligger tillräckligt starka skäl för att införa en obligato- risk försäkring på detta område. Utredningen har dock framlagt ett utkast till lag om sprängskadeförsäkring för den händelse att sådan försäkring skulle anses angelägen. Inspektionen har intet att erinra mot utkastets utformning i sig.

6.3 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Tidigare har det inte funnits några lagregler om ansvar speciellt för sprängskador genom kringflygande sprängsten. Utredningens förslag att nu i en särskild paragraf reglera dels frågan om ansvar för sprängstensska- dor, dels frågan om ansvar för annan verksamhet som medför särskild fara för explosion ligger i linje med vad som redan framförts om behovet av klara och enhetliga regler på det miljörättsliga området.

Utredningen har ingående diskuterat förutsättningama för att införa en obligatorisk ansvarsförsäkring för den som åtar sig sprängningsarbeten. Som utredningen påpekat. torde skakningsskador inte kunna omfattas av en sådan försäkring. Eftersom skadefrekvensen synes vara mycket liten vid övriga skador framstår behovet av en obligatorisk sprängskadeförsäk- ring som mycket begränsat. Riksförbundet delar den av utredningen in- tagna förstahandsståndpunkten att någon obligatorisk sprängskadeförsäk- ring inte bör införas.

6.4 Folksam:

Däremot anser Folksam att det inte för närvarande finns tillräckliga skäl att införa lagstiftning om obligatorisk försäkring mot sprängskador. Lag- reglerad försäkringsplikt bör förbehållas angelägna behov, framför allt på personskadeomrädet. Erfarenheterna, bl.a. i försäkringsbolagens skade- material, har inte visat att personskador i samband med sprängning utgör

• Sida 145
•  Original

någon frekvent skadetyp. Man kan anta att de fall som inträffar oftast får tillräckligt skydd genom det stränga skadeståndsansvar som förslaget till miljöskadelag innebär för fastighetsägare och entreprenörer.

6.5 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Med hänsyn till miljöskadelagens utformning och innehåll finner LRF i likhet med utredningen att det inte föreligger behov av en särskild lag för reglering av sprängningsskador.

6.6 Byggherreföreningen:

Föreningen instämmer i utredningens uppfattning. att någon obligatorisk sprängskadeförsäkring inte bör införas. Föreningen känner inte till något fall, där den skadelidande av ekonomiska skäl inte fått någon ersättning.

7 Preskription av skadestånd

7 .] Justitiekanslern:

Utredningen har föreslagit att preskriptionstiden för personskador till följd av vatten-, luft- eller markföroreningar eller annars genom kemisk eller fysikalisk inverkan skall vara på 25 år. Skälet härtill är att det med nuva- rande preskriptionstid på tio år från den skadegörande handlingen är möjligt att sådana skador i vissa fall inte uppenbarar sig inom preskrip- tionstiden. Ersättningsanspråket kan således vara preskriberat när skadan uppenbaras. Detta är givetvis från den skadelidandes synpunkt inte till- fredsställande. Å andra sidan har skadevållaren ett rimligt anspråk på att inte behöva sväva i ovisshet om eventuella anspråk under oskäligt lång tid. Möjligheterna att utreda orsakssamband blir också svårare ju längre tiden går. En avvägning av intressena måste här göras.

Enligt min mening möter stora betänkligheter mot att införa en 25-årig preskriptionstid. Frågan om preskriptionstider av denna längd har för inte så länge sedan behandlats av riksdagen, som därvid avvisade ett framlagt förslag om införandet av sådana. Några nya avgörande skäl att frångå detta ställningstagande från riksdagens sida har knappast presenterats. Om ändå en förlängning av preskriptionstiden anses böra övervägas bör tiden inte utsträckas längre än till 15 år, vilket även lagrådet i det tidigare lagstift- ningsärendet ansett vara den längsta preskriptionstiden som bör komma - ifråga (prop. l976/77:5 s. 245 f).

Ett spörsmål som bör övervägas är om det överhuvudtaget visat sig finnas ett verkligt behov av en förlängd preskriptionstid. Det synes inte närmare ha undersökts om det förekommit eller kan tänkas bli vanligt med fall där inte nuvarande preskriptionstid om tio år är tillräcklig.

Enligt min mening bör alltså någon ändring i preskriptionsbestämmel- serna inte göras. I vart fall bör längre preskriptionstid än 15 år ej komma i fråga.

Om det ändå anses erforderligt att införa en förlängd preskriptionstid

• Sida 146
•  Original

kunde det övervägas att införa en helt annan preskriptionsreglering. Ut- gångspunkten skulle vara tiden för skadans yppande och preskription skulle inträda kort tid därefter, förslagsvis tre år. Därutöver skulle gälla en absolut preskriptionsgräns exempelvis femton år efter den skadegörande

handlingen. En annan tänkbar möjlighet vore att låta skador av här avsett slag

ersättas genom ett sådant sekundärt fondsystem som utredningen ställt sig positiv till. .

Slutligen vill jag i denna del. därest preskriptionstidens längd utökas, föreslå att bestämmelserna härom begränsas till skador på grund av vat- ten-, luft- eller markförorening. Några bärande skäl att som utredningen föreslagit utöka tillämpningsområdet för en förlängd preskriptionstid till även andra områden har inte förebringats. Ett sådant förslag kräver att frågan ingående utreds. Jag vill också föreslå att därest preskriptionstidens längd utökas bestämmelserna härom tas in i miljöskadelagen och inte i preskriptionslagen. På så sätt markeras att det är fråga om ett undantag från eljest gällande regler om preskription.

7.2 Svea hovrätt:

Ehuru hovrätten anser sannolikt. att en förlängning av preskriptionstiden skulle få endast ringa praktisk betydelse, tillstyrker hovrätten i princip utredarens förslag. Med hänsyn till önskemålet om enhetlighet i lagstift- ningen förordar hovrätten emellertid att, efter mönster av atomansvarig- hetslagen, preskriptionstiden sätts till 20 år. Skäl kan vidare tala för att från denna lag överta även bestämmelsen om skyldighet att anmäla an- språk inom tre är.

7.3 Stockholms tingsrätt:

Som utredningen framhållit kan de nuvarande preskriptionsreglerna leda till obilliga resultat. En förlängning av preskriptionstiden är därför påkal- lad.

Behovet av en förlängd preskriptionstid gör sig gällande i sådana fall i vilka effekterna av en skadegörande handling visar sig lång tid efter det handlingen företogs. Det är lätt att ge exempel på situationer i vilka en preskriptionstid om 25 år från handlingen ter sig fullt motiverad. Det kan här räcka med att peka på det ofta använda exemplet med giftfyllda tunnor, vilka på grund av en felaktig eller t.o.m. lagstridig förvaring korroderar efter många år och som därefter långsamt läcker ut sitt innehåll till den omgivande marken. I ett sådant fall kan mycket allvarliga skador, vilka står i klart och tydligt samband med handlingen, konstateras efter så lång tid som 25 år eller mer. Det är inte orimligt att den som vållat skadan i ett sådant fall får bära ett ekonomiskt ansvar härför även om lång tid förflutit.

Man kan också med lätthet konstruera exempel på situationer i vilka de skadelidande visserligen har behov av en längre preskriptionstid än 10 år men i vilka det alltid framstår som rimligt att den vars verksamhet utpekas skall bära det ekonomiska ansvaret under så lång tid som 25 år. Man kan

• Sida 147
•  Original

som exempel ta det fallet, att ett företag inrättar sin verksamhet så att den enligt allmän uppfattning inte skall medföra några miljöriskcr. Efter ett antal år har vetenskapen funnit att ett visst ämne eller en viss koncentra- tion av ett ämne, i motsats till vad man tidigare ansett, kan ge upphov till allvarliga personskador på lång sikt. I ett sådant fall kan de skadelidandes intresse av en så lång preskriptionstid som 25 år inte utan vidare anses väga tyngre än företagets intresse av att eventuella ersättningsanspråk skall framläggas inom en rimligt kort tid.

1 de fall i vilka den ersättningsgilla skadan uppkommer samtidigt med eller kort efter den skadevållande handlingen föreligger inte något behov av en långvarig preskriptionstid. I sådana fall kan t.o.m. den nuvarande tioåriga preskriptionstiden anses vara sakligt omotiverad.

När man överväger frågan om en förlängning av preskriptionstiden för fordringar på grund av miljöskador måste man också beakta att båda parter i en skadeståndstvist kan drabbas av stora bevissvårigheter när det förflutit en lång tid mellan den handling som utpekas och iakttagandet av den aktuella skadan. Risken för att en skadeståndstalan avgörs mer av rent processuella än av faktiska förhållanden torde öka avsevärt ju längre tid som har gått sedan den åberopade handlingen vidtogs. En annan omstän- dighet som bör beaktas i detta sammanhang är att det innebär en stor olägenhet. inte minst ur försäkringssynpunkt, för den som bedriver en miljöfarlig verksamhet att eventuella skadeståndskrav inte preskriberas som andra fordringar efter 10 år. Betydelsen av att preskriptionstiden förlänges minskar också därigenom, att det i ökad omfattning kommer att inträffa att det inte finns någon som kan ställas till ansvar för en skadegö- rande handling.

Tingsrätten är positiv till en förlängning av preskriptionstiden för ford— ring på grund av personskada som orsakats av miljöfarlig verksamhet.

Emellertid bör det av de skäl som anförts ovan enligt tingsrättens me- ning finnas en regel som förhindrar att en skadelidande framställer sitt krav lång tid efter det att han vet att en skada föreligger och vem som vållat den. Tingsrätten tillstyrker därför att preskriptionstiden utsträcks till 25 år men att man också föreskriver att anspråk skall framställas inom viss kortare tid, förslagsvis tre år, från det den skadelidande fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet borde ha fått vetskap om skadan och om vem som vållat den.

Tingsrätten vill i detta sammanhang peka på en svårighet som kan uppkomma vid tillämpningen av preskriptionsregler på miljöskadeområdet oavsett om preskriptionstiden är 10 eller 25 år. Det gäller frågan om när preskriptionstiden börjar löpa beträffande anspråk som grundas på att en skada orsakats av en fortlöpande verksamhet. Man kan som exempel ta en person som under tjugo års tid arbetat i en miljö som är ovanligt störd av buller och avgaser från omgivande trafik. Nio år efter det han slutat sitt arbete konstateras att han lider av skador, vilka kan hänföras till den olämpliga arbetsmiljön. Av de tjugo år under vilka han utsatts för den miljöfarliga verksamheten ligger alltså 19 före den tioårsperiod, som enligt nu gällande regler utgör preskriptionstiden. Frågan om skadeståndskravet skall anses preskriberat till 19/20 eller om preskriptionstiden skall räknas

• Sida 148
•  Original

från den dag den skadelidande lämnade sitt arbete synes inte ha behandlats i doktrin eller praxis. Problemet aktualiseras närmast av den föreslagna lydelsen av 3 å i förslaget till lag om ändring i preskriptionslagen. Enligt denna skall preskriptionstiden räknas från dagen för den skadegörande handlingen. En sådan dag låter sig ofta inte bestämmas när det gäller skador på grund av miljöfarlig verksamhet.

Utredningens förslag att den längre preskriptionstiden bör tillämpas också på äldre skadeståndsfordringar, om dessa inte är preskriberade när lagstiftningen träder i kraft, kan ej godtas av tingsrätten. De skäl som åberopas härför är föga övertygande och kan inte uppväga de olägenheter som skulle följa av en sådan ordning. Den retroaktiva effekten av en sådan ordning kan kritiseras på principiella grunder. Tingsrätten vill dessutom peka på de försäkringsmässiga problem som synes uppkomma. Försäk- ringspremierna har hittills beräknats med utgångspunkt i en tioårig pre- skriptionstid. En förlängning av preskriptionstiden för redan uppkomna fordringar medför en förhöjd risk ur försäkringssynpunkt. Denna förhöjda risk måste kompenseras genom högre premier. Framtida försäkringstagare får därigenom erlägga skillnaden mellan den premie som borde ha utgått med hänsyn till en 25-årig preskriptionstid och den som betalats av de försäkringstagare som drabbas av förlängt skadeståndsansvar.

Tingsrätten anser således att de nya preskriptionsreglerna, oavsett om dessa får det innehåll utredningen föreslagit eller det som tingsrätten förordat, inte skall påverka skadeståndsfordringar som redan uppkommit.

7.4 Försvarets civilförvaltning:

Vad gäller den föreslagna ändringen i preskriptionslagen hyser civilförvalt- ningen viss förståelse för utredningens motiv härför, men ämbetsverket vill ändock ifrågasätta lämpligheten i att på detta skönsmässiga sätt — särskilt mot bakgrund av den föreslagna bevislättnaden — förlänga pre— skriptionstiden för vissa skadetyper. Civilförvaltningen får här bl.a. peka på att regeln kommer att medföra att man i framtida tvister tvingas att värdera muntlig bevisning som i sämsta fall rör upp till 25 år gamla minnesbilder. Värdet av sådan bevisning kan naturligtvis allvarligt ifråga- sättas.

Dessutom, kan det förväntas att i tvister som rör äldre förhållanden. svårigheter med att överhuvud förebringa bevisning kommer att uppstå. Visserligen kan det skriftliga materialet bevaras under lång tid. men erfa- renheten säger att ofta nog erfordras även muntlig bevisning till hjälp vid tolkningen av det skriftliga materialet. Civilförvaltningen får därför förorda en lO-årig preskriptionstid som — ur bevishänseende — även den kan vara alltför lång.

] likhet med vad som anförs i det till utredningen bifogade särskilda yttrandet vill civilförvaltningen även ifrågasätta om inte utredningen här gått utöver dess direktiv i och med att även produktskador skulle komma att omfattas av den förlängda preskriptionstiden.

• Sida 149
•  Original

7.5 Statens järnvägar:

Medan de i förslaget till miljöskadelag upptagna reglerna om strikt ansvar och om bevisning väsentligen innefattar uttryck för betraktelsesätt som redan satt sin prägel på rättspraxis avser förslaget till ändring i preskrip- tionslagen ett djupt och till sina praktiska verkningar svåröverskådligt ingrepp i gällande rätt.

Att den som ådragit sig skada på sin hälsa inte bör vara avskuren från rätt till ersättning därför att skadan inte visat sig —— och ersättningskravet därmed inte kunnat göras gällande — förrän efter utgången av den för fordringar i allmänhet gällande preskriptionstiden om tio år, därom torde några meningsskiljaktigheter knappast råda. Det är emellertid inte förden- skull givet att den skadelidandes intresse bör tillgodoses genom en förläng- ning av preskriptionstiden.

Såsom utredningen framhåller tillgodoser preskriptionsinstitutet också väsentliga intressen på gäldenärssidan. Även vad som brukar benämnas allmänna omsättningens intresse kan åberopas för preskriptionsinstitutet. Rättstrygghcten i största allmänhet förutsätter att ingen skall behöva räkna med skulder som inte blir föremål för krav inom tid då det fordringsgrun- dande förhållandet enligt allmänna betraktelsesättet ännu kan sägas bevara en naturlig och obruten anknytning till nuet. Man kan i preskriptionsinsti- tutet spåra en omsorg om stabiliteten i rättslivet nära besläktad med den som på ett annat rättsområde ligger till grund för institutet hävd.

Det utmärkande för de nu aktuella miljöskadorna — och vissa produkt- skador —- är deras natur av först efter lång tid uppträdande biverkningar av förfaranden som inte behöver ha varit otillåtna — i många fall tvärtom uppfattats som nyttiga — då de förekom. Vad som mera än annat framkal- lar de problem som utredningen haft att överväga är svårigheten, ofta omöjligheten, att förutse dessa biverkningar. Utredningen anför själv —- på tal om adekvanskravet (s. 165) - att teknikens utveckling gett möjlighet att urskilja orsakssammanhang som tidigare inte uppfattats och påvisa förut okända skademöjligheter. På tal om försäkrings- och fondlösningar framhåller utredningen att skadeutvecklingen är helt oviss (s. 240) och betecknar som ett särskilt bekymmer att man måste ta hänsyn till skade- verkningari en avlägsen framtid av orsaker som nu är ofullständigt utredda (s. 239). Frågan anmäler sig i detta perspektiv om inte själva karaktären av ”förorening” många gånger måste blir resultatet av en bedömning i retro- spekt i funktion av de först långt fram i tiden uppträdande skadebringande biverkningarna. Man synes också böra räkna med att över en period så lång som tjugofem år betraktelsesättet i fråga om vad som är att anse som ”störning” liksom beträffande vad som bör tålas med hänsyn till orts- och allmänvanligheten kan undergå förskjutningar som inte är möjliga att förut- se.

De sålunda berörda problemen, vilka utredningen åberopat som skäl till att inte nu förorda någon lösning inom ramen för ett försäkrings- eller fondsystem. blir inte mindre svåra att bemästra för företag och enskilda om de övervältras på dem inom ramen för en skadeståndsrättslig lösning.

1 perspektivet av en tjugofemårig preskriptionstid får man räkna med

• Sida 150
•  Original

avsevärda förändringar i den skadeståndsansvariges situation. När det gäller bolagen måste man sålunda hålla i minnet att många, framför allt mindre, kommer att avvecklas under perioden innan sådana omständighe- ter yppas som ger anledning att ta någon skadeståndsplikt i beräkning. Genom kallelse på okända borgenärer prekluderas därvid okända fordring- ar av den art det här är fråga om oberoende av preskriptionstidens längd. Detsamma sker vid upplösning av ekonomisk förening. Vidare kan dödsbo ta möjligheten till kallelse på okända borgenärer i anspråk för att frigöra sig från okända fordringar. Det kan antas komma att ske i större omfattning än hittills om utredningens förslag genomförs. ] samma mån som preklusions- förfarande är föreskrivet eller möjligt minskar naturligtvis värdet av pre- skriptionstidens förlängning. En inte helt obetydlig godtycklighet i verkan av det rättsskydd som eftersträvas med förslaget synes kunna blir följden härav. Situationen kan naturligtvis uppstå också under gällande kortare preskriptionstid men problemet får onekligen ett större omfång om pre- skriptionstiden förlängs till tjugofem år. Utredningen har inte behandlat frågan om möjligheten av ett försäkringsskydd till förmån för okända skadelidande oberoende av att fordringsrätten mot den skadeståndsansva- rige prekluderas.

Ett bolag kan under en tjugofemårsperiod undergå så avsevärda föränd- ringar med avseende på ändamål. verksamhetsformer, aktiekapital. ägar- intressen och annat att man kan ifrågasätta om det till sist bevarar mera än en ur aktiebolagsregistret härledd formell identitet med det bolag i vars verksamhet det förfarande förekom som åberopas till grund för skade- ståndsskyldigheten. Bolaget kan t.o.m. ha varit vilande under en icke obetydlig mellantid. Att vid bolagsöverlåtelse och fusion nödgas inväga risken av obestämbara latenta skadeståndsförpliktelser härrörande ur för- hållande så långt tillbaka som det enligt förslaget kan blir fråga om synes inte i alla delar väl förenligt med omsättningens intresse försåvitt inte tillfredsställande försäkringsmöjligheter erbjuds.

I fråga om försäkringsmöjligheter bör det observeras att försäkringsbe- hovet i varje enskilt fall måste bedömas mer eller mindre "in blanco" eller på måfå. Det typiska — det som nu försätter den skadelidande i ett så utsatt läge — är ju att det rör sig om inte bara okända och oförutsebara effekter med fördröjd utlösning utan kanske väl så ofta om förhållandevis tidiga effekter, vilkas samband med visst förfarande emellertid blir sanno- likt kanske först efter inemot tjugofem års ytterligare utveckling av veten- skap och teknik. Man kan befara att många företagare, framför allt sådana med mindre företag, kan komma att missta sig på sitt försäkringsbehov — avjust den ovisshet som gör försäkringsskyddet önskvärt.

Utredningen synes ha förbigått de inte alldeles okomplicerade spörsmål som sammanhänger med möjligheten av preskriptionsavbrott vid en för- längning av preskriptionstiden till tjugofem år. Antas utredningens förslag påkallar det i alla händelser översyn av bestämmelsen i 6 & preskriptionsla- gen.

Utredningen uttalar uppfattningen att de mycket sena krav som förläng- ningen av preskriptionstiden tar i sikte torde vara sällsynta (s. 245) och att man knappast har att räkna med någon nämnvärd ökning av ersättnings-

Prop.]985/86183

• Sida 151
•  Original

kraven ('s. 197). Det är svårt att se vad utredningen har för stöd för dessa antaganden, helst som utredningen samtidigt betonar att skadeutveckling- en är helt oviss (s. 240), vilketju f.ö. ingår som ett väsentligt element i de grundläggande motiven för lagstiftningen. Utredningen förmodar att be- vissvårigheterna också med de nya reglerna om bevisning kommer att vara så stora att antalet anspråk begränsas av den anledningen (s. 244). Skall något antagande göras om effekten av de nya bevisreglerna i funktion av preskriptionstidens förlängning är det snarare det motsatta. Den ökade svårigheten för en svarandepart att med försvarliga krav på tillförlitlighet förutse bevisläget i en rättegång är utan tvekan ägnad att exponera honom för påtryckningar till uppgörelse i svagt underbyggda saker vilket i sin tur lär bereda marken för en ökning av antalet anspråk. Exponeringen accen- tueras genom utredningens förslag till ändring i rättshjälpslagen i så motto som ändringen kan leda till en ökning av den totala rättegångskostnad en svarande riskerar om han tappar målet. I mål om produktskador kan en kärandepart därtill dra fördel av den omständigheten att en omfattande process kan hota att bringa produkten i vanrykte och omintetgöra dess marknadsvärde oberoende av utgången i målet. Man kan inte bortse från möjligheten att denna mekanism varit i verksamhet i mål som redan före- kommit i landet. Det vill förefalla som om utredningen bort i samman- hanget något närmare överväga innebörden för framtiden av en redan skönjbar tendens på sina håll till mindre väl underbyggd processföring i kärandeställning, stundom på gränsen till det chikanösa, i mål av hithöran- de beskaffenhet.

Det anförda synes leda till att en skadeståndsrättslig lösning sådan som utredningen föreslår inte utan allvarliga olägenheter låter sig infoga i per- spektivet av en tjugofemårig preskriptionstid. Vid övervägande av utred- ningens förslag är det svårt att komma ifrån att en lösning av ersättnings- rättslig konstruktion, dvs. någon form av försäkrings- eller fondlösning innefattar möjlighet till en ändamålsenligare reglering för tillgodoseende av "de skadelidandes ovedersägliga intresse att inte genom preskription bli utan reella förutsättningar att erhålla ersättning för miljö- och produktska- dor vid fördröjd utlösning eller vid fördröjd möjlighet till fastställelse av relevant orsakssamband.

7.6 Fiskeristyrclsen:

Utredningen föreslår en förlängd preskriptionstid för personskada till 25 år mot den nuvarande allmänna preskriptionstiden på tio år. Verkningama av en miljöfarlig verksamhet kan, som styrelsen anfört ovan, komma att visa sig först långt efter den skadegörande handlingen. Detta gäller dock inte bara personskador, som av utredningen exemplifieras med att man ätit kvicksilverförgiftad fisk, utan även sakskador såsom skada på fiskbestån- den. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har även påpekat skador genom s.k. psykisk immission som drabbat fiskarna genom köpmotstånd. Fiskeristyrclsen anser därför i likhet med fiskeriintendenten i östra distrik- tet att den förlängda preskriptionstiden bör gälla också skada på enskilt och allmänt frskeintresse.

• Sida 152
•  Original

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet:

Vad sedan anföres av "utredningen" under punkt 6, sammanfattningen, att många miljöskador, särskilt genom föroreningar, framträder långt efter den skadegörande handlingen. är en företeelse vilken är till stor förtret i vad avser frskefrågor speciellt i samband med överutsläpp. Exempelvis händer det att en industri gör ett överutsläpp i samband med reproduk- tionstiden för ett begärligt fiskslag, inom vilket en hel årsklass vilken är under romutvecklingsstadiet kan slås ut. Fiskarna märker inte denna skada förrän om 3 a 4 år, då årsklassen ifråga är fångstbar. Ofta kamoufleras sådana utsläpp i det att utsläppen som inte har med naturliga fluktuationer att göra, kanske inte upptäcks förrän långt senare i samband med statistik- sammanställning o. dyl. "Utredningen" tar här upp frågan om preskriber- ing och föreslår en preskriptionstid på 25 år räknat från den skadegörande handlingen i vad gäller främst personskador. Här kan tänkas, att man, där det inte direkt gäller personskador, inför differentierade tider i anslutning till bedömd tidsmöjlighet att upptäcka uppkommen skada eller i varje fall får processuell möjlighet att göra en sådan bedömning beroende på om- ständigheterna från fall till fall.

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet:

En annan förändring av värde är förlängningen av preskriptionstiden till 25 år. Många effekter som orsakas av t.ex. anrikning i sediment eller biota kan ge utslag i form av påtagliga skador först efter lång tid.

Fiskeriintendenten i östra distriktet:

Eftersom det ofta kan ta lång tid innan en. miljöskada framträder i full utsträckning bör föreslagen ändring av preskriptionslagens 3 & gälla även miljöskada på enskilt eller allmänt fiskeintresse. Preskriptionstiden för sådan skada bör vara 25 år.

7.7 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Välbetänkt är också förlängningen av preskriptionstiden från 10 till 25 år. Detta är värdefullt, eftersom vissa sjukdomar som orsakas av miljöfak- torer. t. ex. cancer. framträder först efter lång tid. '

Skiljaktig mening:

Utredningen föreslår en förlängning av preskriptionstiden från 10 till 25 år. En sådan preskriptionstid finns inte i något annat civilrättsligt samman- hang. Det kan ej vara Välbetänkt med en sådan specialbestämmelse. Läns- styrelsen ställer sig därför tveksam till denna förlängning.

• Sida 153
•  Original

Skånes handelskammare:

Handelskammaren ställer sig avvisande till en förlängning av preskrip- tionstiden till 25 år. Utredningen har enligt kammarens mening inte redovi— sat något godtagbart skäl för en så kraftig förlängd preskriptionstid. Någon motsvarighet finns inte inom något annat lagstiftningsområde. Snarare har tendensen varit att förkorta den tidigare gällande tioårspreskriptionen. Förutom de ökande kraven på dokumentation och uppgiftshantering som drabbar företagen är risken stor att i stort sett all personal vid företagen omsätts under perioden, vilket leder till att eventuella skadeståndsfrågor kommer att få handläggas av personer som saknar varje egen kännedom om frågan.

7.8 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet delar utredningens uppfattning om behovet av förlängd pre- skriptionstid vid personskada. Den föreslagna ändringen i preskriptionsla- gen begränsas emellertid inte till skadeståndsfordringar enligt den föreslag- na miljöskadelagen utan avser även annan kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan. Förslaget innebär alltså dessutom att en längre preskriptionstid införs bl.a. på produktansvarsområdet. Med hänsyn till vad utredningen utvecklat angående försäkrings- och fondlösningar och till att det inte föreligger någon särskild lagstiftning på produktansvarsområdet är det enligt samfundets mening riktigast -— från såväl principiell som praktisk synpunkt — att frågorna angående preskriptionstid och utformningen av ersättningssystemet i dessa delar blir föremål för övervägande i ett sam- manhang. Samfundet föreslår därför att frågan om preskriptionstidens förlängning får anstå tills vidare i avvaktan därpå.

Skulle likväl en regel om förlängd preskriptionstid redan nu införas, bör den på sätt som anvisades i proposition 1979/802119 om preskriptionslag m.m. (s. 42) införas i miljöskadelagen och begränsas att gälla ersättning enligt denna.

Utredningen föreslår vidare att den längre preskriptionstiden skall till- lämpas också på äldre skadeståndsfordringar, om dessa inte är preskribe- rade när lagstiftningen träder i kraft. Samfundet motsätter sig utredningens förslag att den förlängda preskriptionstiden ges retroaktiv verkan. Samfun- det är principiellt motståndare till retroaktivitet i lagstiftningen. Det är en för rättsordningen och det ekonomiska livet grundläggande förutsättning att effekter och risker av en handling skall tillförlitligt kunna bedömas på grundval av de rättsregler som gäller när rättshandlingen företas. Effekter- na av den av utredningen nu föreslagna retroaktiva förlängningen av pre- skriptionen för företag och andra som bedriver eller bedrivit verksamhet som omfattas av lagförslaget är svåra att överblicka. Det får ses som en brist i utredningen att denna fråga inte alls blivit belyst. Det av utredningen anförda skälet för retroaktivitet att det "i annat fall skulle dröja tio år innan reformen alls får betydelse och tjugofem år innan den får full effekt” (s. 200) kan inte anses tillräckligt bärkraftigt för ett så drastiskt ingrepp i existerande rättsförhållanden.

• Sida 154
•  Original

7.9 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Som utredningen framhållit kan skäl tala för en förlängning av preskrip- tionstiden när det gäller sådana personskador vid vatten-, luft- och mark- föroreningar som är av den arten att det ej — när de visar sig — är uppenbart att de orsakats av viss miljöfarlig verksamhet. Här avses per- sonskador som orsakats av långtidsverkande faktorer. En förlängning av preskriptionstiden är emellertid i sig inte någon garanti för att den som drabbats av en miljöskada alltid erhåller ersättning för denna. Särskilt mot slutet av preskriptionstiden kan svårbedömda bevissituationer uppkomma. Även i övrigt torde det vara förenat med komplikationer att införa en förlängning av preskriptionstiden. Den av utredningen föreslagna preskrip- tionstiden 25 år är i sig en mycket lång tid. Som jämförelse kan nämnas att läkemedelsförsäkringen, som berör ett näraliggande område, har en pre- skriptionstid av 15 år.

Lagrådets uttalande i samband med arbetet på en ny preskriptionslag (prop. 1976/77:5) om en lS-årig preskriptionstid på detta område bör även framhållas i detta sammanhang. En förlängning kan framstå som motiverad när det gäller kemiska produkter som är biologiskt verksamma och där skadan kanske visar sig först lång tid efter det att den miljöfarliga verksam- heten eller den skadliga inverkan upphört. Vid momentana skador eller om skadorna orsakas av plötsliga utsläpp är förutsättningama annorlunda; i dessa fall saknas anledning att frångå den nu gällande 10-åriga preskrip- tionstiden. Förslaget att införa en tjugofemårig preskriptionstid framstår därför enligt riksförbundets mening som alltför långtgående. Riksförbun- det vill nedan framhålla vilka svårigheter som. allmänt sett, kan vara förenade med en förlängning av preskriptionstiden.

För att en förlängning av preskriptionstiden skall vara meningsfull från allmän synpunkt är det en förutsättning att den skadelidande, särskilt i detta fall anspråk på skadestånd framställs mot slutet av preskriptionsti- den, har möjlighet att styrka förekomsten av en störning och ett orsaks- samband mellan störningen och skadan. En alltför lång preskriptionstid medför således betydande bevisproblem. Även med en bevisregel som den som föreslagits i 2 & uppkommer betydande svårigheter.

En frågeställning som knyter an till den av utredningen upptagna frågan om en försäkrings- eller fondlösning, såvitt avser möjligheterna att garan- tera dcn skadelidande rätt till ersättning, är vilket skydd den skadelidande har om det skadevållande företaget har den särskilda miljöskadeförsäkring som för närvarande kan tecknas. Enligt den rådande principen på detta område krävs för att försäkringen skall ersätta miljöskador att försäkringen gäller när skadan anmäls (claims made). En försäkringslösning enligt den- na modell ger enligt de förutsättningar som gäller idag. ett skydd endast så länge som det skadevållande företaget består och betalar försäkringspre-l mien; försäkringsskyddet gäller i dessa fall således inte anspråk som fram- ställs först efter det att ett företags verksamhet och premiebctalning upp- hört. .

De konventionella försäkringslösningar (ansvarsförsäkringar) som idag finns på företagsförsäkringens område täcker endast en del av de risker

Prop .1985/86z83

• Sida 155
•  Original

som finns med i bilden vid miljöfarlig verksamhet. Ansvarsförsäkringen täcker således endast plötsliga och oförutsedda händelser, t.ex. skada genom plötsligt utströmmande gas.

En utvidgning av den konventionella ansvarsförsäkringen så att den skulle omfatta även skador uppkomna genom långtidspåverkan är av åt- skilliga skäl svår att genomföra. Den särskilda miljöskadelörsäkringcn står emellertid till buds. Med nödvändighet, bl.a. av hänsyn till kravet på erforderlig fondbildning för framtida fullgörande av gjorda åtaganden, blir premiekostnaderna för denna försäkring betydande. Rent allmänt kan så— gas att en måttlig förlängning av preskriptionstiden medför en avsevärd premiehöjning; i vissa fall kan det bli uppenbara svårigheter att överhuvud- taget nå en försäkringslösning.

Varje försäkringsgivare måste gardera sig för det ersättningsansvar som i en oviss framtid kan uppkomma på grund av den verksamhet som drivits under den tid försäkringarna varit i kraft. En annan praktisk svårighet är att en försäkringstagare som driver viss verksamhet inte torde vara beredd att erlägga någon nämnvärd premie för en verksamhet som han — måhän— da med stöd av de miljövårdande myndigheterna -— ej upplever som sär- skilt riskabel. Konsekvensen härav blir lätt att försäkringar endast tecknas av sådana företag där en miljöskaderisk bedöms kunna föreligga och ej av andra. Miljöskaderiskpremierna tenderar därför att bli så höga att de verkar avskräckande för andra verksamheter där miljöskaderisken kanske finns — men ej ter sig sannolik med hänsyn till vad som vid den tiden är känt.

Den föreslagna preskriptionsregeln avser personskador. Emellertid är — enligt förslaget — regeln inte begränsad till skadeståndsfordran enligt mil- jöskadelagen utan den avser även annan kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan. Denna utvidgning innebär i praktiken ett införande av en längre preskriptionstid på såväl arbetsskade- som produktansvarsområdet. Även om miljörätten har åtskilliga beröringspunkter med andra områden, anser riksförbundet det vara otillfredsställande att i samband med en utredning i fråga om en mycket begränsad del av skadeståndsrätten införa en inom hela denna generellt verkande preskriptionsregel utan att ha belyst vilka konsekvenser en sådan utvidgning skulle medföra inom områden som ej varit "föremål för utredningens analys.

Mot bakgrund av vad utredningen anfört i avsnittet angående försäk- rings- och fondlösningar och med beaktande av att det inte föreligger någon särskild lagstiftning på produktskadeområdet framstår det som na- turligt att i ett sammanhang söka lösa de frågor som är gemensamma på dessa båda områden. Det bör framhållas att uppkomstmekanismcn kan vara densamma vid nu angivna produktansvarsskador som vid miljöska- dor.

Från såväl principiell som praktisk synpunkt framstår det som lämpligt att överväganden i dessa nu nämnda frågor bör ske gemensamt. Starka skäl talar därför enligt riksförbundets mening för att frågorna om preskrip- tionstid och utformningen av ett ersättningssystem på förevarande område blir föremål för lagstiftarens överväganden i ett sammanhang.

Det sagda innebär således inte något hinder mot att med bibehållande av

• Sida 156
•  Original

IO-årspreskriptionen införa miljöskadelagen vid den tidpunkt som föresla- gits.

Under alla förhållanden är riksförbundet av den uppfattningen att utred- ningen borde ha närmare berört vilka miljörättsliga regler som gäller på kontinenten samt undersökt frekvensen av anmälda miljöskadefall under sista hälften av den gällande preskriptionstiden i några representativa länder och de ekonomiska följderna av den gällande lagstiftningen. I t.ex. Frankrike. Belgien och Holland är den skadeståndsrättsliga preskriptions- tiden i allmänhet 30 år och, såvitt riksförbundet vet, hari dessa länder ett mycket begränsat antal miljöskadeanspråk framställts.

Riksförbundet vill slutligen ifrågasätta lämpligheten av att — såsom fö- reslås i övergångsbestämmelsema — låta den nya regeln bli tillämplig även på skador som inträffat före den nya lagens ikraftträdande.

7.10 Folksam:

Folksam delar utredningens uppfattning att det ur de skadelidandes syn- punkt är skäligt med en utsträckt preskriptionstid för berörda miljö- och produktskador. Från försäkringssynpunkt kommer dock den långa pre- skriptionstiden att innebära viss kostnadsökning för berörda försäkringar. Också för industrier och andra verksamheter som kan orsaka skada av detta slag innebär 25 års preskriptionstid komplikationer. Å andra sidan medför den långa tiden svårigheter för den skadelidande att styrka orsaks- sambandet när det gäller mycket sena skador. Även om intresset att ge skadelidande bästa möjliga skydd är mycket starkt måste kostnaderna och övriga komplikationer uppmärksammas vid utformningen av den nya preskriptionsregeln.

7.11 Försäkringsjuridiska föreningen:

Utredningens förslag att förlänga preskriptionstiden till 25 år från den skadegörande handlingen för skador orsakade av vissa föroreningar samt genom kemisk och liknande inverkan kan inte godtas. I och för sig är det givetvis angeläget att en skadelidande får ersättning för liden skada. Det torde emellertid vara ytterligt svårt att efter så lång tid som 25 år med säkerhet fastlägga skadeorsaken. Mot bakgrund av den lindrade bevisbör- dan synes det blir en överhängande risk för att fel person ådöms skade- ståndsansvar. Vidare torde bestämmelsen erfordra en mycket omfattande arkivering av bevismaterial för att kunna utreda och belysa skadeståndsan- språk i en avlägsen framtid. Det kan också leda till oacceptabla resultat exempelvis 'i de fall ett kemiskt preparat enligt noggranna forskningar betecknats som ofarligt men forskningarna efter 24 år befrnnes oriktiga.

I specialmotiveringen till 3 5 första stycket förslaget rörande ändring i preskriptionslagen anför utredningen (sid. 287 m) att om det i något fall skulle vara tvistigt om orsaken till skadan är sådan som bestämmelsen anger så får det anses vara den skadelidandes sak att "styrka" sitt påståen- de om att den längre preskriptionstiden skall gälla. Uttalandet framstår som svårförståeligt och svåri'örenligt med tillämpningen av den föreslagna

• Sida 157
•  Original

bevisregeln i 2 & förslaget till miljöskadelagen. .Om det alltså enligt utred- ningens nyssnämnda uttalande skulle vara tvistigt att en personskada uppkommit till följd av exempelvis förorening, så kan således inte den ersättningskrävande räkna med att bestämmelsen om det betydligt sänkta beviskravet i 2 & i den föreslagna miljöskadelagen skall tillämpas utan här har den ersättningskrävande att i vanlig ordning fullt ut styrka sitt påståen- de om att luftföroreningen i fråga har förorsakat personskadan.

Det är värt att observera att utredningen föreslår att för alla vid lagens ikraftträdande icke preskriberade skadeståndsanspråk skall den längre preskriptionstiden gälla samtidigt som utredningen påpekar att en lag ej får ha retroaktiv verkan. Sådan verkan är precis vad som blir effekten av det framlagda förslaget.

7.12 Sveriges industriförbund:

Speciellt starka invändningar kan resas mot förslaget om preskriptionsti- dens förlängning till tjugofem år, vilket också innefattar förslag om en genomgripande förändring av produktansvaret till följd av kemisk — eller fysikalisk-kemisk inverkan. Att samtidigt föreslå en i lag reglerad generell lindring av beviskraven till förmån för skadelidande i de ofta mycket komplicerade orsakssammanhang, som gäller här, ger sammantaget lagför- slaget en anmärkningsvärt stark prägel av godtycke.

Produktansvarskommitténs förslag till lagstiftning (SOU l979:79, ”Pro- duktansvar II”) innehöll bl.a. en särskild preskriptionsregel. Betänkandet har som bekant inte lett till någon lagstiftning. Justitiedepartementet har uttalat att man avser att invänta motsvarande lagstiftningsarbete inom Europeiska Gemenskapen. Lagstiftningsarbete avseende produktsansvar pågår också i enskilda länder. Rättsutvecklingen i fråga om ansvar för skador orsakade av produkter med skadebringande egenskaper är således mycket osäker. Att under sådana förhållanden införa en särskild, svensk preskriptionsregel för vissa produktskador förefaller förhastat. Den ak- tuella situationen är tillräckligt skäl för att avföra frågan om preskription för produktskador, som dessutom inte omfattas av direktiven, från det föreliggande förslaget. .

Preskriptionsfrågan för produktansvar måste bedömas i sin helhet i - samband med att man tar ställning till hela produktansvarsfrågan.

Förslaget att förlänga preskriptionstiden för miljöskador är otillfredsstäl- lande underbyggt. Det är utomordentligt väsentligt att svensk lagstiftning beträffande preskription ur konkurrenssynpunkt harmonierar med utlan- dets motsvarande lagstiftning.

7.13 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

LRF delar utrcdtringens uppfattning att behov av förlängd preskriptionstid kan föreligga vid miljöskador. Emellertid innebär utredningens förslag till ändring av preskriptionslagen att preskriptionstiden förlängs också för skadetyper utanför miljskadeområdct. Effekten härav har inte redovisats i

• Sida 158
•  Original

betänkandet. Mot denna bakgrund anser LRF inte att utredningens förslag om förlängd preskriptionstid bör genomföras.

7.14 Byggherreföreningen:

Förslaget om den till 25 år förlängda preskriptionsfristen får knappast någon praktisk betydelse för byggnadsverksamhet, eftersom den endast avser personskador, som beror på störningar av en typ, som byggnads- verksamhet ej framkallar. Föreningen är emellertid kritisk gentemot den föreslagna förändringen dels beroende på att fristens längd tycks ha be- stämts synnerligen skönsmässigt. dels beroende på att den föreslås att gälla retroaktivt.

7.15 Stockholms kommun: Stadskansliets juridiska avdelning:

Utredningens förslag att förlänga preskriptionstiden till 25 år från den skadegörande handlingen för skador orsakade av vissa föroreningar samt genom kemisk och liknande inverkan kan inte godtas. I och för sig är det givetvis angeläget att en skadelidande får ersättning för liden skada. Det torde emellertid vara ytterligt svårt att efter så lång tid som 25 år med säkerhet fastlägga skadeorsaken. Mot bakgrund av den lindrade bevisbör- dan synes det bli en överhängande risk för att fel person ådöms skade- ståndsansvar. Vidare torde bestämmelsen erfordra en mycket omfattande arkivering av bevismaterial för att kunna utreda och belysa skadeståndsan- språk i en avlägsen framtid. Det kan också leda till oacceptabela resultat exempelvis i de fall ett kemiskt preparat enligt noggranna forskningar betecknats som ofarligt men forskningarna efter 24 år befinnes oriktiga.

I specialmotiveringen till 3 & första stycket förslaget rörande ändring i preskriptionslagen anför utredningen (sid. 287 m) att om det i något fall skulle vara tvistigt om orsaken till skadan är sådan som bestämmelsen anger så får det anses vara den skadelidandes sak att "styrka" sitt påståen- de om att den längre preskriptionstiden skall gälla. Uttalandet framstår som svårförståeligt och svårförenligt mcd tillämpningen av den föreslagna bevisregeln i 2 & förslaget till miljöskadelagen. Om det alltså enligt utred- ningens nyssnämnda uttalande skulle vara tvistigt att en personskada uppkommit till följd av exempelvis luftförorening, så kan således inte den ersättningskrävande räkna med att bestämmelsen om det betydligt sänkta beviskravet i 2 & i den föreslagna miljöskadelagen skall tillämpas utan här har den ersättningskrävande att i vanlig ordning fullt ut styrka sitt påståen- de om att luftföroreningen i fråga har förorsakat personskadan.

Det är värt att observera att utredningen föreslår att för alla vid lagens ikraftträdande icke preskriberade skadeståndsanspråk skall den längre preskriptionstiden gälla samtidigt som utredningen påpekar att en lag ej får ha retroaktiv verkan. Sådan verkan är precis vad som blir effekten av det framlagda förslaget.

• Sida 159
•  Original

7.16 Svenska byggnadsentreprenörföreningen: Prop. 1985/86: 83

Den generella förlängning av preskriptionstiden som här föreslås går enligt föreningens uppfattning för långt. Den föreslagna preskriptionstiden om tjugofem år kan endast vara sakligt motiverad i sällan förekommande undantagsfall. I övrigt är förslaget orimligt. Konsekvenserna av en sådan förändring är svåröverblickbara särskilt kombinerad med en bevislättning. En förändring på föreslaget sätt måste ovillkorligen återverka i såväl standardavtal som på byggkostnaderna.

7.17 Svenska kommunförbundet:

Utredningen föreslår införande av en 25-årig preskriptionstid för person- skada till följd av vatten-, mark- och luftförorening samt kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan. ! den föreslagna lagtexten anges också klart vilken utgångspunkt som ska gälla för preskriptionstidens beräkning. Sist- nämnda klarläggande är naturligtvis bra men den föreslagna 25-årstiden inger starka betänkligheter. Styrelsen är väl införstådd med att en pre- skriptionstid på 10 år från den skadegörande handlingen kan medföra rättsförlust för den som drabbas av miljöskada, eftersom lång tid kan förtiyta innan skadan visar sig. Dessa fall torde dock vara ytterligt sällsyn- ta. Risken för den skadelidandes rättsförlust måste också trots allt vägas mot de betydande nackdelar som en förlängning av preskriptionstiden kommer att medföra. Att vi i vår lagstiftning sedan långliga tider haft en preskriptionstid på högst 10 år är ju inte något som förekommit utan anledning. De skäl som funnits för en lO-årig preskriptionstid är gångbara än idag och de gör sig gällande även på miljöskadeområdet. Det får anses närmast ogörligt att med tillräcklig grad av säkerhet föra bevisning om vad som hänt för exempelvis 24 år tillbaka. Man kan också befara att behövliga utredningar i dylika "gamla" rättegångar skulle föranleda oerhört stora kostnader.

Styrelsens inställning till en 25-årig preskriptionstid påverkas naturligt- vis också av den föreslagna lättnaden i beviskravet. Kombinationen av dessa två lagändringar uppfattar styrelsen som mycket riskabel.

Risken för att den skadelidande drabbas av rättsförlust vid en fortsatt lO-årig preskriptionstid kontra olägenheterna av en förlängd preskriptions- tid utgör ett dilemma som är svårt att finna någon lämplig lösning på. Styrelsen anser emellertid att övervägande skäl talar för att en 25-årig preskriptionstid inte bör införas.

7.18 Landsorganisationen i Sverige (LO):

LO vill kraftigt understryka behovet av en utsträckt preskriptionstid för fördröjda skadeföljder på grund av arbetsmiljöpåverkan. Våra erfarenheter de sista åren på arbetsmiljöskadornas område, t.ex. påverkan av asbest och lösningmedel, pekar på att vi har att vänta skadefall där expositionen ligger långt tillbaka i tiden men där skadeföljderna uppkommer lång tid efter expositionens upphörande. Detta kan också förväntas bli fallet på 159

• Sida 160
•  Original

grund av påverkan av andra ämnen än de ovan nämnda. Motiven för en utsträckt preskriptionstid, nämligen en rimligare avvägning mellan den skadelidandes och skadevållarens intressen än det de nuvarande reglerna åstadkommer. har därför, enligt LO:s mening, riktigt bedömts av utred- ningen.

Emellertid har övergångsbestämmelscrna fått en olycklig utformning. LO vill särskilt peka på följande förhållande. Trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA) övertog från och med 1974 alla fordringar på skade- stånd som kunde riktas mot en arbetsgivare. Detta betyder, att alla arbets- skador som yppats efter 1974 regleras enligt TFA-försäkringen. Detta betyder i sin tur att enligt de nu gällande preskriptionsreglerna, inga skadestånd på grund av arbetsolycksfall eller arbetssjukdom kan resas efter 1984. Även om de föreslagna ändringarna i preskriptionslagstiftning- en hinner träda i kraft före detta datum blir de föreslagna reglerna ett slag i luften.

För att kunna uppfylla betänkandets intentioner bör därför övergångs- bestämmelsema ändras så att reglerna får retroaktiv verkan.

I ett avseende bör lagrummets (3 .5 preskriptionslagen) lydelse omforrnu- leras och preciseras. Utgångspunkten för beräkning av den tjugofemåriga preskriptionstiden sägs vara den skadegörande handlingen eller, vid under- låtenhet, den dag en viss åtgärd borde ha vidtagits. Emellertid är det beträffande den ifrågavarande skadetypen oftast omöjligt att ange någon specifik skadehändelse eller underlåtenhet. Det som framförallt utmärker skadeorsaken för ifrågavarande skadeföljder är, att den skadelidande un- der lång tid exponerats för ett visst (eller för vissa) ämne/ämnen och att det just är den långvariga expositionen som till sist får viss skada till följd. Inte ens tidpunkten för skadeföljdens inträdande är alltid möjlig att ange. Det är därför nödvändigt att ytterligare precisera vad som avses med ”skadehän- delse". Ett tänkbart alternativ vid fördröjda skador är att räkna preskrip- tionstiden från expositionens upphörande.

7.19 Miljöcentrum:

Flera av de mål Miljöcentrum har varit involverat i har aktualiserat beho- vet av en förlängd preskriptionstid. Vi anser liksom utredningen att 25 år är en lämplig preskriptionstid beträffande personskada till följd av vatten-. luft- eller markförorening.

Vi ifrågasätter dock det lämpliga i att i alla andra situationer ha en preskriptionstid på 10 år, som föreslagits av utredningen.

Vi erinrar om att det kan ta uppemot 5 år innan t. ex. nedgrävda gifttun- nor rostat sönder så att deras innehåll frigörs till omgivningen och bl.a. förorenar grundvatten. Det kan sedan ta flera år innan förorenat grundvat- ten når dricksvattentäkter, som t.ex. används för vattning av djur och sedan ytterligare några år innan djurägaren kan härleda eventuella skador hos djuren till förorenat vatten.

I en sådan situation överskrids lätt preskriptionstiden 10 år. På samma sätt kan preskriptionstiden överskridas, om vattnet används

• Sida 161
•  Original

för bevattning av grödor, innan den drabbade inser sammanhanget mellan förorenat grundvatten och växtskada.

Vi föreslår sålunda en preskription på åtminstone 15 är vad gäller ersättning för skada på växter och djur. Vad gäller övriga typer av skador delar vi däremot utredningens uppfattning.

7.20 Sveriges villaägareförbund:

Skadeförloppet vid grundvattensänkning tar många år. En sänkning av grundvattennivån leder till sättningar i marken med åtföljande skador på byggnader m.m. Sättningsförloppet är dock utdraget. Efter ca 5 år har halva sättningen ägt rum. Först efter ca 25 år är hela sättningstörloppet avslutat.

Det behöver inte vara enbart angränsande fastigheter som drabbas av marksättningen. Beroende på olika geologiska förutsättningar kan även fastigheter som ligger flera hundra meter från t.ex. ett tunnelbygge drab- bas.

Det är vanligt att en grundvattensänkning uppstår i samband med arbe- tets utförande. Det är dock lika vanligt med en successiv avsänkning av grundvattnet genom läckage in i en befmtlig tunnel.

Även en liten grundvattensänkning kan medföra stora marksättningar. Ofta finns det flera samverkande orsaker till en grundvattensänkning.

Efter en tillfällig grundvattensänkning med åtföljande marksättning kan grundvattennivån ha återställts och det kan efteråt vara svårt att klarlägga orsakssammanhanget.

Med de anförda exemplen vill vi visa att det kan vara svårt för en fastighetsägare (ofta en lekman) att inom tio år från ett okänt skadetillfälle kunna konstatera att en grundvattensänkning har ägt rum, var och när den har ägt rum, om den fortfarande pågår, vem som är ansvarig, osv. Härför fordras omfattande och dyrbara utredningar av experter. Fastighetsägaren har normalt inte tillgång till sådana och tvekar inför kostnaden. Ett pro- blem i sammanhanget är också att utredningskostnaderna vid grundvat- tenskador ofta överstiger kostnaderna för att avhjälpa skadan. Vi yrkar därför att preskriptionstiden för sakskada till följd av grundvattensänkning skall vara tjugofem år, dvs. samma som gäller för personskada vid lång- samt skadeförlopp (förslag till ändring i preskriptionslagen 3 ä).

8 Processuella frågor m.m.

8.1 Justitiekanslern:

Genom ett tillägg till 25 & rättshjälpslagen vill utredningen markera att rättshjälpsnämnderna i dessa fall skall kunna visa större generositet än hittills. Förslaget i denna del är givetvis positivt för de skadelidande men jag vill mot bakgrund av min erfarenhet från handläggningen av medicinska mål varna för en okritisk generositet i denna del. Det måste tillses att en ökad generositet inte kommer att innebära att rättshjälp beviljas för utred- ning i fall då utsikterna att nå resultat med undersökningarna framstår som

• Sida 162
•  Original

tvivelaktiga. Kostnaderna för utredningen har en tendens att bli stora utan att det finns skäl härför. Det kan också antas att ett större antal utsiktslösa processer kommer till stånd om generositeten tillämpas okritiskt. Det får inte bli så att utredningar av detta slag blir en födkrok för vissa personer utan att det innebär en förbättring för den skadelidande. Jag vill också understryka vad jag sagt om kostnadernas storlek.

Mot bakgrund av det anförda avstyrkerjag förslaget i denna del.

8.2 Svea hovrätt:

Förslaget tillgodoser ett påtagligt behov, och hovrätten tillstyrker att det genomförs utan hinder av rättegångsutredningens pågående arbete.

Hovrätten tillstyrker förslaget till ändring i rättshjälpslagen.

8.3 Stockholms tingsrätt:

Som framgår av avsnitt 2.9 i betänkandet medför nuvarande forumregler problem såvitt gäller miljöskador.

Tingsrätten delar helt utredningens synpunkter och förslag i forumfrågan och anser att det av utredningen föreslagna alternativet d är det klart lämpligaste av de framförda alternativen. Miljöskadelagens forumregler kommer härvid även att ansluta till reglerna inom närliggande områden såsom expropriationslagen och den nya vattenlagen.

Tingsrätten anser det angeläget att den föreslagna forumbestämmelsen får träda i kraft samtidigt med miljöskadelagen i övrigt och att inte rätte- gångsutredningens kommande förslag om rättegången i fastighetsmål först avvaktas.

Den konsekvens i rättskraftshänseende som utredningen redovisat är av ringa praktisk betydelse och utgör inte något skäl mot den föreslagna forumregeln.

Enligt tingsrättens mening föreligger risk för obalans mellan parterna i miljöskyddsmål därigenom att den ena parten har tillgång till betydande utredningsresurser medan den andra parten av kostnadsskäl är förhindrad att låta utföra viss utredning. Det kan av denna anledning också inträffa att en part tvingas avstå från att väcka talan. Detta är inte tillfredsställande.

Utredningen har föreslagit ett tillägg till 25ä rättshjälpslagen. Detta gäller dock endast för utomprocessuell kostnad. Är mål anhängiggjort finns små möjligheter att få sådan utredning ersatt som rättshjälpskostnad. Härtill kommer att möjligheterna till rättshjälp ytterligare beskurits genom de ändringar i rättshjälpslagen som trätt i kraft 1983—05-01. Dessa har bl.a. inneburit att ägare av en fastighet eller en byggnad i allmänhet inte får beviljas rättshjälp i angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden (8 åp. 8).

En för den skadelidande bättre lösning hade varit att i miljöskademål i huvudsak låta samma principer beträffande rättegångskostnader gälla som kommer till uttryck i t.ex. 139 & byggnadslagen och 36 & naturvårdslagen.

• Sida 163
•  Original

Som utredningen anför bör dock rättegångsutredningens förslag om rätte- gångskostnader först avvaktas, innan man inför en specialregel för miljö- skademålens del.

Med hänsyn till att det ofta är av stor betydelse för parterna att tekniska och medicinska utredningen utförs på ett tidigt stadium, hclst innan talan har väckts vid domstol. är det angeläget att rättshjälpsnämnderna inte är alltför restriktiva i sina bedömningar. Det av utredningen föreslagna tilläg- get till 25 & rättshjälpslagen ger emellertid inte stöd för en mer generös tillämpning. Tillägget kan enligt sin lydelse tvärtom tolkas som en skärp- ning av nuvarande regler.

Det kan ifrågasättas om man inte i den föreslagna lagen skall införa samma regler till skydd för inteckningshavare som gäller enligt 25 & expro- priationslagen. Enligt detta lagrum får domstolen meddela dom i överens- stämmelse med vad parterna är överens om beträffande storleken av löseskilling eller intrångscrsättning om medgivande lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten, dock att medgivande ej fordras av den för vars rätt domstolens avgörande väsentligen är utan betydelse.

8.4 Luftfartsverket:

Enligt utredningen ( s. 281) överensstämmer 10 å andra stycket i sak med 33 å andra stycket miljöskyddslagen. I specialmotiveringen till 33 & utta- lade departementschefen (prop. 1969:28 s. 284) att bestämmelserna om expropriationskostnadi — då gällande — expropriationslagen skulle gälla. Enligt luftfartsverkcts mening stämmeri så fall 10 5 andra stycket inte helt överens med 13 å, som anger när expropriationslagens resp. rättegångsbal- kens bestämmelser om kostnad skall tillämpas. 13 & innebär enligt ordaly- delsen att i bl.a. inlösenmål skall rättegångsbalkens bestämmelser gälla.

I inlösenmål är det i ett speciellt fall motiverat att tillämpa rättegångsbal- kens bestämmelser om rättegångskostnad. Tvisten kan nämligen röra en— bart fastighetens värde, dvs. löseskillingens storlek; själva inlösenyrkan- det har medgivits, kanske t.o.m. innan stämningsansökan ingavs. Om domstolen fastställer det belopp som svaranden (inlösaren) medgivit, bör 18 kap. 3 & rättegångsbalken få tillämpas. De idag gällande bestämmelser- na om rättegångskostnader vid inlösen enligt miljöskyddslagen. innebär att en fastighetsägare. som inte är kompromissvillig. utan ekonomiskt riskta— gande kan inleda rättegång om löseskillingens storlek.

8.5 Koncessionsnämnden för miljöskydd:

Nämnden vill dock påpeka att fastighetsdomstolarnas arbetsbelastning kan komma att öka i betydande omfattning på grund av att lagen skall vara tillämplig på småskador på person och egendom — det nuvarande rekvisi- tet i 30 % miljöskyddslagen att olägenheten skall vara av någon betydelse slopas i fråga om sådana skador — samtidigt som kravet på bevisning om orsakssammanhanget mellan skadegörande handling och skada skall lind- ras (jfr 2 och 3 åå miljöskadelagen).

• Sida 164
•  Original

Enligt 34 å andra punkten miljöskyddslagen kan den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet påkalla prövning av ersättningsfråga genom att väcka talan vid fastighetsdomstol i likhet med sakägare som vill framställa ersättningsanspråk. Företagaren skall därvid ange de ersätt— ningsbeIOpp som han erbjuder. I sådana mål som anhängiggöres av företa- garen äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål motsvarande tillämpning. Samma bestämmelser återfinns i miljöskadelagen (jfr 11 å och 13 5 första stycket). I anslutning härtill redovisas följande.

I vissa tillståndsärenden hos koncessionsnämnden har förekommit att nämnden i motiveringen till beslutet — som inneburit att det sökta företa- get lovgivits på vissa villkor — erinrat sakägare om ersättningsbestämmel- serna i miljöskyddslagen. Förhållandet har därvid varit det att någon enstaka eller ett fåtal fastigheter utsätts för störningar som inte kunnat begränsas i erforderlig omfattning genom föreskrivna skyddsåtgärder. Nämndens erinran om ersättningsreglerna i dessa fall kan sägas ha utgjort ett besked till berörda sakägare om möjligheterna att vid fastighetsdomstol erhålla kompensation för angivna störningar för den händelse tillståndsha- varen inte velat göra upp i godo. Vid talan av sakägaren om ersättning hos fastighetsdomstolen i ett sådant fall gäller dock rättegångsbalkens rätte- gångskostnadsregler med de risker detta för med sig för sakägaren om fastighetsdomstolen skulle ha en annan uppfattning i störningsfrågan än koncessionsnämnden.

l tillståndsärende rörande Remmene skjutfält gällde prövningen bl.a. placeringen av en s.k. rälsmålbana. Nämnden ansåg att banan kunde förläggas antingen till Baggebol eller till trakten av Ängslätt, doek att en banförläggning till Baggebol förutsatte att fortif'lkationsförvaltningen in- löste vissa fastigheter eller — om ägare till sådan fastighet motsatte sig inlösen — utgav skälig ersättning. Enades ej förvaltningen och fastighets- ägare om inlösen eller ersättningsbelopp erinrade nämnden om bl.a. be- stämmelserna i 32, 33. 34 55 och 375 första stycket miljöskyddslagen. Remmene—beslutet överklagades. I regeringsbeslutet (1980-12—23) före- skrevs såsom villkor följande:

10. Fortifikationsförvaltningen skall snarast möjligt inleda förhandling- ar med ägarna till de fastigheter med bostadshus. som är belägna inom ett avstånd av ca 1 km från rälsmålbanan, om inlösen av fastigheterna eller ersättning för intrång på dessa. Kan parterna inte enas, erinras om att frågan enligt bestämmelserna om ersättning m.m. i miljöskyddslagen kan prövas av vederbörande fastighetsdomstol.

I 41 å-ärende rörande buller vid Värmdölcdcn har koncessionsnämnden dels ålagt. vägverket att inleda förhandlingar med fastighetsägare i syfte att få till stånd överenskommelser om vidtagande av åtgärder för att förbättra ljudisoleringen i vissa bostadshus, dels föreskrivit skyldighet för vägver- ket — om nyssnämnda förhandlingar inte leder till slutliga överenskom- melser i åtgärdsfrågorna — att inom viss tid påkalla fastighetsdomstolens prövning av frågan om ersättning med anledning av störningar från trafiken på Värmdöleden. Koncessionsnämndens beslut överklagades av natur-

Prop.]985/86183

• Sida 165
•  Original

vårdsverket, Nacka kommun och statens vägverk. Nämnden har avgivit bifogat remissyttrande i besvärsärendet.

Ovan redovisad utveckling av praxis kan, enligt koncessionsnämndens mening, ge anledning till en översyn av rättegångskostnadsreglema i er- sättningsmål på miljöskyddsområdet.

8.6 Fiskeristyrelsen:

Styrelsen har ovan uttalat sig för en anpassning av miljöskadelagen till vattenlagen. Om en sådan anpassning inte skulle komma till stånd skulle utredningens förslag att ändra rättshjälpslagen få ökad betydelse för fiskets del. Styrelsen vill dock understryka att den föreslagna ändringen i rätts- hjälpslagen är ett. från fiskets synpunkt sett, klart sämre alternativ, bl.a. genom att den skadelidande riskerar att få svara för såväl egna som motpartens rättegångskostnader om han tappar processen. Med dessa reservationer kan styrelsen stödja utredningens förslag att ge rättshjälps- nämnderna möjlighet till en generösare prövning av frågor om sakkunnig- utlåtanden i tvister som har betydelse för sökanden.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet:

I likhet med "utredningen” anser fiskeriintendenten, att den processuella frågan i vad avser den skadelidandes möjlighet till rättshjälp är otillfreds- ställande löst. "Utredningcn" anser sig tyvärr med hänsyn till kostnads— direktivet inte kunna lämna någon slutlig lösning i denna fråga. Frågan är enligt fiskeriintendentens förmenande mycket viktig speciellt för den en- skilde. I vattenmålsfrågor har man löst denna fråga genom att sakägama äger rätt att på sökandenas bekostnad anlita ombud. Även ur allmän fiskerisynpunkt finns mycket att önska här. Det är otillfredsställande att fiskerimyndigheten endast ges tillfälle att yttra sig i koncessionsärenden och då har att själv stå för kostnaden. Det är i alla fall vid källan för de miljöpåverkande utsläppen ansträngningarna främst bör sättas in, för att reducera senare anspråk på skadeersättning.

"Utredningen" har även berört frågorna om skador genom s.k. psykisk immission, vilka är att hänföra till ML:s bestämmelser. Skador i detta sammanhang klargör ”utredningen" inte höra till undantagen vad gäller exempelvis joniserande strålning till följd av exempelvis atomkraftverk. För fiskets del är detta av betydelse. Det har visat sig att köpmotstånd uppstått vad gäller försäljning av fisk från områden i närheten av atom- kraftverk. ] Mälaren har yrkesfiskarna, långt efter det kvicksilverföre- komst i gädda konstateras vara ofarlig, haft köpmotstånd vad gäller gädda innebärande ekonomiskt bakslag för dem. I sådant fall kan kanske tänkas, att lagförslaget om solidarisk skadeersättning bör ge utrymme för att yrkesfiskarnas ”intrångsskada" ersättes av de industrier. från vilka kvick- silverutsläpp konstaterats utgå.

• Sida 166
•  Original

8.7 Rättegångsutredningen:

En av de viktigaste processrättsliga frågor som behandlas i betänkandet gäller kompete/zsfördelningen mellan allmän domstol och fastighetsdom- stol. Miljöskadeutredningen föreslår i detta hänseende att man motverkar uppkomsten av kompetenskonflikter genom mer flexibla forumregler. In- nan vi går närmare in på dessa regler vill vi påpeka att man kan motverka uppkomsten av konflikter på ett mera radikalt sätt än enligt betänkandet, nämligen genom att man avskaffar fastighetsdomstolarna och låter fastig- hetsmålen handläggas av de allmänna domstolarna i särskild sammansätt- ning. I syfte bl.a. att undersöka förutsättningama härför skall vi enligt tilläggsdirektiv som vi har fått är 1981 förutsättningslöst se över frågorna om tingsrätts och hovrätts sammansättning.

En reform grundad på våra överväganden kan emellertid inte komma till stånd förrän om några år och de nuvarande missförhållandena kan ge anledning till en snabbare reform. Ur detta perspektiv framstår nya forum- regler som en tänkbar provisorisk ordning.

1 avsnitt 11.1 diskuterar miljöskadeutredningen på ett intresseväckande och klargörande sätt de handlingsalternativ som står till buds och stannar för att föreslå en viss uppmjukning av regelsystemet angående rätt forum. Vi vill dock nämna att den i 12 å andra stycket i förslaget upptagna regeln om fastighetsdomstol som fakultativt forum för ”yrkanden som har sam- band med den verksamhet det är fråga om ...” explicit reglerar endast möjligheten att ta upp i och för sig "fastighetsdomstolsfrämmande" yrkan— den till prövning, medan däremot den i utredningen (_s. 205 och 282) berör— da möjligheten, att pröva alternativa grunder till ett i målet framställt yrkande om ersättning för miljöskada, inte går att utläsa av lagtexten. Särskilt med den av utredningen (s. 206) föreslagna lösningen av rätts— kraftsfrågan — att rättskraften skall omfatta alla de grunder käranden kan åberopa till stöd för sitt yrkande oavsett om de framställts vid fastighets— domstolen eller ej — framstår det som en brist att forumregelns omfattning i nyssnämnda hänseende inte framgår av lagtexten. Risk finns nu att käranden avstår från att försöka åberopa annan grund än miljörättslig vid fastighetsdomstolen. eftersom käranden inte s.a.s. inbjuds härtill av fo— rumreglcrna. Om käranden då förlorar målet och sedermera väcker talan vid allmän domstol för samma skada, denna gång under åberopande av t.ex. skadeståndslagen kommer talan att avvisas på grund av res judicata till följd av den blott implicita forumregelns rättskraftskonsekvenser. Ett klargörande i lagtexten så att denna — i enlighet med vad miljöskadeutred— ningen får förutsättas ha avsett — även omfattar alternativa grunder vore här på sin plats. åtminstone om utredningens åsikt i rättskraftsfrågan skall gälla.

Nu kan det emellertid också ifrågasättas om man generellt bör anbefalla en så vidsträckt objektiv rättskraftsverkan i samband med fakultativa forumregler som utredningen rekommenderar för sitt speciella ämnesom— råde. I t. ex. expropriationsmål kan intresset av snabb rättegång ta över de skäl som talar för att parts eventuella Skadeståndsskyldighet alltid blir slutgiltigt prövad i en och samma rättegång (jfr Bouvin-Hedman—Stark,

Prop. 1985/86: 83

• Sida 167
•  Original

Expropriationslagen, 1975. s. 191"). Även om domstolen tillåts att. efter mönster av 1 kap. l å andra stycket lagen om rättegång i arbetstvister, särskilja målen när det finns skäl därtill — och även om man till följd av forumregelns fakultativa utformning har möjlighet att vägra att ta upp en alternativ grund för skadeståndsskyldighet till prövning redan vid den särskilda domstolen — tvingar ju den av utredningen föreslagna rätts- kraftsrcgeln parten att åtminstone försöka få samtliga alternativa grunder upptagna till handläggning vid fastighetsdomstolen, om parten nu väljer att börja där. Skulle parten däremot vilja vara bibehållen vid möjligheten att processa om samma skada i två rättegångar kan han uppnå detta genom att börja med att väcka talan vid allmän domstol. Där kan ju under inga omständigheter den miljörättsliga grunden bli föremål för prövning (och därmed rättskraft).

Den av utredningen förordade linjen i rättskraftsfrågan utesluter således ej risken för upprepat processande i samma sak; ny rättegång kan bli aktuell om fastighetsdomstolen utnyttjar sin rätt att avvisa icke miljörätts- ligt grundad talan. om särskiljande sker och om part väljer att börja vid allmän domstol. Man kan då fråga sig om den begränsade vinsten vad gäller vinnande parts trygghet (eller processekonomiska skäl) talar tillräck- ligt starkt för den utsträckning av rättskraften till icke åberopade grunder utom domstolens normala behörighet som utredningen föreslår. Kanske bör en sådan preklusionsvcrkan svara mot en obetingad rätt för part att få dylika grunder upptagna till prövning.

Väljer man i tvistemål ändå en fakultativ forumregel — en företeelse som är främmande för rättegångsbalken men, som utredningen anger, har motsvarighet i t.ex. expropriations- och vattenlagarna — finns det således skäl som talar för att rättskraften beträffande de specialdomstolsfräm— mande grunderna inskränks till sådana specialdomstolsfrämmande grunder som faktiskt varit föremål för prövning. Vill svaranden få samtliga alterna- tiva grunder för skadeståndsskyldighet prövade redan i miljömålet torde han kunna uppnå detta genom att väcka negativ fastställelsetalan av inne— håll att Skadeståndsskyldighet inte föreligger, låt vara att rätten kan in- skränka prövningen till miljöskyddsgrunden. Svaranden synes alltså inte uteslutande vara hänvisad till det sätt på vilket käranden bestämt sin talan i målet.

Ytterligare ett skäl att begränsa rättskraften på sätt här antytts är att — - om förslaget genomförs — domens verkan annars ej kan bedömas enbart utifrån själva domen; ett aktstudium måste till för att kontrollera i vilken mån fastighetsdomstolen begagnat sin rätt att avvisa alternativa grunder. Det finns dock självfallet även skäl som talar mot en inskränkning av rättskraften till att omfatta endast åberopade grunder, så t.ex. att en dylik inskränkning strider mot sedvanliga rättskraftsregler och därigenom blir ett undantag som komplicerar regelsystemet.

Redan av det ovanstående torde ha framgått att spörsmålet om rättskraf- tens objektiva utsträckning vid fakultativa fora kräver en hel del övervä- ganden — här har blott några synpunkter kunnat anläggas. Med det sagda vill vi inte ge uttryck för något slutgiltigt ställningstagande i den ovan diskuterade frågan. De nya regler rättegångsutredningen kan komma att

• Sida 168
•  Original

föreslå beträffande förhållandet mellan allmänna och särskilda domstolar kan f.ö. medföra att problemet så småningom blir helt eller delvis inak- tuellt. ]" avvaktan på att så sker förefaller det dock något äventyrligt att koppla en så vittgående rättskraftsregel som utredningen förordar till en så knapphändig forumregel som den i 12 5. Och att sopa problemet med rättskraftsfrågans konsekvenser under mattan med konstaterandet (s. 206) att ”deras praktiska betydelse i alla händelser (torde) bli ringa” förefal- ler inte helt övertygande; åtminstone den som utan förvarning i lagtexten finner dörren stängd till ny process i strid mot vad som gäller i dag torde vara obenägen att bagatellisera ämnet. Motsvarande frågor kan f.ö. upp- komma även iform av ifrågasatt litispendens.

Att i avvaktan på rättegångsutredningens kommande förslag om fastig- hetsdomstolarnas framtid avstå från att nu införa en forumventil av det slag miljöskadeutredningen föreslår är inte heller någon idealisk lösning på de rättskraftsproblem som här antytts. Skulle man därför välja att nu införa en fakultativ forumregel med den innebörd miljöskadeutredningen avsett bör dock. som framhållits ovan, intentionerna komma till bättre uttryck i lagtexten. Även om lösningen av rättskraftsfrågan överlämnas till praxis -— vilket vi anser olämpligt — bör möjligheten att åberopa alternativa grunder till stöd för samma yrkande framgå. Att 12.5 i förslaget är utformad efter förebild av 5 kap. 3 & expropriationslagen utgör inget skäl mot ett klarläg- gande.

När det gäller rättegångskostnaderna har miljöskadeutredningen i två sammanhang (s. 207 och 208) hänvisat till att rättegångsutredningens arbe- te måste avvaktas innan man tar ställning. Rättegångsutredningen har emellertid i sitt delbetänkande (SOU 1982z25—26) Översyn av rättegångs- balken 1 Processen i tingsrätt redan behandlat frågorna om rättegångskost- naderna i tvistemål och avser f.n. inte att återkomma i denna del (bortsett från vad som kan föranledas av att man i vissa mål bör särskilt beakta prejudikatbildningsaspekten).

8.8 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet gillar den föreslagna forumbestämmelsen. som är den lämpli- gaste av de behandlade alternativen.

Det är angeläget att den nya bestämmelsen får träda i kraft samtidigt med miljöskadelagen i övrigt. Anledning finns inte att avvakta rättegångs- utredningens kommande förslag om rättegången i fastighetsmål.

l miljöskyddsmål föreligger betydande risk för att den ena parten (oftast svarandcsidan) har tillgång till betydande utredningsresurser medan den andra parten av kostnadsskäl är förhindrad att utföra utredning eller endast kan företa dylik i alltför begränsad omfattning. Ibland kan part på grund härav tvingas avstå från att väcka talan. Utredningens förslag till tillägg till 25 & rättshjälpslagen omfattar endast utomprocessuell kostnad. I anhängig- gjort mål är utsikterna relativt små att få dylik utredning ersatt som , rättshjälpskostnad. Dessa möjligheter har dessutom ytterligare beskurits genom de senast företagna ändringarna i rättshjälpslagen. Även om — som utredningen framhållit — rättegångsutredningens förslag om rättegångs-

• Sida 169
•  Original

kostnader bör avvaktas innan man inför en spccialregel för miljöskademå- Prop. 1985/86: 83 lens del, hade det varit av värde att utredningen tydligare än som nu skett påpekat den stora betydelse det har för parterna att tekniska och medicins- ka utredningar utförs på ett tidigt stadium. helst innan talan väcks. och att det mot denna bakgrund är angeläget att rättshjälpsnämnderna inte är alltför restriktiva i sina bedömningar. Utredningens förslag till tillägg till 25 & rättshjälpslagen synes ge ett alltför begränsat stöd för en generös

tillämpning.

8.9 Försäkringsjuridiska föreningen:

Skadeståndstalan enligt ML skall väckas vid fastighetsdomstol medan skadeståndstalan på annan grund skall väckas vid allmän domstol. Detta kan medföra praktiska svårigheter och ibland föga rimliga resultat. t.ex. när överrätt finner att underrätt obehörigen upptagit en talan, i vilket fall överrätten har att undanröja underrättens dom. Utredningens förslag att miljöskador skall behandlas vid fastighetsdomstol samt att denna även får behandla alternativa grunder får anses tillfredsställande lösa hithörande problem.

8.10 Stockholms kommun:

Stadskansliets juridiska avdelning:

Skadeståndstalan enligt ML skall väckas vid fastighetsdomstol medan skadeståndstalan på annan grund skall väckas vid allmän domstol. Detta kan medföra praktiska svårigheter och ibland föga rimliga resultat. t.ex. när överrätt finner att underrätt obehörigen upptagit en talan, i vilket fall överrätten har att undanröja underrättens dom. Utredningens förslag att miljöskador skall behandlas vid fastighetsdomstol samt att denna även får behandla alternativa grunder får anses tillfredsställande lösa hithörande problem.

8.11 Miljöcentrum:

Vi delar utredningens uppfattning att fastighetsdomstolen, om talan förs enligt miljöskadelagen. samtidigt skall kunna pröva yrkanden om skade- stånd på annan grund. Ett sådant förfarande är att föredra av både prak- tiska och ekonomiska skäl.

Den aktuella lagtexen i & 12 "Om det är lämpligt, får fastighetsdomsto- len pröva yrkanden som har samband med den verksamhet det är fråga om men rör rättsförhållandcn som inte skall bedömas enligt denna lag" förefal- ler dock aningen vag. Enligt vår uppfaltning här "Om det är lämpligt" utbylas mot "Om det begärs av-parl".

Miljöcentrum har nyligen biträtt med tekniskt biträde i ett mål där viss del av kärandenas talan ogillades på forumfrågan. Kärandena riktade i målet (Dom Malmö Tingsrätt. avd. lzl fastighetsdomstolen. 1983-()5-20, 169

• Sida 170
•  Original

Df l84, f32/79) skadeståndsanspråk mot en betongfabrik. som var granne till deras fastigheter.

Kärandena yrkade på skadestånd enligt miljöskyddslagen för störningar i form av damm. buller. avgaser, vibrationer samt sprickbildningar. som hade uppstått i deras fastigheter till följd av verksamheten vid betongfabri- ken.

Fastighetsdomstolen konstaterade att det inte var betongmaskiner eller lastbilstrafik på fabriksområdet, som var trolig orsak till sprickorna på fastigheterna, utan sättningar i marken som orsakats av markarbeten å betongfabriken.

Fastighetsdomstolen kom fram till att sådana markarbeten inte kunde anses som verksamhet enligt miljöskyddslagen varför domstolen inte prö- vade om markarbetcna kunde göra svaranden ansvarig för skadorna å

fastigheterna.

Utredningen konstaterar att situationen är otillfredställande beträffande den skadelidandes möjligheter till rättshjälp när denne vill utreda förut- sättningama före en skadeståndstalan om miljöskada.

Utifrån Miljöcentrums erfarenheter kostar vid komplicerade mål sådana nödvändiga utredningar 100 OOO-tals kronor. Detta skall jämföras med att den skadelidandes biträde enligt rättshjälpslagen har rätt att besluta om utredning av mindre omfattning på allmänna medel, dvs. ett halvt basbe- lopp på ca 10 000 kronor. Dyrare utredningar prövas av rättshjälpsnämnd. som i sådana fall genomgående är mycket restriktiv med att bevilja medel.

Utredningen framför att både justitieutskottet och riksdagen tidigare har understrukit. att reglerna om rättshjälp och rättegångskostnader i mål om miljöskador får anses mindre tillfredställande från den skadelidandes syn- punkt. Utredningen fastslår ocksä att ett halvt basbelopp ibland kan ”te sig alldeles otillräckligt för att skaffa sådan utredning om ett samband mellan i miljöfarlig verksamhet och en. skada att man kan bedöma utsik— terna i en process" (s. 206).

Utredningen avstår dock från genomgripande förslag till ändring av rättshjälpslagen till den skadelidandes förmån. Man hänvisar till det be- sparingsdirektiv miljöskadeutredningen fått — föreslagna åtgärder får ej leda till ökade utgifter för staten.

Utredningen föreslår istället för en genomgripande förändring av rätts- hjälpslagen en lagtext, som markerar att rättshjälpsnämnderna. vid pröv— ning om utomprocessuell utredning av tekniskt eller medicinskt slag skall beslutas i skadeståndstvister, skall ha rätt att ”visa generositet".

Som vi ser det är det en demokratisk anständighetsfråga att den skadeli— dande, om det rör sig om en enskild person som saknar ekonomiska resurser. via rättshjälpen skall få ekonomiska möjligheter att genomföra de utomproeessuel/a tekniska eller medicinska utredningar, som är nöd- vändiga för en skadeståndstalan.

Som situationen nu ärär en enskild medborgare många gånger chanslös i skadeståndstvist mot en mäktig motståndare, !. ex. ett privat företag, stat eller kommun.

Miljöcentrum har under åren hjälpt flera enskilda miljöoffer med tek-

• Sida 171
•  Original

niska utredningar och annan sakkunskap, för att de i domstol skulle kunna framföra skadeståndsanspråk mot den/de ansvariga. Miljöcentrum har också på vinst och förlust ställt upp med tekniskt biträde i samband med domstolsförhandlingar.

Utifrån våra erfarenheter gör vi gällande att justitiemord skulle ha begåtts om inte Miljöcentrum, med hjälp av frivilligt insamlade medel, hade hjälpt dessa miljöoffer på sätt som ovan beskrivits.

Som exempel på vad som åsyftas kan nämnas tvisten mellan trädgårds- mästare Ahl och BT Kemi.

Ahl drev i början av 1970-talet ett stort trädgårdsmästeri i Billeberga vid Braån, 7 km nedströms BT Kemi. Från 70-talets början och framåt drab- bades Ahls odlingar av ideliga skador som ledde till omfattande produk- tionsbortfall.

På ett tidigt stadium misstänkte Ahl att skadorna berodde på att växtgift släpptes ut från BT Kemi i Braån och drev ned till Billeberga där förorenat vatten infiltrerade hans bevattningsbrunn som låg nära ån.

Ahl saknade dock ekonomiska resurser att leda sin uppfattning i bevis eftersom detta krävde dyrbara kemiska växtfysiologiska och hydrologiska utredningar.

Genom de ideliga produktionsbortfallen drog han dessutom på sig mil- jonförluster framåt mitten av 70-talet. Ahl tvingades till slut att stänga anläggningen och leva på socialvård, vilket ytterligare försämrade hans möjligheter att få fram resurser till bevisning.

I början av 1976 åtog sig Miljöcentrum att utreda orsakerna till de skador som drabbat hans odlingar. Detta skedde med medel som insamlats bland miljövänner, utan några krav på återbetalningsskyldighet från Ahls sida, dels för att hjälpa Ahl och dels för att belysa bristerna i den nuvarande rättshjäipslagstiftningen. '

Från Miljöcentrums sida satsades flera hundratusen kronor på utred- ningar. För att utredningarna och rättegången skulle kunna avslutas tving- ades vi t.o.m. belåna Miljöcentrums "fastighet till ett belopp av 150 000 kronor. Ahl vann så småningom processen mot BT Kemi inför Malmö tingsrätt och tillerkändes ett skadestånd på ca 500 000 kronor. Motparten ålades vidare att betala hans rättegångskostnader inklusive Miljöcentrums utred- ningar och tekniska biträde i samband med domstolsförhandlingarna. I domen angavs speciellt att Miljöcentrums insatser hade varit "nödvändiga för'utförandc av Ahls talan" (Dom. Malmö tingsrätt, avd. l:l, DF 6/77, F 32/76, 1977-07-19).

M.a.o. har vi här svart på vitt att Ahl aldrig skulle ha fått rättvisa mot BT Kemi om inte Miljöcentrum. på vinst och förlust och med insamlade medel. hade ställt upp och hjälpt Ahl med tekniska utredningar m.m. som rättshjälpen inte bekostade.

Till bilden här att Ahls skadeståndsanspråk pratades nerför att han ansågs medvållande — han skulle ha vidtagit åtgärder tidigare. Man frå- gar sig onekligen hur han skulle ha klarat av att vidta åtgärder tidigare när rättshjälpen inte bestod honom med hjälp till nödvändiga tekniska utred-

ningar.

• Sida 172
•  Original

Vi skulle från Miljöcentrums sida kunna ge många andra exempel på att Prop. 1985/ 86: 83 miljöoffer ofta är chanslösa i komplicerade juridiska tvister så länge rätts- hjälpen inte står för dyrbara utredningskostnader och liknande. Förra året pågick t.ex. den tidigare nämnda Erstorpsprocessen under sju månaders tid inför fastighetsdomstolen i Linköping.

Till grund för processen låg tekniska utredningar för flera hundra tusen kronor som Miljöcentrum på vinst och förlust hade gjort för Erstorpsbor- nas räkning — ca 400 kemiska analyser, omfattande geohydrologiska stu- dier m.m.

Trots att rättshjälp ej beviljats för vare sig Miljöcentrums utredningar eller bistånd med tekniskt biträde under rättegången har dock domstolen, i ' samband med att den under den mångåriga processen förskotterat arvoden till de två advokaterna, också förskotterat kostnader för Miljöcentrums arbete.

Det förefaller alltså som en ny praxis håller på att utvecklas i frågor som dessa tack vare Miljöcentrums frivilliga åtaganden. Oss veterligen finns det dock ingen annan institution som på vinst och förlust kan åta sig dyrbara tekniska utredningar för miljöoffers räkning. Utvecklandet av en ny praxis inom området kommer dessutom att ta lång tid.

Vi vill därför än en gång framföra att rättshjälpslagen snarast måste ändras så att det i klartexlframgår [ lagtexten att miljöoffer skall ha rätt att få sina kostnader för tekniska utredningar täckta av rättshjälpen.

9 Försäkrings- och fondlösningar 9.1 Justitiekanslern:

I likhet med utredningen finner jag att frågan om införande av sekundärt ansvariga fonder är väl värd att överväga. Som jag tidigare sagt skulle ersättning för sena skador kunna utgå från en sådan fond. Frågan om preskriptionstidens förlängning skulle på så sätt kunna förbigås.

9.2 Statens järnvägar:

Det anförda synes leda till att en skadeståndsrättslig lösning sådan som utredningen föreslår inte utan allvarliga olägenheter låter sig infoga i per- spektivet av en tjugofemårig preskriptionstid. Vid övervägande av utred- ningens förslag är det svårt att komma ifrån att en lösning av ersättnings- rättslig konstruktion, dvs. någon form av försäkrings- eller fondlösning innefattar möjlighet till en ändamålsenligare reglering för tillgodoseende av de skadelidandes ovedersägliga intresse att inte genom preskription bli utan reella förutsättningar att erhålla ersättning för miljö- och produktska- dor vid fördröjd utlösning eller vid fördröjd möjlighet till fastställelse av relevant orsakssamband.

• Sida 173
•  Original

9.3 Försäkringsinspektionen:

Inspektionen delar utredningens bedömning att ett ersättningssystem, som enbart bygger på skadeståndsrättens ersättningsregler, ej fullt ut kan tillgo- dose de skadelidandes ersättningsbehov. Utredningen har diskuterat lös- ningar genom andra former av försäkringar och fonder och finner att det synes vara möjligt att på sådan väg nå till ett bättre skydd för den skadeli- dande. Utredningen tar emellenid inte definitiv ställning i denna fråga med motiveringen att härför krävs utredningar och analyser utöver vad som ingår i utredningens uppdrag. Inspektionen delar utredningens uppfattning att frågeställningen förtjänar att utredas.

9.4 Statens naturvårdsverk:

Utredningens resonemang om försäkrings- och fondlösningar föranleder inte heller några principiella invändningar från naturvårdsverkets sida. Uppenbart är dock att en samordning bör eftersträvas med den typ av återställningsfond som miljöskyddsutredningen förordar i det tidigare nämnda betänkandet, eftersom ändamålen med de båda skisserade fonder- na ligger mycket nära varandra. Miljöskadeutredningens tanke i vad gäller administrationen av en blivande fond att "det förefaller enklast att lämna den till naturvårdsverket, där viss kvalificerad expertis redan finns” kan verket också i princip acceptera. Som utredningen anfört kan emellertid både riskbedömningen och prövningen av ersättningsanspråk antas blir komplicerad och krävande, och detsamma gäller de processer som fonden torde få föra i regressfall, varför merkostnaden för det allmänna lär bli ganska betydande. Naturvårdsverket vill redan här framhålla att dessa merkostnader till viss del torde få avse erforderliga resursförstärkningar vid verket. Naturvårdsverket delar miljöskadeutredningens uppfattning att fondfrågorna bör utredas närmare i särskild ordning.

9.5 Fiskeristyrelsen:

Utredningen konstaterar att de skadeståndsrättsliga reformer man föreslår knappast kan anses tillräckliga för att trygga den skadelidandes ersätt- ningsbehov och fördela risken för miljöskador på ett rimligt sätt. Särskilt pekar man på svårigheten att finna upphovet till miljöskadan och få ut ersättning från skadegöraren liksom att kräva skadestånd från varje skade- görare. Från den skadelidande skulle ett system med primärt ansvariga fonder naturligtvis ställa sig bäst. Styrelsen anser likväl preliminärt, i motsats till- fiskeriintendenten i mellersta distriktet, att övervägande skäl talar för subsidiärt ansvariga fonder, som skulle täcka endast de skador som inte kan ersättas på annat vis. Frågan kräver dock fortsatta övervä— ganden.

• Sida 174
•  Original

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet:

Vad sedan gäller de av "utredningen" diskuterade frågorna ("punkt 11 sammanfattningen) om försäkringar och primärt ansvariga fonder m.m, ehuru enligt "utredningen" dessa frågor bedömes falla utanför direktivet, anser fiskeriintendenten att detta är frågor, vilka ej bör anses slutbehand- lade och ansluter till vad "utredningen” anför beträffande ”primärt ansva- riga fonder".

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet:

De förslag utredningen givit innebär mycket måttliga förändringar och är på intet sätt genomgripande och synes inte vara. tillräckliga för att ge någon verklig förbättring för de skadelidande. Utredningen säger ju också att de skadeståndsrättsliga reformer man föreslagit knappast är tillräckliga för att trygga den skadelidandes ersättningsbehov och fördela risken för miljöska- dor på ett rimligt sätt. Med utgångspunkt från detta diskuterar man därför en ersättningsanordning genom ett försäkrings- eller fondsystem. Man ger dock inget förslag då det inte ansetts ligga inom direktiven.

Här skall endast påpekas att denna typ av system kan innebära en risk att enskilda förorenare inte känner samma ansvar att minimera utsläppen när man vet att skadan regleras utan att kostnaden till fullo drabbar en själv.

9.6 Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Trots det förbättrade skydd för skadelidande som förslaget medför kvar- står emellertid vissa luckor i den enskildes skydd. Det torde t.ex. även i framtiden ibland bli svårt att finna orsaken till miljöskador och vissa negativa hälsoeffekter. En skada kan t.ex. vara följden av utsläpp från flera förorenare. Även om beviskraven lindras kommer man i ett skade— ståndsrättligt system ej ifrån att skadelidande i en del fall inte kan påräkna ersättning. trots att sambandet med miljön kan synas uppenbart. Ett sätt att komma till rätta med detta problem är att skapa ett försäkrings— eller fondsystem. Utredningen har diskuterat detta i ett principiellt intressant avsnitt och kommit fram till att subsidiärt ansvariga fonder skulle vara den mest praktiska och från statsfinansiell synpunkt mest fördelaktiga lösning- en. Fonderna skulle endast utnyttjas om ersättning inte kan erhållas genom skadeståndstalan mot en presumtivt ansvarig eller genom försäkring. En ytterligare fördel med denna typ av fonder skulle vara att de kan samord- nas med det förslag till återställande av förstörd miljö som miljöskydds- utredningen inom kort avser att framlägga.

Utredningen har emellertid inte ansett sig kunna ta slutlig ställning till ett förslag av försäkrings- eller fondsystem på grund av direktivens utform- ning. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det angeläget att denna fråga få en snar lösning. Det kan inte vara rimligt att den enskilde skall behöva bära kostnaderna för miljöskador i de fall man inte kan finna en ansvarig eller för det fall denna är insolvent eller verksamheten upphört. Det kan förtjäna

• Sida 175
•  Original

påpekas att de miljöskador som hittills förekommit i Malmöhus län i allt väsentligt vållats av företag som saknat medel att ersätta skadan. Att kompensera den enskilde med allmänna medel kan heller inte vara riktigt. [Det måste vara bättre att skapa en fond baserad på avgifter från dem som bedriver miljöfarlig verksamhet än att skattebetalarna skall belastas. Läns- styrelsen föreslår därför att en utredning tillsätts som får i uppdrag att arbeta fram ett ersättningssystem därvid man bör pröva bl.a. de riktlinjer som miljöskadeutredningen dragit upp.

Skiljaktig mening:

I yttrandets näst sista mening i sista stycket på sid. 2 står "— — — skapa en fond baserad — — —”. Detta ändras till "— — — skapa ett försäkrings- eller fondsystem baserat — — —” '

Skånes handelskammare:

Enligt Handelskammarens mening har utredningen tagit alltför lätt på försäkringsproblematiken vid ett eventuellt genomförande av förslaget. Det är uppenbart att kostnaderna för försäkringspremier hos företagen kommer att stiga högst avsevärt. Handelskammaren finner därför att för- säkringskonsekvensema av ett utökat ansvar enligt förslaget måste nog- grant genomgås och klarläggas genom ytterligare utredning.

9.7 Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Utredningen har i detta avsnitt ansett sig inte nu böra ta definitiv ställning till frågan om det är tillräckligt motiverat att införa något av de diskuterade alternativen — olika försäkrings- och fondlösningar. Riksförbundet vill här framhålla att en lösning med ett statligt fondsystem ter sig otympligt och kostsamt. En sådan lösning är vidare förenad med stora nackdelar från administrativ synpunkt. Om det föreligger ett behov av ett särskilt ersätt- ningssystem vid sidan av företagens konventionella försäkringar bör denna fråga i ett fortsatt utredningsarbete ägnas särskild uppmärksamhet i sam- råd med näringslivet och försäkringsbranschen. Riksförbundet avstår, med hänsyn till utredningens slutsatser, från att närmare redovisa sin uppfatt- ning angående utredningens enskilda bedömningar.

9.8 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

LRF delar utredningens uppfattning att det är angeläget att miljön skyddas och att den som drabbas av miljöskada får full ersättning härför. Emellertid måste beaktas att som miljöfarlig verksamhet betecknas åtskilliga verk- samheter som till sin natur inte är farliga. Utvecklingen får inte drivas dithän att lönsamheten inom många näringsgrenar äventyras. Miljöskade- utredningens uppfattning att det kan krävas åtgärder utöver en skade- ståndsrättslig reglering för att tillgodose behovet av rätt till ersättning för

[ Anm: Se kantmarkering.

• Sida 176
•  Original

miljöskador inger betänkligheter. Betänkandets innehåll ger på intet sätt stöd för uppfattningen att det skulle föreligga behov av avgiftsfinansierade subsidiärt ansvariga fonder.

9.9 Stockholms kommun:

Föredragande borgarrådet:

Jag finner det också — liksom miljö— och hälsoskyddsnämnden — angelä- get att ett utredningsarbete som erfordras för att kunna föreslå ett försäk- rings- eller fondsystem som träder in som ett skydd för skadelidande snarast kommer till stånd.

Miljö- och hälsovårdsförvaltningen:

Beträffande ansvarsfrågoma vill förvaltningen framhålla att oklarheter ofta kan uppkomma idag. Ett exempel på situation som förvaltningen stött på i några olika sammanhang är att miljöfarligt avfall hittats nedgrävt eller på annat sätt lagrats i en fastighet. Det företag som låtit lagra avfallet kan ha upphört och fastigheten bytt ägare. Vem är ansvarig för erforderlig sane- ring och ersättning för eventuella skador som kan ha uppkommit? Även om det i utredningsförslaget klart framgår vem som ska bära det strikta ansvaret i olika situationer — fastighetsägare och entreprenör — förefaller det ändå inte vara till så stor hjälp i ovan nämnda exempel. En vägledning för sådana fall hade varit önskvärd i specialmotiveringen.

Den nämnda typen av situationer, där det kan vara svårt och tidsödande att klara ut ansvarsförhållandena, föranleder förvaltningen att beklaga att utredningen inte ansett sig kunna lägga fram ett förslag om ett försäkrings- eller fondsystem. Från skadelidandes synpunkt förefaller ett system med primärt ansvariga fonder vara att föredra, särskilt om skadeståndsreglerna skall kopplas till regler om återställande av förstörd miljö. Sådana fonder skulle göra det möjligt att vid en konstaterad skada omgående ta itu med återställningsarbeten och ersättningsfrågor i stället för att avvakta ett ofta tidsödande utredningsarbete om vem som är ansvarig. Ett system med subsidiärt ansvariga fonder som träder in när andra försäkringar m.m. inte är tillräckliga, vilket utredningen förordar. är emellertid bättre än ingen- ting. Förvaltningen finner det därför angeläget att sådant utredningsarbete som erfordras för att kunna föreslå ett försäkrings- eller fondsystem. snarast kommer till stånd.

9.10 Svenska kommunförbundet:

Utredningen har lämnat en utförlig redovisning för sin syn på inrättande av särskilt försäkringssystem eller fondsystem, avsett att säkerställa kompen- sation till skadelidande vid miljöskada. Enligt styrelsens mening är vad utrcdningen i denna del anfört välgrundat.

Prop. 1985/86: 83

• Sida 177
•  Original

9.l1 Miljöcentrum:

Vi har under många års tid förordat införandet av obligatoriska miljö- skyddsförsäkringar, analogt med den obligatoriska trafikförsäkringen, i syfte att hålla miljöoffer skadelösa i händelse av miljöskada.

Vi har vidare förespråkat inrättandet av särskilda miljöskyddsfonder som komplement till miljöskyddsförsäkringar.

Det bör enligt vår uppfattning vara en självklarhet att lagen kräver, att den som bedriver en miljöfarlig verksamhet tecknat någon form av ansva- righetsförsäkring till täckande av eventuell skada, på samma sätt som man måste trafikförsäkra en bil. Speciellt som eventuella miljöskador kan bli så kostsamma, att det enskilda företaget saknar egna ekonomiska resurser att täcka eventuella skadestånd.

Enligt vår uppfattning bör sådana miljöskyddsförsäkringar administreras av vanliga försäkringsbolag. Premierna skall därvid beräknas på kommer- siell basis i relation till med verksamheten förknippade risker. På så sätt skapas ekonomiskt tryck på den som driver miljöfarlig verksamhet att förebygga skador -— ju färre och mindre skador desto lägre premier. Jäm- för vagnskadeförsäkringen för bilar.

BT Kemi-skandalen kostade som bekant skattebetalarna 50 miljoner kronor iform av uppstädningskostnader. Hade den av oss förespråkade obligatoriska miljöskyddsförsäkringen funnits så hade samhället sluppit dessa kostnader. Troligtvis hade BT Kemi-skandalen i så fall överhuvudta- get aldrig inträffat, eftersom det knappast hade funnits något försäkrings- bolag som hade velat gå med på att försäkra den primitiva och riskfyllda verksamhet BT Kemi bedrev i ett gammalt sockerbruk. Alternativet hade försäkringspremien blivit så hög att BT Kemi inte hade haft råd att driva verksamheten.

Vi avstår här från att i detalj föreslå hur en eventuell miljöskyddsförsäk— ring bör konstrueras. Vi rekommenderar studier av förhållandena i USA, där olika typer av miljöskyddsförsäkringar än vanligt förekommande och delvis krävs i lag.

Enligt vår uppfattning behövs miljöskyddsförsäkringar i första hand till täckande av framtida miljöskador. I den händelse miljöskada inträffar och det inte går att spåra den ansvarige eller om _)?irsäkring saknas behövs uppenbarligen andra "försäkringssystem” till täckande av skador.

Sak samma gäller miljöskador som inträffar i framtiden till följd av verksamhet som bedrivits för länge sedan, t.ex. nedgrävning av avfall där ingen ansvarig kan spåras eller där den ansvarige ej längre existerar som juridisk person.

Till täckande av sådana skador behövs enligt vår uppfattning någon form av miljöskyddsfond.

En sådan fond byggs lämpligen upp i samhällets regi av alla de företag som enligt lagens mening bedriver miljöfarlig verksamhet. Dessa företag bör årligen avsätta en viss del av vinsten eller omsättningen till fonden till dess den uppgår till ett lämpligt belopp, förslagsvis ca 200 miljoner kronor.

Efter det att fonden byggts upp skall givetvis berörda företag ej längre behöva betala in medel till fonden. Skulle den däremot avtappas under en

• Sida 178
•  Original

viss nivå, bör berörda företag åläggas att betala in medel till fonden till dess ”taket" uppnåtts.

Denna typ av fonder finns bl.a. i en del amerikanska delstater. För svenskt vidkommande torde denfond som finns i delstaten New Jersey av många orsaker vara av störst intresse (sc Miljö och Framtid nr 8—9/1981 . sid 6—l4, se speciellt sid 8—14'). Den har redan spenderat hundratals miljoner kronor till täckande av miljöskador som drabbat både enskilda personer och samhället.

Vi konstaterar att utredningen, vad det gäller miljöfonder och miljö- skyddsförsäkringar. inte kommer med något lagförslag, men att utredning- en ser mest positivt på fondidéen. Utredningens negativa inställning till miljöskyddsförsäkringar tycks bottna i att man befarar svåra administrati- va problem.

Emedan försäkringsbolagen opererar på kommersiell basis och att det råder konkurrens mellan bolagen, tror vi för vår del att försäkringsbolagen skulle vara kapabla att administrera miljöskyddsförsäkringar till mycket rimliga kostnader. Kan de göra det i USA bör de också kunna göra det i Sverige.

Enligt vår uppfattning föreligger snarare en risk för att en statligt admini- strerad miljöskyddsfond skall utveckla en onödigt dyrbar byråkrati.

Avslutningsvis rekommenderar vi alltså både obligatoriska miljöskydds- försäkringar och miljöskyddsfonder till täckande av miljöskada som drab- bar enskild, privata företag, stat eller kommun.

10 Kostnader m.m.

10.1 Statens industriverk:

Utredningen bedömer i sitt kostnadskapitel, som omfattar 4,5 sidor av betänkandets ca 300, att den reform man föreslår knappast medför ökade kostnader för staten. För de inblandade parterna, skadegörare och skadeli- dande kommer den måttliga skärpningen av ansvaret att medföra en viss omfördelning mellan parterna till fördel för de skadelidande och till nack- del för till exempel industrin. Däremot förväntas rationaliseringsvinster till följd av förslaget till miljöskadelag. Den vinsten menar utredningen i stort motverkar nämnda kostnadsökningar. Utredningen redovisar dock inte några konkreta beräkningar. Inte heller industriverket förutser att dessa marginella kostnadsökningar kommer att medföra några betydande indu- stripolitiska konsekvenser.

När det gäller det ur kostnadssynpunkt sannolikt mest kännbara försla- get nämligen en förlängning av preskriptionstiden från 10 till 25 år för vissa miljöskador menar utredningen att den totala kostnadsökningen endast i ringa mån slår igenom på premien för aktuella ansvarsförsäkringar. Något närmare underlag för den slutsatsen lämnas emellertid inte. De kostnads- ökningar som blir följden av en förlängd preskriptionstid är dels försäk- ringskostnader, dels kostnader för utökad hantering av dokumentation. Industriverket anser det vara en brist att utredningen inte lämnar underlag för en bedömning över omfattningen av dessa kostnadsökningar.

Prop. 1985/86: 83

• Sida 179
•  Original

Inte heller anser industriverket att de praktiska konsekvenserna av förslaget om att förlängd preskriptionstid också skall gälla produktskador har uppmärksammats i tillfredsställande omfattning.

Mot denna bakgrund konstaterar verket att lagförslaget p.g.a. ökade kostnader — om än marginella — kan leda till en försämring av svenska tillverkarcs konkurrenskraft gentemot utlandet. Verket förutsätter att des- sa kostnader beräknas och vägs mot värdet av fördelarna ur social syn- punkt av utredningens förslag.

11 Övergångsbestämmelser och ikraftträdande

11.1 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Skånes handelskammare:

Beträffande de föreslagna övergångsbestämmelsema vill Handelskam- maren erinra om att det i praktiken torde bli mycket svårt att exakt bedöma när en störning har upphört och därmed om ny eller äldre lagstiftning skall tillämpas.

11.2 Försäkringsj uridiska föreningen:

Beträffande den föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen anför utredningen (sid. 284 m) att vid åtskillig annan skadeståndslagstift- ning, exempelvis skadeståndslagen, har några särskilda övergångsbestäm- melser inte bara ansetts nödvändiga. I stället, fortsätter utredningen, gäller enligt allmänna principer att den nya lagstiftningen blir tillämplig ifråga om skadestånd med anledning av skadefall som inträffar efter ikraftträdandet under det att äldre lag skall tillämpas på skadefall som har inträffat dessför- innan. Utredningen anför fortsättningsvis att i de fall lagförslaget behand- lar emellertid måste beaktas möjligheten att en skada som inträffat efter ikraftträdandet kan ha orsakats av ett handlande långt före denna tidpunkt. Närmast blir, enligt utredningen, detta aktuellt i fråga om sådana störning- ar som avses i 1 5. Om man här skulle tillämpa de nya reglerna, som i vissa hänseenden innebär en skärpning av ansvaret, skulle enligt utredningen detta med fog kunna anses innebära en retroaktiv lagstiftning som är svår att förena med allmänna rättsgrundsatser.

De allmänna rättsgrundsatser och principer som utredningen hänfört sig till innebär emellertid att nya skadeståndsregler icke blir tillämpliga när den skadegörande handlingen eller underlåtenheten att handla, inträffat före nya lagens ikraftträdande, såvida ej annat stadgas, ( se prop. nr 5 1972, s. 593, SOU'1'958:43 s. 119—120, SOU 1963:33 s. 45, SOU 1964:31 s. 106). Emellertid torde böra observeras konsekvensen av utredningens förslag att ”ifråga om skador orsakade av sådana störningar som avses i 1 & tillämpas dock äldre" lag om störningen upphört före ikraftträdandet”. Med den föreslagna lydelsen torde konsekvensen bli att om en störning — t.ex. markförorening, förorening av grundvatten eller vattendrag eller grundvat- tensänkning — inte upphört helt men den handling eller verksamhet som gett upphov till störningen skett långt före nya lagens ikraftträdande, den

• Sida 180
•  Original

nya lagen likväl skall tillämpas. Detta torde inte överensstämma med vad Prop. 1985/86:83 som uttalats rörande nyssnämnda allmänna rättsgrundsatser och principer. I enlighet med dessa skall ju om handlingen inträffat före nya lagens ikraftträdande äldre lag gälla. Det finns alltså anledning att vid övervä- gande av utredningens förslag beakta förloppskedjan handling -— stör- ning - skada. Utredningens förslag till lydelse torde inte kunna godtas.

11.3 Stockholms kommun: Stadskansliets juridiska avdelning:

Beträffande den föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen anför utredningen (sid. 284 m) att vid åtskillig annan skadeståndslagstift- ning, exempelvis skadeståndslagen. har några särskilda övergångsbestäm- melser inte ansetts nödvändiga. I stället, fortsätter utredningen, gäller enligt allmänna principer att den nya lagstiftningen blir tillämplig i fråga om skadestånd med anledning av skadefall som inträffar efter ikraftträdandet under det att äldre lag skall tillämpas på skadefall som har inträffat dessför- innan. Utredningen anför fortsättningsvis att i de fall lagförslaget behand- lar emellertid måste beaktas möjligheten att en skada som inträffat efter ikraftträdandet kan ha orsakats av ett handlande långt före denna tidpunkt. Närmast blir, enligt utredningen. detta aktuellt i fråga om sådana störning- ar som avses i l 5. Om man här skulle tillämpa de nya reglerna, som i vissa hänseenden innebär en skärpning av ansvaret, skulle enligt utredningen detta med fog kunna anses innebära en retroaktiv lagstiftning som är svår att förena med allmänna rättsgrundsatser.

De allmänna rättsgrundsatser och principer som utredningen hänfört sig till innebär emellertid att nya skadeståndsregler icke blir tillämpliga när den skadegörande handlingen eller underlåtenheten att handla, inträffat före nya lagens ikraftträdande, såvida ej annat stadgas, (se prop. nr 5 1972, s. 593, SOU l958:43 s. 119—120. SOU 1963:33 s. 45, SOU 1964:31 s. 106). Emellertid torde böra observeras konsekvensen av utredningens förslag att "ifråga om skador orsakade av sådana störningar som avses i 1 & tillämpas dock äldre lag om störningen upphört före ikraftträdandet”. Med den föreslagna lydelsen torde konsekvensen bli att om en störning — t.ex. markförorening, förorening av grundvatten eller vattendrag eller grundvat- tensänkning — inte upphört helt men den handling eller verksamhet som gett upphov till störningen skett långt före nya lagens ikraftträdande, den nya lagen likväl skall tillämpas. Detta torde inte överensstämma med vad som uttalats rörande nyssnämnda allmänna rättsgrundsatser och principer. I enlighet med dessa skall ju om handlingen inträffat före nya lagens ikraftträdande äldre lag gälla. Det finns alltså anledning att vid övervä- gande av utredningens förslag beakta förloppskedjan handling — stör- ning — skada. Utredningens förslag till lydelse torde inte kunna godtas.

• Sida 181
•  Original

11.4 Landsorganisationen i Sverige (LO): Prop. 1985/86:83

Emellertid har övergångsbestämmelsema fått en olycklig utformning. LO vill särskilt peka på följande förhållande. Trygghetsförsäkring för arbets- skada (TFA) övertog från och med 1974 alla fordringar på skadestånd som kunde riktas mot en arbetsgivare. Detta betyder. att alla arbetsskador som yppats efter 1974 regleras enligt TF A-försäkringen. Detta betyder i sin tur att enligt de nu gällande preskriptionsreglema. inga skadestånd på grund av arbetsolycksfall eller arbetssjukdom kan resas efter 1984. Även om de föreslagna ändringarna i preskriptionslagstiftningen hinner träda i kraft före detta datum blir de föreslagna reglerna ett slag i luften.

För att kunna uppfylla betänkandets intentioner bör därför övergångs- bestämmelsema ändras så att reglerna får retroaktiv verkan.

12 Expropriationslagens tillämplighet 12.1 Svea hovrätt:

Hänvisningen till expropriationslagen omfattar enligt förslaget bara inlö- sen. Enligt hovrättens mening bör expropriationslagens värderingsregler tillämpas vid bestämmandet av storleken av' ett bestående fastighetsintrång oberoende av i vad mån en särskild kvalifrkationsgräns kan leda till att intrånget helt eller delvis inte skall ersättas.

Kvalifikationsgränsen "synnerligt men” för inlösen finns i fiera lagar. Det är önskvärt, att i motiven klarläggs vilken minskning av en fastighets marknadsvärde som normalt kan accepteras utan att synnerligt men upp- kommer. Hovrätten anser att gränsen bör kunna sättas till 20—25 procent av marknadsvärdet.

Förslaget innebär, att även del av fastighet liksom för närvarande skall kunna inlösas. Häremot har hovrätten inte något att erinra. Enligt motsva- rande regler i naturvårdslagen och byggnadslagen kan emellertid endast en hel fastighet inlösas. Även vad gäller grunderna för inlösen bör enhetlighet i behandlingen av olika intrångssituationer eftersträvas.

12.2 Luftfartsverket:

Den nuvarande bestämmelsen i 33 å andra stycket miljöskyddslagen, att expropriationslagen gäller i tillämpliga delar, föreslås gälla också i fortsätt- ningen, 105 andra stycket (utredningen s. 281). Förarbetena till miljö- skyddslagen ger viss ledning för vad som avses med "i tillämpliga delar" (prop. 196928 5. 247 och 284). Där nämns löseskillingens bestämmande, intrångscrsättning och skada i övrigt, expropriationsersättningens erläg- gande oeh expropriationens fullbordande samt bestämmelserna om expro- priationskostnad.

Hur det förhåller sig med förhandstillträde förefaller vara oklart, särskilt som 5 kap. 17 ? expropriationslagen numera ger även fastighetsägaren rätt att yrka förhandstillträde. Luftfartsverket anser att en bestämmelse mot- svarande den i 140 € byggnadslagen bör tas in i miljöskadelagen.

• Sida 182
•  Original

Innehåll sid. Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Propositionens lagförslag ...................................... 3 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 oktober 1985 9 1 Inledning .................................................. 9 2 Allmän motivering ......................................... 9 2.1 Allmänna utgångspunkter ............................... 9 2.1.1 Förebyggande miljöskydd ......................... 9

2.1.2 Nuvarande ersättningsmöjlighetcr .................. 11 2.1.3 Revision av skadeståndsreglerna ................... 12 2.1.4 Miljöskadefond .................................. 13 2.1.5 Den fortsatta dispositionen ........................ 14 2.2 Tillämpningsområdet ................................... 14 2.2.1 Verksamhet på en fastighet ........................ 14 2.2.2 Skadoriomgivningen ............................. 15 2.2.3 Orts- och allmänvanliga störningar ................. 16 2.2.4 Tillfälliga störningar .............................. 17 . 2.2.5 Ersättningsgilla skador i övrigt ..................... 18 2.3 Ansvarsgrunder ....................................... 20 2.3.1 Föroreningsskador m.m. .......................... 20 2.3.2 Skada genom sprängning m. m. .................... 22 2.3.3 Skada genom grävning ............................ 23 2.4 Skadeståndsansvariga .................................. 24 2.4.1 Fastighetsägare och tomträttshavare . . . . . . . . . . ; ..... 24 2.4.2 Andra brukare ................................... 25 2.4.3 Entreprenörer ................................... 25 2.5 Solidariskt ansvar ..................................... 28 2.6 Orsakssamband och beviskrav .......................... 29 2.7 Preskriptionstiden för miljöskador m. m. ................. 30 2.8 Processuella frågor m.m. ............................... 32 2.8.1 Forum .......................................... 32 2.8.2 Nedsättning av ersättning m.m. .................... 33 2.9 Ikraftträdande m.m. ................................... 34 2.10 Kostnadskonsekvenser ................................. 35 3 Upprättade lagförslag ....................................... 36 4 Specialmotivering .......................................... 36 4.1 Förslaget till miljöskadelag ............................. 36 4.2 Förslaget till lag om ändring ijordabalken ................ 62 4.3 Förslaget till lag om ändringimiljöskyddslagen (l969:387) .. 62 5 Hemställan ................................................ 64 6 Beslut .................................................... 64 Utdrag ur lagrådets protokoll den 13 december 1985 .' ............. 65

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1985 66

Bilaga 1 Sammanfattning av miljöskadeutredningens betänkande . 67 Bilaga 2 Utredningens lagförslag ............................. 74 Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena ................ 81

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986