NJA 2003 s. 480

Kronofogdemyndigheten i Göteborg beslöt d. 24 juni 2002 om utmätning av L.L:s sjukbidrag för betalning av hennes skulder till staten. Utmätningsbeloppet bestämdes till 835 kr per månad och förbehållsbeloppet till 6 035 kr per månad.

L.L. överklagade beslutet i Göteborgs TR och yrkade att utmätningsbeloppet skulle sättas ned. Som grund för sitt yrkande anförde hon i huvudsak följande. Hon genomgår för närvarande en långsiktig rehabilitering. I denna ingår massagebehandling till en kostnad av 2 500 till 3 000 kr per månad. En del av denna kostnad betalar hon själv.

Kronofogdemyndigheten anförde i yttrande till TR:n: Vid beräkningen av L.L:s förbehålls- och utmätningsbelopp har kronofogdemyndigheten beaktat såväl föreskrifterna i 7 kap. UB som Riksskatteverkets allmänna råd (RSV EX 2001:43).

Kronofogdemyndigheten har vid beräkningen tillgodoräknat L.L. kostnader på grund av sjukdom med 225 kr per månad. Beloppet avser att täcka hennes egenkostnader för medicin och läkare innan hon erhåller s.k. frikort.

Kronofogdemyndigheten ifrågasätter vare sig nyttan av den behandling L.L. får eller att hon har kostnader därför. Kronofogdemyndigheten anser sig ändå förhindrad att tillgodoräkna henne kostnader för behandlingen.

Detta av två skäl. Dels har hon inte preciserat den faktiska kostnad hon själv betalar, dels saknas det läkarintyg utvisande att läkare ordinerat, remitterat, henne den aktuella behandlingen. För det fall sådant läkarintyg finns är det kronofogdemyndighetens uppfattning att det enligt gällande lagstiftning är försäkringskassan, och inte L.L:s borgenärer, som har att svara för de kostnader sjukvården inte kostnadsfritt tillhandahåller L.L.

L.L. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och vidhöll sitt yrkande att utmätningsbeloppet skulle sättas ned. Hon anförde samma grund som vid TR:n och gav in ett flertal intyg till styrkande av behovet av och kostnaden för behandlingen.

Riksskatteverket motsatte sig ändring av TR:ns beslut och anförde bl.a. följande. Frågan i målet är om tillägg till normalbeloppet kan göras för sjukdomskostnader som inte omfattas av högkostnadsskyddet och därmed inte ersätts av försäkringskassan eller på annat sätt. Det är oklart om och i så fall under vilka förutsättningar det är tillåtet att medge tillägg för kostnader av sådant slag. Enligt Riksskatteverkets uppfattning bör - om det är möjligt att medge tillägg för sådana kostnader - tillämpningen vara mycket restriktiv. Det bör krävas att gäldenären har styrkt sitt behov av behandlingen och har visat särskilda skäl för att kostnaderna skall beaktas. I nu aktuellt mål finner Riksskatteverket inte anledning att ifrågasätta L.L:s behov av den aktuella behandlingen eller kostnaden därför. Vid bedömningen av om hon skall anses ha visat särskilda skäl för sitt yrkande skall dock beaktas att staten, genom högkostnadsskyddet, valt att subventionera viss typ av sjukvård men inte annan. Det skulle därför vara en inte önskvärd konsekvens om gäldenären, genom att kostnaden beaktas vid fastställandet av förbehållsbeloppet, kunde övervältra kostnaden för en behandling som inte subventioneras genom högkostnadsskyddet på borgenärskollektivet. Riksskatteverket finner därför att det saknas särskilda skäl att göra tillägg till normalbeloppet för de kostnader som L.L. har åberopat.

HovR:n (hovrättslagmannen Björnberg samt hovrättsråden Jönsson, referent, och Olsson) anförde i beslut d. 2 dec. 2002: Enligt 7 kap. 4 § UB får bl.a. sjukbidrag tas i anspråk genom utmätning endast till den del det överstiger vad gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll. Den del av sjukbidraget som inte får tas i anspråk genom utmätning (förbehållsbeloppet) bestäms enligt 5 § med ledning av vissa normalbelopp som fastställs av Riksskatteverket. Normalbeloppet skall anses innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, som beräknas särskilt och läggs till normalbeloppet. Normalbeloppen utgör schabloner för normala fall och kan frångås när förhållandena i det enskilda fallet medger det. Riksskatteverket har i allmänna råd om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. (RSV 2001:43) uttalat bl.a. att tillägg till normalbeloppet kan göras för utgift till följd av sjukdom.

HovR:n finner att L.L. har styrkt sina kostnader för massagebehandling. Dessa kostnader kan inte anses innefattas i normalbeloppet. Frågan är om de skall beaktas vid bestämmandet av förbehållsbeloppet.

Av utredningen framgår att L.L. lider av allvarliga problem av framförallt själslig men också av kroppslig natur samt att massagebehandlingen utgör en viktig del i den behandling hon erhåller. Det får anses utrett att det föreligger stor risk att hon skulle lida allvarligt men om hon förlorar ekonomisk möjlighet att genomgå massagebehandlingen. Hänsyn till detta bör tas vid bestämningen av förbehållsbeloppet på så sätt att hon äger förbehålla sig kostnaderna, vilka för juni 2002 uppgick till 3 188 kr.

Vid denna bedömning föreligger inte utrymme att göra utmätning i L.L:s sjukbidrag. Beslutet om utmätning skall därför upphävas.

Med ändring av TR:ns beslut upphäver HovR:n Kronofogdemyndighetens i Göteborg beslut d. 24 juni 2002 om utmätning i L.L:s sjukbidrag.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut, fastställa TR:ns beslut.

L.L. bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Victor, Dahllöf, referent, Lindeblad och Calissendorff) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Frågan i målet är om kostnad för massagebehandling i visst fall bör beaktas vid bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av sjukbidrag.

L.L. har i HD om sina förhållanden anfört bl.a. följande. Hon utsattes för sexuella övergrepp från tidig barndom till tidiga tonår. Försäkringskassan remitterade henne för vård till Helheten AB i Göteborg. Helheten AB driver en rehabiliteringsverksamhet där behandlingen utgörs av samtal, fysisk träning och massage. Massagebehandlingen utfördes av diplomerade massören och kroppsterapeuten L.O. som L.L. fick förtroende för. Samtidigt med massagebehandlingen fick hon psykiatrisk vård. Hon går fortfarande i regelbunden samtalsbehandling och har tidvis behov av sluten psykiatrisk vård. L.L. har fortsatt med massagebehandlingen men kostnaden kan med nuvarande regler inte ersättas av försäkringskassan.

Till stöd för sin talan har L.L. åberopat läkarutlåtande från överläkaren S.W. vid Liljedalsmottagningen i Kungälvs kommun, intyg av C.E.O. vid Västra Götalands läns allmänna försäkringskassas lokalkontor i Kungälv, intyg av kuratorn M.H. vid psykiatriska kliniken på Kungälvs sjukhus, intyg av legitimerade sjukgymnasten A.A. vid medicinkliniken på Kungälvs sjukhus, intyg av I.-M.T. m.fl. vid stöd- och boendeteamet inom socialtjänsten i Kungälvs kommun samt intyg av diplomerade massören och kroppsterapeuten L.O.

Riksskatteverket har inte ifrågasatt nödvändigheten av och kostnaden för L.L:s massagebehandling men gjort gällande att tillägg till normalbeloppet inte skall göras för vårdkostnader som inte omfattas av systemet med det s.k. högkostnadsskyddet inom hälso- och sjukvården. Enligt Riksskatteverket saknas det i vart fall särskilda skäl för att göra tillägg till normalbeloppet för de kostnader L.L. har haft för massagebehandlingen.

I 7 kap. UB finns bestämmelser om utmätning av lön m.m. Enligt 1 § 1 st. 5 samma kapitel gäller bestämmelserna om utmätning av lön också i fråga om sjukbidrag. Av 4 § framgår att lön får tas i anspråk genom utmätning endast till den del den överstiger vad gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll samt till fullgörande av betalningsskyldighet mot annan som vid utmätning av lön har bättre rätt till lönen. Den del av lönen som inte får tas i anspråk genom utmätning (förbehållsbeloppet) bestäms enligt 5 § med ledning av vissa normalbelopp, vilka skiljer sig åt beroende på om man är ensamstående, om man har barn osv. Normalbeloppen skall anses innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, som beräknas särskilt och läggs till normalbeloppen. Dessa belopp fastställs av Riksskatteverket med tillämpning av särskilt angivna kronbelopp och beräkningsgrunder.

Normalbeloppen utgör schabloner för normala fall och kan frångås när omständigheterna i det särskilda fallet föranleder det även om intresset av likformighet talar för att schablonerna tillämpas i största möjliga utsträckning. Det kan finnas skäl att särskilt beakta ofrånkomliga fasta utgifter och utgifter som föranleds av medicinska skäl (jfr Gregow, Utsökningsrätt, 3 uppl. 1996 s. 332 och Walin m.fl., Utsökningsbalken, 3 uppl. 1998 s. 267 f. samt NJA 1993 s. 679, 1994 s. 226 och 2000 s. 121). Något stöd för att det inte skulle gå att beakta sådana kostnader som inte ryms inom hälso- och sjukvårdens system med patientavgifter och högkostnadsskydd finns inte.

Massagebehandling är i regel en levnadskostnad som omfattas av normalbeloppet. Av utredningen framgår att massagebehandlingen ingår som en del i en omfattande och mångfacetterad behandling som har sin bakgrund i L.L:s långvariga psykiska besvär och fysiska åkommor. I läkarutlåtande och intyg framhålls att det är av utomordentlig vikt att massagebehandlingen får fortsätta.

Det står klart att L.L. skulle lida allvarligt men om hon förlorade ekonomisk möjlighet att fortsätta massagebehandlingen (jfr NJA 1994 s. 429). Kostnaderna för L.L:s massagebehandling är föranledda av hennes psykiska besvär och fysiska åkommor och de bakomliggande omständigheterna är så särpräglade att det får anses föreligga särskilda skäl för att göra tillägg till normalbeloppet när hennes förbehållsbelopp skall bestämmas.

På grund av det anförda kan Riksskatteverkets överklagande inte vinna bifall.