NJA 2003 s. 537

Allmän åklagare väckte vid Malmö TR åtal mot D.A., född 1964, jämlikt 3 kap. 5 § BrB för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: D.A. har d. 7 okt. 1999 i bostaden i fastigheten Amiralsgatan 24 B i Malmö misshandlat sin son R.A., född d. 4 nov. 1989, genom att tilldela honom ett flertal slag på låren och i gumpen med ett köksredskap som tillhygge. Till följd härav har blåmärke och smärta uppstått.

Åklagaren överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle bedöma brottet som misshandel av normalgraden och bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med dagsböter. För det fall HovR:n skulle bedöma misshandelsbrottet som ringa yrkades att HovR:n skulle bestämma påföljden till dagsböter.

D.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Trulsson och Havelius, referent, tf. hovrättsassessorn Nilsson samt nämndemännen Prytz och Idström) anförde i dom d. 19 maj 2003: HovR:ns domskäl. D.A., som hörts på nytt i HovR:n, har tillagt bl.a. följande. Hon hade gått hem från sitt arbete på grund av att hon var sjuk och hade feber. Just när hon skulle lägga sig ringde personalen från skolan och berättade att R.A. hade bråkat i skolan. De ville att hon omedelbart skulle komma och hämta honom. Vid den aktuella tiden var det stora problem med R.A. i skolan. Han fick ofta raserianfall och vägrade göra som han blev tillsagd. Skolpersonalen ringde ofta efter henne, eftersom hon var den enda som kunde tala honom till rätta. Hennes arbetskamrater blev irriterade när hon måste lämna sitt arbete. När hon och R.A. kom hem, var hon trött och irriterad. Hon slog honom, därför att han skulle förstå att han inte kunde fortsätta att bete sig som han gjorde i skolan. Hon utdelade slagen med en stekspade av trä, som är ca 20 cm lång och några mm tjock. Hon minns inte hur många slag hon utdelade. En väninna till henne, som var på besök, ingrep innan hon hann slå särskilt många slag. Senare på kvällen kunde hon se att R.A. hade ett rött märke på låret.

Videoförhöret med R.A. har spelats upp. Han har under förhöret berättat bl.a. följande. Han minns inte hur många slag han fick. Det kanske var fem, sex eller sju slag. De två första slagen gjorde ont, men inte de andra. Det blev ett litet blåmärke på låret.

HovR:ns bedömning. På de av TR:n angivna skälen finner HovR:n att D.A. har gjort sig skyldig till misshandel och att brottet kan bedömas som ringa.

Som HD påpekat i rättsfallet NJA 1999 s. 286 visar rättspraxis att omständigheterna vid misshandel som består i tillrättaförande av underåriga kan variera högst väsentligt. Något formellt hinder mot att döma till penningböter då det är fråga om bagatellartade misshandelsbrott föreligger i och för sig inte. Avgörande för om penningböter eller dagsböter skall dömas ut vid ringa misshandel blir därför omständigheterna i det särskilda fallet.

I förevarande fall har D.A. slagit sin nioårige son i familjens hem och misshandeln har avbrutits först då en väninna till henne ingripit. D.A. befann sig emellertid vid tillfället i en pressad situation och annat är inte visat än att våldet varit av lindrig art. Med hänsyn härtill gör HovR:n, liksom TR:n, bedömningen att påföljden kan stanna vid penningböter. TR:ns domslut skall därför fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma D.A. för misshandel av normalgraden och bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med dagsböter. I andra hand yrkade Riksåklagaren att påföljden skulle bestämmas till dagsböter.

D.A. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Munck, Lennander, Victor, Dahllöf, referent, och Calissendorff) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen i målet framgår att D.A. i uppfostringssyfte tilldelat sin då nioårige son R.A. fem–sju slag med en cirka 20 cm lång och några mm tjock stekspade av trä. Slagen träffade sonens lår och stjärt. Åtminstone de två första slagen orsakade smärta. Dessutom uppstod rodnad och ett mindre blåmärke av slagen.

Vad HD nu har att pröva är om gärningen skall bedömas som misshandel av normalgraden eller som ringa brott samt vilken påföljd som brottet bör föranleda.

D.A. har inför HD uppgivit bl.a. följande. Vid tiden för den aktuella händelsen fick R.A. ofta vredesutbrott och bråkade i skolan. Hon blev vid sådana tillfällen uppringd på sin arbetsplats av skolpersonalen som krävde att hon skulle komma och hämta sonen. Efter varje sådan händelse försökte hon tala sonen till rätta och förklarade samtidigt att hon kunde riskera sin anställning genom att hon så ofta tvingades lämna sin arbetsplats för att hämta honom. Den aktuella dagen befann hon sig i hemmet och var sjuk och febrig när personalen ringde från skolan och krävde att hon skulle hämta sonen efter ett nytt bråk. Hon hämtade hem R.A. och tog i den pressade situationen till stekspaden för att tillrättavisa sonen, eftersom han inte tog någon notis om hennes förmaningar och tidigare samtal inte hade fått honom att upphöra med sina vredesutbrott och bråk i skolan. En väninna ingrep efter några slag och tog tag i stekspaden. En stund senare bad D.A. sonen om förlåtelse.

Aga är numera inte en tillåten uppfostringsmetod. I 6 kap. 1 § FB föreskrivs att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Förbudet har ansetts innebära ett klarläggande att aga av barn är brottsligt, om motsvarande handling mot en annan person är straffbar som misshandel (jfr prop. 1978/79:67 s. 31 f.). Detta gäller även om agan utgör en enstaka händelse och inte ingår som ett led i en uppfostringsmetod.

Enligt 3 kap. 5 § BrB döms den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

D.A:s gärning har endast orsakat smärta och skada av helt lindrig art. Gärningen är under sådana omständigheter att beteckna som ringa brott.

Vid misshandelsbrott som är ringa är fängelse avsett att tillämpas som påföljd endast undantagsvis, t.ex. vid upprepade brott som gränsar mot normalgraden av misshandel eller massiva återfall i ringa brott (jfr prop. 1992/93:141 s. 28 f.). I linje därmed ligger att det vid gärningar som inte orsakat annat än helt lindrig smärta eller skada bör föreligga särskilda försvårande omständigheter för att döma ut bötesstraff som ligger i den övre delen av bötesskalan.

En systematisk användning av aga som uppfostringsmetod får anses vara en klart försvårande omständighet även om smärtan eller skadan i varje enskilt fall skulle vara helt ringa. När det gäller D.A. har det emellertid inte ens påståtts annat än att agan var en engångsföreteelse. Några skäl för att beakta bruket av en stekspade eller platsen för agan som särskilt försvårande kan inte anses föreligga. Mot den bakgrunden och med beaktande av att D.A. tog till våld i en för henne pressad situation, när hon var sjuk och oroad för sin fortsatta anställning, finner HD inte anledning att göra någon annan bedömning i påföljdsfrågan än den som underrätterna gjort.

HovR:ns domslut skall därför fastställas.