NJA 1999 s. 286

Allmän åklagare yrkade vid Ystads TR ansvar å S.A., född 1964, för misshandel, ringa brott, enligt följande: S.A. har d 8 aug 1998 på fastigheten Ridgatan 6 i Ystad misshandlat N.E. genom att tilldela denne ett slag med öppen hand i ansiktet. Misshandeln har medfört smärta samt rodnad vid vänster ögas ytterkant.

N.E. yrkade skadestånd.

Åklagaren överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle höja dagsbotens belopp.

S.A. bestred ändring. Han yrkade även att HovR:n skulle ogilla åtalet eller i vart fall förordna om påföljdseftergift.

HovR:n (hovrättsråden Lindell och Jan E Ohlsson samt tf hovrättsassessorn Montan, referent) anförde i dom d 12 jan 1999: Domskäl. Varken åklagaren eller S.A. har överklagat TR:ns dom i skuldfrågan. HovR:n kan därför inte pröva S.A:s först nu i HovR:n framställda yrkande i den delen.

I enlighet med TR:ns dom har S.A. gjort sig skyldig till misshandel som är att bedöma som ringa.

Dagsbotens belopp får med stöd av 25 kap 2 § 2 st BrB jämkas om det finns särskilda skäl för det. Jämkningsmöjligheten skall enligt lagförarbetena (prop 1990/91:68 s 117) tillämpas restriktivt och förbehållas de fall då ett straff utmätt i dagsböter kan tänkas komma att drabba onödigt hårt. Det framgår vidare av förarbetena att en situation när jämkning kan komma i fråga är när brottet straffvärdemässigt ligger vid nedre gränsen för dagsböter och gärningsmannen har så goda ekonomiska förhållanden att tröskeleffekten av att brottet föranleder dagsböter och inte penningböter blir orimlig.

Angående S.A:s personliga och ekonomiska förhållanden har framkommit att han är gift och har tre barn för vilka han är försörjningsskyldig samt att hans årsinkomst före skatt uppgår till 600 000 kr.

Även om omständigheterna kring brottet är förmildrande föreligger inte skäl att döma till penningböter eller att låta påföljden bortfalla. Det brott som S.A. gjort sig skyldig till har emellertid ett straffvärde som ligger vid nedre gränsen för dagsböter. Med hänsyn härtill och till S.A:s ekonomiska förhållanden föreligger, mot bakgrund av vad som ovan anförts, särskilda skäl att jämka dagsbotens storlek till 125 kr i enlighet med vad TR:n bestämt.

TR:ns domslut skall således fastställas.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle fastställa varje dagsbot till 435 kr.

S.A. bestred Riksåklagarens ändringsyrkande och yrkade för sin del att HD skulle ogilla åtalet eller förordna om påföljdseftergift. Riksåklagaren anförde bl a: Frågan i målet gäller således dagsbotens storlek. Grunderna för att beräkna dagsbotens storlek i allmänna drag anges i 25 kap 2 § 2 st BrB. Enligt bestämmelsen skall varje dagsbot fastställas till ett visst belopp från och med 30 till och med ettusen kr, efter vad som bedöms som skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om det finns särskilda skäl får dagsbotens belopp jämkas.

I motivuttalandena (prop 1990/91:68 s 117) anges att möjligheten att jämka inte bör uteslutas, eftersom ett straff utmätt i dagsböter kan komma att drabba onödigt hårt. Ett fall som anges är då ett högt antal dagsböter döms ut och gärningsmannens betalningsförmåga är väsentligt nedsatt så att böterna står helt utom dennes betalningsförmåga. En annan situation som nämns är när brottet straffvärdemässigt ligger vid nedre gränsen för dagsböter och gärningsmannen har så goda ekonomiska förhållanden att tröskeleffekten av att brottet föranleder dagsböter och inte penningböter blir orimlig. Möjligheten att jämka dagsbotens storlek bör därför tillämpas restriktivt. Med utgångspunkt i dessa uttalanden bör det endast vara fråga om rena undantagsfall där man kan frångå de föreskrivna grunderna för beräkning av dagsbotens storlek.

I lagtexten ges uttryck för denna restriktivitet genom kravet på särskilda skäl. Detta ger vid handen att några mer generella undantag inte bör göras (jfr NJA 1996 s 195). Det kan knappast ha varit lagstiftarens mening att jämkning av dagsbotsbeloppet mer eller mindre regelmässigt bör ske när brottet har ett sådant straffvärde att endast 30 dagsböter bör dömas ut och gärningsmannens ekonomiska förhållanden medför att dagsboten blir osedvanligt hög om den beräknas enligt de grundregler som gäller. Detta bör ske först när ett straff i dagsböter skulle drabba onödigt hårt.

Fråga är här om ett misshandelsbrott som inte har orsakat endast smärta utan också rodnad och svullnad. Även om gärningen är att anse som ringa, är den på intet sätt bagatellartad. Vid sådan brottslighet bedöms straffvärdet så gott som aldrig vara så lågt att straffet kan stanna vid penningböter. Någon jämförelse med det högsta belopp som kan utdömas i penningböter (2 000 kr) och den bötessumma som bör utgå om straffet bestäms i dagsböter bör därför inte göras. De förmildrande omständigheter som HovR:n anser föreligga är enligt min mening inte särskilt framträdande och har beaktats tillräckligt genom bestämmandet av antalet dagsböter.

S.A:s årsinkomst före skatt uppgår till 600 000 kr och han har tre barn för vilka han är försörjningsskyldig. Vid en beräkning av dagsbotens storlek i enlighet med HD:s avgörande i rättsfallet NJA 1991 s 692 och de riktlinjer för bestämmande av dagsbotens storlek som lämnats av Riksåklagaren (RÅFS 1991:01) skulle dagsbotens storlek bestämmas till 435 kr. Bötesstraffet skulle för S.A:s del uppgå till 13 050 kr, ett belopp som med beaktande av det brott som S.A. gjort sig skyldig till och hans ekonomiska situation på intet sätt ter sig onödigt hårt. Jag anser således att någon jämkning inte bör ske.

Det vanligaste straffet är böter. Böter döms inte bara ut av domstolar. Åklagare utfärdar också ett stort antal strafförelägganden, där straffet bestäms till dagsböter. Frågan om dagsbotens belopp skall jämkas eller inte i ett fall som det förevarande har således stor betydelse i den praktiska rättstillämpningen. Det är angeläget att få ett vägledande avgörande i högsta instans.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Carlquist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Dagsbotsbeloppet bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt (25 kap 2 § 2 st BrB). Om det finns särskilda skäl får dagsboten jämkas.

Skäl för jämkning har ansetts finnas i de fall då ett straff utmätt i dagsböter drabbar den tilltalade onödigt hårt. Ett sådant fall är när brottet straffvärdemässigt ligger vid nedre gränsen för dagsböter och gärningsmannen har så goda ekonomiska förhållanden att tröskeleffekten av att brottet föranleder dagsböter och inte penningböter blir orimlig. (Se prop 1990/91:68 s 117.)

Möjligheten att jämka bör tillämpas restriktivt (se a prop s s). Några generella undantag bör inte göras utan en individuell prövning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet skall äga rum (jfr NJA 1996 s 195).

S.A. har gjort sig skyldig till ett misshandelsbrott. Ett sådant brott utgör alltid ett angrepp mot någons personliga integritet. Det har föranlett en sträng syn på denna typ av brottslighet också i de fall då brottet anses ringa (jfr prop 1992/93:141 s 29). Straffvärdet för oprovocerad misshandel bör därför inte - under några omständigheter - anses så lågt att brottet kan föranleda penningböter. Vid angivna förhållanden är det inte aktuellt att göra enjämförelse mellan det högsta beloppet för penningböter (f n 2 000 kr) och dagsbotens storlek.

Vid bestämmandet av antalet dagsböter har redan beaktats att det brott S.A. gjort sig skyldig till är ringa. Det kan inte anses motiverat att med åberopande av samma skäl dessutom jämka dagsbotens storlek. Några omständigheter i övrigt har inte framkommit som utgör särskilda skäl för jämkning. Dagsbotens storlek bör därför bestämmas efter de grundregler som gäller. En beräkning efter riktlinjer som lämnats av Riksåklagaren (RÅFS 1991:01, jfr NJA 1991 s 692) ger en dagsbot för S.A:s del på 435 kr. S.A:s yrkande om att åtalet skall ogillas kan inte upptas till prövning. Domslut. HD ändrar påföljden på så sätt att varje dagsbot bestäms till 435 kr.

HD (JustR:n Svensson, Munck, Danelius, Thorsson och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med TR:ns dom har S.A. tilldelat N.E. ett slag med öppen hand i ansiktet, vilket medfört smärta samt rodnad vid vänstra ögats ytterkant. TR:ns dom har inte överklagats i skuldfrågan, och något skäl som enligt 51 kap 23 a § RB skulle kunna motivera en prövning av denna fråga föreligger inte. Inte heller finns det anledning att rubricera brottet på annat sätt än som misshandel (ringa brott).

Det finns inte några omständigheter som enligt 29 kap 5 och 6 §§ BrB skulle kunna motivera påföljdseftergift. Brottet får i enlighet med domstolarnas bedömning anses förskylla trettio dagsböter. Fråga är då om dagsbotens belopp bör jämkas.

Det utrymme som i samband med dagsbotssystemets införande skapades för att jämka dagsbotens belopp vid ringa brott syftade till att ge möjlighet till utjämning mellan dagsböter och penningböter i mindre allvarliga fall. Att regeln fick en allmänt hållen avfattning sammanhängde enligt motiven med att det inte var alldeles ovanligt att överträdelser som rymdes under en och samma brottsbeskrivning var i hög grad skiftande (NJA II 1931 s 33).

Efter 1991 års ändringar av bötesreglerna har förutsättningarna förändrats, eftersom det numera alltid står öppet för domstolen att döma till penningböter vid brott av bagatellartad karaktär. Det har emellertid ansetts att ett utrymme för jämkning fortfarande bör finnas när det finns särskilda skäl. Därvid har bl a pekats på fall då brottet straffvärdemässigt ligger vid nedre gränsen för dagsböter och gärningsmannen har så goda ekonomiska förhållanden att tröskeleffekten av att brottet föranleder dagsböter och inte penningböter blir orimlig (prop 1990/91:68 s 117).

Det är emellertid inte avsett att jämkning schablonmässigt skall ske så snart gärningsmannen har goda ekonomiska förhållanden och brottet straffvärdemässigt ligger vid nedre gränsen för dagsböter. En individuell prövning med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet skall alltid äga rum (jfr NJA 1996 s 195). Avsikten får antas vara att enjämkning i fall av detta slag skall kunna ske bl a då det vid en samlad bedömning av omständigheterna framstår som stötande eller obilligt mot gärningsmannen att tillämpa vanliga principer för dagsbotsbeloppets bestämmande. Den omständigheten att det som Riksåklagaren antytt i överklagandet kan vara svårt att göra bedömningar av detta slag vid utfärdande av strafföreläggande kan inte i sig utgöra sådant skäl mot att tillämpa jämkningsregeln i sådana fall, särskilt som detta inte torde sakna betydelse för det allmänna förtroendet för rättskipningen.

Även vid misshandelsbrott kan omständigheterna vara sådana att en jämkning av dagsbotsbeloppet bör ske. Inte minst vid brott som består i tillrättaförande av underåriga visar rättspraxis att omständigheterna kan variera högst väsentligt (se t ex NJA 1967 s 384 och 1988 s 586; jfr också NJA 1978 s 67).

I förevarande fall framgår av S.A:s uppgifter och övrig utredning att den örfil som han tilldelat N.E. föranletts av att denne tillsammans med kamrater sent på kvällen tagit sig in i S.A:s trädgård och fört oljud samt klättrat i ett kastanjeträd över S.A:s parkerade bil. Enligt vad S.A. obestritt uppgivit i HD förlorade han tålamodet när han fick tag i N.E. och denne på fråga om vad han höll på med svarade att S.A. inte hade med detta att göra eller något liknande.

S.A:s åtgärd att i den angivna situationen ge N.E. en örfil är inte ursäktlig, och som redan konstaterats har han därigenom gjort sig skyldig till misshandel. Annat är emellertid inte visat än att misshandeln varit av mycket lindrig art, och det får anses oproportionerligt om S.A. på grund av det inträffade skulle förpliktas utge drygt trettontusen kr i böter, vilket blir resultatet om vanliga principer för dagsbotsbestämningen strikt tillämpas i detta fall. Anledning saknas att frångå domstolarnas bedömning i jämkningsfrågan.