NJA 2003 s. 659

Allmän åklagare väckte vid Västmanlands TR åtal mot I.G., född 1944, bl.a. för vållande till miljöstörning enligt 29 kap. 2 § MB enligt följande gärningsbeskrivning:

I.G. var under år 1999 VD och ansvarig för verksamheten vid Plåtproffsen i Västerås AB. Den 1 aug. 1999 avsåg han att tanka en bil från en vid företaget placerad dieseloljecistern. Detta misslyckades då tanken var försedd med ett tidlås som omöjliggjorde tankning under helgen. Genom att lämna pumpen med påslagen strömbrytare och i upphakat läge vållade I.G. påföljande morgon – när tidlåset automatiskt slogs av – utsläpp av 0,5–1 kubikmeter dieselolja.

Härigenom förorenade han i vart fall av oaktsamhet mark och vatten på ett sätt som kunnat medföra skador för människor, djur eller växter som inte är av ringa betydelse.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade, såvitt nu är i fråga, att HovR:n skulle döma I.G. för vållande till miljöstörning.

I.G. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Wagner, referent, och Rågmark samt tf. hovrättsassessorn Björklund) anförde i dom d. 20 juni 2002: HovR:ns domskäl. I HovR:n har I.G. samt, på åklagarens begäran, vittnet B.W., hörts på nytt. De har därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom, dock med följande tillägg.

I.G.: När han kom till arbetet på morgonen fanns personal vid hans företag redan på plats. Han ringde omedelbart till brandkåren och till Sellbergs saneringsföretag. Polis kom också dit liksom folk från miljökontoret. Sanering påbörjades omedelbart på så sätt att oljan på asfalten sögs upp med spån. Vidare spolades dagvattenledningen ren och allt spolvatten och all dieselolja i ledningen sögs upp i anslutningspunkten för företagets dagvattenledning till kommunens dagvattennät. Anslutningspunkten ligger cirka 50 m från dagvattenbrunnen. Vid anslutningspunkten kändes viss lukt. Längre bort konstaterades ingen dieselolja. Enligt hans bedömning rann oljan inte längre fram än till anslutningspunkten. Asfalten runt tanken behövde inte grävas upp.

B.W.: Olja samlades upp med spån och genom slamsugning i anslutningspunkten till kommunens ledningsnät. Allt sögs upp som spolades genom ledningen. Han inspekterade bäcken där den rinner ut i Mälaren både samma dag som utsläppet skedde och dagen därpå. Inte vid något tillfälle kunde han upptäcka någon dieselolja.

HovR:n gör följande bedömning.

Genom I.G:s uppgifter och vittnesmålet är följande utrett. Ett utsläpp av högst 500 l dieselolja har skett från farmartanken. Oljan har spritts på den asfalterade ytan runt tanken och olja har runnit ner i en dagvattenbrunn på fastigheten och vidare genom dagvattenledningen till anslutningspunkten till kommunens dagvattennät. I anslutningspunkten har olja och spolvatten sugits upp. Den olja som runnit ut på den asfalterade ytan har sugits upp med hjälp av ett absorptionsmedel och asfalten behövde inte grävas upp.

Utrunnen dieselolja av i målet aktuell omfattning är enligt HovR:ns bedömning i och för sig ägnad att förorena mark eller vatten. För straffansvar krävs dock att utsläppet har förorenat mark eller vatten på ett sätt som medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är av ringa betydelse. Det är således den effekt som en förorening medför eller kan medföra som är avgörande för om straffansvar skall inträda, inte föroreningen som sådan. (Jfr prop. 1980/81:108 s. 57 ff. och 1997/98:45 s. 304.)

HovR:n konstaterar att det i målet inte är visat att utsläppet av dieseloljan förorsakat någon förorening av mark eller vatten. Åtalet för vållande till miljöstörning kan därför inte vinna bifall.

– – –.

HovR:n finner således – – – att TR:ns domslut skall fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle döma I.G. för vållande till miljöstörning och bestämma påföljden till dagsböter.

I.G. bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Munck, Lennander, referent, Victor, Dahllöf och Calissendorff) beslöt följande dom: Domskäl. I 29 kap. 1 § MB stadgas bland annat ansvar för den som förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är av ringa betydelse. Enligt 2 § skall den som av oaktsamhet begår gärning som anges i 1 § dömas för vållande till miljöstörning. Målet gäller ansvar enligt sistnämnda bestämmelse.

Av utredningen framgår bland annat följande. Från en dieseloljecistern placerad inom ett industriområde utanför en lokal tillhörig företaget Plåtproffsen i Västerås AB skedde d. 2 aug. 1999 ett utsläpp av högst 500 liter dieselolja. Utsläppet inträffade efter det att företagets ägare I.G. dagen före, som var en söndag, lämnat pump och strömbrytare påslagna utan att tänka på att tanken under helgen var låst med ett tidlåssystem. Följden blev att dieseloljan pumpades ut på marken när tidlåset slogs av vid arbetstidens början på måndagsmorgonen. Dieseloljan spreds därvid över den asfalterade markytan, varefter den rann ned i en dagvattenbrunn och vidare genom dagvattenledningen fram till kommunens dagvattennät. Då I.G. strax efter händelsen anlände till arbetsplatsen och av personalen informerades om det inträffade, larmade han omedelbart brandkåren och ett saneringsföretag. Brandkåren sög snabbt upp den dieselolja som runnit ut på asfalten. Saneringsföretaget rengjorde brunn och ledningssystem, varvid all dieselolja i ledningen sögs upp vid anslutningspunkten till kommunens dagvattennät. Till följd av det snabba ingripandet gav utsläppet, såvitt framkommit, inte upphov till någon negativ effekt på miljön.

Det utsläpp som skett utgör i och för sig en förorening i MB:s mening (jfr prop. 1980/81:108 s. 11 angående bestämmelsen i 13 kap. 8 a § BrB vilken överflyttades oförändrad till 29 kap. 1 § MB). Frågan i målet gäller om föroreningen kunnat medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är av ringa betydelse. Vid denna bedömning skall hänsyn tas till föroreningens art och kvantitet, recipientens beskaffenhet, förekomsten av andra föroreningar, sättet för tillförseln liksom andra på frågan inverkande omständigheter. (Se prop. 1980/81:108 s. 11 f., 111 f. och 115 samt prop. 1997/98:45 del II s. 304.)

Dieselolja innehåller ett flertal farliga ämnen, såsom bensen, kolväten och formaldehyder vilka är cancerframkallande och även skadliga för vattenlevande organismer. Av utredningen framgår att dieseloljan skulle ha kunnat rinna ut i Mälaren, via kommunens spillvattenledning och en mindre bäck. Mälaren utgör vattentäkt för dricksvatten i bl.a. Västerås. Dieseloljan skulle också ha kunnat tränga genom asfalten och slutligen ned i grundvattnet. För det fall att något ingripande inte hade skett måste föroreningen anses ha kunnat medföra hälsorisker för människor eller skador på djur eller växter.

Frågan är då om denna fara kan bedömas ha varit ”av ringa betydelse”. Vad som avses därmed berörs endast kortfattat i förarbetena. I 29 kap. 11 § MB finns emellertid en bestämmelse om ansvarsfrihet för ”gärningar” som är att anse som ringa. Bestämmelsen omfattar visserligen inte brott enligt 29 kap. 1 och 2 §§. Skälet till detta angavs dock vara att sistnämnda bestämmelser redan i sig var konstruerade så att ringa fall hamnade utanför det straffbara området genom lokutionen ”som inte är av ringa betydelse” (prop. 1997/98:45 del I s. 529 och del II s. 312). De resonemang som fördes angående gränsen för ringa brott borde därför enligt vad som angavs i propositionen kunna utgöra ledning även vid tillämpningen av 1 och 2 §§. Sammanfattningsvis framhölls att en gärning var att anse som ringa om den vid en sammanvägd bedömning framstod som obetydlig med hänsyn till det intresse som var avsett att omedelbart skyddas genom straffansvaret. (Se a. prop. del I s. 529 f.)

Det finns i sammanhanget anledning att också erinra om den särskilda regel om straffnedsättning vid tillbakaträdande som finns i 29 kap. 14 § MB. I denna föreskrivs att om någon, som ådragit sig ansvar enligt 1 eller 2 §, frivilligt avvärjt en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har uppkommit, så får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen. Att det i motsats till vad som gäller enligt motsvarande bestämmelse i 13 kap. 11 § BrB inte finns någon ansvarsfrihetsregel för det fall att faran var ringa sammanhänger uppenbarligen med att maximum för brott enligt 29 kap. 2 § MB är högre än fängelse i ett år. (Jfr också 29 kap. 5 § 1 st. 2 och 2 st. BrB samt 6 § samma balk angående straffnedsättning och påföljdseftergift.)

Mot den nu angivna bakgrunden bör även vad som med hänsyn till omständigheterna vid gärningen kunnat antas om att avvärjande åtgärder skulle komma att vidtas kunna beaktas när man vid oaktsamma förfaranden bedömer om den fara som förelegat varit av ringa betydelse.

Med hänsyn till samtliga omständigheter i målet, särskilt till att förhållandena vid utsläppet var sådana att ett snabbt ingripande som förhindrade att någon skada uppstod kunde påräknas så gott som omedelbart efter händelsen, kan det inte anses visat att det förelegat någon praktiskt beaktansvärd fara för människors hälsa på grund av förorenat dricksvatten eller för skador på djur och växter som varit av annat än ringa betydelse.