NJA 2004 not 25

Den 2:a. 25.(T 3972-03) K.S. mot J.-I.R. angående vårdnad m.m.

I ett mål vidLunds tingsrättangående vårdnad m.m. mellan K.S. och J.-I.R. ogillade tingsrätten, såvitt nu är i fråga, i domden 6 juni 2003 K.S:s yrkande om ensam vårdnad av dottern C. och förordnade att K.S. inte skulle ha rätt till umgänge med C.

K.S. överklagade domen iHovrätten över Skåne och Blekingeoch yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes vid tingsrätten förda talan. Hon yrkade i andra hand att hovrätten i vart fall skulle tillerkänna henne umgänge med dottern C. i närvaro av kontaktperson varannan lördag eller söndag under fyra timmar. J.-I.R. bestred ändring.

Hovrättenanförde i domden 24 september 2003. Hovrätten finner uppenbart att K.S:s överklagande är ogrundat. Förutsättningar föreligger därför att med stöd av grunderna för 50 kap. 8 § 2 st. RB meddela dom utan att parterna bereds tillfälle att slutföra sin talan. Domslut.Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

K.S. yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och visa målet åter till hovrätten för förnyad handläggning. J.-I.R. bestred ändring.

Föredragandenföreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl.Bestämmelsen i 50 kap. 8 § 2 st. RB ger hovrätten möjlighet att avgöra ett mål på handlingarna genast, utan att vare sig kommunicera överklagandet eller slutförelägga parterna, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. Stadgandet är en undantagsbestämmelse som bör tolkas restriktivt och användas endast i situationer där det står helt klart att utgången i målet inte kan komma att påverkas av vad som skulle förekomma under en normal handläggning av målet (se NJA 1989 s. 754 och NJA 1994 s. 42). Den kan tillämpas i indispositiva mål men utrymmet härför anses vara litet (jfr NJA 2003 C 31).

I förevarande fall har vårdnads- och umgängestvisten om C., numer 13 år gammal, pågått i ca åtta år. K.S. tillerkändes år 1999 umgänge med C., inledningsvis i närvaro av kontaktperson, men umgänget kom inte att fungera tillfredsställande, mycket beroende på K.S:s negativa inställning till denna umgängesform. K.S:s i hovrätten framställda yrkande i andra hand om umgänge i närvaro av kontaktperson var ett i förhållande till den nu ifrågavarande tingsrättsprocessen nytt yrkande. Det kunde, även med beaktande av K.S:s tidigare dokumenterade negativa inställning till denna umgängesform, inte uteslutas att yrkandet avspeglade ett ärligt menat försök från K.S:s sida att äntligen få igång ett fungerande umgänge med dottern.

J.-I.R. bestred yrkandet men han hade i tingsrättsprocessen accepterat denna form av umgänge. Det kunde därför inte framstå som helt osannolikt att han under en fortsatt hovrättsprocess skulle medge denna umgängesform. C:s vilja måste vidare tillmätas stor betydelse. Visserligen framgick det av den i målet föreliggande vårdnads- och umgängesutredningen att C. inte gärna ville träffa K.S. men det kunde inte anses vara utrett att C. skulle motsätta sig varje form av umgänge med sin mor. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan hovrätten inte sägas ha haft fog för sin uppfattning att det stod fullständigt klart att tingsrättens dom i den del som avsåg umgänget inte kunde komma att ändras på talan av K.S. Förutsättningarna förelåg därför inte för att avgöra målet på det sätt som hovrätten har gjort. Det rättegångsfel som har förekommit bör föranleda att hovrättens dom undanröjs och målet återförvisas till hovrätten.Avgörande.Se HD.

HD(justitieråden Thorsson, Regner, Dahllöf, Nyström,referent, och Calissendorff),beslut: Skäl.Hovrätten har i mål angående vårdnad och umgänge funnit det uppenbart att överklagandet var ogrundat och med hänvisning till grunderna för 50 kap. 8 § 2 st. RB meddelat dom utan att parterna beretts tillfälle att slutföra sin talan.

Den av hovrätten angivna bestämmelsen ger möjlighet att genast, utan att kommunicering sker, meddela dom i det fall det är uppenbart att ett överklagande är ogrundat. I förevarande fall hade hovrätten kommunicerat överklagandet med motparten och svarsskrivelse hade inkommit. Prövningen bör då enligt RB:s regelsystem i första hand avse om det fanns förutsättningar enligt 50 kap. 13 § RB att avgöra målet utan huvudförhandling trots att klaganden begärt sådan förhandling. Även vid en sådan prövning blir det emellertid utslagsgivande huruvida överklagandet kan anses uppenbart ogrundat.

Av förarbetena till de bestämmelser som ger hovrätten möjlighet att vid uppenbart ogrundat överklagande avgöra ett mål genast eller åtminstone utan huvudförhandling framgår att därmed avses främst sådana mål i vilka talan fullföljts endast för att fördröja domens verkställande eller i annat ohemult syfte (se NJA II 1943 s. 645, jfr prop. 1983/84:78 s. 80). Det har ansetts att möjligheten bör utnyttjas endast när riktigheten av tingsrättens dom kan anses höjd över diskussion (Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 114). Tillämpningen bör således vara restriktiv och det får vägas in att artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i princip ger en part rätt till muntlig förhandling vid prövning av tvist om civila rättigheter och skyldigheter.

Någon sådan undantagssituation som bestämmelserna om uppenbart ogrundat överklagande tar sikte på kan inte anses ha förelegat i detta mål. Hovrätten borde därför inte ha avgjort målet på det sätt som skett. Det rättegångsfel som förekommit bör föranleda att hovrättens dom undanröjs och målet återförvisas till hovrätten.

Avgörande.HD undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för förnyad handläggning.

(JustitierådetRegnertillade för egen del: Hovrätten har i sina domskäl angett sig tillämpa grunderna för 50 kap. 8 § 2 st. RB när domstolen funnit K.S:s överklagande vara ogrundat och därmed ansett sig kunna meddela dom utan att parterna beretts tillfälle att slutföra sin talan.

RB:s 50 kap. innehåller en tämligen detaljerad reglering av förfarandet i tvistemål i hovrätten. Där ges bestämmelser som konkret anvisar hur handläggningen skall gå till i olika skeden av förfarandet. Man kan ha olika uppfattningar om det ändamålsenliga i denna reglering, men parterna bör kunna förlita sig på att den föreskrivna handläggningsordningen iakttas och därför kunna rätta sig efter denna i sitt eget agerande, t.ex. i fråga om när det är dags att framställa yrkande om muntlig förhandling eller anspråk på rättegångskostnader.

Det kan diskuteras om det sätt att handlägga målet som hovrätten tillämpat i och för sig kan anses lämpligt, om domstolen efter kommunicering av överklagandet med klagandens motpart finner att överklagandet är uppenbart ogrundat, t.ex. därför att motparten i sin svarsskrivelse framför omständigheter som ger anledning till en sådan bedömning i ett fall där denna inte lät sig göra redan när överklagandet skedde. Om man önskar en sådan ordning, bör man emellertid också beakta behov av kompletterande regler som kan gälla exempelvis någon form av förvarning till parterna att dom kan komma att meddelas utan vidare åtgärder från domstolens sida (jfr 50 kap. 14 § RB). Detta talar för att frågan bör lösas lagstiftningsvägen och inte genom en utveckling i rättspraxis.)