om ändringar i rättegångsbalken m.m.
Regeringens proposition
1983/84: 78
om ändringar i rättegångsbalken m. m.;
beslutad den 15 december 1983.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
STEN WICKBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett antal ändringar i rättegångsbalken och andra
lagar som styr förfarandet vid domstolarna. Ändringarna grundar sig i huvudsak på förslag från rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och har som
främsta syfte att effektivisera verksamheten vid framför allt de allmänna domstolarna.
I propositionen föreslås flera ändringar när det gäller domstolarnas
domförhet. Sålunda föreslås tingsrätterna få ökade möjligheter att avgöra
tvistemål vid huvudförhandling med en enda lagfaren domare. Regeringen föreslås få möjlighet att förordna att mål om betalningsföreläggande skall handläggas av biträdespersonal. Vidare skall enligt förslaget hovrätterna i princip vara domföra med tre lagfarna domare 1 de fall där minimiantalet f.n. är fyra. Den nuvarande sammansättningen behålls dock i de fall där tingsrätten vid det överklagade avgörandet har bestått av minst tre lagfarna domare. Kammarrätterna blir enligt förslaget domföra med en lagfaren domare vid avskrivning av mål efter återkallelse. En mindre justering
föreslås också i fråga om mellankommunala skatterättens domförhet.
Möjligheterna att genomföra domstolsförhandlingar trots parters eller vittnens vägran att inställa sig frivilligt föreslås förbättrade på det sättet att den som skall hämtas av polis till förhör inför en allmän domstol får vara
omhändertagen en viss tid i avvaktan på förhöret, utöver den tid som går ät
för transport till domstolen.
Skärpta krav ställs enligt förslaget på innehället i stämningsansökningar och fullföljdsinlagor. Dessa skall avvisas, om de är så ofullständiga att de inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för rättegång. I Riksdagen 1983I84. 1 saml. Nr 78
Tingsrätterna föreslås få möjlighet att på ett enkelt sätt avgöra mål när
det är uppenbart att kärandens talan är ogrundad. I sådana fall får dom meddelas utan att stämning på svaranden dessförinnan utfärdats. Motsvarande skall enligt förslaget gälla i överrätterna, om det är uppenbart att klagandens talan är ogrundad.
Överrätterna föreslås få ökade möjligheter att avgöra tvistemål och
brottmål utan huvudförhandling.
Vadetalan i brottmål kan enligt förslaget förklaras förfallen, om en enskild vadekärande underlåter att infinna sig personligen vid en huvudförhandling i hovrätten, oavsett om han eller hon vid förhandlingen företräds
av ombud eller ej. Möjligheterna att få ett tvistemål eller brottmål återupp-
taget I hovrätten efter det att vadetalan förklarats förfallen begränsas enligt förslaget till de situationer där vadekäranden haft laga förfall.
I propositionen föresläs också en ny reglering av formerna för förhör vid
huvudförhandling med medtilltalade m. fl.
Lagändringarna föresläs träda i kraft den 1 juli 1984.
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att I kap. 3 8, 2 kap. 4 §, 5 kap. 85, 9 kap. 7 §, 36 kap. 1 §, 42 kap. 4 och 5 §8, 47 kap. 4 och 5 §§, 50 kap. 7, 8, 20 och 21 §§, 51 kap. 7. 8, 14 och 19-21 §§, 52 kap. I och 6 §§, 55 kap. 7 och 12 §§, 56 kap. 7 § samt rubriken till 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 10 § och 42 kap. 8 a §, med nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §!
En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.
I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.
Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, får två lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.
Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.
"Tingsrätt är domför med en lag- Tingsrätt är domför med en lagfaren domare faren domare
när mål avgörs utan huvudför- när mäl avgörs utan huvudförhandling, handling,
vid annan handläggning som inte vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället, syn på stället,
vid sädan . huvudförhandling t vid sädan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad tvistemål som hälls i förenklad form form, och vid annan huvudförhandling i
tvistemål, när det är tillräckligt
med hänsyn till målets beskaffen-
het att målet avgörs av en enda
domare och parterna samtycker till
det,
vid huvudförhandling och syn på vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det inte under förutsättning att det inte finns anledning att döma till annan finns anledning att döma till annan påföljd än böter. påföljd än böter.
! Senaste lydelse 1983: 370.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
48 Hovrätt är domför med fyra lag- Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. Flera än fem lagfarna farna domare. I mål som överkladomare små ej sitta i rätten. gats från tingsrätt skall dock minst
fyra lagfarna domare delta i hov-
rätten, om tingsrätten bestått av tre
eller flera lagfarna domare. Flera
än fem lagfarna domare får inte del-
tu 1 hovrätten.
1 brottmål är hovrätten dock I brottmål gäller, i stället för bedomför med tre lagfarna domare stämmelserna i första stycket, att och två nämndemän. Flera än fyra hovrätten är domför med tre lag-
lagfarna domare och tre nämnde- farna domare och två nämndemän. män må ej sitta i rätten. Förekom- Flera än fvra lagfarna domare och mer ej anledning att döma till svåra- tre nämndemän får inte delta. Förere straff än böter, är hovrätten kommer ej anledning att döma till domför även med den sammansärt- svårare straff än böter, är hovrätten ning som sägs i första stycket. Det- dock domför även med den sam-
samma gäller vid handläggning, mansättning som anges 1 första
som ej sker vid huvudförhandling. stycket. Detsamma gäller vid hand-
läggning som ej sker vid huvudför-
handling.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.
Regeringen bestämmer, i vilken Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser alle- omfattning åtgärd, som avser en-
nast måls beredande, må vidtagas dast beredandet av ett mål, får vidav en lagfaren domare 1 hovrätten tas av en lagfaren domare i hovräteller av tjänsteman vid denna. ten eller av ex annan tjänsteman
vid denna.
5 kap.
8§
Till allmän tolk så ock till tolk för
den som är allvarligt hörsel- eller
talskadad utgår ersättning enlizt vad därom är särskilt stadgat.
Annan tolk har rätt till skälig er- En tolk har rätt till skälig ersätt-
sättning för arbete, tidsspillan och ning för arbete, tidsspillan och ut-
utlägg som uppdraget krävt. Rege- lägg som uppdraget krävt. Regeringen eHer myndighet som rege- ringen eller den myndighet som reringen bestämmer fastställer taxa geringen bestämmer fastställer taxa
som skall tillämpas vid bestämman- som skall tillämpas vid bestämman-
de av ersättning. Ersättningen beta- de av ersättning. Ersättningen beta- Jas av allmänna medel. las av allmänna medel.
> Senaste lydelse 1982: 1123. > Senaste lydelse 1979: 289.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
9 kap. Om straff och vite 9 kap. Om straff. vite och hämtning
Rätten äge, om part eller annan Rätten får, om en part eller nåfinnes vid förhandling böra komma gon annan bör komma tillstädes el-
tillstädes eller infinna sig personli- ler infinna sig personligen vid en gen, förelägga vite: är särskild före- förhandling, förelägga vite. Om nå-
skrift om föreläggande meddelad, gon särskild föreskrift om förelägväre den gällande. gande kar meddelats, skall den gälla.
Skall ett föreläggande, som en-
ligt särskild föreskrift skall förenas med vite, delges någon som vistas
utom riket, får rätten underlåta att
förelägga vite, om delgivning annaärs inte kan ske i den främmande
staten. Föreläggandet skall i övrigt
vid den fortsatta handläggningen
av målet anses jämställt med ett
vitesföreläggande.
10 § Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han, om
ej anhat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet.
Har ett hämtningsförsök tidigare
misslyckats eller finns det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild an-
ledning till det, får rätten eller po-
lismyndighet besluta att han får omhändertas tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av första stycket.
Vid rättens prövning skall särskilt
beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.
Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polismyn-
digheten.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte under-
kastas annan inskränkning i sin fri-
het än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen
eller allmän säkerhet.
36 kap.
Envar, som icke är part i målet, Var och en, som inte är part i
må höras som vittne; i brottmål må målet, får höras som vittne. I brott-
dock målsäganden icke vittna, även mål får dock målsäganden inte vitt-
om han ej för talan. na, även om han ej för talan.
I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har
åtalats för medverkan till den gär-
ning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.
Vad som sägs I andra stycket om
den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses
1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 §.
2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff, eller
3. till följd av beslut enligt bestämmelser om Ååtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning ej har åtalats.
Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rätte-
gång som inte avser åtal mot ho-
nom själv, gäller i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för ute-
varo från förhandlingen samt i frå-
gå om förhöret vad som sägs om
tilltalade i45 kap. 15 § och 46 kap. I fråga om rätt till ersättning för in-
ställelse vid förhandling gäller 36
kap. 24 och 25 §§.
42 kap.
Efterkommes ej föreläggande utt Följer käranden inte ett förelägavhjälpa brist i stämningsansökan gande enligt 3 §, skall ansökningen och består bristen däri, att ansökan avvisas, om den är så ofullständig
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ej innehåller bestämt yrkande eller att den inte utan väsentlig olägen-
att de omständigheter, varå käran- het kan läggas till grund för en rätden grundar sin talan, ej äro tydligt tegång.
angivna, eller är bristen eljest så
väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång, skall an- Sökan avvisas.
Lag samma vare, om rätten fin- Ansökningen skall också avvisas.
ner uppenbart, att målet på grund om det är uppenbart att målet på av rättegångshinder icke kan uppta- grund av rättegångshinder inte kan
gas till prövning. tas upp till prövning.
Avvisas ej ansökan, skall rätten Avvisas ej ansökningen, skall
utfärda stämning å svaranden att rätten utfärda stämning på svaran-
svara & käromålet. den att svara på käromålet. Om
kärandens framställning inte inne-
fattar laga skäl för käromålet eller
om det annars är uppenbart att det-
ta är ogrundat, får rätten dock ge-
nast meddela dom i målet utan att
stämning utfärdas.
Stämningen skall jämte stäm- Utfärdas stämning, skall denna
Aingsansökan och därvid fogade delges svaranden tillsammans med handlingar delgivas svaranden. stämningsansökningen och därvid
fogade handlingar.
FJa$d
Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part föreläggas att slutligt bestämma sin ta-
lan och uppge de bevis han åbero-
par, om det är påkallat med hänsyn
till hur parten utfört sin talan tidi-
gare under målets handläggning.
Efter det att tiden för yttrande har
gått ut, får parten inte åberopa nå-
gon ny omständighet eller något
nytt bevis, om han inte gör sanno-
likt att han har haft giltig ursäkt för
sin underlåtenhet att åberopa om-
ständigheten eller beviset tidigare.
47 kap.
Efterkommes ej föreläggande att Följer målsäganden inte ett före-
avhjälpa brist i stämningsansökan läggande enligt 3 §, skall ansökoch består bristen däri, att den ningen avvisas, om den är så ofull-
brottsliga gärningen ej är tydligt ständig att den inte utan väsentlig
angiven, eller är bristen eljest så olägenhet kan läggas till grund för
väsentlig, att ansökan är otjänlig en rättegång i ansvarsfrågan. Det-
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
som grund för rättegång i ansvars- samma gäller om något intyg som frågan, eller har sådant intyg, som avses I 2 § tredje stycket inte har avses i 2 § tredje stycket, ej före- företetts.
tetts, skall ansökan avvisas.
Avvisas ej ansökan, skall rätten Avvisas ej ansökningen, skall
utfärda stämning å den tilltalade att rätten utfärda stämning på den till-
svara å åtalet. talade att svara på åtalet. Om målsägandens framställning inte innefattar laga skäl för åtalet eller om
det annars är uppenbart att detta
år ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas. Stämningen skall jämte stänm- Utfärdas stämning, skall denna ningsansökan och därvid fogade delges den tilltalade tillsammans
handlingar delgivas den tilltalade. med stämningsansökningen och
därvid fogade handlingar.
50 kap.
Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullstän-
dig, skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen. Efterkommes ej föreläggande och Följer vadekäranden inte ett fö-
består bristen däri, utt inlagan ej reläggande enligt första stycket, innehåller bestämt yrkande eller att skall vadetalan avvisas, om vadein-
grunderna för vadetalan ej äro tyd- lagan är så ofullständig att den inte ligt angivna, eller är bristen eljest utan väsentlig olägenhet kan lägså väsentlig, att inlagan är otjänlig gas till grund för en rättegång i som grund för rättegång t hovrät- hovrätten. ten, skall vadetalan avvisas.
88 För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.
Om det är uppenbart att vadeta-
lan är ogrundad, får hovrätten dock genast meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första
stycket vidtas.
Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd enligt
15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedel-
bart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har under-
rätten beviljat åtgärd. som nu sagts, eller förordnat. att dom må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft. äge ock hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.
+ Senaste lydelse 1981: 828.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Då hovrätten enligt 19.5 funnit Har vadekärandens talan förfal-
vadekärandens talan hava förfallit. lit enligt 19 § och förelåg för hans äge han hos hovrätten göra ansö- utevaro laga förfall som han inte kan om målets återupptagande. kunnat anmäla i tid, skall hovrätten
på ansökan av honom återuppta
målet.
Ansökan om = återupptagande Ansökan om = återupptagande
skall göras skriftligen inom två vec- skall göras skriftligen inom två veckor från den dag, då beslutet med- kor från den dag då beslutet medde-
delades. Uteblir käranden ånvo. lades. Om käranden uteblir på nytt,
vare hans rätt till målets återuppta- är hans rätt till äterupptagande av
gande förfallen. målet förfallen.
Hovrätten äge utan huvudför- Hovrätten får avgöra mål utan
handling företaga mål till avgöran- huvudförhandling, de, om vadetalan medgivits eller I. om vadetalan medgivits,
hovrätten finner uppenbart, att va- 2. om det är uppenbart att vade-
detalan är ogrundad. talan är ogrundad,
Rör målet allenast penningar el- 3. om båda parter har begärt att
ler sådant, som kan skattas i pen- målet skall avgöras utan huvudförningar, och uppgår värdet av det. handling eller förklarat sig inte ha varom talan fullföljts. uppenbart något att erinra häremot, eller icke till det vid tidpunkten för un- 4, om värdet av det varom talan
derrättens dom gällande basbelop- fullföljts uppenbart inte uppgår till pet enligt lagen (1962:381) om all- det — basbelopp — enligt — lagen
män försäkring, må målet avgöras (1962:381) om allmän försäkring utan huvudförhandling, om ej båda som gällde vid tidpunkten för tingsparterna begärt sådan förhandling. rättens dom och inte båda parter
Vid beräkning av värdet må hänsyn har begärt huvudförhandling. icke tagas till rättegångskostnad el- Vid beräkningen av värdet enligt ler till ränta, som upplupit efter tu- första stycket 4 bortses från rätte-
lans väckande. gångskostnader och sådan ränta
som har upplupit efter det att talan
väckts.
Mål, vari saken är sådan, att för- Ett mål får alltid avgöras utan hulikning därom är tillåten, och annat vudförhandling, om det är uppenmål, vari fråga är om endast rätts- bart alt sådan förhandling är obetillämpningen, må på båda parters hövlig. begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner up-
penbart, att sådan ej erfordras.
För prövning, som ej avser själva För prövning som inte avser
saken, vare huvudförhandling ej er- själva saken hehörer huvudför-
forderlig. handling inte hållas.
" Senaste lydelse 1971: 218.
Nuvarande Ivydelse Föreslagen Iydelse
St kap.
Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig, skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och Följer vudekäranden inte ett föbestår bristen därt, att inlagan ej reläggande enligt första stycket, innehåller bestämt yrkande eller att skall vadetalan avvisas, om vadeingrunderna för vadetalan ej äro tyd- lagan är så ofullständig att den inte ligt angivna, eller är bristen eljest utan väsentlig olägenhet kan lägså väsentlig, att inlagan är otjänlig gas till grund för en rättegång i som grund för rättegång i hovrät- hovrätten. ten. skall vadetalan avvisas.
88 För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.
Om det är uppenbart att vadeta-
lan är ogrundad, får hovrätten
dock genast meddela dom i målet
utan att nägon åtgärd enligt första
stycket vidtas.
Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd. som avses i 26-28 kap.. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd. äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som nu sagts. ige hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må hovrätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.
148 Till huvudförhandlingen skola Till huvudförhandlingen skall parterna kallas. parterna kallas.
Enskild vadekärande skall före- En enskild vadekärande skall föläggas att komma tillstädes vid på- reläggas att komma tillstädes vid följd att hans vadetalan eljest för- påföljd att hans vadetalan annars
faller. Skall han infinna sig person- förfaller. Skall han infinna sig per-
ligen, förelägge hovrätten tillika sonligen. skall han också erinras vite. Enskild vadesvarande skall, om bestämmelsen i 198 första om han är skyldig att infinna sig stycket andra meningen. En enskild personligen eller hans närvaro el- vadesvarande skall, om han är skyljest finnes vara av betydelse för dig att infinna sig personligen eller målets handläggning eller utred- hans närvaro annars är av betydelning. föreläggas vite; är det den till- se för målets handläggning eller uttalade och förekommer anledning, redning, föreläggas vite. Finns det i
att han ej skulle iakttaga sådant fö- fråga om den tilltalade anledning
reläggande, äge hovrätten för- anta att han inte skulle iaktta ett ordna, att han skall hämtas till rät- sådant föreläggande, får hovrätten ten. Meddelas ej föreläggande eller förordna att han skall hämtas till förordnande, som nu sagts, skall rätten. Meddelas inte något sådant
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
svaranden erinras om att målet må föreläggande = eller förordnande avgöras utan hinder av hans ute- skall svaranden erinras om att maåvaro. Om inställande av tilltalad, let kan komma att avgöras utan som är anhållen eller häktad, för- hinder av att han uteblir. Hovrätten ordne hovrätten. förordnar om inställandet av en ull-
talad, som är anhållen eller häktad.
Skall i mål om allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens talan. skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig
personligen.
Hovrätten bestämme tillika. om vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skola underrättas om beslutet. Om kallande av vittne eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.
195 Uteblir enskild vadekärande från Om en enskild vadekärande uterättegångstillfälle för huvudför- blir från huvudförhandling, förhandling, vare hans vadetalan för- faller hans vadetalan. Detsamma
fallen. gäller, om en enskild vadekärande,
som ålagts att infinna sig personli-
gen, inställer sig endast genom om-
bud och hovrätten inte anser sig
ändå kunna avgöra målet.
Uteblir enskild vadesvarande Om en enskild vadesvarande utec-
och har vite förelagts honom, äge blir och vite tar förelagts honom,
hovrätten i stället för att förelägga får hovrätten i stället för att förelägnytt vite förordna, att han skall ga nytt vite besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedel- hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag. bart eller till en senare dag. DPet-
Kommer enskild part tillstädes samma gäller om en enskild vadegenom ombud, då föreläggande svarande, som vid vite förelagts att
meddelats honom vid vite att infin- infinna sig personligen. inställer sig
na sig personligen, äge hovrätten i endust genom ombud. stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämias till
rätten antingen omedelbart eller till
senare dag.
Underlåter i mål om allmänt åtal Underlåter i mål om allmänt åtal
målsägande, som skall höras i an- en målsägande, som skall höras i ledning av åklagarens talan, att in- anledning av åklagarens talan, att
finna sig personligen, gälle därom infinna sig personligen, gäller and-
vad i tredje stycket är stadgat. ra stycket. -
Har vite förelagts part eller skall Om vite har förelagts vadesva-
part hämtas till rätten och finnes randen eller om denne skall hämtas
hämtning ej kunna ske, må dock till rätten och hämtning inte kan
målet avgöras utan hinder av att ske, får hovrätten avgöra målet
parten inställt sig allenast genom trots att vadesvaranden inställt sig ombud eller uteblivit. endast genom ombud eller utebli-
vit. Ett mål får också avgöras om
en enskild vadekärande, som före-
lagts att infinna sig personligen, in-
ställt sig endast genom ombud.
Nuvarande delse Föreslagen Iydelse
20 -
Då hovrätten enligt 19. $ funnit Har vadekärandens talan förfal-
vadekärandens talan hava förfallit, lit enligt 19 § och förelåg för hans
äge han hos hovrätten göra ansö- utevaro eller underlåtenhet att inkan om målets äterupptagande. finna sig personligen laga förfall
som han inte kunnat anmäla i tid,
skall hovrätten på ansökan av ho-
nom återuppta målet.
Ansökan om = återupptagande Ansökan om - återupptagande skall göras skriftligen inom två vec- skall göras skriftligen inom två veckör från den dag. dä beslutet med- kor från den dag då beslutet meddedelades. Uteblir käranden ånyo. lades. Om käranden sedan målet vare hans rätt till målets återuppta- återupptagits uteblir från huvudför-
gande förfallen. handling eller underlåter att följa
ett föreläggande att infinna sig per-
sonligen, är hans rätt till återuppta-
gande av målet förfallen.
21 §
Hovrätten äge utan huvudför- Hovrätten får avgöra mål utan handling företaga mål till avgöran- huvudförhandling, de. om talan av åklagaren föres al- [. om talan av åklagaren förs en-
lenast till den tilltalades förmån el- dast ull den tilltalades förmån,
ler talan, som föres av den tillta- 2. om talan, som förs av den till-
lade. biträtts av motparten. talade. biträtts av motparten, 3. om det är uppenbart att vade-
talan är ogrundad, eller
Har underrätten frikänt den till- 4. om det inte finns anledning att
talade eller eftergivit påföljd för döma den tilltalade till ansvar eller brottet eller funnit honom vara på att ådöma honom påföljd eller grund av själslig abnormitet fri från döma honom till annan påföljd än påföljd eller dömt honom till böter böter eller villkorlig dom eller såeler fällt honom till vite och före- dana påföljder i förening. kommer ej anledning till ådömande Med de påföljder som anges i av svårare straff än nu sagts eller första stycket 4 likställs utdömande att ådöma annan på följd. må må- av vite och, om det inte samtidigt let avgöras utan huvudförhandling: är fråga om förverkande av villkorföres tillika talan om annat än an- ligt medgiven frihet från fängelsesvar, må det dock ej ske, med mina- straff. förordnande enligt 34 kap. I
re talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § första stycket I brottsbalken. & må prövas utan huvudförhand-
ling.
Har i fall som avses i första
stycket en part begärt huvudför-
handling. skall sådan hållas, om
det inte är uppenbart obehövligt.
Förs talan även om annat än ansvar, får målet avgöras utan hu-
vudförhandling endast om denna
5 Senaste lydelse 1964: 166.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
talan enligt 50 kap. 21 § fär prövas
utan huvudförhandling.
För prövning, som ej avser själva För prövning som inte avser saken, vare huvudförhandling ej er- själva saken behöver huvudförforderlig. bandling inte hållas.
52 kap.
18 Vill någon anföra besvär mot un- Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två derrätts beslut, skall han inom två
veckor från den dag, då beslutet veckor från den dag då beslutet
meddelades, till underrätten inkom- meddelades inkomma med besvärsma med besvärsinlaga. Hur beslut inlaga ull underrätten. Om ett beunder rättegången meddelats un- slut under rättegången inte har norledes än vid sammanträde för meddelats vid sammanträde för för-
förhandling, skall dock besvärsti- handling och det inte heller vid nåden räknas från den dag då klagan- got sådant sammanträde har till-
den erhöll del av beslutet. Klagan kännugivits när beslutet kommer över beslut om någons häktande el- att meddelas, skall dock besvärsti-
ler kvarhållande i häkte celler om den räknas från den dag då klagan-
åläggande av reseförbud eller i frå- den fick del av beslutet. Klagan ga, som avses I 49 kap. 6 §, är inte över beslut om någons häktande elinskränkt till viss tid. ler kvarhållande i häkte eller om
åläggande av reseförbud eller i frå-
ga, som avses I 49 kap. 6 §, är inte
inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 8 eHer 4 § första stycket I, 2, 3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.
65 Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och Följer klaganden inte ett förelägbestår bristen däri, att inlagan ej gande enligt första stycket, skall innehåller bestämt yrkande eller «tt besvärstalan avvisas, om besvärsgrunderna för besvärstalan ej äro inlagan är så ofullständig att den tydligt angivna, eller är bristen el- inte utan väsentlig olägenhet kan jest så väsentlig, att inlagan är läggas till grund för en rättegång i otjänlig som grund för rättegång i hovrätten. hovrätten, skall besvärstalan avvi- Sas.
55 kap.
788 Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § första, tredje eller femte stycket eller är den eljest ofullständig, skall högsta domstolen förelägga revisionskäranden att avhjälpa bristen.
7 Senaste lydelse 1981: 1294, " Senaste lydelse 1981: 1088.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Efterkommes ej föreläggande och Följer revisionskäranden inte ett
består bristen däri, att inlagan ej föreläggande enligt första stycket,
innehåller bestämt yrkande eller utt skall revisionstalan avvisas. om grunderna för revisionstalan ej äro revisionsinlagan är så ofullständig tydligt angivna. eller är bristen el- att den inte utan väsentlig olägenjest så väsentlig, att inlagan är het kun läggas till grund för en rätotjänlig som grund för rättegång i tegång i högsta domstolen. högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.
12 8?
Högsta domstolen äge utan hu- Högsta domstolen får avgöra ett
vudförhandling företaga mål till av- mål utan huvudförhandling, om
göruande, om målet upptagits ome- målet upptagits omedelbart av hov-
delbart av hovrätten eller om i tv:is- rätten. temål revisionstalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres ällenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tillialade, biträtts av motparten.
Skall mål eller viss däri uppkom- Skall ert mål eller en viss fråga
men fråga avgöras av högsta dom- som uppkommit i ett mål avgöras stolen i dess helhet, må det ske av högsta domstolen 1 dess helhet, utan huvudförhandling. får det ske utan huvudförhandling.
Beträffande avgörande i övrigt i Beträffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan hu- högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skola i tvistemål 50 vudförhandling skall i tvistemål 50 kap. 21 § andra, tredje och fjärde kap. 21§ och i brottmål 51 kap. 21§
styckena samt i brottmäl 51 kap. 21 tillämpas. $ andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.
56 kap.
7 g!0
Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § första, tredje eller fjärde
stycket eller är den eljest ofullständig, skall högsta domstolen förelägga
klaganden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och Följer klaganden inte ett töreläg-
består bristen däri, att inlagan ej gande enligt första stycket, skall
innehåller bestämt yrkande eller utt besvärstalan avvisas, om besvärsgrunderna för besvärstalan ej äro inlagan är så ofullständig att den tydligt angivna, eller är bristen el- inte utan väsentlig olägenhet kan
Jest så väsentlig, att inlagan är läggas till grund för en rättegång i
otjänlig som grund för rättegång i högsta domstolen. högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.
? Senaste lydelse 1971: 218. !0 Senaste lydelse 1981: 1088.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
2. Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid över-
läggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.
3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om ansökningar och inlagor som har kommit in till rätten före ikraftträdandet.
5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemaäl eller
ett brottmål i en hovrätt efter det att hovrätten förklarat vadetalan i målet förfallen gäller alltjämt. om vadetalan har förklarats förfallen före ikraftträ-
dandet.
6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en underrätts beslut gäller alltjämt beträffande beslut som inte har meddelats vid sammanträde för förhandling men i fråga om vilka tiden för meddelandet har tillkännagivits före ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i giftermålsbalken
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 30 a & giftermälsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
30 a §!
Vid huvudförhandling i mål som Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domtör med avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två nämn- tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna do- demän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte mare och tre nämndemän får inte
sitta i rätten. Om målet i underrät- delta. Om målet i tingsrätten har
ten har avgjorts utan nämndemän, avgjorts utan nämndemän, är dock är dock hovrätten domför även med hovrätten domlör även med enbart
enbart lagfarna domare enligt vad lagfarna domare enligt vad som
som sägs i 2 kap. 4 § första stycket sägs 12 kap. 4 § första stycket rätte-
rättegångsbalken. gångsbalken.
Vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandling är hovrätten
domför, förutom enligt bestämmel-
serna i 2 kap. 4 § rättegångsbalken,
I sammansättning som anges I förs-
ta stycket första och andra mening-
arna.
I Senaste lydelse 1983: 371.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Om nämndemän deltar enligt Om nämndemän deltar enligt första stycket I målets avgörande, första eller undra stycket i mälets skall vid överläggningen ordföran- avgörande, skall vid överläggning-
den eller, om målet har beretts av en ordföranden eller. om målet har
en annan lagflaren domare, denne beretts av en annan lagfaren domaframställa saken och vad lag stad- re, denne framställa saken och vad gar därom. Vid omröstning skall lag stadgar därom. Vid omröstning gälla vad som är föreskrivet om ora- skall gälla vad som är föreskrivet
röstning i tvistemål. Nämndemän- om omröstning i tvistemål. Nämn-
nen skall dock säga sin mening sist. demännen skall dock säga sin me-
ning sist.
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)
Härigenom föreskrivs att 30 § lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 8!
Vid handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande är rätten domför med en lagfaren domare.
Mål om betalningsföreläggande
får i den wtsträckning som rege-
ringen bestämmer handläggas av
tjänstemän som inte är lagfarna.
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
! Scnaste lydelse 1969: 807.
4¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 §
I annat fastighetsmål än som I annat fastighetsmål än som avses i 3 § andra stycket skall en avses I 3 § andra stycket skall en
teknisk ledamot ingå i hovrätten i icknisk ledamot ingå i hovrätten, stället för en lagfaren ledamot, så- såvida inte hovrätten finner att
vida icke hovrätten finner att med- medverkan av er sådan ledamot verkan av teknisk ledamot uppen- uppenbart inte är behövlig. Om särbart icke är behövlig. Om särskilda skilda skäl föreligger, kan efter skäl föreligger, kan efter hovrättens hovrättens bestämmande två tekbestämmande rätten bestå av tre niska ledamöter ingå i hovrätten.
lagfarna och två tekniska leda-
möter.
I mål som avses I 3 § andra I mål som avses i 3 § andra stycket får efter hovrättens bestäm- stycket fär efter hovrättens bestämmande en teknisk ledamot ingå i mande en teknisk ledamot ingå i
rätten i stället för en lagfaren leda- rätten, om målets beskaffenhet elmot, om målets beskaffenhet eller ler något annat särskilt skäl föranannat särskilt skäl föranleder det. leder det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Äldre bestämmelser skall alltjämt gälla i fråga om huvudförhandlingar som har päbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.
! Lagen omtryckt 1974: 1064.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomsto-
lar
Härigenom föreskrivs att 12 och 24 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslugen lydelse
128 Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten.
När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler
I Lagen omtryckt 1981: 1323. 2 Riksdagen 198384. I saml. Nr 78
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i
rätten. Kammarrätt är dock domör utan nämndemän
1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt
vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,
3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats i sak. Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mäl, får nämndemän deltaga vid hand:äggningen även av det senare målet.
Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152). Bestämmelser om domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a 8.
Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.
Regeringen bestämmer i vilken Regeringen bestämmer i vilken
omfattning åtgärd som avser endast — omfattning åtgärd som avser endast
måls beredunde får vidtagas av lug- — beredandet av ett mål får vidtas av faren ledamot i kammarrätten el:er — en lagfaren ledamot i kammarrätten annan tjänsteman vid denna. eller av en annan tjänsteman vid
denna.
24 §
Föreskrifterna i 17 8 första Föreskrifterna i 17 § första—tredstycket och 18 § om domförhet skall — je styckena samt 18 § om domförhet
tillämpas på mellankommunala skall tillämpas på mellankommuna-
skatterätten. la skatterätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Äldre bestämmelser i fråga om mellankommunala skatterätten skall dock alltjämt gälla i mål där den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före ikraftträ-
dandet samt vid överläggningar och omröstningar 1 anslutning till hand-
läggningen.
6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden
Härigenom föreskrivs att 4 och 18 §§ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48!
I stället för bestämmelserna om I stället för bestämmelserna om
förberedelse i 42 kap. 6-22 §§ rätte- — förberedelse i 42 kap. 6-8 §§ och gångsbalken och om huvudförhand- = 9-22 §§ rättegångsbalken och om
! Senaste lydelse 1974: 387.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ling i 43 kap... 50 kap. 15-18 §§ och huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 21-22 §§ samt 55 kap. 12 och 15 §§ 15-18 §§ och 21-22 §§ samt 55 kap.
samma balk, gäller denna lags be- 12 och 15 §& samma balk, gäller stämmelser om sammanträde och denna lags bestämmelser om samskriftlig handläggning. I övrigt til- manträde och skriftlig handlägg-
lämpas rättegångsbalken i den mån ning. I övrigt tillämpas rättegångsdess bestämmelser ej strider mot balken i den mån dess bestämmeldenna lag. Därvid jämställes sam- ser ej strider mot denna lag. Därvid
manträde enligt denna lag med hu- jämställes sammanträde enligt denvudförhandling. na lag med huvudförhandling.
Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974: 371) om rättegång-
en i arbetstvister skall fullföljas till arbetsdomstolen i stället för till hovrätt tillämpas första stycket endast om det icke strider mot vad som enligt särskild föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen
som fullföljdsinstans.
18. $ Hålles sammanträde, skall målet om möjligt slutbehandlas vid sammanträdet. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två sammanträden
hållas. Hålles sammanträde vid mer än ett tillfälle skall samme domare silla i rätten, om cj synnerligt hinder möter. Har muntlig bevisning upptagits vid rättens sammanträde och blir den domare som höll sammanträdet
förhindrad att döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo, om sådant
upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger.
Har handläggningen ej avslutats Har handläggningen ej avslutats vid sammanträde, skall rätten bere- vid eft sammanträde, skall rätten,
da parterna tillfälle att slutföra sin om det inte är obehövligt, bereda
talan inom viss tid vid påföljd att parterna tillfälle att slutföra sin ta-
målet ändå kan komma att avgöras. lan inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-09-29
Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Rainer, Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg
Föredragande: statsrådet Rainer
Lagrådsremiss om ändringar i rättegångsbalken m.m.
1¶Inledning
År 1977 tillkallades en kommittå för översyn av reglerna för rättegången
vid de allmänna domstolarna. Kommittén! antog namnet rättegångsutredningen. Enligt utredningens ursprungliga direktiv (dir 1977: 10) borde översynen i främsta rummet inriktas på rättegången i underrätt. Målet för
översynen borde vara att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möj-
ligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sattes ät sidan.
Genom tilläggsdirektiv år 1981 (dir 1981:47) fick rättegångsutredningen
också i uppdrag att göra en allmän översyn av bl.a. rättegången i hovrät-
terna och högsta domstolen.
Utredningen avlämnade i juli 1982 delbetänkandet (SOU 1982:25—-26) Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena, vilken även innehåller en förteckning över remissinstanserna, har upprättats inom
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1902/82). Det nämnda delbetänkandet är av stor omfattning. De föreslagna lag-
ändringarna berör ca 250 paragrafer i rättegångsbalken (RB). Förslaget
innebär väsentliga förändringar av både tvistemåls- och brottmålsprocessen i tingsrätt. Även om remissutfallet till stora delar har varit positivt. har
remissinstanserna fört fram åtskilliga synpunkter som kräver noggranna överväganden. Med hänsyn härtill är jag inte beredd att nu ta ställning till
"Ledamöter: Numera landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Eriesson Köhler, länsaklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin. föreständaren John Thörngren och lantmästaren Lennart Sandberg.
betänkandet i dess helhet. I stället har jag funnit det lämpligt att bryta ut
vissa frågor av särskilt angelägen natur till behandling med förtur. I det stora hela är det fråga om förslag som har omedelbar betydelse från effektivitetssynpunkt och som i allmänhet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Sedan remissbehandlingen av utredningens första delbetänkande avslutats. har utredningen överlämnat delbetänkandet (Ds Ju 1983: 1) Processen
i överrätt — Några delreformer. I det föreslår utredningen vissa begränsa-
de reformer som berör rättegången vid hovrätterna och högsta domstolen.
Även detta betänkande har remissbehandlats. En sammanställning över remissyttrandena med en förteckning över remissinstanserna har upprät-
tats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 790/83). Även dessa frågor tar jag upp till behandling i det följande.
Slutligen ämnar jag i detta sammanhang ta upp några frågor som aktuali-
serats på andra sätt än genom rättegångsutredningens arbete. Det gäller
frågor om delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande, införande av taxa för ersättning till vissa tolkar samt förvaltningsdomsto-
larnas domförhet i vissa fall.
2¶Allmän motivering
2.1 Utvidgning av endomarkompetensen vid huvudförhandling i tvistemål vid tingsrätt
Mitt förslag: En tingsrätt skall vid huvudförhandling i tvistemål som handläggs enligt RB vara domför med en lagfaren domare, inte bara
som nu när huvudförhandlingen hålls i förenklad form utan också när
det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och parterna
samtycker till det.
Utredningens förslag: En tingsrätt skall vid huvudförhandling i tvistemål vara domför med en lagfaren domare, om det är tillräckligt med hänsyn till
målets beskaffenhet och parterna samtycker till det. Oavsett om parterna samtycker, får målet avgöras av en enda domare, om det är av enkel
beskaffenhet (SOU 1982:25 s. 16, SOU 1982: 26 s. 171).
Remissinstanserna: De allra flesta godtar principen om att gränsen för endomarbehörigheten dras efter målets beskaffenhet. Man accepterar i
allmänhet också att det i normalfallet läggs på rätten och parterna att gemensamt bestämma om domförheten. Det av utredningen föreslagna
rekvisitet ”enkel beskaffenhet” har dock av flera remissinstanser sagts
vara alltför otydligt f(remissammanställningen s. 348 och 624).
Skäl för mitt förstag: Vid huvudförhandling i tvistemål är en tingsrätt enligt huvudregeln domför med tre lagfarna domare (1 kap. 3 § RB). I familjemål
skall rätten i stället bestå av en lagfaren domare och nämndemän (15 kap.
29 § giftermålsbalken). Vid sådan huvudförhandling som hålls i förenklad
form är dock rätten alltid domför med en lagfaren domare ensam (1 kap. 3 § RB). Detsamma gäller i mål som handläggs enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen).
Förutsättningen för att en huvudförhandling skall få hållas i förenklad form är enligt 42 kap. 20 § andra stycket RB att förhandlingen äger rum i
omedelbar anslutning till ett sammanträde för muntlig förberedelse i målet
eller inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslu-
tades. Ytterligare en förutsättning för huvudförhandling i förenklad form är att parterna samtycker till att denna handläggningsform används. Är saken uppenbar, får dock sådan förhandling äga rum även mot parternas vilja.
Att huvudförhandlingen hålls i förenklad form innebär enligt paragrafens tredje stycke att vad som förekommit vid det närmast föregående sammanträdet för muntlig förberedelse anses ha förekommit även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas där.
Utredningen föreslår att man när det gäller endomarkompetensen slopar
den tidsmässiga anknytningen till ett förberedelsesammanträde och i stället anknyter direkt till målets omfattning och svårighetsgrad. Om det är
tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet. är således tingsrätten
enligt förslaget domför med en enda domare under förutsättning av parter-
nas samtycke. Rätten föreslås vidare få större möjligheter än f.n. att gå
emot en parts önskemål om en starkare sammansättning. Sä föreslås få ske
så snart målet är av ”enkel beskaffenhet”. Utredningens förslag innebär
att begreppet huvudförhandling i förenklad form i fortsättningen inte får
någon betydelse för domförheten utan endast. vid tillämpning av den s.k. omedelbarhetsprincipen enligt 42 kap. 20 § tredje stycket.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit den grundläggande principen om att gränsen för endomarkompetensen bör bestämmas på grundval av det enskilda målets beskaffenhet. Många har dock synpunkter på gränsens närmare utformning. De flesta godtar att det i normalfallet läggs på rätten och parterna att gemensamt bestämma om domförheten. Några remissinstanser har dock anfört att domförhetsregler som lämnar alltför stort utrymme för rättens fria skön medför risk för att högre rätt kommer till en
annan uppfattning i domförhetsfrågan och återförvisar målet. För egen del finner jag i likhet med utredningen att nuvarande regler för
endomarkompetensen, som bygger på huvudförhandlingens samband med ett förberedelsesammanträde, inte är helt tillfredsställande. Det finns inga garantier för att de mål som kan avgöras inom femton dagar från ett sammanträde för muntlig förberedelse är just de juridiskt och handlägg-
ningsmässigt enkla målen. I den mån nuvarande regler slår rätt torde det
inte i första hand bero på femtondagarsgränsen som sådan utan mer på det
inflytande över rättens sammansättning som har getts åt rätten och parterna och deras möjlighet att välja ut lämpliga mål för endomaravgörande. Som utredningen påpekat kan enbart den omständigheten att det förflutit en viss tid från förberedelsesammanträdets slut inte i sig rimligen inverka
på domarens kompetens att ensam avgöra ett visst mål. Enligt min mening finns det alltså skäl som talar för att man helt frikopp-
lar frågan om endomarkompetensen från frågan om förenklad huvudförhandling. I stället bör man — som utredningen och en stor majoritet av remissinstanserna förordat — i princip dra gränsen mellan endomar- och flerdomarkompetens efter målets svårighetsgrad. Därutöver behövs det cmellertid liksom i dag regler om i vad mån man vid en huvudförhandling behöver upprepa det som har sagts under förberedelsen. På den punkten har utredningen föreslagit ett mer flexibelt system än det nuvarande. Jag är
emellertid inte beredd att i detta lagstiftningsärende ta ställning till förslaget i den delen. Begreppet huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap.
20 § RB bör därför tills vidare finnas kvar. Vill man redan nu öka möjlighe-
terna till avgörande inför ensamdomare, får man därför införa en ny domförhetsregel, uppbyggd kring målets svårighetsgrad, som får gälla vid sidan av den nuvarande regeln om endomarkompetens vid huvudförhandling i förenklad form. Detta innebär i och för sig en viss inkonsekvens så till vida att man i det ena fallet fäster vikt vid målets svårighetsgrad men inte i det andra. Enligt min mening bör emellertid detta kunna accepteras som ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande reform. Jag förordar
alltså en sådan ordning.
Vid utformningen av en ny regel bör beaktas att de tvistemål som handläggs vid huvudförhandling enligt RB:s regler vid de allmänna domstolarna är av mycket skiftande natur. Utredningen har konstaterat att det i
varje kategori tvistemål ingår enkla och svåra mål och att man därför inte
generellt kan överlämna någon viss målkategori till avgörande av ensamdomare. På denna punkt har utredningen knappast blivit motsagd vid remissbehandlingen. Även jag instämmer i utredningens bedömning härvidlag och förordar således att man inte bestämmer domförheten efter vad
målet rör.
Vid gränsdragningen torde man i stället — som utredningen påpekat — vara hänvisad till den s.k. delegationsprincipen, som innebär att lagstif-
taren överlämnar åt de agerande i varje enskilt mål att bestämma om rättens domförhet. Utredningens genomgång visar att några principiella hinder mot att tillämpa denna ordning i domförhetssammanhang hittills
inte ansetts föreligga. Inte heller jag kan se något principiellt hinder mot det. Enligt min mening har delegationsprincipen sådana fördelar att grän-
sen mellan endomar- och flerdomarbehörigheten bör byggas upp med utgångspunkt i den.
En viktig fråga i det sammanhanget är vilket inflytande parterna bör ha
på rättens sammansättning. Utredningen menar — bortsett från vissa enkla
fall som jag återkommer till i det följande — att det bör krävas att rätten och parterna är överens om att målet kan avgöras av en enda domare, Denna princip har de flesta remissinstanser godtagit. Från några håll har man dock riktat kritik mot förslaget. Någon remissinstans har hävdat att det är främmande för svensk tradition på detta område att parterna ges ett direkt inflytande över rättens sammansättning. Det har från andra håll sagts att parterna i varje fall i dispositiva mål borde ha en ovillkorlig rätt till huvudförhandling inför ensamdomare och därmed till ett snabbt avgörande. Vidare har det uttryckts farhågor för att domaren — om han får ett stort inflytande i domförhetsfrågan — låter en pressad arbetssituation fälla utslaget och dömer ensam även I sådana fall då en starkare sammansättning är befogad från saklig synpunkt.
För min del menar jag att den naturliga medelvägen mellan de olika åsikter som yppats i denna fråga vid remissbehandlingen är just den som utredningen föreslagit, nämligen att i princip kräva enighet mellan rätten och parterna för att målet skall få avgöras av en enda domare, Genom en sådan ordning kan man undvika dels att domaren. t.ex. på grund av en pressad arbetssituation, vill döma ensam i svårare mål än som är motiverat och dels att parterna tvingar en domare att döma ensam trots att denne anser målet för svårt. I sistnämnda hänseende vill jag påpeka att den omständigheten att parterna disponerar över processföremålet givetvis inte behöver medföra att de också skall disponera över förfarandereglerna.
Mot den nu angivna bakgrunden förordar jag liksom utredningen att man som huvudregel ställer upp att tingsrätten skall vara domför med en lagfaren domare ensam, om det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och om parterna samtycker till det.
Jag går nu in på frågan i vad mån rätten också skall ha möjlighet att hålla huvudförhandling inför ensamdomare mot en parts eller båda parters vilja. Enligt reglerna om huvudförhandling i förenklad form krävs för detta att saken skall vara uppenbar. Utredningen föreslår att området utvidgas till att avse alla mål som är av ”enkel beskaffenhet”. Denna avgränsning har godtagits av flera remissinstanser, men den har också från många håll utsatts för kritik. Det har hävdats att den ger alltför stort utrymme för den enskilde domarens fria skön. Risken för återförvisning från högre rätt har i denna del sagts vara betydande.
För min del vill jag påpeka att så länge man håller sig till huvudprincipen att rätten och parterna skall vara överens i domförhetsfrågan får man en dubbel kontroll av att frågan avgörs i enlighet med lagstiftarens intentioner. Man behöver då bara I mvcket udda situationer befara att vid ett överklagande hovrätten kommer till att tingsrätten inte har varit domför.
Går man däremot över till en ordning där tingsrätten handlägger målet inför ensamdomare mot parternas vilja ställer sig saken något annorlunda. Här finns en helt annan risk att domförhetsfrågan på ett eller annat sätt kommer i fokus i hovrätten. Har man då inte klara kriterier för i vilka fall
tingsrätten är domför med en enda domare, är det möjligt att hovrätten
kommer till att tingsrätten inte varit domför. Hovrätten är i detta läge skyldig att undanröja tingsrättens dom och att återförvisa målet (50 kap.
26§ första stycket och 29 § RB). Uppenbarligen bör man undvika att tillskapa en domförhetsregel som i sig ökar risken för återförvisningar. "En utväg skulle kunna vara att mjuka upp reglerna om återförvisning. Det bör visserligen inte komma i fråga att alltid låta tingsrättens mening i domförhetsfrågan få gälla. Det kan bl.a. tänkas fall då det skulle vara av värde att få ett vägledande avgörande i domförhetsfrågan från högre rätt. Däremot bör man kunna tänka sig att begränsa återförvisningsskyldigheten, t.ex. till de fall där tingsrätten gjort en mer betydande felbedömning
rörande målets beskaffenhet.
Frågan om återförvisningsreglernas utformning kommer emellertid att tas upp av rättegångsutredningen i dess fortsatta arbete. Frågan är så pass
komplicerad och fordrar med all sannolikhet en sådan helhetsgenomlysning att det inte gärna kan komma i fråga att nu företa en delreform rörande
just domförhetsftallen.
Om man emellertid, som jag tidigare har varit inne på. tills vidare behåller nuvarande regler om förutsättningarna för huvudförhandling i förenklad form och domförhet vid sådan förhandling, får tingsrätterna en viss möjlighet att handlägga målet inför ensamdomare vavsett parternas
inställning. samtidigt som man undviker vissa av de nackdelar som kan följa av utredningens förstag. Man behåller i så fall nuvarande möjlighet att
i vissa fall, när saken är uppenbar, utan parternas samtycke hålla huvud-
förhandling med en lagfaren domare. Under det fortsatta reformarbetet får då ställning tas till i vad mån man kan vidga möjligheten att mot parternas vilja hålla huvudförhandling inför ensamdomare. Jag förordar alltså dels att endomarkompetensen utvidgas till att gälla i
alla tvistemål där det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och
parterna samtycker, dels att nuvarande regler om huvudförhandling i förenklad form behålls tills vidare.
Reglerna i I kap. 3 § RB bör ändras i enlighet med det sagda.
2.2 Hovrätternas domförhet
Mitt förslag: Hovrätterna blir i fortsättningen domföra med tre lagfarna ledamöter i de situationer där de f.n. är domföra med fyra lagfarna domare. I mål som överklagats från en tingsrätt behålls dock den
nuvarande domförhetsregeln i de fall där ungsrätten vid det överkla-
gade avgörandet bestått av tre eller flera lagfarna domare.
Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (Ds Ju 1983: 1 s. 10 och 92).
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om en minskning till tre lagfarna ledamöter. Flera avstyrker dock att någon ändring genomförs, i vart fall i detta sammanhang.
Skäl för mitt förslag: En hovrätt är enligt huvudregeln i 2 kap. 4 § RB domför med fyra lagfarna domare. I brottmål är dock hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Möjlighet finns att förstärka sammansättningen med ytterligare en lagfaren domare resp. en nämnde-
man. Gäller målet ett så lindrigt brott att det inte finns anledning att döma till annat än böter, har hovrätten valfrihet mellan de nämnda sammansätt-
ningarna. Detsamma gäller vid sådan handläggning i brottmål som inte sker
vid huvudförhandling. Beslut om avskrivning av mål efter återkallelse får
alltid fattas av en lagfaren domare ensam. Åtgärder för beredande av mål får i den utsträckning regeringen bestämmer vidtas av en lagfaren domare ensam eller av en annan tjänsteman i hovrätten.
För familjemålens del gäller en delvis avvikande ordning (15 kap. 30 a &
giftermålsbalken och 20 kap. I $ föräldrabalken). Vid huvudförhandling i familjemäl är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämnde-
män. Har målet i tingsrätten avgjorts utan nämndemän, är hovrätten emel- Jertid också domför med fyra lagfarna domare.
Utredningen har föreslagit att hovrätterna skall vara domföra med tre lagfarna domare i de fall där det f.n. krävs fyra sådana domare. För att
undvika att man föregriper kommande ställningstaganden till mer principiella frågor rörande förhållandet mellan tingsrätt och hovrätt, särskilt i
fråga om antalet medverkande domare, föreslår utredningen att den nuvarande domförhetsregeln behålls 1 tvistemål, om tre eller flera lagfarna domare har deltagit i tingsrättens dom.
Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. De allra flesta uttrycker stor förståelse för ambitionen att spara resurser. En majoritet tillstyrker också förslaget, däribland justitiekanslern, riksåklagaren och Svea hovrätt. Flera remissinstanser. däribland högsta domstolen och två hovrätter. menar dock att förslagets konsekvenser, bl.a. för adjunktionstjänstgöringen, inte är tillräckligt utredda och att en domförhets-
reform bör grundas på mer principiella ställningstaganden rörande hovrät-
ternas ställning i det processuclla systemet.
För egen del vill jag erinra om att frågan om en minskning av antalet ledamöter till tre har varit aktuell i skilda sammanhang under de senare decennierna. Frågan behandlades bl.a. av domstolskommittén i betänkan-
det (SOU 1969:41) Fullföljd av talan m.m. Kommittén fann i och för sig att
en sammansättning med tre ledamöter var godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt men ansåg att ändring inte borde göras eftersom den inte skulle ge tillräckligt utrymme för adjunktionstjänstgöring. 1972 års domarutredning föreslog i betänkandet (SO!J 1974:96) En öppnare domarbana en
minskning av domförhetstalet till tre. Utredningens förslag. som omfattade bl.a. en modell för en förändrad domarbana. utsattes för stark remisskritik och har inte i den delen lett till lagstiftning.
Hovrätterna har under en följd av år fått vidkännas en ökad tillströmning av mål utan att organisationen i någon större utsträckning kunnat tillföras
ytterligare resurser. Man har emellertid ändå åstadkommit en ökad målav-
verkning. Det är inte realistiskt att utgå från att ytterligare resurser kan
tillföras hovrätterna inom överskådlig tid. Det är därför väsentligt att man snarast möjligt söker underlätta hovrätternas arbetsförhållanden genom att på olika sätt förenkla förutsättningarna för den dömande verksamheten.
Flera av de förslag jag nu lägger fram har just detta syfte.
En reform som innebär att hovrätterna i ett stort antal mål kan döma med tre i stället för fyra lagfarna domare medför att för varje sådant mål en domararbetskraft kan frigöras och utnyttjas för handläggning av andra mål. Från den synpunkten bedömer jag det som angeläget att domförhetsreglerna ändras.
Frågan är då om det från andra utgångspunkter är olämpligt att nu
minska domförhetstalet i hovrätt. Vid den bedömningen måste man för det första ta ställning till om en sådan minskning kan accepteras från rättssäkerhetssynpunkt. Man måste också beakta om en minskning skulle leda till en försämring av domarutbildningen genom den inverkan minskningen kan
få för adjunktionstjänstgöringen. Vidare måste man ta ställning till om en
reform i detta sammanhang föregriper senare, mer principiella överväganden rörande hovrätternas ställning och funktion inom rättsväsendet.
När det först gäller rättssäkerhetsfrågan kan det med visst fog hävdas att
ett domstolsavgörande i allmänhet blir säkrare ju fler domare som deltar.
Samtidigt är det självklart, inte minst i dagens statsfinansiella läge, att fler
domare inte skall delta än vad som är nödvändigt för att domstolens verksamhet skall hålla en rimlig nivå i fråga om rättssäkerhet.
Regeln om att hovrätt är domför med fyra lagfarna ledamöter är av gammalt datum. När frågan om antalet lagfarna ledamöter i andra jämförbara domstolar har varit aktuell i modern tid, har man i allmänhet stannat för en sammansättning med tre sådana ledamöter. Ett exempel är kammarrätterna, som är hoövrätternas motsvarighet bland de allmänna förvaltningsdomstolarna. Andra exempel är försäkringsöverdomstolen och bostadsdomstolen, låt vara att man där har andra ledamöter med särskilda
kvalifikationer som ingår vid sidan av de lagfarna.
Det kan också erinras om att hovrätterna, som tidigare nämnts. numera är domföra i alla brottmål med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Denna reform var i första hand betingad av samhällets intresse av insyn i
hovrätternas dömande verksamhet. Men även intresset av att få ett bredare inflytande över hovrättens avgöranden inverkade naturligtvis. Att nämndemännens medverkan har betydelse från rättssäkerhetssynpunkt är givet. Detta gäller dock i första hand i frågor om påföljdsval och bevisvär-
dering och andra liknande bedömningstfrågor. När det däremot gäller de
rent juridiska aspekterna på ett mål, kan nämndernmannareformen enligt
min mening ses som ett accepterande av att tre lagfarna domare ger en
tillräcklig grad av rättssäkerhet.
När det sedan gäller utbildningsfrägan vill jag först -framhålla att adjunk-
tionen enligt min mening är ett värdefullt inslag i domarutbildningen och
att en försämring av möjligheterna till adjunktion på längre sikt kan få negativa följder för kvaliteten i den dömande verksamheten. Jag tror emellertid inte att en domförhetsreform kommer att få dessa konsekven-
ser. Som jag tidigare har nämnt är syftet med en domförhetsreform i första
hand att hovrätterna, utan att ullföras ytterligare resurser. skall kunna
avverka fler mål än nu. Jag utgår också från att det i varje fall f.n. inte är
aktuellt att göra nägra inskränkningar när det gäller hovrätternas dömande
personal. Det innebär att man, om antalet mål inte sjunker, bör kunna
räkna med sysselsättning för ungerär lika många domare i hovrätterna som nu även om domförhetsreglerna ändras. Reformen i sig leder alltså inte till:
ett minskat adjunktionsutrymme. | Det kan tilläggas att 1976 års nämndemannareform innebar en övergång frän fyra till tre lagfarna ledamöter i ett stort antal mål, varav många av
tidskrävande beskaffenhet. Teoretiskt sett borde den reformen ha haft stor betydelse för adjunktionstjänstgöringen. Svea hovrätt har emellertid i sitt
remissyttrande framhållit att reformen inte synes ha inverkat på antalet adjungerade ledamöter vid hovrätten. Jag tror för min del att de nu aktuella
ändringarna i fråga om hovrätternas domförhet får ännu mindre betydelse
för adjunktionsutrymmet än nämndemannareformen. .
Min slutsats av det anförda blir alltså att en sänkning av domförhetstalet för hovrätternas del från fyra till tre lagfarna ledamöter kan accepteras såväl från rättssäkerhetssynpunkt som med hänsyn till effekterna i fråga om domarutbildningen.
När det sedan gäller frågan om en reform måste grundas på mer princi-
piella överväganden än som kan ske i detta sammanhang menar jag att en
reform som innebär att antalet lagfarna ledamöter anpassas till vad som
redan gäller i bl.a. kammarrätterna och i brottmål i hovrätterna knappast
kan framstå som särskilt ingripande. Jag kan heller inte se att frågan skulle kunna tillföras så mycket ytterligare utredningsunderlag. För att undvika en eventuell konflikt med kommar:de ställningstaganden i fråga om hovrät-
ternas ställning och sammansättning har emellertid utredningen, som tidi-
gare nämnts, förordat att nuvarande domförhetsregler i huvudsak behålls i
de fall där tingsrätten bestått av tr2 lagfarna domare.
Mot utredningens ståndpunkt i den delen kan anföras att värdet av hovrättsprövningen inte i första hand ligger i att målet prövas av ett större
antal ledamöter än som dömt i tingsrätten utan i att målet blir genomlyst på nytt. Vill man ha en garanti för att hovrätten har formellt sett minst lika
kvalificerad sammansättning som tingsrätten, t.ex. i fråga om antalet ordinarie domare, kan man ästadkomma detta genom bestämmelser i hovrättsinstruktionen.
Trots vad jag nu har sagt har jag förståelse för att man i detta sammanhang stannar för en kompromisslösning i enlighet med utredningens förslag. Skillnaden från resurssynpunkt mellan en reform enligt utredningsförslaget och en generell övergång till tre ledamöter i alla mål utom dem
där nämndemän deltar torde inte heller bli alltför betydande.
Utredningens förslag innebär att hovrätten skall bestå av fyra domare vid prövning av vad i tvistemål, när tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. För min del anser jag det vara mest konsekvent att ha kvar nuvarande sammansättning även I de övriga situationer där hovrätten har atl överpröva ett tingsrättsavgörande som är fattat av tre eller flera lagfarna domare, dvs. framför allt vid prövning av besvär över ett beslut där tre domare deltagit. Undantaget från tredomarregeln bör alltså avse även dessa fall.
Någon ändring i fråga om det maximala antalet lagfarna domare som får
sitta i rätten — fem — föreslås inte nu. Frågan om en minskning av det
antalet får tas upp senare. :
Reglerna 1 2 kap. 4 & RB bör ändras i enlighet med det anförda. I övrigt bör, som utredningen föreslagit, en ändring göras i 13 § lagen (1969: 246)
om domstolar i fastighetsmål. I sådana mål anser jag i motsats till utredningen att det inte finns någon anledning att ha kvar ett obligatoriskt
deltagande av fyra lagfarna domare. Jag återkommer till den frågan i
specialmotiveringen.
2.3 Effektivisering av hämtningsinstitutet
Mitt förslag: Möjligheterna att i förväg omhänderta den som skull hämtas till ett domstolssammanträde utvidgas och lagregleras. Om det finns särskild anledning till det, får den som skall inställas till sammanträdet vara omhändertagen under högst 18 timmar utöver den tid som behövs för transport till domstolen. Beslut om omhändertagande fattas av
polismyndighet eller — i fråga om längre tid än sex timmar — av rätten. Den som omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen
eller allmän säkerhet.
Utredningens förslag: Överensstäimmer med mitt förslag, dock att utred-
ningen inte föreslår någon uttrycklig lagregel angående behandlingen av dem som omhändertagits (SOU 1982:25 s. 20, SOU 1982: 26 s. 309).
Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. Ett par remissinstanser menar att beslut om omhändertagande alltid bör få fattas av polismyndigheten. JO anser att närmare föreskrifter om behandlingen av den som omhändertagits mäste ges. Se vidare remisssammanställningen s. 581.
Skäl för mitt förslag: För domstolsarbetets effektivitet är det väsentligt att planerade och förberedda förhandlingar kan genomföras. Utredningens
undersökningar visar att åtskilliga domstolsförhandlingar får ställas in trots
att alla inblandade varit behörigen delgivna kallelse. I många fall beror detta på att någon som skall höras vid förhandlingen — en part eller ett vittne — inte har infunnit sig. Utredningen föreslår flera åtgärder i syfte att minska de problem som finns, bl.a. större möjligheter att genomföra förhandlingen utan hinder av vederbörandes utevaro samt en effektivisering . av vites- och hämtningsinstituten. I detta sammanhang tas endast hämt-
ningsfrågan upp.
Institutet hämtning har en inte oväsentlig betydelse när det gäller möjligheterna att få motsträviga parter och vittnen att inställa sig inför domsto-
larna. Särskilt gäller detta sådana personer som — på grund av att de inte har någon ordnad ekonomi eller av andra skäl — inte låter sig påverkas av
ett vitesföreläggande. Det är av stor vikt för domstolsväsendets effektivitet att möjligheter till hämtning finns och kan utnyttjas på ett ändamälsenligt sätt.
Utredningen konstaterar att det på senare år från flera håll anmälts
svårigheter när det gäller att effektivt använda institutet hämtning. I huvudsak har dessa svårigheter inte sin grund i att lagen är för restriktiv i fråga om möjligheterna att tillgripa hämtning. Däremot har det visat sig svårt att genomföra beslutade hämtningar.
Utredningen konstaterar vidare att det enligt gällande rätt måste anses i
princip otillåtet att genomföra en hämtning så lång tid före domstolsför-
handlingens början att den hämtade — transporttiden oräknad — mäste hällas omhändertagen. Utredningen menar att man i många fall där ett hämtningsförsök idag misslyckas skulle kunna genomföra hämtning om polisen gavs möjlighet att eftersöka och omhänderta vederbörande tidigare
än som nu är fallet. Mot denna bakgrund föreslår utredningen en ny reglering av hämtnings-
institutet. Huvudregeln är att en hämtning skall genomföras i sådan tid att den hämtade skall kunna föras direkt till domstolsförhandlingen. Om sär-
skild anledning föreligger, får dock rätten eller polismyndigheten besluta
att hämtning får ske tidigare och att då den hämtade får vara omhändertagen viss tid. Beslut av polismyndigheten får avse högst sex timmar och
beslut av rätten högst 18 timmar. De fall där utredningen tänkt sig att hämtning skall få ske tidigare än
normalt är sådana där ett hämtningsförsök tidigare misslyckats eller där
den som skall verkställa hämtningen genom förspaning får kännedom om att en mera direkt hämtning inte kan genomföras. Vid bedömningen av om omhändertagande skall ske skall enligt förslaget särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet.
Utredningens förslag att det i lag bör närmare regleras hur långt före en domstolsförhandling en beslutad hämtning får genomföras har vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Även jag finner det angeläget att
en sädan reglering kommer till stånd. I fråga om behovet av en reglering
vill jag i detta sammanhang — utöver vad jag sagt i det föregående — hänvisa till vad utredningen anfört i denna del (SOU 1982: 26 s. 309 ff).
Jag ansluter mig också till utredningens förslag att huvudregeln bör vara att den som skall hämtas inte får omhändertas tidigare än vad som behövs för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet. Om särskild anledning föreligger, bör dock hämtning få äga rum tidigare, vilket innebär att den hämtade personen kommer att vara omhändertagen under viss tid
utöver den som går åt för själva transporten till förhörsplatsen. I fråga om de närmare rekvisiten tör och omfattningen av sådant omhän-
dertagande som nu nämnts har utredningens förslag godtagits av remissinstanserna. Även jag finner den avvägning mellan rättssäkerhets- och effektivitetsaspekter som förslaget innebär lämplig.
När det gäller fördelningen av beslutsfunktioner rörande omhändertagandet har de allra flesta remissinstanserna godtagit utredningens förslag, enligt vilket polismyndigheten får besluta om omhändertagande i upp till sex limmar, medan det krävs rättens beslut för att vederbörande skall få omhändertas under längre tid. Från ett par håll har anförts att polismyndigheten borde få besluta om även längre omhändertaganden än sex timmar. Som skäl för denna ståndpunkt anförs att polisen bäst kan bedöma
hur långt i förväg en hämtning måste verkställas.
För egen del anser jag att rättssäkerhetsaspekterna när det gäller längre omhändertaganden än sex timmar — transporten till förhandlingen oräknad
— väger så tungt att beslut i dessa fall bör fattas av rätten. Jag vill också
päpeka att det beslutande organet vid prövningen av om omhändertagande skall ske bl.a. skall bedöma vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet. Det organ som ligger närmast till hands för att göra denna bedömning är otvivelaktigt rätten. Några större praktiska olägenheter att lägga beslutsfunktionen på rätten i de antagligen ganska fåtaliga fall där omhändertagande i mer än sex timmar är aktuellt torde inte behöva uppstå.
Frågan om behandlingen av dem som omhändertagits enligt de nya reglerna har utredningen velat lösa utan några nya bestämmelser. Man har menat att behandlingen borde följa samma regler och praxis som finns i fråga om behandlingen av sådana personer som är skyldiga att stanna kvar
på polisstation för förhör enligt 23 kap. 9 § RB.
Spörsmätlet har vid remissbehandlingen tagits upp av JO. Enligt JO:s uppfattning bör någon reform av hämtningsinstitutet i enlighet med förslka-
get inte genomföras, om man inte samtidigt ger närmare föreskrifter för hur
behandlingen av de omhändertagna skall gå till.
För egen del vill jag anföra följande när det gäller behandlingen av dem som omhändertagits I avvaktan på inställelse vid domstol. Med tanke
framför allt på utt hämtningsinstitutet kan användas även i fråga om perso-
ner som inte är misstänkta för brott, anser jag det — i likhet med utredningen — olämpligt att omhändertagandet i dessa fall får karaktären av frihetsberövande I de former som gäller vid anhällande och häktning. De omhändertagna bör alltså i normalfallet inte underkastas bestämmelserna i lagen (1976: 371) om behandling av häktade och anhållna m. fl. (häkteslagen). I stället bör. som utredningen föreslår, de omhändertagna normalt kunna behandlas i stort sett på samma sätt som dem som enligt 23 kap. 9 & RB är skyldiga alt stanna kvar för förhör på polisstation under viss tid.
Det saknas f.n. uttryckliga regler för behandlingen av sådana personer som är skyldiga att stanna kvar för förhör enligt 23 kap. 9 & RB. Frågan om polisens befogenheter att använda tvång mot personer som hämtats eller medtagits ull förhör har emellertid behandlats I ett vägledande JO-uttalande (JO 1972 s. 51). I skyldigheten att stanna kvar för förhör ligger enligt JO att man kan bli föremål för viss bevakning. De bevakningsåtgärder som väljs skall vara sakligt motiverade. Den allmänna regeln i 16 § polisinstruktionen om at strängare medel inte får användas än vad förhallandena kräver gäller även i dessa fall. Oftast är det inte sakligt motiverat med andra åtgärder än en tillsägelse ull förhörspersonen att stanna kvar på polisstationen. Han kan då anvisas plats i ett förhörsrum, en öppen cell eller annat lämpligt rum. Det kan inte uteslutas att mer frihetsinskränkande medel än detta nägon gång kan behövas, beroende på risken för avvikande eller av ordningsskäl. Då kan insättande i arrest undantagsvis komma i fräga. Detta kan dock bara i yttersta undantagsfall försvaras när det gäller den som endast skall höras som vittne. I de undantagsfall som här avses kommer givetvis de allmänna bestämmelserna i häkteslagen att bli tillämp-
liga (jfr 18 8).
De riktlinjer som JO dragit upp i det nu refererade utlåtandet kan enligt min mening i allt väsentligt tjäna som vägledning även vid behandlingen av dem som omhändertagits för förhör vid domstol. Det bör — i enlighet med vad utredningen anfört — härutöver tilläggas att det på intet sätt bör vara obligatoriskt att den omhändertagne vistas på en polisstation. I vissa fall
kan det vara lämpligt att vederbörande i stället får vara i hemmet eller på
sin arbetsplats, givetvis under förutsättning att detta är tillräckligt för att ändamälet med omhändertagandet — att inställa den omhändertagne inför domstolen — skall uppnås.
Frågan är då om man i lag behöver närmare ange hur behandlingen av de omhändertagna skall gå till. I andra sammanhang där polisen skall omhän-
derta nägon brukar det i respektive författning anges att den omhändertagne inte får underkastas annan inskränkning i sin frihet än vad som
påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvarsplatsen eller allmän säkerhet, sc 9 § lagen (1973: 558) om tillfälligt omhänderta-
gande och 1981 ärs polisberednings betänkande (SOU 1982:63) Polislag s.
27. En sådan regel bör lämpligen tas in också i den nu aktuella bestämmelsen. I övrigt bör polisen utgå från de s.k. behovs- och proportionalitets-
principerna i fråga om olika former av ingripanden från polisens sida.
Dessa regler föreslås lagfästa i polisberedningens förslag till polislag.
Jag finner mot bakgrund av det sagda att rättegångsutredningens förslag i fråga om hämtning till förhandling bör genomföras i stort sett på det sätt utredningen tänkt sig. De nya reglerna bör tas in i en ny paragraf, 10 8, i 9 kap. RB. I samband därmed bör ordet ”hämtning” införas i rubriken till 9 kap.
2.4 Preklusion som påföljd för brister i processföringen i dispositiva tviste-
mål
Mitt förslag: Tingsrätterna får möjlighet att i dispositiva tvistemål före-
lägga en part att inom en viss tid slutligt bestämma sina yrkanden och
grunder samt att ange sin bevisning, om det är påkallat med hänsyn till
hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. En part
som fätt ett sådant föreläggande får efter det att tiden för yttrande har
gått ut åberopa nya grunder och ny bevisning endast om han haft giltig
ursäkt för att inte ha åberopat grunden eller bevisningen tidigare.
Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag
(SOU 1982:25 5, 69, SOU 1982:26 s. 90 och 509).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Från några håll har framförts synpunkter i fräga om den närmare utformningen av en preklusionsregel (remissammanställningen s. 807).
Skäl för mitt förslag: Det är ett allmänt känt problem att många dispositiva tvistemål är anhängiga vid tingsrätterna under lång tid utan att det är sakligt befogat. Som utredningen päpekat måste flera metoder tillgripas för att komma till rätta med detta problem.
En av de vägar utredningen förordar är att man inför en regel om att försumliga parter efter en viss tidpunkt i processen får åberopa nya omständigheter till stöd för sin talan (nya grunder) och ny bevisning endast om de har giltig ursäkt för dröjsmälet. En förutsättning för detta är enligt förslaget att parten fått ett föreläggande från rätten alt slutligt bestämma sin talan och ange sin bevisning. 3 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 78
Förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Endast en remissinstans, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, har kom-
mit med en invändning av mer principiell natur mot en preklusionsregel. Fakultetsnämnden menar att en preklusion — som påföljd för en viss grad av försummelse — slår olika härt i olika mål, beroende på vilket värde målet gäller.
För min del är jag övertygad om att en regel som begränsar parternas
möjligheter att åberopa nytt material hur sent som helst under målets
förberedande skulle i en hel del tall skapa förutsättningar för ett snabbare
slut på förberedelsen och därmed för ett snabbare och billigare avgörande
av målet. Jag är därför positiv till att en preklusionsregel införs. Vad som talar mot en preklusionsregel är naturligtvis den ökade risken för alt rättens avgörande blir materiellt felaktigt. Detta talar för att preklusionsverkan på något sätt begränsas. Jag återkommer till den frågan i det följande.
Att en preklusionsregel slår olika hårt i olika mål, beroende på t.ex.
tvisteföremålets värde, kan enligt min mening inte ses som ett principiellt hinder mot en sådan regel. Samma invändning kan riktas mot åtskilliga redan nu gällande processrättsliga regler som avser att verka handlingsdiri-
gerande på parterna, t.ex. regler om påföljder för utevaro från en förhand-
ling. Det processuella paföljdssystemet kan aldrig göras så varierat att det medger en för varje enskilt fall exakt avpassad sanktion. Det får istället
ankomma på den enskilda parten att bedöma om mälet är av sådan vikt för honom att han vill bemöda sig ora att uppfylla domstolens förelägganden. En garanti mot att preklusionen drabbar även lojala parter får man genom
de undantag för ursäktlig underlåtenhet att följa domstolens föreläggande som jag strax skall återkomma till.
Ett par remissinstanser har förordat att man gör preklusionsföreläggandet till en normal företeelse i dispositiva tvistemål och inte knyter föreläggandet till behovet i det enskilda rnålet. Jag menar i likhet med utredningen
att man i de flesta fall har anledning anta att parterna iakttar en lojal processföring och att hot om preklusion därför inte behövs för att få fram ett så grundläggande processmaterial som uppgifter om yrkanden, grunder och bevisning. I sådana fall kan 2tt föreläggande med hot om preklusion
framstå som onödigt härt. Redan möjligheten för domstolen att vid försumlighet från en parts sida tillgripa ett preklusionsföreläggande torde i många
situationer vara tillräcklig för att animera parten att sköta processen på ett tillbörligt sätt. Mot denna bakgrund förordar jag liksom utredningen att ett
föreläggande med preklusionspåföljd bör få ges mot en part endast när det
är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning.
En remissinstans har menat att, när ett föreläggande ges till den ena parten, även motparten borde få motsvarande föreläggande. Detta strider emellertid mot vad jag ovan sagt om att möjligheten till föreläggande bör
Prop. 1983/84: 78 3 'n
begränsas till de fall där det behövs, nämligen till parter som inte självmant
för processen framåt. Vidare bör observeras att det när den ena parten fått
ett föreläggande normalt torde vara svårt för motparten ati lämna slutligt
besked om vilken ståndpunkt han intar i målet innan han har fått del av den
förelagde partens uppgifter. Jag förordar därför att föreläggande får ges endast till den part som genom sitt handlande i processen visat att det föreligger ett behov av påtryckningsmedel från rättens sida.
Att möjligheten till preklusionsföreläggande begränsas till de dispositiva tvistemålen har godtagits av samtliga remissinstanser. Även jag anser det lämpligt att man i detta sammanhang gör en sådan begränsning. Ett skäl som talar för detta är de särskilda krav på avgörandets materiella riktighet
som ställs för de indispositiva tvisternas del. Även i de indispositiva målen
kan det emellertid finnas visst utrymme för och behov av en möjlighet till
att tas upp på nytt senare. Med de avgränsningar av området för preklusionsföreläggande som jag
nu förordat anser jag att man får en godtagbar balans mellan intresset av en snabb och effektiv process och intresset av att rättens avgörande i möjligaste mån blir materiellt riktigt.
När det sedan gäller frågan i vilka situationer undantag från preklusionen skall medges har alla remissinstanser godtagit utredningens förslag
om att man — efter mönster från vad som gäller för hovrättsprocessen enligt 50 kap. 25 § tredje stycket RB — skall tillåta parten att åberopa den nya omständigheten eller det nya beviset om han kan visa giltig ursäkt för
sin underlåtenhet att åberopa det nya materialet tidigare. Jag delar uppfattningen att åberopandet bör tillåtas i dessa fall.
Nästan alla remissinstanser delar också utredningens åsikt att man inte
behöver överföra det för hovrätterna gällande undantaget vid annan
särskild anledning” till tingsrättsprocessen. Endast nägon enstaka remissinstans menar att man försiktigtvis bör tillåta undantag även för sådana
fall.
Skälet till att man för hovrättsprocessens del medgav undantag från preklusionen när det förelåg ”annan särskild anledning” torde ha varit att man ville undvika att hovrättens dom i vissa fall fick ett materiellt stötande
innehåll (jfr prop. 1971:45 s. 100). När man nu i tingsrättsprocessen enligt vad jag nyss sagt tills vidare undantar de indispositiva målen från preklusionsverkan, minskar behovet av ett sådant rekvisit. Härtill kommer att
rekvisitet genom sin obestämda karaktär öppnar vissa möjligheter för
illojala parter att utan godtagbara skäl kringgå preklusionsregeln. Mot
denna bakgrund biträder jag utredningens uppfattning att något undantag
för ”annan särskild anledning” inte bör göras, utan att åberopande av nya
omständigheter och ny bevisning efter utgången av den i föreläggandet
utsatta fristen skall få ske endast vid giltig ursäkt.
Ett par remissinstanser har efterlyst ett klarläggande av hur en preklusionsregel för tingsrätt skall verka vid ett överklagande av tingsrättens dom till hovrätten. Utredningens ståndpunkt i denna fråga är att en part
som drabbats av preklusion i tingsrätten i princip inte skall komma i ett
bättre läge enbart därför att han överklagat och att preklusionen alltså skall
verka på samma sätt även i hovrätten. Jag delar denna uppfattning. Till vad
utredningen anfört vill jag foga att den part som av tingsrätten nekats att åberopa visst material på grund av preklusionsregeln kan få frågan om det
vid tiden för tingsrättens avvisningsbeslut förelåg giltig ursäkt prövad igen i hovrätten i samband med ett överklagande av tingsrättens dom. En
förutsättning är då givetvis att parten i samband med överklagandet av domen även överklagat tingsrättens avvisningsbeslut. Om det nya materi-
alet åberopas igen i vademålet i hovrätten, torde denna också — även om
själva avvisningsbeslutet inte överklagats — kunna pröva frågan om tillå-
tande av åberopandet, t.ex. om det efter tingsrättens beslut inträffat nya omständigheter som kan inverka 3å frågans bedömning.
Den nya preklusionsregeln bör — i avvaktan på en mer allmän reform av RB: s handläggningsregler för tingsrätt — tas in som en ny paragraf, 8 a §, i 42 kap. RB. Regeln bör självfallet gälla även för mål som handläggs enligt
den s.k. småmälslagen. Undantagen från RB:s handläggningsregler i 4 8 i
den nämnda lagen bör därför utformas så att det framgår att 42 kap. 8.a $
RB inte undantas.
Den av utredningen använda termen ”slutföreläggande” är — som påpekats av flera remissinstanser — mindre lämplig. Den kan bl.a. ge intrycket
av att ett föreläggande får användas endast när hela målet befinner sig i ett
slutskede. Ett föreläggande bör emellertid också kunna tillgripas när en fråga som kan avgöras särskilt, t.2x. genom deldom, behöver drivas fram
till avgörande. Att i lagtexten sätta någon särskild beteckning på föreläg-
gandet är emellertid enligt min mening obehövligt.
När det gäller preklusionens omfattning är det slutligen angeläget att understryka att endast nya grunder och nya bevis — men däremot inte nya yrkanden — berörs. Som utredningen påpekar ger redan bestämmelsen i 13
kap. 3 § RB ctt tillfredsställande utrymme för att avvisa nya yrkanden från käranden. När det gäller genkäromål och regresstalan föreslår utredningen
också vissa skärpningar i fråga om tidpunkten för väckandet. Dessa frågor
bör dock inte tas upp i detta sammanhang utan bör anstå till dess en mer
allmän reform av tingsrättsförfarandet kan genomföras.
2.5 Avvisning av ofullständiga stämningsansökningar och fullföljdsinlagor
Mitt förslag: En stämningsansökan i ett tvistemål eller ett mål om
enskilt åtal skall avvisas av tingsrätten, om ansökningen trots föreläggande om komplettering innehåller sådana ofullständigheter att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för rättegång. Motsvarande regler skall gälla i fråga om ofullständiga fullföljdsinlagor i överrät-
terna.
Utredningens förslag: Föreläggande om komplettering av en ofullständig stämningsansökan skall få ske om bristen är av så allvarlig art att ansökningen inte kan läggas till grund för rättegång. Följer käranden inte ett sådant föreläggande, skall ansökningen avvisas (SOU 1982:26 s. 473). Motsvarande skall gälla i fråga om ofullständiga fullföljdsinlagor i överrätterna (Ds Ju 1983:1 s. 28). Om det är uppenbart att ett föreläggande inte kommer att följas, får avvisning — både i tingsrätter och överrätter — ske
utan att något föreläggande utfärdas.
Remissinstanserna: Förslaget i fråga om tingsrättsprocessen tillstyrks eller
lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från några håll ifråga-
sätts dock om det inte finns tillräckliga möjligheter till avvisning redan enligt gällande rätt (remissammanställningen s. 762). När det gäller överrättsprocessen har förslaget fått ett mer negativt mottagande. Bl.a. ifråga-
sätts från flera håll om förslaget medför att avvisningspåföljden kan tillgripas oftare än f.n. (remissammanställningen s. 11). Förslaget om avvisning
utan föregående föreläggande kritiseras av många med hänvisning till
rättssäkerhetsaspekter och bristande praktiskt behov av en sådan regel.
Skäl för mitt förslag: Det är väsentligt för effektiviteten i rättegångsförfa-
randet att man på ett så tidigt stadium av rättegången som möjligt får
klarlagt vad målet gäller. Det är mot den bakgrunden bestämmelserna i 42
kap. 2 & RB om stämningsansökningens innehåll i tvistemål skall ses. Käranden skall enligt dessa regler lämna uppgift om bl.a. sina yrkanden i målet och om de omständigheter som han grundar sin talan på. Avsikten med reglerna kan generellt sett sägas vara att ansökningen skall vara så
fullständig att svaranden med ledning av den kan uppfylla sin skyldighet att avge svaromål enligt 7 8. Den måste vidare i princip vara så utformad att
rätten kan pröva om rättegångshinder föreligger bl.a, enligt reglerna om lis
pendens och res judicata. Det finns också andra uppgifter som måste komma fram redan i rättegångens inledningsskede. Det gäller t.ex. uppgifter om motparten (33 kap.
18.
Om ansökningen inte uppfyller de nu nämnda kraven kan käranden
enligt 42 kap. 3 § föreläggas att avhjälpa bristen. Följs inte ett komplette-
ringsföreläggande, har rätten möjlighet att avvisa ansökningen. Denna möjlighet är emellertid inskränkt till sådana fall då bristen är av mer
väsentlig art. Avvisning skall sålunda ske när ansökningen inte innehåller
något bestämt yrkande eller när grunderna inte är tydligt angivna eller när det annars föreligger en så väsentlig brist att ansökningen är otjänlig som grund för rättegång.
I mål om enskilt åtal gäller enligt 47 kap. 2—4 §8 motsvarande regler som
dem jag nu har redogjort för i fråga om tvistemål.
Utredningen konstaterar att avvisningsmöjligheten inte utnyttjas till-
räckligt ofta utan att stämning ibland utfärdas trots att stämningsansök-
ningen är behäftad med väsentliga brister. Utredningen vill råda bot på detta med en regel som innebär att ett formligt föreläggande med avvis-
ningspåföljd skall utfärdas i de fall där bristen är väsentlig. I fråga om
förutsättningarna för avvisning vill utredningen ersätta den nuvarande avvisningsregeln med en ny bestämmelse innehållande ett enda rekvisit.
Enligt förslaget skall sålunda avvisning ske om ansökningen är ”så ofull-
ständig att den inte kan läggas till grund för rättegång”. Genom denna formulering anser utredningen att domstolarna får underlag för en hårdare attityd gentemot ofullständiga ansökningar.
Förslaget har i stort sett mottagits positivt under remissbehandlingen. Från nägra håll har ifrågasatts om inte redan gällande regler ger tillräckliga
möjligheter till avvisning.
Att rättegången vid en domstol inleds med ett såvitt möjligt fullständigt
material är angeläget inte bara i tingsrättsprocessen. Det är lika viktigt i överrätterna. Därför ställer RB höga krav inte bara på stämningsansökningar utan även på innehållet i vade-, revisions- och besvärsinlagor (50 kap. 4 §. ST kap. 4 §. 52 kap. 3 8, 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 §). I fråga om möjligheterna till kompletteringstöreläggande och till avvisning av ofullständiga fullföljdsinlagor finns regler som i sak motsvarar dem som gäller för stämningsansökningar.
I sitt andra delbetänkande föreslår utredningen för överrättsprocessens
del en regel som motsvarar den nu behandlade när det gäller rättegången i tingsrätt. Regeln innebär att ett formligt kompletteringsföreläggande med avvisningspåföljd skall utfärdas när det gäller inlagor som har så allvarliga brister att de inte kan läggas till grund för rättegång vid domstolen, och att avvisning skall ske, så snart ett sådant föreläggande inte följs. Remissutfallet i denna del är mer negativt än när det gäller motsvarande förslag i det första delbetänkandet. Från hovrättshåll framförs att pro-
blemen med ofullständiga inlagor inte får överbetonas, Flera remissinstanser ifrågasätter om den föreslagna lagregeln verkligen medför att avvis-
ningspåföljden kan tillgripas oftare än nu. Sålunda anför t.ex. HD att det i
och för sig kan finnas skäl att använda avvisningspåföljden i ökad utsträck-
ning. men att detta kräver en uppmjukning av rekvisiten för avvisning, något som HD inte anser att utredningens förslag innebär. Det framhålls
vidare från flera håll att man inte får ställa för höga krav på parter som
processar utan rättsbildade ombud. Den enskilde klaganden skall inte råka ut för rättsförluster bara på grund av bristande förmåga att uttrycka sig i skrift eller att förstå rättens förelägganden. Flertalet remissinstanser tillstyrker dock förslaget eller lämnar det utan erinran.
Utredningen föreslår också — både i fråga om stämningsansökningar och
fullföljdsinlagor — att kompletteringsföreläggande bör få underlåtas. om
det är uppenbart att ett sådant föreläggande inte kommer att följas. Detta förslag har fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser anför betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Många ifrågasätter det praktiska be-
hovet av den föreslagna regeln. Förslaget tillstyrks dock eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser.
För egen del får jag anföra följande i fråga om möjligheterna till komplettering och avvisning av ofullständiga stämningsansökningar och fullföljdsinlagor.
Det är viktigt för rättegångsförfarandets effektivitet att den som anhän-
giggör ett mål vid en domstol snarast lämnar alla uppgifter som behövs. Är
ansökningshandlingen — antingen det nu gäller en stämningsansökan elier
en fullföljdsinlaga — bristfällig. måste det finnas medel att få den komplet-
terad. Det sätt som redan nu står till buds är att — skriftligen eller muntligen — förelägga den som gett in handlingen att komplettera uppgifterna i de hänseenden som behövs. Den möjligheten bör finnas kvar.
När det gäller frågan vilka sanktioner som bör kunna tillgripas, om ett föreläggande inte uppfylls, råder det enighet om att en så ingripande påföljd som avvisning bör få användas bara vid allvarligare brister i inlagan. Samtidigt tycks de allra flesta anse att nuvarande praxis, där domstolarna inte sällan godtar även mycket bristfälliga stämningsansökningar och fullföljdsinlagor, är otillfredsställande. Jag delar den uppfattningen. Det är då inte bara effektiviteten i rättegångsförfarandet jag tänker på utan också
hänsynen till svaranden. För att denne inte skall äsamkas onödiga kostna-
der och besvär bör. som jag tidigare nämnt, det material som presteras av käranden resp. klaganden vara så fullständigt att det är möjligt att på grundval därav avge svaromål. Om oklarheter i ansökningen eller fullföljdsinlagan godtas i förlitan på att de skall kunna undanröjas senare, t.ex. vid en förhandling, är risken stor för att förhandlingen måste ställas in därför att motparten behöver uppskov eller för att det visar sig att all
bevisning inte finns tillgänglig. Samtidigt är det klart att ingen skall behöva drabbas av rättsförluster enbart därför att han inte förmår uttrycka sig på ett juridiskt korrekt sätt eller inte förstår domstolens föreläggande. Att sådant inträffar kan emeller-
tid motverkas på olika sätt. Domstolen bör sålunda bemöda sig att utforma
föreläggandena på ett enkelt och begripligt sätt. Särskilt viktigt är detta om
den som skall föreläggas inte biträds av någon rättsbildad person. Föranleder föreläggandet ett svar som inte undanröjer alla ofullständigheter, bör
domstolen — givetvis inom ramen för vad som är tillåtet enligt reglerna om materiell processledning — i mänga fall kunna göra ytterligare komplette-
ringar per telefon.
Vissa ofullständigheter eller oklarheter är av den arten eller omfattning-
en att det inte medför någon större olägenhet att de klaras upp först på ctt senare stadium av rättegången. I sådana fall är det enligt min mening inte
rimligt att avvisning av ansökningen resp. fullföljdsinlagan äger rum.
Jag anser mot bakgrund av det nu sagda att huvudregeln bör vara att avvisning skall ske, om det av käranden resp. klaganden presterade mate-
rialet är så ofullständigt att en fortsatt rättegång inte utan väsentlig olägenhet kan föras på grundval därav. Denna förutsättning bör i princip gälla oavsctt i vilket eller vilka hänseenden ofullständighet föreligger. även om det i praktiken mest torde bli fråga om de fall då yrkanden och/eller
grunder behöver kompletteras. Jag är därför positiv till att de aktuella lagreglerna i RB utformas på ett mer generellt sätt än f.n., ungefär på det
sätt som utredningen föreslagit. Som anförts av bl.a. högsta domstolen bör det dock framgå av lagtexten att avvisning skall tillgripas inte bara när materialet är så bristfälligt att rättegången inte kan föras på grundval
därav, utan även när detta visserligen är i och för sig möjligt, men inte utan väsentlig olägenhet.
Självfallet bör avvisning inte få tillgripas om inte föreläggandet innefattat
upplysning om risken för avvisning vid bristande uppfyllelse. Därav följer att den skriftliga formen för före:äggande alltid bör användas. när det är
fråga om brister av den typ som kan föranleda avvisning. Som påpekats vid
remissbehandlingen bör vidare den omständigheten att den som utfärdat föreläggandet bedömt bristerna som avvisningsgrundande inte binda domstolen, när beslut i avvisningsfrågan sedermera skall fattas. Som påföljd i föreläggandet bör därför anges att ansökningen Aan komma att avvisas. Innehållet i föreläggandet behöver dock inte — lika litet som enligt gällande rätt — framgå av lag.
Jag förordar att reglerna i 42 kap. 4 § första stycket. 47 kap. 4 8, 50 kap. 7 $ andra stycket, 51 kap. 7 § andra stycket, 52 kap. 6 § andra stycket, 55
kap. 7 § andra stycket och 56 kap. 7 § andra stycket RB ändras i enlighet med vad jag nu har anfört. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa uillämpningsfrågor.
Det har i praxis ansetts att möjligheten till avvisning enligt grunderna för
42 kap. 4 § första stycket står öppen inte bara i rättegångens inledningsske-
de utan även senare under processen, om det av någon anledning kommer att stå klart att käranden inte uppfyllt kraven i 42 kap. 2 § (NJA 1977 s. 827). Ett par remissinstanser har anfört att denna praxis borde lagfästas. Jag vill med anledning av detta anföra följande.
Det är i praktiken inte ovanligt att kärandens talan även efter rätte-
gångens inledningsskede kommer att framstå som alltför opreciserad. Det-
ta kan bero på att rätten av ett förbiseende utfärdat stämning trots att stäm-
ningsansökningen var behäftad med allvarliga brister. Det kan också vara så att bristerna uppdagats genom svarandens påpekanden. Även käran-
dens eget agerande senare i processen kan göra att bristerna upptäcks. Vilka åtgärder som i en sådan situation bör få vidtas från rättens sida måste
enligt min mening delvis bli beroende av omständigheterna i det enskilda
fallet. Upptäcks bristerna vid ett förberedelsesammanträde, bör rätten i
första hand inrikta sig på att utan något formellt föreläggande undanröja oklarheterna vid sammanträdet. En annan möjlighet att komma till rätta med bristfälligt angivna yrkanden och grunder är att ge ett s.k. preklusionsföreläggande enligt vad jag tidigare föreslagit (avsnitt 2.4).
Av vad jag nu sagt framgår att ett formligt kompletteringsföreläggande och avvisning inte alltid är den lämpliga åtgärden i de nu aktuella situationerna. Att rätten ändå har möjlighet att avvisa en talan på grund av brister i ansökningen även sedan stämning utfärdats framgår av rättspraxis. Av-
gränsningen av de situationer där avvisning skall få ske senare under
rättegången är med hänsyn till situationernas skiftande karaktär svår att
göra. Jag är därför inte nu beredd att förorda att frågan lagregleras. De
fortsatta övervägandena med anledning av rättegångsutredningens arbete
kan emellertid medföra att saken tas upp på nytt.
Utredningen har föreslagit att det i vissa fall skall vara möjligt för domstolarna att avvisa en ansökan eller en fullföljdsinlaga på grund av ofullständighet utan att först ge den som gett in handlingen ett kompletteringsföreläggande (41 kap. 6 § andra stycket i utredningens förslag). Flera remissinstanser har invändningar från rättssäkerhetssynpunkt mot en sådan lösning. och en majoritet har ifrågasatt det praktiska behovet av en
direkt avvisningsmöjlighet. Jag kan för min del hysa förståelse för invänd-
ningarna, framför allt när det gäller överrättsprocessen. I tingsrätt däremot hindrar ju ett avvisningsbeslut inte en ny ansökan. vilket medför att sökanden i de allra flesta fall inte riskerar några rättsförluster. Med hänsyn till rättssäkerhetsaspekterna och det ringa praktiska värdet av en reform i enlighet med förslaget har jag emellertid stannat för att inte nu lägga fram
något förslag i denna del.
2.6¶Uppenbart ogrundad talan i tingsrätt
Mitt förslag: Tingsrätterna får möjlighet att döma i tvistemål och mål om enskilt åtal utan att först utfärda stämning på svaranden. Förutsättningen är att kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käro-
målet eller att det annars är uppenbart att käromälet är ogrundat.
Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (SOU
1982:25 5. 65, SOU 1982: 26 s. 295).
Remissinstanserna: De flesta är positiva till grundtankarna bakom förslaget. Ett par remissinstanser förordar i stället avvisning som medel att
komma till rätta med problemen. En remissinstans motsätter sig förslaget.
Flera har synpunkter på den närmare utformningen av en regel. Sc vidare remissammanställningen s. 551 och 769.
Skäl för mitt förslag: Det är inte ovanligt att det till tingsrätterna kommer in stämningsansökningar som uppenbarligen är av den arten att de inte kan föranleda bifall. Det kan t.ex. vara fråga om grundlösa skadeståndskrav eller obefogade enskilda åtal. I många av dessa fall är yrkanden och grunder — trots föreläggande om. komplettering — så oklart angivna att ansökningen kan avvisas enligt de regler som finns därom. Sistnämnda fall har jag behandlat i det föregående (avsnitt 2.5).
Situationen kan emellertid också vara den att det finns ett elter flera bestämda yrkanden och att grunderna visserligen är ohållbara men dock tydligt angivna. Sådana stämningsansökningar kan inte avvisas och har länge vällat domstolarna problem när det gäller hanteringen. Målet måste i dessa fall tas upp till saklig prövn:ng. Handläggningen blir ofta tidsödande och föranleder ett arbete som inte står i rimligt förhållande till målets vikt. Vidare kan motparten vållas betydande olägenheter och kostnader.
De hittillsvarande försöken från domstolarnas sida att komma till rätta
med de nu nämnda svårigheterna har främst gått ut på att på något sätt konstatera att kärandens psykiska tillstånd är sådant att han inte är behörig att själv föra en talan inför domstolen. Den metoden har dock sina begräns-
ningar. framför allt med hänsyn till svårigheterna att få fram medicinskt underlag för bedömningen.
Utredningen föreslår en helt annan lösning för att åtminstone delvis komma till rätta med de problem som finns, nämligen att domstolarna skall kunna avgöra de nu aktuella målen i sak på ett mycket enkelt sätt, utan att ens kommunicera stämningsansökningen med svaranden.
Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva till grundtankarna bakom utredningens förslag. Ett par remissinstanser har dock förordat att rätten i stället får möjlighet till avvisning i de aktuella fallen. Härtill kommer att flera remissinstanser haft synpunkter på tillämpningsområdet
för den föreslagna regeln. Endast en remissinstans — TCO — har ställt sig
direkt avvisande till en reglering i enlighet med grundtankarna i förslaget.
För egen del vill jag på nytt understryka att ansökningar av det slag det här är fråga om bereder tingsrätterna ett inte obetydligt arbete. Det är mot
den bakgrunden angeläget att försöka finna vägar att hantera ansökningarna på ett sådant sätt att onödigt mycket resurser inte behöver tas i anspråk.
Samtidigt måste naturligtvis den enskilde kärandens rättssäkerhet tillgodoses i tillbörlig mån.
Jag håller med utredningen om att en ökad användning av institutet avvisning på grund av bristande processbehörighet inte är en framkomlig
väg. Inte heller i övrigt är avvisning enligt min mening ett lämpligt medel i dessa sammanhang. Det rör sig ju om fall där käranden formellt sett
uppfyllt RB:s föreskrifter om vad en ansökan skall innehålla. Vad som
brister är den rättsliga hållbarheten i de anspråk som ställs. Rimligen är då den rätta handläggningsformen sakprövning. I de nu avsedda fallen är
denna prövning juridiskt sett mycket enkel. Vad man bör se till är att rätten får medel att utföra prövningen på ett så enkelt sätt som möjligt. Jag ställer
mig mot denna bakgrund positiv till en lösning enligt den linje som utredningen har föreslagit.
När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på den föreslagna lösningen vill
jag särskilt framhålla att svarandens rättssäkerhet knappast kan försämras
av att han inte får del av kärandens framställning, när domen ändå kommer
att gå I hans favör. Som utredningen framhållit kan man i dessa samman-
hang i praktiken bortse från den eventualiteten att svaranden vill medge
käromålet. Och vad käranden beträffar bör det ligga även i hans intresse att målet avgörs så enkelt och snabbt som möjligt. Han löper ju därigenom
också mindre risk att drabbas av ansvar för motpartens rättegångskostnader.
För att kärandens rättssäkerhet inte skall bli försämrad genom en möjlighet att avgöra mål utan kommunikation med svaranden krävs naturligtvis att man avgränsar området för sådana avgöranden på ett rimligt sätt. I avvaktan på en mer allmän reform av RB: s förfaranderegler torde det vara lämpligt att utgå från gällande regler i 44 kap. 8 5 angående de fall i vilka ett
käromål skall kunna ogillas trots svarandens utevaro vid ett sammanträde.
Möjligheten att ogilla käromålet utan svarandens hörande bör alltså stå öppen dels när kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käro-
målet och dels när det annars är uppenbart att käromålet är ogrundat. Att rätten vid sin prövning av om nu nämnda rekvisit är uppfyllda får bortse
från sådana påståenden i kärandens framställning som strider mot vad som
är allmänt veterligt torde inte behöva utsägas direkt i lagtexten.
Ett särskilt problem — som uppmärksammats av några remissinstanser —- är i vad mån rätten i de berörda målen skall utöva s.k. materich processledning gentemot käranden. Frågan gäller närmare bestämt i vad mån rätten skall verka för att käranden kompletterar sin ansökan med andra yrkanden eller grunder som kanske har större utsikt till framgång i
processen. Utredningen har som en förutsättning för att rätten skall få
döma utan att utfärda stämning föreslagit att den bristande rättsliga håll-
barheten i kärandens framställning är av sådan art att en materiell process-
ledning från rättens sida — inom de ramar som gäller därom — inte kan
föranleda någon ändring därvidlag. Flera remissinstanser har funnit denna regel oklar. Man har bl.a. frågat sig om rätten innan kärandens talan kan ogillas alltid måste ta kontakt med käranden och försöka få honom att
komma med andra yrkanden eller grunder.
Jag vill för min del inte utesluta att det kan finnas situationer där rätten
utan att komma i konflikt med de principer som bör gälla för processled-
ningen kan ta kontakt med käranden och få till stånd en korrigering av juridiskt ohållbara yrkanden eller grunder. Jag skulle dock tro att detta inträffar betydligt oftare i de fall där det är oklart vad käranden menar och där alltså avvisningspåföljd i stället blir aktuell. I de nu avsedda fallen —
där det alltså redan genom vad som sägs i ansökningen stär klart vad käranden vill och vilken grund han har för det — har jag däremot svårt att föreställa mig att denna situation xan uppkomma annat än undantagsvis.
Domarens processledningsbefoecenheter ökar emellertid i ett senare skede av rättegången. t.ex. vid ett förberedelsesammanträde. Detta innebär
att domaren när han i inledningsskedet granskar stämningsansökningen för att utröna om dom kan meddelas utan föregående stämning måste fundera
på vad som kan tänkas hända senare i processen. Finner han därvid att de juridiska bristerna i ansökningen är av sådan karaktär att de erfarenhets-
mässigt kommer att kunna rättas till senare under processen genom rättens
materiella processledning, bör stämning utfärdas.
Frågan är då om — som utredningen har föreslagit — en erinran om
rättens skyldighet att i de aktuella sammanhangen utöva materiell process-
ledning bör tas in i lagtexten. Enligt min uppfattning bör emellertid omfattningen av rättens materiella processledning i dessa mål principiellt inte skilja sig från vad som gäller i andra mål. Det är enligt min mening därför
obehövligt med ett särskilt påpekande om rättens skyldigheter i just dessa fall. En sådan särregel kan också — som remissbehandlingen visar — leda till missförstånd. Jag förordar därför att någon hänvisning till reglerna om
materiell processledning inte görs i lagtexten.
Som utredningen framhåller bör rätten kunna underlåta att utfärda stäm-
ning endast när hela käromålet är av sådan beskaffenhet att det inte kan föranleda bifall. Att rätten skall kunna meddela dom utan att höra svaranden är ju dikterat dels av processekonomiska skäl och dels av hänsyn till motparten. Inget av dessa skäl framträder med särskild styrka, om käromålet endast delvis är av sådan beskaffenhet att det faller in under rekvisiten. Härtill kommer att man undviker en hel del praktiska svårigheter.
Rätten slipper sålunda i ett inledningsskede fundera på om t.ex. ett ränteyrkande är delvis uppenbart ogrundat, om ansökningen i övrigt ändå
skall föranleda att stämning utfärdas.
Det har under remissbehandlingen från något håll uttryckts oro för att det kan bli betungande för rätten att granska alla inkommande ansökningar för att konstatera om förutsättningar för dom utan föregående stämning föreligger. Jag vill med anledning härav erinra om att rätten under alla omständigheter är skyldig att granska ansökningarna för att kontrollera om
de uppfyller de krav på ansökningens innehåll som ställs upp i 42 kap. 2 8
och 47 kap. 2 § RB. Den granskning som rätten härutöver behöver göra för
att kontrollera om det finns skäl att tillämpa regeln om omedelbar dom torde inte medföra något väsentligt merarbete. Särskilt gäller detta om man
— som jag vill förorda — i varje fall tills vidare håller de fall där talan väcks
i den summariska processen utanför tillämpningsområdet. För att undvika att en regel om meddelande av dom utan föregående stämning kan komma att innebära ett väsentligt nytt arbetsmoment i domstolsarbetet, bör regeln vidare utformas som fakultativ. Den bör alltså ha det innehållet att rätten får meddela dom utan att stämning dessförinnan utfärdas, om de angivna förutsättningarna föreligger.
Jag förordar i enlighet med det anförda att i 42 kap. 5 § och 47 kap. 5 § RB intas regler som gör det möjligt för rätten att underläta att utfärda stämning och i stället omedelbart ogilla käromålet genom dom, om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det är uppenbart att käromålet är ogrundat.
Ändring bör även göras i 42 kap. 18 § och 47 kap. 21 3 RB för att det skall
bli formellt möjligt att under förberedelsen meddela domar enligt det nu
sagda.
2.7 Uppenbart ogrundad vadetalan
Mitt förslag: Om det är uppenbart att en vadetalan i tvistemål eller
brottmål är ogrundad, får hovrätten möjlighet att omedelbart fastställa tingsrättens dom utan att dessförinnan kommunicera vadeinlagan med
motparten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (Ds Ju 1983: 1 s. 37).
Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran. Från ett par håll ifrågasätts det praktiska behovet av en reform.
En remissinstans avstyrker förslaget, dock endast om motsvarande förslag rörande tingsrätterna genomförs. Sc vidare remissammanställningen s. 25.
Skäl för mitt förslag: Det inträffar inte så sällan att till överrätterna kommer in fullföljdsinlagor, som visserligen innehåller bestämda yrkanden och
grunder, men i fråga om vilka man genast kan konstatera att någon utsikt
till ändring av den lägre rättens avgörande inte finns. Att en part överklagar på ett sådant sätt kan ha olika orsaker. Det kan t.ex. vara okunnighet om de rättsliga förutsättningarna för ändring eller en önskan att fördröja verkställigheten av den lägre rättens avgörande.
På samma sätt som när det gäller uppenbart ogrundade stämningsansökningar i tingsrätterna — ett problem som jag behandlat i avsnitt 2.6 — är det väsentligt att överrätterna har möjlighet att avgöra denna typ av mål på ett enkelt sätt. Så är också fallet när det gäller besvärsmål i hovrätten, där
tingsrättens beslut kan fastställas utan att besvärsinlagan kommuniceras
med motparten. För högsta domstolens del gäller att prövningstillstånd kan avslås utan att fullföljdsinlagan dessförinnan översänds till motparten.
För vademälens del — här bortses då från smämålen — är situationen f.n.
en annan. I sådana mål är hovrätten skyldig att sända klagandens inlaga till vadesvaranden för genmäle även om det är uppenbart att vadetalan inte
kan bifallas. Efter denna kommunikationsomgång finns för tvistemålens
del möjlighet att träffa ett avgörande på handlingarna. För brottmålens del kommer jag i det följande (avsnitt 2.8) att föreslå att en motsvarande möjlighet införs. Det kvarstår emellertid att vadeinlagan måste kommuni-
ceras med motparten trots att deta objektivt sett är helt överflödigt. För att hovrätterna skall kunna underlåta denna onödiga skriftväxling
föreslår utredningen en regel, enligt vilken hovrätterna i vademål — såväl
tvistemål som brottmål — får fastställa tingsrättens dom utan att först kommunicera vadeinlagan med svaranden, under förutsättning att vadeta-
lan är uppenbart ogrundad. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser, även om några ifråga-
satt om det i praktiken kan bli särskilt vanligt att hovrätten redan på ett så tidigt stadium av processen som det här blir fråga om vågar konstatera att en vadetalan är uppenbart ogrundad. En remissinstans, TCO, avstyrker
förslaget, dock endast om man genomför den reform i fråga om uppenbart
ogrundade stämningsansökningar som jag tidigare tagit upp (avsnitt 2.6).
För egen del vill jag på nytt understryka det angelägna i att domstolarna
inte skall behöva vidta åtgärder som objektivt sett inte fyller någon funktion. Jag har tidigare föreslagit att tingsrätterna i helt klara fall skall få
meddela dom utan att översända stämningsansökningen till svaranden. Att låta hovrätterna i vademål få motsvarande möjlighet — ett handläggningssätt som redan förekommer i besvärsmål — framstår som naturligt.
Den nu aktuella reformens samband med tingsrätternas möjligheter att avgöra uppenbart ogrundade ansökningar utan att höra svaranden framstår som särskilt tydlig, om man tänker sig det fallet att tingsrätten ogillar ett käromål utan att först höra svaranden och käranden därefter överklagar. Hovrätten skulle då — om den inte hade möjlighet att avstå från kommunikation med vadesvaranden — tvingas sända ut vadeinlagan för genmäle.
Reformen för tingsrättsprocessens del skulle därigenom förlora mycket av
sitt syfte. .
I fråga om verkningarna i rättssäkerhetshänseende av en reform i den antydda riktningen kan man anlägga ungefär samma synpunkter som jag
redovisat i avsnitt 2.6. För vadesvarandens del uppkommer givetvis inga risker i rättssäkerhetshänseende, eftersom hovrättens dom inte kommer
att bli mer oförmänlig för honom än tingsrättens. Vadekärandens rättssäkerhet påverkas knappast heller. Man kan utgå från att en kommunikation
med vadesvaranden endast resulterar i ett bestridande av ändringsyrkandet och ett ökat rättegångskostradsansvar för vadekäranden.
Liksom utredningen och en stor majoritet av remissinstanserna anser jag
alltså att en möjlighet att avgöra vademål i sak utan kommunikation med vadesvaranden bör öppnas för de fall där vadetalan uppenbart är ogrundad. Som utredningen föreslagit bör möjligheten avse såväl tvistemål som brottmål, även om utrymmet för omedelbart avgörande torde bli störst i de
dispositiva tvistemålen. När det gäller indispositiva tvistemål och brottmål torde rättens utredningsansvar kräva särskild försiktighet i fråga om ut-
nyttjande av möjligheten.
Som utredningen framhållit bör kommunikation inte få underlåtas om bristerna i vadeinlagan är av sådan art att det ligger inom ramen för rättens materiella processledning att avhjälpa dem. I fråga om sådan processledning får jag hänvisa till vad jag tidigare sagt i den frågan när det gäller tingsrättsprocessen (avsnitt 2.6).
Reglerna i 50 kap. 8 § och 51 kap. 8 § RB bör ändras i enlighet med det anförda. Enligt min mening bör man därvid anknyta till den konstruktion
som jag föreslår i fråga om motsvarande situation i tingsrättsprocessen (42 kap. 5 § och 47 kap. 5 §). Man bör sålunda ange att, om en vadetalan
uppenbart är ogrundad, vademälet får avgöras direkt genom dom utan att vadeinlagan dessförinnan kommuniceras med motparten. Jag återkommer
i specialmotiveringen till 50 kap. 8 § till vissa tillämpningsfrågor. Att dom i de avsedda fallen får meddelas utan huvudförhandling följer
för tvistemålens del redan nu av 50 kap. 21 & RB. Den ändring i 51 kap. 21 § RB som jag kommer att föreslå i det följande (avsnitt 2.8) medför att även
brottmål, vari vadetalan är uppenbart ogrundad, får avgöras på handlingarna.
2.8 Avgörande av mål på handlingarna i överrätt
Mitt förslag: Möjligheterna för överrätterna att avgöra mål på handlingarna utvidgas. Ett tvistemål får avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna begär det eller de: är uppenbart att huvudförhandling inte
behövs. För brottmålens del införs möjlighet att avstå från huvudför-
handling, om det är uppenbart att den fullföljda talan är ogrundad eller det endast finns anledning att döma till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter.
" Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (Ds Ju 1983:1 s. 45—67).
Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. En remissinstans anser att förslaget berör de grundläggande processförutsättningarna och därför inte bör tas upp i samband med en mer begränsad reform av överrättsprocessen. Ett par remissinstanser anser att man bör gå längre än vad utredningen har föreslagit (remissammanställningen s. 31— 40).
Skäl för mitt förslag: I sitt delbetänkande om tingsrättsprocessen har utredningen föreslagit ökade möjligheter för tingsrätterna att avgöra såväl tvistemål som brottmål på handlingarna. Förslaget övervägs f.n. i justitiedepartementet och kommer att tas upp senare.
När det gäller hovrätternas möjlighet att avgöra mäl på handlingarna finns bestämmelser i 50 kap. 215 såvitt gäller tvistemål och i 51 kap. 21381 fråga om brottmäl. För högsta domstolens del finns gemensamma bestäm-
melser för tvistemäl och brottmäl i 55 kap. 125. Förutsättningarna för att avgöra mål som fullföljts till hovrätt på handlingarna är olika utformade för tvistemål och brottmål. Vissa gemensamma drag finns dock. Generellt krävs att mälet kan anses tillfredsställande
utrett utan huvudförhandling. Havudförhandling behövs inte heller för en
prövning som inte avser själva saken, t.ex. då målet avskrivs efter återkallelse, då förlikning stadfästs eller då talan avvisas p.g.a. rättegångshinder. Ett tvistemäl får också — vare sig målet är dispositivt eller indispositivt — avgöras på handlingarna när vädetalan har medgivits eller när hovrätten
finner att vadetalan är uppenbart ogrundad eller när det bara är fråga om
rättstillämpningen. Beträffande dessa fall föreslår utredningen ingen änd-
ring.
Tvistemål i hovrätt
Utöver vad som nyss har sagts kan dispositiva tvistemål enligt 50 kap. 21
$ RB avgöras på handlingarna när båda parter begär det och hovrätten finner det uppenbart att huvudförhandling inte behövs (tredje stycket).
Sådana tvistemål kan också avgöras på handlingarna när tvisteföremålet kan uppskattas i pengar och värdet inte överstiger basbeloppet. Som ytterligare förutsättning gäller då att inte båda parter begär huvudförhand-
ling (andra stycket). Mäl i vilka tvisteföremälets värde i tingsrätt inte
överstiger ett halvt basbelopp handläggs dock enligt småmälslagen, vilket för hovrättens del innebär att de redan nu i de flesta fall kan avgöras på handlingarna.
Utredningen anser att rätten och parterna bör få ett större inflytande än nu på valet av handläggningsform. I de nyss nämnda fallen bör hovrätten vara skyldig att hålla huvudförhandling endast om det finns sakliga skäl för
en sådan handläggningsform. Utredningen föreslår därför en regel om att hovrätten alltid skall få avgöra ett mål utan huvudförhandling, om det är uppenbart att en sådan förhandling är obehövlig. Detta gäller oavsett parternas inställning. Om båda parterna begär att ett dispositivt tvistemål skall avgöras på
handlingarna, kan hovrätten som tidigare nämnts gå med på detta endast
om den finner att huvudförhandling är uppenbart obehövlig. Utredningen
föreslår att man stärker parternas inflytande över valet av handläggnings-
form i den situationen genom att slopa kravet på att hovrätten skall anse att huvudförhandling är uppenbart obehövlig. Förslaget innebär att hovrätten
får gå emot parternas önskan bara om det från utredningssynpunkt är olämpligt att avgöra målet utan att hälla huvudförhandling. Liksom f.n. bör
hovrätten alltid ha rätt att hålla en huvudförhandling, om hovrätten anser
det nödvändigt för att kunna döma i målet. De indispositiva tvistemålen kan i dag — bortsett från fall då vadetalan
har medgivits eller är uppenbart ogrundad — avgöras på handlingarna endast om målet uteslutande rör rättstillämpningen och dessutom båda parterna begär ett avgörande på handlingarna.
Utredningen anser att även i fräga om denna målkategori bör avgörande för valet av handläggningsform vara vilken handläggning som behövs för
att målet skall bli tillfredsställande utrett. Endast om utredningsskäl kräver
att ett indispositivt mål avgörs efter huvudförhandling bör hovrätten vara hindrad att avgöra målet på handlingarna. Vidare anser utredningen att parterna bör få ett ökat inflytande på valet av handläggningsform. Utred-
ningen föreslär därför att de indispositiva tvistemålen följer samma regler som de dispositiva sävitt rör frågan om i vilka fall avgörande på handlingar-
na kan äga rum.
Utredningens förslag när det gäller förutsättningarna för att avgöra tvistemål på handlingarna har godtagits av nästan alla remissinstanserna. Endast en instans avstyrker förslaget och anser att frågan berör grundläg-
gande processförutsättningar av principiell art och därför inte bör tas upp i
samband med en begränsad reform. Samma instans anser också att — om förslaget ändå genomförs — reglerna bör utformas lika för brottmäl och
tvistemål så att huvudförhandling alltid skall hällas om någon av parterna
begär det och det inte är uppenbart obehövligt. En annan instans anser att man bör gå längre än vad utredningen har föreslagit och införa möjlighet
för hovrätterna alt avgöra mål efter ett blandat muntligt och skriftligt
förfarande.
Som utredningen har anmärkt är avvägningen mellan muntlig och skriftlig process delvis en fråga om processekonomi. Jag anser det angeläget att man tar till vara alla möjligheter som erbjuds att läta överrätterna avgöra mäl på handlingarna i den utsträckning det kan ske utan att rättssäkerheten eftersätts eller utredningens kommande förslag till utformning av överrättsprocessen föregrips. .
Enligt gällande rätt är huvudprincipen för tvistemålen att de skall avgöras efter huvudförhandling. Av processekonomiska skäl har man redan i de
nuvarande reglerna gjort åtskilliga undantag från den principen. Som jag
ser det innebär utredningens förslag inte någon principiell nyhet utan endast att man nuv går vidare på den inslagna vägen. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att utredningens förslag när det gäller tvistemålen är väl underbyggda och att de bör genomföras nu. Däremot skulle det
enligt min mening föra för längt att i samband med den begränsade reform som jag nu förordar ta upp frågan om ett blandat muntligt och skriftligt
förfarande i överrätterna efter mönster från förvaltningsprocessen. 4 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 78
En utvidgning av möjligheterna för hovrätterna att avgöra tvistemål på
handlingarna skulle för familjemilens del medföra att nämndemän kom att
medverka i mindre utsträckning än f.n., eftersom nämndemän enligt gäl-
lande regler kan delta endast vid huvudförhandling. Jag förordar — liksom
utredningen — att möjlighet till nämndemannamedverkan i familjemål i
hovrätt öppnas även vid avgörande av mål på handlingarna. Reglerna i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken bör ändras i enlighet härmed.
Brotimål i hovrätt
Enligt 51 kap. 21. & RB får hovrätten avgöra brottmål utan huvudför-
handling, om åklagaren för talan endast till den tilltalades förmån eler
åklagaren biträder den tilltalades talan (första stycket). Hovrätten får även
avgöra ett mål på handlingarna, cm den tilltalade har frikänts i underrätten och det inte förekommer anledning att döma till annan päföljd än böter. Med att en tilltalad har frikänts jämställs att han fått påföljdseftergift eller befunnits på grund av själslig abnormitet vara fri från påföljd. Vidare kan
huvudförhandling underlätas, om den tilltalade i tingsrätten dömts till böter och det inte förekommer anledning att döma honom till nägon annan påföljd. Med böter jämställs vite och förverkande. Om talan förs även om annat än ansvar, krävs för ett avgörande på handlingarna att talan i den delen enligt 50 kap. 21 § får prövas utan huvudförhandling.
För brottmålens del finns inte någon direkt motsvarighet tll den i 50 kap.
21 § första stycket upptagna möjligheten att avgöra mål på handlingarna,
om hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad.
Utredningen anser att avgörande för frågan om huvudförhandling skull hållas eller ej bör för brottmålens del, på samma sätt som för tvistemålens, vara om det finns sakliga skäl för en sådan förhandling. Enligt utredningen kan en muntlig förhandling vara värdefull både med hänsyn till utredningen om brottet och för bedömningen i påföljdsfrågan. Den kriminalpolitiska effekten av att den tilltalade tvingas inställa sig inför hovrätten torde däremot vara mindre än när det gäller inställelse inför tingsrätten.
Enligt utredningen bör huvudregeln för brottmål alltjämt vara att målet skall avgöras efter huvudförhandling. Men liksom när det gäller tvistemäl bör vissa ytterligare avsteg från huvudregeln kunna göras.
Utredningen föreslår att hovrätternas möjligheter att avgöra mål på handlingarna vidgas genom att man dels ”höjer taket” i fråga om påfölj-
den, dels tar fasta på den påföljd som är aktuell i hovrätten i stället för att som nu fläta tingsrättens val av påföljd vara avgörande.
Fu mål bör sålunda få avgöras på handlingarna även i de fall det står
klart att påföljden skall bli villkorlig dom. Med böter och villkorlig dom bör enligt utredningen jämställas dels s.k. konsumtionsdomar enligt 34 kap. 158
första stycket I brottsbalken, sävida det inte är fråga om förverkande av
villkorligt medgiven frihet, dels vite och förverkande.
Vidare föreslår utredningen at: det även för brottmåälens del införs en
möjlighet att avgöra mål på handlingarna I de fall vadetalan är uppenbart ogrundad. .
När det gäller parternas inflytande på handläggningsformen anser utredningen att en part i princip allud skall ha rätt till huvudförhandling även i hovrätt, om en sådan inte är uppenbart obehövlig. Även en parts önskan
om att få ett avgörande på handlingarna bör respekteras, om inte motpar-
ten motsätter sig det eller hovrätten finner att huvudförhandling behöver
hållas av hänsyn till utredningen.
Även förslaget rörande brottmålen har godtagits av de flesta remissinstanserna. En av de instanser som avstyrker förslaget anser att behovet av vissa av de föreslagna ändringarna kan ifrågasättas. Några remissinstanser
anser att man bör gå längre än vad utredningen har föreslagit och öppna möjlighet att avgöra mål på handlingarna även i de fall påföljden kan bli skyddstillsyn eller ett kortare fängelsestraff.
För egen del anser jag att utredningens förslag är väl avvägda och att
processekonomiska skäl talar för att de genomförs nu.
Högsta domstolen
För att ett mål skall tas upp i högsta domstolen (HD) fordras normalt
prövningstillstånd. Frägan om prövningstillstånd avgörs efter föredragning. Beviljas prövningstillstånd, skall huvudförhandling i princip hållas.
Enligt 55 kap. 12 § finns det emellertid möjlighet att avgöra även revisionsmål på handlingarna. Reglerna korresponderar med vad som gäller för hovrätt i vademål. Härutöver gäller att HD får avgöra mål på handlingarna som har upptagits omedelbart av hovrätten.
Utredningens förslag under vilka förutsättningar hovrätt bör ha möjlig-
het att avgöra mål på handlingarna tar sikte även på rättegången i HD.
Förslaget har i den delen inte mött några särskilda invändningar. Jag förordar därför att de föreslagna ändringarna I fråga om hövrättsprocessen fär tillämpning även beträffande rättegängen i HD.
2.9¶Avgörande av mål i den tilltalades frånvaro vid huvudförhandling
överrätt m.m.
Mitt förslag: Om en enskild vadekärande i ett brottmäl underlåter att infinna sig personligen vid en huvudförhandling i hovrätten trots att han blivit ålagd sådan inställelse, förfaller hans vadetalan, sävida inte rätten anser sig kunna döma i målet trots hans fränvaro. Möjligheten för vadekäranden att få ett tvistemål eller ett brottmäl återupptaget i hov-
rätten, då vadetalan i målet förklarats förfallen, begränsas till de situa-
tioner då han haft laga förfall. Motsvarande skall gälla i revisionsmål i högsta domstolen.
Prop. 1983/84: 78 tin [5
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (Ds Ju 1983:1 s. 68).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om att vadetalan skall förfalla när en enskild vadekärande i brottmål underlåter att följa ett föreläggande att infinna sig personligen.
Ett par remissinstanser anser att motsvarande ordning bör införas i tvistemål. Det sägs också från ett par håll att hovrätten i de aktuella fallen aldrig
borde vara skyldig att pröva mälet materiellt. Förslaget om att möjligheten
till återupptagande i tvistemål och brottmål skall begränsas till de situa-
toner där laga förfall föreligger har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nästan alla. Endast en remissinstans — Sveriges advokatsamfund — uttalar
tveksamhet i denna del.
Skäl för mitt förslag: Om en enskild vadekärande uteblir från en huvudförhandling i hovrätten, dvs. inställer sig varken personligen eller genom ombud, förfaller hans vadetalan, vilket i praktiken innebär att hovrätten
avskriver målet från vidare handliggning och att tingsrättens dom stär fast. Detta gäller både tvistemål och brottmål (50 kap. 19 5 första stycket och 51
kap. 19 § första stycket RB). Motsvarande gäller i revisionsmål i högsta
domstolen (55 kap. 15 & RB).
Om cen vadetalan har förklarats förfallen, har vadekäranden rätt att efter
begäran få målet återupptaget. Denna rätt är inte villkorad på annat sätt än att begäran skall framställas inom viss tid från beslutet om att vadetalan förfallit. Om målet tagits upp på nytt och vadekäranden återigen uteblir
från en förhandling, dvs. inställer sig varken personligen eller genom
ombud, har han dock inte rätt att få målet återupptaget ytterligare en gång (50 kap. 208, 51 kap. 20 § och 55 kap. 15 8 RB).
1 brottmäl förekommer det inte sällan att den tilltalade som vadekärande underlåter att infinna sig personligen vid en förhandling, trots att han av hovrätten ålagts sådan inställelse. I de fall där något ombud för honom inte heller inställer sig, tillämpas de regler om förfallen vadetalan jag nyss
nämnt. Den praktiskt vanligaste situationen är emellertid att den tilltalade
inte infinner sig men väl hans försvarare. Som regel har denne också
ställning som ombud. I dessa fall är det enligt gällande regler inte möjligt
för hovrätten att förklara vadetalan förfallen, trots att den omständigheten att vadekäranden inte följer ett föreläggande att infinna sig personligen normalt får tolkas som ett tecken på att han inte är villig att medverka till
att processen förs framåt.
Hovrätten har i denna situation möjlighet att avgöra målet trots den tilltalades frånvaro (51 kap. 19 § sista stycket RB). Enligt ordalagen i lagtexten är denna möjlighet obegränsad. I praxis har dock en viss restriktivitet gjort sig gällande. Enligt ett uttalande i förarbetena till RB bör det när det gäller mål om mera allvarliga brott endast undantagsvis komma I
Prop. 1983/84: 78 in ET
fråga att hovrätten avgör målet eller i varje fall ändrar tingsrättens dom till den tilltalades nackdel utan att denne hörts personligen i hovrätten. Ett
grundläggande krav som gäller alla brottmål är naturligtvis att hovrätten kan få ett tillräckligt underlag för ett materiellt avgörande även utan den tilltalades personliga medverkan.
Anser sig hovrätten inte kunna avgöra målet i sak i den tilltalades
frånvaro, är man hänvisad till att kalla den tilltalade till en ny huvudför-
handling eller att låta hämta honom till rätten. Den aktuella förhandlingen mäste då i allmänhet ställas in. Allt detta förorsakar givetvis kostnader och
olägenheter.
Utredningen har diskuterat olika möjligheter att komma till rätta med de
nu nämnda problemen och stannat för en lösning som innebär att vadetalan
i brottmål skall anses förfallen inte bara när den tilltalade varken inställer sig personligen eller genom sin försvarare utan även när försvararen inställer sig och har ställning som ombud.
Det bör nämnas att den nu aktuella frågan togs upp i en motion till 1978/79 års riksmöte. Motionärerna föreslog en lösning i linje med vad utredningen nu kommit fram till (mot. 1978/79:1757). Riksdagen avslog
dock motionen under hänvisning till utredningens arbete (se JuU 1979/80: 13).
För min del är jag inte beredd att nu, frånsett vad som följer av förslaget om vidgade möjligheter att avgöra brottmål på handlingarna, förorda en
ändring i fråga om möjligheterna för hovrätt att avgöra brottmål i sak utan
den tilltalades medverkan. I stället vill jag ansluta mig till utredningens förslag, som vid remissbehandlingen allmänt godtagits och som innebär att
vadetalan i de aktuella situationerna förklaras förfallen. Förslaget betyder
att vadekärandens bristande vilja att lojalt medverka i förfarandet får samma konsekvenser, oavsett om hans eventuelle försvarare har ställning som ombud eller inte. Vadekärandens rättssäkerhet tillgodoses genom rätten till återupptagande. Jag återkommer strax till den frågan.
Ett par remissinstanser har förordat att den ordning som sålunda före-
slås när det gäller enskilda vadekärande i brottmål bör gälla även i tvistemål. i varje fall i de indispositiva målen. Jag kan i och för sig hålla med om alt en sådan ordning kan vara motiverad av rent systematiska skäl. Något större praktiskt behov av en utvidgning till tvistemålen torde emellertid inte föreligga, eftersom vadekäranden i ett tvistemål i de allra flesta fall torde ha ett starkt intresse av att själv agera för att få till stånd en ändring av tingsrättens dom. I den största gruppen indispositiva mål, nämligen familjemålen, finns regelmässigt ett interimistiskt beslut som tillgodoser vadesvaranden under tiden fram till lagakraftägande dom. Härtill kommer, som utredningen påpekat. att en reform för tvistemålens del i den antydda riktningen kan kräva vissa konsekvensändringar för påföljdssystemet i
tingsrätt i sådana mål. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att nu ta upp
frågan om en ändring i det nu aktuella hänseendet för tvistemålens del.
Saken får övervägas på nytt vid den fortsatta översynen av överrättsprocessen. Utredningens förslag innebär att hovrätten, om den tilltalade underlåter
att infinna sig personligen men däremot företräds av ett ombud vid för-
handlingen. 1 första hand skall undersöka om det är möjligt att avgöra målet i sak på det tillgängliga ma-erialet och först därefter utnyttja möjligheten att förklara vadetalan förfallen. Ett par remissinstanser har ifrågasatt
om man inte borde ha samma regler i denna situation som när vadekäranden uteblir helt. dvs. alltid förklara vadetalan förfallen utan någon möjlighet till materiell prövning.
Enligt min mening är det i det aktuella hänseendet en klar skillnad mellan det fallet att ingen från vadekärandens sida inställer sig och det
fallet att ett ombud är närvarance. I den förra situationen vet domstolen oftast i praktiken ingenting om vadekärandens inställning, t.ex. om han över huvud taget vidhäller sina yrkanden i målet. I den senare situationen kan däremot försvararen ibland lämna alla uppgifter som behövs för att hovrätten skall få tillräckligt underlag för ett materiellt avgörande. Det är
då från flera synpunkter bättre orn ett sådant avgörande kommer till stånd. Bl.a. elimineras risken för en ny hovrättsprocess efter ansökan om äterupptagande. Jag stöder mot den bakgrunden utredningens linje i det ak-
tuella hänseendet.
Jag förordar att reglerna I 51 kap. 19 3 första stycket RB ändras i enlighet med det sagda.
RÅ har i sitt remissvar tagit upp frågan om handläggningen när den tilltalade, efter att ha blivit dör:d av tingsrätten och överklagat domen,
håller sig undan på sådant sätt at: han inte kan nås med ordinär delgivning
och inte heller kan hämtas till hovrätten. Om denna situation uppkommer
redan under tingsrättens handläggning, har rätten enligt 46 kap. 15 § andra stycket andra punkten RB möjlighet att avgöra målet i den tilltalades
frånvaro. Enligt RA har denna regel stundom tillämpats analogt i hovrätts-
processen, men det borde nu uttryckligen fastslås att det är tillätet även i
hovrätt att i de aktuella fallen avgöra målet i vadekärandens frånvaro.
Det är naturligtvis inte tillfredsställande att en tilltalad enbart genom att hålla sig undan skall kunna förhindra att en dom vinner laga kraft. Med de
ändringar i fråga om möjligheterna att förklara vadetalan förfallen som jag
nyss förordat torde emellertid behovet av en lagstiftning enligt den linje RÅ förordar inte vara framträdande. I de aktuella fallen torde hovrätten regelmässigt kunna företa s.k. kungörelsedelgivning av ett föreläggande till
vadekäranden att infinna sig personligen vid en huvudförhandling. Följer
vadekäranden inte ett sådant föreläggande. har hovrätten möjlighet att — om de förslag som jag nyss lagt fram godtas — förklara vadetalan förfallen. oavsett om vadekäranden vid förhandlingen representeras av ett ombud eller ej. Tingsrättens dom vinner därigenom laga kraft sedan tiden för ansökan om äterupptagande gått ut.
Prop. 1983/84: 78 "n in
Jag går härefter in på frågan om rätten till återupptagande av målet efter
det att vadetalan har förklarats förfallen. Denna rätt finns både i tvistemål och brottmål.
Utredningen har ansett det rimligt att rätten till återupptagande begränsas till sådana fall där vadekäranden haft laga förfall för sin underlåtenhet
att inställa sig. Nästan alla remissinstanser har anslutit sig till denna bedömning. Endast advokatsamfundet uttrycker tveksamhet. Man ifråga-
sätter om inte en regel. som gör rätten till återupptagande beroende av laga
förfall. är för sträng mot vadekäranden. Man anför att det finns en mångfald möjligheter till missöden eller missförstånd som kan äventyra en
föreligga.
För min del vill jag i denna fråga påpeka att det finns många situationer i en rättegång där en part måste utföra en prestation inom en viss tid vid
påföljd att det annars inträder en oförmånlig rättsverkan för honom. När
det gäller bl.a. frister för överklagande finns möjlighet till rättelse enligt
bestämmelserna om återställande av försutten tid i 58 kap. 11 § RB.
Förutsättningen för att återställande skall beviljas är att sökanden hade laga förfall för sin underlåtenhet att iaktta fristen.
Att en vadetalan förklaras förfallen innebär som tidigare nämnts att hovrätten avskriver mälet och att tingsrättens dom vinner laga kraft. Om
vadekäranden verkligen hade för avsikt att infinna sig men hindrades av en
oförutsedd händelse. är det en situation som är snarlik den att han tänkt överklaga tingsrättens dom men hindrats att göra detta i rätt tid på grund av en omständighet som han inte kunde förutse. Enligt min mening är det ganska naturligt att behandla dessa situationer på samma sätt.
Frågan om vad som är laga förfall regleras i 32 kap. 8 § RB. Enligt detta
stadgande skall laga förfall anses föreligga ”då någon genom avbrott i
allmänna samfärdseln. sjukdom eller annan omständighet. som han ej bort
förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt. hindrats att fullgöra vad honom ålegat”. Regeln lämnar som synes utrymme för ganska fria tolkningar, och det finns också en rikhaltig praxis i fråga om vad som skall anses utgöra laga förfall. De avvägningar mellan olika intressen som därvid
ansetts rimliga torde kunna passa in även i de nu aktuella sammanhangen.
En begränsning av rätten till återupptagande till de situationer där laga förfall föreligger överensstämmer sålunda väl med RB:s principer för motsvarande fall. Några hinder från rättssäkerhetssynpunkt för att genomföra en sådan begränsning kan jag därför inte se. En reform torde kunna
medföra en icke försumbar effektivitetsvinst för domstolarna. särskilt som
antalet ansökningar om återupptagande torde komma att öka om de förslag
jag nyss förordat genomförs. Som utredningen har anfört är det praktiskt mest lämpligt att frågor om rätt till återupptagande handläggs av hovrät-
terna själva och inte i den ordning som gäller för frågor om återställande av försutten tid.
Prop. 1983/84: 78 'n D
Jag förordar alltså att reglerna i 50 kap. 20 § och 51 kap. 20 §& RB ändras i
enlighet med det anförda. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa
tillämpningsfrågor. Jag har hittills i detta avsnitt uppehållit mig endast vid hovrättsproces-
sen. Till följd av en hänvisning i 55 kap. IS $ RB skall emellertid reglerna om förfallen vadetalan och om rät till återupptagande ha motsvarande tillämpning i fråga om rättegången i högsta domstolen. Utredningen har föreslagit att de nya reglerna får gälla även för högsta domstolens del. Förslaget har godtagits vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig ull utredningens bedömning i denna del. Någon lagändring behövs inte.
2.10 Formerna för förhör vid huvudförhandling med medtilltalade m.fl.
Mitt förslag: I brottmål undantas vissa personkategorier, som inte direkt intar ställning av part i rättegången, från reglerna för vittnesförhör.
De skall i stället höras enligt de regler som gäller för tilltalade, dvs. utan
sanningsplikt och utan ed. De skall dock ha samma rätt till ersättning som vittnen. Förslaget gäller sådana personer som åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för en annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen. Vidare gäller förslaget den som är skäligen misstänkt för en gärning som nu har angetts. Vad som
sagts om åtalade skall enligt förslaget också gälla bl.a. dem som har fått ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot eller åtalsunderlåtelse.
Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (SOU 1982:25 5. 55, SOU 1982: 26 s. 259).
Remissinstanserna: En stor majoritet tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser menar att de aktuella personerna i stället borde höras som vittnen, dock utan ed. Ett par andra befarar negativa effekter för brottsbekämpningen och är inte beredda att tillstyrka förslaget. Se vidare remissammanställningen s. 529.
Skäl för mitt förslag: Enligt RB gäller i flera hänseenden skilda regler för förhör med ett vittne och förhör med en part. Den viktigaste skillnaden är att ett vittne i princip har skyldighet att lämna en fullständig och sanningsenlig berättelse vid påföljd av straffansvar för mened. medan detta inte gäller för parter. För tilltalade i brottmäl gäller ingen sanningsplikt alls. En
tilltalad kan utan risk för påföljd (bortsett från rättegångskostnadsansvar
för försumlig processföring) lämna en medvetet osann berättelse eller vägra yttra sig.
Prop. 1983/84: 78 'n -
Att man inte ansett sig kunna ålägga en tilltalad samma sanningsplikt som ett vittne sammanhänger med den särskilda situation som den tilltalade befinner sig i vid ett åtal mot honom själv. Hans främsta intresse far generellt sett antas vara att handla på ett sådant sätt i rättegången att utgången blir den för honom gynnsammast tänkbara. Skulle man ålägga honom en straffsanktionerad sanningsplikt i rättegången. skulle hans intresse av en gynnsam utgång i sakfrågan I många fall komma i skarp motsättning till intresset av ätt tala sanning för att undga menedsansvar. Det har ansetts olämpligt att låta den tilltalade hamna i denna intressekon-
flikt.
Om flera personer har åtalats för medverkan i samma brottslighet. handläggs åtalen mot dem i regel i en rättegång och vid en enda huvudförhandling. Samtliga tilltalade finns då med vid förhandlingen och förhörs i egenskap av parter. även om förhöret kommer in på en medtilltalads del i brottsligheten. Denna ordning motiveras av att det normalt är praktiskt sett omöjligt att vid åtal mot flera för medverkan i samma brottslighet helt skilja ut vissa delar som berör endast en viss ulltalad, utan att en intressekonflikt av det tidigare berörda slaget uppkommer för den förhörde.
Det händer emellertid inte så sällan att förhören av dem som är miss-
tänkta för delaktighet i samma brottslighet kommer att äga rum vid skilda tillfällen. Detta kan bero på att huvudförhandling inte kan genomföras i fråga om alla tilltalade på en gäng, t.ex. därför att någon av dem genomgår rättspsykiatrisk undersökning eller inte gär att få tag på. Ett annat fall är att en rättegång I överrätt gäller endast en av de medåtalade. medan tingsrättens dom har vunnit laga kraft mot de övriga och dessa skall höras i överrätten.
Det uppkommer i det praktiska domstolsarbetet inte sällan oklarhet om vilka regler som skall gälla vid förhör i de situationer jag nu har nämnt. Domstolarna anser sig i många fall inte kunna förhöra de medtilltalade som vittnen. I varje fall inte om vederbörandes egen det i brottstigheten ännu inte hunnit bli bedömd genom ett lagakraftvunnet avgörande. I de fall domstolarna inte anser sig kunna tillämpa vittnesreglerna. brukar man höra vederbörande ”upplysningsvis”. något som saknar direkt stöd i RB. Det räder därvid oklarhet om vilka regler som gäller. bl.a. i fråga om tvångsmedel. ordningen för förhöret och rätt till ersättning för inställelsen.
Det har i olika sammanhang framställts krav på att lagstiftaren löser de nu nämnda problemen. Utredningen har mot denna bakgrund tagit upp frågan och föreslär att vissa närmare uppräknade kategorier av personer,
som kan antas vid ett vittnesförhör under edsansvar komma I en intressekonflikt. skall undantas från reglerna om vittnesförhör och i stället höras i
stort sett enligt reglerna för tilltalade i brottmål. Det gäller sådana personer som — utan att vara parter vid den aktuella förhandlingen — åtalats för den gärning förhöret gäller eller för försök, förberedelse. stämpling. anstiftan eller medhjälp till denna eller för en annan gärning som har omedelbart
samband med den aktuella gärningen. Detsamma föreslås gälla för den som är skäligen misstänkt för en gärning av detta slag och som har underrättats om misstanken enligt 23 kap, 18.5 RB. Vad som sagts om åtalade föreslås också gälla sådana som har fått ett strafföreläggande eller ett föreläggande
om ordningsbot. liksom den som har fått åtalsunderlåtelse.
Utredningen föreslår som jag nyss antytt att de nu nämnda kategorierna
av personer pröcessuellt sett skall behandlas i stort sett enligt reglerna för
tilltalade. Detta innebär ull att börja med att samma tvängsmedel för inställelse vid rätten (vite och hämtning) gäller som för vanliga tilltalade. Vidare undantas de aktuella personerna från möjligheten och skyldigheten att avlägga ed samt från sanningsplikt i rättegången. I ett hänseende
föreslås de dock jämställda med vanliga vittnen, nämligen i fråga om rätten
tull ersättning för inställelsen.
Förslaget har praktiskt taget hel; godtagits vid remissbehandlingen. Från
ett par häll framförs dock att de redtilltalade — med hänsyn till vikten av
en effektiv brottsbekämpning — borde i större utsträckning följa vittnesreglerna.
För egen del får jag anföra följande.
Behovet av en lagreglering av formerna för förhör med s.k. medtilltalade
och likställda är väl känt och vitsordas också allmänt av remissinstanser-.
na. Enligt min mening är en sådan reglering angelägen.
Liksom utredningen och nästan alla remissinstanser finner jag det rimligt
att de medtilltalade — varmed jag i det följunde förstår inte bara dem som
atalats i samma mål utan också bl.a. dem som på ett eller annut sätt
misstänks för delaktighet — undantas från rätten och skyldigheten att avlägga viltnesed. För detta talar inte bara den intressekonflikt som de
medtilltalade generellt får antas befinna sig i. Som utredningen påpekat har
denna lösning också den fördelen att den tillgodoser önskemålet om processuell jämvikt mellan dem som är misstänkta för delaktighet i samma brottslighet. Om nämligen en medtiltalad hade möjlighet att avge sin berättelse under ed. får han en bevismässig fördel framför den tilltalade. som ju inte har möjlighet att förstärka bevisvärdet av sin berättelse med ed.
Önskemålet att undvika en intressekonflikt talar för att de medtilltalade även befrias från vanliga vittnens sanningsplikt. Härtill kommer att en osanktionerad sanningsplikt I dessa sammanhang torde vara praktiskt
verkningslös. Jag biträder därför utredningens förslag att medtilltalade undantas från såväl edsansvar som sanningsplikt.
Jag har med det nu sagda kommit fram till att medtilltaläde inte bör vara underkastade två av de viktigaste grundregler som gäller för vanliga vittnen. Detta bör — som utredningen också föreslagit — föranleda att de
medtilltalade generellt undantas från vittnesreglerna i 36 kap. RB och i
stället fär följa de regler som gäller för tilltalade i brottmål.
I ett hänseende bör dock reglerna för vittnen gälla även medtilltalade.
Det gäller rätten till ersättning för inställelse till förhör. Den medulltalade befinner sig i detta hänseende i samma situation som ett vittne genom att han är skyldig att infinna sig vid en rättegång som inte direkt berör honom
själv som part. Det är då rimligt att han får sina kostnader för inställelsen
ersatta I samma utsträckning som gäller för ett vittne.
När det gäller omfattningen av den personkrets som skall undantas från reglerna för vittnesförhör enligt det nu sagda har utredningen föreslagit en ganska detaljerad gränsdragning. som jag tidigare redogjort för. Förslaget
har i denna del praktiskt taget helt godtagits vid remissbehandlingen. För
min del finner jag gränsdragningen i stort sett konsekvent. Ytterligare ett par fall bör emellertid jämställas med åtalsfallen. Det gäller dels de fall där en militär befattningshavare ålagt någon disciplinstraff och dels de fall där åtal inte har väckts till följd av regler om särskild åtulsprövning.
I fräga om sambandet mellan det brott som förhöret gäller och det brott som förhörspersonen misstänks för har jag I princip ingen erinran mot den gräns utredningen föreslagit. I denna del förordar jag dock i förtydligande syfte vissa justeringar av närmast teknisk natur i förhållande till utredningens förslag.
Utredningen har tagit upp frågan om den medulltalades eventuella försvarare bör beredas ullfälle att delta vid förhöret. Jag delar utredningens äsikt att en försvarare i vissa fall kan ha en uppgift att fylla i en sådan situation men att det skulle föra alldeles för långt att alltid kalla försvararen till förhöret. I stället bör — som utredningen säger — försvararens rätt att närvara och ställa frågor i det fall det behövs anses följa av allmänna regler om försvarares plikter. Det är naturligt att rätten och parterna — inte minst
åklagaren — håller försvararen informerad om ett planerat förhör i de fall
det kan antas vara påkallat att han infinner sig vid förhöret.
Jag förordar att 36 kap. I & RB ändras I enlighet med det sagda. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor.
2.11 Undantag från RB:s regler om vitesföreläggande i vissa fall
Mitt förslag: En domstol får avstå från att sätta ut vite i ett föreläggan-
de. om den som skall delges föreläggandet vistas utom riket och delgivning annars inte kan ske i den främmande staten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (SOU 1982:25 s.
52, SOU 1982:26 s. 433).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas wan erinran (remissammanställningen s. 715).
Skäl för mitt förslag: När en person som vistas utom riket skall delges ett
föreläggande från en svensk domstol, får domstolen vända sig till myndigheterna i det tand där den sökte vistas. I allmänhet är de utländska
myndigheterna behjälpliga med sådan delgivning. Det finns emellertid undantagsfall. I bla. Norge. Västtyskland, Schweiz och öststaterna medverkar myndigheterna inte till delgivning av förelägganden som förenats med en ekonomisk sanktion (vite) vid bristande uppfyllelse. Eftersom de flesta förelägganden enhgt RB skall förenas med vite uppstär problem. I
praktiken brukar de idag lösas så z2tt domstolen utan formligt lagstöd avstår
från att sätta ut vite och låter röreläggandet delges utan någon utsatt påföljd för underlåtenhet att följa föreläggandet.
Utredningen föreslår en bestämmelse som uttryckligen ger rätten en möjlighet att i de situationer jag nu har berört underlåta att sätta ut vite. Förslaget har godtagits vid remissochandlingen. Jag ansluter mig till utredningens bedömning rörande behovet och utformningen av en lagstiftning
på denna punkt. Som utredningen föreslagit bör den nya regeln tas in i en ny paragraf i 33 kap. RB.
2.12 Utgångspunkten för besvärstidens beräkning i vissa fall
Mitt förslag: Fristen för att överklaga en tingsrätts beslut under rättegången skall räknas från dagen för beslutet, om beslutet meddelats vid ett sammanträde eller om det vid ett sammanträde har ullkännagetts när beslutet kommer att meddelas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (SOU 1982:25 s,
87. SOU 1982: 26 s. 5971.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga. En remissinstans förordar motsvarande ändring i fråga om reglerna om missnöjesanmälan (remissammanställningen s. 882).
Skäl för mitt förslag: I 52 kap. I $ RB finns bestämmelser om tid och sätt för överklagande av en tingsrätts beslut. När det gäller utgångspunkten för beräkning av klagofristen — som är två veckor — är regeln i fråga om beslut under rättegången som meddelats vid ett sammanträde att tiden räknas
från den dag beslutet meddelades. För övriga beslut räknas tiden frän det
att den som vill klaga fick del av beslutet.
Utredningen har påpekat att den nu beskrivna ordningen medfört vissa
problem när det gäller sådana beslut under rättegången som visserligen
inte meddelas vid ett sammanträde men i fråga om vilka rätten vid ett sammånträde tillkännager när bes'utet kommer att meddelas. Dels fram-
stär det sakligt sett som överflödigt att ett sådant beslut måste delges med
de klagoberättigade, eftersom tidpunkten för beslutets meddelande ändå får antas vara känd för dem. Och dels har det i några fall inträtfat att klagande försuttit besvärsfristen därför att det i viss utsträckning förelegat skiftande praxis i fråga om tolkningen av gällande rätt på denna punkt.
Som ett sätt att komma till rätta med de problem som finns föreslår utredningen att klagotiden skall räknas från beslutets datum även i de fall där rätten vid en förhandling tillkännagett när beslutet kommer att medde-
las. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehand-
lingen. Jag finner för min del förslaget välmotiverat och förordar att 52 kap. 1 § RB — bortsett från ett par jämkningar av redaktionell art — ändras i enlighet med vad utredningen föreslår.
En remissinstans — JO — har förordat att motsvarande reform genomförs i fråga om missnöjesanmälan enligt 49 kap. 3 och 4 §§ RB. F.n. gäller att sädan anmälan skall ske genast i fråga om sädana beslut som meddelats vid ett sammanträde och eljest inom en vecka från det parten fick del av "beslutet.
JO:s förslag är enligt min mening inte invändningsfritt. Till en början
kan man hysa tvekan vilket praktiskt värde en sådan reform har. Vidare
kan tillämpningssvårigheter befaras. Det är kanske inte rimligt att begära
att varje part skall hälla sig beredd att anmäla missnöje exakt vid den tidpunkt beslutet meddelas på rättens kansli, och då måste nästa fråga bli hur länga dröjsmål som i så fall kan accepteras. Ett alternativ skulle
möjligen vara att visserligen ge en enveckastrist i de avsedda fallen, men läta fristen löpa från beslutets dag. Även en sådan lösning har emellertid nackdelar. Bl.a. får man ett ganska komplicerat system med tre olika beräkningsgrunder.
Jag vill vidare peka på att rättegångsutredningen f.n. gör en total översyn av rättsmedlen I den allmänna domstolsprocessen, en översyn som omfattar även reglerna om missnöjesanmälan. Jag utgår från att utredningen tar upp även det nu aktuella problemet.
Mot denna bakgrund är jag in:e beredd att nu förorda någon ändring i reglerna om missnöjesanmälan.
2.13 Delegerad beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande
Mitt förslag: Mål om betalningsföreläggande skall i fortsättningen kunna handläggas av domstolsbiträden i den utsträckning som regeringen bestämmer.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Domstolsverket föreslog i en skrivelse till regeringen den 4 september 1979 en försöksverksamhet med delegation av beslutanderätten i mål om betalningsföreläggande ull personal som inte
är lagfaren. Förslaget togs upp i departementspromemorian (Ds Ju 1981: 11); Rationellare summarisk process.
I departementspromemorian framhölls inledningsvis att pågående reformarbete på process- och utsökringsrättens område inte utgjorde något hinder mot att ta upp frågan om delegation i mäl om betalningsföreläggande. Vidare anfördes:
Den kraftiga ökningen av målen om betalningsföreläggande kan i det rådande statsfinansiella läget knappast mötas med personalförstärkningar. Om en delegation kan medföra en snabbare och effekuvare handläggning av dessa mal bör den möjligheten tas till varu. Det kan också förutsättas att den genom delegationen frigjorda notariearbetskraften genom den ökade måltillströmningen kan styras över ull andra angelägna arbetsuppgifter i tingsrätterna. Med hänsyn till at: den helt övervägande delen av mål om betalningsföreläggande utgörs av enkla massärenden innebär detta att man hushållar med den juridiskt utbildade arbetskraften och utnyttjar den för arbetsuppgifter där den juridiska utbildningen kommer bättre till pass. Notaricutbildningens kvalitet bli? alltså inte lägre utan snarare högre genom delegationen.
Vid bedömningen av tfrägan ora delegation bör vidare beaktas all prövningen från rättens sida i allmänhet är mycket summarisk. Den sakliga prövningen gär i princip ut på att konstatera att ansökan avser utfående av penningfordran som inte grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd. Vidare skall i ansökan anges grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst. I formellt hänseende skall rättens behörighet prövas. I föreläggandet till gäldenären skall rätten ange den kostnadsersättning som skall utgå om bestridande ej sker. Ersättningen utgår enligt
sehablonregler som regeringen meddelar.
Med hänsyn till betalningsföreläggandenas Karaktär av schabloniserade massärenden och intresset av ett rationellt utnyttjunde av domstolsväsendets resurser bör det hinder för en delegation till domstolsbiräden som det nuvarande kravet på lagfarenhet utgör undanröjas. Det synes innebära en onödig omgång att detta sker genom en särskild lag om försöksverksamhet. I stället bör redan av 30 § läpsökningslagen (1946: 808) frumgå att mål om betalningsföreläggande i den utsträckning som regeringen bestämmer får handläggas av tjänstemän som inte är lagfarna,
Den närmare omfattningen av delegationen torde på sikt böra anges i förordningen (1979: 572) med tingsrättsinstruktion. Dessförinnan bör emellertid, som domstolsverket har föreslagit. en viss försöksverksumhet bedrivas. För försöksverksamheten bör en särskild förordning utfärdas I huvudsaklig överensstämmelse med domstolsverkets förslag.
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian ställde sig flertalet remissinstanser tveksamma till eller avstyrkte ett genomförande av promemorieförslaget. Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt. tillstyrkte dock förslaget. En del remissinstanser ansäg utt en delegationsmöjlighet borde införas endast för vissa måltyper eller att en tids försöksverksamhet borde föregå det slutliga ställningsta-
gandet. Några remissinstanser menade att man borde avvakta resultatet av
rättegångsutredningens översyn av den summariska processen.
Departementspromemorian lades våren 1982 till grund för en proposition (prop. 1981/82: 134) om ändring i lagsökningslagen m.m. Något förslag i delegationsfrågan lades dock inte fram. I denna del anförde föredraganden följande:
Som framgår av departementspromemorian finns det flera skäl som talar
för att domstolsbiträden på eget ansvar får handlägga mål om betalningsfö-
reläggande av enklare beskaffenhet. Enligt min mening skulle en sådan
ordning på sikt kunna medföra en ökad effektivitet i verksamheten utan att
rättssäkerheten därigenom försämrades samtidigt som biträdestjänsternas attraktivitet skulle höjas.
Ett genomförande av förslaget förutsätter emellertid dels en ej obetydlig utbildningsverksamhet, dels en försöksverksamhet som inte kan vara alltför kortvarig. Som jag har nämnt tidigare är den summariska processformen [.n. föremål för utredning. Rättegångsutredningens betänkande, som
är nära förestående, kommer sannolikt att innehålla relativt långtgående
som föreslås i detta lagstiftningsärende och som syftar till att avhjälpa de största problemen i den nuvarande verksamheten kan behöva omprövas med anledning av rättegångsutredningens betänkande. Med hänsyn härtill
anser jag att frågan om delegation av domargöromål i mål om betalningsföreläggande bör anstå till dess den summariska processformen har fätt sin mera definitiva utformning.
Domstolsverket har i en skrivelse till regeringen den 10 februari 1983
återkommit till frågan och hemställt att förslaget om delegation i mål om
betalningsföreläggande genomrörs snarast. Verket konstaterar i skrivelsen att remissbehandlingen av rättegängsutredningens förslag nu är avslutad. Eftersom utredningens förslag om den summariska processen inte torde höra till de frågor som kommer att behandlas med förtur kan det enligt verket antas dröja länge till dess den summariska processen fär sin mer definitiva utformning. Vidare kan ändringar i den summariska processen genomföras enklare och smidigare om den personal som inte är lagfaren redan har erfarenhet av att självsrändigt handlägga mål.
Verket har vidare hänvisat till en utvärdering (domstolsverkets rapport 1982:6) av delegeringen inom inskrivningsväsendet. Enligt rapporten är erfarenheterna därifrån mycket goda och rationaliseringsvinsterna betydande.
För egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de skäl som anfördes i depurtementspromemorian till förmån för en delegering av beslutanderätten i mål om betalningsföreläggande. Jag fäster därvid särskilt avseende vid att en delegation kan innebära ett mera rationellt utnyttjunde av dom-
stolsväsendets resurser, något som i det rådande statsfinansiella läget är av
största betydelse. Jag ser det således som en fördel om tingsnotarierna kan utnyttjas för andra arbetsuppgifter i tingsrätterna än enkla rutinärenden, något som också ligger i linje med den avkortning av tiden för notariemeritering som föreslås i en promemoria om notarietjänstgöring som nu
remissbehandlas. Jag delar också uppfattningen att det framstår som onödigt att tillskapa en särskild lag om försöksverksamhet. Det kun visserligen vara lämpligt att den nya ordningen genomförs successivt, men detta bör kunna ske inom ramar som bestäms av regeringen i förordningsform.
Att nu genomföra en delegationsretorm kan inte ses som ett föregripande av ställningstagandet till råttegångsutredningens förslag om en integrering av den summariska processen i den egentliga tvistemaålsprocessen. Utredningen förutsätter att rätten 1 s.k. blankettmäl skall bestå av en domare, som inte behöver vara lagfaren, och att handläggningen i dessa mål mycket snart kommer att anpassas till ADB-rutiner. ADB-stöd har
redan tagits I bruk i den summariska processen vid Stockholms och Göte-
borgs tingsrätter och kommer inom en snar framtid att införas också vid Malmö tingsrätt. I likhet med dorostolsverket ser jug det som en fördel om personal som inte är lagfaren så snart som möjligt kan få erfarenhet av att självständigt handlägga vissa mal.
Omfattningen av delegationen bör bestämmas med utgångspunkt i det förslag till förordning om försöksverksamhet med handläggningen av mål om betalningsföreläggande som var fogat ull departementspromemorian.
Enligt detta förslag skulle delegationen inte omfatta avvisningsbeslut, mål vari ansökan återkallats eller förfallit och gäldenären framställt kost-
nadsyrkande, mål med en utländsk juridisk person som part eller mål som i övrigt är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av
annan orsak kräver särskild erfarenhet.
För min del vill jag tillägga att ansvaret för handläggningen bör överföras till lagfaren personal om ett bestridande kommer in i målet. Det stämmer nämligen bäst överens med principerna för vart rättegångsväsende att målen handläggs av lagfarna domare så snart det kan antas att en 1vist föreligger mellan parterna. Frågan huruvida ett mål skall hänskjutas till rättegäng liksom frågan om en ansökan skall förklaras förfallen bör alltså avgöras uv en lagfaren domare.
Mot bakgrund av det nu sagda förordar jag att mål om betalningsföreläggande får handläggas av icke lagfaren personal i den utsträckning som regeringen bestämmer. Jag föreslår att 30 § lägsökningslagen (1946: 808) ändras i enlighet härmed.
2.14 Taxa för ersättning till vissa tolkar
Mitt förslag: Inom rättsväsendet skall ersättning ull tolkar för allvarligt
hörsel- och talskadade och ull allmänna tolkar i fortsättningen utgå
enligt samma system som gäller för övriga tolkar, dvs. enligt taxa.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Enligt 5 kap. 6 5 RB skall tolk anlitas för att biträda rätten, om en part, ett vittne eller nägon annan som skall höras
inte behärskar svenska språket. Om det finns en s.k. allmän tolk vid rätten, skall han eller hon anlitas. I annat fall förordnar rätten en lämplig person
som tolk. Tolk får också anlitas, om den som skall höras är allvarligt
hörsel- eHer talskadad.
Allmän tolk finns enligt I $ kungörelsen (1947: 644) om anställande av allmän tolk m.m. endast vid Haparanda och Gällivare tingsrätter.
Som tolk för hörsel- och talskadade får bara anlitas personer som av skolöverstyrelsen utsetts för att motta sådant uppdrag, I $ förordningen (1977:175) om tolk för hörsel- och talskadade. Skolöverstyrelsen skall
varje är sammanställa och publicera en lista på dem som har utsetts. Tolkars rätt till ersättning behandlas i 5 kap. 8 § RB. Enligt detta lagrum
har en allmän tolk och tolk för allvarligt hörsel- eller talskadad rätt till ersättning enligt särskilda bestämmelser, medan övriga tolkar har rätt till ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg enligt en taxa som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Ersättningen betalas av allmänna medel.
I 50 och 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns för förvaltningsprocessen regler i stort sett motsvarande dem som gäller för rättegången vid allmän domstol. Allmän tolk förekommer dock inte i förvaltningsprocessen. Det finns heller inga särregler för ersättningen till tolkar för allvarligt hörsel- eller talskadade.
Enligt 9 § förvaltningslagen (1971: 290) kan även förvaltningsmyndigheter anlita tolk under samma villkor som i förvaltningsprocessen. I lagen finns däremot inga regler om ersättning till tolkar.
Närmare bestämmelser om allmänna tolkars rätt till ersättning finns i 4 8 kungörelsen (1947: 644) om anställande av allmän tolk m.m. En allmän tolk har enligt dessa regler rätt till dagarvode med i allmänhet 300 kr. per förrättningsdag samt resekostnadsersättning och traktamente enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektivavtal gäller för statstjänstemän i allmänhet.
Enligt förordningen (1977: 175) om tolk för hörsel- och talskadade gäller motsvarande ersättningsregler beträffande sådana tolkar.
För andra tolkar än allmänna tolkar och tolkar för hörsel- och talskadade utgår ersättning enligt taxa. Bestämmelser om sådan taxa finns i förordningen (1979:291) om tolktaxa. Enligt denna skall ersättning till tolk vid muntlig översättning vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen. arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd. äklagarmyndighet, polismyndighet och kronofogdemyndighet utgå enligt taxa som domstolsverket fastställer efter samråd med riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och riksskatteverket. Domstolsverket har med stöd av detta bemyndigande fastställt en taxa, som gäller fr.o.m. den I oktober 1979. Paxebeloppen har sedermera ändrats. I taxan skiljs mellan tolkning vid domstol inklusive hyresnämnd, arrendenämnd och statens va-nämnd) och tolkning vid de andra myndigheter som omfat-
S Riksdagen 198284. I saml. Nr 78
tas av taxan. Inom dessa båda områden finns olika ersättningsnivåer, beroende på tolkens kvalifikationer. Den högsta ersättningsnivån gäller för tolkar som har godkänts av kommerskollegium såsom rättstolk i språket i
fråga. En lägre ersättningsnivå gäller för övriga av kommerskollegium godkända tolkar. Till den lägsta ersättningsnivån hänförs tolkar som inte
har auktorisation av kommerskollegium.
Domstolsverket har i en skrivelse till regeringen den 12 november 1981 anfört att reglerna om ersättning till tolkar, särskilt till tolkar för hörseloch talskadade, borde ses över. De skillnader i fråga om rätten till ersättning som finns mellan olika typer av tolkar har enligt verket lett till
svårigheter att rekrytera tolkar för hörsel- och talskadade. Enligt verket
borde en taxa för sådana tolkar arbetas fram, om möjligt gemensam med
den taxa som redan gäller för rättszolkar. Man borde då samtidigt överväga
att taxereglera ersättningen till de allmänna tolkarna. Verket hemställde mot denna bakgrund om regeringens uppdrag att utreda frågan om taxereg-
lering av ersättningen till tolkar för hörsel- och talskadade och till allmänna tolkar inom rättsväsendet. I beslut den 11 februari 1982 lämnade regering-
en domstolsverket ett sådant uppcrag.
Domstolsverket har den 30 november 1982 överlämnat ett förslag till regeringen om taxa för ersättning till teckenspräktolkar och allmänna tolkar. Verket föreslår att ersättningen till de nämnda tolkkategorierna inordnas i den nuvarande tolktaxan. En sådan reform beräknas medföra en
kostnadsökning för staten om maximalt 2 000 kr.
Innan jag redovisar min egen bedömning vill jag ta upp en terminologisk
fråga. Domstolsverket har i sin utredning använt termen ”teckenspråktolkar” på tolkar för hörsel- och taiskadade. Skolöverstyrelsens lista över bemyndigade rättstolkar omfattar dels tolkar för döva och dövblinda, dels
tolkar för hörsel- och talskadade. Termen teckenspråktolkar betecknar där enbart tolkar för döva. Domstolars och andra myndigheters rätt att anlita tolk begränsas till de fall då någon är ”allvarligt hörsel- eller talskadad””. Det är alltså tänkbart att personer ur båda de nämnda kategorierna anlitas. I avsikt att täcka alla de fall då domstolar och andra myndigheter inom rättsväsendet får anlita tolk för hörsel- eller talskadade personer använder
jag i det följande begreppet ”tolk för allvarligt hörsel- och talskadade”.
Skälet till att man — när ersättningen till vanliga språktolkar inom rättsväsendet taxereglerades år 1579 — inte tog med allmänna tolkar och tolkar för allvarligt hörsel- och talskadade torde ha varit att det då redan fanns särskilda bestämmelser om ersättning för dessa tolkkategorier. Domstolsverkets utredning visar emellertid att det på sina håll är svårt att
rekrytera tolkar för allvarligt hörsel- och talskadade. Det är inte osannolikt
att detta till stor del beror på ersättningsbestämmelsernas nuvarande ut-
formning. Som verket har anfört är det både rättvist och praktiskt att dessa tolkar får följa samma ersättningsregler som vanliga språktolkar. Man får
därigenom ett enhetligt system med goda möjligheter till differentierad ersättning alltefter tolkens kvalifikationer.
Vad nu har sagts om fördelarna med en taxereglering av ersättningen till tolkar för allvarligt hörsel- och talskadade gäller även de allmänna tolkarna. Kostnaderna för en reform i den antydda riktningen är enligt vad utred-
ningen visar så marginella att man inte av den anledningen bör avstå från
reformen.
Jag förordar alltså en övergång till ett taxesystem för de berörda tolkkategorierna. Detta kräver att 5 kap. 8 § RB ändras så att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att fastställa en taxa. Ersättningsreglerna i 52 § förvaltningsprocesslagen är däremot så utfor-
made att någon ändring inte behövs.
Godtar riksdagen mitt förslag, ämnar jag senare föreslå regeringen att ge domstolsverket i uppdrag att fastställa taxan.
2.15 Kammarrätternas domförhet vid beslut om avskrivning av mål
Mitt förslag: Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse skall
kammarrätterna vara domföra med en lagfaren ledamot i stället för som nu med tre lagfarna ledamöter.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Enligt 2 kap. 4 § tredje stycket RB är en hovrätt sedan den I januari 1983 domför med en lagfaren domare ensam
vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse (prop. 1982/83:41, JuU
11, rskr 83, SFS 1982:1123). Tidigare gällde inga särregler för denna kategori av beslut, utan hovrätten var enligt huvudregeln domför med fyra lagfarna domare.
Enligt hovrättsinstruktionen tillkommer befogenheten att ensam besluta om avskrivning av mål rotelinnehavaren.
Presidenterna i rikets kammarrätter har i en skrivelse till justitiedepartementet i april 1983 hemställt att det även för kammarrätternas del öppnas möjlighet för rotelinnehavarna att ensamma besluta om avskrivning av mål
efter återkallelse. Skälet till att man när det gäller hovrätterna ansett sig kunna överge den
kollegiala sammansättningen vid beslut om avskrivning av mål på grund av återkallelse är givetvis att det vid den prövning som skall föregå sådana beslut praktiskt taget aldrig aktualiseras bedömningar av mer kvalificerad beskatfenhet. Motsvarande gäller — som kammarrättspresidenterna påpekat — för kammarrätternas del. Jag kan därför inte se något hinder mot att området för endomarhandläggning i kammarrätt utsträcks till avskrivningsbeslut efter återkallelse.
Jag förordar att 12 § lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomsto-
lar ändras i enlighet med det anförda.
2.16 Mellankommunala skatterättens domförhet i vissa fall
Mitt förslag: I fråga om möjligheterna att förstärka mellankommunala
skatterätten med en extra nämndeman skall gälla samma regler som för
länsrätterna, dvs. ytterligare en nämndeman får delta endast när det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet. Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handläggningen har påbörjats, skall mellankommunala skatterätten i
likhet med vad som gäller för länsrätterna vara domför med två nämndemän.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Den 1 juli 1983 trädde en reform när det
gäller nämndemäns medverkan i tingsrätter och länsrätter i kraft (prop. 1982/83: 126, JuU 32, rskr 314, SFS 1983: 370 ff). Genom de nya reglerna begränsades länsrätternas möjligheter att förstärka rätten med ytterligare en nämndeman utöver det föreskrivna minimtantalet tre. Rätten att ta med
en extra nämndeman inskränktes genom reformen till de fall då det behövs
med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständip-
het, t.ex. när det finns särskild anledning att befara att jävssituationer kan
uppkomma under en session. Samtidigt infördes en ny regel av innebörd
att en länsrätt är domför med endast två nämndemän, om det under handläggningens gång inträffar förfall för en nämndeman.
För mellankommunala skatterättens del står de gamla reglerna i fråga
om antalet nämndemän kvar, 24 § jämförd med 17 § första stycket lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Enligt min mening bör de begränsningar 1 förstärkningsmöjligheterna som numera gäller för länsrätterna införas även för mellankommunala
skatterätten. Detsamma bör gälla regeln om bibehållen domförhet vid
förfall bland nämndemännen. 24 § lagen om allmänna förvaltningsdomsto-
lar bör ändras i enlighet med det sagda. Jag äterkommer i specialmotive-
ringen till vissa tillämpningsfrågor.
3¶Ikraftträdande
De lagändringar som jag nu har förordat bör träda i kraft den I januari 1984. Beträffande frågan om övergängsbestämmelser får jag hänvisa till specialmotiveringen.
4¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
bo lag om ändring i giftermålsbalken.
gu lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).
lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål,
S. lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar
samt
6. lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.
5 Specialmotivering
5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
I kap. 3§
Paragrafen reglerar tingsrätternas domförhet i tvistemål och brottmål.
I femte stycket anges de fall när en tingsrätt är domför med en lagfaren
domare ensam. När det gäller endomarkompetensen vid huvudförhandling
i tvistemål föreslås — av skäl som angetts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.1) — en ny regel om att en tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål är domför med en lagfaren domare om det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och parterna samtycker.
Utgångspunkten för bedömningen av om det är tillräckligt med en enda lagfaren domare är det enskilda målets beskaffenhet. dvs. dess omfattning
och svårighetsgrad. Även om båda parter, t.ex. av tidsskäl, begär att målet skall avgöras av ensamdomare är det rätten som har det slutliga avgöran-
det. Det bör särskilt betonas att endomaralternativet i allmänhet inte bör väljas, när det blir fråga om en mer omfattande bevisbedömning.
Rättens beslut angående domförheten får enligt 49 kap. 8 § första stycket
RB överklagas endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i
målet.
2 kap. 4 §
I paragrafen regleras hovrätts domförhet. Ändringarna berör första stycket. Beträffande motiven för ändringarna kan hänvisas till avsnitt 2.2.
Enligt den nya huvudregeln är hovrätten domför med tre lagfarna domare, I mål som överklagats från en tingsrätt skall dock rätten bestå av minst
fyra lagfarna domare. om minst tre lagfarna domare deltagit i tingsrättens
avgörande. Den större sammansättningen skall användas oavsett om rättsmedlet mot tingsrättens avgörande har varit vad eller besvär.
Av hänsyn till intresset av enkla och entydiga regler föreslås inte någon särreglering för prövningen av sådana frågor som uppkommer först i hov-
rätten i ett överklagat mål. Så snart tingsrätten vid det överklagande avgörandet har bestått av minst tre lagfarna domare, skall alltså hovrätten vid all handläggning som inte kan ske inför ensamdomare bestå av minst
fyra lagfarna domare.
För att fyra lagfarna domare skall behöva delta i handläggningen krävs
alt det rör sig om ett mål som överklagats från en tingsrätt. Det är alltså
alltid tillräckligt med tre lagfarna domare i mål där talan väckts celler ansökan skett direkt i hovrätten. I mål där någon annan myndighet än en tingsrätt, t.ex. en kronofogdemyndighet, fattat det överklagade beslutet är det också tillräckligt med tre domare. Detta följer i praktiken redan av kravet att underinstansens beslut skall ha fattats av minst tre lagfarna domare.
S kap. 8§
Paragrafen behandlar tolkars rätt till ersättning. Nuvarande första
stycket avser ersättning till allmänna tolkar och tolkar för allvarligt hörsel-
och talskadade och innehåller er. hänvisning till särskilda bestämmelser. För övriga tolkar anges i andra stycket vad ersättningen skall omfatta. Vidare anges att ersättningen skall bestämmas enligt taxa som fastställs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.
Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.14) bör en
taxereglering införas även för allmänna tolkar och tolkar för allvarligt
hörsel- och talskadade. Förslaget innebär att första stycket upphävs samt
att andra stycket ändras så att det täcker alla slags tolkar.
9 kap. 108
I denna paragraf, som är ny, föreslås vissa allmänna regler om verkstäl-
lighet av beslut om hämtning till sammanträde inför allmän domstol. Reglerna fyller ut de bestämmelser i RB som reglerar när hämtning får ske. I fråga om skälen till förslaget hänvisas till den allmänna motiveringen,
avsnilt 2.3. I samband med att regler om hämtning införts i 9 kap. har kapitlets rubrik ändrats.
I första stycket upptas huvudregeln för verkställande av hämtningsbeslut. Den som skall hämtas får ir.te omhändertas tidigare än vad som är
nödvändigt för att han omedelbart, dvs. utan mellankommande förvaring på t.ex. en polisstation, skall kunna inställas till sammanträdet.
Från huvudregeln i första stycket görs undantag i andra stycket. Förutsättningarna för tillämpning av urndantagsreglerna är att hämtningsförsök tidigare har misslyckats eller att det annars på grund av vad som är känt
om den som skall hämtas finns särskild anledning till ett omhändertagande
tidigare än vad första stycket tillåter.
Att ett hämtningsförsök tidigare misslyckats syftar i första hand på
hämtningsförsök i samma mål. Detta betyder bl.a. att om ett hämtningsförsök misslyckats vid tingsrättens behandling, hovrätten kan lägga detta till grund för tillämpning av regeln. Även hämtningsförsök i andra mål eller t.ex. till läkarundersökning kan medföra att andra stycket får tillämpas.
Det kan då finnas särskilda skäl på grund av vad som är känt om den som
skall hämtas. Beslut angående omhändertagande enligt andra stycket fattas av rätten eller polismyndighet.
Ett beslut om omhändertagande innebär enligt tredje stycket att den som omhändertagits är skyldig att för hämtningens genomförande stanna kvar på den plats som bestäms av polismyndigheten. I allmänhet torde det bli
frågan om en polisstation. Det finns dock fall där vederbörande bör kunna
tillåtas att under bevakning uppehålla sig t.ex. på sin arbetsplats eller i sitt
hem. I fråga om behandlingen av dem som omhändertagits får jag vidare
hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.
I tredje stycket ges också bestämmelser om längsta tid för skyldighet att kvarstanna. För längre tid än sex timmar krävs beslut av rätten, som därvid får bestämma tiden till högst arton timmar. Restiden inräknas inte i de angivna tiderna. Normalt torde det vara polismyndigheten som anmäler
när sextimmarstiden kan behöva överskridas. Rätten kan också självmant fatta beslut om det men bör då givetvis samråda med polismyndigheten.
Enligt sista meningen i tredje stycket skall vid prövningen av frågan om skyldighet att stanna kvar särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid domstolssammanträdet. Den regeln innebär att stor hänsyn måste tas till de kostnader som
uppstår om sammanträdet måste ställas in.
Enligt fjärde stycket får den som omhändertagits enligt denna paragraf inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet. Denna regel omfattar inte endast den eventuella vistelsetiden på en polisstation, utan även själva hämtningen och transporter i samband med denna. I fråga om regelns tillämpning när det gäller förvaring på polisstation hänvisas till
vad som sagts i den allmänna motiveringen.
I fråga om den interna fördelningen av de beslutsfunktioner som enligt paragrafen läggs på polismyndighet gäller de allmänna reglerna i lagen (1972: 509) om vad som avses med polismyndighet m.m. och i anslutning därtill givna närmare föreskrifter.
Slutligen bör i detta sammanhang påpekas att den som skall hämtas till ett domstolssammanträde inte på vanligt sätt skall kallas till sammanträdet
(fr SOU 1982: 26 s. 359).
33 kup. 10 §
I paragrafen, som är ny, tas i första meningen upp en bestämmelse som ger rätten möjlighet att i vissa fall underlåta att sätta ut vite i ett föreläggande. Beträffande skälen kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11).
Följden av att vite inte sätts vt i föreläggandet blir att den uppmaning
som föreläggandet innehäller blir osanktionerad. Även om föreläggundet inte följs. kan i många fall handläggningen av målet ändå drivas framåt,
t.ex. till ett avgörande enligt 46 kap. 15 3. Enligt vissa bestämmelser i RB
förutsätts för en åtgärd från rättens sida att ett vitesföreläggande har
misslyckats (se t.ex. 44 kap. 6 §). Med vitesföreläggande enligt dessa
En regel om detta tas upp i paragrafens andra mening.
Om rätten med stöd av denna paragraf utfärdar ett föreläggande utan att
sätta ut vite. är det givetvis väsentligt att det i föreläggandet ändå lämnas upplysning om vad den förelagde riskerar om föreläggandet inte följs, t.ex.
att målet avgörs.
36 kap. I $
Paragrafen innehåller f.n. en regel om allmän vittnesplikt och ett gene-
rellt förbud för parter och för målsäganden i brottmål att vittna.
I tre nya stycken i paragrafen föreslås en specialreglering för förhör med
medtilltalade och vissa andra personer. Dessa undantas från de skyldigheter som ett vittne har. bl.a. i fråge om edgång och sanningsplikt. Bakgrun-
den till och de närmare skälen fö: förslaget har redovisats I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10).
Den personkrets undantagsreglerna omfattar framgår av andra och tredje styckena. Huvudfallet tas upp 1 andra stycket. Där nämns den som åtalats för medverkan till den gärning som förhöret gäller eller för annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen. Det avgörande
är att åtal har väckts mot vederbörande, oavsett således om åtalet seder-
mera lett fram till en lagakraftvunnen dom eller ej och oavsett om en dom i
målet gått i frikännande eller fällande riktning. Med åtal för ”medverkan” avses dels åtal för gärningsmannaskap till
den gärning förhöret gäller och dels åtal för medhjälp till gärningen.
Som exempel på vad som avses med "omedelbart samband” kan först och främst nämnas det fallet att förhöret gäller ett fullbordat brott och den som skall höras åtalats för förberedelse eller anstiftan till brottet. Vidare kan nämnas det fallet att förhöret gäller stöld och den som skall höras har åtalats för häleri, bestående i att han köpt stöldgodset från den tilltalade. Tillämpning av reglerna bör emellertid komma i fråga bara när sambandet mellan de olika brotten är nära och påtagligt. Domstolarna får i varje enskilt fall beakta de skäl som lizger bakom de föreslagna reglerna och
därvid särskilt överväga hur saken skulle ha ställt sig om den som skall
höras hade varit åtalad i samma rättegång som den tilltalade. Även möjligheten att höra vederbörande som vittne under erinran om innehållet i 36
kap. 6 RB bör givetvis beaktas.
Enligt första punkten i tredje stycket skall undantagsreglerna gälla också den som är skäligen misstänkt för sådant brott som anges i första stycket.
För att denna förutsättning skall vara uppfylld krävs — som framgar av lagtexten — dels att misstanken delgetts den misstänkte enligt 23 kap. 18. $ RB och dels att misstanken kvarstår vid det i målet aktuella förhörstillfället.
Det kan inträffa att den som skall höras visserligen är skäligen misstänkt för ett brott som kvalificerar ett undantag från vittnesreglerna men att
misstanken ännu inte delgetts honom. I ett sådant fall bör det — som
utredningen anför — enligt grunderna för 23 kap. 18 & RB åligga åklagaren att underrätta honom om misstanken.
Enligt andra punkten i tredje stycket jämställs med en åtalad den som fått ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot eller som av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff.
I tredje punkten i tredje stycket upptas vissa andra fall som skall jämställas med att åtal väckts, De situationer som avses är sådana där åklagaren visserligen har tillräckliga skäl för åtal, men där olika förhållanden, t.ex. omständigheter hänförliga till gärningsmannens person, gör att åtal enligt särskilda regler ändå inte skall väckas. Iagtexten upptas först det fallet att åtalsunderlåtelse har meddelats. Detta kan ske enligt regler i 20 kap. 7 § RB eller I $ lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Vidare upptas det fallet att åtal inte har väckts till följd av regler om särskild ätalsprövning. Härmed avses I första hand reglerna i 6 § lägen om unga lagöverträdare och 31 § lagen (1981: 1243) om värd av missbrukare i vissa fall. Under begreppet särskild åtalsprövning faller också den prövning som skall ske bl.a. enligt vissa regler i brottsbalken. Att ätal inte väcks till följd av åtalsprövning enligt sistnämnda regler torde emellertid i praktiken knappast förekomma när — såsom fallet är i den situation som nu är aktuell — åtminstone någon av dem som misstänks för medverkan i brottet har åtalats.
AV fjärde stycket framgär vilka regler om kallelse m.m. som skall gälla för de personer som enligt andra och tredje styckena inte skall höras enligt
vittnesreglerna. Där sägs att i fråga om kallelse till förhandling och påföljd
för utevaro från förhandling reglerna om tilltalade 145 kap. 15 § och 46 kap. RB skall gälla. Detta innebär att den som skall höras skall föreläggas att infinna sig vid förhandlingen vid påföljd av vite eller hämtning. Under vissa omständigheter kan också hämtning ske utan föregående föreläggande.
I fråga om själva förhöret skall vidare enligt fjärde stycket gälla vad som sägs om tilltalade i 46 kap. I första hand blir det därvid aktuellt att tillämpa 6 §& tredje stycket. Förhöret med den medtilltalade — vilket ju i dessa sammanhang helt har karaktären av förhör i bevisningssyfte — bör under alla omständigheter äga rum efter förhöret med den tilltalade och lämpligen i anslutning till övrig bevisupptagning i målet.
Enligt fjärde styckets sista mening har den som skall höras enligt tredje eller fjärde stycket samma rätt som ett vittne till ersättning för sin instäl-
lelse och till förskott på ersättningen.
Det kan antas att rätten I mänga fall saknar kännedom om omständigheter som gör att en person som skall höras faller under de undantag från vittnesreglerna som tas upp i denna paragraf. Det bör vara en naturlig
uppgift för parterna — särskilt åklagaren — att lämna rätten den information i denna del som de har tillgång till. Det bör slutligen erinras om vad som sägs i den allmänna motiveringen
om att det ibland kan vara naturligt att den medtilltalades försvarare underrättas om förhöret så att aan får tillfälle att bedöma om han bör närvara.
42 kap. 4 §
F paragrafen regleras en tingsrätts möjlighet — och skyldighet — att i
tvistemäl avvisa en stämningsansökan. när denna är ofullständig.
Enligt första stycket skall ansökningen avvisas. om käranden genom ett föreläggande enligt 3 § beretts tillfälle att inkomma med kompletteringar,
men ansökningen trots detta är så ofullständig att den inte utan väsentiig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång. Käranden skall alltså — liksom enligt gällande rätt — under alla omständigheter ha fätt möjlighet att
komplettera sin ansökan. Först om han inte hör av sig I anledning av
föreläggandet eller om en komplettering från hans sida inte avhjälper bristerna. får avvisning ske.
Det bör I detta sammanhang ar märkas att kravet på föreläggande måste
anses innebära att käranden beretts tillfälle till komplettering såvitt avser
just den avvisningsgrundande omständigheten. Om t.ex. käranden fått ett föreläggande att komplettera sitt yrkande och därefter gjort detta, kan
ansökan inte avvisas på den grunden att rätten — vid prövning av om
stämning skall utfärdas — finner de till grund för yrkandet åberopade omständigheterna alltför ofullständigt angivna.
När tiden för yttrande över föreläggandet har gått ut och beslut i avvisningsfrågan skall fattas. har rätten givetvis — oavsett om föreläggandet besvarats eller ej — att vid detta tillfälle självständigt ta ställning till om det material som presterats genom själva ansökningen eller senare är tillräckligt för att uppfylla kraven i förevarande paragraf.
När det gäller de krav i fråga om fullständighet som bör ställas på en
stämningsansökan har de nu gällande, mer detaljerade rekvisiten för avvisning ersatts av en generell regel av innebörd att ansökningen skall
avvisas om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång. Avsikten med den föreslagna regleringen är — som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) — att
astadkomma en skärpning av domstolarnas praxis när det gäller kraven på
stämningsansökningarnas fullstärdighet. En utgångspunkt för bedömningen av avvisningsfrågan bör. liksom en-
ligt gällande rätt, vara att yrkanden och grunder skall vara så preciserade
att det är möjligt för rätten att med ledning av de Jämnade uppgifterna
bedöma frågan om rättegångshinder föreligger enligt reglerna om lis pen-
dens eller res judicata. Rätten måste också — om det blir aktuellt — kunna
bedöma om tredskodom mot svaranden kan meddelas på grundval av ansökningen.
Vidare bör det vara ett krav att ansökningen är så fullständig att den på ett effektivt sätt kan fylla sin uppgift att utgöra grundvalen för den fortsatta rättegången. Som sagts i den allmänna motiveringen bör i princip krävas att det material som presenteras i ansökningen är så fullständigt att svaranden med tedning av det kan avge ett svaromål enligt reglerna i 42 kap. 78. Vad som framför allt är viktigt att få preciserat — förutom uppgifter av mer formell natur om t.ex. svaranden — är naturligtvis yrkanden och grunder.
så att svaranden kan ta ställning till dels i vad mån han medger eller
bestrider kärandens yrkande och dels — om yrkandet bestrids - närmare ange grunden för detta.
Det kan å andra sidan naturligtvis i många fall inte begäras att förberedelsen av ett mål där tvist föreligger mellan parterna skall kunna avslutas och målet avgöras endast på grundval av stämningsansökningen och svaro-
målet. Den fortsatta förberedelsen syftar i dessa mål till att undanröja mer detaljbetonade oklarheter i parternas ståndpunkter och till att åstadkomma preciseringar i fråga om vilken bevisning som åberopas. Kraven på preci-
seringar av yrkanden och grunder bör därför inte drivas så längt att
käranden i komphcerade fall tvingas redogöra för saken in i minsta detalj.
Genom uttrycket ”utan väsentlig olägenhet” avses ett processekonomiskt moment bli involverat i avvisningsprövningen. Beträffande många tvper av brister i en stämningsansökan förhåller det sig ju så att rätten genom att utöva materiell processledning vid en följande muntlig förberedelse kan få fram behövliga preciseringar från käranden. Den muntliga handläggningsformen är emellertid kostsam. Inleds en rättegång på ett bristfälligt underlag, är risken stor att det muntliga förberedelseförfarandet blir onödigt utdraget. bl.a. därför att motparten behöver tid att ta ställning
till kärandens påståenden.
Rätten bör mot denna bakgrund göra en bedömning av hur pass komplicerat och tidsödande det vid ett fortsatt förberedelseförfarande kan bli att avhjälpa bristerna i stämningsansökningen. Om förberedelsen kan bedö-
mas bli alltför utdragen till följd av att käranden inte har fullständigat sina
uppgifter. skall ansökningen avvisas. Detta bör i princip gälla oavsett
målets sakliga beskaffenhet. Den omständigheten t.ex. att målet är av stor
omfaltning bör givetvis inte sänka kraven på preciseringar från kärandens sida.
Att uppgifter om bevisning saknas i stämningsansökningen torde 1 allmänhet inte kunna anses utgöra en sådan brist som kan föranleda avvisning. Skyldigheten att redan i ansökningen lämna bevisuppgift kan i stället i vissa fall bli sanktionerad genom reglerna om ansvar för rättegångskostnader.
När det gäller möjligheterna till avvisning av talan senare under rättegången på grund av ofullständigheter i kärandens framställning kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen.
Paragrafens andra stycke har blivit föremål för en språklig modernisering.
42 kap. 5§
I paragrafen behandlas rättens handlingsmöjligheter i den situationen att
en stämningsansökan befunnits tllräckhiet fullständig för att lega till grund
för en rättegång och således inte skall avvisas. Enligt första och andra styckena skall rätten utfärda stämning och låta delge stämningsansökningen med därvid fogade handlinga: med svaranden. I dessa regler föreslås endast en spräklig modernisering.
I ett nytt tredje stycke har tagits upp en regel om att rätten i vissa Fall får ogilla käromiälet genom dom utan att dessförinnan utfärda stämning. Bak-
grunden till förslaget har redovisats I avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen. i
Förutsättningarna för ogillande av käromålet utan stämning är desamma som enligt 44 kap. 8 § gäller för en ogillande dom vid svarandens utevaro från ett sammanträde för förhandling i ett dispositivt tvistemål. Möjligheten till omedelbart avgörande står alltså öppen dels när kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet och dels när det annars
uppenbart framgår att detta är ogrundat. På samma sätt som gäller i
utevarofallet får rätten vid sin prövning av om något av dessa krav är uppfyllda bortse från sådana påståenden i kärandens framställning som strider mot vad som är allmänt veterligt.
Frågan i vad mån rätten genom materiell processledning skall verka för att käranden ändrar sin framställning har behandlats i den allmänna motiveringen.
Att ett ogillande enligt den föreslagna lagtexten får ske ”genast” innebär
självfallet inte att rätten får underlåta att vidta behövliga åtgärder av annat
slag än som regleras i förevaranée paragraf. Om käranden — för att ta ett teoretiskt exempel — i mälet har biträde enligt rättshjälpslagen och talan ändå är av sädant slag att den skall föranleda omedelbart ogillande. måste biträdet beredas tillfälle att framställa yrkande om ersättning enligt rättshjälpslagen.
42 kap. 8 u§
Bestämmelsen, som är ny, ger rätten möjlighet att i dispositiva tvistemål förelägga en part att slutligt bestämma sina yrkanden i målet och de
grunder han vill åberopa till stöd för dessa samt vidare att lämna en
slutgiltig uppgift om vilken bevisning han vill åberopa och vad han vill styrka med varje bevis. Även ctt eventuellt genkäromål eller en regressta-
lan, som parten vill väcka ull gemensam handläggning med det ursprungli-
ga käromälet. omfattas.
En förutsättning för att ett föreläggande skall få ske är att det är påkallat med hänsyn till hur parten tidigare har utfört sin talan. Härmed avses sädana fall där det finns skäl att förmoda att en part söker fördröja ett
avgörande i målet utan godtagbar anledning eller att en part inte driver
processen på ett ullbörligt sätt. Kan det antas att parterna lojalt försöker föra processen framåt så snabbt som möjligt. skull möjligheten till föreläggande inte utnyttjas.
Föreläggandet får ges den omfattning som är behövlig och lämplig i det
enskilda fallet. Har parten på eu ullfredsställande sätt angett sina yrkan-
den och grunder men däremot slarvat med bevisuppgiften, bör förelägpandet alltså avse endast bevisningen. Den praktiskt vanligaste situationen torde dock vara att såväl yrkanden och grunder som bevisning behöver preciseras.
Efter det att tiden för yttrande med anledning av ett föreläggande har gått ut, får enligt förslaget den förelagde parten inte åberopa nya grunder och ny bevisning. Sådant nytt material får därefter äberopas endast om vederbörande kan visa giltig ursäkt för sin underlätenhet att göra åberopandet tidigare. Detta gäller i princip oavsett om parten har efterkommit föreläggandet eller inte. En annan sak är att frågan om parten haft giltig ursäkt kan påverkas av hans agerande med anledning av föreläggandet.
Som påpekats i den allmänna motiveringen regleras rätten att framställa nya yrkanden inte av förevarande paragraf utan av de allmänna reglerna i
13 kap. 3 § RB.
Begreppet ”giltig ursäkt” bör som regel bedömas utifrån partens egna förutsättningar att föra processen på ett tillbörligt sätt. Det finns anledning att ställa högre krav på en part som företräds av en advokat än på en part
som processar ensam.
Giltig ursäkt bör anses föreligga om det nya muterialet blivit bekant för parten först efter det att tidsfristen för yttrande med anledning av föreläggandet har gått ut. under förutsättning att parten redan före fristens utgäng gjort rimliga undersökningar. Detsamma bör vara fallet när det nya materialet motiveras av motpartens handlande i processen. Har motparten etter preklusionsfristens utgång åberopat en ny grund eller ny bevisning, bör den part som fätt ett föreläggande enligt denna paragraf beredas tillfälle att ta ställning ull detta och därvid kunna föra in t.ex. en ny grund för
bestridande och ny motbevisning.
Om parten inte redan före fristens utgång insett betydelsen av en om-
ständighet eller eu bevis, bör han också i allmänhet ha kvar rätten att åberopa materialet senare. En annan situation där giltig ursäkt kan föreligga är den att parten underlåtit att åberopa visst material av processekono-
miska skäl, i tron att det han redan äberopat skulle räcka för att vinna målet.
Eu föreläggande enligt denna paragraf bör kunna användas bäde vid muntlig och skriftlig förberedelse. Parten bör således kunna föreläggas antingen att lämna begärda uppgifter skriftligen eller att göra detta vid ett
sammanträde för förberedelse. Därav följer att det bör vara möjligt att
kombinera ett föreläggande enligt denna paragraf med eu föreläggande vid påföljd av tredskodom. Om rätten t.ex. anser det bäst att parten slutligt redogör för sin ståndpunkt vid ett sammanträde, kan han kallas att inställa sig vid paföljd av tredskodom och dessutom ges ett föreläggande vid påföljd av preklusion enligt förevarande paragraf.
Slutligen skall i detta sammanhang något beröras förhållandet mellan den nu aktuella preklusionsregeln och regeln 1 43 kap. 10 & RB. enligt vilken material som en part åberopar först under huvudförhandlingen i vissa fall får lämnas utan avseende. Regeln i 43 kap. 10 § gäller alla parter,
medan preklusionen i förevarande paragraf drabbar endast dem som fätt
et föreliggande enligt paragrafen Haren part fått ett sådant föreläggande, är han visserligen formellt underkastad båda de nu nämnda preklusionsreglerna. Eftersom det i förevarande paragraf ställs hårdare villkor för att få åberopa nytt material än enligt 43 kap. 10 8. torde det emellertid i praktiken inte bli aktuellt att ullämpa den sistnämnda bestämmelsen i fråga om dem som fått förelägganden enligt förevarande paragraf.
42 kap. I8 §
I paragrafen anges i vilka fall tingsrätterna får meddela dom under förberedelsen i tvistemål. Till den nuvarande uppräkningen har lagts det fallet att käromåälet enligt bestämmelserna I 5 § kan ogillas utan att stäm-
ning dessförinnan utfärdas. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). I övrigt har paragrafen överarbetats språkligt.
47 kap. 48
I paragrafen regleras tingsrätternas möjligheter att i mäl om enskilt ätal avvisa ofullständiga stämningsansökningar. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen tavsnitt 2.5). Den föreslagna regleringen överensstämmer i såk med vad som I 42 kap. 4 § föreslås för tvistemålens del, I fråga om förslagets innebörd hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 42 kap. 4 §.
47 kap. 5 §
I paragrafen behandlas rättens bandlingsmöjligheter i den situationen att en stämningsansökan i ett mäl om enskilt åtal befunnits tillräckligt fullstän-
dig för att ligga till grund för en rättegång och således inte skall avvisas.
Enligt första och andra styckena skall rätten utfärda stämning och låta delge stämningsansökningen med därvid fogade handlingar med svaran-
den. I dessa regler föreslås endast en språklig modernisering.
I ett nytt tredje stycke har tagits upp en regel om att rätten I vissa fall inte behöver utfärda stämning utan i stället fär utan vidare törberedelseätgärder ogilla åtalet genom dom. Bakgrunden till förslaget har redovisats i avsnitt 2.6 I den allmänna motiveringen. I övrigt hänvisas till vad som sagts i anslutning till motsvarande stadgande i tvistemål, 42 kap. 5 §.
47 kap. 21§
I paragrafen anges i vilka fall tingsrätterna får avgöra ett mal om enskilt ätal under förberedelsen. F.n. är detta möjligt endast när det gäller beslut om avvisning. Som en konsekvens av regleringen i 5 § föreslås nu ett tillägg av innebörd att även en sådan dom som avses i den paragraten får meddelas under förberedelsen.
50 kap. 7§
I paragrafen regleras hur hovrätten skall förfara om en vadeinlaga i
tvistemål är ofullständig. I första stycker sågs att hovrätten i denna situa-
tion skall förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen. I detta stycke
föresläs inga ändringar.
I andra stycket regleras hovrättens möjligheter att avvisa en ofullständig vadeinlaga. Här har nuvarande rekvisit — av skäl som ungeus i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) — ersatts med en bestämmelse om att avvisning skall ske. om vadeinlagan är så ofullständig att den inte utan
väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten.
Ordalagen överensstämmer helt med vad som föresläs i 42 kap. 4 §i fräga om ofullständiga stämningsansökningar. När det gäller tolkningen av den föreslagna lydelsen kan hänvisas till vad som sagts 1 anslutning till den nämnda bestämmelsen.
Härutöver bör sägas att avvisning av vadetalan principiellt skiljer sig från avvisning av en stämningsansökan därigenom att saken i det förra fallet blir lagakraftvunnet avgjord. medan en kärande som fätt en stämningsansökan avvisad är oförhindrad att upprätta en ny ansökan och få saken upptagen på nytt. Detta bör föranieda viss försiktighet när det gäller avvisning av vadetalan. Detta gäller speciellt i indispositiva mål. där ju rätten har ett särskilt ansvar för att den slutliga utgången blir materiellt riktig. Vidare bör rätten när det gäller parter som överklagar utan hjälp av någon juridiskt skolad person vara män om att i föreläggandet förklara på ett så enkelt och begripligt sätt som möjligt vilka kompletteringar som behövs. Rätten bör också — under förutsättning att parten kan antas vilja medverka lojalt i rättegången — vara generös med ytterligare förtydliganden per telefon i nu nämnda fall. givetvis endast i den utsträckning det är tillätet inom ramen för rättens materiella processledning.
50 kap. 8 §
I paragrafen finns bestämmelser om hur hovrätten skall förfara när en vadeinlaga är tillräckligt fullständig för att inte föranleda avvisning enligt
78. Huvudregeln är enligt första stycket att vadeinlagan skall delges — "kommuniceras" — med vadesvaranden. Någon ändring i denna regel föreslås inte.
I ett nytt andra stycke har tagits upp den i avsnitt 2.7 i den allmänna motiveringen förordade regeln att hovrätten, om vadetalan är uppenbart ogrundad, får fastställa ungsrättens dom utan att dessförinnan kommunicera vadeinlagan med vadesvaranden.
För att vademaälet skall få avgöras på detta sätt krävs att målets utgång framstår som så klar att kommunikation med motparten mäste bedömas som heh överflödig. I huvudsak torde det bli fråga om fall där vadekäranden överklagat tingsrättens dom för att fördröja ett lagakraftvunnet avgörande eller i annat otillbörligt syfte (jfr Gärde m.tl., Nya rättegångsbalken, s. 766). Som nämnts i den allmänna motiveringen bör rättens ansvar för utredningens fullständighet i indispositiva tvistemål kräva särskild försiktighet vid utnyttjandet av möjligheten ull omedelbar dom i sådana mal.
Att vademålet får avgöras genast innebär att hovrätten i regel inte behöver utfärda slutföreläggande enhgt 50 kap. 228.
I övrigt kan hänvisas till vad som sagts I specialmotiveringen till 42 kap.
5§.
50 kap. 20 §
I paragrafen behandlas vadekärandens rätt till återupptagande av ett vädjat tvistemål, när hovrätten förklarat vadetatan förfallen enligt 50 kup. 19 § på grund av vadekärandens utevaro från en huvudförhandling.
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9) bör som villkor för rätt till återupptagande föreskrivas att vadekäranden haft laga förfall för sin utevaro. Första stycket har ändrats i enlighet
härmed. På samma sätt som vid återställande av försutten tid enligt 58 kap.
115 krävs enligt den nu förevarande paragrafen att förfallet skall vara av den karaktären att vadekäranden inte kunnat anmäla det i tid till hovrätten. Vad som är laga förfall regleras i 32 kap. 8 S RB.
I detta sammanhang bör uppmärksammas att hovrätten enligt 32 kap. 6 §
RB inte skall förklara en vadetalan förfallen vid vadekärandens utevaro,
om det vid utevarotillfället finns anledning att anta att vadekäranden har laga förfall.
Om hovrätten finner att laga förfall inte förelegat och att en ansökan om
äterupptagande alltså inte skall bifallas, skall ansökningen avvisas. Talan
mot ett sädant avvisningsbeslut får föras enligt 54 kap. 16 §. Prövningstill-
ständ behövs i sådana fall inte.
I andra stycket, som innehåller bestämmelser om tiden för ansökan om äterupptagande och om påföljden för vadekärandens utevaro efter en ansökan om återupptagande, föreslås endast språkliga ändringar.
350 kup. 218
Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall hovrätten får avgöra
tvistemål på handlingarna. Reglerna är fakultativa, dvs. hovrätten har
alltid rätt att hälla huvudförhandling, om det behövs för att utredningen
skall bli tillfredsställande.
Enligt paragrafens första stvcke i dess nuvarande lydelse har hovrätten
möjlighet att avgöra mål på handlingarna, om vadetalan har medgivits eller
om den är uppenbart ogrundad. Dessa fall har utan ändring i sak tagits in
under första och andra punkterna.
Tredje punkten innebär en utvidgning av den möjlighet till avgörande på handlingarna som i dag regleras i tredje stycket. I gällande rätt görs
skillnad mellan dispositiva och indispositiva mål. Dispositiva mål får på
båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner det uppenbart att en sådan inte behövs. För de indispositiva målens del finns en motsvarande möjlighet tll avgörande på handlingarna bara i de fall då det endast är fråga om rättstillämpning.
I enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) har det nuvarande tredje stycket ersatts av en regel som gör
det möjligt att avgöra säväl dispositiva som indispositiva tvistemål på handlingarna under förutsättning att båda parterna antingen begärt att
målet skall avgöras på handlingarna eller förklarat sig inte ha något att
erinra mot en sådan handläggningsform.
Ändringen innebär att dispositiva och indispositiva mål följer samma regler när det gäller möjligheten att avgöra mål på handlingarna samt att kravet på att huvudförhandling skall vara uppenbart obehövlig slopas. Om parterna är överens om att mälet kan avgöras på handlingarna är det tillräckligt. Som nämnts har dock hovrätten alltid möjlighet att hålla huvudförhandling om den anser att detta behövs för att saken skall bli tillfredsställande utredd. Vidare har kravet på en uttrycklig begäran från parterna om avgörande på handlingarna mjukats upp nägot.
Fjärde punkten motsvarar i sak det nuvarande andra stycket. Vissa redaktionella justeringar har dock gjorts. Bla. har vissa regler om hur värdet av det varom talan fullföljts skall beräknas brutits ut till ett nytt andra stycke.
I tredje stycket har tagits in en regel om att hovrätten alltid får avgöra ett tvistemäl på handlingarna, om det är uppenbart att huvudförhandling är obehövlig. Till skillnad mot vad som gäller enligt det nuvarande tredje stycket saknar parternas vilja formellt sett betydelse. Regeln tar närmast
sikte på det fall då den ena parten i rent obstruktionssyfte vägrar att gå med på att målet avgörs på handlingarna medan den andra parten anser att huvudförhandling inte behövs. Hovrätten bör dock normalt inte gå emot en från båda parter framställd önskan om huvudförhandling.
I fjärde stycket har bara gjorts ett par språkliga ändringar.
6 Riksdagen 198384. I saml. Nr 78
Sl kap. 7§
I paragrafen regleras hur hovrätten skall förfara när en vadeinlaga i brottmål är ofullständig. Enligt första stycket skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen. Någon ändring i denna regel föresläs
inte. Enligt andra stycket får vadetalan under vissa omständigheter avvisas,
om vadekäranden inte följer ett föreläggande enligt första stycket. Rekvisi-
ten för avvisning föreslås ändrade i överensstämmelse med vad som föreslås för vadetalan i tvistemål. I detta sammanhang kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) och i specialmotiveringen till 50 kap. 7 §.
Härutöver kan tilläggas att rättens särskilda ansvar för domens materiel-
la riktighet i brottmål bör kräva att försiktighet tiukttas vid användandet av
avvisningsmöjligheten. I denna del kan hänvisas till vad som sagts i fråga
om indispositiva tvistemål vid 50 sap. 7 §.
51 kap. 8§
I fråga om ändringen i denna paragraf kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 50 kap. 8 8. Det kan framhållas att undantaget från skyldigheten att kommunicera vadeinla-
gan torde få betydelse endast om den tilltalade eller målsäganden är vade-
kärande.
Att ett brottmål i de nu avsedda fallen kan avgöras utan huvudförhandling följer av den föreslagna ändringen i 51 kap. 21 8.
SI kap. 198
F.n. gäller enligt paragrafens första stycke alt en vadetalan som förs av en enskild vadekärande skall förklaras förfallen, om vadekäranden uteblir från huvudförhandling. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9) skall vadetalan förklaras förfallen även när vadekäranden visserligen inställer sig genom ombud men underläter att infinna sig personligen trots föreläggande därom. Hovrätten skall dock i
denna situation först bestämma om det går att pröva vadetalan materiellt
och alltså avgöra målet genom dom. Första stycket har ändrats i enlighet härmed.
Det bör uppmärksammas att hovrätten enligt 32 kap. 6 & RB inte skall
förklara vadetalan förfallen trots att vadekäranden underlåter att infinna sig personligen, om det finns anledning att anta att vadekäranden har laga
förfall. I de situattoner där vadekärandens ombud är närvarande torde
denne ibland kunna lämna upplysningar till ledning för hovrättens bedömning av om laga förfall kan antas föreligga.
Äterstoden av paragrafen innehåller regler för olika situationer där nä-
gon av parterna uteblir från huvudförhandling eller underlåter att infinna sig personligen och vadetalan inte skall förklaras förfallen. I dessa regler
föreslås endast språkliga och redaktionella ändringar. Bl.a. har nuvarande
tredje och fjärde styckena förts ihop till ett enda stycke.
SI kap. 20 §
I paragrafen behandlas en enskild vadekärandes rätt till återupptagande
av ett vädjat brottmål, när hovrätten förklarat vadetalan förfallen enligt 51 kap. 19 § på grund av vadekärandens utevaro från en huvudförhandling
eller underlåtenhet att vid en sådan förhandling infinna sig personligen.
I första stycket har — på samma sätt som för tvistemålens del — gjorts den ändringen alt rätt till återupptagande av målet förutsätter att vadekäranden haft laga förfall. Bakgrunden till förslaget har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9). I övrigt hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 50 kap. 20 §.
Andra stycket innehåller bestämmelser dels om tiden för ansökan om återupptagande och dels om påföljden för en enskild vadekärandes utevaro efter en ansökan om återupptagande. I det sistnämnda hänseendet gäller
f.n. att den vadekärande som uteblir från en huvudförhandling efter en
sådan ansökan inte har rätt att få målet återupptaget på nytt. I förslaget
jämställs med utevaro i dewua fall den situationen att vadekäranden efter
ansökningen underlåter att följa ett föreläggande att infinna sig personli-
gen. Huruvida beslutet att förklara vadetalan förfallen första gången grundades på att vadekäranden uteblivit eller på att han infunnit sig genom
ombud men underlätit att infinna sig personligen spelar därvid ingen roll.
Det bör uppmärksammas att hovrätten, I det fall vadekäranden efter
ansökan om äterupptagande underlåter att infinna sig personligen vid en huvudförhandling men företräds av ett ombud. enligt huvudregeln i 19 8
första stycket är skyldig alt i första hand pröva om det är möjligt att pröva
vadetalan materiellt innan man förklarar vadetalan förfallen.
SI kap. 218
I paragrafen regleras i vilka fall hovrätten i brottmål får avgöra mål på handlingarna. Reglerna är fåkultativa. dvs. hovrätten är alltid oförhindrad att hälla huvudförhandling, om det behövs för att utredningen skall bli
tillfredsställande.
Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse har hovrätten möjlighet att avgöra mål på handlingarna om talan av åklagaren förs endast till den
tilltalades förmån eller om talan, som förs av den tilltalade, biträds av
motparten. Dessa bestämmelser har behållits och tagits upp i första och andra punkterna.
I tredje punkten regleras det fall då hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad. Stadgandet torde i praktiken få betydelse endast när en tilltalad eller en målsägande, som för ansvarstalan, är vadekärande.
Enligt andra stycket i dess nuvarande lydelse är hovrättens möjligheter att avgöra mäl på handlingarna beroende av dels hur tingsrätten har dömt,
dels hur hovrätten finner anledning att döma. Som har anförts i den allmänna motiveringen bör sambandet med tingsrättens dom slopas. De nya bestämmelserna i fjärde punkten ger hovrätten möjlighet att utan
huvudförhandling frikänna den tilltalade eller låta bli att döma till påföljd,
dvs. förklara honom vara på grund av själslig abnormitet fri från påföljd
eller efterge påföljd för brottet. Detta motsvarar vad som gäller redan nu.
Liksom nu kan hovrätten således fastställa en frikännande dom oavsett
brottets svårhetsgrad. Därutöver får hovrätten emellertid möjlighet att på handlingarna frikänna en tilltalad som har fällts till ansvar i tingsrätten
oavsett hur grovt brottet är.
Avgörande för om hovrätten skall kunna underlåta huvudförhandling är om utredningen blir tillfredsställande utan huvudförhandling. Detta kan
vara fallet om det är en rättsfråga som är avgörande för utgången eller om
endast skriftlig bevisning är aktuell. Vad som här har sagts om frikännande
har avseende också på de båda andra nu nämnda situationerna.
Enligt gällande rätt har hovrätten möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna, om endast bötespåföljd är aktuell och tingsrätten inte har dömt
till annan påföljd. I fjärde punkten utvidgas denna möjlighet till att avse även villkorlig dom eller villkorlig dom och böter i förening.
Med böter jämställs enligt paragrafens andra stycke — liksom f.n. — utdömande av vite. Mot bakgrund av regleringen i 46 kap. 15 § har hovrätten enligt förslaget även givits möjlighet att meddela s.k. konsumtionsdomar på handlingarna. Liksom i 46 kap. 15 § görs undantag för fall dä det samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet, dock att strafftidens längd inte tillagts någon betydelse i förevarande paragraf.
Undantaget innebär t.ex. att tillämpning av bestämmelserna i andra stycket är utesluten när underrätten förklarat villkorligt medgiven frihet
förverkad och den tilltalade överklagat domen i denna del.
Att förverkande på grund av broatt jämställs med böter i de nu aktuella sammanhangen följer redan av 17 § lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken (jfr NJA 1976 s. 315). Någon särskild bestämmelse om
Liksom när det gäller tillämpningen av första stycket fjärde punkten är det i de fall som avses i andra stycket endast den påföljd eller motsvarande
som hovrätten finner anledning att ådöma som är avgörande för handlägg-
ningsformen.
Att det formella sambandet med tingsrättens dom har slopats innebär inte att det blir utan betydelse vilket domslut tingsrätten har kommit fram till. Som har nämnts tidigare förutsätter ett utnyttjande av möjligheterna
alt avgöra mäl på handlingarna att utredningen blir tillfredsställande utan huvudförhandling. Med hänsyn härtill har det inte ansetts erforderligt att dessutom ställa upp ett krav på att utgången i målet eller påföljdsfrågan skall vara uppenbar. Utredningens förslag till utformning av bestämmel-
ansluter närmare till gällande rätt.
Det bör observeras att de föreslagna reglerna inte gäller i de fall där talan har väckts omedelbart i hovrätten. För dessa situationer finns en specialre-
gel i 53 kap. 2 § fjärde punkten.
I tredje stycket har införts en regel av innebörd att en parts önskemål om huvudförhandling skall respekteras, om hovrätten inte finner uppenbart att huvudförhandling inte behövs. Även om målet enligt hovrättens mening
skulle kunna avgöras på handlingarna, skall således huvudförhandling hållas. om någon part begär det och huvudförhandling inte är uppenbart
obcehövlig.
Till fjärde stycket har utan ändring i sak förts över den regel som i dag återfinns sist i andra stycket och som berör det fallet att talan förs även om annat än ansvar.
Femte stycket motsvarar med en språklig justering nuvarande tredje stycket.
52 kap. 18
I paragrafen finns bestämmelser om tid och sätt för överklagande av en tingsrätts beslut. När det gäller utgångspunkten för beräkning av fristen för
överklagande av beslut under rättegången föreslås i första stycket en
ändring när det gäller bestut, som visserligen inte meddelats vid ett sam-
manträde för förhandling men i fråga om vilka rätten vid ett sådant sam-
manträde gett till känna när beslutet kommer att meddelas. Enligt förslaget
skall klagofristen i sådana fall räknas från den dag då beslutet meddelades.
Beträffande motiven kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).
52 kup. 6 §
Paragrafen behandlar tillvägagångssättet när en besvärsinlaga till hovrätten är ofullständig. I bestämmelserna föreslås en ändring i fråga om rättens möjligheter att avvisa en bristfällig inlaga. Förslaget motsvarar vad som föreslagits för tvistemål och brottmål i hovrätt (50 kap. 7 § och 51 kap. 7 §).
I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) och i specialmotiveringen till 50 kap. 7 § och 51 kap. 7 8.
55 kap. 78
Paragrafen behandlar tillvägagångssättet när en revisionsinlaga är ofull-
ständig. I bestämmelserna föreslås en ändring i fråga om högsta domstolens möjligheter att avvisa en bristfällig revisionsinlaga. Förslaget motsva-
rar vad som föreslagits för tvistemål och brottmål i hovrätt.
I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) och i specialmotiveringen till 50 kap. 7 § och 51 kap. 7 8.
SS kap. 12 §
I de mål. i vilka HD har meddelat prövningstillstånd. skall enligt huvudregeln huvudförhandling hållas. Eftersom någon tillståndsprövning i fråga
om rätten att få talan prövad i HD inte föreligger i mål som tas upp
omedelbart av hovrätt föreligger inte någon skyldighet att hålla huvudförhandling i sådana mål. Denna ordning — som har kommit till uttryck i första stycket — har behållits. Däremot har den nuvarande uppräkningen i första stycket av i vilka fall i övrigt revisionsmål får avgöras utan huvud-
förhandling fått utgå. Denna fråga regleras i det föreslagna tredje stycket. Enligt andra stycket får plenimål alltid avgöras på handlingarna. I detta stycke har endast gjorts en språklig justering.
Tredje stycket innehåller i sin nuvarande lydelse en hänvisning till vissa stycken i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 §. Ändringen innebär att den begränsade hänvisningen ersatts med en fullständig hänvisning till nämnda paragrafer. Härigenom kommer tredje stycket att även reglera de fall i vilka revisionstalan medges eller talan av åklagare förs endast till den
tilltalades förmån eler talan förs av den tilltalade och biträds av motparten
samt där revisionstalan är uppenbart ogrundad. Sistnämnda fall är f.n.
oreglerat, vilket hänger samman med att förfarandet med prövningstillstånd i revisionsmål i praktiken utesluter att revisionstalan sedermera befinns uppenbart ogrundad. Det har emellertid inte ansetts nödvändigt att
i hänvisningen till 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § göra undantag för sädana
fall.
56 kap. 7§
Paragrafen reglerar tillvägagångssättet när en besvärsinlaga i högsta
domstolen är ofullständig. I bestämmelserna föreslås en ändring i fråga om
högsta domstolens möjligheter att avvisa en bristfällig besvärsinlaga. Förslaget motsvarar vad som föreslagits för övriga mål i överrättsprocessen.
I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) och i specialmotiveringen till 50 kap. 78 och 51 kap. 78.
Övergångshestämmelserna
De föreslagna ändringarna i RB skall enligt huvudregeln i första punkten träda i kraft den I januari 1984. I andra och tredje punkterna görs från denna regel det undantaget att äldre domförhetsregler för tingsrätter och
hovrätter skall gälla om huvudförhandling eller annan slutlig handläggning
a
påbörjats före ikraftträdandet. Med uttrycket slutlig handläggning” i
hovrätt avses i detta sammanhang handläggning som direkt syftar till
målets avgörande. däremot inte t.ex. prövning av en fråga om inhibition
eller beslut att kommunicera en bes värsinlaga.
I fjärde — sjätte punkterna upptas övergångsbestämmelser som har till
syfte att motverka att en sådan underlåtenhet eller försummelse från en
parts sida som inträffat före ikraftträdandet skall försätta honom i en sämre situation processuellt sett än om de gamla reglerna hade gällt.
5.2 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken
I5 kap. 30 a §
Paragrafen innehåller f.n. vissa regler om hovrätts domförhet i sådana familjemål som avses i 29 &. Bestämmelserna avser f.n. endast huvudförhandlingsituationerna och reglerar i vilka fall hovrätten skall bestå av lagfarna domare och nämndemän resp. enbart av lagfarna domare.
Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) bör öppnas möjlighet för nämndemän att delta även vid avgörande på handlingarna i familjemål. Detta kräver att förevarande paragraf utformas så att den i princip innefattar en fullständig reglering av hovrättens domförhet i de aktuella
målen. I första stycket, som behandlar huvudförhandlingsfallen, föreslås endast
en spräklig justering.
I ett nytt andra stycke upptas nya regler för hovrätts domförhet vid annan handläggning än huvudförhandling. Hänvisning görs därvid till första styckets regler om domförhet vid huvudförhandling med det tillägget att valfrihet mellan juristkollegial sammansättning och sammansättning med
lagfarna domare och nämndemän gäller oavsett hur underrätten varit sam-
mansatt vid det överklagade avgörandet. Hovrätten är alltså i dessa fall domför antingen med tre lagfarna domare eller med tre lagfarna domare och två nämndemän. Att nämndemannamedverkan på detta sätt görs fa-
kultativ i föredragningsmål överensstämmer med vad som redan gäller för brottmålens del.
I andra stycket görs slutligen det tillägget att reglerna i RB om att hovrätten i vissa fall är domför med en lagfaren domare och att ätgärder för
målens beredande får vidtas av enskilda tjänstemän i hovrätten skall gälla
även i familjemål. Detta överensstämmer med vad som gäller redan nu.
I paragralens tredje stycke, som motsvarar nuvarande andra stycket, föreslås endast en redaktionell ändring.
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)
308 I denna paragraf finns domförhetsregeln för handläggning av mål om
lagsökning och betalningsföreläggande.
I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 2.13 bör öppnas möjlighet att delegera domargöromål till biträdespersonal i mål om betalningsförcläggande. I paragrafen har lagts till en särregel för handläggning av mål om
betalningsföreläggande, som ger regeringen befogenhet att dispensera från
kravet på fagfarenhet.
5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål
13§
I paragrafen finns bestämmelser om hovrättens sammansättning i fastighetsmål. Reglerna kompletterar de allmänna bestämmelserna om hovrätts domförhet i 2 kap. 4 & RB.
Första stycket behandlar andra fastighetsmål än sådana som angår arrende, hyra. bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet. F.n. gäller i dessa mål att en teknisk ledamot skall ingå i hovrätten i stället för en lagfaren ledamot. om inte hovrätten finner det uppenbart att någon teknisk ledamot inte behövs. Om en teknisk ledamot skall ingå i hovrätten, består rätten enligt gällande regler alltså av tre lagfarna ledamöter och en teknisk ledamot. Om det föreligger särskilda skäl finns det möjlighet för hovrätten att låta ytterligare en texnisk ledamot ingå i rätten.
I de mål som här är aktuella har dom eller beslut i första instans fattats av en fastighetsdomstol. Denna har därvid — i de fall som ligger utanför området för endomarkompetensen — bestått av två lagfarna ledamöter. en eller två tekniska ledamöter och två nämndemän (3 § första stycket fastighetsdomstolslagen). Det finns inget utrymme för deltagande av fler än två lagfarna domare. Under dessa förhållanden bör det — i enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen — inte möta något hinder mot att generellt gå ner till tre lagfarna ledamöter i hovrätten i de mål där tekniska ledamöter inte skall delta. Detta synes också ha varit rättegångsutredningens principiella utgångspunkt (se Ds Ju 1983:1 s. 137). som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
I de mål där en teknisk ledamot skall delta — vilket är den normala situationen när det gäller de nu aktuella målgrupperna — bör denne givetvis inte ersätta en lagfaren ledamot, eftersom då bara två lagfarna ledamöter skulle komma att ingå i hovrätten. I stället bör den tekniske ledamoten ingå vid sidan av de tre lagfarna ledamöterna. Möjligheten att anlita ytterligare en teknisk ledamot. om det finns särskilda skäl. bör bestå.
Paragrafens första stycke föreslås ändrat i enlighet med det sagda.
I andra stycket upptas regler för mål eller ärenden om arrende. hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet. I sådana mål består hovrätten enligt gällande rätt normalt av fyra lagfarna ledamöter, men en teknisk ledamot kan ingå i rätter. i stället för en lagfaren ledamot, om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl kräver det.
Även i de nu aktuella målen har fastighetsdomstolen vid det överklagade avgörandet bestått av högst två lagfarna ledamöter (3 § andra stycket fastighetsdomstolslagen). På samrna sätt som i de mål som omfattas av reglerna i första stycket bör det därför vara möjligt att i dessa fall generellt gå ner till tre lagfarna ledamöter. I de fall en teknisk ledamot behövs, får han ingå i rätten vid sidan av de lagfarna ledamöterna. Andra stycket föreslås ändrat i enlighet med dette.
5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
1258 I paragrafen föresläs ett nytt femte stycke. enligt vilket en kammarrätt vid beslut om avskrivning av ett mål efter återkallelse är domför med en lagfaren domare ensam. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.15. Vidare föreslås en språklig justering i sjätte stycket.
248 Paragrafen innehåller bestämmelser om mellankommunala skatterättens domförhet. Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen tavsnitt 2.16) bör domstolens rätt att anlita en extra nämndeman utöver minimiantalet begränsas i överensstämmelse med vad som gäller för länsrätternas del. Vidare bör domstolen vara domför med tva nämndemän om det sedan
handläggningen påbörjats inträffar förfall bland nämndemännen. I första-
get har därför tagits upp en hänvisning tll 17 § andra och tredie styckena lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
Enligt förslaget får fyra nämndemän ingå i mellankommunala skatterätten endast om det är hehövligt med hänsyn till mälets omfattning eller nägon annan särskild omständighet. Förstärkningsmöjligheten torde kunna
bli aktuell att tillämpa inför en sessionsdag då det av någon särskild orsak
finns misstanke om att jävssituationer kan uppkomma. Ytterligare en situation då regeln kan bli tillämplig är om målet kräver att nämndemännen
deltar i handläggningen vid flera olika tillfällen. t.ex. dels vid en muntlig
förhandling och dels vid ett eller flera föredragningstillfällen avsevärt tidigare eller senare. Avsikten med förstärkningen skall givetvis vara att undvika bristande domförhet om en nämndeman är hindrad att delta i den fortsatta handläggningen.
Rätten bibehåller enligt förslaget sin domförhet om det sedan handläggningen påbörjats inträtfar förfall bland nämndemännen, under förutsättning att minst två nämndemän fortfarande ingår I rätten. Det bör påpekas att den omständigheten att jäv föreligger inte kan anses utgöra sådant förfall som medför att rätten bibehåller sin domförhet trots att en nämndeman avträder (jfr prop. 1982/83: 126 s. 29).
Övergångshestämmelsen
I övergångshänseende föreslås beträffande mellankommunala skatterätten att äldre regler i fråga om antalet medverkande nämndemän skall gälla i de inäl där den handläggning. i vilken nämndemän skall dela. har påbörjats före ikraftträdandet. Har rätten inlett handläggningen med fyra nämndemän före ikraftträdandet, fär alltså handläggningen fortsätta med samma antal nämndemän. även om detta inte skulle vara tillåtet enligt de nya reglerna. Reglerna om bibehållen domförhet vid förfall gäller å andra sidan inte i ett sådant fall.
5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemäl om mindre värden
EN
I paragrafen regleras bl.a. vilka handläggningsregler i RB som inte skall
gälla i de mål som omfattas av småmälslagen. Med anledning av att den i
avsnitt 2.4 föreslagna preklusionsregeln bör gälla även i småmåälsprocessen föreslås en smärre jämkning i första stycket.
6 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
I. lag om ändring i rättegångsbalken,
2, lag om ändring i giftermålsbalken,
3. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).
BR lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål.
'n lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar
samt 6. lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden.
7 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1983-11-17
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 29 september 1983 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Rainer beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
I. lag om ändring i rättegångsbalken.
2. lag om ändring i giftermålsbalken,
3. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808). |
lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål.
'A . lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar
samt
6. lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Ek- Ivcke.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.
Inledning
I remissprotokollet föreslås ätskilliga ändringar i rättegångsbalken och andra lagar, som styr förfarandet vid domstolarna. Ändringarna baseras i allt väsentligt på förslag av rättegångsutredningen (SOU 1982: 25—26 och Ds Ju 1983: 1) men innefattar till stor del en särbehandling av vissa partier av utredningens förslag. Remissförslagen avser skilda avsnitt av domstolsförfarandet och berör delvis ganska disparata frågor. Syftet med delreformen anges vara att åstadkomma en angelägen effektivisering av domstolarnas verksamhet. Vid utformningen av förslagen till nya regler om hovrätts
domförhet har särskilt diskuterats i vad mån dessa föregriper mer princi-
piella ställningstaganden till hovrätternas ställning och funktion inom rättsväsendet. Denna aspekt är givetvis av central betydelse när det gäller domförhetsreglernas närmare utformning.
I remissprotokollet har bl.a. anförts att värdet av hovrättsprövningen
inte i första hand ligger i att målet prövas av ett större antal ledamöter än som dömt i tingsrätten ”utan i att målet blir genomlyst på nytt”. Mot bakgrund bil. a. av att det efter tingsrättens avgörande i regel är lättare för parterna att renodla sin inställning i målet och koncentrera processen och den rättsliga argumentationen till vissa frågor saknas det i och för sig inte fog för ett sådant allmänt uttalande. Det måste emellertid samtidigt beak-
tas, att hovrätterna i de allra flesta fallen i praktiken är den sista tillgängliga instansen. Inte minst från parternas synpunkt framstår det därför som väsentligt att prövningen I denna instans görs av en sammansättning. vilken upplevs som högt kvalificerad.
Med utgångspunkt i nu nämnda förhållanden vill läagrädet ifrågasätta om inte frågan om en ändring av hovrätternas sammansättning i fall då nämndemän inte skall delta i prövningen lämpligen bör anstä ytterligare i avvaktan på resultatet av det äterstående utredningsarbetet. Anses detta inte möjligt. av hänsyn främst till hovrätternas nuvarande arbetsläge. framstår det enligt lagrådets mening I allt fall som nödvändigt att behålla det nuva-
rande kravet på att minst tva ordinarie ledamöter alltid skall ingå i sam-
mansättningen.
Utöver vad som innefattas i detta uttalande föranleder förslagen från principiell synpunkt inte någon erinran från lagrådets sida.
Lagen om ändring i rättegångsbalken 9 kap. 108
I paragrafen föreslås regler för förfarandet när någon skall hämtas till ett
sammanträde inför rätten. Som huvudregel anges att omhändertagande inte får ske tidigare än som är nödvändigt för att vederbörande skall kunna
inställas omedelbart till sammanträdet. För att effektivisera domstolsarbetet föreslås dock för vissa fall som undantag härifrån att hämtning skall få
ske tidigare. Beslut härom skall fattas av rätten eller av polismyndigheten. Omhändertagande skall enligt motiven få göras högst arton timmar före
den tidpunkt som följer av huvudregeln: därvid begränsas dock polismyn-
dighetens befogenhet att fatta beslut i detta hänseende till att avse omhändertagande sex timmar före nämnda tidpunkt.
De ovan redovisade tidseränserna. som i den föreslagna lagtexten fått sin plats i tredje stycket, har där anknutits till en skyldighet för den omhändertagne att stanna kvar högst den angivna tiden efter det att han omhändertagits. Detta synes inte ge en riktig bild av vad som äsyvftas. I
bestämmelsen bör i stället anges den tidpunkt då ett omhändertagande
tidigast får ske när undantag från huvudregeln är aktuell. En sådan regel
bör lämpligen ha sin plats i andra stycket i anslutning till den där föreslagna
bestämmelsen att rätten eller polismyndigheten får besluta om omhändertagande tidigare än som följer av huvudregeln.
Vid prövningen av om omhändertagande skall få ske tidigare än som följer av huvudregeln skall enligt remissprotokollet särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närva-
rande vid sammanträdet. En föreskrift av detta slag hör samman med
bestämmelserna i andra stycket och med de tidigare berörda tidsreglerna och bör därför liksom de sistnämnda reglerna ha sin plats i detta stycke.
Vad angår det närmare innehållet i den nyss åsyftade regeln om vad som
särskilt skall beaktas vid prövningen synes det enligt lägrådets mening
knappast möjligt för en polismyndighet att bedöma vilka olägenheter det kan antas medföra alt den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten. Lagrådet föreslår därför att denna regel skall gälla endast för rättens prövning.
Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört föreslås att andra stycket ges
förslagsvis följande utformning:
”Har ett — — — första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske
högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton tummar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.”
Biträdes detta förslag kan tredje stycket begränsas tll att omfatta första meningen i det remitterade förslaget. |
I anslutning till den av lagrådet föreslagna lagtexten bör framhållas att så
snart det vid beslut enligt andra stycket stär klart att de där angivna längsta tiderna inte behöver utnyttjas helt. detta bör komma till uttryck genom att den medgivna tiden begränsas i beslutet. Givetvis gäller under alla förhållanden att det faktiska omhändertagandet inte i något fall får ske tidigare än som bedöms nödvändigt för att den som skall hämtas med säkerhet skall kunna inställas i rätt tid ull sammanträdet.
33 kap. 10 §
Denna paragral, som är ny, reglerar det fall att ett föreläggande, som
enligt särskilda regler i rättegängsbalken skall förenas med vite, skall
delges någon som vistas på utrikes ort där myndigheterna inte medverkar till delgivning av ett föreläggande, vari vite är utsatt. I sådant fall medges domstolen enligt förevarande paragraf att föreläggande får göras utan att vite sätts ut.
Det synes i och för sig vara förenat med vissa svärigheter att placera in den föreslagna bestämmelsen på ett lämpligt sätt I rättegångsbalken. Enligt lagrådets mening synes det dock naturligare att regeln får sin plats i 9 kap., som rör bl. a. viten, än i 33 kap... som handlar om inlaga I rättegång och om delgivning. I så fall synes bestämmelsen kunna placeras som ett andra stycke i 7 §. I denna paragraf utsägs alt rätten äger förelägga vile om part eller annan finnes vid förhandling böra komma tillstädes eller infinna sig
personligen men att, om särskild föreskrift om föreläggande är meddelad,
den i stället skall gälla. Sista ledet åsyttar bl.a. just de bestämmelser i
rättegångsbalken, från vilka den i remissprotokollet föreslagna nya para-
grafen medger undantag. Lagrådet föreslär säledes att den föreslagna bestämmelsen får bilda ett andra stycke i 9 kap. 7 §.
42 kup. 5 §
Innehållet i det föreslagna tredje stycket, som handlar om att ett käromål
under vissa förutsättningar kan avgöras t såk utan att stämning utfärdas, synes ha en naturligare plats före andra stycket, som ger föreskrift om att stämning och stämningsansökan skall delges svaranden. Lämpligen bör bestammelsen införas i förstå stycket som en andra mening. Biträdes detta synes andra stycket böra omformuleras och erhålla förslagsvis följande lydelse: ”Utfärdas stämning skall denna jämte stämningsansökningen och därvid fogade handlingar delges svaranden.”
Vidtages dessa ändringar synes motsvarande jämkningar böra göras 1 47 kap. 5 8.
Bestämmelsen i 42 kap. 5 § att käromäl får avgöras utan stämning om käromålet är uppenbart ogrundat älir i princip ullämplig även på handlägg-
ning av mål enligt lagen (1974:8) om rättegången I tvistemäl om mindre
värden (se 4 8). Föreskriften 1 188 andra stycket nämnda lag att. om handläggningen ej avslutats vid sammanträde, rätten skall bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan
komma utt avgöras, avser uppenbart inte en situation som den här avsedda och torde därför inte hindra att även ett käromål i sådant fall kan ogillas
genast utan stämning eller föreläggande enligt 18 §.
42 kup. 185
I den allmänna motiveringen i remissprotokollet anges att den föreslagna ändringen i denna paragraf syftar till att det skall bli formellt möjligt att
under förberedelsen i målet meddela dom i fall då tingsrätten enligt de
föreslagna nya reglerna i 42 kap. 5 8§ tredje stycket ges möjlighet att meddela dom utan att stämning aar utfärdats. Eftersom en förberedelse aldrig inleds förrän stämning utfärdats (42 kap. 6 § första stycket) är innebörden av detta uttalande inte helt klar. För fall som direkt handläggs enligt 5 § tredje stycket behövs säledes inte någon särskild bestämmelse i förevarande paragraf. En tänkbar tolkning är då att regleringen tar sikte på situationer där det först sedan stämning har utfärdats blir klarlagt att kärandens talan är uppenbart ogrundad. En anledning därtill skulle kunna vara att rätten vid sin granskning av stämningsansökningen förbisett nägot förhållande. Regleringen skulle emellertid också kunna omfatta fall dä det är svaromålet som medverkar tll att klarläggandet sker. Om det därvid inte är fråga om en skriftlig förberedelse medför bestämmelserna I 42 kap. 20 § andra stycket sista meningen att målet likväl kan avgöras omedelbart
vid huvudförhandling i förenklad form.
Mot bakgrund av vad nu har sagts synes det praktiska värdet av den
föreslagna regleringen vara ringa, eftersom den skulle komma att få betydelse endast i ett mycket begränsat antal fall av undantagskaraktär. Be-
stämmelserna skulle därtill bli tillämpliga på mål som handläggningsmässigt befinner sig i ett slags mellanskede, vilket inger vissa betänkligheter av
främst principiell natur. Enligt lazgrädet talar därför övervägande skäl för
att den förslagna ändringen i denr.a paragraf inte genomförs.
47 kap. 5 §
Här hänvisas till vad lagrädet anfört under 42 kup. 5 §.
47 kap. 21 §
Av motsvarande skäl som anförts under 42 kap. 18 § förordar lagrädet
att den här föreslagna ändringen inte genomförs.
SI kap. 19§
Enligt paragrafens första stycke i dess nuvarande lydelse skall en vudetalan som förs av en enskild vadekärande förklaras förfallen, om vadekäranden varken personligen eller genom ombud infinner sig vid huvudförhandling. Första stycket innehäller däremot f.n. inte någon föreskrift för
det fall då en enskild vadekärande, som enligt 51 kap. 14§ vid vite
förelagts att infinna sig personligen till en huvudförhandling, inställer sig
endast genom ombud. I sädant fall avgör hovrätten målet om så bedöms kunna ske (femte stycket). Om hovrätten inte anser sig kunna avgöra målet
får hovrätten försöka framtvinga en personlig inställelse genom utt förelägga nylt vite eller genom att förordna om hämtning (tredje stycket).
I remissprotokollet föreslås nu att det i första stycket införs en föreskrift
för det fall då en enskild vadekärande. som ålagts att infinna sig personli-
gen till en huvudförhandling, inställer sig endast genom ombud. Denna nya föreskrift innebär ätt hovrätten visserligen liksom hittills i första hand skall pröva om mälet kan avgöras i sak utan hinder av att vadekäranden inte infunnit sig personligen men att, om detta inte bedöms vara möjligt, hovrätten skall förklara vadekärandens talan förfallen.
Med den nya lydelsen av 19 § första stycket behövs ej längre föreskriften i femte stycket i vad den avser enskild vadekärande. Ej heller kan det bli aktuellt för hovrätten att, enligt tredje stycket, genom vitesföreläggande eller beslut om hämtning försöka framtvinga en personlig inställelse. Et förelagt vite skulle aldrig kunna dömas ut eftersom ändamålet därmed
måste ha ansetts förfallit då hovrätten, på sätt som föreslås i remissproto-
kollet, antingen förklarar vadetalan förfallen eller avgör målet trots att vadekäranden inte inställt sig personligen.
Det sagda leder till att 19 § tredje och femte styckena bör ändras så att de blir tillämpliga endast på enskild vudesvarande. Vidare bör 51 kap. 14 § andra stycket andra meningen ändras. Enskild vadekärande som skall infinna sig personligen bör inte längre föreläggas nägot vite men i stället i kallelsen erinras om innehållet i den nya föreskriften i 51 kap. 19 § första stycket.
Övergångsbestämmelserna
Förslaget innehäller inte någon bestämmelse som särskilt tar sikte på
den förslagna ändringen i 51 kap. 19 § första stycket. Det får hikväl förutsättas att avsikten är, att ett beslut om att vadekärandens talan har förfallit
på grund av att denne inställt sig endast genom ombud inte skall kunna meddelas i andra fall än då vadekäranden redan i det aktuella föreläggandet har erinrats om att hans personliga utevaro kan få denna följd. Lagrådet har i anslutning till nämnda bestämmelse förordat att även bestämmelserna i 51 kap. 14§ om kallelse till huvudförhandling ändras. Godtas detta förslag torde angivna förutsättning för tillämpningen av de nya bestämmelserna I 198 första stycket framstå som så självklar att en särskild övergängsbestämmelse med denna innebörd bör kunna undvaras.
Lagen om ändring i giftermålsbalken
I anslutning till att möjligheterna vidgas för hovrätterna att avgöra mål utan huvudförhandling föreslås i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken en ändring som syftar till att medge att hovrätten även vid sådana avgöranden får vara sammansatt enligt den huvudregel som gäller för huvudförhandling eller av tre lagfarna domare och två nämndemän teller fyra lugfarna domare och tre nämndemän). Bestämmelsen härom, som placerats I ett nytt andra stycke. har emellertid fätt en tämligen svårullgänglig utformning. Lagrådet förordar i förenklande syfte att stycket ges förslagsvis följande lydelse: ”Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling är hovrätten domför, förutom enligt bestämmelserna i 2 kap. 4 § rättegångsbalken, i sammansättning som anges i första stycket första och andra meningarna.”
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran,
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssaummanträde
1983-12-15
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsrädet Wickbom
Proposition med förslag till ändringar i rättegångsbalken m. m.
1¶Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
I. lag om ändring i rättegångsbalken, 2, lag om ändring i giftermålsbalken,
3. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),
lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar I fastighetsmäl,
AB lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar
samt 6. lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har inledningsvis ifrågasatt om inte frågan om en reform av hovrätternas domförhet bör anstå ytuerligare i avvaktan på resultatet av det återstående utredningsarbetet. Som min företrädare framhöll i anslutning ull remissen är det med hänsyn till hovrätternas nuvarande arbetsläge väsentligt att man snarast möjligt söker förenkla förutsättningarna för den dömande verksamheten. Detta är så mycket mer angeläget som man inte I
dagens läge kan räkna med någon ökning av anslaget för de allmänna
domstolarna. En sänkning av domförhetstalet från fyra till tre lagfarna ledamöter i enlighet med förslaget kan icke oväsentligt bidra till att arbetssituationen vid hovrätterna förbättras. Förslaget har också den fördelen att det innebär en hushållning med de kvalificerade domarresurserna, vilket i ett längre perspektiv är ägnat att upprätthålla en hög kvalitet på domar-
kåren.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 29 september 1983. 7 Riksdagen 1983184.1 saml. Nr 78
På grund av vad jag nu har sag: och med hänsyn till de skäl som i övrigt har anförts i lagrädsremissen förordar jag att förslaget i denna del genomförs.
Med anledning av lagrådets vuttalande i fråga om det antal ordinarie domare som bör krävas vid en sammansättning enligt de nya reglerna vill jag framhålla att frågan liksom hittills bör regleras i förordning och att det inte är aktuellt att ändra det nuvarande kravet på minst två ordinarie domare.
När det gäller förslaget om ändring i rättegångsbalken har lagrådet i fråga om 9 kap. 10 § förordat vissa jämkningar av det remitterade förslaget. Jag godtar lagrädets förslag i denna del. Jag kan också ansluta mig till vad lagrådet i övrigt anfört angående tillämpningen av de föreslagna regler-
nå om omhändertagande I samband med hämtning till förhandling inför
domstol.
I fråga om 33 Aup. 10 § delar jag lagrådets uppfattning att den föreslagna bestämmelsen om undantag från rättegångsbalkens regler om vitesföreläg-
gande på ett mer naturligt sätt hör hemma I 9 kap. än i 33 kap. Som lagrådet
har förordat bör regeln tas in som ett nytt andra stycke i 9 kap. 7 8.
Jag godtar — med ett par språkliga jämkningar — lagrådets förslag till
lydelse av 42 kap. 5 § och 47 kap. 5 §. Jag kan vidare hålla med lagrådet om att det varken är behövligt eller lämpligt att i detta sammanhang införa en möjlighet för domstolarna att avgöra mål under förberedelsen när det efter det att stämning har utfärdats framkommer att talan är uppenbart ogrundad. Frågan kommer emellertid upp på nytt i samband med det fortsatta
lagstiftningsarbetet på grundval av rättegångsutredningens betänkande an-
gående tingsrättsprocessen. Reglerna 142 kap. 18 § och 47 kup. 21 § bör
Som lagrådet anfört i anslutning till 42 kap. 5 & RB bör rätten i mål som handläggs enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) inte vara skyldig att utfärda s.k. stutföreläggande i de fall dom kan meddelas utan att stämning dessförinnan utfärdas. Jag delar i och för sig lagrådets ståndpunkt att regeln i 188 andra stycket
småmäåälslagen inte behöver lägga hinder i vägen för ett sådant förfarings-
sätt. Regeln synes emellertid på grund av sin kategoriska utformning ha
vållat vissa problem i den praktiska tillämpningen. Den har nämligen på
sina häll ansetts medföra en skyldighet för ungsrätterna att ge parterna ett
slutföreläggande även i sädana fall där detta uppenbart varit obehövligt.
t.ex. därför att svaranden i ett skriftligt svaromäl medgivit käromålet. För
att ge domstolarna ett uttryckligt stöd för att underlåta slutföreläggande
bl.a. i de nu avsedda fallen förordar jag att regeln mjukas upp på så sätt att slutföreläggande skall utfärdas endast om det inte är obehövligt.
När det gäller förslaget i 57 kap. 19 § om att vadetalan förfaller om en
enskild vadekärande underlåter att infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten och målet inte kan avgöras i sak häller jag med
lagrådet om att det, om förslaget genomförs, aldrig bör bli aktuellt att ge
vadekäranden ett föreläggande vid vite att infinna sig personligen. Han bör
i stället i kallelsen informeras om att hans frånvaro vid förhandlingen kan medföra antingen att vadetalan förklaras förfallen eller att malet avgörs i
sak. Som lagrådet anfört bör 57 kap. 14 § andra stycket andra meningen ändras i enlighet med det nu sagda. FE samband därmed bör en viss språklig modernisering av paragrafen göras.
I och med att vadekäranden inte längre skall föreläggas vid vite att infinna sig personligen kommer, som lagrådet påpekat. de nuvarande bestämmelserna i 51 kap. 19 § tredje och femte styckena att bli ullämpliga
bara på enskilda vadesvarande. Dessa stycken bör ändras så att detta
framgår. I samband därmed kan paragrafen förenklas genom att nuvarande andra och tredje styckena förs ihop. Det nuvarande fjärde stycket. som i
det remitterade förslaget arbetats samman med det nuvarande tredje
stycket, hör med denna lösning kvarstå som ett fristående stycke.
Enligt lagrådet framgår det redan av 51 kap. 19§ första stycket i det remitterade förslaget att hovrätten kan avgöra ett brottmäl i sak trots en
enskild vadekärandes underlåtenhet att infinna sig personligen. För min del anser jag att denna möjlighet för tydlighets skull bör framgå av lagtexten. Jag förordar alltså att paragrafens sista stycke utformas 1 enlighet härmed.
I fråga om den föreslagna ändringen av giftermålsbalken biträder jag
lagrådets förslag till lydelse av 15 kap. 30 a § andra stycket.
Utöver vad jag nu har anfört bör några ändringar av närmast redaktionell natur göras I förhållande till det remitterade förslaget. Vidare bör ikraftträdandet bestämmas ull den 1 juli 1984.
2 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta 1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2 . lag om ändring i giftermälsbalken.
ww . Jag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).
4, lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål,
5 . lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar
och
6. lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången I tvistemål om mindre
värden.
3¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop. 1983/84: 78 | 100
Bilaga
De remitterade lagförslagen
I Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att I kap. 3 8, 2 kap. 4 §. 5 kap. 8 8.36 kap. IS, 42 kap. 4. 5 och 18 $$, 47 kap. 4, 5 och 21-88. 50) kap. 7, 8, 20 och 21 8§, 51 kap. 7. 8 och 19-21 88, 52 kap. I och 6 §§, 55 kap. 7 och 12 §§. 56 kap. 7 § samt rubriken till 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse.
dels utt i balken skall införas tre nya paragrafer, 9 kap. 108, 33 kap. 108 och 42 kap. 8 a §. med nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
I kap.
38! En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra
lagfarna domare får inte sitta i rätten. .
I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämnde-
män. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem
nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad
som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.
Kan huvudförhandlingen i ett brottmäl beräknas kräva minst fyra veckor. får två lagfarna domare sitta i; rätten förutom nänindemännen.
Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämnde-
män eller. i mål som avses i andra stycket andra meningen. med en
lagfaren domare och fyra nämndemän.
Tingsrätt är domför med cen lag- Tingsrätt är domför med cn lagfaren domare faren domare
när mål avgörs utan huvudför- när mål avgörs utan huvudförhandling. handling,
vid annan handläggning som intz vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid sker vid huvudförhandling eller vid
syn på stället. syn på stället, vid sådan huvudförhandling I vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad tvistemäl som hålls i förenklad form
form, och vid annan huvudförhandling i
tvistemål, när det är tillräckligt
med hänsyn till målets beskaffen-
het att målet avgörs av en enda
domare och parterna samtycker till
det.
vid huvudförhandling och syn på vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter är stadgat svärare straff än böter
! Senaste lydelse 1983: 370.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Indelse
eller fängelse i högst sex månader, eller fängelse i högst sex månader,
under förutsättning att det inte under förutsättning att det inte
finns anledning att döma till annan finns anledning att döma till annan påföljd än böter. påföljd än böter.
2 kap.
48 Hovrätt är domför med fyra lag- Hovrätt är domför med fre lag-
farna domare. Flera än fem lagfarna farna domare. I mål som överkladomare må ej sitta + rätten. Bats från tingsrätt skall dock minst
fra lagfarna domare delta i hov-
rätten, om tingsrätten bestått av tre
eller flera lagfarna domare. Flera
än fem lagfarna domare får inte del-
ta i hovrätten.
I brottmål är hovrätten dock I brottmål är hovrätten dock
domför med tre lagfarna domare domför med tre lagfarna domare
och två nämndemän. Flera än fyra och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämnde- lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten. Förekom- män får inte delta. Förekommer ej mer cj anledning att döma till svåra- anledning att döma till svärare re straff än böter. är hovrätten straff än böter, är hovrätten domför domför även med den sammansätt- även med den sammansättning som
ning som sägs i första stycket. Det- anges i första stycket. Detsamma
samma gäller vid handläggning, gäller vid handläggning som ej sker som ej sker vid huvudförhandling. vid huvudförhandling.
Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför
med en lagfaren domare.
Regeringen bestämmer, i vilken Regeringen bestämmer i vilken
omfattning åtgärd, som avser alle- omfattning åtgärd. som avser en-
nast måls beredande, må vidtagas dast beredandet av ett mål, får vidav en lagfaren domare i hovrätten tas av en lagfaren domare i hovräteller av tjänsteman vid denna. ten eller av ex annan tjänsteman
vid denna.
5 kap.
8§
Till allmän tolk så ock till tolk för den som är allvarligt hörsel- eller
talskadad utgår ersättning enligt
vad därom är särskilt stadgat.
Annan tolk har rätt till skälig er- En tolk har rätt till skälig ersättsättning för arbete, tidsspillan och ning för arbete. tidsspillan och ututlägg som uppdraget krävt. Rege- lägg som uppdraget krävt. Regeringen eller myndighet som rege- ringen eller den myndighet som re-
ringen bestämmer fastställer taxa geringen bestämmer fastställer taxa
som skall tillämpas vid bestämman- som skall tillämpas vid bestämman-
> Senaste lydelse 1982: 1123. > Senaste lydelse 1979: 289.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
de av ersättning. Ersättningen beta- — de av ersättning. Ersättningen betalas av allmänna medel. las av allmänna medel.
9 kap. Om straff och vite 9 kap. Om straff, vite och hämtning
10 §
Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han. om ej annat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare iän vad som är nödvändigt för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet.
Har ett hämtningsförsök tidigare
misslyckats eller finns det annars
på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning till det, får rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas tidigare än vad som följer av första stycket.
Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan
plats som bestäms av polismyndigheten. Han är dock inte skyldig
att stanna kvar mer än sex timmar, om inte rätten beslutat om längre tid. Beslut av rätten får avse högst arton timmar. Vid prövningen av frågan om skyldighet att stanna kvar skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.
Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas annan inskränking i sin frihet än som påkallas av ändamålet
med omhändertagandet, ordningen
eller allmän säkerhet.
33 kap.
10 §"
Skall ett föreläggande delges nå-
gon som vistas utom riket. får rät-
ten underlåta att förelägga vite, om
+ Förutvarande 10 8 upphävd genom 1970: 429.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
delgivning annars inte kan ske i den främmunde staten. Föreläggandet skall i övrigt vid den fortsatta handläggningen av målet anses jämställt med ett vitesföreläggande.
36 kap.
18 Envar, som icke är part i mälet, Var och en, som inte är part i
må höras som vittne; i brottmål må målet, får höras som vittne. I brottdock målsäganden icke vittna, även mål får dock mälsäganden inte vitt-
om han ej för talan. na, även om han ej för talan.
I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.
Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där
uvses
I. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken enligt 23 kup. 18§,
2. hur fått et strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot eller av militär befattningsha-
vare ålagts disciplinstraff, eller 3. ej har åtalats till följd av be-
stämmelser om åtalsunderlåtelse eller särskild åtalsprövning.
Skall någon som avses i andra
eller tredje stycket hörus i en rätte-
gång som inte avser åtal mot honom själv, gäller i fråga om kallelse Hill förhandling och påföljd för utevaro från förhandlingen samt i fråsa om förhöret vad som sägs om tilltalade i 45 kap. 15 § och 46 kap. I
fråga om rätt till ersättning för in-
ställelse vid förhandling gäller 36 kup. 24 och 25 §§.
42 kap. 45 Efterkommes ej föreläggande utt Följer käranden inte ett förelägavhjälpa brist i stämningsansökan gande enligt 3 §. skall ansökningen och består bristen däri, att ansökan avvisas, om den är så ofullständig
ej innehåller bestämt yrkande eller utt den inte utan väsentlig olägen-
att de omständigheter, varå käran- het kan läggas till grund för en rätden grundar sin talan, ej äro tydligt legång.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång, skall ansökan avvisas. Lag samma vare, om rätten fin- Detsamma gäller, om det är up-
ner uppenbart, att målet på grunc: penbart att mälet på grund av rätteav rättegångshinder icke kan uppta- gångshinder inte kan tas upp till
gas till prövning. prövning.
Avvisas ej ansökan, skall rätter Avvisas ej ansökningen, skall
utfärda stämning ä svaranden at: rätten utfärda stämning på svaran-
svara d käromålet. den att svara på käromålet.
Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.
Om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, får rätten genast ogilla käromålet utan att stämning utfärdas.
3a§8
Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part föreläggas att slutligt bestämma sin talan och att lämna slutlig uppgift om de bevis han äberopar, om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för vitrande har gått ut, fär
parten inte åberopa någon ny om-
ständighet eller något nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset tidigare.
188 Under förberedelsen må medde- Under förberedelsen får meddelas tredskodom så ock, om saken är las tredskodom sant, om saken är sådan, att förlikning därom är tillå- sådan att förlikning därom är tillåten. dom i anledning av talan om ten, dom i anledning av talan om anspråk. som medgivits eller efter- anspråk som medgivits eller eftergigivits. Förlikning må ock stadfis- vils. Vidare får under förberedeltas av rätten. sen meddelas sådan dom som avses i 5 § tredje stycket. Rätten får under förberedelsen också stadfästa förlikning.
Nuvaurunde lydelse Föreslagen Iydelse
47 kap.
Efterkommes ej föreläggande att Följer målsäganden inte ett före-
avhjälpa brist i stämningsansökan läggande enligt 3 §, skall ansök-
och består bristen däri, att den ningen avvisas, om den är så ofull-
brottsliga gärningen ej är tydligt ständig att den inte utan väsentlig
angiven, eller är bristen eljest så olägenhet kan läggas till grund för
väsentlig, att ansökan är otjänlig en rättegång I ansvarsfrågan. Detsom grund för rättegång i ansvurs- samma gäller om något sådant infrågan, eller har sådant intyg. som tyg som avses i 2 § tredje stycket uvses I 2 § tredje stycket, ej före- inte har företetts. tetts, skall ansökan avvisas.
Avvisas ej ansökan, skall rätten Avvisas ej unsökningen, skall utfärda stämning å den tilltalade att rätten utfärda stämning på den till-
svara ä åtalet. talade att svara på åtalet.
Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar detgivas den tilltalade.
Om målsägandens framställning
inte innefattar laga skäl för åtalet
eller om det annärs är uppenbart
att detta är ogrundat, får rätten ge-
nast ogilla åtalet utan att stämning
utfärdas.
pd 21 §
Under förberedelsen må beslut Under förberedelsen får rätten meddelas i fråga om måls avvi- meddela sådan dom som avses i5 8
sande. tredje stycket samt beslut i fråga
om måls avvisande.
50 kap.
Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig, skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och Följer vadekäranden inte ett föbestår bristen däri, att inlagan ej reläggande enligt första stycket, innehåller bestämt yrkande eller att skall vadetalan avvisas, om vadeingrunderna för vadetalan ej äro tyd- lagan är så ofullständig att den inte ligt angivna, eller är bristen eljest utan väsentlig olägenhet kan lägså väsentlig, att inlugan är otjänlig gas tll grund för en rättegång i som grund för rättegång i hovrät- hovrätten.
ten, skall vadetalan avvisas.
8§y
För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle. 5 Senaste lydelse 1981: 828. 8 Riksdagen 198384. 1 suml. Nr 78
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om det är uppenburt utt vudeta-
lan är ogrundad, får hovrätten ge-
näst fastställa underrättens dom
utan att någon åtgärd enligt första
stycket vidtas.
Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.
208 Då hovrätten enligt 19. 8 funnit Hur vadekiärandens talan förfalvadekärandens talan hava förfallit, lit enligt 19 § och förelåg för hans
äge han hos hovrätten göra ansö- utevaro laga förfall som han inte
kan om målets återupptagande. kunnat anmäla i tid, skall hovrätten
på ansökan av honom återuppta
målet.
Ansökan om = återupptagande Ansökan om = återupptagande skall göras skriftligen inom två vec- skall göras skriftligen inom två veckor från den dag, då beslutet med- kor från den dag då beslutet medde-
delades. Uteblir käranden ånvo. lades. Om käranden uteblir på nytt.
vare hans rätt vill målets återuppta- är hans rätt till återupptagande av gande förfallen. målet förtallen.
21 8”
Hovrälten äge utan huvudför- Hovrätten får avgöra mål utan handling företaga mål till avgöran- huvudförhandling, de, om vadetalan medgivits eller 1. om vadetalan medgivits, hovrätten finner uppenbart, att va- 2. om det är uppenbart att vadedetalan är ogrundad. talan är ogrundad.
Rör målet allenast penningar el- 3. om båda parter har begärt att
ler sådant, som kan skattas i pen- målet skall uvgöras utan huvudförningar, och uppgår värdet av det. haändling eller förklarat sig inte ha varom talan fullföljts, uppenbar något att erinra häremot, eller icke till det vid tidpunkten för un- 4. om värdet av det varom talan derrättens dom gällande basbelop- fullföljts uppenbart inte uppgår ull
pet enligt lagen (1962:381) om all- "det — basbelopp enligt — lagen män försäkring, må målet avgöras (1962:381) om allmän försäkring
utan huvudförhandling, om ej båda. som gällde vid tidpunkten för tings-
parterna begärt sådan förhandling. rättens dom och inte båda parter
Vid beräkning av värdet må hänsyn har begärt huvudförhandling. icke tagas till rättegångskostnad el- Vid beräkningen av värdet enligt
ler till ränta, som upplupit efter ta- första stycket I bortses från rätte-
lans väckande. gångskostnader och sådan ränta
som Aar upplupit efter det att talan
väckts.
" Senuste lydelse 1971: 218.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Mål, vari saken är sådan, att för- Ett mål får alltid avgöras utan hulikning därom är tillåten, och annat vudförhandling, om det är uppenmål, vari fråga är om endast rätts- bart att sådan förhandling är obetillämpningen, må på båda parters hövlig. begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart, att sådan ej erfordras.
För prövning, som ej avser själva För prövning som inte avser saken, vare huvudförhandling ej er- själva saken behöver huvudförforderlig. handling inte hållas.
51 kap.
7§
Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig, skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och Följer vadekäranden inte ett tö-
består bristen däri, ant inlagan ej reläggande enligt första stycket,
innehåller bestämt yrkande eller att skall vadetalan avvisas, om vadeingrunderna för vadetalan ej äro tyd- lagan är så ofullständig att den inte ligt angivna, eller är bristen eljest utan väsentlig olägenhet kan lägså väsentlig, att inlagan är otjänlig gas till grund för en rättegång i som grund för rättegång i hovrät- hovrätten.
ten, skall vadetalan avvisas.
85 För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftligt genmäle.
Om det är uppenbart att vadeta-
lan är ogrundad, får hovrätten ge-
nast fastställa underrättens dom
utan att någon åtgärd enligt första
stycket vidtas.
Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd. som avses i 26-28 kap.. eller förordnat om hävande av sädan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja ätgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må hovrätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.
19 § Uteblir enskild vadekärande från Om en enskild vadekärande uterättegängstillfälle för huvudför- blir från huvudförhandling. för-
handling, vare hans vadetalan för- fuller hans vadetalan. Detsamma fallen. gäller, om en enskild vadekärande,
som ålagts att infinna sig personli-
gen, inställer sig endast genom om-
bud och hovrätten inte anser sig
ändå kunna avgöra målet.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Uteblir enskild vadesvaranide Om en enskild vadesvarande uteoch har vite förelagts honom, äze blir och vite har förelagts honom, hovrätten i stället för att förelägga får hovrätten i stället för att förelägnytt vite förordna, alt han skall ga nytt vite besluta att han skall
hämtas till rätten antingen omedel- hämtas till rätten antingen omedel-
bart eller till senare dag. bart eller till ex senare dag.
Kommer enskild part tillstädes Om en enskild part, som vid vite genom ombud, då föreläggande förelagts att infinna sig personlimeddelats honom vid vite att infin- gen. underlåter att följa förelägna sig personligen, äge hovrätten i gandet och inställer sig endast ge-
stället för att förelägga nytt vite för- nom ombud, får hovrätten i stället
ordna, att han skall hämtas till rät- för att förelägga nytt vite besluta att ten antingen omedelbart eller till se- han skall hämtas till rätten antingen nare dag. omedelbart eller till ex senare dag.
Detsamma gäller, om i mål om allmänt ätal en målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, underlåter att infinna sig per-
sonligen.
Underlåter i mål om allmänt åtal målsägande, som skall höras i an-
ledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen. gälle därom vad i tredje stycket är stadgat.
Hur vite förelagts part eller skäll Om vite har förelagts en part elpart hämtas till rätten och finnes ler om en part skall hämtas till räthämtning ej kunna ske, må dock ten och hämtning inte kan ske, får
målet avgöras utan hinder av att hovrätten dock avgöra målet utan parten inställt sig allenast genom hinder av att parten inställl sig en-
ombud eller uteblivit. dast genom ombud eller uteblivit.
20 8
Då hovrätten enligt 19.-$ funnit Har vadekäruandens talan förfalvadekärandens talan hava förfallit, lit enligt 19 8& och förelåg för hans äge han hos hovrätten göra ansö- utevaro eller underlåtenhet utt inkan om målets återupptagande. finna sig personligen laga förfall
som han inte kunnat anmäla i tid,
skall hovrätten på ansökan av ho-
nom återuppta målet. Ansökan om = återupptagande Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom två vec- skall göras skriftligen inom två veckor från den dag, då beslutet med- kor från den dag då beslutet medde-
delades. Uteblir käranden ånvo, lades. Om käranden på nytt uteblir vare hans rätt till målets återuppti- eller underlåter att följa ett föreläggande förfallen. gande att infinna sig personligen,
är hans rätt till äterupptagande av
målet förfallen.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
2187 Hovrätten äge utan huvudför- Hovrätten får avgöra mål utan handling företaga mål till avgöran- huvudförhandling.
de, om talan av åklagaren föres al- 1. om talan av åklagaren förs enlenast till den tilltalades förmån el- dast vill den tilltalades förmån,
fer talan, som föres av den tillta- 2. om talan, som förs av den tilllade, biträtts av motparten. talade, biträtts av motparten,
3, om det är uppenbart att vade-
talan är ogrundad, eller
Har underrätten frikänt den till- 4. om den tilltalade skall frikän-
talade eller eftergivit påföljd för nas eller det inte finns anledning att
brottet eller funnit honom vara på döma till påföljd eller till arnan pågrund av själslig abnormitet fri från följd än böter eller villkorlig dom
påföljd eller dömt honom till böter eller sådana påföljder i förening. eller fällt honom till vite och före- Med de påföljder som anges i kommer ej anledning till ådömande första stycket 4 likställs utdömande
av svårare straff än nu sagts eller av vite och, om det inte samtidigt att ådöma annan på följd, må må- är fråga om förverkande av villkorlet avgöras utan huvudförhandling: ligt' medgiven frihet från fängelse- Jföres tillika talan om annat än an- straff, förordnande enligt 34 kap. I
svar, må det dock ej ske. med mind- $ första stycket I brottsbalken. re talan därutinnan enligt 50 kap.
218 må prövas utan huvudförhandling.
Har en part begärt huvudför-
handling, skall sådan hållas. om
det inte är uppenbart att det är obe-
hövligt.
Förs talan även om annat än an-
svar, får målet avgöras utan hu-
vidförhandling endast om denna
talan enligt 50 kap. 21 § får prövas
utan huvudförhandling. |
För prövning, som ej avser själva För prövning som /fnte avser saken, vare huvudförhandling ej er- själva saken behöver huvudför-
forderlig. handling inte hållas.
52 kap.
18"
Vill någon anföra besvär mot un- Vill någon anföra besvär mot en
derrätts beslut, skall han inom två underrätts beslut, skall han inom veckor från .den dag, då beslutet två veckor från den dag då beslutet
meddelades, till underrätten inkom- meddelades inkomma med bhesvärs-
ma med besvärsinlaga. Har beslut inlaga till underrätten. Om ett be-
under rättegången meddelats an- slut under rättegången inte har avnorledes än vid sammanträde för kunnats vid sammanträde för för-
förhandling, skall dock besvärsti- handling och det inte heller vid nå-
7 Senaste lydelse 1964: 166. " Senaste lydelse 1981: 1294,
Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Ivdelse
den räknas från den dag då klagan- g20t sådant sammanträde har tillden erhöll del av beslutet. Klagan kännagivits när beslutet kommer över beslut om någons häktande cl- att meddelas, skall dock besvärstiler kvarhållande i häkte eller cm den räknas från den dag då klaganåläggande av reseförbud eller i frå- den fick del av beslutet. Klagan ga, som avses I 49 kap. 6 §. är inte över beslut om någons häktande clinskränkt till viss tid. ler kvarhållande i häkte eller om äläggande av reseförbud eller i frå-
ga. Som avses I 49 kap. 6 8. är inte
inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut. som avses i 49 kap. 3 § eller 4 §& första stycket 1, 2.3. 7, 3 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.
Uppfyller besvärsinlagan cj föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofull-
ständig, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och Följer klaganden inte ett föreläg-
består bristen däri, att inlagan ej gande enligt första stycket, skall
innehåller bestämt yrkande eller att besvärstalan avvisas, om besvärsgrunderna för besvärstalan ej äro inlagan är så ofullständig att den
tydligt angivna, eller är bristen el- inte utan väsentlig olägenhet kan
jest så väsentlig, att inlagan är läggas till grund för en rättegång i otjänlig som grund för rättegång i hovrätten. hovrätten. skall besvärstalan avvi-
sas.
SS kap.
78 Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna 14 § första, tredje eller femte stycket eller är den eljest ofullständig. skall högsta domstolen förelägga
revisionskäranden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och Följer revistonskäranden inte ett består bristen däri. att inlagan ej föreläggande enligt första stycket, innehåller bestämt yrkande eller utt skall revisionstalan avvisas. Om grunderna för revistonstalan ej äro revisionsinlagan är så ofullständig tydligt angivna. eller är bristen el- att den inte utan väsentlig olägen-
jest så väsentlig, att inlagan är het kan läggas till grund för en rät-
otjänlig som grund för rättegång i tegång I högsta domstolen. högsta domstolen, skall revisions-
talan avvisas.
12 8!0
Högsta domstolen äge utan h- Högsta domstolen får avgöra ett
vudförhandling företaga mål till av- mål utan huvudförhandling, om
görande. om målet upptagits ome2- målet upptagits omedelbart av hov-
delbart av hovrätten eller om i tvis- rätten. temåtl revistonstalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres ” Senaste lydelse 1981: 1088. 9 Senaste lydelse 1971: 218.
Nuvarande lydelse Föreslagen tydelse
allenast till den tilltalades förmån
eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.
Skall mål eller viss däri uppkom- Skall ert mål eller en viss fråga
men fråga avgöras av högsta dom- som uppkommit i ett mål avgöras
stolen i dess helhet. må det ske av högsta domstolen i dess helhet, utan huvudförhandling. får det ske utan huvudförhandling. Beträffande avgörande i övrigt i Beträffande avgörande i övrigt i
högsta domstolen av mål utan hu- högsta domstolen av mål utan hu-
vudförhandling skola i tvistemål 50 vudförhandling skall i tvistemäl 50 kap. 21 § andra, tredje och fjärde kap. 21§ och i brottmål S1 kap. 218 styckena samt i brottmål 51 kap. tillämpas.
218 undra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.
56 kap.
7 Fn
Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § första. tredje eller fjärde stycket eller är den eljest ofullständig, skall högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och Följer klaganden inte ett förelägbestår bristen däri, att inlagan ej gande enligt första stycket, skall innehåller bestämt yrkande eller att besvärstalan avvisas, om besvärsgrunderna för besvärstalan ej äro inlagan är så ofullständig att den tydligt angivna, eller är bristen el- inte utan väsentlig olägenhet kan jest så väsentlig, att inlagan är läggas till grund för en rättegång i otjänlig som grund för rättegång i högsta domstolen. högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.
I. Denna lag träder i kraft den I januari 1984.
2, Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar I anslutning till sådana huvudförhandlingar.
3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål ' där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om ansökningar och inlagor som har kommit in till rätten före ikraftträdandet.
5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemål eller
ett brottmål i en hovrätt efter det att hovrätten förklarat vadetalan i målet förfallen gäller alltjämt, om vadetalan har förklarats förfallen före ikraftträ-
dandet.
6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en tingsrätts
beslut gäller alltjämt beträffande beslut som har meddelats före ikraftträdandet och beslut i fråga om vilka tiden för meddelandet har tillkännagivits
före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1981: 1088.
2 Förslag till
Lag om ändring i giftermålsbalken
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 30 a § giftermålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
30 a §! Vid huvudförhandling i mål som Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med avses i 29 § är hovrätt domför med
tre lagfarna domare och två nämn- tre lagfarna domare och två nämn-
demän. Flera än fyra lagfarna do- demän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte mare och tre nämndemän får inte sitta i rätten. Om målet i underrät- delta. Om målet i underrätten har ten har avgjorts utan nämndemän, avgjorts utan nämndemän. är dock är dock hovrätten domför även med hovrätten domför även med enbart
enbart lagfarna domare enligt vad lagfarna domare enligt vad som som sägs i 2 kap. 4 § första stycke: sägs I 2 kap. 4 § första stycket rätte-
rättegångsbalken. gångsbalken.
Vad som sägs i första stycket
gäller också, oavsett hur underrät-
ten har varit sammansatt, vid
handläggning som inte sker vid hu-
vudförhandling. Vid sådan hand-
läggning gäller om domförheten
dessutom 2 kap. 4 § tredje och fjär-
de styckena rättegångsbalken.
Om nämndemän deltar enligt Om nämndemän deltar enligt
första stycket i målets avgörande, första eller andra stycket i målets skall vid överläggningen ordföran- avgörande, skall vid överläggning-
den eller, om målet har beretts av en ordföranden eller. om målet har
en annan lagfaren domare, denne beretts av en annan lagfaren doma-
framställa saken och vad lag stad- re, denne framställa saken och vad
gar därom. Vid omröstning skall lag stadgar därom. Vid omröstning gälla vad som är föreskrivet om om- - skall gälla vad som är föreskrivet
röstning i tvistemål. Nämndemän- om omröstning i tvistemål. Nämn-
nen skall dock säga sin mening sist. demännen skall dock säga sin me-
ning sist.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.
! Senaste lydelse 1983:371.
3¶Förslag till Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)
Härigenom föreskrivs att 30 § lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
30 8!
Vid handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande är rätten domför med en lagfaren domare.
Mål om betalningsföreläggande
får i den utsträckning som rege-
ringen bestämmer handläggas av
tjänstemän som inte är lagfarna.
Denna lag träder i kraft den I januari 1984.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1969: 246) om domstolar i fastig-
hetsmål skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iyvdelse
13 § I annat fastighetsmål än som I annat fastighetsmål än som
avses I 3 § andra stycket skall en avses I 3 § andra stycket skall en
teknisk ledamot ingå i hovrätten i teknisk ledamot ingå i hovrätten,
stället för en lagfaren ledamot. så- såvida inte hovrätten finner att vida icke hovrätten finner att med- medverkan av en sådan ledamot verkan av teknisk ledamot uppen- uppenbart inte är behövlig. Om sär-
bart icke är behövlig. Om särskilda skilda skäl föreligger, kan efter
skäl föreligger, kan efter hovrättens hovrättens bestämmande två tckbestämmande rätten hestå av tre niska ledamöter ingå i hovrätten. lagfarna och två tekniska ledamöter.
I mål som avses i 3 § andra I mål som avses i 3 § andra
stycket får efter hovrättens bestäm- stycket fär efter hovrättens bestäm-
mande en teknisk ledamot ingå i mande en teknisk iedamot ingå i rätten I stället för en lagfaren leda- rätten. om målets beskaffenhet el-
mot, om målets beskaffenhet eller ler något annat särskilt skäl föranannat särskilt skäl föranleder det. leder det.
Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser skall alltjämt gälla i fråga om huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraft-
trädandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till så-
dana huvudförhandlingar.
! Senaste lydelse 1969: 807.
5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 12 och 24 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
12§
Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna
ledamöter får ej sitta I rätten. När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten. är
kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler
än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän
I. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,
2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande, 3. vid heslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta
prövats I sak.
Handlägges mål som avses I andra stycket gemensamt med annat mål, får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.
Om domförhet vid behandling av mäl om fastighetstaxering finns be-
stämmelser i fustighetstaxeringslagen (1979: 1152). Bestämmelser om domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.
Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är kammarrätten
domför med en lagfaren domare.
Regeringen bestämmer 1 vilken Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast omfattning åtgärd som avser endast
måls beredande får vidtagas av lag- beredandet av ett mål får vidtas av
faren ledamot i kammarrätten eler en lagfaren ledamot i kammarrätten annan tjänsteman vid denna. eller av em annan tjänsteman vid
denna.
248 Föreskrifterna i 17-88 första Föreskrifterna i 17 § första—tred-
stycket och 18 5 om domförhet skall Je styckena samt 18 § om domförhet tillämpas på mellankommunala skall tillämpas på mellankommu-
skatterätten. nala skatterätten.
Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser i fråga
om mellankommunala skatterätten skall dock alltjämt gälla i mål där den
handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar cch omröstningar i anslutning till handläggningen.
! Lagen omtryckt 1981: 1323.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
48!
I stället för bestämmelserna om I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6-22 §§ rätte- förberedelse 1 42 kap. 6-8 88 och gångsbalken och om huvudförhand- 9-22 §§ rättegångsbalken och om ling i 43 kap., 50 kap. 15-18 §§ och huvudförhandling i 43 kap.. 50 kap. 21-22 §§ samt 55 kap. 12 och 15 §§ 15-18 §§ och 21-22 8§ samt 55 kap. samma balk, gäller denna lags be- 12 och 15 §§ samma balk, gäller stämmelser om sammanträde och denna lags bestämmelser om samskriftlig handläggning. I övrigt till- manträde och skriftig handlägglämpas rättegångsbalken i den mån ning. I övrigt tillämpas rättegångsdess bestämmelser ej strider mot balken i den mån dess bestämmeldenna lag. Därvid jämställes sam- ser ej strider mot denna lag. Därvid manträde enligt denna lag med hu- jämställes sammanträde enligt denvudförhandling. na lag med huvudförhandling.
Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister skall fullföljas till arbetsdomstolen i stället för till hovrätt tillämpas första stycket endast om det icke strider mot vad som enligt särskild föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans.
Denna lag träder i kraft den I januari 1984.
! Senaste lydelse 1974: 387.
+
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 december 1983 97
i Anmälan av lagrådsyttrände = sossossssesseressrrersrr rr r anses 97
I s (2 ET 99 3 Beslut oooooeerereererrerrseeeer rer rr rer rer rr ere rss ser res stt 99
Bilaga De remitterade lagförslägen sossosseessesrrr ere rr rss rss rr rss ss 100 i. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken = ...sssosssss.ss.o.o-. 100
4, Försiag till lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i
fästighetsmål sosoossoseesrsereerererereer rer re rr rst rer rise tes 113
5. Förslag till lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvalt-
NINgSdOMStOlär Locos erreserererrreerer rr r rr reser rr ers res 114 6. Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegängen i tviste-
mål om mindre VÄrdel ososssssesesesrrrerrrrerrr rer sr r sees s a 115
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983