NJA 2004 not 46

Den 26:e. 46.(Ö 2668-04) Framställning om utlämning av S.V., medborgare i Serbien och Montenegro.

Ministeriet för mänskliga rättigheter och för minoriteternas rättigheter i Serbien och Montenegro begärde i framställning den 21 juli 2003 att S.V. skulle utlämnas till Serbien och Montenegro. Till stöd för denna begäran åberopades en dom av Högsta domstolen i Belgrad den 25 oktober 1996 enligt vilken S.V. dömts till fängelse elva år och sex månader för mord, ringa misshandel och brott enligt lagen om vapen och ammunition.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade Riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

S.V. motsatte sig utlämning.

HD,som den 18 augusti 2004 höll förhandling i ärendet, beslutadeföljande yttrande.De gärningar som S.V. begärs utlämnad för motsvarar enligt svensk lag mord, ringa misshandel och vapenbrott. För mord och vapenbrott är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Hinder enligt 4 § 1 st. utlämningslagen föreligger därför inte mot utlämning för de gärningar som motsvarar dessa brott. Av paragrafens 2 st. följer att det då inte heller föreligger hinder mot utlämning för den gärning som motsvarar ringa misshandel.

S.V. har förklarat att han är oskyldig till de brott som Högsta domstolen i Belgrad har dömt honom för och har gjort gällande att det enligt 9 § 3 st. utlämningslagen föreligger hinder mot utlämning, eftersom domslutet är uppenbart oriktigt. Han har anfört att han på grund av misshandel och tortyr tvingades erkänna delvis, att det saknades teknisk bevisning som band honom vid brotten samt att det förekom motstridiga uppgifter om den pistol som hade använts.

Enligt 9 § 3 st. första meningen utlämningslagen kan genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att i förhållande till den staten fällande dom skall godtas, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Sådan överenskommelse föreligger genom den europeiska utlämningskonventionen, som gäller mellan Sverige samt Serbien och Montenegro sedan den 29 december 2002. Konventionen skall tillämpas även på brott som har begåtts innan den trädde i kraft (se NJA 2003 s. 520).

Av domen från underdomstolen i Priština framgår att domstolen grundade sitt avgörande på en värdering av åberopad bevisning, bl.a. ett antal vittnen. Denna bevisvärdering låg sedan till grund för Högsta domstolens i Belgrad dom. Av vad S.V. har anfört framgår inte att domslutet är uppenbart oriktigt.

S.V. har vidare gjort gällande att hans rättighet att försvara sig inte blev nöjaktigt tillgodosedd. Han har anfört bl.a. att han inte fick möjlighet att förbereda sitt försvar inför förhandlingen i första instans och att han inte fick vara närvarande vid förhandlingen i överinstansen.

I 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen sägs att det i en överenskommelse med främmande stat kan föreskrivas att dom som har meddelats utan att den dömde varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol skall godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Sådan överenskommelse gäller mellan Sverige samt Serbien och Montenegro sedan den 21 september 2003, då det andra tilläggsprotokollet till utlämningskonventionen trädde i kraft beträffande Serbien och Montenegro. Överenskommelsen får anses tillämplig, trots att framställningen om utlämning gjordes innan överenskommelsen hade trätt i kraft (se NJA 1998 s. 265).

Någon sådan försäkran angående ny domstolsprövning som avses i 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen har inte lämnats i ärendet. Frågan blir därför om S.V:s rätt att försvara sig i brottmålet kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. Bedömningen bör ske mot bakgrund av innehållet i artikel 6 i europakonventionen.

Av handlingarna i ärendet framgår följande. Under huvudförhandlingen vid domstolen i Priština var S.V. och hans advokat närvarande. Domen överklagades av såväl åklagaren som S.V:s advokat. S.V. var underrättad om förhandlingen i Högsta domstolen i Belgrad men var inte personligen närvarande. Hans advokat var dock närvarande. Högsta domstolen prövade underrättens dom i formellt hänseende och beträffande rättstillämpningen. Prövningen synes inte ha omfattat skuldfrågan. Högsta domstolen sänkte fängelsestraffet med två år till elva år och sex månader.

Med hänsyn till vad som sålunda förekommit får det anses att kraven enligt artikel 6 i europakonventionen varit uppfyllda och att S.V:s rättighet att försvara sig blivit nöjaktigt tillgodosedd.

Hinder mot utlämning enligt 9 § utlämningslagen föreligger alltså inte.

S.V. har också hävdat att han skulle riskera förföljelse om han, som kommer från Kosovo, skulle skickas till Serbien. Han har åberopat bl.a. rapporter från Amnesty International och FN:s flyktingkommissarie om förhållandena i Serbien och Montenegro. Han har hemställt att HD skall begära in information avseende situationen för medborgare/invånare i Kosovo som avtjänar fängelsestraff i Serbien och Montenegro.

I 8 § utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

Beträffande situationen i Serbien och Montenegro finns uppgifter i Migrationsverkets beslut den 17 november 2003 med anledning av en ansökan av S.V. om asyl och i Utlänningsnämndens beslut den 4 februari 2004 med anledning av att S.V. överklagade Migrationsverkets beslut. Vidare har i ärendet funnits tillgång till ett av svenska ambassaden i Belgrad den 26 juli 2004 avgivet yttrande rörande mänskliga rättigheter i Serbien och Montenegro. Vad som härigenom har framkommit motiverar inte att ytterligare information inhämtas i de avseenden som S.V. har angett.

Utredningen i ärendet visar inte att en utlämning skulle strida mot 8 § utlämningslagen.

S.V. har slutligen också hävdat att det skulle strida mot folkrätten att utlämna honom till Serbien och Montenegro, eftersom han är hemmahörande i Kosovo, som står under FN-förvaltning och inte styrs från Belgrad. Han menar att det också var i strid mot lagarna i Kosovo att domen från domstolen i Priština överprövades i Högsta domstolen i Belgrad.

S.V. har dömts av Högsta domstolen i Serbien och Montenegro och avtjänade straffet när han avvek under en permission. Det är då i överensstämmelse med utlämningskonventionen att bifalla en framställning från Serbien och Montenegro om utlämning dit.

Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 1–10 §§utlämningslagen mot den begärda utlämningen.