NJA 2004 not 58

Den 8:e. 58.(T 815-04) H.S. mot staten genom Justitiekanslern angående skadestånd.

Stockholms tingsrätt

H.S. ansökte vidStockholms tingsrättom stämning mot staten och yrkade ersättning för förlorad inkomst i av honom bedriven näringsverksamhet och inkomstförlust i anledning av att staten begått fel och försummelse vid myndighetsutövning. I domden 12 april 2002 ogillade tingsrättenkäromålet bl.a. på den grunden att kronofogdemyndighetens inlämnande av en konkursansökan mot honom inte inneburit myndighetsutövning.

Sedan H.S. överklagat tingsrättens domslut iSvea hovrättfann hovrätteni domden 31 maj 2002 att H.S:s överklagande var uppenbart ogrundat och fastställde tingsrättens dom i överklagad del utan att delge motparten överklagandet. HD meddelade inte prövningstillstånd.

H.S. yrkade att HD skulle förplikta staten att utge skadestånd till honom med 500 000 kr för kränkning samt med 16 720 000 kr för ren förmögenhetsskada. Som grund för yrkandet anförde H.S. att Svea hovrätt hade fattat ett domslut som strider mot svensk rätt och att hovrätten således begått fel och försummelse i myndighetsutövning mot honom.

Föredragandenföreslog att HD skulle meddela följande dom: Domskäl.

Enligt 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB, som på grund av hänvisning i 57 kap. 1 § och 53 kap. 1 § samma balk skall tillämpas på rättegången i HD, får rätten genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om detta annars är uppenbart ogrundat. Eftersom bestämmelsen i 42 kap. 5 § innefattar en väsentlig avvikelse från ett normalt kontradiktoriskt förfarande, bör även artikel 6.1 i Europakonventionen beaktas vid tolkningen av bestämmelsen. Enligt artikeln har var och en rätt till en domstolsprövning som uppfyller vissa minimikrav när det gäller hans civila rättigheter. Denna rätt förutsätter emellertid att det kan anses föreligga en reell och seriös tvist mellan parterna. Så är inte fallet om det är fråga om ett uppenbart ogrundat rättsligt anspråk.

Bedömningen av om tvisten kan sägas vara reell och seriös måste göras mot bakgrund av de regler som enligt nationell rätt gäller för den rättighet som tvisten avser. De fel och försummelser som H.S. gjort gällande i målet avser rättstillämpningen i det mål som ligger till grund för hans talan. När det gäller rätts- och bevisfrågor räcker det inte för skadeståndsansvar att en domstol gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betraktas som fel eller försummelse som kan grunda skadeståndsansvar (jfr prop. 1972:5 s. 518, NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2000 A 2 samt NJA 2003 s. 527).

Mot den nu angivna bakgrunden måste H.S:s talan anses vara uppenbart ogrundad och tvisten således inte heller reell och seriös i den mening som krävs för att artikel 6.1 skall vara tillämplig.

Mot bakgrund av det anförda finner HD att målet med stöd av 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB jämförd med 57 kap. 1 § och 53 kap. 1 § samma balk kan avgöras utan att stämning utfärdas.

Domslut

Domslut. HD ogillar käromålet.

HD:sdom.Det är uppenbart att H.S:s talan är ogrundad. Dom i målet kan meddelas utan att stämning utfärdas (42 kap. 5 § 1 st., 53 kap. 1 § och 57 kap. 1 § RB).

HD ogillar käromålet.

Den 11:e. 59.(Ö 920-04 och 941-04) B.L. och L.L. mot Riksåklagaren och målsäganden A (sekretessbelagd uppgift) angående resning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade den 3 maj 2002 dom i mål mellan bl.a. allmän åklagare och målsägande A, å ena sidan, och B.L. och L.L. å andra sidan, angående ansvar och skadestånd för grov våldtäkt m.m. B.L. och L.L. dömdes till fängelse åtta år respektive fem år sex månader och ålades att betala skadestånd till A. L.L. överklagade hovrättens dom. HD fann i beslut den 17 juni 2002 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast.

Sedan B.L. och L.L. ansökt om resning, avslog HD i beslut den 20 januari 2003 deras ansökningar. Därefter ansökte B.L. om resning. HD avslog i beslut den 25 mars 2003 hans resningsansökning.

B.L. och L.L. ansökte på nytt om resning. De framställde i ansökningarna yrkanden om inhibition av straffverkställigheten. HD fann i beslut den 28 april 2004 inte skäl att förordna om inhibition.

Riksåklagaren förklarade att Riksåklagaren inte motsatte sig bifall till resningsansökningarna. A bestred bifall till ansökningarna.

B.L. och L.L. framställde på nytt yrkanden om inhibition. Riksåklagaren bestred yrkandena om inhibition.

HD(justitierådenRegner, Blomstrand, Nyströmoch Virdesten,referent),beslutpå förslag av föredraganden:

Bakgrund

B.L. dömdes mot sitt nekande av hovrätten för att vid ett tiotal tillfällen under åren 1992 till 1999 ha utsatt sin dotter, A, född 1985, för brott. Han dömdes bl.a. för att själv ha utsatt A för sexuella övergrepp, för att ha överlämnat A åt andra för sexuellt umgänge och för misshandel av A. Samtidigt friades han för vissa åtalade gärningar. De brott han dömdes för rubricerades som grov misshandel, försök till grov misshandel, olaga hot, grov våldtäkt, medhjälp till grov våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig, medhjälp till grovt sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt ofredande. Straffet bestämdes till fängelse åtta år. Dessutom ålades B.L. att betala 350 000 kr i skadestånd till A.

L.L. dömdes mot sitt nekande av hovrätten för att vid fem tillfällen under åren 1993 till 1995 ha utsatt A för brott. Han dömdes bl.a. för att tillsammans med B.L. ha misshandlat A och för att själv ha våldtagit A. Hovrätten ogillade samtidigt åtal mot L.L. för anstiftan till grov misshandel. De brott han dömdes för rubricerades som grov misshandel, grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Straffet bestämdes till fängelse fem år sex månader. L.L. ålades också att betala 175 000 kr i skadestånd till A.

Tillsammans med B.L. och L.L. åtalades en annan person för grov misshandel och grov våldtäkt mot A. Åtalet mot denna person ogillades.

Åtalet mot B.L. och L.L. grundades på uppgifter från A, som hördes inför domstolarna. Vidare hördes K.L. som vittne. A hade gått i terapi hos honom och berättat om sexuella övergrepp för honom. Därutöver förekom viss skriftlig bevisning, bl.a. ett av rättsläkaren P.K. utfärdat rättsmedicinskt utlåtande över undersökning av A. P.K. hördes också som sakkunnig. Dessutom hördes ytterligare ett antal personer som vittnen. Några direkta vittnesiakttagelser eller någon utslagsgivande teknisk bevisning förelåg inte, även om uppgifter från P.K:s undersökning ansågs ge visst stöd åt A:s uppgifter rörande vissa åtalade händelser. Av avgörande betydelse för utgången i domstolarna var därför tilltron till de uppgifter som A lämnade.

Enligt tingsrätten och hovrätten kunde det inte råda någon tvekan om att A var trovärdig. Vid sin bedömning att A var trovärdig hänvisade hovrätten till bl.a. uppgifter från K.L. om att A måste ha varit utsatt för ett mycket allvarligt trauma och att hon, sedan hon berättat om övergreppen, uppvisat en påtaglig förbättring av sin psykiska hälsa. Därefter prövade hovrätten för varje särskild åtalspunkt om A:s uppgifter kunde anses så tillförlitliga att gärningen var styrkt. Hovrätten fann vid denna prövning att A:s uppgifter beträffande flertalet åtalade gärningar var sådana att B.L. och L.L. skulle fällas till ansvar. I anslutning till de gärningar för vilka hovrätten inte fällde till ansvar uttalade hovrätten i huvudsak att A:s uppgifter inte var tillräckligt klara eller entydiga för att gärningarna skulle anses styrkta.

Skäl

Parternas inställning

B.L. och L.L. har som grund för sina resningsansökningar anfört att vittnet K.L. avgett falsk utsaga som kan antas ha inverkat på utgången i målet, att det framkommit nya omständigheter och bevis som visar att A:s uppgifter om övergreppen inte är vare sig trovärdiga eller tillförlitliga och att dessa omständigheter och bevis, som inte förebringats tidigare, sannolikt skulle ha lett till att de frikänts och att skadeståndsanspråken ogillats samt att det i vart fall, med hänsyn till de nya omständigheterna och bevisen och förhållandena i övrigt, föreligger synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om de förövat gärningarna.

A har bestritt att någon falsk utsaga, som kan antas ha inverkat på målet, har avgivits eller att det har framkommit några nya omständigheter eller bevis som förringar hennes trovärdighet eller tillförlitlighet. Hon har vidare bestritt att det föreligger synnerliga skäl för att på nytt pröva om B.L. och L.L. förövat brotten.

Riksåklagaren har i sin skriftliga förklaring över B.L:s och L.L:s ansökningar inledningsvis redovisat bl.a. följande. Riksåklagaren beslutade i november 2003 att återuppta förundersökningen i syfte att undersöka om det fanns anledning att ansöka om resning till B.L:s och L.L:s förmån. De omständigheter som de åberopar i sina resningsansökningar och de omständigheter som omfattas av den återupptagna förundersökningen överensstämmer till stor del, varför även vad som framkommit vid förundersökningen ingår i underlaget för Riksåklagarens skriftliga förklaring över resningsansökningarna. Eftersom Riksåklagaren förelagts att komma in med skriftlig förklaring över resningsansökningarna, har Riksåklagaren inte tagit ställning till om det funnits anledning att självständigt ansöka om resning i HD till B.L:s och L.L:s förmån.

Riksåklagaren har som underlag för sin skriftliga förklaring givit in ett omfattande förundersökningsmaterial.

Enligt Riksåklagarens uppfattning kan det inte anses visat att K.L. medvetet förtigit uppgifter om sin behörighet på sådant sätt att resning bör beviljas enligt 58 kap. 2 § 3 RB. Vidare är enligt Riksåklagarens uppfattning styrkan av de i ärendena nytillkomna omständigheterna och bevisen inte tillräcklig för att anse att resning skall beviljas enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB. Inte heller är de aktuella omständigheterna och bevisen av sådan styrka att de sedda för sig skulle kunna föranleda resning enligt den s.k. tilläggsregeln i samma lagrum. Sammantaget får emellertid ett barnpsykiatriskt utlåtande och en skriftlig psykologbedömning tillsammans med övriga omständigheter anses utgöra sådana mycket speciella omständigheter att Riksåklagaren, vid en slutlig bedömning, inte finner skäl att motsätta sig resning enligt tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB.

Frågan om resning på grund av falsk utsaga

I fråga om K.L:s utsaga har sökandena gjort gällande i huvudsak följande. K.L. uppgav inför domstolarna att han innehaft en kuratorstjänst, vilket inte är klarlagt. Han uppgav vidare att han genomgått en utbildning som gav terapibehörighet och att han genomgått en vidareutbildning som leder till legitimation. Uppgiften att den utbildning han genomgått lett till terapibehörighet är felaktig. Av utbildningsbevis framgår att K.L. visserligen varit inskriven på vidareutbildningen, men också att han inte blev godkänd. Han uppfyller därför inte kraven för att erhålla legitimation, vilken han inte heller erhållit. Hovrättens dom grundar sig på en helt felaktig uppfattning om vilken sorts expert K.L. var och felaktiga uppgifter om hans utbildning och erfarenhet.

Rörande K.L:s utsaga har A anfört bl.a. följande. Vid tidpunkten för rättegångarna uppfyllde K.L. inte fullt ut de krav som ställdes för att erhålla legitimation. Han påstod inte heller att han var legitimerad eller att han uppfyllde alla kraven. Vid rättegångarna återstod dels en analys av ett skönlitterärt verk, dels en komplettering i epistemologi. Att så varit fallet har inte framkommit vid huvudförhandlingarna, men det är verklighetsfrämmande att påstå att utgången i målet blivit annorlunda om K.L. angivit att dessa två små delmoment inte varit avslutade.

Riksåklagaren har beträffande den påstått falska utsagan från K.L. anfört sammanfattningsvis följande. Under den återupptagna förundersökningen har inhämtats ett tjänstgöringsintyg av vilket framgår att K.L. under åren 1985–1989 varit anställd vid en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning som kurator. Vidare har inhämtats ett protokoll från en MBL-förhandling av vilket framgår att parterna var överens om att en fritidsassistenttjänst skulle konverteras till en kuratorstjänst. I protokollet noterades att tjänsten då innehades av K.L. Mot denna bakgrund kan de av K.L. lämnade uppgifterna om att han innehaft en kuratorstjänst inte anses som falska. Yrkestiteln ”psykoterapeut” är skyddad och får endast användas av den som har legitimation för yrket eller har genomgått föreskriven praktisk tjänstgöring. Detta skydd infördes den 1 januari 1994. Före detta datum var endast yrkesbeteckningen ”legitimerad psykoterapeut” skyddad. Legitimerade psykoterapeuter har dock inte ensamrätt att utöva yrket. En förundersökning mot K.L. avseende mened beträffande de aktuella utsagorna har lagts ner. Beslutet har motiverats med att K.L. varken i tingsrätten eller hovrätten lämnat osann uppgift om sin behörighet. När det gäller frågan om han genom att förtiga att han inte var legitimerad psykoterapeut gjort sig skyldig till mened uttalas i beslutet att det inte kan styrkas att K.L. uppsåtligen förtigit sanningen genom att inte upplysa om detta förhållande. Enligt Riksåklagarens uppfattning kan det inte heller i resningsärendena anses visat att K.L. medvetet förtigit de aktuella uppgifterna. En annan sak är enligt Riksåklagaren att det faktum att K.L. inte har klargjort att han inte var legitimerad psykoterapeut är att betrakta som sådana nya omständigheter som kan beaktas vid en prövning enligt 58 kap. 2 § 4 RB.

HD gör följande bedömning.

Enligt 58 kap. 2 § 3 RB får resning till förmån för den tilltalade beviljas bl.a. i det fall ett vittne har avgett en falsk utsaga och utsagan kan antas ha inverkat på utgången. Att utsagan skall vara falsk innebär att den skall vara medvetet oriktig. Den aktuella resningsgrunden omfattar inte förfaranden varigenom en oriktig uppgift lämnas culpöst (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 216 f. och NJA 1989 s. 843). Det är den som begär resning på grund av falsk utsaga som har att styrka att resningsgrund föreligger. B.L. och L.L. har inte styrkt att K.L. avgav en osann utsaga då han vittnade i domstolarna. Inte heller kan det anses styrkt att K.L. då medvetet förteg sanningen genom att inte närmare upplysa om förhållandena kring sin utbildning. Resning kan därför inte beviljas på grund av nu behandlade förhållanden.

Frågan om resning på grund av nya omständigheter och bevis

B.L. har till stöd för sin resningsansökning hänfört sig till en rad olika omständigheter och bevis, som han menar medför att det föreligger skäl för resning. Han har därvid hänvisat till bl.a. uppgifter om A:s skolgång och skolnärvaro och till uppgifter om hennes sociala situation i övrigt. Han har vidare hänvisat till att det framkommit att A lämnat ytterligare uppgifter om J., en person som förekom i A:s berättelse vid rättegångarna om vissa övergrepp och som då inte kunde identifieras. Han har i denna del anfört att A före hovrättens dom i polisförhör lämnade vissa uppgifter om att hon träffat J. senare än hon uppgav vid rättegångarna, men att dessa uppgifter inte kom fram vid rättegången. Han har vidare framhållit att A numera har identifierat J. som sin mamma, att A numera uppgett att hon tvingats bevittna hur J. tillsammans med andra utfört ett mord och att hon uppgett att J. tvingat henne att skriva två brev i vilka hon efter hovrättsdomen tog tillbaka sina anklagelser mot B.L. och vilka hon senare uppgav var osanna. B.L. har också hänvisat till uppgifter från polismän i Stockholm om att de med största sannolikhet skulle ha känt till den klubb vid vilken J. enligt A:s uppgifter arbetat, om den existerat. B.L. har också hänfört sig till K.L:s agerande och kompetens och till förhållandena vid det behandlingshem där A vistades.

L.L. har, i likhet med B.L., hänvisat till uppgifter om A:s skolgång och skolnärvaro och till uppgifter om hennes sociala situation i övrigt. Han har också åberopat ett intyg från arbetsförmedlingen i Ängelholm som han menar får anses visa att han inte befunnit sig i Höganäs under den tid A påstår att han begått övergrepp mot henne.

A har beträffande de nya omständigheterna och bevisen anfört bl.a. följande. Förundersökningen avseende övergreppen mot henne har varit synnerligen omfattande. Domstolarna fann på grundval av en omfattande utredning och efter långa huvudförhandlingar, vid vilka hon utsattes för ingående och pressande förhör, att hon var trovärdig. Merparten av de åtalade övergreppen har skett under en relativt begränsad tid i Höganäs. Detta har varit uppe till bedömning i domstolarna, som torde ha varit observanta på detta faktum och beaktat det vid bedömningen av om det varit möjligt för B.L. och L.L. att utföra de påstådda övergreppen. De omständigheter och bevis som B.L. och L.L. åberopar i denna del har tidigare åberopats som stöd för resningsansökningar, vilka avslagits. Det går inte att, utifrån att de uppgifter som A lämnat efter hovrättens dom om J. och om sin mamma kan vara svåra att ta till sig, göra gällande att de uppgifter hon lämnade i rättegångarna inte skulle vara trovärdiga eller tillförlitliga. De nya uppgifterna tar inte sikte på de övergrepp som B.L. och L.L. utsatt henne för och det är inte omständigheter som sannolikt skulle ha lett till att de friats. Det av L.L. åberopade intyget är oklart och ger honom inte något alibi.

I denna del har Riksåklagaren anfört bl.a. följande. Flera omständigheter och bevis har framkommit som inte förebragts i tingsrätten eller hovrätten. Vissa av dessa har i och för sig åberopats av B.L. och L.L. i tidigare resningsansökningar. Samtliga nytillkomna omständigheter och bevis måste dock redovisas och bedömas i ett sammanhang. Merparten av det nya materialet kan konstateras ha bärkraft på bedömningen av A:s trovärdighet.

Enligt Riksåklagarens uppfattning finns i det nya materialet omständigheter och bevis som, om de varit kända för hovrätten, varit ägnade att kunna påverka bedömningen av A:s trovärdighet. Riksåklagaren har till denna kategori hänfört ett barnpsykiatriskt utlåtande beträffande A avgivet år 1995, en skriftlig psykologbedömning avseende A som är daterad år 1999 samt uppgifter som A lämnat mellan tingsrättens och hovrättens dom om att hon träffat J. så sent som år 1998 och år 1999 och omständigheterna kring A:s uppgiftslämnande, som inte redovisades vid huvudförhandlingen i hovrätten. Riksåklagaren har till denna kategori hänfört också vissa uppgifter som nu har framkommit om en annan flicka, som A delade rum med på det behandlingshem där hon vistades, och de uppgifter om övergrepp som denna flicka lämnat samt om likheter och skillnader mellan dels A:s och den andra flickans berättelse, dels dessa båda berättelser och en bok, som fanns tillgänglig på behandlingshemmet och som båda flickorna läst.

Riksåklagaren har i denna del vidare anfört att en förundersökning som startades med anledning av att A uppgett att hon bevittnat ett mord på ett barn nu har lagts ner. Om de uppgifter A lämnat om detta och om att hennes mamma är J. är felaktiga behöver detta enligt Riksåklagarens uppfattning inte i och för sig innebära att även de uppgifter hon tidigare lämnat är oriktiga. A:s uppgifter om att hennes mamma är J. måste enligt Riksåklagaren allmänt sett anses som förvånande. I sammanhanget bör enligt Riksåklagaren konstateras att de uppgifter A lämnat om mordet och om att hennes mamma är J. lämnades i en för A pressad situation. Riksåklagaren har som sin uppfattning anfört att de uppgifter som A lämnat om mordet och om att hennes mamma är J. är ägnade att kunna påverka bedömningen av A:s trovärdighet.

Vidare har Riksåklagaren redovisat vissa nytillkomna uppgifter från ett polisförhör där A tog tillbaka beskyllningar mot sin mammas sambo vilka, om de förebragts i domstolarna, skulle ha ingått i underlaget för bedömningen av A:s trovärdighet.

Riksåklagaren har också redovisat uppgifter om K.L:s utbildning och som sin mening uttalat att det inte kan uteslutas att den omständigheten att K.L. inte klargjort att han inte godkänts avseende vidareutbildningen, om den förebragts i domstolarna, i någon mån hade kunnat påverka bedömningen av hans uppgifter och därmed även bedömningen av A:s trovärdighet.

De brev i vilka A återtog anklagelserna mot B.L. och vilka hon senare förklarade var osanna, har enligt Riksåklagarens mening fått en tillfredsställande förklaring, men förekomsten av dem kan inte uteslutas vara ägnad att kunna påverka bedömningen av A:s trovärdighet.

När det gäller A:s närvaro i skolan och sociala situation har Riksåklagaren bl.a. hänvisat till uppgifter vid förhör under den återupptagna förundersökningen. Enligt Riksåklagarens uppfattning går det inte att utifrån de lämnade uppgifterna dra några slutsatser om A:s frånvaro från skolan som påverkar bedömningen av resningsfrågan. Inte heller de uppgifter som framkommit om A:s sociala situation eller om B.L:s arbetstider påverkar enligt Riksåklagarens mening bedömningen av resningsfrågan. Den av L.L. åberopade skrivelsen från arbetsförmedlingen i Ängelholm har enligt Riksåklagaren ett närmast obefintligt bevisvärde och påverkar inte bedömningen i saken.

HD gör följande bedömning.

Resning till förmån för den tilltalade får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas om någon omständighet eller något bevis, som tidigare inte har förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts till en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Som Riksåklagaren anfört har de nya omständigheter och bevis som framkommit inte direkt bäring på de gärningar som B.L. och L.L. dömts för. Det nya materialets betydelse består i stället främst av att det kan påverka värderingen av styrkan i den utredning som låg till grund för den fällande domen mot B.L. och L.L. Vid en prövning av vilken betydelse det nya materialet skall tillmätas kan konstateras att tilltron till A:s uppgifter var avgörande för hovrättens bedömning att B.L. och L.L. gjort sig skyldiga till brott. Med några få undantag saknades helt stödbevisning i form av iakttagelser av vittnen eller teknisk bevisning.

Flera av de nytillkomna uppgifterna hade, om hovrätten känt till dem, kunnat påverka hovrättens bedömning av A:s trovärdighet. Mot bakgrund av att J. haft en framträdande roll i A:s berättelse väcker de uppgifter som A numera har lämnat rörande henne, däribland uppgifterna om J:s identitet och om de gärningar som J. skall ha begått, frågor om riktigheten i det A berättat. Det barnpsykiatriska utlåtandet och den skriftliga psykologbedömningen skulle, om de varit kända, sannolikt ha tillmätts betydelse. Likaså kunde vad som nu framkommit angående K.L:s vittnesmål ha påverkat bedömningen. Även de uppgifter som nu föreligger om A:s skolgång och skolnärvaro samt hennes sociala situation i övrigt under tiden i Höganäs, då ett flertal övergrepp skall ha begåtts mot henne, gör att rimligheten i hennes berättelse kan ifrågasättas. A:s trovärdighet påverkas också av det förhållandet att hon redan innan hon började berätta om de nu aktuella gärningarna hade anmält sin mammas sambo för sexuella övergrepp och sedan återtagit dessa uppgifter. Sammantaget medför det nya materialet, med hänsyn också till att B.L. och L.L. har dömts för mycket allvarlig brottslighet till långa fängelsestraff, att det får anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om de har förövat de brott för vilka de dömts. Resning bör därför beviljas. Resningen skall omfatta även skadeståndsfrågan.

Frågan om inhibition

B.L. har yrkat att verkställigheten av det fängelsestraff han har ådömts skall inhiberas och att han skall försättas på fri fot i samband med resningsbeslutet. Också L.L. har yrkat att HD skall förordna om inhibition.

Riksåklagaren har anfört att det inte finns skäl att förordna om inhibition enligt 58 kap. 6 § 3 st. RB.

De nya omständigheter och bevis som framkommit har, som tidigare framhållits, inte direkt bäring på de åtalade händelserna utan har betydelse främst för bedömningen av om A:s uppgifter om att B.L. och L.L. utsatt henne för övergrepp skall förtjäna tilltro. Domstolarnas bedömningar av A:s trovärdighet har gjorts efter det att hon hörts personligen inför domstolarna. Mot denna bakgrund kan de uppgifter som nu framkommit inte anses tillräckliga som skäl att inhibera straffverksamheten.

Avgörande.HD beviljar de sökta resningarna och förordnar att målen på nytt skall tas upp av hovrätten.

HD avslår B.L:s och L.L:s yrkanden om inhibition.

(JustitierådetWidebeckvar skiljaktig i inhibitionsfrågan och anförde: ”Genom det nya material som förts in har sådant tvivel uppkommit om de tilltalades skuld att inhibition bör beviljas. Oavsett huruvida de kan anses på sannolika skäl misstänkta för brott för vilket inte kan följa lindrigare straff än fängelse i två år, finns – med hänsyn till den tid de varit berövade friheten och till omständigheterna i övrigt – inte skäl till häktning. De skall därför omedelbart försättas på fri fot.”)