NJA 2003 s. 527

A.O. ansökte i HD om stämning mot domarna i HovR:n för Västra Sverige A.-C.P., L.M., H.T.C., D.F., C.L., A.-K.J., T.R., H.K., G.B. och L.Å. Han yrkade skadestånd för liden skada, vållad genom fel och försummelse i tjänsten, med 5 000 000 kr jämte ränta av A.-C.P., L.M. och H.T.C. solidariskt, med 5 000 000 kr jämte ränta av D.F., C.L. och A.-K.J. solidariskt samt med 5 000 000 kr jämte ränta av T.R., H.K., G.B. och L.Å. solidariskt.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Lindbäck, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. A.O. dömdes vid Varbergs TR för misshandel till fängelse en månad. Såväl åklagaren som A.O. överklagade domen till HovR:n för Västra Sverige.

Under målets handläggning i HovR:n åberopade A.O. ny skriftlig och muntlig bevisning. I beslut d. 22 febr. 2000 avvisade HovR:n (A.-C.P., L.M. och H.T.C.) med stöd av 35 kap. 7 § RB viss skriftlig och muntlig bevisning då erbjuden bevisning var av sådan karaktär att den antingen ansågs uppenbart vara utan betydelse, ej erfordras eller uppenbart skulle bli utan verkan i målet. Vidare förelade HovR:n A.O. att avseende annan åberopad bevisning inkomma med precisering av bevistemat samt avslog en begäran om komplettering av förundersökningen.

I beslut d. 7 dec. 2000 har HovR:n (D.F., C.L. och A.-K.J.) efter det att A.O. inkommit med komplettering avseende den åberopade bevisningen, med stöd av 35 kap. 7 § avvisat viss ytterligare bevisning då den var av sådan karaktär att den antingen ansågs uppenbart vara utan betydelse, ej erfordras eller uppenbart skulle bli utan verkan i målet. Vidare avslogs, med hänsyn till målets karaktär, en begäran om syn och avslogs en begäran om komplettering av förundersökningen i form av en rekonstruktion av händelsen. Genom HovR:ns båda beslut tilläts A.O. i viss omfattning åberopa ny bevisning.

I dom d. 30 jan. 2001 ändrade HovR:n (C.L., T.R., H.K., G.B. och L.Å.) TR:ns dom i påföljdsdelen och dömde A.O. för misshandel till fängelse sex månader. Domen vann laga kraft d. 8 juni 2001 då HD beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Det antecknas att HD vid fem tillfällen prövat ansökan om resning av HovR:ns dom och HD:s beslut. HD har avslagit samtliga resningsansökningar.

Till stöd för sin talan har A.O. gjort gällande personligt skadeståndsansvar för de ledamöter som deltagit i HovR:ns avgöranden. Han har till stöd för sin talan anfört att ledamöterna i samband med respektive dom eller beslut gjort sig skyldiga till fel och försummelse i tjänsten bl.a. genom att de nekat honom rätten att åberopa bevisning och rätten till en rättvis rättegång inför en opartisk domstol och att de därigenom förorsakat honom ekonomisk och ideell skada.

Enligt 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB, som på grund av hänvisning i 57 kap. 1 § och 53 kap. 1 § samma balk skall tillämpas på rättegången i HD, får rätten genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat. Enligt artikel 6:1 i Europakonventionen har envar rätt till en domstolsprövning som uppfyller vissa minimikrav när det gäller hans civila rättigheter. Denna rätt förutsätter emellertid att det kan anses föreligga en reell och seriös tvist mellan parterna. Så är inte fallet när bestämmelsen i 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB är tilllämplig.

En arbetstagare är enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) ansvarig för skada som denne vållat genom fel och försummelse i tjänsten endast i den utsträckning synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Huvudregeln är att en arbetstagare endast undantagsvis, om synnerliga skäl föreligger, kan bli ersättningsskyldig. I första hand är det arbetsgivaren som skall svara för fel och försummelse som arbetstagare vållat.

En förutsättning för bifall till A.O:s talan är att HovR:ns avgöranden grundar sig på en uppenbart felaktig rättstillämpning eller bevisvärdering (jfr NJA 1994 s. 194 och 654 samt 2000 A 2).

Sammantaget finner HD det uppenbart att käromålet är ogrundat. Målet kan därför med stöd av 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB jämförd med 57 kap. 1 § och 53 kap. 1 § samma balk avgöras utan att stämning utfärdas.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Victor, referent, Blomstrand, Calissendorff och Wersäll) beslöt följande dom: Domskäl. A.O. dömdes vid Varbergs TR för misshandel till fängelse en månad. Såväl åklagaren som A.O. överklagade domen till HovR:n för Västra Sverige.

Under målets handläggning i HovR:n åberopade A.O. ny skriftlig och muntlig bevisning. I beslut d. 22 febr. 2000 avvisade HovR:n (A.-C.P., L.M. och H.T.C.) med stöd av 35 kap. 7 § RB viss skriftlig och muntlig bevisning. Vidare förelade HovR:n A.O. att avseende annan åberopad bevisning inkomma med precisering av bevistemat samt avslog en begäran om komplettering av förundersökningen.

I beslut d. 7 dec. 2000 avvisade HovR:n (D.F., C.L. och A.-K.J.), efter det att A.O. inkommit med komplettering avseende den åberopade bevisningen, med stöd av 35 kap. 7 § RB viss ytterligare bevisning. Vidare avslogs en begäran om syn och en begäran om komplettering av förundersökningen. Genom HovR:ns båda beslut tilläts A.O. i viss omfattning åberopa ny bevisning.

I dom d. 30 jan. 2001 ändrade HovR:n (C.L., T.R., H.K., G.B. och L.Å.) TR:ns dom i påföljdsdelen och dömde A.O. för misshandel till fängelse sex månader. Domen vann laga kraft d. 8 juni 2001 då HD beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Till stöd för sin talan har A.O. gjort gällande personligt skadeståndsansvar för de domare som deltagit i HovR:ns avgöranden. Han har anfört att dessa i samband med respektive dom eller beslut gjort sig skyldiga till fel och försummelse i tjänsten bl.a. genom att de nekat honom rätten att åberopa bevisning och rätten till en rättvis rättegång inför en opartisk domstol och att de därigenom förorsakat honom skada.

Enligt 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB, som på grund av hänvisning i 57 kap. 1 § och 53 kap. 1 § samma balk skall tillämpas på rättegången i HD, får rätten genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om detta annars är uppenbart ogrundat. Eftersom bestämmelsen i 42 kap. 5 § innefattar en väsentlig avvikelse från ett normalt kontradiktoriskt rättegångsförfarande, bör även artikel 6.1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna beaktas vid tolkningen av bestämmelsen. Enligt artikeln har envar rätt till en rättvis rättegång med avseende på tvister om hans civila rättigheter. Ett kontradiktoriskt förfarande är ett viktigt element i vad som här avses med en rättvis rättegång.

En förutsättning för att en tvist skall kunna sägas angå någons civila rättigheter är att tvisten angår något som på åtminstone rimliga grunder kan sägas gälla vad som enligt nationell lag erkänns som en rättighet (jfr t.ex. p. 62–64 i Europadomstolens dom d. 16 sept. 2003 i målet Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige). Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) är arbetstagare under vissa förutsättningar ansvarig för skada som denne vållat genom fel eller försummelse i tjänsten. Tvisten får under sådana förhållanden anses angå en i svensk lag erkänd rättighet.

För att artikel 6.1 skall vara tillämplig krävs emellertid härutöver att tvisten kan sägas vara reell och seriös. Bedömningen av om så är fallet måste göras mot bakgrund av de regler som enligt nationell rätt gäller för den rättighet som tvisten avser. De fel och försummelser som A.O. gjort gällande i målet avser rättstillämpningen i det mål som ligger till grund för hans talan. När det gäller rätts- och bevisfrågor räcker det inte för skadeståndsansvar att en domstol gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betraktas som fel eller försummelse som kan grunda skadeståndsansvar (jfr prop. 1972:5 s. 518, NJA 1994 s. 194 och 654 samt 2000 A 2). För det fall att fel eller försummelse skulle anses föreligga gäller vidare enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen att den befattningshavare som vållat skadan är ansvarig endast i den mån det föreligger synnerliga skäl.

Mot den nu angivna bakgrunden måste A.O:s talan såvitt den grundar sig på bestämmelserna i skadeståndslagen anses vara uppenbart ogrundad och tvisten således inte heller reell och seriös i den mening som krävs för att artikel 6.1 skall vara tillämplig (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. s. 135 f.).

De fel och försummelser som A.O. gjort gällande i målet avser bl.a. kränkningar av artiklarna 3, 6.1 och 6.3.d i Europakonventionen. Hans skadeståndstalan skulle kunna uppfattas som grundad, förutom på skadeståndslagens bestämmelser, direkt på den rätt till rättelse som kan anses följa av artikel 13 i Europakonventionen.

Det får för närvarande anses vara en öppen fråga om och i så fall i vilken utsträckning det enligt svensk rätt föreligger en rätt till skadestånd från staten vid kränkningar av Europakonventionen oberoende av fel eller försummelse (jfr NJA 2003 s. 217). I förevarande fall är emellertid talan inte riktad mot staten utan mot enskilda befattningshavare. Någon skadeståndsskyldighet för sådana grundad direkt på konventionen kan inte anses föreligga.

Mot bakgrund av det anförda finner HD att målet med stöd av 42 kap. 5 § 1 st. andra meningen RB jämförd med 57 kap. 1 § och 53 kap. 1 § samma balk kan avgöras utan att stämning utfärdas.