NJA 2004 not 72

Den 29:e. 72.(Ö 3665-04) Framställning om utlämning till Tyskland av H.N.

Justitieministeriet i Niedersachsen begärde i en framställning den 30 juli 2004 att H.N. skulle utlämnas till Tyskland. Till stöd för begäran åberopades ett av Landgericht Lüneburg den 3 mars 2004 meddelat häktningsbeslut enligt vilket H.N. var starkt misstänkt (”dringend verdächtig”) för särskilt allvarligt fall av mordbrand (”besonders schwere Brandstiftung”) i Soltau, Tyskland, den 24 augusti 2002.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade Riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD. H.N. motsatte sig utlämning.

HD:s yttrande.H.N. är svensk medborgare. Utlämningslagen har ändrats den 1 januari 2004 i samband med att lagstiftning om en europeisk arresteringsorder infördes (SFS 2003:1158). Ändringarna innebär bl.a. att en svensk medborgare inte får utlämnas enligt utlämningslagen. Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till dessa ändringar skall dock äldre bestämmelser gälla i förhållande till stat som den 1 januari 2004 var medlem i Europeiska unionen och som när ärendet inleds inte genomfört rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder. Tysklands lagstiftning för genomförande av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder trädde i kraft den 23 augusti 2004, således efter det att utlämningsärendet mot H.N. hade inletts. Utlämningslagens närmast före den 1 januari 2004 gällande regler skall därför tillämpas vid prövningen.

I utlämningslagen har svenska medborgare en särställning, se 2 § utlämningslagen. (Här och i fortsättningen hänvisas till utlämningslagen i dess i målet tillämpliga lydelse.) Allmänt gäller att utlämning får beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer, eller om saken rör utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen, fängelse i sex månader eller mer, se 4 § utlämningslagen. Om det är fråga om att utlämna en svensk medborgare, som inte vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den ansökande staten, gäller en högre strafflatitud. Av 3 § 1 st. 2 utlämningslagen följer att en svensk medborgare, som inte har vistats i den ansökande staten under angiven tid, får utlämnas till medlemsstat i Europeiska unionen för lagföring endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än fyra år.

Det brott för vilket H.N. begärs utlämnad får enligt svensk lag anses motsvara grov mordbrand enligt 13 kap. 2 § BrB. Straffet för grov mordbrand är fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid. Det föreligger därför inte hinder enligt 3 § första stycket 2 utlämningslagen mot att utlämna H.N. för brottet.

Av handlingarna framgår att H.N. frikänts för den påstådda gärningen genom dom den 16 januari 2003 av Amtsgericht Soltau och att denna dom överklagats till Landgericht Lüneburg, som meddelat häktningsbeslutet. H.N. har med hänvisning till den frikännande domen anfört att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt och dessutom åberopat följande. Femte lilla straffkammaren vid Landgericht Lüneburg, har grundat sin behörighet att fatta beslut om häktning på att straffkammaren upphävt den frikännande domen. En av domarna som deltagit i beslutet om upphävande var jävig eftersom denne tidigare hade deltagit i ett beslut där H.N:s överklagande av ett häktningsbeslut som gällt under handläggningen i Amtsgericht Soltau avslagits. H.N. har inte kunnat överklaga beslutet om upphävande av den frikännande domen eftersom han inte delgivits det beslutet. Ett överklagande av beslutet om upphävande skulle ha lett till att beslutet undanröjts, i följd varav den frikännande domen alltjämt skulle ha gällt.

Tyskland har liksom Sverige tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Sverige har förbehållit sig rätten att vägra utlämning, om det i det särskilda fallet framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt, jfr 9 § 3 st. utlämningslagen. Innebörden av detta förbehåll är att utlämning inte bör komma i fråga då den person som begärs utlämnad kan på ett enligt svensk rättegångsordning klart bindande sätt visa att han inte har begått det uppgivna brottet och att det åberopade domslutet eller häktningsbeslutet således är felaktigt (jfr NJA II 1958 s. 28 ff. och NJA 2002 s. 396). Vad som nu har sagts tar sikte på en materiell oriktighet i domen eller häktningsbeslutet. Det finns emellertid skäl att ställa höga krav på bevisning om att domen är oriktig eller häktningsbeslutet är oriktigt även när den person som begärs utlämnad påstår att oriktigheten är hänförlig till ett formellt fel av det slag som H.N. har åberopat.

Varken på grundval av vad H.N. anfört i ärendet eller med hänsyn till utredningen i övrigt kan det antas att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Hinder mot utlämning möter således inte enligt 9 § utlämningslagen.

Vid bedömning av om utlämning av svensk medborgare skall beviljas skall vidare särskilt beaktas möjligheterna till lagföring i Sverige, se 3 § 3 st. utlämningslagen. Av handlingarna framgår att merparten av bevisningen finns i Tyskland. Lagföringen bör därför fortsätta i Tyskland.

HD finner sammantaget att något hinder mot den begärda utlämningen inte föreligger enligt 1–10 §§ utlämningslagen.

H.N. har förklarat att han – om han döms till frihetsberövande – motsätter sig verkställighet i Tyskland på grund av sin familjesituation med sambo och två minderåriga barn bosatta i Sverige. H.N. har uppgivit att han under den aktuella tiden visserligen varit mantalsskriven i Tyskland men att han tillbringat, förutom två månaders semester, torsdag kväll till måndag morgon varje vecka hos sin familj i Sverige. Anledning saknas att ifrågasätta dessa uppgifter. Med hänsyn till det anförda får H.N. anses ha haft sådan anknytning till Sverige att – för det fall utlämning beviljas – villkor enligt 3 a § 1 st. utlämningslagen skall ställas upp om att han skall återföras till Sverige för verkställighet här av ett ådömt frihetsstraff eller annat frihetsberövande i anledning av den uppgivna brottsligheten.