NJA 2004 s. 437

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Lars Eklycke) anförde i dom den 23 december 2003 bl.a.:

Domskäl

Skuld- och rubriceringsfrågor

De tilltalades inställning

L.X. har angett sin inställning enligt följande. Han erkänner att han under åren 2002 och 2003 i bostaden på Kopparvägen 37 i Falun vid många tillfällen förolämpat sin dotter Z. genom att kalla henne ”hora” och andra kränkande tillmälen, dock inte ”slampa”. Han erkänner också att han ensam, och någon gång tillsammans och i samråd med F.X., under samma tidsperiod misshandlat Z. vid några tillfällen som preciseras nedan. Däremot förnekar han att han uttalat hotelser mot Z. Under a) förnekar han att han hotat döda Z.; däremot erkänner han att han flera gånger sagt: ”Må Gud ta ditt liv!” I anslutning till påståendet under b) förnekar han hot att döda men erkänner att han flera gånger slagit Z. med skaftet till en hammare vilket orsakat smärta. När det gäller påståendet under c) erkänner han att han utdelat flera slag med en sopkvast och sparkat Z. på höger lår. Vad avser d) förnekar han att han kastat fjärrkontrollen på Z. Under e) erkänner han att han hållit ett grepp om halsen på Z. och utdelat flera slag med skaftet till en yxa; däremot förnekar han att det varit fråga om ett strupgrepp. I anslutning till f) upplyser han att han inte sett F. slå Z. med ett skohorn. Han känner inte till något om det som påstås under g). När det gäller påståendet under h) erkänner han vad som där sägs, dock att han inte hållit något strupgrepp utan bara hållit ”om halsen”. Vad avser påståendet under i) erkänner han att han tilldelat Z. flera slag med öppen hand; däremot har han inte slagit med knuten hand.

F.X. har angett sin inställning enligt följande. Hon erkänner att hon under åren 2002 och 2003 i bostaden på Kopparvägen 37 i Falun vid många tillfällen förolämpat sin dotter Z. genom att kalla henne ”hora” och andra kränkande tillmälen, dock inte ”slampa”. Hon erkänner också att hon ensam, och någon gång tillsammans och i samråd med L.X., under samma tidsperiod misshandlat Z. vid några tillfällen som preciseras nedan. Däremot förnekar hon att hon uttalat hotelser mot Z. Det som påstås under a)-c) förnekas. När det gäller gärningspåståendet under d) erkänner hon att hon vid något tillfälle kastat fjärrkontrollen på Z. Under e) erkänner hon att hon vid något tillfälle under vintern 2003 dragit Z. i håret, vilket orsakat smärta, och kastat en burk salva mot henne, varvid burken träffat väggen. Det som påstås under f) kan hon varken erkänna eller förneka; det kan ha hänt. Vad avser påståendet under g) erkänner hon att hon dragit Z. i håret; däremot förnekar hon spark i ryggen. Vad som hänt vid de tillfällen som avses under h) och i) känner hon inte till.

Åklagarens sakframställning

L. och F.X. kom till Sverige från Kosovo som flyktingar år 1992 tillsammans med sina sex barn. Till Falun kom familjen år 1994 och har sedan dess bott i en lägenhet på tredje våningen i ett niovåningshus på Kopparvägen 37 i Norslund. Z. är nummer fyra i syskonskaran; hennes äldre syskon är bl.a. brodern S., född år 1979, och systern H., född år 1982. Hennes två yngre syskon är nu 13 och 14 år gamla. L. har aldrig haft något förvärvsarbete i Sverige; däremot har han under åren vistats mycket i Kosovo och byggt hus. F. har däremot under flera år arbetat i kafeterian på Komvux i Falun.

L. och F. är muslimer och iakttar ramadan. Familjens heder är viktig, och barnen får inte bete sig så att de skämmer ut familjen. Z:s fem syskon har anpassat sig efter detta, men Z. har fallit ur ramen. Hon har gett uttryck för att vilja leva sitt eget liv och anpassa sig mer efter vad hennes svenska kamrater gör. Hon har då fått problem både med föräldrar och syskon och blivit utsatt för misshandel och andra trakasserier i hemmet. Det har varit frågan om i stort sett dagliga kränkande tillmälen av föräldrarna, och syskonen har hängt på. Z. har kallats ful, dum i huvudet, hora, slampa och beskyllts för att sälja sin kropp, knarka, supa och skämma ut föräldrarna. ”Det är bättre att du dör än att vi får dåligt rykte”.

Z. var sex år när hon kom till Sverige. Hon har under 1990-talet drabbats av ett par sjukdomar, dels en lungsjukdom för vilken hon opererades på Huddinge sjukhus, dels en hudsjukdom som gör att hon får extremt torr hud och har behov av speciella salvor. Även sjukdomarna har gjort att hon drabbats av familjens vrede.

Redan år 1998 gjordes från skolans sida en anmälan till socialtjänsten i Falun om att Z. for illa i hemmet. Redan då berättade Z. för skolsköterskan att hon ofta fick stryk hemma och att hon ville flytta till en annan familj. Inget annat hände dock med anledning av detta än att familjen kallades till stödsamtal.

Z:s taktik för att stå ut med trakasserierna var att avskärma sig, att inte tänka på det hon utsattes för. Familjen tvingade henne dock att under långvariga sittningar i familjens vardagsrum lyssna på hur dålig hon var i olika hänseenden. Hon fick alltså inte tillfälle att komma undan. Hennes brott var att hon ville leva lite friare, att hon ville gå ut på stan och t.ex. titta på kläder som andra flickor i den åldern. Hon hade inte ens haft en pojkvän och hade inga sexuella erfarenheter.

Några få tjejkompisar hade emellertid Z., framför allt P.S. som var klasskamrat med henne och bosatt i samma hus. P. kom från Sri Lanka och tillhörde en kristen familj. P. var illa tåld av Z:s familj och även hon utsattes för kränkningar.

I stort sett all misshandel av Z. skedde i hemmet. Det görs gällande att den i åtalet påstådda misshandeln genomgående utfördes av makarna tillsammans och i samråd, även om det rent fysiskt bara var den ena av makarna som gick till angrepp. Den andra föräldern och syskon fanns också med i närheten, och ingen ingrep till Z:s försvar.

Det första tillfälle när misshandel har ägt rum enligt åtalet är den händelse som avses i åtalspunkt 1 f. Händelsen ägde rum då Z. kom hem efter att olovandes ha åkt till Rättviks marknad tillsammans med P.S. Modern slog henne då med ett skohorn upprepade gånger till dess att skohornet gick sönder.

Några exempel på hot av det slag som påstås i åtalspunkt 1 a är följande: I slutet av maj 2003 var Z. på det s.k. Falu-kalaset med P.S. Hon glömde bort tiden och kom för sent hem. Ingen öppnade när hon ringde på, och hon hade ingen nyckel. Hon var tvungen att sitta i trapphuset hela natten. På morgonen när hon blev insläppt trodde föräldrarna att hon hade varit ute hela natten. Fadern började då tala om att ta med henne till Kosovo. Z. blev väldigt rädd och sprang ut. - Av en elevhälsovårdsjournal, som upprättats av skolsköterskan A.-K.L., framgår att Z. på hösten 2003 var oroad för att bli skickad till Kosovo och bortgift där. Z. lämnade under hösten sitt pass till ungdomskonsulenten S.T. för att hon skulle förvara det.

Händelserna under åtalspunkt 1 b inträffade på Z:s födelsedag. Z. hade för en gångs skull fått pengar av sin mamma, 200 kr, och ville använda dem för att bjuda P. på något gott; P. brukade alltid bjuda henne annars eftersom hon aldrig hade några pengar. Det var egentligen friluftsdag i skolan, med Z. och P. ville inte åka skidor utan gick ner på stan i stället och åt tårta och pizza och hade roligt. Man hade ringt från skolan till föräldrarna och sagt att Z. och P. inte hade kommit till friluftsdagen. När Z. kom hem stod L. i hallen. Han hämtade en hammare och hotade att döda Z. Han slog henne med skaftet på hammaren i huvudet fem- sex gånger. Hon tvingades sedan sitta i vardagsrummet med den övriga familjen och lyssna på de sedvanliga okvädingsorden.

Misshandeln under åtalspunkt 1 c inträffade torsdagen den 6 mars 2003. P. och Z. hade suttit uppe i P:s lägenhet och pratat om killar. Av någon anledning hade de sedan blivit osams. Z. gick nerför trapporna mot sin bostad, men gick inte in utan satte sig i trappan och tänkte. L. kom ut och frågade vad de hade gjort. Han började slå henne med händerna, och sedan gick han och hämtade en sopkvast och slog med den tills den gick sönder. Kvasten finns avbildad i förundersökningsprotokollet, och där kan man se att den lagats med tejp.

Dagen efter denna händelse gick Z. till skolsköterskan, och den andra anmälningen till socialtjänsten gjordes.

Någorlunda i anslutning till detta inträffade händelserna under åtalspunkt 1 e. Z. mådde vid detta tillfälle psykiskt mycket dåligt och kände att hon inte orkade gå till skolan. Hon behövde träffa P., och båda bestämde sig för att skolka. De gick till stadsbiblioteket i centrala Falun och satt där och pratade. I skolan anade man oråd, när både Z. och P. var borta samtidigt. Man ringde därför hem till Z. och påtalade att hon inte hade kommit till skolan. När sedan Z. kom hem framåt eftermiddagen, var båda föräldrarna och systern H. mycket arga. De hade rivit sönder olika fotografier som Z. hade på sitt rum och även rivit ut hennes kläder ur garderoben. F. var så arg att hon tog Z:s salvburkar och kastade dem mot dottern. Åtminstone någon av burkarna träffade. Modern slog henne också i ansiktet med det som Z. kallar ”käftsmäll”. Z. hamnade på golvet, och modern drog henne i håret och sparkade henne. Z. lyckades fly och sprang ut ur huset utan ytterkläder. H. jagade Z. men hann inte ikapp henne. Z. sprang ner till Runn och satt där länge och frös. Så småningom gick hon hem till en kompis, J. H. ringde dit och fick reda på att Z. var där. Familjen kom och hämtade Z. När de kommit hem blev Z. på nytt utsatt för hotelser. L. hämtade en yxa och slog upprepade slag med skaftet mot Z:s huvud. Han tog tag med bägge händerna runt hennes hals och lyfte upp henne från golvet. Han tryckte ner henne mot golvet och gav henne slag med yxskaftet. Z. fick också motta tre-fyra ”käftsmällar” av fadern. Z. tvingades sedan sitta i vardagsrummet med resten av familjen och lyssna till hotelser och okvädingsord av typen ”hora”, ”du är inte värd något”, ”varför dör du inte” osv.

Den 15 oktober 2003 (åtalspunkt 1 g) befann sig L. i Kosovo, och F. var ensam med barnen. Hon var arg på Z. för att dottern kom hem för sent. Hon drog Z. i håret och gav henne en spark i ryggen. Detta berättade Z. för skolsköterskan påföljande dag, och det dokumenterades i elevvårdsjournalen. Det resulterade i sin tur i den tredje anmälan från skolan till socialtjänsten i Falun.

Z. var hemma från skolan påföljande vecka, och sedan var det höstlov. På allhelgonadagen, lördagen den 1 november (åtalspunkt 1 h), skulle familjen X. åka till Borlänge för att shoppa och Z. beordrades åka med. Hon lyckades dock gömma sig tills familjen åkt. Hon gick till P., och tillsammans gick väninnorna in till centrala Falun. Efter ett tag träffade hon på sin pappa som spottade framför henne och tvingade in henne i bilen. Innan de hunnit hem lyckades dock Z. rymma igen när fadern träffade på en bekant. Z. sprang iväg till en pizzeria och ringde P. som kom dit. Z. berättade om sina bekymmer och att hon inte ville gå hem. L. kom dit sedan någon ringt efter honom. Han tog tag i Z:s hår och gav henne slag med öppen hand i ansiktet. Han tog struptag på henne och slog hennes huvud i väggen. Han anklagade pizzeriaägaren för att ha sex med Z. När de kom hem blev Z. på nytt slagen i ansiktet, vilket resulterade i svullnad och fläskläpp. Dagen efter smet Z. upp till P. Hon var då illa tilltygad, och P. ringde polisen. Den polisman som tog emot samtalet ville att Z. skulle komma och anmäla misshandeln. Hon ansåg sig dock inte kunna göra det, och ingenting blev gjort från polisens sida då. Skadorna dokumenterades dock genom att Z. den 3 november, alltså första skoldagen, uppsökte skolsköterskan. Hon fick ingen hjälp. Hon vågade inte gå hem direkt utan gick till biblioteket. Hon kom dock hem så småningom (åtalspunkt 1 i), och föräldrarna var arga: ”Var har du varit, din hora?” Z. fick flera slag i ansiktet av L. Det var i huvudsak slag med handflatan eller baksidan av handen, men åtminstone ett av slagen var ett knytnävsslag som träffade på kindbenet. Det svartnade för hennes ögon, och hon såg stjärnor. Ånyo tvingades hon sitta i soffan med familjen och lyssna på hur dålig hon var. Skadorna finns dokumenterade i den rättsmedicinska undersökning som så småningom kom till stånd.

Den 4 november på morgonen bestämde familjen att Z. inte skulle få gå till skolan själv utan att fadern skulle gå med. Detta blev droppen för Z. Fadern satt i vardagsrummet och väntade på Z., som befann sig i sitt rum. Hon beslutade sig för att hoppa från fönstret för att komma undan fadern. Hon hängde först utanför fönstret och höll tag i en blomlåda som satt på fönsterkarmen. Det var nio meter till marken. Hon släppte taget och föll först på ett plasttak och sedan ner på marken. Svårt skadad fördes hon till akuten på Falu lasarett. Fadern kom dit och frågade om Z. var död. När han fick reda på att hon inte var det, klagade han över att det kunde bli problem med familjen när hon inte var död. Efter fallet är hon förlamad från underlivet och neråt. Prognosen är oviss. Enligt ett läkarintyg är hon med stor sannolikhet rullstolsbunden för lång tid framöver.

Försvararnas sakframställning

Det förnekas att den misshandel av Z. som erkänts skulle ha något att göra med s.k. hedersrelaterad brottslighet. Familjen har själv blivit utsatt för sådan brottslighet och skulle därför aldrig själv ägna sig åt någonting sådant. Det rör sig om den äldste sonen S. som mot sin vilja blivit bortgift med en kosovoalbansk flicka som han inte kände närmare. Flickans föräldrar genomdrev äktenskapet. Flickan bodde hos familjen X. under en period, men det var stora problem. S. kunde inte acceptera att fortsätta det påtvingade äktenskapet. Flickan gick så småningom med på skilsmässa. Men hennes föräldrar kunde med hänsyn till familjens heder inte acceptera att dottern blev skild. Familjen X. blev med anledning av sin medverkan till skilsmässan utsatt för omfattande hot per telefon av flickans föräldrar. Dessa hot har föranlett polisanmälningar och mål vid såväl Östersunds tingsrätt som Falu tingsrätt.

Den misshandel som ägt rum har alltså helt andra orsaker än att Z. skulle fläcka familjens heder eller liknande. L. och F. har helt enkelt varit oroliga för Z. när hon har varit ute länge på kvällarna och de inte har vetat var hon har befunnit sig. Särskilt med hänsyn till den hotbild som förelegat från den andra familjens sida har det varit befogat av dem att hysa stor oro för att Z. skulle kunna råka illa ut.

Utredningen i målet

Vid huvudförhandlingen har målsägandeförhör ägt rum med Z.X. De tilltalade har hörts över åtalet. På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med P.S., A.-K.L., S.T. och A.N. (den sistnämnda per telefon). Åklagaren har åberopat skriftlig bevisning.

De sålunda hörda personerna har i väsentliga delar uppgett följande.

Z.X.: Hennes föräldrar slog henne när hon var liten. I Kosovo är det normalt att föräldrar slår sina barn när de är olydiga. Hennes föräldrar har dock fortsatt slå henne även när hon blivit kvinna, vilket hon tyckt vara väldigt förnedrande. I femtonårsåldern började hon sminka sig och det hände att hon hade kort kjol (knäkort eller strax ovanför knäna), vilket föräldrarna inte tyckte om. I början fick hon sminka sig men sen ändrade sig föräldrarna. Modern slängde allt hennes smink och de kläder som modern inte tyckte att hon skulle ha. Det konstiga var att hennes systrar fick ha smink och kort kjol.

Föräldrarna har inte heller tyckt om hennes vänner och försökt förbjuda henne att träffa bästisen P.S., som var hennes klasskamrat och bodde högst upp i samma hus som familjen X. Föräldrarna har inte heller velat att hon skulle gå på stan. Hon berättade därför oftast inte att hon skulle ner på stan utan hon sa bara att hon skulle ut.

Föräldrarna har missförstått vad hon sagt och gjort. Syskonen har också lagt sig i och berättat massa osanningar för föräldrarna. Hennes lillebror har till exempel berättat för hennes föräldrar att hon sålde sin kropp. Hennes föräldrar har behandlat henne annorlunda än de behandlat hennes syskon. Föräldrarna har sagt att de ska mörda henne; dödshot var vanliga. De har även bland annat sagt att de ska gifta bort henne i Kosovo, att hon borde gå och dö, att ingen vill ha henne och att det vore bättre att hon satt i rullstol för då kunde hon inte gå ut och skämma ut familjen. De har vid många tillfällen ifrågasatt om hon är oskuld och påstått att hon säljer sin kropp. Uttryck och påståenden av detta slag har blivit vanligare under år 2003. Föräldrarna har vid flera tillfällen tvingat henne att sitta med dem i soffan i vardagsrummet, bland annat genom att låsa dörren till hennes rum samt låsa upp toalettdörren om hon låst in sig där, och hackat på henne. De har även vid flera tillfällen kastat fjärrkontrollen på henne när de varit arga. Ibland har fjärrkontrollen träffat henne, t.ex. på armen. Hon slutade skrika när hon blev misshandlad för de sa att hon bara skrek för att polisen skulle komma. Hon gav istället upp, slappnade av och lät dem slå. Mot slutet försökte hon inte skydda ansiktet utan lät dem bara slå. Om hon hade haft en pistol hade hon skjutit sig. Hon gick ner sex kg i vikt under hösten 2003, eftersom hon inte längre hade någon aptit. Tidigare har hon haft så mycket drömmar, men hon har gett upp alla. Mot slutet var hon på allvar rädd för att familjen skulle skicka henne till Kosovo. Hon tog sitt pass och bar det på sig, delvis för att använda det när hon skulle skaffa ID-kort men också för att ha det om hon skulle rymma. Hon hade inga pengar, så att rymma var egentligen inte möjligt.

Våren 2002 (avsnitt f i åtalspunkt 1) följde hon med sina kompisar till Rättviks marknad. Hon hade inte frågat om lov först eftersom hon visste att hon inte skulle få åka. Hon oroade sig hela dagen för vad som skulle hända när hon kom hem. När hon kom hem hade hennes mamma fått reda på att hon varit i Rättvik. Modern var arg och tog ett skohorn av plast som hon slog eller piskade henne med. Slagen träffade hennes händer som hon höll upp för att skydda sig. Modern slog 5-6 slag och slutade inte förrän skohornet gick sönder. Misshandeln förorsakade smärta men den var snabbt övergående. - Fadern var vid denna tidpunkt i Kosovo.

Den 10 februari 2003 (avsnitt b) fyllde hon 17 år, och de hade friluftsdag i skolan. Hon hade för en gångs skull fått pengar av sin mor, 200 kronor. Eftersom hon inte hade några pengar annars, brukade alltid P. bjuda henne när de var på stan. Den här dagen ville hon och P. inte åka skidor - vilket var planerat från skolans sida - utan de gick i stället ner på stan. Hon ville bjuda P. på något när hon nu hade pengar. De köpte en tårta som de tog med sig till en pizzeria. Hon kom hem vid sextiden och föräldrarna hade fått reda på att hon hade skolkat, eftersom en lärare hade ringt hem. Föräldrarna var arga och fadern kallade henne bl.a. hora och sa att hon skämde ut familjen. Fadern trodde att hon hade haft sex. Han gick och hämtade en hammare och slog henne med hammarens skaft. Hon höll upp händerna för att skydda huvudet. Slagen träffade händerna och huvudet. Han slog fem-sex slag. Modern satt i soffan när det inträffade och denna gick och låste dörren till hennes rum. Föräldrarna tvingade sedan henne att sitta i vardagsrummet. De kallade henne hora och andra fula saker. De sade att det inte var någon idé att hon gick i skolan, att hon inte klarade nånting, att de borde döda henne och att det var bättre om de gifte bort henne med en zigenare i Kosovo. För hennes föräldrar är zigenare smutsiga människor. Modern frågade varför hon inte dog och sa att hon borde gå och hoppa framför tåget.

Torsdagen den 6 mars 2003 var hon uppe hos P. och de blev osams av någon anledning (avsnitt c). Hon gick nerför trapporna mot familjens lägenhet men ville inte gå in. I stället satt hon i trappan utanför lägenheten för att hon var ledsen och behövde tänka. Hennes bror fick se att hon satt där. Han hämtade föräldrarna. De ifrågasatte varför hon satt där och vad hon hade gjort hos P. Fadern slog till henne och fortsatte sedan att slå henne med en sopborste. Slagen med sopborsten träffade hennes kropp, armar och huvud och fadern slog tills sopborsten gick sönder. Efteråt låg hon i sin säng och var ledsen. Hon förstod inte varför hon fick spö bara för att hon satt i trappan. Dagen efter gick hon och berättade vad som hänt för skolsköterskan, eftersom hon behövde någon vuxen att prata med.

Några dagar senare (avsnitt e) skolkade hon eftersom hon inte orkade gå i skolan. P. skolkade också. De satt på stadsbiblioteket och pratade. Vid tvåtiden gick hon hem. Man hade då ringt från skolan och berättat att hon skolkat. Modern hade letat igenom hennes rum och rivit sönder hennes fotografier. Fadern var inte hemma. Modern var så arg, hon slog henne i ansiktet, drog henne i håret så hon ramlade omkull och sparkade henne sedan på vänster ben. Modern kastade även salvburkar på henne. En av burkarna träffade väggen och gick sönder. Hon flydde från lägenheten utan ytterkläder. Hennes storasyster H. jagade henne till en början, men hann inte ikapp henne. Hon sprang ända ner till Runn. Hon gick över isen och ut till en ö där hon hittade ett hus där hon gömde sig. Hon frös jättemycket. Till slut kunde hon inte vara kvar där utan gick hem till en kompis, J. Efter ett tag ringde H., som misstänkte att hon var där, och hotade henne. H. berättade att fadern var ute och letade efter henne. Efter ett tag kom fadern med bilen och hämtade henne. I bilen hem skällde fadern på henne och kallade henne massa otidigheter. Det var de vanliga orden: ”Allt skall du göra som vi säger!” När de kom hem hämtade fadern en yxa. Först höll han upp yxbladet mot henne för att skrämma henne. Sedan vände han på yxan och slog henne med skaftet. Slagen träffade hennes huvud och armar. Han knuffade omkull henne och gav henne hårda örfilar. Hon slappnade av för att klara av smärtan och tänkte ”gör vad ni vill”. Då anklagade modern henne för att låtsas svimma. Fadern tog sedan ett strupgrepp och lyfte upp henne så att hon inte nådde golvet. Hon vet inte om fadern tog strupgreppet med en eller två händer. Efter misshandeln låste modern dörren till hennes rum och föräldrarna tvingade henne att sitta i vardagsrummet. Föräldrarna sa en massa okvädingsord åt henne. Modern sade: ”Varför dör du inte?” Modern sa också att hon ville ta livet av sig själv, eftersom hon trodde att dottern sålde sin kropp. Men så var det inte. Hon hade inte några sexuella förbindelser. Hon hade i själva verket aldrig haft någon pojkvän. Hon ville bo själv och skaffa familj senare, i sin egen takt. - Dagen efter fick hon inte gå till skolan. Sparken som modern utdelade orsakade ett blåmärke som satt i rätt länge.

När hon kom hem den 15 oktober 2003 (avsnitt g) var modern arg för att hon var sen. Modern tog skohornet och slog mot hennes ansikte. Modern drog henne i håret, vilket gjorde ont och orsakade bulor. Hon hamnade på golvet och modern sparkade henne i ryggen. Modern ringde till fadern, som var i Kosovo, och bad honom komma hem eftersom modern inte orkade med henne. Dagen efter gick hon till skolsköterskan. Hon orkade inte med skolan under resten av veckan. Istället för att vara i skolan var hon ute på stan eller vid ett berg vid Bagarvägen. Sedan var det höstlov en vecka.

På allhelgonadagen, lördagen den 1 november 2003, hade föräldrarna bestämt att hela familjen skulle åka till Borlänge. Hon gick ut med soporna och när hon var på väg tillbaka kände hon att hon inte orkade följa med. Eftersom hon strax dessförinnan bråkat med sin lillasyster visste hon att resten av familjen, som var på lillasysterns sida, skulle ägna bilresan åt att skälla på henne. Hon smet därför iväg till Norslunds vårdcentral, som ligger i närheten men som var stängd. Hon väntade i stället i närheten tills familjen åkt. Hon gick sedan till P. och cyklade med henne ner på stan. Vid Åhléns-parkeringen hörde hon att hennes far ropade på henne. När hon gick dit spottade han på marken framför henne och sa: ”Mitt liv leker inte, antingen är det du eller jag i den här världen!” Modern och hennes svägerska kom och de satte sig alla i bilen. I bilen gapade ock skrek de på henne. Modern sa bland annat att det inte var någon idé att hon gick i gymnasiet eftersom hon inte lärde sig något samt att de borde skicka henne till Kosovo, ”det finns ingenting för dig här”. Fadern var jättearg.

När de parkerat bilen i Norslund råkade de möta några bekanta till föräldrarna. Hon gick i förväg mot hemmet men bestämde sig för att rymma i stället för att gå in. Hon var rädd och sprang genom skogen så att de inte skulle kunna följa efter henne med bil. Hon gick sedan ner till stan men allt var stängt. Hon gick i stället till en pizzeria. På pizzerian fick hon låna telefonen och hon ringde till P. och bad henne att komma. På pizzerian fanns en kvinna som bor i hennes område och som känner fadern. Efter ett tag kom P. och hon berättade vad som hänt. Hon ville inte gå hem, för hon trodde att det kunde hända vad som helst, utan funderade på att sova ute någonstans. P. övertalade dock henne att gå hem.

När hon kom hem (avsnitt h) var föräldrarna i vardagsrummet. Fadern ropade på henne och bad henne komma. Han frågade var hon varit. Han var jättearg för att hon stuckit iväg två gånger från honom under dagen. Modern sa bland annat att hon skämde ut familjen. Hon satte sig i soffan mellan föräldrarna och fadern drog henne i håret så att hennes huvud vilade mot soffan. Med andra handen gav han henne sedan flera hårda örfilar, fem-sju stycken. Hon försökte inte försvara sig. Fadern sa att hon stank och att hon skulle gå och duscha. I badrummet såg hon att ansiktet svullnat upp. Modern kom in i badrummet och sa att hon aldrig skulle få gå ut som hon ville. Senare ringde faderns vän S. och berättade att hon sett henne på pizzerian. Fadern frågade ut S. om hon var där med någon kille. Efter samtalet sa fadern till henne att hon inte sagt att hon varit på pizzerian. Modern sa att sanningen alltid kommer fram och att fadern skulle fråga på pizzerian vad hon gjort. Fadern tog tag om hennes hals och slog hennes huvud mot väggen två-tre gånger. Det var så hårt. Hon var för en gångs skull inte beredd och hon skrek därför när det smärtade. Han gav henne örfilar och sparkade henne i baken. Örfilarna orsakade en fläskläpp som blödde. Fadern åkte därefter till pizzerian. Mannen på pizzerian hade berättat för fadern att hon brukade vara där och äta pizza samt att hon berättat att hon var från Makedonien. Fadern var fortfarande arg när han kom hem. Han ifrågasatte om hon älskade mannen som hade pizzerian, men inte kunde hon älska honom, han var ju gammal. Fadern berättade att han hade hotat pizzeriamannen. Fadern trodde att hon hade sex med honom; de tror alltid att hon har sex fast hon inte har det. Fadern gav henne ytterligare 3-5 örfilar. Det ringde på dörren och fadern trodde det var polisen. Alla blev rädda och sprang till dörren. Det visade sig dock att det bara var ungdomar som busringde på dörren. Därefter tvingade föräldrarna henne att sitta i vardagsrummet. Fadern sa bland annat att de skulle sluta kalla henne ”Z” och i stället kalla henne ”Skit”. Den kvällen gick hon och lade sig med kläderna på. Hon kunde inte sova, hon kände sig stum. Det enda hoppet hon kände då var att hon skulle fråga socialen om hon kunde få en egen lägenhet.

Dagen efter, dvs. söndagen den 2 november 2003, var hon hemma. Modern sa bland annat åt henne att hon skämde ut familjen, att hon skulle få 10 000 kr om hon gick till en doktor och fixade så hon blev oskuld samt att hon önskade att det var Z. och inte Anna Lindh som blivit knivmördad. När modern var ute och handlade smet hon upp till P. P:s mamma började gråta när hon såg hur Z. såg ut.

På måndagen den 3 november 2003 gick hon till skolan. Hon gick direkt till skolsköterskan A.-K.L. för att berätta vad som hänt. När hon kom dit var S.T. (ungdomskonsulenten) där. När hon berättat klart, ringde de till socialen. Senare under dagen träffade hon socialen med S. S. såg då att hon hade sitt pass i fickan. Anledningen till att hon hade passet med sig var att hon tänkte skaffa ett ID-kort eller rymma om hon vann pengar. Hon hade även tänkt gömma passet. S. bad henne att få passet, och det fick hon. Hos socialen berättade hon vad som hänt på lördagen. P-r, som var S:s företrädare var med och han berättade vad han visste om vad som hänt vid tidigare tillfällen. P-r sa även till dem på socialen att han tyckte de skulle hjälpa henne. Hon sade att hon inte ville bo hemma längre. De från socialen visste inte riktigt vad de skulle göra och funderade på att tala med hennes föräldrar igen. Hon sade till dem: ”Det är ingen idé.” Mötet var klart vid tretiden. Efteråt ville hon inte gå hem utan följde med P.S. ner på stan. Där råkade de träffa P:s mamma och moster och följde med dem. Hon kom hem senare än hon tänkt sig, inte förrän klockan sju. Hon var lite orolig att föräldrarna skulle vara arga, eftersom hon kommit hem så sent. Hon gick direkt in och satte sig framför datorn. Modern kom hem strax efteråt och ropade i trapphuset: ”Har horan kommit hem?” När föräldrarna såg att hon var hemma tvingades hon in i vardagsrummet och svara på frågor av typen: ”Var har du varit din hora?” Fadern drog ner henne i soffan och gav henne örfilar. Han slog också med knytnäven mot hennes högra kindben, bredvid ögat. Att bli slagen med knytnäve var något nytt för henne; tidigare hade det bara varit slag med öppen hand i ansiktet. Knytnävsslaget gjorde att hon såg stjärnor. Modern sa bland annat att fadern i fortsättningen skulle följa med henne till skolan och vara med henne hela tiden. Hon blev rejält svullen i ansiktet av slagen. Modern sa åt henne att gå in och tvätta ansiktet med kallt vatten så att svullnaden skulle gå ner. Senare på kvällen kom modern i hennes rum med en drink. Modern sa att hon skulle dricka drinken i sju dagar och att hon skulle bära en sak runt halsen. Drinken var vatten med en lapp som en imam hade skrivit. Fadern hade tagit med dessa saker från Kosovo. Modern berättade att dessa saker skulle göra att det gick bra i skolan för henne. Hon drack men spottade ut drinken när modern lämnat rummet. Hon blev snurrig av drinken. Hon låg i sin säng med kläderna på. De pratade där ute. Hon hade fingrarna i öronen för att slippa höra vad de sade. Hon var egentligen jättearg.

Efter att på nytt ha fått spö på måndagen tänkte hon att nu fick det vara nog. Hon ville absolut inte att fadern skulle följa med henne till skolan på tisdagen. Hon sa åt modern att inte väcka henne eftersom hon började klockan nio dagen efter. Detta var inte sant men hon tänkte att hon skulle kunna smita iväg till skolan och berätta att hon fått nog. När hon vaknade hade modern gått. Fadern var halvvaken. Han brukade alltid annars sova på morgnarna. När hennes lillebror gick till skolan sprang fadern och kollade att det inte var hon som gick. Fadern gav henne en argsint blick. Hon förstod att fadern menade allvar och att han tänkte följa med henne till skolan. Hon tänkte därför att hon kunde smita genom att hoppa från fönstret och hämtade därför sina skor och tre stenänglar som hon tyckte jättemycket om. Hon la dock ifrån sig änglarna eftersom de kunde gå sönder när hon hoppade. Det var gräs på marken under fönstret och hon tyckte inte att det såg så högt ut. Hon klev upp i fönstret men tyckte då att det såg högt ut. Hon bestämde sig därför för att hänga sig ut genom fönstret så det skulle bli lägre. Hon blev orolig för att fadern skulle upptäcka vad hon höll på med och hon släppte därför taget. Hon tänkte hela tiden att hon skulle klara det. När hon landade blixtrade det till och det kändes som om något knäcktes. Hon märkte inte att hon skadat ryggen och ville gå till skolan fast det gjorde ont i hela kroppen. Hon ville inte att grannarna, som kommit fram till henne, skulle ringa ambulansen. Hon försökte krypa iväg men det gick inte. Efter ett tag kom en ambulans och hon sa åt ambulanspersonalen att hon inte ville att föräldrarna skulle följa med.

Nu känner hon sig starkare och starkare för varje dag. Det var som en ny värld när hon kom till sjukhuset, för alla har varit så snälla mot henne. Hon försöker tänka att hon inte gjort något fel. Hon tycker att det känns som hon aldrig har haft någon mamma eller pappa eller några syskon. Det har hela tiden handlat om deras skinn, att inte de skulle få dåligt rykte. Det handlade inte om henne.

L.X.: Han kom år 1992 med sin familj till Sverige. År 1994 kom familjen till Falun. Samma år insjuknade Z. Han tog hand om Z. när hon var sjuk. Han var beredd att skänka sin lunga till henne när hon hade en lungsjukdom.

Han har sex barn. Idag är tre av barnen gifta. De har inte haft några problem med de andra barnen, bara med Z. Han går både till moskén och till kyrkan. Två av hans barn har kristna namn. Han har inga planer på att flytta från Sverige.

År 2002-2003 tog Z. en annan väg än den familjen valt. Hon började luras och ljuga, vilket gjorde att han förlorade förtroende för henne. De försökte prata med henne men hon tog illa vid sig när de försökte, fast de menade väl. Z. lyssnade inte på dem. Z. följde bara sin egen väg och han visste inte vad han skulle ta sig till med henne. Han erkänner att han slagit henne men han har inte slagit henne för att skada henne. Han har slagit henne för att få henne närmare honom och familjen. Avsikten var att få henne närmare eftersom hon inte berättat sanningen. Han har bett om ursäkt efter varje gång han slagit henne.

Han och resten av familjen har blivit hotade av en släkting till sonens före detta fru. Släktingen, som heter B., har svurit att döda någon eller flera i familjen. Han tror att B. menar allvar och han är rädd. Han har därför varit orolig för Z. när hon varit borta länge utan att de vet var hon är.

Han har inte förbjudit Z. att gå ut. Hon fick gå vart hon ville, bara hon berättade vart hon skulle gå. De andra barnen har alltid berättat vart de gått. De har inte haft några särskilda tider för barnen men de har ätit middag mellan kl. 16.30 och 17.00. Han vill gärna att familjen äter tillsammans. Eftersom Z. överskred de gränser som gällde inom familjen, bestämde de tider åt henne.

Han har inte förbjudit Z. att använda smink eller korta kjolar. Han har inte hotat att döda Z. Han har inte sagt att Z. skall kallas ”Skit”. Namnet Z. kommer från hans farmor och han skulle aldrig smutskasta namnet. Han har inte varit orolig för att Z. skulle skämma ut familjen. Han har inte kallat Z. slampa. Det värsta han har sagt till Z. är ”må gud ta ditt liv” men det betyder inget. Gud kan inte ta någons liv förrän det är dags. Han har inte kastat fjärrkontrollen på Z. Han har inte heller sett F. kasta fjärrkontrollen.

När Z. gick hemifrån var hon bra klädd men folk berättade annat. Han vet inte om hon bytte om hos P. eller någon annanstans. Han var orolig för att hon skulle frysa. De ringde från skolan och då fick han reda på att Z. skolkat i tre dagar. Han började fundera på om hon använde narkotika.

Hans uppfattning är att Z. har mått bra förutom under hösten 2003. Hon har haft det bra hemma. Z. är den som han har älskat mest av barnen och han har uppfyllt alla hennes önskemål. Varken han eller den övriga familjen har önskat henne något ont eller att hon skulle dö.

Han vet att han gjorde fel vad gäller avsnitt c. Sopborsten var dock av plast och av dålig kvalitet. Hans avsikt var inte att skada henne. B. hade ringt precis före denna händelse och hotat dottern H. Han var rädd att B. skulle döda Z.

Vid den händelse som avses under avsnitt e visste de inte var Z. var. H. ringde till J. och fick reda på att Z. var där. De åkte och hämtade Z. F. tjatade på henne att hon inte fick smita iväg så där. Han tappade kontrollen. Han gav henne örfilar och slog henne med ett yxskaft. Han slog inte hårt och avsikten var inte att skada henne. Han har inte tagit något strupgrepp. Han har endast tagit tag i hennes haka för att få henne att berätta. Han har inte tvingat henne att sitta i soffan medan de skällde på henne. Han har inte sett några skador på Z. Hon har aldrig lyssnat på sin mamma och pappa. De har försökt få henne att följa deras väg.

Den 1 november 2003 (avsnitt h) hade familjen planerat att åka till Borlänge. Han mötte Z. när hon slängde sopor och han sa åt henne att inte försvinna. Men två-tre minuter senare var Z. borta. De åkte till Borlänge och sen till Falun. De parkerade vid Åhléns och F. och barnen gick och handlade. Han fick se Z. komma gående med P. Han ropade på Z. och spottade på marken. Han kan ha sagt ”må gud ta ditt liv” till Z. men han menade inget med det. Det är ett vanligt uttryck i Kosovo. Två-tre minuter senare kom F. och barnen tillbaka och de åkte alla hem till Norslund. Väl hemma träffade de en albansk familj och Z. försvann igen. Vid åttatiden på kvällen var Z. fortfarande försvunnen. Han ville att de skulle ringa polisen och anmäla att hon var borta men F. ville vänta. Till slut kom Z. hem. Han frågade varför hon ljög. Eftersom han varit så orolig, med tanke på B., så tappade han kontrollen. Han misshandlade Z. men det var inte hans mening att skada henne. Han gav Z. ett par örfilar och han höll henne i håret för att få henne närmare. Någon, inte S., ringde och berättade att Z. varit på pizzerian.

Anledningen till att han gick till pizzerian var för att han någon vecka tidigare köpt pizzor där till sig själv och en vän och då upptäckt att det var ett sju centimeter långt hårstrå i pizzan. Han hade därför slängt sin pizza. Hans vän ringde två dagar senare och berättade att han och hans familj blivit sjuka av pizzorna. Han var därför rädd att Z. skulle bli matförgiftad. Han åkte därför till pizzerian och sa åt ägaren att hans barn inte fick äta där längre. Han har inte slagit Z. efter det att han kommit hem från besöket på pizzerian.

På måndagen (avsnitt i) gav han Z. örfilar men hans avsikt var inte att skada henne. Han har inte givit Z. något knytnävsslag. Han har inte sett något blåmärke på Z. Han sa till Z. att han dagen efter skulle följa med henne till skolan. Anledningen till detta var att läraren sagt att Z. inte gick i skolan. Eftersom Z. kom hem sent misstänkte han att Z. höll på med droger eller alkohol.

Han blev helt förstörd när han märkte att Z. hoppat ut genom fönstret och han kände att han ville göra likadant. Han förstår nu att han gjort fel mot Z. och han ber henne om ursäkt för det.

F.X.: Hon är idag 44 år och kom till Sverige år 1992. Hon blev svensk medborgare år 1998. Hon har gått kursen Svenska för invandrare och kan lite svenska. Hon har tänkt bo kvar i Sverige. Hon arbetar i kafeterian på Komvux i Falun. Hon är muslim men hon går inte i moskén eller ber till Gud. Hon iakttar dock ramadan. Familjen har haft det mycket bra. De har dock varit oroliga för Z. Z. har aldrig berättat vart hon går eller vad hon gör. Detta började år 2002. Z. borde ha haft respekt för sina föräldrar och talat om vart hon tog vägen. De har inte kunnat lita på Z. Hon har varit ute till tolv-ett på nätterna, nästan varenda natt. Z. gick till skolan klockan åtta och kom hem klockan tolv på natten i princip varje natt. De andra barnen har, om de varit ute sent, berättat var de varit. De har frågat Z. var hon varit, men hon har inte velat svara. De har inte behandlat Z. annorlunda än de behandlat de andra barnen.

Z. har haft korta kjolar och överdrivet mycket smink på sig. Hon har sett att Z. rakat av sig ögonbrynen. Till och med Z:s lärare D. reagerade på Z:s sätt att klä sig. D. har sagt att Z. klär sig utmanande och att folk springer efter henne. Z. har haft så korta kjolar att trosorna har synts. Hon har även haft urringade tröjor som visat allt. Hon pratade med Z. om detta och Z. lugnade sig då i några dagar. Sedan återgick Z. till som det varit förut. Hon har inte lagt sig i igen. Hon har inte plockat undan kläder för Z. Z. var normalt klädd när hon gick hemifrån men bytte antagligen kläder på skolan. Det kändes då som att Z. lurade henne.

Hon har inte hotat Z. Vid ett tillfälle har hon sagt ”som du klär dig ser du ut som en hora”. Hon har inte kallat henne hora vid några andra tillfällen. Hon har inte varit orolig för att Z. skulle ha sex. För 20 år sedan var det viktigt att man var oskuld när man gifter sig, men så är det inte idag. Hon har inte heller hört L. hota Z. L. brukar använda uttrycket ”må gud ta ditt liv”. Han säger så till alla som gjort fel; inte bara till Z. Hon har inte hotat att gifta bort Z. i Kosovo. De har varit på semester i Kosovo. Om de velat gifta bort Z. skulle de ha gjort det då.

Z. har kommit hem med kläder för 300-400 kr och med smink för 100 kr. Hon har då frågat var Z. fått pengarna från. Z. har sagt att det varit pengar som hon sparat. Hon har blivit misstänksam mot denna förklaring. Hon har varit rädd att Z. sålde sin kropp. Hon har hört att P:s mamma och moster sålt sex i Stockholm.

Hon har tidigare inte haft något emot att Z. umgåtts med P. På senare tid har dock detta ändrats, när Z. inte har velat berätta var hon har varit. Hon har emellertid aldrig förbjudit Z. att träffa P.

Z. har aldrig suttit i vardagsrummet med dem. Hon har varit ute sent varje kväll och när hon kommit hem har hon gått och lagt sig. Hon har frågat Z. när hon kommit hem om hon ätit och det har Z. sagt att hon gjort. Vid ett tillfälle har hon kastat fjärrkontrollen på Z. Då hade Z. kommit hem sent och hon var orolig och ledsen. Hon har aldrig låst dörren till Z:s rum.

Z. var glad och hade det jättebra när de var på semester i Kosovo. När de kom hem verkade Z. bekymrad. Z. gick ner i vikt. Hon har frågat Z. vad som bekymrat henne men Z. har inte velat svara. Hon har velat hjälpa Z. När Z. inte velat svara har hon själv blivit ledsen och börjat gråta. Av gråten har hon fått huvudvärk som inte släppt, och då har hon gått och lagt sig.

Talismaner är vanliga i hennes släkt. De ger hjälp. Det ingår att man skall dricka en dryck. Den dryck som Z. talat om drack hon frivilligt. Syftet var att Z. skulle lugna ner sig, sluta vara ute sent och komma närmare familjen.

Hennes äldsta son blev påtvingad en fru, vars släkting B. har ringt och hotat att döda familjen X. Barnen vet om detta; ibland har barnen svarat i telefon och B. har då hotat dem. Detta tillsammans med den allmänna faran som finns när man är ute på stan har gjort att de varit väldigt oroliga för Z. Hon har pratat med Z. om riskerna men Z. har bara svarat att hon gör som hon själv vill. Z. pratade hela tiden om att hon ville ha en egen bostad, men hon sade åt Z. att hon var för ung.

Hon visste att Z. åkt till Rättvik (avsnitt f) men hon kommer inte ihåg hur hon fick reda på det. När Z. kom hem frågade hon var dottern varit. Hon var ledsen och grät, men hon var inte arg. Hon minns inte att hon slagit Z. med ett skohorn. Hon vet inte om det Z. sagt stämmer; Z. har sagt allt möjligt.

Z. gick sedan till socialtjänsten och sa att föräldrarna slog henne för att hon varit i Rättvik. Tillsammans med Z. var hon sedan på ett möte på socialen. Z. förnekade då att föräldrarna slagit henne. Hon berättade att Z. var ute till klockan tolv varje kväll och att hon då inte vetat var Z. har hållit hus. Personalen från socialtjänsten sade då åt Z. att hon var tvungen att berätta var hon höll till. Z. sade att hon ville ha en egen bostad, men från socialtjänstens sida sade man att Z. var för ung. Hon berättade för socialtjänstens folk att hon var rädd att Z. sålde sin kropp. Hon har däremot inte sagt att Z. sålde sin kropp. - Från socialtjänstens sida har man kontaktat dem vid två tillfällen.

På Z:s födelsedag (avsnitt b) gav hon Z. pengar; hon minns inte hur mycket. Det var ett helt vanligt födelsedagsfirande. Hon minns inte att man ringt från skolan och berättat att Z. skolkat. Hon har inte sett att L. slog Z. med en hammare. Om hon sett det skulle hon ha försvarat sin dotter.

Hon har inte sett L. slå Z. med en sopkvast (avsnitt c).

Hon minns inte var Z. hade varit vid den händelse som avses i avsnitt e, men hon var orolig och ledsen. Man hade ringt från skolan och berättat att Z. skolkat. När Z. kom hem ljög hon och påstod att hon varit i skolan och hos P. Själv berättade hon då för Z. att man ringt från skolan, men Z. svarade att han ljög och att den som ringt var en idiot. Hon blev orolig och visste inte vem som ljög. Hon tog salvburkar och kastade dem men hon kastade inte mot Z. Hon gjorde inget mer utan hon gick och la sig. Hon har inte sparkat eller slagit Z. Hon har aldrig slagit någon över huvud taget. Senare var hon med när Z. hämtades hos kompisen J. Det hände inget när de kom hem utan hon gick och lade sig. Hon har inte sett L. slå Z. med en yxa. Hon har inte sett några skador på Z.

Hon har inte rivit sönder Z:s fotografier. Z. har själv rivit sönder sina fotografier. P. har gjort likadant. P:s mamma har berättat att P. gjort det för att hon ansåg att föräldrarna följde efter dem. P:s mamma har även berättat att P. ringt till sin pojkvän i Sri Lanka för 20 000 kr.

Vad gäller avsnitt g erkänner hon att hon dragit Z. i håret. Z. brukade själv slå sitt huvud mot väggen om man bråkade och skrek åt henne.

Den 1 november 2003 (avsnitt h) skulle hela familjen till Borlänge. L. hade sagt åt Z. att hon skulle stanna vid bilen efter att ha slängt soporna. Z. hade lovat att stanna, men när de kom ut var Z. inte kvar. Den övriga familjen åkte till Borlänge. När de återvände till Falun svängde de in på Åhléns-parkeringen. De skulle titta i affärer. Affärerna var dock stängda. När hon kom tillbaka till bilen satt Z. där. De åkte sedan hem till Norslund och parkerade bilen. Innan de kommit hem träffade de en annan familj och började prata. Z. försvann då igen. När de kom upp i lägenheten lagade hon mat och de åt middag. De visste inte vart Z. hade tagit vägen. L. ville att hon skulle ringa till polisen men hon ville vänta. Z. kom hem sent och hon var våt eftersom det regnat. Z. sa att hon varit i parken. Z. gick och duschade. Hon tvättade Z:s kläder. Det hände inget mer. Hon har inte sett L. slå Z. Eventuellt kan det ha skett när hon var i tvättstugan. Hon har inte sett några skador på Z. Hon har inte tittat efter eftersom hon var arg. Hon såg att Z. gråtit, men Z. berättade inte varför. Hon vet inte hur de fick reda på att Z. varit på pizzerian. Hon har inte pratat med L. om att han skulle åka till pizzerian. På söndagen hände inget särskilt. Hon har inte sagt att det var bättre att Z. dog i stället för Anna Lindh. Hon blev jätteledsen när Anna Lindh dog fast hon inte kände henne. Det var som om någon i familjen dött. Hon har sagt till Z. att ”se vad som kan hända på dagtid” och att Z. ska tänka på vad som kan hända när hon är ute hela natten.

Den 3 november 2003 (avsnitt i) kom Z. hem omkring kl. 20.30. Hon visste inte var Z. varit och hon frågade inte heller. Hon var inte arg på Z.; hon hade däremot blivit arg om Z. inte kommit förrän klockan tolv. Hon frågade Z. om hon ville följa med till Willys (livsmedelsaffären). Z. ville inte det och sonen K. följde med i stället. När de kom tillbaka låg Z. i sin säng. Hon frågade Z. om hon ätit och fick ett jakande svar. Hon har inte grälat på Z. Hon har inte sett L. slå Z.

Dagen efter gick hon till jobbet kl. 7.30. Hon ringde hem under dagen och fick då reda på att Z. hoppat ut genom fönstret. Hon åkte hem och fick hindra L. från att också hoppa. De visste inte varför Z. hoppat och de åkte därför till skolan för att höra om Z. haft problem i skolan. Hon visste inte att L. haft för avsikt att följa med Z. till skolan. Detta fick hon inte reda på förrän efteråt.

Efter en redogörelse för vittnenas uppgifter fortsatte tingsrätten i domskälen:

Tingsrättens bedömning

Även om såväl L.X. som F.X. i viss utsträckning - den förstnämnde till och med i stor utsträckning - erkänt vad som lagts dem till last när det gäller våld mot dottern Z., blir det vid bedömningen av åtalet givetvis av avgörande betydelse dels vilken tilltro som kan fästas vid Z. och dels hur tillförlitliga hennes uppgifter kan anses vara.

Z. har vid huvudförhandlingen under två dagars förhör inför ett stort antal personer, bland dem hennes föräldrar och flera av hennes övriga släktingar, på ett ingående och uttrycksfullt sätt lämnat uppgifter som i allt väsentligt stöder åklagarens påståenden om hot och våld som föräldrarna riktat mot henne. Det intryck tingsrätten har fått av Z. överensstämmer i alla delar med den karakteristik som skolsköterskan A.-K.L. lämnat i sitt vittnesmål, nämligen att hon i grund och botten är en stark och modig person. Hon har under stor vånda trots allt förmått att lämna ut ett stort antal negativa uppgifter om sin familj, något som måste ha krävt en alldeles särskild kraft mot bakgrund av de bindningar och den slutenhet som - troligen till följd av kulturella faktorer - präglat just familjen X. Det sätt på vilket hon lämnat sin berättelse har varit mycket övertygande, och det framstår som fullständigt verklighetsfrämmande att hon, med den starka press hon måste ha känt från sina släktingar under rättegången, skulle ha lämnat uppgifter som inte överensstämmer med det hon upplever som sanningen. Den omständigheten att hon, till följd av den besvärliga situation hon under årens lopp haft i familjen, till och från kan ha använt lögnen som ett slags överlevnadsinstrument har naturligtvis ingenting att göra med hennes trovärdighet i det nu aktuella sammanhanget.

Z. framstår alltså, när hon berättat om det hon varit med om, som en alltigenom trovärdig person. Frågan är då hur man skall bedöma tillförlitligheten i övrigt i de lämnade uppgifterna. Det kan då för det första konstateras att det inte finns några konkreta tecken - t.ex. drogpåverkan - som gör att Z. skulle ha haft mindre goda möjligheter att göra säkra iakttagelser av det som skett. För det andra visar utredningen att det i flera centrala hänseenden finns stödbevisning, såväl muntlig som skriftlig, för att hennes uppgifter är riktiga. Den omständigheten att Z. som en slutpunkt i det skeende som skall bedömas i målet vidtog den förtvivlade åtgärden att hoppa ut genom fönstret för att den vägen komma till skolan är också ett starkt indicium på att hon levt under ett tryck av det slag som hon utförligt och detaljerat berättat om. Det måste vidare konstateras att det under rättegången inte kommit fram någonting konkret som förringar tillförlitligheten av de uppgifter som Z. lämnat. Z:s föräldrars berättelser har varit påfallande torftiga och detaljfattiga. Att de som föräldrar skulle vara så ovetande om Z:s situation som de hävdat bär på intet sätt sannolikhetens prägel. De har delvis ändrat sin inställning till åtalet mellan olika stadier av förfarandet, något som ytterligare förringar deras trovärdighet.

I det följande skall åtalet gås igenom punkt för punkt, men redan här kan slås fast att Z:s uppgifter, stödda av övrig utredning, har sådan tillförlitlighet att de i allt väsentligt skall ligga till grund för bedömningen av åtalet.

I inledningen till åtalspunkt 1 görs gällande att F.X. och L.X. vid många tillfällen under de senaste fyra åren förolämpat Z. genom att kalla henne ”hora” och andra liknande saker. Z. har under rättegången lämnat ett flertal exempel på detta och på andra förolämpande uttryck, t.ex. när fadern föreslog att familjen i fortsättningen skulle kalla henne för ”Skit” i stället för hennes riktiga namn. Föräldrarna har i viss utsträckning erkänt att de förolämpat dottern genom nedsättande tillmälen, och det finns ingen anledning betvivla Z:s uppgifter i denna del. Det bör emellertid uppmärksammas att brottet förolämpning inte finns med bland de typer av brott som enligt 4 kap. 4 a § BrB kan ingå i brottet grov fridskränkning. Förolämpning är dessutom en typ av brott som i första hand är tänkt att beivras genom enskilt åtal, och åklagarens rätt att åtala ett sådant brott är inskränkt till vissa speciella fall som inte är aktuella här (se 5 kap. 5 § BrB). De förolämpande uttalanden som föräldrarna riktat mot Z. och som inte är av sådan beskaffenhet att de är straffbara som olaga hot kan alltså inte medföra ansvar i det nu aktuella sammanhanget. En annan sak är att även dessa uttalanden kan vägas in vid bedömningen av straffvärdet av föräldrarnas brottslighet. Till den frågan återkommer tingsrätten i det följande.

I avsnitt a i åtalspunkt 1 läggs det föräldrarna till last att de vid upprepade tillfällen hotat att döda Z. och att föra henne till Kosovo. Z. har i sin berättelse kunnat detaljerat redogöra för olika tillfällen när sådana hot uttalats, ofta i båda föräldrarnas närvaro. Hennes uppgifter vinner stöd av vad hon i efterhand berättat för sin väninna P.S. och för personalen vid skolan. Åtalet är därmed styrkt i denna del.

Det första tillfället när misshandel skall ha ägt rum är det som avses i avsnitt f i åtalspunkt 1. Z. har här avgivit en klar och tydlig berättelse, och hon har kunnat hänföra händelsen till ett speciellt tillfälle, nämligen när hon återvände från Rättviks marknad. F. har varit svävande i sin inställning i denna del; hon har stundom sagt att hon kan varken erkänna eller förneka gärningen, medan hon vid andra tillfällen sagt att hon egentligen inte tvivlar på att dotterns berättelse är riktig. Genom Z:s uppgifter är åtalet styrkt i denna del.

Under avsnitt b i åtalspunkt 1 upptas en händelse som inträffade på Z:s födelsedag. L. har erkänt att han misshandlat Z. på det sätt som påstås i åtalet. Det finns ingen anledning betvivla Z:s uppgift om detta och om att hon blivit dödshotad vid det aktuella tillfället. Åtalet är därmed styrkt även i denna del.

I avsnitt c i åtalspunkt 1 har Z. och L. lämnat samstämmiga berättelser om att L. slagit Z. med sopkvasten tills den gick sönder; det sistnämnda styrks av ett i målet förevisat fotografi. Z. har vidare berättat att misshandeln orsakat smärta och blåmärke. Åtalet är därmed styrkt i den delen. Däremot har Z. inte kunnat erinra sig att hon vid tillfället blivit sparkad. Åtalet såvitt avser sparken kan därför inte bifallas.

Avsnitt d i åtalspunkt 1 avser fjärrkontrollen till TV:n. Z. har på ett återhållsamt sätt berättat att båda föräldrarna vid flera tillfällen kastat fjärrkontrollen på henne i ilskan. F. har erkänt att hon gjort det vid ett tillfälle, medan L. hävdat att han aldrig skulle kasta fjärrkontrollen, eftersom den då kunde gå sönder. Det finns ingen anledning betvivla Z:s uppgifter i denna del, och åtalet är i sin helhet styrkt.

Under avsnitt e i åtalspunkt 1 har Z. berättat om en uppskakande händelse, där hon blev så rädd att hon utan ytterkläder flydde över Runns is och inte vågade sig hem igen och där hon senare blev hämtad hem av föräldrarna och misshandlad på det sätt som anges i åtalet. Båda föräldrarna har delvis erkänt och delvis förnekat vad som lagts dem till last. Det finns inte heller här någon anledning betvivla Z:s detaljerade uppgifter, som stöds av vad P.S. på ett trovärdigt sätt omvittnat.

Z:s uppgifter om att F. misshandlat henne den 15 oktober 2003 (avsnitt g i åtalspunkt 1) stöds av A.-K.L:s uppgifter och hennes anteckningar i elevhälsovårdsjournalen. Åtalet är därmed styrkt också i denna del.

När det gäller händelserna på allhelgonadagen 2003 (avsnitt h i åtalspunkt 1) har L. erkänt det mesta av den påstådda misshandeln, dock inte att han skulle ha tagit strupgrepp på dottern. Z:s uppgifter vinner stöd av vad P.S. och S.T. uppgett angående Z:s skador samt av det åberopade rättsintyget. Det finns ingen anledning betvivla Z:s uppgifter om att fadern tagit ett strupgrepp på henne. Åtalet är mot bakgrund härav styrkt även i denna del.

Vad slutligen gäller avsnitt i i åtalspunkt 1, alltså händelserna måndagen den 3 november 2003, har L. erkänt att han tilldelat dottern flera slag i ansiktet med öppen hand, medan han förnekat att han utdelat något knytnävsslag. Z. har här redovisat detaljerade hågkomster och bl.a. berättat att hon uppfattade den omständigheten att fadern nu slog även med knuten näve som ett helt nytt inslag i misshandeln. Det saknas anledning att betvivla hennes uppgifter i den delen. Åtalet är alltså i sin helhet styrkt också i detta avseende.

Sammantaget framgår av det sagda att åtalet under avsnitten a)-i) i åtalspunkt 1 är styrkt i sin helhet utom vad avser den spark som påstås under c).

Övervägandena skall härefter gå in på frågan om bakgrunden till gärningarna och åklagarens påstående att misshandeln och hoten skett av de tilltalade tillsammans och i samråd.

Z. var nummer fyra i en syskonskara av sex. Hon hade både äldre och yngre systrar, och det kan förefalla märkligt att just hon, såvitt känt, råkat ut för sådana allvarliga övergrepp som det nu är frågan om. Det har under rättegången - inte minst genom Z:s egna uppgifter - kommit fram tecken som tyder på att våldet och hotelserna skulle vara av det slag som numera brukar betecknas som hedersrelaterad brottslighet. Föräldrarna har å sin sida hävdat att misshandeln av Z. beror på att de varit oroliga för Z. när hon varit ute sent på kvällarna, särskilt i belysning av de hotelser som skall ha riktats mot familjen X. från en annan kosovoalbansk familj.

Det finns i utredningen, förutom föräldrarnas egna uppgifter, inget egentligt stöd för föräldrarnas påstående att Z. varit ute sent på kvällarna. Såväl enligt hennes egna som väninnan P.S:s uppgifter var flickorna praktiskt taget aldrig ute längre än till kl. 19. Det finns heller inget stöd för att det externa hot som de tilltalade berättat om skulle vara av sådant slag att det berättigat till några ingripande åtgärder mot Z. Däremot är det tydligt, inte minst genom de tillmälen med sexuell anknytning som föräldrarna vid ett stort antal tillfällen riktat mot Z., att deras tankar varit fixerade vid Z:s sexualliv, och de har uppenbarligen varit uppfyllda av en rädsla för att Z. skulle ha sexuella förbindelser av något slag. I denna del har kritiken mot Z:s klädval och synpunkterna på hennes användning av smink fått en central roll, liksom försöken att genom hot och våld få henne att leva som föräldrarna ville. Det skall betonas, även om det inte är av någon väsentlig betydelse, att föräldrarnas oro förefaller ha haft föga förankring i verkligheten. Det är svårt att se något annat skäl till föräldrarnas inställning i denna del än att dotterns tänkta förlöpningar på det sexuella området på något sätt skulle drabba dem själva. Deras uttalanden om att Z. borde skickas till Kosovo och giftas bort där torde vara typiska i sådana sammanhang.

Det finns emellertid också andra moment i föräldrarnas negativa behandling av Z. Hon har berättat om hur hon regelmässigt kallats dum, ful och kortväxt och hon fick höra att det inte var någon idé att hon gick i skolan, att det var bättre att hon gick och dog osv. Uttalanden av detta slag förefaller närmast vara uttryck för en total mobbning av dottern. Det är svårt för en utomstående, och uppenbarligen även för Z. själv, att förstå varför just hon av alla syskonen skulle drabbas av detta.

Frågan om den exakta motivbilden måste alltså till viss del lämnas öppen i detta sammanhang, och det har heller ingen avgörande betydelse för bedömningen vilket yttersta syfte som föräldrarna haft med sina trakasserier av dottern. Det står under alla omständigheter klart att de haft ett gemensamt intresse av att begränsa Z:s rörelsefrihet och få henne att leva efter de regler som föräldrarna ställde upp. Detta har skett genom såväl verbala som handgripliga åtgärder, och på ett sätt som är helt oacceptabelt. Vid de allra flesta tillfällen som avses med åtalet har föräldrarna båda varit närvarande när hoten och misshandeln har ägt rum, och de måste vid dessa tillfällen anses ha stöttat varandra på ett sätt som gör dem båda till gärningsmän oavsett vem av dem som svarat för de rent fysiska åtgärderna. Vid ett par av tillfällena - nämligen i de sammanhang som avses under avsnitten f) och g) i åtalspunkt 1 - har F. misshandlat Z. när L. inte ens torde ha varit i Sverige, och i den situationen kan en konstruktion med gemensamt gärningsmannaskap naturligtvis te sig verklighetsfrämmande. Men i det stora hela råder det ingen som helst tvekan om att övergreppen mot Z. ingått i en för föräldrarna gemensam strävan att Z. skulle tvingas följa deras regler.

Mot denna bakgrund måste föräldrarna svara gemensamt för i vart fall huvuddelen av de gärningar som tas upp under avsnitten a)-i) i åtalspunkt 1. När det gäller gärningarnas rubricering är det uppenbart att - som anges i åtalet - var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av Z:s integritet och att gärningarna har varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Även om L. vid ett par av gärningstillfällena (avsnitten f och g) inte visats vara inblandad på sådant sätt att det i den delen är frågan om gemensamt gärningsmannaskap, råder det ingen tvekan om att brottsrubriceringen för var och en av föräldrarna måste bli den som åklagaren gjort gällande, nämligen grov fridskränkning.

Påföljd

L.X. förekommer under åtta avsnitt i belastningsregistret. Det är i samtliga fall frågan om godkända straff- och ordningsbotsförelägganden avseende trafikförseelser och snatteri. Enligt företagen personutredning lever han under ordnade förhållanden, och något behov av övervakning har inte kommit fram. Han har bedömts lämplig för samhällstjänst.

F.X. dömdes i februari 2003 för olaga hot till villkorlig dom och dagsböter. Domen är överklagad. I övrigt har hon tidigare lagförts endast genom ett beslut om åtalsunderlåtelse avseende snatteri. Enligt företagen personutredning lever hon under ordnade förhållanden, och det finns enligt frivården inget övervakarbehov. Hon har bedömts lämplig för samhällstjänst.

För grov fridskränkning är föreskrivet fängelse i mellan sex månader och sex år. Brottet är av sådan art att ett fängelsestraff kan ersättas av en icke frihetsberövande påföljd bara om det föreligger starka skäl. Några sådana skäl har inte kommit fram i detta mål. Dessutom är, vilket tingsrätten strax återkommer till, brottslighetens straffvärde i detta fall så högt att någon annan påföljd än fängelse även med hänsyn därtill är utesluten.

Den brottslighet som L. och F.X. nu skall dömas för avser i huvudsak åren 2002 och 2003. Även om varje våldsanvändning sedd för sig kanske inte är av alltför allvarlig art, måste vid bedömningen av straffvärdet Z:s situation under de båda åren ses ur ett helhetsperspektiv. Det kan då konstateras att hon - förutom de flerfaldiga hot och handgripligheter som föräldrarna utsatt henne för - regelmässigt fått utstå grovt förolämpande och nedsättande tillmälen. Allt detta har skett i hennes hem, och någon möjlighet att på allvar dra sig undan har hon inte haft. Hon har därför befunnit sig i en särskilt utsatt position. Självfallet måste hennes livssituation till sist ha blivit mer eller mindre outhärdlig. Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet måste vidare beaktas att hoten, misshandeln och de övriga trakasserierna utförts av Z:s egna föräldrar, på vilka lagstiftningen ställer särskilda krav att verka för barnets bästa (jfr 29 kap. 2 § 3 och 4 BrB).

Det anförda leder sammantaget till slutsatsen att L. och F.X:s brottslighet har ett mycket högt straffvärde. I och med att den absoluta huvuddelen av gärningarna skall anses begången gemensamt och i samråd finns det inte tillräckliga skäl att skilja föräldrarna åt när det gäller brottslighetens straffvärde. Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att var och en av dem skall ådömas fängelse i två år och sex månader.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde envar av L.X. och F.X. enligt 4 kap. 4 a § första stycket BrB för grov fridskränkning till fängelse 2 år 6 månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Per Kjellström, tf. hovrättsassessorn Petter Franke, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 12 mars 2004 bl.a.:

Domskäl

Skuld

I enlighet med tingsrättens i dessa delar i skuldfrågan inte överklagade dom skall L.X. dömas för påstådda gärningar under åtalspunkten 1 avsnittet b) såvitt avser påståendet att han tilldelat Z.X. flera slag med en hammare, avsnittet c) såvitt avser påståendet att han tilldelat Z.X. flera slag med en sopkvast samt avsnitten e), h) och i). Likaså skall F.X. dömas för gärningarna under åtalspunkten 1 avsnittet d) såvitt avser påståendet att hon själv vid flera tillfällen kastat en fjärrkontroll på Z.X., avsnittet e) såvitt avser påståendena att hon dragit Z.X. i håret och sparkat henne på benet, avsnittet f) samt avsnittet g) såvitt avser påståendet att hon dragit Z.X. i håret.

Z.X., L.X. och F.X. har hörts på nytt i hovrätten. Vittnesförhören vid tingsrätten med P.S., A.-K.L., S.T. och A.N. har upptagits såsom de antecknats i tingsrättens dom. Som ny bevisning i hovrätten har F.X. åberopat vittnesförhör med B.B. och D.R.

Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har åberopats i hovrätten.

Z.X. har till sina uppgifter vid tingsrätten tillagt och ändrat bl.a. följande. Föräldrarna har många gånger, utöver att kalla henne okvädingsord, sagt åt henne saker som ”du borde ta livet av dig”, ”du borde gå till tågstationen och hoppa framför ett tåg”, ”varför dör du inte”, ”varför lever du”. Hon har känt sig hotad av dessa uttalanden. Vid tillfället den 10 februari 2003 (avsnitt b) såg modern på när fadern slog henne med skaftet till hammaren. Modern kallade henne okvädingsord och sade inte åt fadern att sluta. Beträffande händelsen den 6 mars 2003 (avsnitt c) sparkade fadern henne i stjärten efter det att han slagit henne med sopkvasten och hon var på väg till sitt rum. Sparken kändes inte så mycket. Hon har tidigare medvetet felaktigt uppgett att fadern sparkade henne på höger lår och att det medförde ett blåmärke. Blåmärket på höger lår uppkom i stället en annan dag och det var modern som sparkade henne. Hon uppgav för skolsköterskan och polisen att det var fadern som utdelat den spark som medfört blåmärket, detta för att undvika att även modern skulle hamna i fängelse. De salvburkar som modern kastade mot henne (avsnitt e) träffade väggen varvid en av burkarna gick sönder. Den spark som modern tilldelade henne den 15 oktober 2003 (avsnitt g) gjorde ont och det knäckte till i ryggen vid skulderbladen. Hon uppfattade det som att modern sparkade så hårt hon orkade. Hon har varit med familjen på semester i Kosovo vid några tillfällen, bl.a. sommaren 2003. Hon har uppskattat resorna till Kosovo.

L.X. har till sina uppgifter vid tingsrätten tillagt bl.a. följande. Han har inte kallat Z. för ”hora” eller andra okvädingsord och han har aldrig hotat henne, varken den 10 februari 2003 eller vid något annat tillfälle. Han har inte förbjudit Z. att umgås med sina kamrater P., J. och L. Det enda han har påpekat för Z. är att det inte är bra för henne att använda för mycket smink och att gå halvnaken på stan. Vad gäller avsnitt c har han inte brukat annat våld mot Z. än att slå henne med sopkvasten. Vid det tillfälle när Z. hoppade från fönstret i familjens lägenhet befann han sig på gården för att slänga sopor. En man kom fram och talade om för honom att Z. hade skadat sig.

F.X. har till sina uppgifter vid tingsrätten tillagt bl.a. följande. Z:s syskon har berättat att det på flera ställen på väggarna i skolan stod att Z. var en hora. På grund av detta, och då Z. skolkade mycket och ofta kom hem sent på kvällarna utan att berätta var hon hade varit, har hon varit mycket orolig för Z. Hon har skrikit och tjatat mycket på Z. Vid ett tillfälle har hon sagt till Z. att hon använde för kort kjol och att det inte var bra att visa allt när man var så ung. När Z. inte ändrade sig lät hon saken bero. En gång har hon sagt till Z. att hon såg ut som en hora. Vad gäller avsnitt g har hon inte sparkat Z.

B.B. har bl.a. uppgett följande. Hon känner F.X. sedan åtta år då de gick en kurs tillsammans. År 2001 flyttade familjen X. in i lägenheten bredvid hennes och de har varit grannar sedan dess. Hon har därför lärt känna familjen även i övrigt. Hon var ganska ofta inne hos familjen X. men Z. var nästan aldrig hemma. Hon såg ofta Z. på stan sena kvällar. Z. hade då mycket smink och bar korta kjolar. F. sade att hon var orolig för att det skulle hända Z. något. När F. försökte ringa Z. på hennes mobiltelefon bröt Z. oftast samtalet.

D.R. har bl.a. uppgett följande. Hon arbetar sedan flera år tillbaka på ett fritidshem i Falun. Hon känner familjen X. då flera av barnen, bl.a. Z. vistats på fritidshemmet. F.X. praktiserade där en period under våren 2003. Under våren och hösten 2003 såg hon Z. på stan vid flera tillfällen. Hon reagerade över att Z. och hennes kamrat bar mycket korta kjolar och urringade tröjor samt att de var hårt sminkade. Z. såg ut som en flicka som folk kan plocka upp och utnyttja. Hon blev därför orolig för Z. Vid ett tillfälle när Z. kom till fritidshemmet tog hon upp saken med Z. och sade att folk kunde få för sig att hon var något som hon faktiskt inte var. F.X. var mycket orolig för Z. och kände sig maktlös.

Hovrätten gör följande bedömning.

Åklagarens gärningspåståenden vilar i huvudsak på Z.X:s uppgifter. Det är därför av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten och tillförlitligheten av dessa uppgifter. Z.X. har i hovrätten berättat spontant och sammanhängande om aktuella händelser. I många avseenden har hennes uppgifter varit detaljerade, medan uppgifterna i andra delar - t.ex. när det gäller de hot som L.X. och F.X. påstås ha uttalat mot henne - varit mera svävande.

Av särskilt intresse för bedömningen av Z.X:s berättelse är huruvida hon lämnat likartade uppgifter vid skilda förhörstillfällen och om hon lämnat uppgifter som visats vara oriktiga. Det kan då konstateras att hon beträffande händelsen den 6 mars 2003 lämnat olika uppgifter med avseende på den spark som hon påstås ha fått mottaga den dagen. Z.X. har sålunda inför en sjuksköterska och i polisanmälan uppgett att L.X. sparkade henne på höger lår. Vid tingsrätten uppgav Z.X. dock att hon inte kunde minnas huruvida L.X. sparkade henne vid tillfället. I hovrätten har Z.X. åter uppgett att L.X. sparkade henne, dock inte på låret utan i stjärten och att sparken mot höger lår utdelades av F.X. vid ett annat tillfälle.

När det som i förevarande fall är fråga om misshandel och hot som påstås ha ägt rum under en längre tidsperiod, kan det i och för sig inte anses särskilt anmärkningsvärt att målsägandens uppgifter genomgår någon förändring med avseende på de påstådda handlingarnas omfattning eller placering i tid och rum. Z.X. har emellertid i hovrätten vidgått att hon medvetet gjort en osann anmälan mot L.X. för att ha sparkat henne på låret. Vid sådant förhållande kan det inte rimligen uteslutas att hennes berättelse kan vara oriktig även i andra avseenden. I de delar där L.X. och F.X. förnekat brott och som nu är föremål för hovrättens prövning, kan därför - enligt hovrättens mening - Z.X:s uppgifter inte anses vara så tillförlitliga att de kan läggas till grund för bedömningen annat än i de fall de vinner stöd av övrig utredning i målet.

L.X. och F.X. har förnekat att de hotat att döda Z.X. samt att föra henne till Kosovo och gifta bort henne. När Z.X. hörts i hovrätten har hon inte återgett något tillfälle när någon av föräldrarna uttryckligen hotat att döda henne, utan i stället berättat att föräldrarna på olika sätt uttryckt att de önskade att hon tog livet av sig. Mot bakgrund härav, och i avsaknad av annan bevisning än Z.X:s uppgifter, skall åtalet under åtalspunkten 1 avsnittet a) samt avsnittet b) såvitt avser påstått dödshot ogillas.

L.X. har vidare förnekat att han sparkat Z.X. den 6 mars 2003. Som anförts ovan har Z.X. beträffande denna händelse lämnat motstridiga uppgifter vid skilda förhörstillfällen. På grund härav, och då Z.X:s nu lämnade uppgifter inte heller vinner stöd av övrig utredning, skall åtalet under åtalspunkten 1 avsnittet c) ogillas även såvitt avser en spark i stjärten.

L.X. har även förnekat att han vid något tillfälle kastat en fjärrkontroll på Z.X. I avsaknad av annan bevisning än Z.X:s egna uppgifter är det därför inte styrkt att L.X. själv begått gärningarna. Det kan inte heller anses styrkt att L.X., vid de tillfällen när F.X. kastat fjärrkontrollen på Z.X., deltagit på sådant sätt att föräldrarna skall anses ha handlat tillsammans och i samförstånd. Även åtalet under åtalspunkten 1 avsnittet d) skall därför ogillas vad avser L.X.

F.X. har förnekat att hon vid tillfället under åtalspunkten 1 avsnittet e) slagit Z.X. i ansiktet och kastat salvburkar på henne. I hovrätten har såväl Z.X. som F.X. uppgett att de salvburkar som F.X. kastade vid tillfället inte träffade Z.X. men att burkarna träffade väggen, varvid någon burk gick sönder. Det är vid sådant förhållande inte styrkt att F.X. kastat burkar på Z.X. I avsaknad av någon stödbevisning kan det inte heller anses styrkt att F.X. tilldelat Z.X. ett slag i ansiktet. Åtalet under åtalspunkten 1 avsnittet e) skall därför ogillas i dessa delar.

F.X. har även förnekat att hon sparkat Z.X. i ryggen den 15 oktober 2003. Z.X. har på denna punkt i hovrätten lämnat en berättelse som överensstämmer med den hon lämnade vid tingsrätten. Hennes uppgifter vinner också stöd av vad som finns angivet i en skolhälsovårdsjournal den 16 oktober 2003. Där har sålunda antecknats att Z.X. uppgav att hon fått en spark mot bröstryggen dagen före samt att hon ömmade lite över vänster skuldra. Det får därmed anses styrkt att F.X. tilldelat Z.X. en spark i ryggen vid tillfället på sätt åklagaren angett.

F.X. har därutöver gjort gällande att hon inte skall anses ha begått någon av gärningarna tillsammans och i samförstånd med L.X. Härvidlag finner hovrätten dock inte skäl att göra någon annan bedömning än den tingsrätten gjort. F.X. får sålunda anses ha begått även gärningarna under åtalspunkten 1 avsnitten b), c), e), h) och i) tillsammans och i samförstånd med L.X.

Även om L.X. och F.X. genom hovrättens bedömning befrias från ansvar för vissa enskilda gärningsmoment som upptas under avsnitten a)- i) i åklagarens i hovrätten justerade gärningsbeskrivningar, har de övertygats om att ha misshandlat dottern Z.X. vid flera tillfällen under i vart fall drygt ett och ett halvt års tid. Var och en av gärningarna har, såsom tingsrätten också anfört, utgjort led i en upprepad kränkning av Z.X:s integritet och gärningarna har varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Hovrätten finner därför, liksom tingsrätten, att L.X. och F.X. skall dömas för grov fridskränkning.

Påföljd

Även om hovrättens bedömning i skuldfrågorna i någon mån skiljer sig från tingsrättens finner inte heller hovrätten att det föreligger tillräckliga skäl att skilja L.X. och F.X. åt i fråga om brottslighetens straffvärde.

För grov fridskränkning är föreskrivet fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Då straffskalan för grov fridskränkning är densamma som för grov kvinnofridskränkning, och då båda brotten tar sikte på upprepade straffbara kränkningar i nära relationer, finns anledning att beakta också den praxis som utvecklats beträffande sistnämnda brott (jfr härvidlag NJA 2003 s. 144 samt RH 2002:35).

Vid bedömningen av brottslighetens straffvärde skall enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Härvid kan andra, såväl objektiva som subjektiva, omständigheter vid gärningstillfällena än de som uttryckligen angivits i åklagarens gärningsbeskrivning få betydelse. Bestämmelsen är emellertid avsedd att ge ett klart uttryck för att det alltid är omständigheterna vid brottet som måste vara avgörande för straffvärdebedömningen (se Berg m.fl., Brottsbalken, En kommentar, s. 29:20). Vad som i förevarande fall må ha förekommit i form av förolämpningar eller nedsättande tillmälen mot Z.X. vid andra tillfällen än de vid vilka L.X. och F.X. har övertygats om att ha begått brottsliga gärningar, kan därför i princip inte tillåtas påverka bedömningen av brottslighetens straffvärde.

Det som främst är av betydelse för brottslighetens samlade straffvärde är således dels omständigheterna vid de enskilda gärningstillfällena, dels det förhållandet att var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av Z.X:s integritet och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Till detta kommer dock även att våldet utövats mot en vid tillfällena underårig flicka av hennes föräldrar i det gemensamma hemmet, varvid hennes skyddslösa ställning och särskilda svårigheter att värja sig har utnyttjats.

Beträffande de enskilda gärningarna kan, såsom tingsrätten också anfört, konstateras att det våld som L.X. och F.X. utövat mot Z.X. inte har varit av alltför allvarlig beskaffenhet och våldet har inte gett upphov till annat än mindre skador; sålunda har inget framkommit i målet som ger vid handen att Z.X. hoppat från familjens fönster i någon avsikt att fly eller skada sig själv i följd av misshandel från föräldrarnas sida. Inte heller har under tiden mars till oktober 2003, såvitt framkommit, någon våldsanvändning förekommit alls. Med hänsyn härtill samt i övrigt till omfattningen av den brottslighet som hovrätten lägger L.X. och F.X. till last, bör fängelsestraffet för envar av dem sättas lägre än vad tingsrätten bestämt.

Domslut

Domslut

Hovrätten ogillade åtalet mot L.X. beträffande åtalspunkten 1 avsnittet a), avsnittet b) såvitt avsåg påståendet att L.X. hotat att döda Z.X. samt avsnittet d).

Hovrätten ogillade åtalet mot F.X. beträffande åtalspunkten 1 avsnittet a), avsnittet b) såvitt avsåg påståendet att F.X. tillsammans och i samförstånd med L.X. hotat att döda Z.X., avsnittet d) såvitt avsåg påståendet att gärningarna utförts tillsammans och i samförstånd med L.X. samt avsnittet e) såvitt avsåg påståendena att F.X. tilldelat Z.X. ett slag i ansiktet och kastat salvburkar på henne.

Påföljden bestämdes till fängelse 1 år 6 månader för envar av L.X. och F.X.

Domskäl

HD (justitieråden Thorsson, Regner, Nyström, referent, Calissendorff och Virdesten) meddelade den 29 juni 2004 följande dom:

Domskäl

I enlighet med hovrättens dom har L.X. och F.X. gjort sig skyldiga till följande gärningar.

L.X. och F.X. har under tiden den 1 januari 2000-den 4 november 2003 tillsammans och i samförstånd misshandlat dottern Z.X., född 1986, genom att

(åtalspunkt 1 b) L.X. den 10 februari 2003 tilldelat Z. flera slag med skaftet på en hammare, vilket förorsakat smärta i händerna som Z. höll fram för att avvärja slagen,

(åtalspunkt 1 c) L.X. den 6 mars 2003 tilldelat Z. flera slag med en sopkvast vilket förorsakat smärta och blåmärke,

(åtalspunkt 1 e) F.X. vid något tillfälle under vintern 2003 dragit Z. i håret och sparkat henne på benet vilket förorsakat smärta och blåmärken samt L.X. vid samma tillfälle tagit strupgrepp på Z. och tilldelat henne flera slag i ansiktet med handen och ett slag i huvudet med skaftet på en yxa, vilket förorsakat smärta och blåmärken,

(åtalspunkt 1 h) L.X. den 1 november 2003 dels hållit Z. i håret och tilldelat henne flera slag med handen, dels hållit ett strupgrepp på Z. och slagit hennes huvud i väggen, vilket förorsakat smärta, bulnader i huvudet, svullnad i ansiktet och en blödande ”fläskläpp” samt

(åtalspunkt 1 i) L.X. den 3 november 2003 tilldelat Z. flera slag i ansiktet med öppen och knuten hand, vilket förorsakat smärta, svullnad och blåmärken.

F.X. har därutöver under samma tidsperiod misshandlat Z.X. genom att

(åtalspunkt 1 d) vid upprepade tillfällen kasta fjärrkontrollen på Z., vilket förorsakat smärta,

(åtalspunkt 1 f) vid något tillfälle under våren 2002 tilldela Z. flera slag med ett skohorn mot ansiktet, vilket förorsakat smärta i armarna som Z. höll fram för att avvärja slagen samt

(åtalspunkt 1 g) den 15 oktober 2003 dra Z. i håret och tilldela henne en spark i ryggen, vilket förorsakat smärta, bulor i huvudet och ömhet under vänster skulderblad.

Gärningarna har av domstolarna i enlighet med åklagarens yrkande bedömts som grov fridskränkning. Särskilt mot bakgrund av hur åklagaren i detta fall utformat gärningsbeskrivningen finns anledning att inledningsvis något beröra fridskränkningsbrottets uppbyggnad. I gärningsbeskrivningen anges att L.X. och F.X. misshandlat Z. under tiden den 1 januari 2000-den 4 november 2003 bl.a. genom att utföra de därefter uppräknade gärningarna. Uttryckssättet kan ge upphov till tvekan om huruvida åtalet innefattar annat än de särskilt preciserade gärningstillfällena. Fridskränkningsbrottet är emellertid inte konstruerat som ett fortlöpande, perdurerande, brott. Det är fråga om enskilda gärningar som straffbeläggs för sig men sedda i sitt sammanhang och med ett särskilt rekvisit - att var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning - som är det som ger brottet dess fridsstörande karaktär. (Prop. 1997/98:55 s. 132.) En annan sak är att det, när det gäller t.ex. misshandelsbrott av nu ifrågavarande slag, kan vara godtagbart att till grund för en fällande dom läggs, förutom vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar, ytterligare gärningar av likartat slag som begåtts under en viss tidsperiod och där det hålls mera öppet exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssätt för respektive gärning (jfr NJA 1991 s. 83).

L.X. och F.X. döms alltså för de enskilda gärningar, angivna ovan, som hovrätten funnit styrkta.

För att brotten skall bedömas som grov fridskränkning krävs som nyss angetts att var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av den utsatta personens integritet. En lång tidsrymd mellan de enskilda kränkningarna kan medföra att det rekvisitet inte är uppfyllt (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, supplement 11, s. 4:19 a). De misshandelsbrott som F.X. döms för har huvudsakligen begåtts under år 2003. En gärning har inträffat under våren 2002 och härtill kommer de inte närmare tidsbestämda misshandelsbrotten som skett med hjälp av en fjärrkontroll. Beträffande L.X. har samtliga misshandelsbrott ägt rum under år 2003. Det får anses att de gärningar L.X. och F.X. döms för har utgjort led i en upprepad kränkning av Z:s integritet. Gärningarna har varit ägnade att allvarligt skada Z:s självkänsla. Såväl L.X. som F.X. skall därför, som domstolarna funnit, dömas för grov fridskränkning.

För brottet grov fridskränkning är stadgat fängelse lägst sex månader och högst sex år.

Straff skall inom ramen för den tillämpliga straffskalan mätas ut efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. (29 kap. 1 § BrB.)

De fysiska skadorna på Z. efter misshandelstillfällena har såvitt framgår varit av mindre allvarligt slag. Det måste emellertid beaktas att det förekommit struptag och slag med tillhyggen, såsom skaft på hammare och yxa. Utredningen ger vidare stöd för bedömningen att Z. har påverkats psykiskt av misshandeln.

Vid bedömningen av gärningarnas straffvärde innebär konstruktionen av fridskränkningsbrottet att det kan göras en helhetsbedömning av den kränkta personens situation (a. prop. s. 81). Självfallet kan inte vägas in ansvarspåståenden som de åtalade frikänts från, något som i förevarande fall gäller vissa enskilda misshandelsgärningar och samtliga hot. Även påståendet om förolämpning skall lämnas därhän. Det är omständigheterna vid brotten som är avgörande för straffvärdebedömningen. Vid den bedömningen är domstolen oförhindrad att ta upp omständigheter som inte framgår av gärningsbeskrivningen (jfr NJA 2003 s. 486). Det kan således i detta fall beaktas att kränkningen av Z. i samband med flera av misshandelsbrotten förstärkts genom att föräldrarna utsatt henne för nedsättande tillmälen. Även i övrigt har misshandeln skett under kränkande former, såsom genom sparkar.

Riksåklagaren har beträffande L.X:s och F.X:s avsikter och motiv för gärningarna gjort gällande att det har varit fråga om s.k. hedersrelaterad brottslighet, vilket enligt Riksåklagaren utgör en försvårande omständighet. Riksåklagaren har därvid uppehållit sig vid definitioner på begreppet hedersbrott som lagts fast i offentliga publikationer och som särskilt kännetecknande för omständigheterna kring sådana brott framhållit att anhöriga utövar extrem kontroll och att övrig släkt och omgivningen tar parti mot den drabbade.

L.X. och F.X. har bestritt att deras handlande kan betecknas som hedersbrott och uppgett att de inte lever efter muslimska regler utan följer svenska normer, vilket bl.a. innebär att deras barn inklusive Z. haft stor frihet att träffa kamrater av båda könen. De har anfört att gärningarna har skett i uppfostringssyfte eftersom de oroade sig över Z:s livsföring och de har lämnat exempel på händelser som enligt deras uppfattning har utgjort anledning till oro. Huruvida deras oro har varit befogad eller ej har inte klarlagts i målet men det kan inte anses utrett att omständigheterna har varit sådana som enligt Riksåklagaren karaktäriserar hedersbrott. Vad nu sagts innebär å andra sidan inte att det föreligger några förmildrande omständigheter när det gäller motivet för gärningarna, och detta gäller även för det fall L.X:s och F.X:s uppgifter om bakgrunden till deras handlande skulle vara riktiga.

Enligt 29 kap. 2 § 3 BrB skall som försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig. Bestämmelsen är tillämplig när en förälder utövar våld mot sitt barn och därigenom inte bara skadar eller kränker barnet utan också riskerar barnets tillit till föräldern och behov i vidare mening av en trygg hemmiljö. I syfte att tydliggöra och markera att exempelvis brott mot närstående barn ofta bör åsättas ett högre straffvärde, just för att barnet därigenom riskerar att berövas sin trygghet (jfr prop. 2002/03:53 s. 71), har med giltighet från och med den 1 juli 2003 införts en särskild punkt 8 i 29 kap. 2 § BrB, vari som straffskärpningsgrund anges att brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Beträffande Z. bör beaktas att båda föräldrarna, som skulle utgöra hennes trygghet, utsatt henne för misshandel i det gemensamma hemmet. Hon var visserligen inte längre något litet barn och hade uppnått sådan ålder att hon själv kunde vända sig till andra med sina problem i hemmet, men detta leder inte till att det synsätt som ligger bakom punkten 8, och som dessförinnan får anses ha gällt utan denna uttryckliga regel, inte bör påverka straffvärdet.

Det framstår vid bestämmandet av straffvärdet för brottsligheten som naturligt att jämföra med brottet grov kvinnofridskränkning. Med tanke på i 29 kap. 2 § BrB upptagna straffskärpningsgrunder när det gäller brott mot barn bör straffet vara högre än straffet för motsvarande gärning mot en vuxen person. Vid en sådan bedömning framstår det av hovrätten bestämda straffvärdet om ett år och sex månader för envar av L.X. och F.X. som väl avvägt. Det finns vid brott av den ifrågavarande arten med ett så högt straffvärde inte möjlighet att välja annan påföljd än fängelse. Hovrättens domslut skall därmed fastställas beträffande såväl L.X. som F.X.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut beträffande såväl L.X. som F.X.