lagen.nu

NJA 2003 s. 144

Grov kvinnofridskränkning. 4 kap. 4 a § BrB.

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot E.O., född 1953 och medborgare i Uganda, jämlikt 4 kap. 4 a § BrB för grov kvinnofridskränkning enligt följande gärningsbeskrivning: E.O., som är gift och sammanboende med S.N.M. i ett radhus på Stävholmsgränd i Skärholmen i Stockholm, har i bostaden under tiden 2000 till d. 15 sept. 2002 begått brottsliga gärningar mot sin hustru, vilka gärningar var och en utgjort led i en upprepad kränkning av hennes integritet och som allvarligt skadat hennes självkänsla. E.O. har således

- d. 5 juli 2002 uppträtt hänsynslöst mot sin hustru och ofredat henne genom att kasta ett glas juice på henne när hon satt med deras yngsta barn i knät,

- d. 10 sept. 2002 uppsåtligen tillfogat henne smärta och ömhet och svullnad genom att ta tag i hennes nacke, sparka henne på ena skinkan och benen, samt tilldela henne ett knytnävsslag som träffat i högra nack- och axelpartiet,

- d. 15 sept. 2002 uppsåtligen tillfogat henne smärta genom att trampa på hennes ena fot, tilldela henne ett knytnävsslag mot axel/halsregionen, knuffa omkull henne på golvet och ta strupgrepp på henne och klämma åt, samt i samband med misshandeln uttala att han skulle döda henne, vilket varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos henne för hennes säkerhet till person,

- under tiden 2000 till september 2002 vid ett stort antal tillfällen uppsåtligen tillfogat henne smärta genom att tilldela henne smärtande slag mot kroppen, företrädesvis mot axelpartierna.

Målsäganden S.N.M. yrkade att E.O. skulle förpliktas att till henne utge ersättning med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d. 15 sept. 2002 till dess betalning sker. Av yrkat belopp avsåg 30 000 kr ersättning för kränkning och 10 000 kr ersättning för sveda och värk.

Domskäl TR:n (ordf. rådmannen Wiklund Jörgensen) anförde i dom. d. 16 dec. 2002: Domskäl. E.O. har förnekat gärningarna och bestritt brott. Han har förklarat att han aldrig har slagit sin hustru.

Han har bestritt skadeståndsansvar och han har inte heller vitsordat något belopp som i och för sig är skäligt. Han har vitsordat ränteyrkande i och för sig.

Åklagaren har om muntlig bevisning utöver förhör med E.O. själv åberopat förhör med målsäganden S.N.M., vittnesförhör med grannen W.S. och polisassistenterna M.J. och M.G. Vidare hr åklagaren som skriftlig bevisning åberopat utskift av journalanteckningar förda vid Skärholmens vårdcentral d. 11 respektive d. 16 sept. 2002 jämte fotografier tagna av läkaren vid det första tillfället.

E.O. har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med M.K.

Följande omständigheter är ostridiga kring det åtalade gärningsförloppet:

E.O. är 51 år och kom till Sverige från Uganda 1976. Han erhöll politisk asyl. I Sverige har han utbildat sig till apotekare och han har efter examen såsom sådan varit anställd vid apotek i Stockholmsområdet. Under år 1996 träffade han S.N.M., nu 31 år gammal, i Kenya. Hon hade då anställning vid en cateringfirma som skötte maten på en konferensanläggning. De möttes i samband med hennes tjänstgöring. I början av 1997 gifte de sig och därefter besökte S.N.M. Sverige för första gången, då i tre månader. Först i augusti 1998 kom S.N.M. till Sverige för att bosätta sig här tillsammans med sin man. Hon hade då fött parets första gemensamma barn, T., d. 20 jan. samma år. E.O. hade sedan tidigare ett radhus, vilket nu blev hemmet för den växande familjen. Den 20 maj 2000 föddes familjens andra barn, G. och d. 6 maj 2002 det tredje barnet, K. E.O. har varit ensamförsörjare av familjen. S.N.M. har varit hemma och skött barn, hushållet och hemmet. Hon har inte deltagit i någon kurs för invandrare i svenska. Hon talar, förutom swahili, engelska i någon omfattning. Hon har inte haft egna pengar att råda över förutom till viss del de pengar som genom barnbidraget insattes på ett henne tillhörigt konto. Paret har i vart fall under 2002 haft vissa inbördes problem. Sedan hösten 2001 har S.N.M. genom förmedling av barnavårdscentralen varje vecka gjort återkommande besök på öppna förskolan. Den äldsta sonen T. har sedan november 2001 haft plats på dagis.

Parternas berättelser:

Målsäganden S.N.M. har uppgivit:

Beträffande den första tiden - Hon träffade E.O. på konferensanläggningen. Hon hade lärt sig att prata lite engelska och hon har gått i skolan. E.O. ringde henne sedan och skrev brev. Efter tre månader återvände han till Kenya och träffade henne. Vid ett senare besök ville han träffa hennes föräldrar och han berättade för dem att han ville gifta sig med henne vilket de inte motsatte sig om hon ville det. Så började giftemålsplanerna. E.O. föreslog att hon skulle resa till Sverige för att se om hon skulle rivas. Hon fick en inbjudan från hans vän M.K., eftersom det är så det går till. De kenyanska myndigheterna ville dock se ett äktenskapsbevis innan hon fick åka. E.O. kom till Kenya och de gifte sig där. Meningen var att de skulle flytta till Sverige och hon hade tagit upp med E.O. hur de skulle leva i Sverige. Hon frågade om hon kunde ha eget arbete som hon hade. E.O. hade då sagt att det var inget problem. Hon skulle få hjälp att lära sig det svenska språket och hon skulle kunna ha eget arbete. Sedan när hon kom var T. nyfödd och E.O. sa att hon fick ta svenskundervisningen senare. Fem dagar efter att hon hade kommit till Sverige häktades E.O. misstänkt för misshandel och våldtäkt på en flicka, ett syskonbarn som hade bott hos honom ett tag. Hon var alldeles ensam en månad men hon fick senare hjälp ekonomiskt av det sociala. E.O. satt häktad i tre månader innan han frigavs efter att HovR:n hade frikänt honom. Efter att E.O. kom ut var han utan arbete ett tag innan han omplacerades och fick arbete på ett annat apotek. Först i samband med häktningen fick S.N.M. veta att E.O. hade en son född 1978. Hon kan ha träffat honom i Kenya men denne presenterades då av E.O. som en "syskonson som honom pappa". I samband med brottsmisstanken hade en granne, W.S., vittnat mot E.O. E.O. ville inte att hon skulle prata med grannar av det skälet men det har hon gjort ändå. I sambad med att G. var nyfödd började E.O. slå henne. Slagen kom i samband med bråk om pengar. - E.O. gav henne inte några egna pengar så hon kunde inte röra sig. Hon ordnade 2000 själv ett konto på posten som sedan barnbidraget sattes in på. Hon tog ut 200 kr och skickade sedan resten till E.O:s konto. Det gillade han inte. Han ville inte at det skulle synas. Han ville at hon i stället skulle ta ut pengarna från banken och ge honom allt utom 200 kr kontant. Sedan dess var det återkommande problem kring pengar. Hon har inte haft några konton i Kenya. Hon har endast haft kontot på posten.. Medlen där har hon använt till huset, barnen och dagisavgiften, mat. Men E.O. har även velat ha dem för elräkningen och liknande. - E.O. inledde oftast misshandeln med att skrika och sedan slog han henne. Han använde då oftast händerna och slog henne då oftast på axeln intill halsen. Hon har bet honom att kalla på M.K. eller någon annan kamrat för att de skulle hitta en lösning på problemet med pengar. Men det var ju hans vän, inte hennes. Hon har svårt att precis ange hur många gånger våld förekommit utöver de åtalade gärningarna. Hon minns särskilt två tillfällen. Det ena var d. 27 juni 2000 tidigt på morgonen då G. var spädbarn. Då slog E.O. henne med händerna. Det andra var i december 2000 då han sparkade henne. Hon kan säga att han slagit henne vid fyra tillfällen med knytnävarna mot halsen och sparkat henne tre gånger. Han har aldrig slagit henne i ansiktet. Utöver detta skrek han åt henne dagligen och sa fula ord; hon var hora, dum, tjuv och liknande. Hon har sedan den här tiden så gott som dagligen fått höra något. I samband med ett besök 2001 med barnen på barnavårdscentralen reagerade personalen där på att hennes barn inte ville vara med andra människor, att de verkade rädda för andra barn. De föreslog henne då att besöka öppna förskolan eftersom de ansåg att det skulle vara bra för barnen och henne att träffa andra människor och barn. Hon frågade E.O. om han tyckte det var okey. Han sa att det inte kunde komma ifråga och att hon skulle vara hemma med barnen så länge de var hemma. Hon ringde ändå själv till öppna förskolan. Sedan försökte hon hitta dit. Efter att ha gått vilse två gånger hittade hon den. Sedan dess har hon varit där många gånger och trivts. En flicka som heter M. har då hon haft tid och möjlighet lärt henne svenska. Det har hon nu gjort under två timmar i veckan sedan d. 20 aug. 2001. E.O. var inte så glad åt detta. Han har aldrig fysiskt hindrat henne att gå till öppna förskolan, men han ville inte att hon skulle gå. Han skrek om bortslösad tid. Han ansåg att hon inte skulle ta hand om barnen. Men det är ju hon som hela tiden tagit hand och tar hand om barnen och huset. Såvitt hon vet har de inte stått i dagiskö någon längre tid. E.O. ville ju att hon skulle vara hemma. När T. fick plats i november 2001 var det ganska omgående efter anmälan. Hon var då gravid med K. Hon hade satt in spiral men E.O. hade tvingat henne att ta bort den. Han ville inte använda preventivmedel. Hon har haft svårt att upprätthålla kontakten med nya och gamla vänner och släktingar. Hon har varit isolerad fram till 2001. E.O. var fram till dess egentligen den enda som hon träffade. Hon fick inte gå någonstans, inte ens till kyrkan. Det blev som mest en kort promenad i grannskapet. E.O. uppmuntrade henne inte att ha egna kontakter. De nya vännerna, som hon fått kontakt med, arbetar och ringer oftast då E.O. är hemma och då har han sagt att hon varit upptagen och inte låtit henne prata. En god vän bodde ett tag hos dem men hon flyttade på grund av att det var så bråkigt. En kvinna som ville läsa bibeln med henne ringde E.O. upp och sa att hon inte fick besöka S.N.M. Hennes släktingar har undrat vad som hänt då de inte haft någon kommunikation på fem år. Hon tror att E.O. tagit hand om breven. Glädjen i samvaron mellan henne och E.O. varade något år. Livet har blivit väldigt svårt i Sverige för henne.

Beträffande d. 5 juli 2002 - När E.O. kom från arbetet hade barnen redan ätit av den mat som hon hade lagat. E.O. tog sin vanliga drink, vin med vodka, och åt av maten. G. höll honom sällskap i nedre våningen i radhuset. Hon var kvar i övre våningen med T. och K., vilken hon höll i famnen. Det var sommartid och ljust. T. frågade henne om han fick gå ut. Hon sa vänta en stund så kan vi gå ut. T. gick då ner till sin pappa för att fråga om de kunde gå ut. E.O. kom sedan upprörd upp till henne och rågade om hon hade sagt något om hans son i Kenya. E.O. bankande på bordet. Han sa att han hade hört att hon pratade mycket om hans grabb och sedan frågade han henne om hon visste att han skulle kunna kasta ut henne ur huset och hämta hem grabben i stället. S.N.M. sa till honom att de skulle prata om vad han ville säga med detta. E.O. gick då och tog ett glas juice ur kylen. Det var ett stort glas. Han hällde det sedan över henne när hon hade K. I famnen. Ingen av barnen drack juice. De diskuterade inte någon barncykel vid det här tillfället. Hon gick ner i undervåningen. När E.O. förstod att hon tänkte ringa gick han före och drog ur sladden. Hon har en kamrat som hon brukar prata med när hon har problem hemma. Hon ville nu ut ur huset. E.O. brukar låsa ytterdörren, som är belägen på övervåningen, när han kommer hem. Hon gick nu genom tvättstugan ut och till en granne. Denne granne kontaktade andra grannar och polisen kontaktades. När polisen kom berättade hon vad som hänt och att de hade problem med pengar och att E.O. slog henne jämt. Hon fick erbjudande om hjälp, om familjeterapi. Hon sa att hon ville stanna hos sin man, hon hoppades att E.O. skulle bli bättre efter att polis hade kopplats in.

Beträffande d. 10 sept. 2002 - Hon hade lagat T:s favoritmat, vitlökskyckling med tillbehör och ris. E.O. hade inte kommit hem till middag trots att det var tisdag och han slutar kl. 15.00. Han brukar aldrig ringa och tala om att han blev sen eller vad han gör. De hade ätit mat och T. hade bett henne spara mat till honom så att han fick äta samma rätt dagen därpå. E.O. kom hem vid kl. 21.00-tiden. T. frågade honom då var han hade varit. E.O. svarade med att fråga T. om hans mamma hade skickat honom att fråga. E.O. tog sedan för sig av maten. Först tog han mat som han la i en matlåda till sig själv. Det som var kvar av maten lade han sedan på en tallrik åt sig själv. T. blev då upprörd och ledsen eftersom det då inte skulle bli någon mat kvar till honom. E.O. tog tallriken från spisen till matbordet. T. bad henne at ta lite av maten till honom för dagen därpå. T. tog sedan tag i tallriken på bordet. E.O. tog tag i tallriken från andra hållet. Det blev en dragkamp. De stod nära trapporna ned till undervåningen. Hon tog tag i tallriken för att rädda maten. Men E.O. drog i tallriken och maten föll ned på golvet. E.O. kom då fram till henne och började att sparka och knuffa henne. Hon gick ner i trapporna och E.O. kom efter. Han slog mot hennes hals, han knuffade henne mot väggen. Sparkarna hade träffat henne överallt då hon gick ner. Hon minns särskilt att hon träffades på armen och på rumpan. Han var bakom henne då de utdelades. Hon vet inte hur många sparkar det var. Han hade innetofflor på sig. Han slog henne mot halsen med knuten hand. Hon blev väldigt svullen på halsen. Hon ramlade inte i trappan men hon fick väldigt ont. När han såg att hon var på väg mot telefonen drog han ur telefonjacket. Ytterdörren var stängd. Hon hade inte nycklar till den. De hade hon varit utan sedan i maj. Hon lämnade radhuset genom dörren i tvättstugan och gick till grannarna S. och W.S. De ringde efter polisen. Dagen efteråt uppsökte hon vårdcentralen eftersom hon hade mycket ont i nacken, baksidan av ryggen och i benen. Hon visade för läkaren var slagen och sparkarna tagit. Läkaren dokumenterade detta genom att ta bilder. Hon berättade inte om besöket för E.O. eftersom han var orsaken till det.

Beträffande d. 15 sept. 2002 - E.O. fyllde år den här dagen. De gick upp och åt frukost. Vid kl. 11.00-12.00-tiden gick han iväg med pojkarna men han sa inte vart de skulle. De bara gick. Hon var inte riktigt frisk, men hon ägnade tiden de var borta åt att laga mat och syssla med hushållet. När E.O. och pojkarna kom tillbaka vid kl. 14.00-tiden åt de mat. De åt även en tårta som E.O. köpt. Efter maten gick hon och vilade tillsammans med det minsta barnet. De övriga i familjen gick ner i undervåningen. Vid kl. 16.00-tiden ringde telefonen. E.O. drack sin vanliga drink och T. svarade. Han sa att det var mammas telefon. E.O. rusade till telefonen och la på. T. kom upp till henne och sa: "Mamma, mamma det var din telefon". Han berättade att en kvinna som talade engelska hade ringt, men han sa inte vem. Hon gick ner till undervåningen tillsammans med T. Hon var arg. Det var inte första gången E.O. la på luren när det var hennes telefonsamtal. När kamrater ringt har E.O. sagt till dem att de inte får ringa eller at ton är upptagen. Nu hade hon fått nog. Hon frågade E.O. "Varför gör du så här?" Han svarade henne med att säga: "Låt bli, det är min födelsedag". T. tog E.O:s telefon och sa att mamma skulle få ringa till sin kamrat. T. kom emot henne med mobilen. Just då hon skulle ta den slog E.O. ner med handen och mobilen gick i golvet. Hon fick ett slag mot halsen. Han sa på engelska till henne: "Lek inte med mig, jag kan döda dig". Sedan slog han henne jättemycket. Han ställde sig på hennes fot. Hon är säker på at det var vänster fot. Det är möjligt att hon sagt fel fot förut. Det är svårt att berätta. Det gjorde ont och hennes fot svullnade. Sedan slog han henne på höger axel. Hon ramlade på golvet och blev liggande på sidan. Där tog han struptag på henne med båda händerna om halsen och klämde åt. Hon vet inte hur länge. Men hon upplevde att hon låg still alänge utan att kunna komma upp. Det var inte lätt att andas. T. ropade någon gång under händelseskeendet: "Mamma, mamma jag vill inte att du skall dö". Sedan ringde E.O. efter polis. Hon tror han blev rädd. Det kom två poliser. De fick prata med varsin. Hon gick till läkaren dagen därpå. Hon hade då mest ont i nacken, huvudet och foten. Hon var vid något av dessa tillfällen då hon hade kontakt med polisen erbjuden bostad men hon tänkte att det var bättre för barnen att stanna kvar. Nu känns det bättre, nu när hon har fått någon att prata om problemen med. Barnen mådde inte bra. Hon har känt smärta i sitt hjärta.

Närmare hörd över åtalet har E.O. uppgivit:

Beträffande den första tiden - De hade väldigt bra tillsammans fram till år 2002. De hade många vänner och ett livligt umgänge. Det var mycket kontakt med S.N.M:s landsmän. Han skulle ha anmält henne till en intensivkurs men så blev han häktad. Under häktestiden ordnade han så att barnbidraget kom till henne via postgiro. Han har sagt att hon skulle vara försiktig i kontakterna med en granne, den granne, som ljög så att han hamnade i häkte. Det är riktigt att S.N.M. började gå till öppna förskolan under 2001 annars är allt oriktigt som hon har sagt. I samband med K:s födelse blev det kaos med barnen. Sedan han polisanmälde henne strax efter K:s födelse för att ha slagit barnet har det inte varit någon ordning i hemmet. Hon har varit gnällig. Mest har hon talat om hur hon skall krossa honom. E.O. tror att hon har hittat på allt det här för att hämnas i anledning av en penningtransaktion som han haft med en farbror till henne. Hon är också skyldig honom pengar. Hon har inte berättat vad hon har gjort med pengarna. Han har skickat en container med varor till Kenya, vilka då de såldes skulle medföra att S.N.M. skulle få egen inkomst. Men han fick aldrig någon bekräftelse på mottagandet av varorna. Han fick inte betalt för sina utlägg och blev då av med kapital. Bara den här penninghistorien rett upp sig tror han at han och S.N.M. skall fortsätta sitt liv tillsammans.

Beträffande d. 5 juli 2002 - De satt vid bordet och talade om en säng och en cykel som skulle köpas för barnbidraget. T. och G. drack juice medan S.N.M. drack te. Plötsligt sa T. att om inte han fick en ny cykel så skulle han inte ge sin cykel till G. G. kastade då juice på sin mamma och över lillasystern. Sedan gick S.N.M. till en granne, S.S., och polisen kom.

Beträffande d. 10 sept. 2002 - På eftermiddagen var han ute i affärer, bl.a. Ikea, för att titta efter en del saker som de behövde. Han kom hem vid kl 20.00-tiden och då kom barnen och möte honom i dörren. Han gick ut i köket och tog mat ur en köttgryta. S.N.M. sa till honom att han inte fick äta eftersom han kom hem så sent. Sedan drog hon undan tallriken för honom och slängde den på golvet. Hon sprang ner i undervåningen och sedan ut till en granne. Han själv gick sedan ut och pratade med grannen. Han hade då pojkarna i handen. Polisen kom sedan och de pratade var och en för sig med en polisman. Polisen åkte sedan och S.N.M. städade bort spillet på golvet. Han vet inte varför hon har berättat annorlunda och gått till läkare. Han brukar låsa ytterdörren. T. tappade bort sina nycklar i juli och S.N.M. har inte några egna nycklar. Han brukar låsa när barnen skall sova. Han har nyckeln på sin nyckelknippa som han brukar lägga ovanför dörren.

Beträffande d. 15 sept. 2002 - Eftersom barnen ville ha tårta gick han ut tillsammans med pojkarna för att köpa sådan. De lekte lite ute också. Sedan de kom hem åt de mat och därefter fortsatte barnen att leka med pappa. Plötsligt kom ett telefonsamtal från Malmö/Lund från någon som marknadsförde leksaker. Han sa nej tack, det var inte aktuellt. T. hade ursprungligen tagit samtalet och den som ringde hade frågat efter mamma eller pappa. T. sprang upp till sin mamma och berättade om telefonsamtalet. S.N.M. kom ner, stirrade på mobiltelefonen, tog upp den och kastade den i golvet. Just när han var på väg att hämta upp mobiltelefonen var hon på väg att hoppa på G. Han tog då ett fast tag i henne och då lugnade hon ner sig. Sedan gick hon upp. S.N.M. hade klippt sönder kläder som skulle sändas till hans mamma. Då ringde han efter polisen på grund av skadegörelsen och hennes försök att skada G. han visste inte att S.N.M. gick till läkare därefter. Han vet inte varför. Han kan inte styra vad hon gör.

Vittnenas berättelser:

W.S. har uppgivit: Han har tillsammans med sin hustru S.S. bott granne med E.O. sedan ungefär 1995. E.O. har ringt på hos dem och sagt att han inte vill ha kontakt med dem eller med omgivningen i övrigt. W.S. var vittne i samband med den händelse som ledde till att E.O. häktades 1998. Han har berättat för S.N.M. om att detta lett till en konflikt med hennes man. De har annars inte pratat med varandra så mycket utan endast bytt några ord på engelska vid tillfälle. S.N.M. verkar vara en fin flicka. Hon skötte om hus och hem perfekt som han uppfattade det, hon var ständigt i farten, tvättade och jobbade, men hon var mycket ensam. De hade aldrig besök och hon kunde inte svenska. Vid två tillfällen har S.N.M. kommit över till dem med lilla flickan på armen och sagt att hon blivit slagen. Första gången sa hon att E.O. var full. Andra gången visade hon en rispa på armen och sa att hon hade ont i hela kroppen. Hon bad dem ringa polisen. Han frågade inte varför hon inte kunde ringa själv. Han tillkallade ytterligare grannar eftersom han inte ville vara ensam med E.O.

M.J. har uppgivit: Hon blev kallad till makarnas radhus på grund av att grannar hört skrik och bråk från det. När hon kom in i huset var där en upprörd stämning. Hon pratade med kvinnan och uppfattade att hon var rädd, att hon inte visste vad hon kunde säga. Kvinnan berättade att hon tidigare hade blivit slagen och sparkad, att mannen även slagit barnen, att hon inte fick lära sig svenska. Beträffande den aktuella händelsen berättade hon att mannen var berusad och att han kastat ett glas med juice över bordet så att hon och flickan blivit träffade. Kvinnan hade förklarat att hon var rädd för en upptrappning av agerandet från mannens sida och att hon hade haft det svårt hela tiden i Sverige. Det luktade alkohol om mannen. Det fanns inga synliga skador på kvinnan.

M.G. har uppgivit: Han kom till radhuset i en av två bilar som kallats till platsen. Han höll förhöret med målsäganden, S.N.M., som inte kunde prata någon engelska. De gick ner i undervåningen. Hon grät under större delen av förhöret. Hon berättade att mannen kommit hem sent. När ett barn frågat varför han kommit sent så hade mannen kastat en tallrik. Då hade hon frågat varför och då hade mannen blivit arg. Hon skulle fly undan honom ner i undervåningen när han kom efter henne och slog och sparkade henne i trappan. Han hade dragit henne i nacken när de kom ner. Sedan hade mannen gått upp och låst ytterdörren och dragit ur telefonjacket. S.N.M. hade då flytt ut genom undervåningen. M.G. tittade översiktligt på hennes skador. Hon hade en svullnad stor som en handflata vid skuldran och en rodnad vid nacken. M.G. pratade även med mannen. Denne talade till honom i en ton av manligt samförstånd, man och man emellan, och han hade inställningen att det här var ju inget. E.O. luktade alkohol. S.N.M. fick erbjudande om bostad från socialjouren men hon tackade nej eftersom hon tyckte det var en för stor omställning.

M.K. har uppgivit: Han har känt E.O. sedan studietiden och har sedan 1998 träffat familjen vid flera tillfällen. Under sommaren 2002 träffade han dem minst två gånger. Han har uppfattat att makarna har bråkat men han har inte sett något våld. E.O. har vänt sig till honom då makarna haft problem och han har av den anledning besökt dem vid några tillfällen. De har t.ex. handlat om pengar och om en cykel. I början var S.N.M. positiv till hans medverkan men hon ville senare inte att han skulle komma till dem. Det har han förståelse för. Det är hennes hem. S.N.M. har sagt till honom att hon har blivit slagen.

TR:n gör följande bedömning.

Målet rör påstående om isolering, ofrihet samt kränkningar och våld inom familjens slutna väggar. Det ligger i sakens natur att tillgången till vittnesbevisning i sådana fall är ringa. Även annan stödbevisning kan vara svår att uppbringa bl.a. på grund av att en sådan situation ofta påverkar den utsattas förmåga att handla rationellt och därför att övergreppen ofta, åtminstone inledningsvis, sker på ett sådant sätt att spår inte lämnas av dem.

I detta fall finns förutom parternas uppgifter vissa vittnesuppgifter samt viss skriftlig bevisning. Innan TR:n går in på parternas utsagor gör TR:n följande reflektioner kring delarna i åtalet.

Det är klarlagt att S.N.M. d. 5 juli 2002 fått juice över sig. E.O. har påstått att det inte var han som gjorde detta utan sonen G. Genom W.S:s berättelse är det styrkt att S.N.M. den här kvällen gråtande sökt upp honom. Det är ostridigt att hon har bett dem tillkalla polis. Polisassistenten M.J. har förklarat att hon uppfattat att S.N.M. var rädd. Är E.O:s förklaring tänkbar mot den bakgrunden? Skulle en kvinna lämna hemmet för att hennes yngste son hällt juice över henne? Vad skulle hon uppnå med att be grannarna kalla polisen i ett sådant fall? Om skälet hade varit att hon ville skada E.O., varför har hon i sådant fall nöjt sig med att påstå att han orsakat att hon fått juice över sig?

Den 10 sept. 2002 hamnade en tallrik mat på golvet sedan E.O. kommit hem sent och skulle äta efter familjen. Är det en tillräcklig förklaring till att S.N.M. även denna gång har sökt upp grannarna och bett dem ringa till polisen? E.O. har nekat till att våld förekommit samt att han skulle ha varit berusad. Den här gången finns dock klara vittnesuppgifter som motsäger hans uppgifter. M.G. har sett skador på S.N.M. Han har även uppfattat alkohollukt från E.O. Även W.S. har sett en skada. Mot bakgrund härav och av vad som framkommer i journalanteckningarna d. 11 sept. 2002 finner TR:n att det är styrkt att S.N.M. har utsatts för våld vid det här tillfället med synlig skada vid axelpartiet och flera märkbara ömheter som följd.

Den 15 sept. 2002 ringde E.O. efter polisen och den kom till platsen. Skälet till detta var att E.O. ville anmäla sin hustru för brott. Varför skulle de angivna brotten föranleda en sådan åtgärd? Den ena rörde skadegörelse, en händelse av ett slag som makar emellan sällan polisanmäler och som inte brukar föranleda behov av akuthjälp. Det andra brottet rörde våld mot barn. Det förefaller rimligt att i sådant fall inga efter polisen. Men hade misshandeln skett då, undersöktes barnet? Var den av någon dignitet? TR:n har svårt att tro på påståendet eftersom det brottet uppenbarligen idag inte har något större intresse för E.O. eftersom han inte närmare har redogjort för detta eller ansett saken påverka hans förhållningssätt till S.N.M. och tala mot en fortsatt samlevnad. Anmälan har inte heller föranlett något åtal. I stället har S.N.M:s uppgifter lett till förundersökning, läkarundersökning och åtal. Hennes berättelse om händelseförloppet stöds av journalanteckningar från läkarbesök efter händelsen.

Slutligen noterar TR:n att S.N.M. beträffande det mer allmänna gärningspåståendet om slag vid tidigare tillfällen har lämnat dels vissa precisa uppgifter och dels sökt uppskatta antalet medan E.O. utan någon närmare kommentar enbart förnekat varje förekomst av våld.

TR:n har således vid en genomgång av faktiska uppgifter kring de åtalade gärningarna funnit att E.O:s version väcker frågor medan S.N.M:s syns förklarlig och har vunnit visst stöd av annan bevisning.

Beträffande parternas utsagor gör TR:n följande bedömning. Förhöret med S.N.M. har i rätten genomförts med hjälp av tolk. De uppgifter hon har lämnat har präglats av saklighet och återhållsamhet. Vid ett tillfälle har S.N.M. rättat tolkens översättning, vilket för rätten stärkt bilden av henne som en person som vill vara korrekt. Således har hon inte talat om icke daterade misshandelstillfällen svepande utan i stället varit mån om att inte säga för mycket. Hon har inte givit uttryck för att vara vare sig hätsk eller hämndlysten. Hennes berättelse har i stället präglats av en stilla värdighet. Hon har försynt avbrutit sig något gång för att torka tårarna för att sedan fortsätta sin framställning. När det har ifrågasatts om hon blivit slagen mot bakgrund av att några märken efter sådant ej lätt kan ses på de fotokopior som företetts, har hon endast hänvisat till att läkaren såg något eftersom fotografierna togs och berättat om vilka följder hon känt av misshandeln. Vad hon berättat i rätten har varit sammanhängande och detaljrikt. Hennes utsaga i rätten ger således det självupplevdas intryck och hennes person och framställning ger ett omedelbart intryck av att berättelsen är uppriktig och sann.

E.O. har i rätten berättat förhållandevis detaljfattigt om det inte gällt saker som berört pengar. Ingenting av vad som påstås i åtalet har enligt honom hänt. Han har redogjort för kortfattade alternativa händelseförlopp. Han har intagit en bagatelliserande hållning till hela situationen och till S.N.M. Trots att hennes anmälan lett till häktning och åtal, trots att hon begärt att höras utan hans närvaro, så har E.O. sagt att de kommer att fortsätta sitt liv tillsammans. Han har inte gett uttryck för förtvivlan inför sin situation eller för några känslor av något slag inför S.N.M. med utgångspunkt från att E.O. är en man som påstår att hans hustru helt utan grund pådyvlat honom brottsliga handlingar är hans berättelse svårbegriplig. Hans förklaring till att hon skulle ha handlat på detta sätt, oenighet kring penningtransaktionen med Kenya, är inte heller övertygande.

TR:n finner således att S.N.M. till skillnad från E.O. har lämnat en mycket trovärdig berättelse. Till detta kommer att det händelseförlopp som S.N.M. återgett följer ett känt mönster för kvinnomisshandel vilket i sig stärker trovärdigheten i hennes berättelse. Detta mönster har följande grunddrag; En man, som i ett inledningsskede är trevlig och uppvaktar en kvinna, ändrar sitt beteende sedan kvinnan blivit beroende av honom. Det ändrade beteendet innebär isolering av kvinnan gentemot omvärlden. Genom olika handlingar ökar mannen hennes beroende av honom samtidigt som han genom andra handlingar sänker hennes självförtroende. När kvinnan får kontakt med omvärlden och försöker bryta sin isolering ökar trycket från mannen genom att övergrepp och kränkande behandling tillkommer eller ökar. Kvinnan avvaktar med att vidta större åtgärder för att ändra sin situation. Hon vet inte vad som väntar henne om hon lämnar mannen, hon kan ha barn att tänka på. Hon polisanmäler mannen flera gånger innan hon är beredd att på allvar förändra sin situation.

Kärnan i mönstret handlar om isolering och ofrihet. Här skulle E.O. ha kunnat motbevisa S.N.M:s version om det vore riktigt att makarna levt i livfullt umgänge med täta kontakter med hustruns landsmän som han har påstått. Men någon sådan bevisning har inte förekommit. E.O. har i stället endast kommit med svepande påståenden i detta avseende. Han har därtill indirekt bekräftat vissa förhållanden som stärker påståendet om isolering. Dessa är att S.N.M. inte haft tillgång till egna nycklar till ytterdörren, att han haft flera anspråk på att barnbidragspengarna skulle användas till inköp och räkningar varför något större utrymme för S.N.M:s del inte förelegat, att han inte arbetat på att språkundervisningen skulle komma till stånd trots den långa tid som nu förflutit sedan hon kom till Sverige, att han förhållit sig ointresserad av hennes inträde i det svenska samhället genom att endast säga att han inte kan styra vad hon gör på dagarna när den öppna förskolan kommit på tal etc. Den egna bevisning som E.O. har åberopat har därtill endast tillfört målet stöd för att misshälligheter förekommit och att även hans egen vän fått uppgifter från S.N.M. om att hon blev slagen.

TR:n finner således vid en genomgång att S.N.M:s utsaga är sådan att den skall ligga till grund för bedömningen av åtalet. Därmed finner TR:n att åtalet i sin helhet är styrkt. Gärningen skall med hänsyn till upprepningen och antalet brott bedömas som grov kvinnofridskränkning.

Med hänsyn till utgången i ansvardelen är E.O. skadeståndsskyldig gentemot S.N.M. Den fysiska misshandeln har inte varit av alltför allvarligt slag. Det allvarliga i det brott som E.O. begått är att han utsatt S.N.M. för återkommande våld, hotat henne, kränkt och ofredat henne i en situation då hon har varit helt utelämnad åt honom såsom nyinflyttad i ett främmande land utan kunskap om landets språk och bunden vid små barns fostran. TR:n finner mo den bakgrunden att yrkad ersättning för såväl kränkning som sveda och värk är skälig. E.O. skall därför förpliktas betala S.N.M. yrkat skadestånd.

Påföljd. E.O. är 49 år gammal. Han förekommer inte tidigare i belastningsregistret.

Den brottslighet som E.O. nu har övertygas om har högt straffvärde. Det våld E.O. utsatt S.N.M. för har i och för sig inte varit av stor omfattning och det har inte heller orsakat henne påtagliga fysiska skador. Det allvarliga är att E.O. i den situation som han har försatt S.N.M. i förstärkt sitt övertag mot henne genom att upprepa kränkande behandling och våld. TR:n finner brottets straffvärde motsvara tio månaders fängelse.

Med hänsyn till brottets art kan endast fängelse komma ifråga. TR:n bestämmer därför påföljden till tio månaders fängelse.

- - -

Domslut TR:n dömde E.O. jämlikt 4 kap. 4 a § BrB för grov kvinnofridskränkning till fängelse 10 månader och förpliktade honom att utge skadestånd till S.N.M. med 40 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d. 15 sept. 2002 till dess betalning sker.

E.O. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla såväl åtalet som S.N.M:s skadeståndstalan. I andra hand yrkade han att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren och S.N.M. bestred ändring.

Domskäl HovR:n (hovrättsråden Möller och Bergkvist, t.f. hovrättsassessorn Modin samt nämndemännen Frisk och Plogfeldt) anförde i dom d. 13 febr. 2003: HovR:ns domskäl. Utredningen i HovR:n är i allt väsentligt densamma som vid TR:n. S.N.M. och E.O. har hörts på nytt. Vittnesförhören vid TR:n med W.S., M.J. och M.G. har lästs upp från domen. Viss skriftlig bevisning har åberopats och fotografier har förevisats.

S.N.M. har här ändrat sig i fråga om vilken fot som E.O. trampat henne på d. 15 sept. 2002. Vidare har hon i HovR:n inte säkert kunnat specificera mer än två tillfällen då hon blivit misshandlad av E.O., förutom de tre som särskilt anges i gärningspåståendet. Dessa omständigheter föranleder dock inte HovR:n att göra någon annan bedömning i skuldfrågan än den TR:n gjort. Då var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av S.N.M:s integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla, skall, som TR:n funnit, E.O. dömas för grov kvinnofridskränkning.

Inte heller när det gäller val av påföljd, straffmätning och skadestånd gör HovR:n någon annan bedömning än TR:n.

TR:ns dom skall därför fastställas.

- - -

Domslut HovR:ns domslut.

1. HovR:n fastställer TR:ns dom.

- - -

E.O. överklagade och yrkade att åtalet skulle ogillas och skadeståndsskyldigheten undanröjas. I andra hand yrkade han en icke frihetsberövande påföljd.

Riksåklagaren och S.N.M. bestred ändring.

Riksåklagaren justerade i HD gärningspåståendet i stämningsansökningen d. 28 nov. 2002 i följande två avseenden.

1. första stycket skulle från tredje raden, andra kommatecknet, lyda "vilka gärningar dels var och en utgjort led i en upprepad kränkning av hennes integritet, dels varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. E.O. har således".

2. Under punkten d) skulle andra raden lyda "genom att tilldela henne slag och sparkar mot kroppen, företrädesvis slag mot axelpartierna."

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, Lundius, Lindeblad, referent, och Calissendorff) beslöt följande dom: Domskäl. TR:n har funnit åtalet i dess helhet styrkt. HovR:n har i sina skäl angett att S.N.M. i HovR:n ändrat sig i fråga om vilken fot E.O. trampat henne på d. 15 sept. 2002 och att hon i HovR:n inte säkert kunnat specificera mer än två tillfällen då hon blivit misshandlad av E.O., förutom de tre tillfällen som särskilt anges i gärningspåståendet. Med hänsyn till att endast E.O. har fört talan mot HovR:ns dom uppkommer frågan om innebörden av domen i aktuellt hänseende.

Enligt vad som uttalats i samband med införandet 4 kap. 4 a § BrB (se prop. 1997/98:55 s. 75 f. och 81) kan det, när det är fråga om upprepande övergrepp, vara svårt för brottsoffret att hålla isär olika händelser och att i detalj påskriva dem och precisera när och var de har utspelat sig. I propositionen hänvisades till NJA 1991 s. 83 och NJA 1992 s. 446 av vilka rättsfall det framgår att det inte är nödvändigt att beträffande varje enskild gärning ange detaljerade uppgifter och precisera tid och plats för att beviskravet skall vara uppfyllt utan att det är tillräckligt att några konkreta gärningar har kunnat specificeras.

HovR:ns dom måste förutsättas ta sin utgångspunkt i det beviskrav som sålunda uppställts vid brottslighet som påstås innefatta upprepade övergrepp. Med hänsyn härtill och då HovR:n i sina skäl anfört att domstolen inte gör någon annan bedömning i skuldfrågan än den TR:n gjort samt i domslutet fastställt TR:ns dom kan det inte råda någon tvekan om att HovR:n liksom TR:n funnit åtalet i dess helhet styrkt.

Vad som förekommit i HD ger inte anledning till någon annan bedömning i skuldfrågan än den domstolarna gjort.

Frågan är då om de gärningar E.O. gjort sig skyldig till skall bedömas som grov kvinnofridskränkning eller om han skall dömas för vart och ett av de enskilda brott som gärningarna innefattar, nämligen ofredande, misshandel och olaga hot.

I 4 kap. 4 a § 1 st. BrB stadgas att den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. samma balk mot en närstående eller tidigare närstående person skall, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, dömas för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Om gärningarna begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med, skall i stället, enligt paragrafens andra stycke, dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.

Paragrafen fick sin nuvarande lydelse d. 1 jan. 2000 som en följd av att HD i NJA 1999 s. 102 fastslog att den ursprungliga lydelsen av bestämmelsens första stycke innebar att det utöver de åtalade gärningarna måste finnas ytterligare handling eller handlingar som innefattar kränkning. Syftet med den ändrade lydelsen var att åstadkomma att det skall vara tillräckligt för straffansvar enligt bestämmelsen att de åtalade gärningarna tillsammans utgjort en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet och att det har varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla i den föreliggande situationen. Det ställs alltså inte längre något formellt krav på att en tidigare konstaterad gärning skall föreligga. (Se prop. 1998/99:145 s. 8 ff. och NJA II 1999 s. 420 ff.)

För att en upprepad kränkning skall föreligga måste det vara fråga om flera gärningar och dessa måste ha ett visst tidsmässigt samband. Det hr emellertid inte närmare preciserats vad som skall anses ligga i rekvisitet utan det har överlämnats till domstolarna att med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet tolka och tillämpa bestämmelsen (se prop. 1998/99: 145 s. 12 och NJA II 1999 s. 423). Vid bestämmelsens tillkomst uttalades endast att frågan hur många kränkande gärningar som skall krävas för att en kränkning skall anses som upprepad bör bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. Ju allvarligare en gärning är, desto färre gärningar för det krävas för att kränkningarna skall anses som upprepad (se prop. 1997/98:55 s. 133 och NJA II 1998 s. 361).

I förevarande fall har det varit fråga om ett flertal kränkande övergrepp från E.O:s sida med tidsmässigt samband. Även om endast gärningarna d. 15 sept. 2002 kan anses ha varit av allvarligare slag, har övergreppen varit så många att antalet klart överstiger vad som bör krävas för att kränkningen av S.N.M:s integritet skall anses som upprepad.

Frågan om gärningarna har varit ägnade att allvarligt skada S.N.M:s självkänsla bör besvaras med beaktande av hela hennes situation. Det är därvid tillräckligt att gärningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt.

S.N.M. var nyinflyttad till Sverige utan kunskaper i svenska språket och ensam hemma med små barn. Hon hade inte något socialt nätverk. I målet har framkommit att E.O. inte gjorde några särskilda ansträngningar för att underlätta för henne att komma in i det svenska samhället och att han på olika sätt försökte styre och begränsa hennes kontakter med omvärlden. Det står klart att hon var mer eller mindre utlämnad åt honom. Mot denna bakgrund får de kränkande gärningar E.O. utsatt S.N.M. för anses ha varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Han skall därför, som domstolarna funnit, dömas för grov kvinnofridskränkning.

HD finner inte skäl att frångå den bedömning domstolarna gjort när det gäller påföljd och skadestånd.

Domslut HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d. 2 maj 2003 (mål nr B 1038-03).

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2003-05-02
Målnummer
B1038-03
Lagrum
4 kap. 4 a § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1999 s. 102
Sökord
Grov kvinnofridskränkning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 2004 s. 97: Närståendebegreppets tillämpning vid fråga om grov fridskränkning av man mot kvinna i ett parförhållande.
NJA 2005 s. 712: Fråga om ansvar för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt, grov fridskränkning och misshandel. Därvid bl.a. fråga om den kränkta kvinnans make gjort sig skyldig till ofredande genom att låta makarnas...
RH 2004:48: En man har befunnits under en fyramånadersperiod ha gjort sig skyldig till dels olaga hot vid fyra skilda tillfällen mot sin f.d. hustru, dels ofredande genom att under samma period vid upprepade...
RH 2008:7: Övergrepp i form av olaga hot och misshandel har bedömts inte vara av sådan omfattning och karaktär att kränkningen av målsägandens integritet ansetts som upprepad. Det förhållandet att...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation