NJA 2004 s. 552

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Elisabeth Sundell och Torvald Wästbjörk) anförde i dom den 24 februari 2003:

Domskäl

M.G. har förnekat brott.

Närmare hörd över åtalet har M.G. angett att han vid aktuell tidpunkt och alltfort är ägare till de i åtalet aktuella fastigheterna. Under åttiotalet och en tid in på nittiotalet bedrev hyresgäster industriverksamhet på fastigheterna. I början av nittiotalet försattes emellertid de som drev verksamhet i konkurs. M.G. hade hyresfordringar på konkursbolaget och det gods som fanns på fastigheterna har han ansett sig kunna behålla som retentionsrätt för sina fordringar. Vad som fanns på fastigheterna hade han egentligen inte så stor kännedom om och att de i åtalet angivna miljöfarliga sakerna fanns där kände han inte till. Han kände till att de två transformatorerna fanns och antog att i dem fanns olja. Vid något tillfälle kände han på de tunnor som anges i åtalspunkt 2 p. 1 och märkte att de var tomma utom i vad avsåg någon av dem. En person som tillhörde det bolag som bedrev verksamheten vid tillfället i fråga vid namn O. angav att det som de inte tomma tunnorna innehöll var ofarligt och kunde jämföras med matolja.

På begäran av åklagaren har vittnesförhör hållits med hälsoskyddsinspektör M.W. Hon har angett att förvaringen av oljan i transformatorerna varit miljöfarlig eftersom dessa saknade all invallning.

Miljöbrott är ett s.k. perdurerande brott varför det skall anses ha begåtts vid för åtalet aktuell tidpunkt oavsett om någon åtgärd vidtagits vid denna tidpunkt.

Enligt tingsrätten har ej framkommit att M.G. kan ha vidtagit eller underlåtit något som medför att han med uppsåt kan ha utfört något brott.

Fråga är emellertid om M.G. kan läggas oaktsamhet till last.

M.G. har visserligen varit ägare till de aktuella fastigheterna och bör därför rent generellt anses ha ett ansvar för vad som förekommer på fastigheterna. Han har emellertid aldrig varit ägare till det gods som funnits på fastigheterna utan annat kan ej finnas styrkt än att han endast haft retentionsrätt i godset. Med hänsyn härtill finner tingsrätten att det ej kan läggas M.G. till last att underlåta vidtaga åtgärder med gods som han faktiskt ej var ägare till varför någon oaktsamhet ej kan läggas honom till last. Åtalet skall i följd härav ogillas.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Ordföranden, rådmannen Tommy Eriksson, och nämndemannen Monica Ståhlberg var av skiljaktig mening och anförde: Enligt vår mening må visserligen det gods som anges i åtalet i strikt juridisk mening ej tillhöra M.G. Godset och därvid de miljöfarliga sakerna bör emellertid närmast betraktas som övergivet av sin rättmätige ägare. Vid sådant förhållande har M.G. som fastighetsägare ett ansvar för det miljöfarliga som kan tänkas förefinnas på fastigheterna. De transformatorer som funnits på Kilsta 3:208 har förvarats oskyddade vid eventuellt läckage. M.G. har i avseende å dessa förfarit oaktsamt då han ej vidtagit någon åtgärd för att undanröja risker för miljön. M.G. har vidare vidgått att det på Kilsta 3:208 fanns PCB-haltig olja i en öppen bassäng. Även i detta hänseende anser vi att han förfarit oaktsamt. När det gäller de tre tunnorna med olja samt kalken anser vi däremot att M.G. ej förfarit oaktsamt därför att miljöpåverkningen härav får betraktas vara av ringa beskaffenhet. Vi dömer således M.G. för miljöbrott i avseende å transformatorerna och PCB-oljan och bestämmer påföljden till 60 dagsböter om vardera 700 kr. Överröstade häruti är vi i övriga frågor ense med majoriteten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Klas Mogren, tf. hovrättsassessorn Katrin Persson, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 26 november 2003:

Hovrättens domskäl

M.G. har hörts på nytt i hovrätten. Vidare har tingsrättens bandupptagning av vittnesförhöret med miljö- och hälsoskyddsinspektören M.W. spelats upp.

M.G. har i hovrätten uppgivit bl.a. följande. Det av honom ägda bolaget Affärsinvest i Värmland AB förvärvade 1981 fastigheterna Kilsta 3:207 och Kilsta 3:208. Fastigheterna ägdes ursprungligen av AB Bofors. Eftersom det österrikiska bolaget Böhler AG redan var hyresgäst på fastigheterna såg han förvärvet som en bra affär. Böhler AB utövade viss industriverksamhet på fastigheterna. 1987 såldes fastigheterna, delvis mot säljarrevers, till ett annat bolag. När detta bolag sedermera gick i konkurs återköptes fastigheterna 1993 för att skydda den fordran som Affärsinvest i Värmland AB hade med anledning av försäljningen 1987. Återköpet av fastigheterna skedde genom två för ändamålet nybildade bolag, Kilsta 3:207 i Karlskoga AB och Kilsta 3:208 i Karlskoga AB (bolagen Kilsta 3:207 och 3:208). Bolagen Kilsta 3:207 och 3:208 ägdes och ägs än idag av Affärsinvest i Värmland AB. Han är ensam företrädare för bolagen Kilsta 3:207 och 3:208. Bolagen Kilsta 3:207 och 3:208 var sålunda under de i åtalen aktuella tidsperioderna, och är alltjämt, ägare till fastigheterna Kilsta 3:207 respektive Kilsta 3:208. När fastigheterna återköptes och under hela den tid som åtalen avser var Böhler AG kvar som hyresgäst på fastigheten Kilsta 3:207, och är så än idag. - Vad gäller de i målet aktuella transformatorerna som stod uppställda på fastigheten Kilsta 3:208 fungerade de ursprungligen som reservtransformatorer i Bofors Kilstaverkens verksamhet. Transformatorerna ingick inte i bolaget Kilsta 3:208:s förvärv av fastigheten Kilsta 3:208, vilket alltså avsåg endast fastigheten jämte byggnadsbeståndet. Transformatorerna förvärvades före 1998 av ett engelskt bolag som sedermera gick i konkurs, varefter transformatorerna förvärvades av ett kinesiskt bolag. Transformatorerna kom dock att stå kvar på fastigheten och bortforslades för transport till Kina först efter det att Miljö- och byggnadsnämndens inspektion på fastigheten i april 1999 hade utförts. Han har hela tiden vetat att transformatorerna har stått på fastigheten. Han har emellertid aldrig tagit bort något eller tillfört något, utan de har alltid stått på samma sätt på platsen. - Vad gäller tunnorna med olja, gropen med släckt kalk och bassängen med PCB-haltig olja har han aldrig sett dessa. Han har aldrig besökt fastigheten Kilsta 3:208. Av en man vid namn O., som tidigare hade varit miljöansvarig på Bofors Kilstaverken, har han vid något tillfälle fått informationen att innehållet i tunnorna var ofarligt och jämförbart med matolja. Han har inte vidtagit eller låtit vidta någon fysisk åtgärd med vare sig oljan eller de andra ämnena. - Varken transformatorerna eller tunnorna med olja eller de andra ämnena på fastigheten tillhörde eller förvarades av honom eller hans bolag.

Åklagaren har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

I 29 kap. 1 § MB föreskrivs, såvitt nu är av intresse, att den som med uppsåt förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är av ringa betydelse eller annan betydande olägenhet i miljön döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet, eller detta är allmänt vedertaget, för miljöbrott till böter eller fängelse i högst två år. Vidare föreskrivs att om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig, döms inte till ansvar enligt denna paragraf. MB trädde i kraft den 1 januari 1999. Dessförinnan fanns motsvarande straffbestämmelse i 13 kap. 8 a § BrB. Bestämmelsen överfördes oförändrad till MB vid dess ikraftträdande.

I målet är det utrett att bolagen Kilsta 3:207 och Kilsta 3:208 år 1993 förvärvade fastigheten Kilsta 3:207 och Kilsta 3:208 och att bolagen under de i åtalen aktuella tidsperioderna alltjämt var ägare till fastigheterna. Vidare är det utrett att M.G. under samma perioder var ensam företrädare för bolagen. Beträffande transformatorerna med olja får godtas M.G:s uppgift att de fanns på fastigheten Kilsta 3:208 vid förvärvet men att de inte ingick i förvärvet. Transformatorerna kom enligt M.G. att förvärvas av ett annat bolag, men blev trots det stående kvar på fastigheten. Beträffande tunnorna med olja, gropen med släckt kalk och bassängen med PCB-haltig olja har M.G. uppgivit att han aldrig har sett dessa. I målet är inte visat att M.G. har vidtagit eller låtit vidta någon fysisk åtgärd med oljan eller de andra ämnena. Till följd av att M.G. inte agerat har oljan och de andra ämnena kommit att under de i åtalen aktuella tidsperioderna ligga kvar på fastigheterna. Fråga är om detta konstituerar ett brott enligt gällande miljöstraffrättsliga lagstiftning.

Av betydelse vid denna bedömning är innebörden av begreppet förvarar. Av 29 kap. 1 § MB framgår inte uttryckligen om ett förvar som uppkommer genom underlåtenhet att agera kan medföra straffansvar. Frågan om kriminalisering i BrB av miljöbrott var ursprungligen föremål för utredning under slutet av 1970-talet. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) publicerade 1979 en promemoria, Kriminalisering av föroreningar i miljön, m.m. (PM 1979:6) och föreslog att man skulle införa bestämmelser i 13 kap. BrB om straff för viss miljöfarlig verksamhet. I lagförslaget användes uttrycket ”den som [- - -] förorenar jord, vatten eller luft [- - -]” och i motiven anförde BRÅ att med förorening avses tillförsel av olika ämnen som ändrar mottagarens (recipientens) naturliga sammansättning. Vidare anfördes att begreppet borde få en vidsträckt tolkning så att även andra spridningar och ingrepp i miljön som brukar jämställas med föroreningar borde täckas av föroreningsbegreppet. Det konstaterades härvid att bl.a. upplag och nedgrävningar av farligt avfall i jorden är straffvärda handlingar som bör räknas som föroreningar. Till komplettering av BRÅ:s promemoria upprättades inom justitiedepartementet ytterligare en promemoria (Dnr 358-80) innehållande ett lagförslag som byggde på de av BRÅ utvecklade principerna men som innebar ett mera allmänt skydd mot miljöfarlig verksamhet. I förslaget användes uttrycket ”den som [- - -] förorenar mark, vatten eller luft [- - -]”. På grundval av promemoriorna upprättades därefter inom justitiedepartementet en lagrådsremiss med förslag till lag om ändring av BrB genom införande av en ny paragraf (13 kap. 8 a §) med avfattningen ”den som [- - -] tillför mark, vatten eller luft ett ämne eller ett föremål som genom förorening eller på liknande sätt medför eller kan antas medföra hälsorisker [- - -]” (prop. 1980/ 81:108). Orsaken till att avfattningen ändrades i förhållande till promemoriornas lagtextförslag var en avsikt att utforma brottsbeskrivningen på ett sådant sätt att det tydligare skulle framgå att även deponering av emballerat miljöfarligt material omfattades av straffbestämmelsen (a. prop. s. 11). Lagrådets yttrande över förslaget inhämtades. Lagrådet anförde därvid att stadgandet skulle vinna i överskådlighet och effektivitet om man dels höll isär förorenings- och förvaringsfallen, dels beskrev gärningen som något pågående på så sätt att man kriminaliserade att någon ”förorenar” mark etc. respektive ”förvarar” avfall etc. Lagrådets synpunkter godtogs och departementschefen uttalade i sammanhanget att den av lagrådet föreslagna avfattningen av bestämmelsen måste anses täcka även situationer då någon har låtit deponera bristfälligt emballerat miljöfarligt material utan avsikt att ta vidare befattning med detta (a. prop. s. 115). Det har senare ifrågasatts om inte denna tolkning av lagtexten är väl djärv såtillvida att det är tvivelaktigt om gärningsmannen i den beskrivna situationen kan anses förvara materialet, något som torde betyda uppsåtligen förvara (Nils Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken II, 6:e upplagan, 1990 s. 43 f.).

Åklagaren har till stöd för åtalet åberopat 2 kap. 3 § MB. 2 kap. MB innehåller rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler som skall iakttas av den som bedriver viss verksamhet eller som vidtar viss åtgärd vilken i det enskilda fallet inte är av försumbar betydelse med hänsyn till MB:s mål. I 2 kap. 3 § föreskrivs att vederbörande skall iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. För den som inte längre bedriver en verksamhet kvarstår ansvaret för uppkommen skada eller olägenhet till dess skadan avhjälpts eller olägenheten upphört (jfr prop. 1997/98:45, del 2, s. 13). Mot bakgrund av det sagda kan konstateras att MB:s regelverk i nu angivna hänseenden i princip riktar sig mot den som utövar eller har utövat viss verksamhet, och inte mot fastighetsägaren. När det gäller att utföra och bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet har emellertid fastighetsägare som vid förvärvet kände till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem ålagts ett uttryckligt, men i förhållande till verksamhetsutövarna subsidiärt, ansvar (jfr 10 kap. 3 § MB). I förarbetena till dessa bestämmelser anges dock att om fastighetsägaren har bidragit till en förorening så är denne att anse som verksamhetsutövare i bestämmelserna om efterbehandlingsansvar (a. prop., del 2, s. 120).

Med hänsyn till det ursprungliga syftet med lagstiftningen att kriminalisera viss miljöfarlig verksamhet samt med beaktande av hur avfattning av den aktuella straffbestämmelsen tillkommit finner hovrätten vid en samlad bedömning att begreppet förvarar i ett miljöstraffrättsligt sammanhang måste anses innefatta ett krav på någon form av aktiv åtgärd eller handling från gärningsmannens sida som kan konstituera ett tagande i förvar av visst avfall eller annat ämne. Ett förvärv av en fastighet som vid tidpunkten för förvärvet är upplåten för förvaring av avfall eller annat ämne kan enligt hovrättens bedömning inte utan vidare medföra att förvärvaren av fastigheten, dvs. den nye fastighetsägaren, också skall vara den som i straffbestämmelsens mening förvarar avfallet eller ämnet. Ej heller kan passivitet från fastighetsägarens sida i sig innebära vare sig att han har brutit mot bestämmelsen i 2 kap. 3 § MB eller att han därigenom skulle anses förvara avfallet eller ämnet i den mening som avses i straffbestämmelsen.

Då det i förevarande mål inte har visats att M.G. har vidtagit eller låtit vidta någon aktiv åtgärd eller handling för mottagande eller omhändertagande av oljan eller de andra ämnena kan denne inte enbart i egenskap av fastighetsägare - eller närmare bestämt ensam företrädare för de bolag som äger fastigheterna - anses ha varit den som förvarat oljan eller de andra ämnena i straffbestämmelsens mening. Åtalen för miljöbrott skall sålunda ogillas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Thorsson, Dahllöf, Lindeblad, referent, och Widebeck) meddelade den 12 oktober 2004 följande dom:

Domskäl

Riksåklagaren har i fråga om oljan i tunnorna anfört att två tunnor innehöll sammanlagt över 300 liter mineralolja och att en tunna innehöll ca 150 liter mineralolja blandad med vegetabilisk eller animalisk olja.

Enligt 29 kap. 1 § första stycket 2 MB skall, såvitt nu är av intresse, den dömas för miljöbrott som med uppsåt förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är av ringa betydelse. I paragrafens sista stycke föreskrivs att det inte skall dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig.

I målet är till en början fråga om M.G., i egenskap av företrädare för de bolag som ägde de aktuella fastigheterna, kan anses ha förvarat de ifrågavarande ämnena i den mening som avses i nyss nämnda lagrum. Innan MB trädde i kraft den 1 januari 1999 fanns motsvarigheten till 29 kap. 1 § MB i 13 kap. 8 a § BrB. Den slutliga utformningen av denna bestämmelse tillkom, som redovisats i hovrättens dom, efter synpunkter från Lagrådet, som ansåg att lydelsen i det till Lagrådet remitterade förslaget närmast syftade på en handling medan det i själva verket rörde sig om en pågående verksamhet (prop. 1980/81:108 s. 111 f. och 114 f.). Bestämmelsen överfördes oförändrad till MB.

Förarbetena kan inte sägas ge stöd för att det skulle krävas någon form av aktiv åtgärd för att det skall vara fråga om förvaring. Den omformulering som skedde på Lagrådets inrådan ger snarare stöd för att även ren passivitet kan utgöra förvaring. Det framgår också att avsikten var att begreppet förvaring skulle ges en relativt vid tolkning. När någon förvärvar en fastighet där det förvaras miljöfarliga ämnen, som inte kan sägas vara i någon annans förvar, får fastighetsägaren i och med förvärvet av fastigheten anses ha övertagit ansvaret för förvaringen. Att det förhåller sig på detta sätt synes för övrigt också Miljöbalkskommittén ha utgått från (se SOU 2004:37 s. 160 f.). Fastighetsägaren intar i dessa fall en sådan garantställning att han kan göras straffrättsligt ansvarig för förvaringen om han underlåter att vidta åtgärder för att avbryta denna (jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s. 319 ff. och Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001 s. 191 f.). M.G. får alltså i egenskap av bolagsföreträdare anses ha förvarat de aktuella ämnena i den mening som avses i 29 kap. 1 § första stycket 2 MB och han kan göras ansvarig för miljöbrott om rekvisiten för detta brott i övrigt är uppfyllda.

En förutsättning för straffansvar enligt 29 kap. 1 § första stycket 2 MB är att förvaringen har skett på sådant sätt att det förelegat en risk för förorening av mark, vatten eller luft. Den PCB-haltiga oljan och den släckta kalken har förvarats i en öppen bassäng respektive i en hög utan övertäckning i en öppen byggnad dit människor eller djur kunnat komma in och utsättas för hälsorisk eller risk för skada. En sådan förvaring kan - under vissa ytterligare förutsättningar som inte är aktuella i målet - utgöra miljöfarlig kemikaliehantering enligt 29 kap. 3 § MB men innebär inte nödvändigtvis risk för förorening av mark, vatten eller luft. Åklagaren har inte heller angett vilken risk som förvaringen närmare besett inneburit. Åtalet för miljöbrott såvitt avser den PCB-haltiga oljan och kalken kan därför inte bifallas.

När det gäller oljan i transformatorerna och i tunnorna står det klart att oljan har förvarats på ett sätt som genom förorening kan medföra sådana risker som avses i 29 kap. 1 § MB. Oljan i transformatorerna har således förvarats helt öppet och den har vid regn kunnat svämma över, vilket också synes ha skett. Vidare har uppställningen av tunnorna saknat skydd för omgivningen vid eventuellt läckage. Även om marken redan var förorenad, vilket M.G. invänt, kan hälsoriskerna eller riskerna för skada inte anses vara av ringa betydelse eller gärningen anses försvarlig (jfr a. prop. s. 19).

Förvaringen av oljan i transformatorerna och i tunnorna uppfyller således de objektiva rekvisiten för miljöbrott. Frågan är om dessa har täckning på den subjektiva sidan.

Den som förvärvar en fastighet med insikt om att det på fastigheten har bedrivits miljöfarlig verksamhet får anses ha en skyldighet att undersöka om det på fastigheten finns miljöfarliga ämnen och, om så är fallet, dessa förvaras på ett betryggande sätt. Att underlåta detta får anses vara oaktsamt och kunna medföra ansvar för vållande till miljöstörning enligt 29 kap. 2 § MB. Riksåklagaren gör emellertid i målet inte gällande oaktsamhet från M.G:s sida. Frågan är således endast om de objektiva rekvisiten omfattas av M.G:s uppsåt.

M.G. har i HD beträffande transformatorerna uppgett bl.a. följande. När hans bolag år 1981 förvärvade de aktuella fastigheterna fanns transformatorerna på Kilsta 3:207. Även om han inte visste något om dem utgick han från att de innehöll olja. När fastigheterna återköptes år 1993 hade transformatorerna flyttats till Kilsta 3:208. Han besökte inte den fastigheten efter återköpet och har inte sett transformatorerna där.

I målet finns inte någon utredning rörande den tid oljan i transformatorerna hade förvarats helt öppet utan skydd. Det kan inte uteslutas att bristerna i förvaringen uppkom efter det att transformatorerna flyttades till Kilsta 3:208. Mot denna bakgrund och då M.G. inte sett transformatorerna efter återköpet är det inte visat att han insett risken för förorening. Han kan därför inte göras ansvarig för miljöbrott avseende förvaringen av oljan i transformatorerna.

Beträffande oljan i tunnorna har M.G:s uppgift, att han fått information om att oljan inte var farligare än matolja, inte vederlagts och uppgiften får därför godtas. Det är då inte visat att han insett att det fanns en risk för förorening som skulle kunna medföra sådana hälsorisker eller risker för skada som anges i 29 kap. 1 § MB. M.G. kan därför inte heller göras ansvarig för miljöbrott avseende förvaringen av oljan i tunnorna.

På grund av det anförda kan Riksåklagarens talan inte bifallas. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.