NJA 2005 not 9

Den 18:e. 9.(Ö 3713-01) Tone Deaf Music Kommanditbolag mot Skatteverket angående resning och klagan över domvilla.

Kronofogdemyndigheten i Stockholmansökte den 23 april 1998 hos Huddinge tingsrätt om att Tone Deaf Music Kommanditbolag (bolaget) skulle försättas i konkurs. Efter försök att delge bolaget dels på den för bolaget registrerade adressen, dels på ställföreträdarens adress kallades bolaget slutligen till konkursförhandlingen genom kungörelsedelgivning.

Huddinge tingsrättbeslutade den 1 september 1998 att försätta bolaget i konkurs. Beslutet överklagades. Genom beslutden 5 december 2000 upphävde Svea hovrättkonkursbeslutet sedan hovrätten funnit att bolaget inte var insolvent då det försattes i konkurs. I ärendet hade konkursförvaltaren upplyst att bolaget, såvitt framkommit, hade varken tillgångar eller skulder.

Dessförinnan hade emellertid tingsrätten den 13 april 1999 beslutat att med tillämpning av 10 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) skriva av konkursen. I tingsrättens beslut angavs att konkurskostnaderna skulle uttas ur konkursboet och, i den mån boets tillgångar ej förslog, utgå av allmänna medel. Bolaget överklagade tingsrättens avskrivningsbeslut, vilket hovrätten fastställde genom beslut den 26 maj 1999. Bolaget överklagade också hovrättens beslut. I beslut den 21 december 2000 fastställde HD hovrättens beslut i fråga om avskrivning av konkursen, undanröjde hovrättens beslut varigenom fastställts att konkurskostnaderna skulle uttas ur konkursboet och visade målet i den delen åter till hovrätten för fortsatt behandling (NJA 2000 s. 703).

Svea hovrättfastställde genom beslutden 21 augusti 2001 i mål Ö 8929-00 tingsrättens beslut att konkurskostnaderna skulle betalas av konkursboet. HD fann i beslut den 3 oktober 2001 i mål Ö 3213-01 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

Frågan om hovrättens beslut inneburit att konkursboet faktiskt belastats av några konkurskostnader berördes inte av parterna.

Bolaget yrkade i ansökan om resning – som det fick förstås – att HD, med undanröjande av hovrättens beslut, omedelbart skulle befria bolaget från ansvaret för konkurskostnaderna. Bolaget ansågs även ha klagat över domvilla.

Skatteverket bestred bifall till bolagets talan.

Föredragandenföreslog att HD skulle meddela följande beslut.Enligt 14 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall konkurskostnaderna utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ur boet skall de – utom i vissa nu inte aktuella fall – betalas av staten. I 2 kap. 25 § samma lag föreskrivs att, om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs, egendomen i boet skall återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig.

I rättspraxis har slagits fast att staten skall svara för konkurskostnaderna i den situationen att konkursbeslutet har undanröjts på grund av ett grovt rättegångsfel som bestått i att gäldenären har berövats möjligheten att i normal ordning framställa invändningar mot konkursansökningen (NJA 1998 s. 214). Däremot har, när ett konkursbeslut upphävts efter resning på den grunden att den skönsmässigt påförda skatten och skattetillägget efter omprövning undanröjts av skattemyndigheten, principen att konkurskostnaderna skall betalas av konkursboet likväl tillämpats (NJA 2003 s. 248).

Tone Deaf Music Kommanditbolag (bolaget) har till stöd för sin ansökan om resning anfört att flera grova rättegångsfel begåtts i samband med handläggningen i konkursärendet, bl.a. genom att bolaget inte blivit delgivet konkursansökan, att hovrätten varken beaktat gällande lag eller HD:s avgörande i NJA 1998 s. 214. De av bolaget åberopade omständigheterna att det vid handläggningen begåtts grova rättegångsfel samt att bolaget inte delgivits konkursansökan och kallelse till förhandling utgör i första hand domvilla enligt 59 kap. 1 § 1 stycket 2 och 4 RB. Den omständigheten att bolaget inte i behörig ordning delgetts konkursansökan och kallelse till förhandling har i första hand betydelse för beslutet om försättande i konkurs. Konkursbeslutet upphävdes emellertid av hovrätten den 5 december 2000 eftersom det var visat att bolaget inte var insolvent då det försattes i konkurs.

Omständighet som grundar domvilla kan emellertid åberopas också till stöd för resning (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 210 f.). De av bolaget anförda omständigheterna kan också förstås så att bolaget gör gällande att den rättstillämpning som ligger till grund för hovrättens beslut uppenbart strider mot lag genom att hovrätten inte beaktat att tingsrätten gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel i samband med delgivningen av konkursansökan. Som ovan redovisats följer emellertid av konkurslagen att konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet även i det fall konkursen upphävs av högre rätt. Hovrättens rättstillämpning kan därmed inte anses vara uppenbart lagstridig.

Bolaget har vidare gjort gällande att hovrätten inte har beaktat det ovan nämnda avgörandet av HD från år 1998. Emellertid utgör inte ens en uppenbar avvikelse från en av HD fastlagd praxis resningsgrund (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 233).

Slutligen finns skäl att även pröva om hovrättens rättstillämpning var uppenbart stridande mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet i Europakonventionen, som utgör lag i Sverige.

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har i en dom den 16 september 2003, Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige, mål nr. 38993/97 slagit fast att svenska staten, genom att det bolagets medel togs i anspråk för att täcka förvaltararvodet i den upphävda konkursen, bröt mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Till grund för beslutet om konkurs låg en icke lagakraftvunnen fordran avseende rättegångskostnader samt en av kronofogdemyndigheten utfärdad handling enligt vilken konkursgäldenären saknade utmätningsbara tillgångar. Den överklagade domen ändrades sedermera till förmån för konkursgäldenären.

I december 2004 har regeringen i anledning av domen från Europadomstolen överlämnat en proposition till riksdagen med förslag om ändring avseende ansvaret för konkurskostnader i vissa fall. Förslaget innebär att, om ett beslut om konkurs upphävs av högre rätt, skall den som ansökt om konkursen ersätta konkursgäldenären för konkurskostnader som inte kan hänföras till omständigheter som beror på gäldenären. Konkurskostnaderna skall dock primärt belasta konkursboet men gäldenären får en möjlighet att utan krav på stämning framställa ett skadeståndskrav mot sökanden om att denne skall ersätta honom för de konkurskostnader som tagits ur boet. De föreslagna författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2005 och tillämpas när konkursbeslutet fattats efter det att lagändringen trätt i kraft.

Enligt artikel 46 i Europakonventionen är en dom från Europadomstolen bindande för staten i varje mål där de är parter. Emellertid måste domens betydelse i andra fall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. HD konstaterar att omständigheterna i nu aktuellt konkursärende och det konkursärende som var föremål för Europadomstolens bedömning inte kan anses likartade. I det nu aktuella fallet utgjorde konkursfordran mervärdesskatteskulder som uppkommit på grund av att bolaget brustit i deklarationsskyldigheten. Till detta kommer att äganderättsskyddet enligt andra stycket av artikel 1 i första tillläggsprotokollet till Europakonventionen inte inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att säkerställa betalning av skatter. Härutöver konstaterar HD att den föreslagna ändringen i konkurslagen inte fått retroaktiv verkan. Med de utgångspunkterna kan det inte anses uppenbart att hovrättens rättstillämpning strider mot lag. HD avslår bolagets ansökan om resning.

HD:s beslut. Skäl.Bolaget har gjort gällande att grova rättegångsfel begåtts i samband med handläggningen av konkursärendet. Dessa skall ha bestått i att bolaget inte har delgivits konkursansökan och kallelse till konkursförhandlingen vid tingsrätten samt att en ”icke existerande momsskuld” lagts till grund för konkursbeslutet. Domstolarna har enligt bolaget inte heller beaktat gällande lag och inte iakttagit HD:s avgörande NJA 1998 s. 214.

Av handlingarna i målet framgår att förutsättningar för kungörelsedelgivning med bolaget av konkursansökan och kallelse till konkursförhandlingen vid tingsrätten inte har förelegat. Det var alltså fel av tingsrätten att försätta bolaget i konkurs utan att korrekt delgivning hade skett med bolaget. Denna brist måste emellertid anses avhjälpt genom att hovrätten den 5 december 2000 upphävde beslutet om att försätta bolaget i konkurs även om detta skedde på den materiella grunden att det visats att bolaget inte var insolvent då det försattes i konkurs.

I förevarande mål har HD till en början att pröva bolagets påstående om att gällande lag och praxis inte beaktats när hovrätten den 21 augusti 2001 beslutade att fastställa tingsrättens beslut att konkurskostnaderna i första hand skulle betalas ur konkursboet samt HD den 3 oktober samma år inte fann skäl att meddela prövningstillstånd.

Enligt 14 kap. 2 § konkurslagen skall konkurskostnaderna utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet skall de – utom i vissa nu inte aktuella fall – betalas av staten. Vidare framgår av 2 kap. 25 § samma lag att, när en högre rätt upphäver ett beslut om konkurs, egendomen i boet skall återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig. Som skäl för denna ordning har anförts bl.a. att ett sådant betalningsansvar är ägnat att förmå gäldenären att redan i tingsrätten göra allt för att undvika ett konkursbeslut (jfr prop. 1986/87:90 s. 206 f.).

Av HD:s avgörande NJA 1998 s. 214 följer emellertid att om ett konkursbeslut har undanröjts på grund av ett grovt rättegångsfel bestående av att gäldenären inte i laga ordning har delgivits konkursansökningen och kallelse till förhandling i konkursärendet, staten skall svara för de uppkomna konkurskostnaderna. I avgörandet konstaterades att det av lagstiftaren angivna skälet för att konkursboet skulle svara för kostnaderna även om konkursbeslutet upphävts inte hade någon bärkraft, då gäldenären till följd av felaktig delgivning betagits sin rätt att i normal utsträckning medverka i processen.

I förevarande fall har hovrätten i sitt beslut den 21 augusti 2001 tydligen haft som utgångspunkt att den omständigheten att konkursbeslutet tidigare upphävts på materiell grund innebar att inget grovt rättegångsfel bedömts föreligga och att hovrätten var bunden av denna bedömning. Även om hovrätten i beslutet den 21 augusti 2001 således inte redovisat något självständigt ställningstagande till frågan om rättegångsfel, måste beslutet anses ha innefattat en prövning av den av bolaget förda talan rörande konkurskostnaderna. Beslutet kan då inte anses vara behäftat med domvilla.

Det kan visserligen råda olika meningar om huruvida konkursboet eller staten borde få stå för konkurskostnaderna i den uppkomna situationen. Däremot kan det inte anses uppenbart strida mot lag att hovrätten beslutat att konkurskostnaderna skulle uttas ur konkursboet med stöd av 14 kap. 2 § och 2 kap. 25 §konkurslagen. Därvid är att märka att HD:s avgörande är vägledande men inte bindande, varför en avvikelse från ett sådant avgörande inte utgör grund för resning enligt 58 kap. 1 § 1 st. 4 RB. Vid denna bedömning saknas anledning att ingå i närmare prövning av frågan i vad mån hovrättens beslut inneburit några faktiska olägenheter för bolaget med avseende på konkurskostnaderna.

Inte heller i övrigt har bolaget visat någon omständighet i hovrättens eller HD:s avgöranden som kan föranleda resning eller utgör domvilla. Bolagets ansökan om resning och klagan över domvilla skall därför avslås.

Avgörande.HD avslår resningsansökningen och klagan över domvilla.