NJA 2005 s. 372

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Gunnar Lavett) anförde i dom den 21 februari 2003:

Domskäl

L.I.J. har bestritt ansvar eftersom det inte kan läggas honom någon underlåtelse till last. Han har också gjort gällande att ansvaret åvilat fastighetsägaren eftersom någon ansvarsöverföring inte har skett.

J.H. har bestritt ansvar. Han har vitsordat att sådan delegation har förelegat som åklagaren gjort gällande men menat att snörasskydden inte orsakat eller haft någon inverkan på olyckan. Han har inte heller kunnat vitsorda att snörasskydden skulle ha varit icke fackmässigt infästa i taket utan uppfyllt de krav som finns. Han har således bestritt att han av oaktsamhet varit medvållande till att is föll från taket och träffade J.K.

Åklagaren har åberopat vittnesförhör i form av videoupptagning från polisförhör med J.K:s kamrat J.L., samt vittnesförhör med polisassistenten J.Kå., innehavaren av restaurang Underbar på Drottninggatan 102 J.F., driftteknikern hos fastighetsägaren Drott City AB R.J., fastighetsförvaltaren hos Drott M.J. samt plåtslagaren hos AB Bång & Lewerth K.P.V. Vidare har åklagaren åberopat viss skriftlig bevisning, bl.a. obduktionsprotokoll, avtal mellan fastighetsägaren (Drott City AB) och entreprenören (AB Bång & Lewerth), utdrag ur Svensk Standard (SS) angående snörasskydds utformning samt fotografier och en PM upprättad av polis.

L.I.J. har åberopat vittnesförhör med byggnadsingenjören T.Ö. och plåtslagaren N.N.

J.H. har åberopat sakkunnigutlåtande av professorn vid KTH G.J. och vittnesförhör med denne samt viss annan skriftlig bevisning.

Tingsrätten har också hållit syn på platsen för olyckan varvid aktuella fastigheter, även den på motsatta sidan av Drottninggatan, har inspekterats från olika ställen på gatan.

I målet är ostridigt att J.K. tillsammans med J.L. den 7 januari 2002 promenerade på Drottninggatan när J.K. kom att träffas i huvudet av något ovanifrån fallande föremål. Av obduktionsprotokollet framgår att de skallskador som J.K. uppvisade orsakats av kraftigt trubbigt våld, att undersökningsfynden visar att hans dödsfall orsakats av skallskadorna samt att undersökningsfynden och omständigheterna talar för att dödsfallet varit en olyckshändelse. I målet har vidare framkommit att olyckan inträffade ca kl. 18.30 och att den polispatrull som J.Kå. ingick i fick larm om olyckan kl. 18.35 och anlände till olycksplatsen fem-tio minuter senare samt att J.K. förklarades död kl. 19.40.

Tingsrätten finner så här inledningsvis anledning anmärka, att undersökningen av olycksplatsen varit uppseendeväckande bristfällig och i det närmaste obefintlig. Några egentliga avspärrningar företogs inte efter olyckan förutom att platsen i fastigheternas omedelbara närhet spärrades av, men detta gjordes p.g.a. risken för ytterligare ras. Några avståndsmätningar, skisser eller dylikt, gjordes inte; inte heller togs några fotografier eller genomfördes någon närmare besiktning av fastigheternas tak, fasader eller föremål på nedslagsplatsen. De fotografier som har åberopats är t.ex. tagna av en pressfotograf och av personal från entreprenören. Vidare har framkommit att entreprenörens personal tillläts påbörja renskottning av taken redan samma kväll och när taken dagen efter var fria från snö och is togs de i målet åberopade fotografierna. På grund av den sålunda bristfälliga utredningen har det visat sig vara svårt att mera exakt bestämma t.ex. var J.K. befann sig när han träffades och från vilken fastighet föremålet som träffade honom kan ha kommit. Det är således mot denna bakgrund tingsrätten har att pröva målet när det gäller själva olyckan och orsaken till den, varför bedömningen i huvudsak måste utgå från den muntliga bevisning som presenterats.

Det har framkommit att på olycksplatsen och nära J.K:s kropp återfanns ett isblock, delat i två delar. Enligt J.Kå. uppskattade han den sammanlagda storleken av delarna till 60x50x25 cm. Till detta kommer vad J.L. berättat, bl.a. att han hörde ett knasterliknande ljud som kom uppifrån och att han såg J.K. träffas i huvudet av ett isblock. Härigenom får anses vara tillförlitligen visat att J.K. träffades i huvudet av ett relativt stort isblock.

L.I.J. har emellertid ifrågasatt att isblocket kom från någon av fastigheterna Drottninggatan 102-104 och menat att det inte är uteslutet att det i stället kan ha kommit från fastigheten på andra sidan gatan. G.J:s utredning och vittnesmål, som också syftat till att visa att isblocket bör ha nått marken relativt långt ut från husfasaderna på den jämna sidan av Drottninggatan, har dock utgått ifrån att J.K. befunnit sig i vart fall tre meter från fasaden när han träffades av isblocket. Utifrån det pressfoto som visar J.K. efter att han hade träffats av isblocket, går det enligt tingsrättens mening dock inte att mera säkert avgöra hur nära fasaden han befann sig; det mesta talar dock för att platsen är närmare fasaden än tre meter. I detta sammanhang är också J.L:s uppgifter om det knastrande ljudet uppifrån av intresse och att det fick honom att gå in mot väggen när J.K., som då befann sig inte alltför långt från J.L. och på dennes högra sida, träffades av isblocket. Med hänsyn till vad som sålunda framkommit torde det vara uteslutet att isblocket kan ha kommit från annan fastighet än Drottninggatan 102 eller 104. Tingsrätten finner sålunda tillförlitligen visat att isblocket kom från någon av dessa fastigheter.

När det gäller förhållandena på dessa fastigheters tak efter olyckan finns endast de uppgifter som K.P.V. lämnat. Han är som tidigare nämnts anställd hos entreprenören som plåtslagare och i hans arbetsuppgifter vintertid ingår sådan snö- och isröjning av tak som bolaget har åtagit sig att utföra. Enligt K.P.V., som var en av dem som kom att skotta taken direkt efter olyckan, fanns det då där mycket snö och is, framför allt i en ”gryta” på 102:ans tak i nära anslutning till 104:an och i det ”dike” som finns i direkt anslutning till takfoten på 104:an. Han hade dock inte kunnat se några spår efter vad som kallas isblockssläpp.

De fotografier som finns över delar av taken är alltså tagna av entreprenörens personal dagen efter olyckan och visar taken fria från snö och is. Fotografierna utvisar enligt tingsrättens uppfattning dels flera tänkbara ställen där is kan ha bildats, dels möjliga vägar för snö och is att rasa över taken och ned mot gatan. Såsom åtalet är utformat och eftersom det beträffande J.H. endast lagts honom till last att han varit oaktsam i fråga om snörasskydden, har emellertid åklagaren gjort gällande att isblocket kom i första hand från taket till fastigheten Drottninggatan 104, och då närmare bestämt från ett ställe med snörasskydd vid vindskupan närmast fastigheten 102, och i andra hand från annat ställe på någon av de två fastigheterna.

Enligt åklagaren - och för den delen även L.I.J. - har det aktuella snörasskyddet p.g.a. dess bristfälliga konstruktion (avsaknaden av infästning i den nedre delen) lyfts upp av snö- (is)bildning och därigenom möjliggjort för isblocket att passera under snörasskyddet, fortsätta ned mot takfoten och där falla ned mot gatan för att slutligen träffa J.K.

När det gäller snörasskyddens konstruktion och infästning på taket har visserligen framkommit att de inte varit infästade i dess nedre delar och att de har kunnat lyftas upp en bit från taket. Snörasskyddens konstruktion har också visat sig vara ovanlig och enligt G.J. sannolikt tillkommen p.g.a. det underliggande takets konstruktion. Enligt G.J. har skydden dock uppfyllt standardkraven i den meningen att sådana vid takfot skall tåla en viss belastning i takfallets riktning. Med hänsyn härtill och eftersom något krav på kraftupptagning i andra riktningar inte specificerats finns det enligt G.J. inget som tyder på att utförandet inte uppfyllt denna standard. Inte heller tingsrätten har kunnat finna några sådana brister beträffande snörasskydden att gällande föreskrifter inte skulle ha iakttagits.

Oavsett hur det förhållit sig med snörasskyddens konstruktion och överensstämmelse med Svensk Standard, är det inte heller visat att konstruktionen som sådan skulle kunna bidra till att isblock lättare kan falla ned, än mindre att ett isblock i det här fallet har passerat/forcerat just det aktuella skyddet. Med hänsyn till takens konstruktion och vad som framkommit om förhållandena där, torde det enligt tingsrättens mening ha funnits i vart fall ytterligare två möjliga ställen på taken från vilka isblocket kan ha nått takfoten, bl.a. den av K.P.V. nämnda ”grytan” på 102:an och en väg över vindskupan på 104:an; en annan möjlig orsak till det inträffade kan ha varit den isbildning som flera personer omvittnat hade förekommit under dagen vid ett stuprörs omgivningskupa och nedåt. Med hänsyn till vad som sålunda framkommit går det enligt tingsrättens mening inte att säkert bestämma eller ens utgå från ett ställe framför andra. Redan på grund härav, och sålunda oavsett hur det förhåller sig med snörasskyddets konstruktion, är det inte visat att J.H. brustit i något sådant hänseende att han kan anses ha varit oaktsam och därmed medvållande till att is föll från taket och träffade J.K. Åtalet mot J.H. kan därför inte vinna bifall.

Enligt 3 kap. 3 § andra stycket ordningslagen (1993:1617) skall snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offentlig plats utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande anordningar. Detta skall ske på ett sådant sätt att det inte därigenom uppkommer risk för att personer eller egendom kommer att skadas. Enligt tredje stycket samma lagrum, vilar ansvaret för att sådana åtgärder vidtas på fastighetsägaren eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund är i ägarens ställe. Tredje stycket anger alltså vem som har skyldighet att vidta åtgärder enligt bl.a. andra stycket. Att ansvaret kan åvila den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund har trätt i ägarens ställe innebär att t.ex. arrendatorer, hyresgäster och fastighetsförvaltare kan omfattas, se bl.a. NJA II 1993 s. 529; vidare sägs i det sammanhanget att frågan om vem som i varje enskilt fall bör göras ansvarig för bristande åtgärder överlämnas till rättstillämpningen.

Åklagaren har gjort gällande att L.I.J. i sin egenskap av företrädare för entreprenören trätt i fastighetsägarens ställe och sålunda varit ansvarig för snö- och isröjningsarbetet från taken på fastigheterna men att han därvid brustit i sina åtaganden och genom denna underlåtelse vållat J.K:s död.

När det först gäller frågan huruvida entreprenören i ordningslagens mening kan anses ha varit i fastighetsägarens ställe fanns vid det här tillfället ett mellan dem den 21 november 2001 ingånget avtal om snöskottning av tak på bl.a. fastigheterna Drottninggatan 102 och 104. I avtalet anges (tredje stycket) att detta avser att entreprenören genom yttre besiktning fastställer när snöskottning av tak och gångbanor skall ske och att snöskottning då utföres snarast möjligt men också att fastighetsägaren genom avrop kan beställa ytterligare takskottning på fastigheten.

L.I.J. har menat att det varit fråga om ett s.k. avropsavtal och att skottning skulle ske endast efter avrop och att sådant ansvar som här är aktuellt sålunda legat kvar hos fastighetsägaren. Härvidlag har han också hänvisat till andra och fjärde styckena i avtalet som anger dels att entreprenören skall utföra snöskottning av tak och gångbanor enligt överenskommelse vid genomgång på plats, dels att om någon person eller sakskada skulle uppkomma till följd av entreprenörens snöskottning är entreprenören i förhållande till beställaren ansvarig för beställarens skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.

Enligt tingsrättens mening kan avtalet inte ges annan innebörd än att det åvilar entreprenören att besiktiga fastigheterna för att fastställa när snöskottning av tak skall ske och då också utföra detta snarast möjligt. Häri måste också ligga att det ansvar som följer av ordningslagen gått över på entreprenören. Inte heller kan utifrån vad som kommit till uttryck i avtalet i övrigt - för det fall entreprenören skulle brista i detta besiktnings- och snöskottningshänseende - ansvaret i förhållande till tredje man anses ligga kvar på fastighetsägaren. Snarare bör det fjärde stycket om entreprenörens ansvar vid snöskottning också omfatta dennes underlåtelse att skotta. Enligt tingsrättens uppfattning framgår alltså helt klart av avtalet, att hela ansvaret i nu aktuellt hänseende åvilat entreprenören. Ingenting har heller framkommit som visar att denne inte förstått innebörden härav.

L.I.J. har emellertid också gjort gällande att ordningslagen inte ger utrymme för en sådan ansvarsöverlåtelse som avtalet enligt tingsrättens mening ger uttryck för och har menat att det i stället råder ett strikt ansvar för fastighetsägaren som inte går att avtala bort. Mot bakgrund av vad som redovisats ovan beträffande ordningslagens bestämmelser finns det enligt tingsrättens mening dock inget som hindrar att endast en del av förvaltningen av en fastighet överlåtes till annan och i sådana fall bör regelmässigt också ansvaret gentemot tredje man åvila den som åtagit sig uppdraget och inte fastighetsägaren; i vart fall torde detta gälla när det som här varit fråga om en erfaren och väl etablerad entreprenör inom området.

Lika med åklagaren finner tingsrätten sålunda, att entreprenören, AB Bång & Lewerth, i det här hänseendet har trätt i fastighetsägarens (Drott City AB) ställe och att dess ställföreträdare därmed kan göras ansvarig också straffrättsligt. Fråga är då om L.I.J. i sin egenskap av ställföreträdare för entreprenören kan anses av oaktsamhet - bestående i underlåtelse - ha orsakat J.K:s död.

Ansvar för vållande till annans död förutsätter att gärningsmannen har orsakat den dödliga utgången och att han har orsakat detta genom oaktsamhet. Detta innebär inte att han för att kunna fällas till ansvar själv måste ha tillfogat den dödande skadan. Straffansvar för honom kan uppstå genom en tidigare handling eller underlåtelse. För att någon skall ådra sig ansvar för vållande till annans död är det emellertid inte tillräckligt att hans gärning orsakat döden och gärningen var oaktsam. Det krävs att gärningen - handlingen eller underlåtelsen - var oaktsam i förhållande till den dödliga utgången. Om gärningsmannen visserligen förfarit oaktsamt och genom sin handling eller underlåtelse orsakat döden men hans oaktsamhet saknade relevans för denna effekt, skall han ej dömas för vållande till annans död. Om gärningsmannen inte hade anledning att ta risken för den inträffade effekten (alltså döden) i beräkning, skall han inte heller dömas för vållande till denna, oaktat han handlat oaktsamt och genom sin handling orsakat effekten. Detta sammanhänger med själva begreppet oaktsamhet. Att en handling anses oaktsam beror på den risk den anses medföra. Risken kan emellertid vara risk för olika effekter. Dessa kan vara allvarliga och mindre allvarliga. Och risken för dessa olika effekter kan vara större eller mindre. All denna risk eller, om man så vill, alla dessa risker tas i betraktande när det gäller att bedöma om handlingen - underlåtelsen - är oaktsam.

Efter en lång och sammanhängande period av nederbörd och kallt väder, uppmättes i Stockholm den 2 januari 2002 ett snödjup om ca 40 cm. Den dagen skottade entreprenören de aktuella taken, men det var då inte fråga om renskottning. Olycksdagen den 7 januari 2002 hade temperaturen växlat mellan -1,9°C och +1,9°C och vid tiden för olyckan var temperaturen kring +1,6°C och snödjupet ca 34 cm.

När det gäller förhållandena på fastigheterna den 7 januari 2002 har L.I.J. uppgett att han inte hade sett någon snö- eller isbildning när han den dagens morgon, ca kl. 07.00, besiktigade fastigheterna. Enligt L.I.J. skulle han ha befunnit sig på platsen ca tio minuter och gjort sina iakttagelser från gatan varefter han gjorde den bedömningen, bl.a. mot bakgrund av att det skulle finnas snörasskydd på Drottninggatan 104, att det inte förelåg någon överhängande rasrisk. Genom förhören med J.F. och R.J. har dock framkommit, att det bara några timmar senare hade funnits en stor istapp på det stuprör som är beläget på fasaden i gränsen mellan de två fastigheterna Drottninggatan 102-104 och som knappast kunde ha bildats på endast tre timmar. J.F. hade nämligen vid 10- tiden samma dag informerat fastighetsägaren om detta och R.J. hade strax därefter på plats konstaterat isbildningen och placerat ut varningsbockar på trottoaren i området kring istappen samt informerat entreprenören om förhållandena på platsen samt uppmanat bolaget att vidta åtgärder. Enligt J.H., som även bor i fastigheten Drottninggatan 102, fanns en sådan istapp kvar också vid 17-tiden på kvällen.

Tingsrätten, som alltså hållit syn på platsen, finner det högst märkligt att L.I.J. vid sin besiktning inte kunnat upptäcka den isbildning vid stupröret som flera personer sålunda omvittnat. Enligt tingsrättens uppfattning är det dessutom i det närmaste omöjligt att enbart genom iakttagelser från gatan göra bedömningar om förhållandena på taken och vilka rasrisker som vid varje tillfälle kan föreligga där. Det har också visat sig att L.I.J. i samband med att hans bolag åtog sig uppdraget enligt avtalet den 21 november 2001 inte hade någon närmare kunskap om förhållandena på taken och inte heller har gjort någon besiktning av desamma. Detta kan möjligen ha sin förklaring i att - som M.J. uppgett - i stort samma snöskottare som utfört arbetet åt den förre entreprenören också skulle komma att arbeta för Bång & Lewerth och därför torde känna till förhållandena på taken. Detta kan emellertid inte ursäkta L.I.J. i sin egenskap av ställföreträdare för entreprenören att inte ha skaffat sig erforderlig kunskap om förhållandena på taken.

Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit och med hänsyn till de extraordinära väderförhållanden som hade rått och fortfarande rådde i tiden för olyckan, finner tingsrätten att L.I.J:s underlåtelse - att inte närmare låta besiktiga taken den 7 januari 2002 och inte heller beordra skottning av taken - inte kan bedömas som annat än en sådan oaktsamhet som bör medföra ansvar. Hans underlåtelse härvidlag och att inte heller se till att varningsskyltar kom på plats, har fört med sig uppenbara risker för att förbipasserande på gatan kunde komma till skada vilket också kom att inträffa när J.K. träffades av ett isblock från någon av de här aktuella fastigheterna, Drottninggatan 102-104. Tingsrätten finner åtalet beträffande L.I.J. styrkt och han skall därför dömas helt i enlighet med åtalet för vållande till annans död.

L.I.J. är tidigare, senast i september 2002, dömd för trafikonykterhetsbrott till fängelse. Det han nu befunnits övertygad om är dock brottslighet av helt annat slag. Tingsrätten finner därför skäl föreligga att här döma särskilt till villkorlig dom jämte ett relativt kännbart bötesstraff.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde L.I.J. jämlikt 3 kap. 7 § första stycket BrB för vållande till annans död till villkorlig dom och 60 dagsböter å 300 kr.

Åtalet mot J.H. ogillades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Persson, hovrättsrådet Ragnar Lindgren, tf. hovrättsassessorn Anette Enberg och två nämndemän) anförde i dom den 9 december 2003:

Hovrättens domskäl

Utredningen

I hovrätten har L.I.J. och vittnena J.F., R.J. och M.J. hörts på nytt. Som tillkommande vittne har på L.I.J:s begäran hörts plåtslagaren hos AB Bång & Lewerth I.E. De berättelser som lämnades av J.Kå. och K.P.V. vid tingsrätten har spelats upp. Vidare har uppspelning skett av videoupptagning av polisförhör med vittnet J.L.

De omhörda personerna har i hovrätten lämnat uppgifter som i väsentliga delar överensstämmer med vad som framgår av tingsrättens dom.

L.I.J. har tillagt följande. Den uppgift som hans företag åtog sig enligt avtalet innebar att säkra taken för risk för ras från snö och is. Företaget skulle således genom yttre besiktning undersöka behovet av snöskottning av taken och därefter vid rasrisk utföra sådan. Vanligen brukar man renskotta taken. Det hade emellertid fallit så mycket snö under den aktuella perioden att man nöjde sig med att få bort sådan snö och is som bedömdes kunna orsaka ras. Besiktningen görs regelmässigt från gatan och man tittar efter istappar, överskjutande snö och andra farligheter. Han brukade inspektera de ifrågavarande fastigheterna varje morgon vid 07-tiden när han var på väg till kontoret. Han kunde se hela takfoten från gatan och det var enkelt att bedöma rasrisken. Han såg inga istappar. Enligt hans mening förelåg ingen rasrisk vid hans besiktning.

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Hovrätten har även hållit syn å fastigheten Drottninggatan 102-104 varvid också taket på fastigheten på den motsatta sidan av Drottninggatan har inspekterats.

I.E. Han var vid olyckstillfället anställd som plåtslagare hos AB Bång & Lewerth. Han utförde tillsammans med K.P.V. och ytterligare en person snöskottningen efter att olyckan inträffat. K.P.V. skottade och han säkrade linan medan den tredje personen stod kvar på gatan. Från gatan kunde han se till takkanten. Han såg inga istappar. När han kommit upp på taket befann han sig ungefär i mitten på 102:ans tak nära nocken. Han såg att det var snöbelagt på hela 104:ans tak, men han såg inte snörasskydden eller framför dem p.g.a. att det fanns så mycket snö. Vid ”grytan” på 102:ans tak var det brant och det låg mycket snö där men inget tydde på att snö hade släppt från ”grytan”. K.P.V. hade skyffel och yxa och började skotta i ”grytan” då det fanns rasrisk där. Framför snörasskydden på 102.ans tak var det rent. Det skottningsuppdrag som han fick att utföra tillsammans med de övriga två den 7 januari 2002 var att skotta det som det fanns rasrisk på.

Hovrättens bedömning

När det gäller förhållandena på olycksplatsen, olyckans förlopp och dess orsak hänvisar hovrätten till den beskrivning som har lämnats i tingsrättens dom. I likhet med tingsrätten finner hovrätten utrett att J.K. har dödats av ett nedfallande isblock. Frågan är då från vilken fastighet isblocket har kommit. Utöver den utredning som tingsrätten har redogjort för antecknar hovrätten i dessa delar följande. Fastigheten mitt emot fastigheten Drottninggatan 102-104 har, som hovrätten har kunnat iakttaga vid synen, en avsevärt kraftigare taklutning än den senare, något som kan förmodas leda till att snö inte lagras på taket utan glider av eller smälter undan relativt snart. Takytan där är plan utan några skrymslen där snö och is kan lagras. Att isblock av den storlek som här är aktuell skulle kunna bildas där förefaller därmed mindre sannolikt. Möjligheterna för snö och is att lagras på taken på 102-104 synes i jämförelse härmed vara betydligt större.

Av bandupptagningen av förhöret med K.P.V. har framgått bl.a. följande. På taket till Drottninggatan 102 fanns mycket snö och is särskilt i anslutning till stupröret i gränsen mellan fastigheten Drottninggatan 102 och fastigheten Drottninggatan 104 och i en ”gryta” på 102:ans tak. Isen under snön var ca 10-15 cm tjock. Bakom snörasskydden fanns det is men K.P.V. såg inte några spår efter isblock som släppt. På 104:ans tak fanns det mest snö. Vad man kunde se från gatan var överhängande is men K.P.V. såg inga istappar från gatan. Vid skottningen dagen efter fanns det is på utsidan om snörasskydden, i takrännan, dock inte så mycket då det hade börjat smälta.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning beträffande frågan varifrån isblocket kom än den tingsrätten gjort. Hovrätten finner således att det inte med säkerhet kan bestämmas exakt från vilket ställe isblocket har nått takfoten men att det är tillförlitligen visat att isblocket kom från taket på fastigheten Drottninggatan 102-104.

Vad härefter gäller frågan om L.I.J. i egenskap av företrädare för entreprenören AB Bång och Lewerth har trätt i fastighetsägaren Drott City AB:s ställe i den mening som avses i 3 kap. 3 § tredje stycket ordningslagen (1993:1617) och därigenom kan göras straffrättsligt ansvarig, delar hovrätten tingsrättens bedömning att avtalet mellan parterna om snöskottning av tak på bl.a. de aktuella fastigheterna innebär att fastighetsägarens ansvar har övertagits av AB Bång & Lewerth och att L.I.J. således i egenskap av bolagets ställföreträdare ur straffrättslig synpunkt har trätt i fastighetsägarens ställe.

Vid bedömningen av om L.I.J. har handlat oaktsamt anser hovrätten att inte endast rasrisken spelar in utan även om gatan är mer eller mindre trafikerad. Det är allmänt känt att Drottninggatan är ett populärt gångstråk beläget i centrala Stockholm. Enligt hovrättens mening måste höga krav ställas på fastighetsägare eller den som är i fastighetsägarens ställe för fastigheter med sådan belägenhet när det gäller att undanröja risken för att snö och is från fastigheterna kan orsaka skador på förbipasserande människor.

Som L.I.J. framhållit kan man från gatan göra en bedömning av rasrisken för is och snö vid takfoten. Enligt hovrättens mening framstår det som i stort sett omöjligt att från gatan göra en totalbedömning av rasrisken från taken. L.I.J. har inte inspekterat taket, vilket hovrätten med tanke på snö- och väderförhållandena vid tidpunkten anser vara erforderligt. Han har vidare nöjt sig med att endast göra en inspektion per dag och då på morgonen innan temperaturen steg, vilket framstår som otillräckligt med hänsyn till fastigheternas belägenhet vid ett populärt gångstråk. Utredningen i målet visar att istappar hade bildats under dagen, vilket också hade påtalats för fastighetsägaren. Mot denna bakgrund delar hovrätten även här tingsrättens bedömning och finner att L.I.J. gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet som bör medföra ansvar. L.I.J. har med sin långa erfarenhet i yrket varit väl medveten om riskerna. Han kan inte undgå ansvar för vållande till annans död.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning ifråga om påföljdsval och straffmätning. Tingsrättens dom skall således fastställas.

Hovrättens domslut

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, Dahllöf, Nyström, referent, och Virdesten) meddelade den 26 maj 2005 följande dom:

Domskäl

J.K. avled den 7 januari 2002 av de skador han erhöll när han utanför fastigheterna Drottninggatan 102-104 i Stockholm träffades av ett nedfallande föremål. Målet gäller om L.I.J. är straffrättsligt ansvarig för att av oaktsamhet ha vållat J.K:s död.

Angående händelseförloppet vid olyckan har riksåklagaren gjort gällande att J.K. dödades av ett isblock som föll ned från taket på någon av de båda fastigheterna. L.I.J. har häremot hävdat att det inte kan anses med tillräcklig grad av säkerhet utrett att isblocket kom från någon av dessa fastigheter. Han har som en möjlighet angett att isblocket kan ha rasat ned från en fastighet på andra sidan av Drottninggatan.

I denna del har i HD på riksåklagarens och målsägandenas begäran hållits vittnesförhör med J.L. Han var vid olyckstillfället i sällskap med J.K. och de promenerade i sydlig riktning på Drottninggatan. J.L. har berättat att han hörde buller ovanifrån och då drog sig in mot husväggen, varefter ett nedfallande isblock träffade J.K. i huvudet. Enligt J.L. befann sig J.K. på trottoaren ett par meter från husväggen vid nummer 102 eller 104 när han träffades av isblocket. J.L. har som sin uppfattning angett att isblocket kom från ett av husen vid den sidan av gatan där de gick.

Genom utredningen i målet får det anses klarlagt att J.K. dödades av ett isblock som fallit ned från taket på någon av fastigheterna Drottninggatan 102 eller 104.

Åtalet mot L.I.J. avser att denne som ansvarig för snö- och isröjningsarbete på fastigheternas tak har vållat J.K:s död genom att underlåta att vidta de i åtalet närmare angivna åtgärderna.

Brottet vållande till annans död kan begås såväl genom handling som genom underlåtenhet. Enligt allmänna principer kan emellertid straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa i ett rent fysiskt orsakssammanhang komma i fråga endast om det finns särskild anledning för den underlåtande att ingripa. Detta brukar uttryckas på så sätt att gärningsmannen måste befinna sig i garantställning. Den underlåtande skall ha en ställning som gör det motiverat att av honom, mer än av andra, kräva att han skall vara verksam för att avvärja en sådan effekt som den inträffade. Underlåtenheten skall te sig lika straffvärd som orsakande genom handling. (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 319 ff. och Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 181 ff.)

Garantställning kan föreligga på grund av föreskrift i lag, myndighetsföreskrift eller innehav av viss tjänst. Sådan ställning kan även föreligga av andra skäl, t.ex. på grund av ett särskilt åtagande. Har någon åtagit sig att svara för att en bestående anordning är i nöjaktigt skick får han anses vara skyldig att avhjälpa brister hos anordningen eller åtminstone varna för förefintliga risker. (Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar s. 3:47 och Jareborg, a.a. s. 192.)

Enligt 3 kap. 3 § andra stycket ordningslagen (1993:1617) skall snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offentlig plats utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande anordningar. Av tredje stycket följer att ansvaret för att åtgärden vidtas vilar på ägaren eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund är i ägarens ställe. Ordningslagens föreskrift får anses innebära att ägaren eller den som är i ägarens ställe intar en garantställning som medför att han kan drabbas av straffrättsligt ansvar om han underlåter att vara verksam för att förhindra snö- och isras från hustaket.

L.I.J. hade som företrädare för sitt företag Plåtslageri AB Bång & Lewerth ingått ett avtal med ägaren till fastigheterna Drottninggatan 102 och 104 om snöskottning av tak och gångbanor på fastigheterna. I avtalet angavs att entreprenören skulle genom yttre besiktning fastställa när snöskottning av tak och gångbanor skulle ske, och snöskottning skulle då utföras snarast möjligt. Beställaren kunde också genom avrop beställa ytterligare takskottning på fastigheterna.

En fråga är om avtalet skall anses innebära att plåtslageriföretaget satts i fastighetsägarens ställe vid tillämpningen av ordningslagen och att L.I.J. som företrädare för företaget härigenom inträtt i den garantställning som lagen ger ägare och den som är i ägarens ställe.

Bestämmelsen i 3 kap. 3 § ordningslagen innehåller regler om ägarens ansvar, förutom för att avlägsna snö och is, även för att avhjälpa brister på byggnader, ställningar, skyltar och liknande anordningar som riskerar att skada personer och egendom på offentlig plats. I lagmotiven uttalades att den omständigheten att ansvaret kan åvila den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund har trätt i ägarens ställe innebär att t.ex. arrendatorer, den som hyr en villafastighet och fastighetsförvaltare kan omfattas (prop. 1992/93:210 s. 277).

För att avhjälpa brister på en byggnad eller övervaka byggnaden i enlighet med vad som föreskrivs i 3 § ordningslagen kan en ägare behöva anlita fristående fackmän eller entreprenörer. Ordningslagens bestämmelse kan emellertid inte anses innebära att en fackman eller entreprenör enbart på grund av bestämmelsen inträder i ägarens garantställning om han anlitas för att utföra åtgärder av det angivna slaget på byggnaden. Det måste i stället prövas om en garantställning inträder på grund av själva åtagandet.

Genom avtalet hade L.I.J. som företrädare för sitt företag åtagit sig att efter besiktning avgöra när snöskottning behövde ske och därefter se till att skottningen utfördes snarast möjligt. Den omständigheten att det i avtalet angavs att det skulle ske genom ”yttre” besiktning kan inte anses innebära en begränsning av ansvaret. L.I.J. var den som faktiskt utförde besiktningen den aktuella dagen. Han får genom sitt åtagande och sitt faktiska handlande anses ha fått en sådan garantställning att han, om förutsättningar i övrigt föreligger, kan dömas för underlåtenhetsbrott bestående i att han inte avhjälpt bristerna när det gäller snöskottningen eller åtminstone varnat för riskerna. Underlåtenheten får i så fall anses lika straffvärd som om effekten hade orsakats genom en handling.

L.I.J. har gjort gällande att han inte kan anses ha varit oaktsam eftersom han på morgonen samma dag i enlighet med åtagandet i avtalet genomförde en besiktning från gatan och då inte fann något som tydde på att det fanns risk för snö- eller isras från fastigheterna. Han har tillagt att det inte i praktiken förekommer något annat slags besiktning av byggnader som i likhet med den aktuella försetts med snörasskydd. Vidare har han påpekat att en besiktning från taket skulle ha tagit avsevärd tid i anspråk och krävt medverkan av tre personer, en för själva besiktningen, en för säkring av livlinan och en med position på gatan.

I praxis har uttalats att principiella skäl talar för att det bör iakttas en viss försiktighet när det gäller tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap. 7 § BrB (se NJA 1991 s. 163). Mot den bakgrunden och med hänsyn till att en besiktning från taket skulle ha inneburit ett ganska omfattande arbete kan det inte utan vidare krävas att besiktningen av den aktuella byggnaden skulle ha skett från taket.

Enligt utredningen hade det under veckorna närmast före olycksdagen fallit snö så att det vid tillfället fanns närmare 40 cm på marken. Temperaturen hade växlat mellan minusgrader och plusgrader. L.I.J. hade besiktigat taken från gatan vid ett tillfälle den aktuella dagen medan det fortfarande var mörkt, vid 7-tiden på morgonen, utan att upptäcka något anmärkningsvärt. Temperaturen hade därefter stigit från minusgrader till plusgrader och det har framkommit att det senare på dagen fanns en tämligen stor istapp på fasaden, låt vara att denna inte tillhörde plåtslageriföretagets ansvarsområde. L.I.J. hade inte vid något tillfälle sedan han åtog sig uppdraget varit uppe på taken, och det måste antas att han saknat tillräcklig kännedom om dessas beskaffenhet, däribland att det fanns en riskfaktor i form av en ”gryta” där snö och is kunde samlas. Vid bedömning av vilken aktsamhetsnivå som skall krävas av L.I.J. måste vidare vägas in fastigheternas belägenhet, vid ett av de mest trafikerade gångstråken i Stockholms centrala delar.

Under nu angivna omständigheter får de åtgärder som L.I.J. vidtagit anses ha varit otillräckliga. Om han inte hade möjlighet att genast genomföra en tillräckligt noggrann besiktning och därefter röja bort snö och is från farliga ställen på taken borde han åtminstone ha tillsett att gångbanan nedanför avspärrades så att det inte uppkom risk för personskador. Hans underlåtenhet innefattar en oaktsamhet av sådant slag som bör föranleda straffansvar.

L.I.J. har av oaktsamhet orsakat J.K:s död och han skall som domstolarna funnit dömas för vållande till annans död. Brottet kan inte anses ringa. Det finns inte anledning att gå ifrån vad domstolarna bestämt om påföljd.

Hovrättens domslut skall således fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.