NJA 2005 s. 554
Resning. En borgenärs behörighet att ansöka om konkurs har grundats på en icke lagakraftvunnen dom varigenom konkursborgenärens fordran fastställts. Efter det att konkursen avslutats har domen ändrats i högre instans varvid sökandens fordringsanspråk ogillats Detta har inte ansetts påverka sökandens behörighet i konkursärendet. Med beaktande av konkursbouppteckningen och förvaltarberättelsen har det inte ansetts sannolikt att den nya domen i fordringsmålet skulle ha lett till annat resultat vid insolvensbedömningen. Resningsansökningen har därför avslagits.
HD
Efter ansökan från VF Finans Aktiebolag försatte Södra Roslags tingsrätt, genom beslut den 18 februari 1998 T.S. i konkurs. Till stöd för sin konkursansökan åberopade bolaget att Östersunds tingsrätt i en dom den 3 mars 1997, som inte hade vunnit laga kraft, förpliktat T.S. att, solidariskt med annan, utge ersättning för bolagets rättegångskostnad med närmare 380 000 kr jämte ränta.
Sedan T.S. överklagat tingsrättens beslut lämnade Svea hovrätt genom beslut den 17 mars 1998 överklagandet utan bifall. HD fann i beslut den 8 juni 1998 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens beslut stod därmed fast. Konkursen är numera avslutad.
T.S. ansökte om resning avseende hovrättens beslut. Som grund för sin ansökan hänvisade han till att Hovrätten för Nedre Norrland genom dom den 10 februari 2004, som vunnit laga kraft, ändrat tingsrättens dom av den 3 mars 1997 och ogillat VF Finans talan mot honom.
VF Finans motsatte sig att T.S. beviljades resning. Som skäl för sitt bestridande av resningsansökningen anförde bolaget, med hänvisning till NJA 1983 s. 685, att T.S. i konkursmålet underlåtit att invända mot den av bolaget åberopade fordringen och att han därför inte nu, enligt 58 kap. 1 § andra stycket RB, kunde beviljas resning på den grunden att han inte hade den aktuella skulden till bolaget. Bolaget anförde vidare att bolaget, på grund av tingsrättens dom, enligt 2 kap. 6 § konkurslagen var behörigt att ansöka om konkurs och att T.S., oavsett existensen av den av bolaget åberopade fordringen, var insolvent.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Johan Arvidsson, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl
- - -
Genom hovrättens dom är utrett att VF Finans inte ägde den fordran mot T.S. som låg till grund för konkursansökningen. Eftersom T.S. i konkursmålet påstod att VF Finans fordran inte var riktig, kan regleringen i 58 kap. 1 § andra stycket RB inte anses hindra att ett beslut i resningsärendet grundas på den omständigheten att T.S. rätteligen inte hade någon skuld till bolaget. Om en borgenär i ett mål om försättande i konkurs inte enligt 2 kap. 6 § konkurslagen kan anses behörig att begära gäldenären i konkurs, saknar frågan om gäldenären är insolvent betydelse för prövningen av konkursansökan (jfr NJA 2004 s. 345 och Walin m.fl., Konkurslagen, s. 37).
Det är uppenbart att omständigheten att VF Finans fordran på T.S. inte existerade, om den varit känd för hovrätten i konkursmålet, skulle ha lett till en annan utgång. Det föreligger därmed skäl för resning och förutsättningar för att med stöd av 58 kap. 7 § första stycket RB omedelbart ändra hovrättens beslut.
Domslut
HD:s avgörande
HD beviljar den sökta resningen och tar upp målet till omedelbart avgörande.
HD ändrar på det sättet hovrättens beslut att konkursansökningen avvisas.
Domskäl
HD (justitieråden Håstad, Lindeblad, referent, och Calissendorff samt f.d. justitierådet Inger Nyström) meddelade den 30 juni 2005 följande beslut:
T.S. har i konkursmålet i hovrätten påstått att VF Finans fordran inte var riktig. Regleringen i 58 kap. 1 § andra stycket RB kan därför inte anses hindra att ett beslut i resningsärendet grundas på den omständigheten att T.S. inte rätteligen hade någon skuld till bolaget.
Genom hovrättens dom i fordringsmålet är utrett att VF Finans fordran mot T.S. inte kan göras gällande. Domen bör dock inte, om inte särskilda omständigheter föreligger, inverka på frågan om VF Finans var behörig att ansöka om T.S:s försättande i konkurs, eftersom hovrättens prövning av denna fråga i konkursmålet inte grundades på en bedömning av om konkursfordran var styrkt (2 kap. 6 § tredje stycket konkurslagen) utan på att VF Finans åberopade en icke lagakraftvunnen dom, vilken enligt första stycket i samma paragraf ger behörighet utom om domstol förordnat att avgörandet inte får verkställas (jfr NJA 2000 s. 488 samt Walin m.fl. Konkurslagen II:1 (6 §) efter not 18). Det är först genom undanröjandet i februari 2004 av tingsrättens dom i fordringsmålet som hovrättsdomen bör få verkan av hinder mot en prövning av en ansökan från VF Finans om T.S:s försättande i konkurs på grundval av den icke lagakraftvunna tingsrättsdomen. Däremot är hovrättens dom ett nytt bevis av betydelse för frågan om T.S. var insolvent vid tidpunkten för hovrättens prövning av konkursansökan.
Som behörig sökande hade VF Finans i konkursmålet kunnat åberopa annan bevisning än sin egen fordran för att T.S. var insolvent. Bolaget synes dock ha underlåtit detta därför att T.S:s först i hovrätten gjorda invändning om att konkursfordran inte var riktig inte var åtföljd av några närmare uppgifter; överklagandet rörde nästan uteslutande att han inte korrekt delgivits konkursansökningen.
Av konkursbouppteckningen framgår att T.S:s tillgångar vid konkursutbrottet uppgick till 0 kr och hans skulder till 62 640 992 kr. Av förvaltarberättelsen framgår att konkursförvaltaren bedömde att T.S. var på obestånd redan år 1990 sedan Nordbanken och andra kreditgivare sagt upp sina krediter till omedelbar betalning samt att bristen i boet uppgick till knappt 80 000 000 kr.
Med hänsyn till det anförda är det inte sannolikt att den av T.S. nu åberopade domen i fordringsmålet vid en prövning av samtliga bevis skulle ha lett till annan slutsats i konkursmålet än att T.S. var insolvent.
Ansökan om resning skall därför avslås.
HD avslår resningsansökningen.
Justitierådet Regner var skiljaktig och anförde:
I rättsfallet NJA 1982 s. 328 beviljade HD resning och upphävde ett konkursbeslut, sedan det i resningsärendet framkommit att staten inte hade den fordran på konkursgäldenären som legat till grund för konkursansökningen. Det var då fråga om en fordran som inte omfattas av 2 kap. 6 § första eller andra stycket konkurslagen utan ett fall enligt tredje stycket i paragrafen. (Nuvarande bestämmelser skiljer sig inte från den år 1982 gällande 11 § i 1921 års konkurslag.) I det nu aktuella ärendet är det däremot fråga om en fordran som fastställts av en domstol vars avgörande inte hade vunnit laga kraft under prövningen av konkursfrågan och som därmed faller under paragrafens första stycke. Att första stycket till skillnad mot tredje stycket utformats som en legalpresumtion för fordrans existens, en presumtion som inte kan motbevisas på annat sätt än genom inhibition eller ändring av domstolens avgörande, bör knappast ges den betydelsen att ett i efterhand lagakraftvunnet avgörande som innebär att fordringen inte alls förelegat inte skulle kunna beaktas vid prövningen av en ansökan om resning i konkursärendet (jfr Heuman, Specialprocess, 5 uppl. s. 178). Det bör därför anses sannolikt att den omständigheten att VF Finans fordran på T.S. inte existerade, om omständigheten varit känd för hovrätten i konkursmålet, skulle ha lett till en annan utgång (jfr Welamson, Konkursrätt, 1961 s. 37). Det föreligger därmed skäl för resning.
HD:s beslut meddelat: den 30 juni 2005.
Mål nr: Ö 1204-04.
Lagrum: 58 kap. 1 § RB samt 2 kap. 6 § konkurslagen.