NJA 2005 s. 758

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Eva Marie Hellstrand) anförde i dom den 7 oktober 2004:

Domskäl

J.M. har bestritt ansvar för ringa vapenbrott. Han har vidgått att han våren 2003 under föräldrarnas uppsikt har målskjutit i bostaden med en så kallad softairgun pistol. Han har förnekat att han varit innehavare av pistolen. - - - J.M. har närmare hörd över åtalet uppgett i huvudsak följande. Hans pappa köpte pistolen för att de skulle kunna skjuta prick inomhus. Pappan har ytterligare tre vapen, men de ser inte riktigt likadana ut. Pistolen låg i ett skåp och han var tvungen att säga till någon av föräldrarna om han ville skjuta. Han sköt på kartonger i ett rum på bottenvåningen. Hans mamma har aldrig varit med och skjutit. Det har hans pappa varit. Vid minst fem tillfällen under våren och sommaren 2003 sköt han utan att hans mamma eller pappa var med nere i källaren. De befann sig dock i huset vid dessa tillfällen. Det är en dörr till källaren och man kan inte se dit in från övervåningen. Den 12-13 april 2003 var han och två kamrater hemma när några utanför började skrika på dem. Han eller någon av hans kamrater gick och hämtade pistolen, men han minns inte vem. Hans kamrat A. visste var vapnet låg. A. sköt en gång från balkongen mot dem som skrek. Han vet inte vem som hade vapnet när de gick ut på balkongen. Han minns inte om hans mamma var hemma. I vart fall frågade han inte henne om lov att skjuta. Hans pappa var inte hemma. När han hördes av polisen fick han läsa igenom förhöret eller så läste förhörsledaren upp det för honom.

Åklagaren har åberopat vittnesförhör med J.E., som uppgett i huvudsak följande. Hon arbetar som civilutredare vid polisen i Vetlanda och höll förhöret med J.M. den 27 november 2003. Hon var väldigt skärpt vid det aktuella förhöret. Det som står antecknat i förhöret är vad J.M. berättade för henne. Han fick läsa igenom det och hade inte annat att erinra än det som framgår av hennes anteckning.

Under utredningen har det inte framförts att det inte skulle vara den aktuella pistolen som lämnats in till polisen.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat beslagsprotokoll, sakkunnigutlåtande och delar av J.M:s uppgifter såsom de antecknats i polisförhör den 27 november 2003. Enligt polisförhöret har J.M. uppgett bland annat följande. ”J.M. gick och hämtade en softairgunpistol på husets tredje våning och gick ner på andra våningen där A. och T. befann sig. J.M. lämnade vapnet till A.”

J.M. har åberopat delar av sina egna uppgifter såsom de antecknats i polisförhör den 30 juli 2003. Enligt polisförhöret har J.M. uppgett bland annat följande. ”J.M. och A. fortsätter upp till andra våningen. Efter en stund går J.M. och A. ut på husets balkong, med sig har A. J.M:s Soft-airgun som han skjuter ett skott med mot de två ’raggarna’ som finns kvar utanför huset”.

Tingsrätten konstaterar till en början att det inte framkommit något som talar för att det i beslag tagna vapnet inte skulle vara den så kallade softairgun som avses i åtalet. Genom J.M:s egna uppgifter är det utrett att han vid i vart fall fem tillfällen under våren och sommaren 2003 skjutit med pistolen utan att någon av hans föräldrar varit närvarande i det källarutrymme där skjutningen ägde rum. Då J.M. inte fyllt 18 år, och således inte haft rätt att inneha det aktuella vapnet utan tillstånd, är frågan om han stått under uppsikt av någon vuxen innehavare av vapnet. För att vapnet skall kunna sägas bli använt under sådan uppsikt krävs att långivaren är personligen närvarande och kan bedriva en effektiv kontroll och ledning av vapenhanteringen. Då J.M:s föräldrar befunnit sig på en annan våning i huset, utan möjlighet att se vad som hände i källarutrymmet, har J.M. enligt tingsrätten inte stått under uppsikt på sätt som krävs. Hans innehav i dessa fall är därför att bedöma som brott mot vapenlagen. Vad gäller den specifika händelsen den 12-13 april 2003 finner tingsrätten genom utredningen i och för sig visat att det är J.M. som hämtat och överlämnat vapnet till en kamrat, men gör bedömningen att detta, även med beaktande av syftet härmed, inte kan anses utgöra ett innehav i vapenlagens mening. J.M. skall således dömas för att vid fem tillfällen under våren och sommaren 2003 uppsåtligen ha innehaft en softairgun utan att ha rätt till det. Brottet är ringa.

J.M. har erkänt snatteri. Erkännandet stöds av utredningen i övrigt. Gärningen skall bedömas som åklagaren gjort gällande.

Påföljden skall bestämmas till ett lågt bötesstraff.

- - -.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde J.M. enligt 8 kap. 2 § BrB och 9 kap. 1 § första och tredje styckena vapenlagen (1996:67) för snatteri och brott mot vapenlagen till 30 dagsböter å 30 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, hovrättsrådet Hans Träff, referent, och tf. hovrättsassessorn Charlotte Edvardsson) anförde i dom den 22 mars 2005:

Hovrättens domskäl

Genom tingsrättens dom är det avgjort att J.M. gjort sig skyldig till snatteri.

J.M. har som bevisning åberopat sina egna uppgifter. Åklagaren har utöver J.M:s uppgifter åberopat den skriftliga bevisning som åberopades i tingsrätten.

Den lagregel som aktualiseras vid bedömningen av ansvarsfrågan är 3 kap. 3 § c) vapenlagen (1996:67). Enligt detta lagrum får ett skjutvapen lånas ut till den som är under arton år endast om utlåningen avser ett effektbegränsat vapen och vapnet skall innehas och användas under långivarens uppsikt. Det är utrett i målet att J.M. vid fem tillfällen målskjutit i bostadens källare med ett effektbegränsat vapen och att i vart fall någon av föräldrarna vid dessa tillfällen befunnit sig i bostaden, dock inte i det rum där målskjutningen ägt rum. Fråga i målet är om J.M. under sådana förhållanden kan anses ha stått under tillräcklig uppsikt vid vapenanvändningen.

J.M. har anfört i huvudsak följande: Då någon av hans föräldrar vid samtliga målskjutningstillfällen har varit närvarande i bostaden bör uppsiktskravet anses uppfyllt. Av uppgifter som inhämtats via lokal polis och handläggare på Rikspolisstyrelsen framgår att det är tillfyllest att den vuxne har ynglingen under sådan uppsikt att man kan ingripa eller agera i hemmet. För detta borde en rent fysisk närvaro i bostaden, om än inte i samma rum, vara tillräcklig.

Åklagaren har anfört: Uppsiktskravet innebär att långivaren måste ha sådan uppsikt som krävs för att förhindra att allvarliga skador uppkommer. Detta förutsätter att låntagaren och långivaren befinner sig i samma rum vid vapenanvändningen.

Hovrättens bedömning

Av ordalydelsen till 3 kap. 3 § vapenlagen framgår inte vilken form av uppsikt som krävs för att uppsiktskravet skall anses vara uppfyllt. Någon praxis som belyser begreppets närmare innebörd finns inte och inte heller förarbetena till vapenlagen, vare sig i dess nuvarande eller äldre lydelse, ger någon närmare vägledning vid bedömningen av vilka krav som bör uppställas på hur uppsikten skall utövas. I förarbetena till nu gällande vapenlag kommenteras detta endast på så sätt att den uppsikt som krävs vid utlåning varierar med hänsyn till omständigheterna (prop. 1995/96:52 s. 80).

Vapenlagens bestämmelser om utlåning av effektbegränsade vapen till personer under 18 år uppställer ett krav på uppsikt. Lagstiftaren har således ansett att denna ålderskategori inte besitter tillräcklig erfarenhet att anförtros användningen av ett effektbegränsat vapen utan överinseende av någon vuxen. Mot bakgrund av vapenhanteringens i sig farliga karaktär och med särskilt beaktande av de allvarliga skador som ett felaktigt användande kan resultera i är enligt hovrättens bedömning långivarens personliga närvaro en förutsättning för att långivaren på ett säkert sätt skall kunna kontrollera användandet av vapnet. En person som vistas i ett annat rum har inte någon egentlig möjlighet att tillse att vapnet används på ett betryggande sätt. Vidare blir skillnaden i tillämpningen av reglerna mellan dem som är under 18 år och dem som är över 18 år i praktiken närmast obefintlig om det vid tillämpning av reglerna för den yngre ålderskategorin inte uppställdes ett krav på personlig närvaro. Detta synsätt återspeglas också i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen. Enligt dessa innebär uppsiktsutlåning nämligen att långivaren är personligen närvarande och har kontroll över vapnets användning (RPSFS 2002:9).

Sammantaget kan J.M. inte undgå ansvar för ringa vapenbrott.

- - -

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade inte tingsrättens dom såvitt nu är i fråga.

Domskäl

HD (justitieråden Lennander, Victor, Håstad, Nyström och Virdesten, referent) meddelade den 15 november 2005 följande dom:

Domskäl

I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom har J.M. gjort sig skyldig till snatteri. I övrigt har han åtalats för vapenbrott för att han under våren och sommaren 2003, när han var 15 eller 16 år gammal, i sin bostad innehaft en s.k. soft air gun utan att ha rätt till det.

Av utredningen i målet framgår att J.M. vid fem tillfällen under den aktuella tiden har innehaft och använt ett sådant effektbegränsat vapen som avses i 2 kap. 1 § andra stycket vapenlagen (1996:67). För att den som inte har fyllt 18 år skall få inneha ett sådant vapen krävs som regel tillstånd. Av 3 kap. 3 § c) vapenlagen framgår emellertid att det är tillåtet för en person under 18 år att inneha ett effektbegränsat vapen som lån, under förutsättning att vapnet innehas och används under långivarens uppsikt (s.k. uppsiktsutlåning). Sker utlåning i strid med denna bestämmelse kan ansvar för vapenbrott komma ifråga såväl för långivaren som för den som innehar vapnet (jfr prop. 1973:166 s. 104 f.). I motiven till bestämmelsen framhålls att den uppsikt som krävs vid utlåning varierar med hänsyn till omständigheterna (prop. 1995/96:52 s. 80).

Av utredningen i målet framgår att det aktuella vapnet var en enkel konstruktion med ett slitet kompressionssystem och försämrad prestanda. Den maximala räckvidden var därför endast cirka 30 meter. Av utredningen framgår vidare att J.M., som saknade föreskrivet tillstånd, lånat vapnet av sina föräldrar och använt det i ett rum i familjens bostad. Ingen av hans föräldrar har vid dessa tillfällen befunnit sig i rummet, men i vart fall någon av dem har varit i bostaden.

Även med beaktande av vapnets begränsade effekt och det förhållandet att J.M. använt vapnet i familjens bostad med i vart fall någon av sina föräldrar närvarande i bostaden, kan långivaren inte anses ha haft sådan kontroll över vapnets innehav och användning som kravet på uppsikt innebär. J.M. har således innehaft vapnet utan att ha rätt till det. Han kan därför inte undgå ansvar för vapenbrott. Som domstolarna har funnit är brotten att bedöma som ringa.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.