NJA 2006 not 19

Den 23:e. 19. (Ö 1906-05) E.A. och P.A. mot Justitiekanslern angående återbetalningsskyldighet för försvararkostnader.

E.A. och P.A. dömdes avStockholms tingsrätt den 25 september 2002 till villkorlig dom för medhjälp till överträdelse av näringsförbud. I domslutet intogs beslut om att E.A. och P.A. skulle betala tillbaka 100 000 kr vardera av försvararkostnaderna till staten.

E.A. och P.A. överklagade domen iSvea hovrätt och yrkade att bli frikända samt att återbetalningsskyldigheten för försvararkostnader i tingsrätten skulle jämkas på så sätt att den helt bortföll eller i vart fall avsevärt nedsattes. Under huvudförhandlingen i hovrätten återkallade E.A. och P.A. sina överklaganden i skuldfrågan men vidhöll överklagandet såvitt avsåg yrkandet om jämkning av återbetalningsskyldigheten.

Ibeslut den 8 april 2005 ändrade hovrätten tingsrättens domslut avseende E.A. och P.A. på så sätt att återbetalningsskyldigheten för försvararkostnaden vid tingsrätten bestämdes till 50 000 kr för var och en. Hovrätten avskrev målet i övriga delar. Tingsrättens dom mot dem stod därmed fast.

E.A. och P.A. yrkade var för sig att HD skulle nedsätta den återbetalningsskyldighet för försvararkostnader som ålagts dem, i första hand till noll kr och i andra hand väsentligen.

Justitiekanslern framhöll i ett yttrande att, om återbetalningsskyldigheten bedömts enligt den i målet tillämpliga tidigare rättshjälpslagen, återbetalningsskyldigheten borde ha blivit lägre än den som fastställts av hovrätten. Jämkning borde enligt Justitiekanslern dock inte ske till noll kr.

HD, beslut på förslag av föredraganden: Skäl.E.A. och P.A. åtalades vid tingsrätten för medhjälp till överträdelse av näringsförbud genom att de låtit en person med näringsförbud företräda olika bolag. För E.A. avsåg åtalet sju bolag och för P.A. sex bolag. De dömdes var och en för medhjälp till överträdelse av näringsförbud när det gällde tre av bolagen. Påföljden bestämdes för var och en till villkorlig dom.

Bestämmelsen i 31 kap. 1 § 1 st. RB om återbetalningsskyldighet för vissa kostnader i brottmål fick ny lydelse den 1 december 1997 (SFS 1996:1624). E. och P.A:s offentliga försvarare förordnades före detta datum. I sådant fall skall bestämmelsen tillämpas i sin äldre lydelse (se NJA 1997 s. 862).

Av 31 kap. 1 § 3 st. RB (i dess äldre lydelse) följer att den tilltalade inte är skyldig att betala mer än vad som skulle ha utgått i grundavgift och tilläggsavgift vid allmän rättshjälp enligt den tidigare rättshjälpslagen (1972:429). Av Domstolsverkets föreskrifter (DVFS 1997:14) för beräkning av grundavgift och tilläggsavgift när fysisk person söker allmän rättshjälp framgår, med beaktande av de ekonomiska förhållandena, att E.A:s återbetalningsskyldighet skall begränsas till 19 200 kr och P.A:s till 22 880 kr.

Det återstår att pröva om det, förutom denna begränsning av återbetalningsskyldigheten, finns skäl till jämkning enligt 31 kap. 1 § 4 st. RB med hänsyn till E. och P.A:s brottslighet eller deras personliga och ekonomiska förhållanden. Mot bakgrund av de brott som E. och P.A. har dömts för, den påföljd som har bestämts och deras respektive ekonomiska förhållanden finns inte skäl att jämka betalningsskyldigheten ytterligare.

Avgörande. Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD återbetalningsskyldigheten för försvararkostnaden vid tingsrätten till 19 200 kr för E.A. och 22 880 kr för P.A.