NJA 2006 not 4

Den 7:e. 4. (Ö 3845-05) Framställning om utlämning till Italien av P.N.Y.

Italienska ambassaden i Stockholm begärde i en framställning den 30 maj 2005 att P.N.Y. skulle utlämnas till Italien för verkställighet av fängelsestraff. Till stöd för framställningen åberopades en dom från tingsrätten i Cuneo den 2 oktober 1991, nr 97, enligt vilken P.N.Y. dömts för försök till våldtäkt i förening med andra brott till fängelse i två år och fyra månader. Vidare åberopades en dom från tingsrätten i Perugia den 22 oktober 1992, nr 154/92, enligt vilken P.N.Y. dömts för våldtäkt till fängelse i fyra år, varav två års straffeftergift beviljats i domen i enlighet med Presidentdekret 394/90. Slutligen åberopades ett beslut från det allmänna åklagarämbetet vid tingsrätten i Cuneo den 24 augusti 1998, varigenom straffen sammanlagts till ett fängelsestraff om fyra år och fyra månader.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

P.N.Y. motsatte sig utlämning.

Riksåklagaren förklarade sig anse att hinder mot utlämning av P.N.Y. förelåg enligt både 9 § och 10 § 2 st. ovan nämnda lag.

P.N.Y. var i utlämningsärendet frihetsberövad som anhållen under tiden den 27 till den 29 april 2005, varefter han var belagd med reseförbud med anmälningsskyldighet till den 5 oktober 2005.

HD:s yttrande: Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder gäller från den 1 januari 2004 i ärende avseende överlämnande till en medlemsstat i Europeiska unionen. Enligt punkten 1 andra meningen i övergångsbestämmelserna skall dock lagen inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Det förevarande ärendet inleddes den 27 april 2005 genom att P.N.Y. greps och anhölls i Sverige. Italien hade då ännu inte genomfört rådets rambeslut. Det är därmed lagen (1957:668) om utlämning för brott som är tillämplig i detta ärende.

Utlämningslagen ändrades den 1 januari 2004 i samband med att den ovan nämnda lagstiftningen om en europeisk arresteringsorder infördes (SFS 2003:1158). Enligt p. 3 i övergångsbestämmelserna i utlämningslagen skall dock äldre bestämmelser gälla i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen när denna medlemsstat inte genomfört rådets rambeslut vid ärendets inledande, dock endast om ärendet har inletts före den 1 januari 2005. I förevarande ärende, som inleddes efter den 1 januari 2005, skall således utlämningslagen i dess nya lydelse tillämpas vid prövningen.

Var och en av gärningarna för vilka Italien begär utlämning får, som riksåklagaren anfört, enligt svensk lag anses motsvara våldtäkt enligt 6 kap. 1 § 1 st. BrB. Hinder mot utlämning föreligger inte enligt 4 § utlämningslagen.

I 10 § 2 st. utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas, om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag.

Det framgår av 35 kap. 8 § 2 BrB att ådömt fängelsestraff bortfaller, om domen ej börjat verkställas inom 10 år från det att domen vann laga kraft, om fängelse på längre tid än ett år men icke överstigande fyra år ådömts.

Den dom som meddelades den 2 oktober 1992 av tingsrätten i Cuneo vann laga kraft den 4 mars 1993. Den dom som meddelades den 22 oktober 1992 av tingsrätten i Perugia vann laga kraft den 7 december 1992. Vart och ett av de ådömda straffen är längre än ett år men inte överstigande fyra år. Vid tillämpningen av den ovan beskrivna preskriptionsregeln skulle straffen således ha bortfallit redan i mars 2003 resp. december 2002.

Det föreligger därmed hinder mot utlämning enligt 10 § 2 st. utlämningslagen. Vid detta förhållande saknas anledning att ingå i prövning av frågan huruvida annat hinder mot utlämning föreligger.