NJA 2006 not 41

Den 2:a. 41. (Ö 1400-06) Framställning om utlämning till Amerikas förenta stater av B.C., medborgare i Turkiet.

Amerikas förenta stater begärde genom sin ambassad i Stockholm i en framställning den 16 februari 2006 att B.C., alias D.C., alias D.B., skulle utlämnas till Förenta staterna för lagföring. Till stöd för denna begäran åberopades dels av domare vid Superior Court of New Jersey, Middlesex County, den 19 november 1999 och den 18 december 2000 utfärdade och på åtalsbeslut grundade häktningsbeslut, dels av en åtalsjury vid nämnda domstol den 17 februari 2000 mot B.C. framställt ansvarsyrkande för ”the first degree crime of aggravated manslaughter” med påståendet att B.C. den 13 november 1999 i Woodbridge i staten New Jersey, orsakade en persons död under förhållanden som uttrycker extrem likgiltighet för mänskligt liv (indictment no. 00-02-00191), dels ock av en åklagare för Middlesex County upprättad redogörelse för omständigheterna och bevisningen i målet.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

B.C. motsatte sig utlämning.

B.C. var såsom anhållen och häktad i utlämningsärendet berövad friheten sedan den 10 januari 2006.

HD avslog i beslut den 4 maj 2006 B.C:s yrkande om förordnande om läkarundersökning enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

HD, som den 17 maj 2006 höll förhandling i ärendet, beslutade följande yttrande. Enligt den utredning som ligger till grund för häktningsbesluten har B.C. den 13 november 1999 i staten New Jersey kört ett motorfordon i narkotika- och alkoholpåverkat tillstånd, varvid han hållit för hög hastighet, förlorat kontrollen över bilen och frontalkrockat med en bil, vars förare avled till följd av de skador han ådrog sig genom trafikolyckan.

B.C. har motsatt sig utlämning och påstått att hinder föreligger mot utlämning. Han har anfört att häktningsbesluten är oriktiga bl.a. på grund av att skälen för häktningsbesluten inte anges. Han har vidare gjort gällande att det skulle strida mot humanitetens krav att lämna ut honom med beaktande av att han har psykiska besvär och av att straffskalan för brottet enligt amerikansk rätt inte står i rimligt förhållande till straffskalan för brottet enligt svensk rätt. Han har också påstått att de amerikanska häktningsbesluten inte har preskriptionsavbrytande effekt och att preskription har inträtt enligt svensk lag för brottsligheten, som motsvarar vållande till annans död endast av normalgraden.

B.C. har beträffande det påstådda brottet uppgivit följande. Han körde inte för fort. Han kände sig helt normal. Han hade druckit två till tre glas whisky samma dag och kvällen innan brukat ecstasy och kokain.

Beträffande sin psykiska hälsa har B.C. uppgivit följande. Han lider av panikångest och medicinerar mot den. Han har för två till tre veckor sedan försökt ta sitt liv. Han hade psykiska problem redan innan han kom till Sverige och har haft psykologkontakt en gång i månaden.

Enligt 9 § 3 st. utlämningslagen kan det genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att i förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om häktning som meddelats av domstol eller domare skall godtas, om det ej i särskilt fall framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

Mellan Sverige och Förenta staterna gäller en utlämningskonvention från år 1961 med en år 1983 beslutad tilläggskonvention. Enligt artikel XI 3 b i tilläggskonventionen skall en framställning om utlämning av en person som är eftersökt för lagföring åtföljas bl.a. av – förutom häktningsbeslut – sådan ytterligare utredning som ger vid handen att det finns sannolika skäl att antaga att den eftersökte har begått det brott för vilket utlämning begärs. Det har förutsatts att denna utredning skall innefatta en sådan kortfattad dokumentation av omständigheterna kring brottet och övriga relevanta faktorer som normalt ligger till grund för ett svenskt häktningsbeslut (prop. 1982/83:156 s. 5 f., JuU 1982/83:38 s. 4; jfr NJA 1984 s. 903). Ett sådant häktningsbeslut och sådan ytterligare utredning skall godtas som tillräcklig grund för utlämning, om det inte i ett särskilt fall framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

I den redogörelse för omständigheterna kring brottet och bevisningen mot B.C. som åberopats till stöd för utlämningsframställningen redovisas dels vad som framkommit vid undersökningen av olycksplatsen, dels en analys av en rekonstruktion av kollisionen, dels en analys av blodprov tagna på B.C. i anslutning till olyckan. Utredningen är sådan att den ger vid handen att det finns sannolika skäl att B.C. begått det brott för vilket utlämning begärs. Vad B.C. har anfört innebär inte att häktningsbesluten skall anses uppenbart oriktiga. Hinder mot utlämning föreligger därför inte enligt 9 § utlämningslagen.

Med hänsyn till vad som framgår av utredningen måste brottet anses motsvara vållande till annans död, grovt brott, enligt 3 kap. 7 § 2 st. BrB. Kravet på dubbel straffbarhet enligt 4 § utlämningslagen är sålunda uppfyllt. Straff för brottet är inte förfallet enligt svensk lag.

För att det på grund av någons hälsotillstånd skall anses föreligga hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen krävs mycket starka skäl (jfr t.ex. NJA 1993 s. 760). Vad B.C. anfört härom, liksom vad han anfört beträffande skillnaden i straffskalan mellan det amerikanska brottet och dess svenska motsvarighet, ger inte stöd för att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav i den mening som avses i 8 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt finns det enligt 1–10 §§ utlämningslagen något hinder mot utlämningen.