lagen.nu

NJA 2006 s. 283

Sammanboende mellan en man och ett barn i ca 18 månader har inte betraktats som varaktigt i den mening som krävs för att mannens arvingars rätt att föra talan om mannens faderskap till barnet skall ha fallit bort.

Malmö tingsrätt

A.E. och M.E., den senare född 1992 och företrädd av sin moder A.M. såsom ställföreträdare, väckte vid Malmö tingsrätt mot M.E.-n., född 1999 och företrädd av sin moder A.J.E. såsom ställföreträdare, den talan som framgår av tingsrättens i fortsättningen redovisade protokoll och avvisningsbeslut.

Tingsrätten (tingsfiskalen Elisabeth Önnerfjord) anförde i protokoll och avvisningsbeslut den 27 mars 2003:

A.E. och M.E. är barn till K.E. i ett äktenskap mellan honom och A.M. Äktenskapet upplöstes genom äktenskapsskillnad den 5 januari 1995. K.E. ingick äktenskap med A.J.E. den 20 april 1997. I äktenskapet föddes den 17 mars 1999 sonen M.E.-n. M.E.-n. har från födseln och fram till dess att K.E. och A.J.E. separerade den 4 oktober 2000 bott tillsammans med K.E. K.E:s äktenskap med A.J.E. upplöstes genom äktenskapsskillnad den 17 augusti 2001. K.E. avled den 19 november 2001.

A.E. och M.E. har väckt talan mot M.E.-n. och yrkat att tingsrätten skall förklara att K.E. inte är far till M.E.-n. De har vidare yrkat att tingsrätten skall förordna om rättsgenetisk undersökning.

M.E.-n. har bestritt yrkandena och för egen del yrkat att tingsrätten skall avvisa A.E:s och M.E:s talan på grund av att de saknar talerätt enligt 3 kap. 1 § andra och tredje styckena FB.

A.E. och M.E. har gjort gällande att de i egenskap av bröstarvingar efter K.E. har rätt att väcka negativ faderskapstalan enligt 3 kap. 1 § andra stycket FB. I talerättsfrågan har de vidare anfört i huvudsak följande. K.E. har inte varaktigt sammanbott med M.E.-n. Han har inte heller bekräftat att M.E.-n. är hans barn. Den tidsperiod som K.E. har sammanbott med M.E.-n. är inte tillräcklig för att diskvalificera talerätten eller utgöra bevis på att K.E. erkänt M.E.-n. som sitt barn. K.E. har själv ifrågasatt faderskapet. Han har sannolikt någon gång under sommaren 2000 och i vart fall före oktober 2000 beställt en DNA- analys hos företaget DNA Solutions Ltd. Av deras svar, daterat den 5 november 2000, framgår att K.E. är utesluten som far till M.E.-n. Resultatet av undersökningen talar mycket starkt för att faderskapspresumtionen skall brytas. Med tanke på K.E:s initiativ till DNA-analysen torde detta överensstämma med hans egen vilja. Det föreligger ett avgörande intresse för samtliga parter att faderskapet blir rätt fastställt.

M.E.-n. har till grund för sitt avvisningsyrkande anfört i huvudsak följande. K.E. har sammanbott med M.E.-n. under nästan 18 månader efter hans födelse. Detta sammanboende är att betrakta som varaktigt i lagens mening. Den handling från företaget DNA Solutions Ltd som kärandena åberopat till stöd för sin talan har A.J.E. tidigare saknat kännedom om. K.E. och A.J.E. hade även efter separationen god kontakt med varandra frånsett en period om cirka en och en halv månad efter separationen. K.E. har inte till A.J.E. omtalat eller ens givit någon indikation på att han skulle ha ifrågasatt sitt faderskap till M.E.-n. Tvärtom var han angelägen om att ha umgänge med sin son och hade även efter separationen ett stort och regelbundet umgänge med honom. Handlingen är daterad den 5 november 2000, dvs. under den tid då K.E. och A.J.E. hade kontaktproblem med varandra till följd av beslutet att separera. Av denna anledning kan det inte ställas utom allt rimligt tvivel att motivet till framskaffandet av handlingen var ett annat än att K.E. ifrågasatte faderskapet till M.E.-n. K.E. har efter erhållandet av handlingen fortsatt sitt umgänge med sonen samt även betalat underhåll för honom, vilket synes märkligt om han haft en handling som utvisat att han inte skulle vara M.E.-n:s biologiske far.

A.E. och M.E. har tillagt att det inte kan vitsordas att K.E. efter separationen haft ett stort och regelbundet umgänge med M.E.-n.

Efter avslutad genomgång meddelar tingsrätten följande beslut:

Skälen för beslutet

Är vid ett barns födelse modern gift, föreligger enligt 1 kap. 1 § FB en presumtion för att mannen i äktenskapet är barnets far. Vill mannen vinna förklaring att han inte är far till barnet skall han enligt 3 kap. 1 § första stycket FB väcka talan härom mot barnet. Är mannen död och har han inte varaktigt sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans, har enligt andra stycket i nämnda lagrum den avlidnes maka och var och en som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter mannen rätt att väcka talan om att mannen inte är far till barnet.

Enligt tidigare lagstiftning gällde betydande begränsningar av mannens talerätt. Huvudregeln var enligt 2 kap. 1 § FB i dess lydelse före 1976 att mannen måste väcka talan om hävande av faderskapspresumtionen inom tre år från det att han fick kunskap om barnets födelse. Någon sådan begränsning finns inte i nu gällande lagstiftning. I förarbetena till 3 kap. 1 § FB uttalas att de utomäktenskapliga barnens situation har förbättrats och att denna utveckling gjort att det inte längre är så angeläget att presumera att ett barn har äktenskaplig börd. Det anses vara viktigare att så säkert som möjligt kunna fastställa vem som verkligen är barnets far (se prop. 1975/76:170 s. 132). Som motivering till att den tidigare gällande treårsfristen slopades anfördes bl.a. att en sådan bestämmelse inte längre kunde grundas på tanken att barnet har ett väsentligt rättsligt intresse av att inte få sin ställning som barn till gifta föräldrar ifrågasatt och undanröjd. Tvärtom borde det ligga i såväl barnets som mannens intresse att det legala faderskapet upphävs, om det skulle visa sig att det inte stämmer överens med det verkliga (se prop. 1975/ 76:170 s. 134).

Före 1976 års lagstiftning gällde vidare som en förutsättning för mannens arvingars rätt att föra talan mot barnet om hävande av faderskapspresumtionen att mannen vid sin död inte hade försuttit sin egen rätt till talan eller efter barnets födelse erkänt det som sitt. Var denna förutsättning uppfylld hade en arvinge ett år på sig att väcka talan från det han fick kännedom om mannens död och om barnets födelse. Om mannen inte hade varaktigt sammanbott med barnet, förlorade arvingarna sin talerätt först sedan ett år förflutit från det att talan som grundats på att barnet har äktenskaplig börd hade framställts mot dödsboet. I förarbetena till nuvarande 3 kap. 1 § andra stycket FB uttalas att mannens arvingar även fortsättningsvis bör ha vissa möjligheter att föra talan om hävande av faderskapspresumtionen men att denna rätt bör begränsas väsentligt i förhållande till tidigare bestämmelser (se prop. 1975/ 76:170 s. 137). I specialmotiveringen till nämnda lagrum anförs att övervägande skäl talar för att mannens arvingar inte skall ha någon rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet när han själv inte har vidtagit några åtgärder för att få detta upphävt och att huvudregeln därför bör vara att arvingarna till mannen inte har någon talerätt. Som exempel på situationer då arvingarna bör ha rätt att väcka talan anförs att mannen dött före barnets födelse eller om mannen visserligen avlidit efter barnets födelse men han aldrig kände till födelsen. Vidare uttalas att mannen visserligen enligt tidigare bestämmelser var bevarad i sin talerätt utan tidsbegränsning då han inte varaktigt sammanbott med barnet och att anledningen härtill var att det i sådant fall ofta står klart för berörda parter att mannen inte är far till barnet (se prop. 1975/76:170 s. 169). Lagrådet uttalade att det inte vore tillfredsställande om en man, som under många år bott tillsammans med ett barn utan att det kan anses att han har erkänt barnet som sitt, på talan av någon av mannens arvingar skulle kunna förklaras inte vara far till barnet. Enligt Lagrådet kunde det dock möjligen övervägas att på något sätt ytterligare kvalificera sammanboende för att talerätten skulle bortfalla, t.ex. så att det skulle ha varat lika lång tid som den dåvarande talefristen för mannen, dvs. tre år. Vidare anfördes att även ett sammanboende under kortare tid än tre år kunde ses som ett uttryck för att mannen själv inte velat ifrågasätta faderskapet. Lagrådet förordade därför inte att någon bestämd tid för sammanboendet skulle anges för att det skulle medföra bortfall av arvingars talerätt. Slutligen anfördes att det dock måste fordras att sammanboendet har pågått under en inte alltför kort tid och att man vid bedömningen även måste beakta hur sammanlevnaden faktiskt gestaltade sig (se prop. 1975/76:170 s. 307).

Vid M.E.-n:s födelse var A.J.E. gift med K.E. Det föreligger därför en presumtion för att K.E. är M.E.-n:s far. Utgångspunkten för tingsrättens bedömning i talerättsfrågan är att mannens arvingar enligt huvudregeln inte skall ha rätt att väcka talan om hävande av faderskapspresumtionen. Frågan är om omständigheterna i målet är sådana att det finns anledning att göra undantag från huvudregeln.

I målet har inte gjorts gällande att K.E. efter M.E.-n:s födelse bekräftat att barnet var hans. Avgörande för frågan om A.E:s och M.E:s talerätt blir därför om det kan anses att K.E. varaktigt sammanbott med M.E.-n. eller inte.

Det är ostridigt att K.E. bott tillsammans med M.E.-n. från M.E.-n:s födelse och fram till separationen med A.J.E. den 4 oktober 2000, dvs. under en tidsperiod om cirka 18 månader. Det har inte framkommit annat än att K.E. under denna tidsperiod har accepterat M.E.-n. som sitt barn. Det har inte heller ifrågasatts att K.E. efter separationen haft ett visst umgänge med M.E.-n. även om det inte har klargjorts i vilken omfattning umgänge har skett. Vidare har inte ifrågasatts att K.E. betalt underhåll till M.E.-n. Det kan även nämnas att det inte har framkommit vem som tog initiativet till separationen mellan K.E. och A.J.E. men att det enligt uppgift från kärandena var A.J.E. som flyttade från den gemensamma bostaden.

Kärandena har gett in en handling från företaget DNA Solutions Ltd daterad den 5 november 2000. Av handlingen framgår att företaget har analyserat DNA-prover från K.E. och M.E.-n. och att resultatet skulle visa att K.E. inte kan vara M.E.-n:s biologiske far. Handlingen har upprättats i samband med K.E:s separation från A.J.E. Handlingen ger visst stöd för att K.E. ifrågasatte faderskapet till M.E.-n. K.E. har emellertid inte själv väckt negativ faderskapstalan trots att ett helt år har förflutit från det att handlingen upprättades till hans död den 19 november 2001. Det har inte klarlagts hur handlingen har tillkommit, hur den har förvarats eller hur kärandena fått tillgång till den. Det kan inte uteslutas att K.E. inte haft för avsikt att resultatet av DNA- analysen skulle komma till någon annans kännedom.

Med hänsyn till att K.E. sammanbott med M.E.-n. under en inte alltför kort tid och med beaktande av omständigheterna i övrigt får anses att K.E. varaktigt sammanbott med M.E.-n. Omständigheterna är alltså inte sådana att det finns anledning att göra avsteg från huvudregeln att mannens arvingar inte skall ha rätt att väcka talan om hävande av faderskapspresumtionen. A.E:s och M.E:s talan skall därför avvisas.

Beslut

Tingsrätten avvisar A.E:s och M.E:s talan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

A.E. och M.E. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle förordna att den av dem väckta talan skulle tas upp till prövning av tingsrätten.

M.E.-n. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsrådet Rolf Trulsson och tf. hovrättsassessorn Roger Karlsson) anförde i beslut den 17 december 2003:

K.E. och A.J.E. gifte sig den 20 april 1997. Under äktenskapet föddes M.E.-n. den 17 mars 1999. K.E. och A.J.E. separerade den 4 oktober 2000 och ansökte gemensamt den 11 december 2000 om äktenskapsskillnad. Efter betänketid upplöstes äktenskapet den 17 augusti 2001. K.E. insjuknade i slutet av mars 2001 i en svår sjukdom som medförde att han föll i koma i oktober och avled den 19 november 2001.

A.E. och M.E. har i hovrätten gjort gällande att K.E. endast formellt och från folkbokföringssynpunkt bodde tillsammans med A.J.E. och M.E.-n. men att någon reell sammanlevnad inte förekom. Enligt deras uppfattning var äktenskapet i allt väsentligt betingat av att A.J.E. skulle få uppehållstillstånd i Sverige. Till stöd för detta har anförts att A.J.E. i vart fall inte bodde hos K.E. före den 13 oktober 1995 fastän hon var skriven på hans adress. Vidare har påståtts att K.E. under en period år 1999 bodde tillsammans med en annan kvinna, K.J., som han presenterat som sin hustru. Det har även påpekats att A.J.E. enligt en läkarjournalsanteckning den 19 januari 1998 under ett par månaders tid dessförinnan hade vistats utomlands.

A.E. och M.E. har åberopat en den 5 november 2000 daterad handling från DNA Solutions Pty. Ltd., Oakleigh Victoria, Australien. Enligt denna kan en person, vars prov var märkt med ’460 829 4692 K.’, inte vara biologisk far till en person, vars prov var märkt ’M.E.-n. 990317’.

M.E.-n. har i hovrätten tillagt bl.a. följande. Efter förfrågan från Migrationsverket lät K.E. och A.J.E. en asylsökande kvinna vid namn M.J., som var landsman med A.J.E., bo hos dem under första halvåret 1999. Av samma anledning hade de kontakter med den då 14-åriga K.J., som också var asylsökande. K.J. bodde emellertid inte hos dem utan var endast på besök vid olika tillfällen. K.J. åtföljde K.E. på dennes fars begravning och på besöket hos M.E. på dennas födelsedag. M.E.-n. har även efter separationen bott hos K.E. i samband med att A.J.E. periodvis vistats utomlands.

Hovrättens bedömning

Som tingsrätten funnit är det avgörande för frågan om A.E:s och M.E:s talerätt ifall K.E. varaktigt har bott tillsammans med M.E.-n. (3 kap. 1 § andra stycket FB).

Vid den aktuella bestämmelsens tillkomst ansågs övervägande skäl tala för att mannens arvingar inte skall ha någon rätt att väcka talan om hans faderskap till ett barn när han själv inte har vidtagit några åtgärder för att få faderskapet upphävt och att huvudregeln därför bör vara att arvingarna till mannen inte har någon talerätt. Det övervägdes också ifall det varaktiga sammanboendet på något ytterligare sätt skulle vara kvalificerat för att arvingarnas talerätt skulle bortfalla, t.ex. genom att sammanboendet skulle ha varat lika lång tid som den dåvarande för mannen gällande talefristen om tre år. Lagrådet, vars uttalanden departementschefen i allt väsentligt biträdde, ansåg sig emellertid inte kunna förorda någon bestämd tid för sammanboendets varaktighet, eftersom även kortare tid än tre år kunde ses som ett uttryck för att mannen inte själv hade velat ifrågasätta faderskapet. Sammanboendet måste emellertid ha pågått under inte alltför kort tid och vid bedömningen måste även beaktas hur sammanlevnaden faktiskt gestaltat sig. (Prop. 1975/ 76:170 s. 169 f., 307 och 321.)

Med utgångspunkt från det anförda finner hovrätten att ett sammanboende i och för sig kan ha pågått under relativt kort tid men med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet ändå bedömas som varaktigt i den mening som avses med bestämmelsen.

I målet får anses klarlagt att M.E.-n. bott tillsammans med K.E. under sina första 18 levnadsmånader fram till dess att K.E. och A.J.E. separerade i början av oktober 2000. Annat är inte visat än att K.E. och M.E.-n. under såväl denna tid som under tiden därefter, i vart fall fram till dess att K.E. blev svårt sjuk under påföljande höst, haft en normal far-son-relation. Den av K.E. föranstaltade DNA-undersökningen kan enligt hovrättens mening inte tillmätas någon annan betydelse i detta sammanhang än att K.E. då av okänd anledning kan ha ifrågasatt faderskapet. Undersökningen, vars resultat redovisats redan i början av november 2000, har emellertid inte föranlett K.E. att vidta någon åtgärd för att få faderskapet upphävt. Till följd härav finner hovrätten att det inte är möjligt att av undersökningen dra någon slutsats av betydelse för bedömningen av K.E:s och M.E.-n:s sammanboende.

Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att annat inte visats än att K.E. bott tillsammans med M.E.-n. under sådana omständigheter att sammanboendet är att anse som varaktigt. Följaktligen har A.E. och M.E. inte någon rätt att väcka talan om hävande av faderskapet. Deras överklagande skall därför lämnas utan bifall.

Hovrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Hovrättsrådet Hanserik Romeling var skiljaktig och anförde: Som majoriteten redovisat övervägde lagrådet vid den aktuella bestämmelsens tillkomst om sammanboendet på något ytterligare sätt skulle kvalificeras för att arvingarnas talerätt skulle bortfalla. Lagrådets överväganden skall ses mot bakgrund av att den dåvarande för mannen gällande talefristen om tre år togs bort och att det därför inte vore tillfredsställande om en man, som under många år bott tillsammans med ett barn utan att det kan anses att han erkänt barnet som sitt, på talan av någon av mannens arvingar skulle kunna förklaras inte vara far till barnet. Mannen själv, fortsatte Lagrådet, kanske aldrig skulle ha kommit på tanken att föra en sådan talan.

Det får anses utrett att M.E.-n. sammanbott med K.E. under sina första 18 levnadsmånader och att detta sammanboende inte har varit begränsat på det sätt A.E. och M.E. hävdat i hovrätten. Den åberopade DNA-analysen är daterad i november 2000 och således efter att K.E. och A.J.E. separerat och innan de i december 2000 gemensamt ansökt om äktenskapsskillnad. Undersökningen har uppenbarligen skett på K.E:s initiativ.

Den tid under vilken M.E.-n. och K.E. sammanbott kan med hänsyn till M.E.-n:s ålder inte anses så lång att det redan av denna går att dra slutsatsen att sammanboendet varit varaktigt och därmed ett uttryck för att K.E. inte velat ifrågasätta faderskapet. Även om det inte kan klarläggas vilket motiv K.E. hade för att ombesörja DNA-undersökningen måste redan förekomsten av den tillmätas avgörande betydelse vid en bedömning i efterhand av om det sammanboende som skett före undersökningen skall kunna ses som ett uttryck för att K.E. inte själv har velat ifrågasätta faderskapet. För K.E. har inte gällt någon talefrist. Varken hans passivitet när det gäller faderskapsfrågan eller hans umgänge med M.E.-n. efter sammanboendets upphörande kan tillmätas någon egentlig betydelse vid denna bedömning. Med hänsyn till det anförda anser jag att K.E. inte har varaktigt sammanbott med M.E.-n. i den mening som avses i den aktuella bestämmelsen. A.E. och M.E. har därför rätt att väcka talan om hävande av faderskapet. Tingsrättens beslut skall därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Högsta domstolen

A.E. och M.E. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

M.E.-n. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Christer Thornefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

A.E., M.E. och M.E.-n. är barn till K.E., som avled den 19 november 2001. Frågan i målet är huruvida A.E. och M.E. har rätt att väcka talan mot M.E.-n. om hävande av K.E:s faderskap till denne.

Enligt 3 kap. 1 § andra stycket FB har, om mannen är död, och han inte har varaktigt sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse har bekräftat att barnet är hans, den avlidnes maka och var och en som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter mannen rätt att väcka talan om att mannen ej är fader till barnet.

Domstolarna har funnit att K.E. varaktigt har sammanbott med M.E.-n. i lagens mening och att A.E. och M.E. därför inte är berättigade att väcka angiven talan.

M.E.-n. har i HD anfört dels att sammanlevnaden mellan K.E. och M.E.-n:s mor A.J.E. inte varat endast i cirka 18 månader till dess att de gav in gemensam ansökan om äktenskapsskillnad utan att den återupptogs därefter, dels att K.E. genom att i ansökan förbinda sig att utge underhållsbidrag till M.E.-n. har erkänt faderskap till M.E.-n.A.E. och M.E. har hävdat att dessa påståenden inte framförts tidigare i målet och att de utgör otillåtna utvidgningar av talan.

Påståendet att K.E. har betalat underhållsbidrag till M.E.-n. har framförts redan i tingsrätten och har berörts i överklagandet till hovrätten. Det är således inte en ny omständighet i målet. Påståendet att sammanlevnaden återupptagits är alltför obestämt för att utgöra en omedelbart relevant omständighet. För övrigt finns i 56 kap. RB, som gäller överklagande av hovrätts beslut, inte någon bestämmelse enligt vilken en ny omständighet som framförs i HD skall avvisas. Med hänsyn till bl.a. att fråga är om tillämpning av en regel om talerätt i ett indispositivt mål kan bestämmelsen i 55 kap. 13 § RB inte tillämpas analogt.

Vid tillkomsten av 3 kap. 2 § FB diskuterades vilken tid som skall krävas för att ett sammanboende skall anses som varaktigt. Eftersom en regel avskaffades vid den tiden enligt vilken en man som ifrågasatte faderskapet till ett inom äktenskap fött barn hade tre år på sig att väcka talan för att få faderskapet prövat kom denna tid att utgöra utgångspunkt för övervägandena. Lagrådet uttalade med anledning härav att även en kortare tid än tre år kunde anses som varaktigt, men att det måste fordras att sammanboendet pågått under inte alltför kort tid samt att bedömningen måste omfatta även hur sammanlevnaden faktiskt gestaltat sig. Departementschefen instämde i dessa synpunkter. Rimligen bör innebörden av dessa uttalanden vara att sammanboendet bör ha skett under en tid uppemot tre år för att betecknas som varaktigt.

I målet är utrett att K.E. har sammanbott med M.E.-n. från dennes födelse den 17 mars 1999 fram till separationen från A.J.E. den 3 oktober 2000. Några särskilda synpunkter kan inte anläggas på det förhållandet att M.E.-n. under denna tid varit mycket liten. Däremot kan de 18 månader som sammanlevnaden pågått inte anses uppfylla kravet på varaktighet. Till detta förhållande kommer att den DNA-analys som K.E. låtit genomföra i Australien i anslutning till separationen starkt tyder på att han hyst tvivel om faderskapets riktighet. Det kan inte uteslutas att han avsett att gå vidare med saken. Att i en sådan situation utestänga A.E. och M.E. från möjligheten att få klarhet i faderskapsfrågan framstår från såväl mänskliga som rättsliga synpunkter som mindre tillfredsställande.

Det förhållandet att K.E. betalat underhållsbidrag till M.E.-n. kan inte anses innebära att han bekräftat att barnet är hans.

Av det anförda följer att A.E. och M.E. skall ha rätt att väcka den talan de anhängiggjort i målet. Målet skall därför visas åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

HD:s avgörande

Med undanröjande av domstolarnas beslut återförvisar HD målet till tingsrätten för vidare handläggning.

HD (justitieråden Victor, Håstad, Lindeblad, Nyström och Calissendorff, referent) meddelade den 17 maj 2006 följande beslut:

Skäl

Är vid ett barns födelse modern gift, skall enligt huvudregeln i 1 kap. 1 § FB mannen i äktenskapet anses som barnets fader. Denna presumtion kan hävas av rätten på talan av mannen, barnet eller, om mannen avlidit, den avlidnes maka och var och en som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter mannen (3 kap. 1 och 2 §§ FB). En förutsättning för att den avlidnes maka och nämnda arvingar skall ha rätt att väcka talan om att mannen skall förklaras inte vara fader till barnet är enligt 3 kap. 1 § andra stycket FB att mannen inte varaktigt sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans.

M.E.-n. är född i K.E:s äktenskap med A.J.E. K.E. avled i november 2001. Frågan i målet är om A.E. och M.E., som är döttrar till K.E., har rätt att väcka talan om förklaring att K.E. inte är fader till M.E.-n.

M.E.-n. har som grund för att talerätt inte föreligger åberopat att K.E. varaktigt sammanbott med M.E.-n. Han har därutöver i HD anfört att K.E. har erkänt faderskapet genom att i gemensam ansökan om äktenskapsskillnad förbinda sig att utge underhållsbidrag till honom. A.E. och M.E. har gjort gällande att detta utgör en otillåten utvidgning av talan.

Frågan om talerätt föreligger skall i princip prövas ex officio av rätten. Något hinder mot att i högre rätt åberopa nya omständigheter för ett avvisningsyrkande föreligger inte. Även frågan om talerätt är utesluten på den grunden att K.E. bekräftat faderskapet skall därför prövas.

K.E:s åtagande att betala underhåll för M.E.-n. innefattar inte ett sådant bestämt uttryck för en vilja att låta M.E.-n. gälla som hans barn, att K.E. därigenom kan anses ha bekräftat faderskapet (jfr NJA 1957 s. 295 och NJA 1959 s. 516).

Reglerna om mannens och dennes arvingars talerätt genomgick år 1976 ingripande förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1977. Angående frågan om arvingars talerätt när mannen inte erkänt barnet som sitt uttalade departementschefen i lagrådsremissen att det kunde ha förflutit åtskilliga år mellan barnets födelse och mannens frånfälle och att det då inte kunde anses lämpligt att arvingarna skulle ha rätt att väcka talan om mannens faderskap. Om mannens död inträffat kortare tid efter barnets födelse gjorde sig dock olika synpunkter gällande, men övervägande skäl talade för att arvingarna inte skulle ha rätt att väcka talan när mannen inte själv vidtagit några åtgärder för att få faderskapet upphävt. Huvudregeln skulle därför vara att arvingarna inte hade någon talerätt. Om mannen inte varaktigt sammanbott med barnet skulle dock hans arvingar ha rätt att väcka talan mot barnet om hans faderskap. (Prop. 1975/76:170 s. 169 f.)

Lagrådet anförde att det kunde övervägas att ytterligare kvalificera sammanboendet för att talerätten skulle bortfalla, t.ex. genom en föreskrift om att det skulle ha varat i tre år, en tid som anslöt till den talefrist som då gällde för mannen. Lagrådet ansåg emellertid att även ett sammanboende kortare tid än tre år kunde ses som ett uttryck för att mannen själv inte velat ifrågasätta faderskapet. Arvingarna borde då inte heller ha rätt att få det hävt. För att ett sammanboende skulle medföra att talerätten föll bort måste det fordras att sammanboendet pågått under inte alltför kort tid, och vid bedömningen måste beaktas även hur sammanlevnaden faktiskt gestaltat sig (a. prop. s. 307). Departementschefen förklarade sig i allt väsentligt biträda vad Lagrådet uttalat (a. prop. s. 321).

Uttrycket varaktigt sammanboende syftar således inte endast på den tid som ett sammanboende varat. Av förarbetena får emellertid anses framgå att preklusion av arvingarnas talerätt uteslutande grundat på tid i regel har avsetts inträda efter tre år, men att vid ett kortare sammanboende än så en mer allsidig bedömning måste göras av de omständigheter som ger ledning rörande frågan om mannen velat acceptera faderskapet eller inte.

Av handlingarna framgår att sammanboendet mellan K.E. och M.E.-n. varade i ca 18 månader och att det upphörde på grund av att K.E. och A.J.E. separerade i oktober år 2000. Separationen följdes senare av skilsmässa mellan makarna, och det är inte visat att sammanboendet återupptogs. K.E. lät i samband med separationen ett australiensiskt företag utföra en DNA-undersökning avseende sitt faderskap till M.E.-n. K.E. insjuknade i mars 2001 i en allvarlig sjukdom som medförde att han senare samma år avled.

Mot bakgrund av den förhållandevis korta tid som sammanboendet varade och till att K.E. vidtog åtgärder som tyder på att han kan ha velat ifrågasätta faderskapet kan sammanboendet inte betraktas som varaktigt i den mening som avses i 3 kap. 1 § andra stycket FB.

Av det anförda följer att A.E. och M.E. skall ha rätt att väcka den talan de anhängiggjort i målet. Målet skall därför visas åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

HD:s avgörande

Med undanröjande av domstolarnas beslut återförvisar HD målet till tingsrätten för vidare handläggning.

HD:s beslut meddelat: den 17 maj 2006.

Mål nr: Ö 303-04.

Lagrum: 3 kap. 1 § FB.

Rättsfall: NJA 1957 s. 295 och NJA 1959 s. 516.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2006-05-17
Målnummer
Ö303-04
Lagrum
3 kap. 1 § föräldrabalken (1949:381)
Rättsfall
NJA 1957 s. 295
NJA 1959 s. 516
Sökord
Talerätt
Faderskapstalan
Faderskap
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation