NJA 2007 not 15
Begäran om yttrande enligt 34 och 34 b §§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) avseende medgivande att i Polen för brott lagföra M.B., medborgare i Polen.
Den 23:e. 15.(Ö 3440-06) Begäran om yttrande enligt 34 och 34 b §§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) avseende medgivande att i Polen för brott lagföra M.B., medborgare i Polen.
M.B. dömdes den 6 februari 2004 av Helsingborgs tingsrätt till nio års fängelse för grov narkotikasmuggling. I domen förordnades att M.B. skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit.
Sedan M.B. påbörjat verkställigheten av det utdömda straffet gjorde Kriminalvårdsstyrelsen en framställning till Polen, enligt Europarådets konvention av den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) och tilläggsprotokollet till konventionen av den 18 december 1997, om att M.B. skulle överföras till Polen för fortsatt verkställighet av straffet där. Polen förklarade sig samtycka till att verkställigheten fördes över medan M.B. motsatte sig ett överförande. Den 7 december 2005 beslöt Kriminalvårdsstyrelsen att verkställigheten skulle överföras. Sedan regeringen den 23 februari 2006 avslagit M.B:s överklagande av Kriminalvårdsstyrelsens beslut överfördes M.B. till Polen den 17 juli 2006.
Sedan Polen i en den 21 juli 2006 dagtecknad skrivelse genom Justitieministeriet i Polen, med hänvisning till artikel 3.4 (a) i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen, hos Justitiedepartementet begärt tillstånd att i Polen få lagföra M.B. för gärningar som han påstås ha förövat innan han överfördes från Sverige, fann HD i beslut den 19 september 2006 att det för prövningen av om hinder förelåg mot begärt tillstånd erfordrades att utredningen kompletterades i vissa avseenden.
Justitiedepartementet överlämnade två skrivelser från Justitieministeriet i Polen. M.B. motsatte sig att medgivande lämnades till lagföring för brott.
HD:s yttrande.Av 34 b § IVL följer att 34 § samma lag skall tillämpas i de fall då den som blivit utvisad överförts från Sverige till annan stat med tillämpning av överförandekonventionen och dess tilläggsprotokoll. Av 34 § framgår att den svenska regeringen på begäran av den stat till vilken verkställigheten överförts kan lämna tillstånd att lagföra den som överförts för brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten. Ett sådant tillstånd får lämnas endast om överlämnande eller utlämning för brottet kunnat lagligen äga rum eller om hinder mot överlämnandet eller utlämningen förelegat endast på grund av straffets längd. Innan regeringen fattar beslut skall HD, om det inte framgår av handlingarna att ett tillstånd inte lagligen kan lämnas eller om den som avses med framställningen inte samtyckt till denna, pröva om det föreligger lagliga hinder mot att ett tillstånd lämnas. Finner HD att hinder möter får regeringen inte lämna något tillstånd.
I förhållande till de länder som lagen (1957:668) om utlämning för brott är tillämplig skall alltså HD göra en motsvarande prövning som den som ankommer på domstolen enligt 18 § första stycket i lagen (jfr 24 §).
I förhållande till Polen gäller emellertid lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen). Det innebär att frågan om det föreligger hinder mot ett tillstånd att lagföra skall prövas med utgångspunkt i bestämmelserna om överlämnande i den lagen (jfr 6 kap. 8 §).
Enligt 2 kap. 2 § 1 st. arresteringsorderlagen får som huvudregel överlämnande beviljas endast för gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. I fråga om lagföring ställs i lagen vidare upp ett krav på att en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer skall vara föreskrivet för brottet enligt den utfärdande statens lagstiftning. Av andra stycket i paragrafen framgår att undantag från kravet på dubbel straffbarhet gäller för vissa brott som anges i en bilaga till lagen och för vilka en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer är föreskrivet enligt den utfärdande statens lagstiftning. Det kan inte antas att undantaget i IVL när det gäller straffets längd är avsett att tillämpas även när det gäller kvalificeringen av undantaget från kravet på dubbel straffbarhet.
En av de gärningar som den nu aktuella begäran omfattar är deltagande i en kriminell organisation. En sådan gärning motsvarar inte brott enligt svensk lag (jfr t.ex. NJA 2000 s. 158 och NJA 2004 N 1). Däremot är deltagande i en kriminell organisation en av de gärningar som anges i bilagan till arresteringsorderlagen. Att delta i en kriminell organisation utgör enligt artikel 258 § 1 i den polska strafflagen ett brott för vilket kan följa fängelse i lägst tre månader och högst fem år. Något krav på dubbel straffbarhet föreligger därmed inte enligt 2 kap. 2 § arresteringsorderlagen.
De övriga gärningar som begäran omfattar motsvarar enligt svensk rätt grovt narkotikabrott. Något hinder enligt 2 kap. 2 § arresteringsorderlagen mot att tilllåta lagföring för dessa brott föreligger inte.
I 2 kap. 3 § arresteringsorderlagen finns bestämmelser som innebär vissa huvudsakligen formella hinder mot att tillåta lagföring. Enligt punkt 1 får överlämnande inte beviljas om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan. Hur en arresteringsorder skall vara upprättad och vad den skall innehålla framgår av 1 kap. 4 §.
Den begäran om medgivande till lagföring som prövningen i HD avser är, av naturliga orsaker, inte upprättad som en arresteringsorder. Vad som kan krävas av en sådan begäran är emellertid endast att den innehåller uppgifter i de avseenden som anges i 1 kap. 4 §. Där anges bl.a., såvitt avser lagföring, att uppgift skall finnas om ett häktningsbeslut eller motsvarande verkställbart beslut.
Det beslut om framställning av anklagelsepunkter som bifogats den polska begäran är, till följd av att det inte föreligger något tillstånd att lagföra från svensk sida, inte verkställbart. Det har dock inte framkommit att det i övrigt enligt polsk rätt skulle föreligga något hinder mot lagföring i enlighet med den överlämnade begäran om medgivande till åtal. Att det inte finns något verkställbart beslut kan under sådana förhållanden inte anses utgöra något hinder mot att enligt IVL tilllåta lagföring (jfr NJA 2000 s. 363). Begäran får även i övrigt anses uppfylla de krav som lagen ställer i fråga om form och innehåll.
Något hinder mot att tillåta lagföring föreligger inte heller enligt någon av de övriga punkterna i 2 kap. 3 §.
Av 2 kap. 4 § framgår att hinder föreligger mot att tillåta lagföring bl.a. i det fall att ett medgivande skulle stå i strid med Europakonventionen. M.B. har gjort gällande att han är oskyldig till de gärningar som begäran avser. Någon prövning av den materiella grunden för de misstankar som ligger till grund för en begäran enligt arresteringsorderlagen skall, i motsats till vad som gäller enligt utlämningslagen, i princip inte göras. I undantagsfall kan dock en sådan prövning vara påkallad med hänsyn till kravet att ett beslut inte får stå i strid med Europakonventionen.
Av den polska framställningen framgår att det i fråga om de anklagelser som riktas mot M.B. i de delar de motsvarar grovt narkotikabrott görs gällande ansvar enligt en under år 2005 utfärdad lag. Vid tidpunkten för de påstådda gärningarna var en lag utfärdad år 1997 i kraft. Vid en jämförelse av de båda lagarna framgår att den påstådda gärningen utgjorde brott enligt polsk lag vid tidpunkten när den påstås ha begåtts. Även strafflatituden, minst tre års fängelse, är densamma i 1997 och 2005 års lagar. Varken på denna grund eller i övrigt föreligger det därför något hinder enligt 2 kap. 4 § mot att tillåta lagföring.
I 2 kap. 5 § anges ett antal i huvudsak processuella hinder mot överlämnande. Ett sådant är, med visst undantag, att gärningen prövats genom lagakraftvunnen dom i Sverige eller någon annan medlemsstat i Europeiska unionen. Genom domen i Helsingborgs tingsrätt dömdes M.B. för att han den 27 november 2003 via färjelägret i Helsingborg till Sverige fört in en viss mängd amfetamin. Av de upplysningar som har lämnats i ärendet framgår att den gärning som framställningen avser inte innefattar hantering av samma parti narkotika som M.B. blivit dömd för av Helsingborgs tingsrätt. Något hinder mot att tillåta lagföring föreligger därmed inte på grund av domen i Helsingborgs tingsrätt (jfr EG-domstolens dom den 9 mars 2006 i mål C-436/04, Van Esbroeck, REG 2006 s. I-02333 samt NJA 2003 s. 435).
Ett ytterligare processuellt hinder mot överlämnande enligt 2 kap. 5 § är att det krävs dubbel straffbarhet om gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige. Som ovan anförts motsvarar deltagande i en kriminell organisation inte brott enligt svensk lag. Av den polska framställningen framgår dock att enligt den anklagelse som riktas mot M.B. skall gärningen ha begåtts i Warszawa. Det saknas således anledning att anta att gärningen till någon del har ägt rum här i riket. Något hinder att tillåta lagföring för deltagande i en kriminell organisation kan därmed inte anses föreligga enligt denna bestämmelse.
Inte heller i övrigt föreligger något hinder enligt bestämmelserna i andra kapitlet arresteringsorderlagen mot att tillåta lagföring.
Sammanfattningsvis innebär det som anförts ovan att det inte föreligger något lagligt hinder mot att bifalla den polska framställningen.