NJA 2007 s. 145

Klagan över domvilla. Partrederier har i lagakraftvunnen dom förpliktats att utge viss ersättning för juridiskt biträde. När biträdet lämnades var rederierna upplösta till följd av att verksamheten upphört. Rederierna har då inte ansetts behöriga att uppträda som parter i målet. Domen har därför undanröjts på klagan av enskilda redare.

Partrederi MS White Sea samt Partrederi Nybygge 89 bildades genom partrederiavtal som ingicks den 13 maj respektive den 15 juni 1977. E.A. och fem andra personer, i fortsättningen gemensamt kallade ”E.A. och medparter”, ingick samtliga som redare i partrederierna liksom R.J. som utsågs till huvudredare i vartdera rederiet.

I maj 2004 ansökte Advokatfirman L.D. AB (advokatfirman) om stämning på partrederierna med yrkande att envar av de enskilda redarna i rederierna skulle förpliktas att utifrån sina respektive andelar utge sammanlagt 312 874 kr jämte ränta. Som grund för talan gjordes gällande att advokatfirman under tidsperioden november 2002-mars 2004 hade biträtt rederierna, genom deras huvudredare R.J., i diverse juridiska frågor rörande bl.a. redovisning. I dom den 22 december 2004 i mål T 2129-04 förpliktade Uddevalla tingsrätt partrederierna, i enlighet med R.J:s medgivande, att till advokatfirman utge vartdera 140 625 kr jämte ränta. Domen vann laga kraft.

Hovrätten för Västra Sverige

E.A. och medparter klagade i Hovrätten för Västra Sverige över domvilla och yrkade att tingsrättens dom skulle undanröjas.

Advokatfirman bestred yrkandet och yrkade att hovrätten skulle avvisa klagandenas talan.

I hovrättens protokoll från föredragning den 13 januari 2006 antecknades följande om parternas argumentering:

”Klagandena har anfört bl.a. följande. Bland andra R.J. och klagandena träffade år 1977 partrederiavtal avseende fartygen MS White Sea och Nybygge 89. Partrederiavtalen registrerades i sjöfartsregistret. Sedan MS White Sea hade färdigställts bedrev detta partrederi en kort period viss verksamhet med fartyget. Efter det att överlåtelseavtalet hävts återgick fartyget till varvet. I december 1980 sålde varvet fartyget till en utländsk köpare. Mellan redarna och varvet uppkom tvist även om Nybygge 89. Detta fartyg kom därför aldrig att levereras till partrederiet. Under i vart fall de senaste 20 åren har partrederierna inte varit inskrivna i något av fartygen. De f.d. redarna har således inte tillsammans ägt något fartyg sedan 1980-talet i Partrederiet MS White Sea och överhuvudtaget inte i Partrederiet Nybygge 89. Redan därav följer att de f.d. partrederierna inte har bedrivit någon som helst verksamhet under sagda tidsperiod. Det har inte heller hållits allmänna sammanträden i partrederierna. Några av de f.d. partredarna har i och för sig deltagit i ett möte den 7 november 2001, men detta möte utgjorde inget allmänt sammanträde i sjölagens mening. Det har inte lämnats någon löpande redovisning över partrederiernas angelägenheter sedan MS White Seas verksamhet upphörde i början av 1980-talet. Vidare har samtliga f.d. redare alltsedan tidigt 1980-tal haft andra sysselsättningar. R.J. har inte haft möjlighet att samtidigt fungera som huvudredare. Partrederierna upplöstes de facto senast 1981. Fartygen MS White Sea och Nybygge 89 avregistrerades i det svenska sjöfartsregistret 1980 respektive 2002. De f.d. redarna har inte haft för avsikt att gemensamt bedriva sjöfart och inte heller bedrivit sådan verksamhet. De grundläggande förutsättningarna för att MS White Sea och Nybygge 89 skall utgöra partrederier i sjölagens mening var inte uppfyllda vare sig när tingsrätten tog upp målet eller när den meddelade dom. Partrederierna hade därmed inte partsbehörighet. Det har därför förelegat ett rättegångshinder som rätten självmant haft att beakta. I enlighet med 59 kap. 1 § första punkten RB skall därför tingsrättens dom undanröjas.

Advokatfirman har anfört bl.a. följande. För att ett partrederi skall anses föreligga är det en tillräcklig förutsättning enligt sjölagen att partredarna förbinder sig att idka sjöfart med ett av dem beställt fartyg. När ifrågavarande partrederier registrerades var dessa förutsättningar för handen. I partrederierna har det hållits sammanträden. Det senaste hölls den 7 november 2001. Klagandena har inte önskat någon löpande redovisning men har trots detta erhållit sådan skriftlig redovisning, senast den 7 november 2001. Det är ett felaktigt påstående att R.J. från 1982 inte skulle ha haft möjlighet att fungera som huvudredare. Även påståendet om att redarna varit skingrade sedan 1981 är felaktigt. Partrederierna finns till dess de formellt upplöses på sätt som anges i 5 kap.sjölagen och kan inte upplösas på annat sätt. Redarna har i skrivelser den 24 juni 2001 redovisat uppfattningen att partrederierna inte är formellt upplösta. Genom att rösta för en upplösning vid det allmänna sammanträdet den 7 november 2001 har de också vidgått att partrederierna inte var upplösta. Det beslut som togs på sammanträdet var ogiltigt eftersom redarnas ombud inte hade fullmakt att lösa upp rederierna. Inte heller hade ägare med andelar i partrederierna överstigande 50 procent röstat för en upplösning. Något formellt beslut om upplösning har således inte fattats utan partrederiet består alltjämt. Så länge partrederierna inte är formellt upplösta är partrederierna berättigade att svara i kravmål. - Skulle partrederierna, såsom klagandena påstått, sakna partsbehörighet kan partsbehörighet att klaga över domvilla inte heller tillkomma de enskilda redarna eller dem sammantagna. Vidare gäller att redarna har utsett en huvudredare. Denne är ensam behörig att företa rättshandlingar och företräda redarna inför domstolar och andra myndigheter. Så länge partrederiet består äger en enskild redare inte rätt att föra talan mot en dom vari advokatfirman tillerkänts ersättning för arbeten utförda för partrederiets räkning. Bristande partsbehörighet har inte åberopats som rättegångshinder i tingsrätten. Därmed har partredarna avstått från att göra denna invändning. I vart fall är advokatfirman inte klagandenas motpart. Advokatfirman har inte framställt krav mot klagandena för egen räkning. Vidare är mål rörande frågan om partrederierna existerar föremål för rättegång vid Göteborgs tingsrätt eller har så varit. På grund av litis pendens eller res judicata kan därför klagandenas talan inte tas upp till prövning. Dessutom gäller att hovrätten inte är behörig att pröva en tvist sprungen ur partrederiavtalen. Enligt partrederiavtalens prorogationsklausul skall sådana tvister avgöras av Göteborgs tingsrätt som första instans. Eftersom klagandena på grund av partrederiavtalen och 5 kap.sjölagen kan ha endast huvudredaren R.J. som legal ställföreträdare skall deras rättegångsombud avvisas.

Klagandena har bestritt att det föreligger hinder mot att uppta deras klagan över domvilla till prövning och anfört bl.a. följande. En enskild redare har rätt att föra talan mot avgöranden som riktar sig mot partrederiet. I varje fall berör tingsrättens dom redarnas rätt eftersom en dom mot partrederiet har samma rättsliga betydelse som om den hade meddelats mot de enskilda redarna. Det kan anmärkas att klagandena för talan individuellt och inte för de f.d. partrederiernas räkning. Invändningen om att advokatfirmans krav mot de f.d. partredarna inte är framställt för advokatfirmans egen del saknar betydelse för frågan om det förekommit rättegångsfel vid tingsrätten. Det är inte fråga om litis pendens eller res judicata. Det följer redan av den omständigheten att det inte är samma partsställning i målen vid tingsrätten som i förevarande mål. Invändningen om att ifrågavarande tvist skall avgöras av Göteborgs tingsrätt som första instans framstår som ogrundad. Det är inte fråga om en ny talan mellan f.d. partredare utan klagan över domvilla avseende ett avgörande där advokatfirman är en av parterna.”

Hovrätten förordnade den 10 februari 2005 att åtgärder för verkställighet av domen tills vidare inte fick vidtas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Sigvard Helin, hovrättsrådet Eva Ahlquist och rådmannen Gunnel Alenbratt) anförde i beslut den 10 februari 2006 i själva saken:

Ett partrederi föreligger om flera har kommit överens om att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett eget fartyg. Det är ostridigt att bland andra klagandena och R.J. under 1977 har träffat överenskommelser om att på sådant sätt bedriva sjöfart med fartygen MS White Sea och Nybygge 89. Sålunda har de två partrederierna förelegat vid denna tid. R.J. har i partrederiavtalen utsetts till huvudredare.

Genom domen den 22 december 2004 har tingsrätten ålagt partrederierna att utge viss ersättning till advokatfirman. Enskilda redare har nu klagat över domvilla. Den första fråga hovrätten har att ta ställning till är om de är behöriga att föra talan härom.

Enligt 5 kap. 3 § sjölagen är huvudredaren behörig att på samtliga redares vägnar företa de rättshandlingar som rederirörelsen vanligen medför, att väcka och utföra talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna inför domstolar och andra myndigheter i sådan sak. Enligt hovrättens mening utesluter denna huvudredarens ställningsfullmakt inte enskilda redare från rätten att föra talan (jfr rättsfallet NJA 1984 s. 917). Det finns därför inte anledning att på denna grund avvisa klagan över domvilla. Inte heller vad advokatfirman i övrigt anfört utgör skäl för avvisning av klagan eller av ombudet.

Hovrätten övergår till att pröva frågan om partrederierna har upplösts och om de haft behörighet att svara i målet vid tingsrätten.

I 5 kap. 15 § sjölagen anges att ett partrederi skall upplösas sex månader efter det att en redare begärt det hos medredarna eller i vissa fall omedelbart. Av 5 kap. 7 § tredje stycket framgår att beslut om att upplösa partrederiet även kan fattas av redare som tillsammans äger mer än hälften i fartyget. Det har inte gjorts gällande att partrederierna upplösts på något av nu angivna sätt.

Av 5 kap. 1 § tredje stycket sjölagen följer att bestämmelserna i 2- 18 §§ i fråga om redarnas rättigheter och skyldigheter gäller i den mån något annat inte har avtalats. Det har inte framkommit att parterna träffat något annat avtal. Partrederierna MS White Sea och Nybygge 89 bestod därför fortfarande när talan väcktes vid tingsrätten och var behöriga att svara i målet där (jfr rättsfallet NJA 1992 s. 110). Klagan över domvilla skall därför ogillas.

Hovrätten lämnar avvisningsyrkandena utan bifall och avslår klagan över domvilla.

Hovrättens beslut den 10 februari 2005, om att åtgärder för verkställighet av tingsrättens dom tills vidare inte får vidtas, skall inte längre gälla.

Högsta domstolen

E.A. och medparter överklagade och yrkade i själva saken att HD med ändring av hovrättens beslut skulle undanröja Uddevalla tingsrätts dom den 22 december 2004.

Advokatfirman bestred ändring.

HD förordnade den 3 april 2006 att tingsrättens dom tills vidare inte fick verkställas.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Håkan Lundquist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl

(Första stycket motsvarar i allt väsentligt inledningen av referatet; red:s anm.)

Sedan E.A. och medparter klagat till hovrätten och yrkat att tingsrättens dom skulle undanröjas på grund av domvilla, har hovrätten i det nu överklagade beslutet inte funnit skäl att undanröja domen och därför lämnat deras klagan utan bifall.

E.A. och medparter har som grund för sitt yrkande om undanröjande av domen åberopat följande. Partrederierna upplöstes de facto senast år 1981 eftersom samtliga grundläggande förutsättningar enligt 5 kap. 1 § sjölagen för att ett partrederi skall anses föreligga inte vid någon tidpunkt därefter har varit uppfyllda. Genom att redarna inte sedan dess ägt något fartyg och inte bedrivit någon gemensam verksamhet har partrederiavtalen blivit nulliteter eller overksamma. I vart fall har redarna konkludent avtalat om att upplösa rederierna. Det har varit deras gemensamma uppfattning att rederierna de facto upplöstes senast år 1981, och de har genom sin passivitet gett uttryck för en viljeförklaring som innebär att ett avtal om rederiernas upplösning har träffats. Även om så inte kan anses vara fallet har rederierna upplösts senast under försommaren 2002 på grund av uppsägning i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 15 § sjölagen. R.J. har i ett brev till övriga redare i maj 2001 begärt att rederierna skall upplösas, och flera andra redare har därefter fört fram motsvarande begäran, bl.a. under ett möte den 7 november 2001. Under alla förhållanden var partrederierna upplösta såväl när tingsrätten tog upp målet i maj 2004 som när tingsrätten meddelade dom i december samma år. Tingsrätten har alltså tagit upp målet trots att det förelegat ett tvingande rättegångshinder i form av bristande partsbehörighet. Domen skall därför undanröjas på grund av domvilla.

Advokatfirman har å sin sida i allt väsentligt gjort gällande följande till stöd för sin ståndpunkt. E.A. och medparter saknar rätt att klaga över domvilla eftersom R.J. i egenskap av huvudredare är exklusivt behörig att företräda redarna inför domstol. Under alla förhållanden skall deras talan lämnas utan avseende med hänsyn till att R.J. med befriande verkan för rederierna har betalat de av tingsrätten utdömda beloppen. I vart fall har E.A. och medparter inte rätt att utan giltig ursäkt till stöd för sin talan i HD åberopa omständigheter och bevis som inte åberopats i hovrätten. De skall därför inte tillåtas att åberopa att rederierna upplösts på grund av uppsägning enligt 5 kap. 15 § sjölagen. Ett partrederi kan inte upplösas på annat sätt än genom majoritetsbeslut eller uppsägning på sätt som föreskrivs i 5 kap.sjölagen. Det förhållandet att redarna inte ägt något fartyg och inte drivit någon sjöfart sedan år 1981 innebär alltså inte att rederierna upplösts. Något konkludent avtal om rederiernas upplösning kan inte heller anses ha träffats. Det har aldrig varit redarnas gemensamma uppfattning att rederierna varit upplösta.

Enligt 5 kap. 3 § första stycket första meningen sjölagen är en huvudredare behörig att företräda redarna inför domstol i sak som rör rederiet. Detta ställföreträdarskap för huvudredaren kan emellertid inte anses hindra en enskild redare från att klaga över domvilla på den grunden att rätten tagit upp en talan mot rederiet till prövning trots att det förelegat ett rättegångshinder, bestående i att rederiet varit upplöst och därför saknat rätt att uppträda som part (jfr ND 1984 s. 27 och NJA 1984 s. 917). I detta fall har därför E.A. och medparter rätt att klaga över domvilla. Inte heller vad advokatfirman i övrigt anfört utgör grund för att avvisa deras talan eller lämna den utan avseende.

Något hinder mot att i andra instans åberopa nya omständigheter och bevis till stöd för en klagan över domvilla finns inte.

Frågan är då om det när tingsrätten tog upp advokatfirmans talan mot partrederierna till prövning förelåg ett rättegångshinder bestående i att rederierna var upplösta och därför saknade rätt att uppträda som parter.

Av 59 kap. 1 § första stycket 1 RB följer att en dom som vunnit laga kraft kan undanröjas på grund av domvilla, om målet har tagits upp trots att det har förelegat ett rättegångshinder som högre rätt haft att beakta självmant vid ett överklagande. Avsaknad av partsbehörighet för en av parterna utgör ett rättegångshinder som högre rätt skall beakta självmant vid ett överklagande.

Ett partrederi kan uppträda som part i rättegång, men rederiets partsbehörighet är enbart formell i den meningen att rederiet endast är att anse som en kollektivbeteckning på samtliga redare (NJA 1992 s. 110, Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., 1996, s. 49 f.). Är ett partrederi upplöst har det i princip inte rätt att uppträda som part, men det kan tänkas vara motiverat att tillåta undantag från den regeln under vissa omständigheter (jfr NJA 1902 s. 279 samt Platou, Forelæsninger over norsk sjøret, band 1, 1929, s. 175).

Bestämmelserna om partrederi i 5 kap.sjölagen (1994:1009) överfördes, med ett undantag som är ointressant för den prövning som nu skall göras, utan sakliga ändringar från 1891 års sjölag i dess senaste lydelse, där motsvarande bestämmelser fanns i 40-57 §§. De nuvarande bestämmelserna fick, såvitt nu är av intresse, sitt sakliga innehåll genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1976. Dessa lagändringar tillkom genom nordiskt lagstiftningssamarbete och innebar en viss reformering av bestämmelserna. De grundläggande dragen hos partrederiet som associationsform har dock mycket gamla anor och har inte förändrats sedan i vart fall tillkomsten av 1891 års sjölag, vilken i likhet med den nuvarande sjölagen tillkom genom nordiskt lagstiftningssamarbete.

Ett partrederi föreligger enligt 5 kap. 1 § första stycket första meningen sjölagen om flera har kommit överens om att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett eget fartyg. Av denna definition kan anses följa att ett partrederi kan etableras även innan det fartyg med vilket sjöfarten skall drivas har hunnit anskaffas (prop. 1973:42 s. 256). Om ett partrederiavtal träffas i samband med att fartyget beställs från ett varv bildas partrederiet genom partrederiavtalet, och det uppstår inte först då äganderätten till fartyget går över till redarna. Såtillvida utgör det alltså ingen grundläggande förutsättning för att ett partrederi skall anses stiftat att redarna äger det fartyg med vilket sjöfarten skall drivas.

Reglerna om upplösning av partrederi i 5 kap.sjölagen kan sägas anvisa olika sätt på vilket ett rederi kan upplösas på initiativ av en eller flera av redarna. Ett partrederi kan sålunda, som hovrätten konstaterat, upplösas genom ett majoritetsbeslut vid allmänt sammanträde enligt 5 och 7 §§ eller uppsägning enligt 15 §. Vidare kan anses framgå av bestämmelserna i kapitlet att det står redarna fritt att träffa avtal om att rederiet skall upplösas (jfr 1 § tredje stycket).

Vid upplösning av ett partrederi skall fartyget enligt 5 kap. 17 § första stycket säljas. Lagens bestämmelser om upplösning av partrederi bygger alltså på förutsättningen att fartyget fortfarande ägs av redarna då frågan om upplösning aktualiseras (Platou, Forelæsninger over norsk sjøret, band 1, 1929, s. 173).

Upplöses ett partrederi genom en åtgärd som nu angetts får rederiet anses upplöst då fartyget sålts (jfr prop. 1973:42 s. 256 och 2 kap. 44 § lagen, 1980:1102, om handelsbolag och enkla bolag).

Sjölagens bestämmelser reglerar emellertid inte uttömmande de sätt på vilket ett partrederi kan upplösas. Ett partrederi kännetecknas traditionellt av att flera personer tillsammans äger ett fartyg med vilket de driver sjöfart enligt en mellan dem träffad överenskommelse (jfr den norska Sjølovkomitéens definition av partrederi i Innstilling VII, 1966, s. 5 f.). Eftersom ett partrederi är knutet till ett visst bestämt fartyg anses rederiet inte kunna bestå om redarna inte längre har detta fartyg i sin ägo (Bredholt m.fl., Søloven, 3. udgave, 2001, s. 152). Av förarbetena till 1891 års sjölag framgår också att fartyget sågs som rederiets sammanhållande enhet och att ett beslut om fartygets försäljning ansågs innefatta ett beslut om rederiets upplösning (NJA II 1891 s. 31 f.). I dansk och norsk litteratur har vidare som exempel på hur ett partrederi kan upplösas anförts att fartyget förliser, försäljs, prisdöms eller tas av sjörövare (Bredholt m.fl., Søloven, 3. udgave, 2001, s. 152, Platou, Forelæsninger over norsk sjøret, band 1, 1929, s. 172 f., Grundtvig, Den danske søret, 1922, s. 33, jfr Sindballe, Dansk søret, 1938, s. 182, och den finska propositionen nr 28/1987 s. 17). Upplöses ett partrederi genom en sådan händelse får rederiet anses upplöst då redarna inte längre kan sägas vara ägare till fartyget.

En speciell situation är då ett partrederi etableras i samband med att ett fartyg beställs från ett varv och fartyget sedermera inte levereras till redarna av den anledningen att redarnas förvärv av fartyget av någon anledning inte fullföljs. Har redarna aldrig ägt fartyget är det tydligen inte möjligt att knyta rederiets upplösning till fartygets försäljning, förlisning o.d. Rederiet får i en sådan situation i stället anses upplöst när det avtal som stiftat rederiet av andra orsaker inte längre kan anses ha några verkningar för redarna. Bedömningen av när ett partrederiavtal kan anses ha blivit overksamt får göras med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Vid bedömningen bör emellertid särskilt beaktas det i avtalet angivna fartygets centrala betydelse som förutsättning för den sjöfart som skall drivas. Detta torde innebära att ett partrederi i vart fall inte kan bestå sedan förhållandena har utvecklats så att det står klart att den i avtalet avsedda sjöfarten med detta fartyg inte kommer att drivas.

I detta fall framgår följande av utredningen beträffande Partrederi MS White Sea. Partrederiavtalet träffades den 13 maj 1977. Av avtalet framgår att redarna kom överens om att bilda partrederi för att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett fartyg som i avtalet benämns nybyggnad nr 86. Detta fartyg var beställt av Götaverken Sölvesborg AB och avsett att levereras i augusti 1977. Avtalet anmäldes till sjöfartsregistret den 6 juli 1977. Fartyget levererades till rederiet och rederiet bedrev under en kort period sjöfart med fartyget. Till följd av en tvist mellan redarna och varvet kom dock köpet av fartyget sedermera att hävas, vilket medförde att fartyget återgick till varvet. Enligt en underrättelse från sjöfartsregistret, dagtecknad den 20 november 1980, undanröjdes samma dag inskrivningen av partredarnas förvärv av fartyget varvid varvet återinfördes som dess ägare. I december 1980 sålde varvet fartyget till en utländsk köpare varefter fartyget avregistrerades ur sjöfartsregistret.

När det gäller Partrederi Nybygge 89 framgår följande av utredningen. Partrederiavtalet träffades den 15 juni 1977. Av avtalet framgår att redarna kom överens om att bilda partrederi för att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett fartyg som i avtalet benämns nybyggnad nr 89. Även detta fartyg var beställt av Götaverken Sölvesborg AB men avsett att levereras först i oktober 1978. Till följd av att en tvist mellan redarna och varvet uppkom även beträffande detta fartyg kom dock köpet av fartyget aldrig att fullbordas och fartyget levererades inte heller till redarna. Fartyget såldes i stället till en utländsk köpare i slutet av år 1980. Detta partrederi kom därmed aldrig att driva någon sjöfart.

Med hänsyn till vad som sålunda framgår av utredningen råder det ingen tvekan om att bägge partrederierna var upplösta sedan länge då tingsrätten tog upp advokatfirmans talan mot rederierna till prövning. Några omständigheter som trots detta motiverar att rederierna hade rätt att uppträda som parter i tingsrättens mål föreligger inte. Det förelåg alltså ett rättegångshinder vid tingsrätten då rätten tog upp målet till prövning. Tingsrättens dom skall därför undanröjas på grund av domvilla, och den av advokatfirman vid tingsrätten förda talan skall avvisas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut i själva saken undanröjer HD Uddevalla tingsrätts dom den 22 december 2004 i mål T 2129-04 och avvisar den av Advokatfirman L.D. AB vid tingsrätten förda talan.

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Gertrud Lennander, Dag Victor, referent, Severin Blomstrand och Ella Nyström) meddelade den 15 mars 2007 följande beslut:

Skäl

(Första stycket tecknar bakgrunden i överensstämmelse med inledningen av referatet; red:s anm.)

E.A. och medparter har klagat över domvilla och yrkat att tingsrättens dom skall undanröjas. Som grund för yrkandet har de åberopat att partrederierna inte var behöriga att uppträda som parter i rättegång när tingsrätten tog upp målet till prövning och att det därför förelegat ett sådant rättegångshinder som högre rätt haft att beakta självmant vid ett överklagande (59 kap. 1 § första stycket 1 RB).

Partrederiet och enskilda redares ställning i domstolsförfarande

Partrederi är en särskild bolagsform för bedrivande av sjöfart som har gamla anor. De grundläggande bestämmelserna om partrederi finns numera i 5 kap.sjölagen (1994:1009). I sak överensstämmer dessa bestämmelser nära med vad som gällde enligt 1891 års sjölag redan i dess ursprungliga lydelse. Såväl regleringen i 1891 års sjölag som senare lagändringar har tillkommit genom nordiskt lagstiftningssamarbete.

Partrederi är inte en juridisk person och saknar egen rättssubjektivitet. Trots detta anses partrederiet ha behörighet att uppträda som part i rättegång som angår rättigheter och förpliktelser i rederiverksamheten (NJA 1992 s. 110). I 5 kap. 3 § första stycket sjölagen föreskrivs att huvudredaren, när sådan utsetts, är behörig att väcka och utföra talan i sak som rör rederiet samt i övrigt företräda redarna inför domstolar och andra myndigheter i sådan sak och i andra stycket att, om någon huvudredare inte utsetts, vilken som helst av redarna kan sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet. En följd av denna reglering är att i mål där partrederiet är part så kan en enskild partredare inte uppträda som självständig part vid sidan av partrederiet utan redarna är bundna att uppträda genom en företrädare för dem alla. Hur denne skall förhålla sig i processen kan beslutas i samma ordning som tillämpas vid övriga beslut när det gäller partrederiets angelägenheter (5 kap.5-7 §§sjölagen).

Trots att de enskilda redarna inte kan uppträda som självständiga parter är partrederiets behörighet att uppträda som part i rättegång endast formell i den meningen att partrederiet utgör en kollektivbeteckning på samtliga redare.

Detta innebär att möjligheten för ett partrederi att uppträda som part i en rättegång kan ses som ett undantag från regleringen i 14 kap. 8 § RB. Enligt första stycket i den paragrafen är i sådana fall då det på någon sida i en rättegång är flera parter var och en att anse som en självständig part i förhållande till motparten. Trots att en mot ett partrederi meddelad dom i princip har samma rättsliga betydelse som om den istället hade meddelats mot envar av de i partrederiet ingående redarna skall emellertid redarna som tidigare sagts inte behandlas som självständiga parter i ett mål mot partrederiet. Domstolen behöver inte heller delge eller på annat sätt underrätta de enskilda redarna om att en rättegång inletts eller pågår mot partrederiet och i målet behöver inte klargöras vilka enskilda redare som kan vara ansvariga enligt en mot partrederiet given dom (jfr Rune, Partrederiet - en märklig företeelse i process och exekution, Festskrift till Rodhe, 1976, s. 373 ff.).

Behörigheten för E.A. och medparter att klaga över domvilla

Att de enskilda redarna inte kan uppträda som självständiga parter i en process där partrederiet är part innebär inte, som advokatfirman gjort gällande, att dessa inte skulle vara behöriga att angripa en mot partrederiet meddelad dom genom klagan över domvilla med påstående att partrederiet inte varit behörigt att uppträda som part i målet (jfr NJA 1984 s. 917 och den särskilda regleringen i 5 kap. 3 § sjölagen beträffande överlåtelse av fartyg). En av advokatfirman framställd invändning att huvudredaren numera har betalat de omstämda fordringarna lämnas utan avseende.

Frågan i målet

Den fråga som HD har att ta ställning till är om tingsrättens dom skall undanröjas på den grunden att tingsrätten tagit upp advokatfirmans talan mot partrederierna till prövning trots att dessa inte varit behöriga att uppträda som parter i målen.

Upplösning av partrederi

Som grund för att partrederierna saknade partsbehörighet har E.A. och medparter i första hand gjort gällande att partrederierna var upplösta när tingsrätten tog upp advokatfirmans talan till prövning. Enligt E.A. och medparter upplöstes partrederierna de facto senast år 1981 eftersom de grundläggande förutsättningarna enligt 5 kap. 1 § sjölagen för att ett partrederi skall anses föreligga inte vid någon tidpunkt därefter varit uppfyllda. Redarna har inte sedan dess bedrivit någon gemensam sjöfart och har inte ägt något fartyg tillsammans. Partrederiavtalen har härigenom blivit nulliteter eller overksamma. I vart fall har parterna konkludent avtalat om att upplösa rederierna.

Advokatfirman har häremot gjort gällande att något konkludent avtal om upplösning inte kan anses ha träffats och att ett partrederi vid sidan av genom avtal inte kan upplösas på annat sätt än som föreskrivs i 5 kap.sjölagen. Då partrederierna inte var upplösta har de också varit partsbehöriga.

Av 5 kap. 1 § sjölagen framgår att ett partrederi bildas genom att flera kommer överens om att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett eget fartyg. I lagen finns också vissa bestämmelser om upplösning av partrederi. I 15 § finns bestämmelser om en enskild redares möjlighet att få rederiet upplöst efter begäran, och av 7 § tredje stycket framgår att ett beslut som innebär att rederiet skall upplösas är giltigt endast om det biträds av redare som tillsammans äger mer än hälften i fartyget. Av 1 § får också anses följa att redarna alltid har möjlighet att i annan ordning än som direkt anges i lagen komma överens om att partrederiet skall upplösas.

Det finns emellertid också sådana fall där det utan att partrederiet blivit upplöst på något av de sätt som nyss angetts ändå står klart att det inte längre drivs och inte heller kommer att drivas någon gemensam sjöfart med visst fartyg. Att rederiet är att betrakta som upplöst även i sådana situationer är ett synsätt som har lång hävd. Här kan exempelvis hänvisas till avsnittet om rederiets upplösning i Platou, Forelæsninger over norsk sjøret, band 1, 1929, s. 172 f., där det inledningsvis konstateras att det är en ”klar sak” att ett partrederi är upplöst om det fartyg som verksamheten skall drivas med går förlorat genom förlisning, försäljning eller på annat sätt. Först därefter behandlas de regler om upplösning i norska sjölagen som motsvarar de svenska reglerna. Att man även i svensk rätt uppfattat frågan om upplösning på motsvarande sätt bekräftas bl.a. av att det i förarbetena till 1891 års sjölag (NJA II 1891 s. 31 f.) framhålls att ett beslut om försäljning av fartyget ”har till omedelbar följd det särskilda bolagsförhållandets upplösning”. Det finns inte heller någonting i senare lagstiftning eller praxis som ger anledning till att inta någon annan ståndpunkt än att ett partrederi under alla förhållanden är att anse som upplöst om det står klart att någon gemensam sjöfart inte kommer att bedrivas med det fartyg som rederiet avser (jfr Bredholt m.fl., Søloven, 3. udgave, 2001, s. 152).

När det gäller Partrederi Nybygge 89 framgår följande av utredningen. Partrederiavtalet träffades den 15 juni 1977. Av avtalet framgår att redarna kom överens om att bilda partrederi för att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett fartyg som i avtalet benämns nybyggnad nr 89. Även detta fartyg var beställt av Götaverken Sölvesborg AB men avsett att levereras först i oktober 1978. Till följd av en tvist mellan redarna och varvet även beträffande detta fartyg kom dock köpet aldrig att fullbordas och fartyget levererades inte heller till redarna. Fartyget såldes i stället till en utländsk köpare i slutet av år 1980. Detta partrederi kom därmed aldrig att driva någon sjöfart.

Partsbehörighet för ett upplöst partrederi

Den särskilda behörighet som partrederier har utgör framförallt ett skydd för tredje mans intresse att vid rättegång kunna vända sig mot en företrädare för samtliga redare (jfr NJA II 1891 s. 22 f.). Såvitt gäller förpliktelser som uppkommit i partrederiets verksamhet gör sig det intresset lika mycket gällande oavsett om partrederiet upplösts eller inte när talan väcks. Frågan i vad mån ett partrederis särskilda behörighet att uppträda som part kvarstod även efter det att rederiet upplösts aktualiserades i NJA 1902 s. 279. En assuransförening förde i målet talan mot ett partrederi vars fartyg hade förolyckats flera år tidigare. Huvudredaren invände att talan inte borde riktats mot rederiet utan mot de personer som var delägare i fartyget när detta förolyckades. Att partrederiet således var upplöst när talan väcktes hindrade emellertid inte att talan togs upp till prövning. Jfr härtill även Platou, a.a., s. 175, som anfört att partrederiets upplösning inte påverkar tredjemans rätt. Dennes rätt att få en dom mot rederiet kvarstår enligt Platou på samma sätt som om rederiet inte var upplöst när det gäller före upplösningen uppkomna ännu inte infriade förpliktelser.

Att ett partrederi har upplösts är enligt detta synsätt inte tillräckligt för att den särskilda partsbehörigheten också skall anses ha upphört. Behörigheten får anses kvarstå när det gäller förpliktelser som uppkommit före upplösningen. Om talan emellertid avser en förpliktelse som uppkommit efter det att partrederiet upphört med sin verksamhet får det - med hänsyn till den säregna processuella ställning som gäller för ett partrederi - anses föreligga rättegångshinder.

Sammanfattande bedömning

Talan i det mål som E.A. och medparter klagat över domvilla i har avsett ersättning för juridiskt biträde som lämnats under perioden november 2002-mars 2004. Av utredningen framgår att partrederierna när biträdet lämnades var upplösta sedan mer än tjugo år. Partrederierna har således inte varit behöriga att uppträda som parter i målet. Det förelåg alltså ett rättegångshinder vid tingsrätten då rätten tog upp målet till prövning. Tingsrättens dom skall därför undanröjas på grund av domvilla, och den av advokatfirman vid tingsrätten förda talan skall avvisas.

- - -.

Domslut

HD:s avgörande

HD:s beslut meddelat: den 15 mars 2007.

Mål nr: Ö 1094-06.

Lagrum: 59 kap. 1 § och 14 kap. 8 § RB samt 5 kap.1, 3 och 15 §§sjölagen (1994:1009).

Rättsfall: NJA 1902 s. 279, NJA 1984 s. 917 och NJA 1992 s. 110.