NJA 2007 s. 163
Tredje man har i utmätningsmål påstått att utmätt lösöre ursprungligen förvärvats av henne för egen räkning och att lösöret därefter inte överlåtits till utmätningsgäldenären utan bara lånats ut till denne. Prövningstillstånd har beviljats i hovrätten för bedömning dels av huruvida tredje man enligt 4 kap. 18 § utsökningsbalken har bevisbördan även för det andra påståendet, dels av vilken verkan det skall ha i förhållande till utmätningsgäldenärens borgenärer att tredje man gett sken av att lösöret överlåtits till utmätningsgäldenären, dels av huruvida tredje man bort föreläggas att väcka talan enligt 4 kap. 20 § samma balk.
För betalning av statens fordran på L.H. utmätte kronofogdemyndigheten i Göteborg den 13 september 2006 en personbil av märket Hyundai GETZ. Bilen värderades av förrättningsmannen till 70 000 kr. Med anledning av L.H:s behov av bil för att ta sig till och från arbetet förbehölls han 25 000 kr för att kunna köpa en ersättningsbil.
Göteborgs tingsrätt
Såväl L.H. som hans mor I.H. överklagade utmätningen vid Göteborgs tingsrätt och hävdade att I.H. egentligen var ägare till bilen.
Kronofogdemyndigheten anförde i yttrande till tingsrätten den 6 oktober 2006 bl.a.:
I.H. har överklagat utmätningen under påstående att hon har bättre rätt till bilen, - - -. Hon har förvärvat bilen 2005-06-29 från Frontbilar AB i Sisjön för 108 000 kr för att sonen L.H. skulle få möjlighet att ta sig till sitt arbete men också för att föräldrarna med hans hjälp ska kunna utnyttja bilen för att förflytta sig längre sträckor eftersom de båda är sjukliga. Bilen har registrerats på L.H. eftersom föräldrarna saknar körkort.
L.H. har - som det får förstås - överklagat utmätningen, - - -, och yrkat att bilen undantas från utmätningen under påstående att den utgör ett arbetsredskap. Han har vidare anfört följande. Han är i stort behov av bilen för att kunna ta sig till sitt arbete på Solberga gård i Säve. På grund av psykisk sjukdom är han oförmögen att använda allmänna kommunikationer och erhöll därför tidigare bilstöd med 60 000 kr för att kunna köpa en bil. Den är nu förbrukad. Han använder därför den nu utmätta bilen för sina arbetsresor. Utan bil kan han inte fortsätta sitt arbete i Säve och något annat arbete i närheten av sin bostad kan han inte påräkna.
Klagoskrifterna har inkommit i rätt tid.
Vid utmätningstillfället fanns fordonet i L.H:s besittning. Den används också regelbundet av honom för resor till och från arbetet. I.H. har inte visat att hon fortfarande är ägare till fordonet genom företeende av skriftliga handlingar utan snarare bekräftar hennes uppgifter i klagoskriften att sonen erhållit fordonet.
På grund av L.H:s handikapp har kronofogdemyndigheten i enlighet med gällande regler förbehållit honom 25 000 kr ur den utmätta egendomen vilket torde vara tillräckligt att anskaffa en ersättningsbil.
L.H. har kvar bilen i sin besittning i avvaktan på tingsrättens beslut.
I.H. yttrade sig och tillade i huvudsak följande. Med anledning av en skada på bilen kontaktades aktuellt försäkringsbolag. Försäkringsbolaget gav då I.H. besked om att bilen inte kunde stå skriven på henne vilket har lett till den nu aktuella situationen.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Robert Eneljung) anförde i beslut den 24 november 2006:
Tingsrätten finner inte skäl att göra annan bedömning än den kronofogdemyndigheten gjort. Överklagandet lämnas därför utan bifall.
Hovrätten för Västra Sverige
I.H. och L.H. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Dan Fernqvist, hovrättsrådet Pär Zelano och tf. hovrättsassessorn Daniel Thorsell, referent) anförde i beslut den 15 december 2006: Hovrätten finner inte skäl att meddela prövningstillstånd. Tingsrättens beslut står därför fast.
Högsta domstolen
I.H. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Skatteverket bestred ändring av utmätningsbeslutet men förklarade sig inte ha någon erinran mot att prövningstillstånd meddelas i hovrätten.
HD förordnade i beslut den 12 januari 2007 att ytterligare åtgärd för verkställighet av utmätningsbeslutet den 13 september 2006 tills vidare inte fick ske.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Camilla Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl
För betalning av statens fordran på L.H. utmätte kronofogdemyndigheten den 13 september 2006 en personbil av märket Hyundai GETZ. Bilen var vid utmätningstillfället i L.H:s besittning, varför han enligt 4 kap. 18 § UB skall anses vara ägare till den, om det inte framgår att den tillhör annan.
L.H:s mor, I.H., har hävdat att hon äger bilen. För att kunna vinna framgång med sitt överklagande av utmätningsbeslutet har I.H. att visa att bilen är hennes. Om hon inte lyckas med detta, men ändå har tillräckliga skäl för sitt påstående, skall hon enligt 4 kap. 20 § UB föreläggas att väcka talan i saken, om skäl därtill föreligger.
I.H. har till stöd för sin talan ingett ett köpeavtal daterat den 21 juni 2005 där hon anges som köpare av bilen, vilken då inköptes som ny från en bilfirma. Vidare har hon ingett ett försäkringsbrev enligt vilket bilen försäkrades med henne som försäkringstagare från den 29 juni 2005. Av utdrag från bilregistret framgår att I.H. registrerades som ägare till bilen den 29 juni 2005.
En sådan utredning som den ovan beskrivna får i regel anses vara, om inget i övrigt framkommit, tillräcklig för att visa äganderätt. I förevarande fall har emellertid framkommit att L.H. den 8 maj 2006 registrerades som ägare till bilen. Denna omständighet får betydelse bl.a. vid bedömningen av om I.H. kan anses ha förvärvat bilen för egen räkning.
I.H. har visserligen lämnat förklaringar till varför bilen var i L.H:s besittning och till varför L.H. registrerades som ägare i bilregistret. Hon har sålunda uppgett att hon saknar körkort och att bilen inköptes i syfte att bl.a. lånas ut till L.H. eftersom denne behöver bil för att kunna ta sig till och från arbetet samt för att L.H. skulle kunna hjälpa henne och hennes man med resor till läkarbesök. Vidare har hon uppgett att anledningen till att bilen registrerades på L.H. var att de fått uppgift från försäkringsbolaget om att försäkringen inte gäller när L.H. kör bilen, om inte bilen är registrerad på honom och han tecknar försäkring för bilen.
I.H. har emellertid inte åberopat någon nämnvärd bevisning till stöd för sina uppgifter i dessa delar. Utredningen i målet är inte sådan att I.H. kan anses ha styrkt sin äganderätt till bilen. Inte heller föreligger skäl att meddela henne föreläggande enligt 4 kap. 20 § UB att väcka talan.
Då det inte framkommit något som ger anledning till ändring av tingsrättens beslut eller som annars utgör skäl för att meddela prövningstillstånd i hovrätten skall hovrättens beslut fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens beslut.
HD:s beslut den 12 januari 2007 om inhibition skall inte längre gälla.
Domskäl
HD (justitieråden Bo Svensson, Göran Regner, Torgny Håstad, referent, Ann-Christine Lindeblad och Per Virdesten) meddelade den 21 mars 2007 följande beslut:
Skäl
För betalning av statens fordran på L.H. utmätte kronofogdemyndigheten den 13 september 2006 en personbil av märket Hyundai GETZ med registreringsnummer WMG 779. L.H:s mor, I.H. överklagade utmätningsbeslutet till Göteborgs tingsrätt och yrkade att utmätningen skulle upphävas eftersom hon ägde bilen. Sedan tingsrätten lämnat hennes yrkande utan bifall, överklagade hon till hovrätten som emellertid inte meddelade prövningstillstånd.
Frågan i HD gäller således om hovrätten borde ha meddelat prövningstillstånd för bedömning av om bilen tillhör I.H.
I.H., som själv utför sin talan, har till stöd för denna ingett ett köpeavtal daterat den 21 juni 2005, där hon anges som köpare av bilen. Vidare har hon ingett ett försäkringsbrev enligt vilket bilen försäkrades med henne som försäkringstagare från den 29 juni 2005. Av utdrag från bilregistret framgår att I.H. samma dag registrerades som ägare till bilen.
I.H. har uppgett att hon saknar körkort och att bilen inköptes i syfte att lånas ut till L.H., eftersom denne behövde bil för att kunna ta sig till och från arbetet samt för att L.H. skulle kunna hjälpa henne och hennes man, som är handikappade och 75 respektive 80 år, med resor till läkarbesök. Av handlingarna i målet framgår att L.H. vid tiden för köpet av bilen var utsatt för löneutmätning. I.H. har påstått att bilens värde tagits upp i makarnas förmögenhetsdeklaration.
Den 8 maj 2006 registrerades L.H. i bilregistret som ägare till bilen och hos försäkringsbolaget som försäkringstagare. Som förklaring till detta har I.H. uppgett att hon, sedan ett försäkringsfall inträffat, fått uppgift från försäkringsbolaget att försäkringen inte gällde när L.H. körde bilen, om inte bilen var registrerad på honom och han tecknade försäkring för bilen; någon verklig överlåtelse av bilen till L.H. har inte gjorts.
Bilen var vid utmätningstillfället i L.H:s besittning, varför han enligt 4 kap. 18 § UB skall anses vara ägare till den, om det inte framgår att den tillhör annan. I målet aktualiseras frågan om I.H. har bevisbördan både för att hon förvärvat bilen för egen räkning och för att hon därefter inte överlåtit den till L.H. (se NJA 1984 s. 456 och 1986 s. 115) eller om bevisbördan är delad, så att - ifall I.H. skall anses ha styrkt att hon förvärvat bilen för egen räkning - utmätningssökanden har bevisbördan för att I.H. därefter överlåtit bilen på L.H. (se NJA 1984 s. 375 och 1999 s. 594; jfr Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 132 f.). En annan fråga i målet är vad som skall ske om I.H. får anses ha överlåtit bilen till L.H. genom ett skenavtal. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att dessa frågor prövas av högre rätt.
Även om det inte skulle anses framgå att bilen tillhör I.H., synes det - med hänsyn till de förklaringar I.H. framfört och till förutsättningarna för huvudförhandling, materiell processledning och upptagande av muntlig bevisning - ha funnits skäl enligt 4 kap. 20 § UB att förelägga I.H. att väcka talan i allmänt tvistemål mot utmätningssökanden och L.H. om bättre rätt till bilen. Det råder således tvivel om att tingsrättens beslut är rätt i sak.
Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.
HD:s beslut den 12 januari 2007 om inhibition skall gälla till dess hovrätten avgör målet eller förordnar annat.
Referenten, justitierådet Torgny Håstad, tillade för egen del:
Ett skäl till att en tredje man, som får anses ha visat att han ursprungligen var ägare till utmätningsobjektet och att detta endast lånats ut eller deponerats hos utmätningsgäldenären, inte skulle behöva styrka att objektet därefter inte överlåtits till utmätningsgäldenären är naturligtvis att det är svårt att styrka negativa omständigheter. Frågan om vem som har bevisbördan för en överlåtelse kompliceras i detta fall av att I.H. i bilregistret låtit L.H. framträda som ägare till bilen. Det skulle kunna medföra att hon har en bevisbörda för att den skenbara överlåtelsen inte var bindande mellan henne och L.H., även om bevisbördan för överlåtelse normalt skulle ligga på utmätningssökanden.
Om det anses föreligga en skenöverlåtelse från I.H. till L.H. uppkommer frågan om man skall tillämpa den allmänna regeln, att en obligationsrättslig ogiltighet kan göras gällande också mot förvärvarens borgenärer (se NJA 1930 s. 306, 1985 s. 178 och 1995 s. 162 samt Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 203 ff.), eller om den som - medveten om att det är missvisande - låtit annan framträda som ägare bör få finna sig i att inte bara skenförvärvarens godtroende successorer (se 34 § första stycket avtalslagen) utan även skenförvärvarens borgenärer skall få stödja sig på skenrättshandlingen (jfr å ena sidan NJA 1984 s. 772 rörande s.k. dold äganderätt till fast egendom men å andra sidan 53 § andra stycket kommissionslagen och, rörande säkerhetsöverlåtelse, Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis, 1959, s. 116 ff. och Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 450 f.).
HD:s beslut meddelat: den 21 mars 2007.
Mål nr: Ö 34-07.
Lagrum: 4 kap. 18 och 20 §§ UB.
Rättsfall: NJA 1930 s. 306, NJA 1984 s. 375, NJA 1984 s. 456, NJA 1985 s. 178, NJA 1986 s. 115, NJA 1995 s. 162 och NJA 1999 s. 594.