NJA 2007 s. 219

S.k.industrihampa som odlats med tillstånd från länsstyrelsen har innehafts av en person som tillgripit hampan från odlingen. Innehavet har objektivt sett inte bedömts som narkotikabrott.

Eksjö tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Eksjö tingsrätt åtal mot J.G. för narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: J.G. har den 9 oktober 2006 i Holsbybrunn olovligen innehaft drygt 1,6 kilo cannabis, som är narkotika.

Åklagaren yrkade att i beslag tagen narkotika skulle förklaras förverkad.

Åtalet omfattade också annan brottslighet.

Tingsrätten (ordförande lagmannen Charlotte Brokelind) anförde i dom den 7 november 2006 rörande åtalet för narkotikabrott den 9 oktober 2006:

Domskäl

J.G. har förnekat brott på den grunden att de växter som han haft, och som han försökt torka och röka, inte är narkotika i lagens mening utan industrihampa.

Genom utredningen i målet är följande klarlagt: Polisen anträffade torkade växtdelar i J.G:s bil. Växterna, som är Cannabis, kom från en odling av industrihampa vid Landsbro. Man har börjat odla hampa igen i Sverige på senare tid för att utvinna olja ur fröna och för att använda fibrerna i halmen till möbler m.m. Ännu handlar det om försöksodlingar för att finna lämpliga sorter och odlingsmetoder. Den i målet aktuelle odlaren hade tillstånd från länsstyrelsen för sin odling och länsstyrelsen utförde också vissa kontroller av odlingen. Den sort som odlades, Finola, berättigar till stöd enligt EU:s förordning 1783/2003. Vid länsstyrelsens kontroll av odlingar med olika sorters hampa visade det sig att Finolan på den här odlingen hade en THC-halt som uppgick till 0,58 procent. Tillåtna gränsvärdet är 0,2 procent. En förklaring till den höga koncentrationen kan möjligen vara det soliga och varma vädret i somras. Statens kriminaltekniska laboratorium har uppmätt THC- halten i det material som polisen fann hos J.G. till 0,5 procent. J.G. har berättat att han torkade de plantor som han plockat och rökte sedan. Han kände dock ingen som helst påverkan.

Tingsrätten konstaterar att enligt den förteckning över substanser som ska anses som narkotika enligt narkotikastrafflagen ska sådan hampa som J.G. befattat sig med inte anses vara narkotika, eftersom det är en tillåten sort som odlats efter tillstånd av länsstyrelsen. Hans befattning med den utgör därför inte narkotikabrott. Yrkandet om förverkande ska följaktligen också ogillas.

Domslut

Tingsrätten ogillade åtalet för narkotikabrott den 9 oktober 2006 och yrkandet om förverkande av i beslag tagen industrihampa samt hävde beslaget.

Tingsrätten dömde J.G. för häleri, olovlig körning, rattfylleri och narkotikabrott till fängelse 4 månader.

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fälla J.G. till ansvar även för narkotikabrott den 9 oktober 2006 och under alla förhållanden döma honom till ett längre fängelsestraff än vad tingsrätten hade ådömt honom. Åklagaren yrkade också, för det fall J.G. skulle fällas till ansvar för narkotikabrott, beslag av drygt 1,6 kg industrihampa.

J.G. överklagade såväl Eksjö tingsrätts dom som en av Jönköpings tingsrätt den 25 april 2006 meddelad dom varigenom han dömts för olaga hot, stöld, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, narkotikabrott och olovlig körning till fängelse 4 månader. Han yrkade att hovrätten skulle bestämma en gemensam påföljd för brotten i de båda överklagade domarna och att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. I andra hand yrkade han strafflindring.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Tomas Stahre, hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Lennart Östblom, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 22 december 2006 angående åtalet för narkotikabrott den 9 oktober 2006:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har J.G. hörts på nytt. Vidare har åklagaren till styrkande av narkotikabrott - - - åberopat analysbesked, rapport från SKL samt omförhör med J.G. och vittnesförhör med M.W.

Åklagaren har sakframställningsvis gjort gällande följande. Det förhållandet, att det i målet är fråga om hampa som enligt nuvarande narkotikalagstiftning får odlas i Sverige under de närmare förutsättningar som anges i bilaga 1 till förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika, innebär inte att J.G:s handling är straffri. Det straffria området begränsas till den hantering som syftar till odling av industrihampa, i detta fall av hampasorten Finola, och som kan berättiga till arealstöd enligt de EG-förordningar som anges i ovan nämnda förordning. J.G:s befattning med industrihampan faller emellertid utanför det straffria området. J.G. har gjort sig skyldig till innehav av hampa i syfte att användas för eget bruk. Det hade varit tämligen enkelt för J.G. att ur hampan extrahera cannabisolja som därefter kunnat användas genom att rökas i en s.k. joint enligt vad som närmare finns redogjort för i en internrapport från SKL Utvinning av THC från ”Fiberhampa” (Intern rapport droganalysenheten, 2006:1).

J.G. har sakframställningsvis gjort gällande att lagligt odlad hampa inte kan få sin status ändrad genom att den plockas av någon utomstående.

M.W.: Om försöket enligt rapporten skulle göras på den i målet aktuella hampan skulle det, då THC-halten är högre, leda till att det blev fler ”jointar”. Hur många ”jointar” som man skulle få ut av den i målet aktuella 1,6 kg industrihampan vågar hon inte säga. Hennes slutsats är att industrihampan, även om den innehåller en ”laglig” halt för fiberutvinning, går att använda som drog genom att den koncentreras till en rökbar dos.

Hovrätten gör följande bedömning.

I svensk narkotikalagstiftning gäller enligt 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) att en vara skall anses som narkotika om den, förutom att den uppfyller de allmänna förutsättningarna för vad som är att förstå som narkotika, antingen finns upptagen i en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt eller av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika. I förordningen om kontroll av narkotika föreskrivs vilka substanser som enligt narkotikastrafflagen (1968:64) skall anses som narkotika. Genom att använda denna lagstiftningsteknik kan nya varor under ett övergångsskede falla utanför narkotikalagstiftningen. För att förhindra att så blir fallet har bl.a. övervägts att införa en s.k. generisk definition av narkotikabegreppet, dvs. en definition varigenom en hel grupp av varor med en viss kemiskt aktiv substans klassificeras som narkotika (jfr exempelvis prop. 1997/98:183 s. 34 f.). Syftet med generiska definitioner är att täcka in även ännu inte introducerade missbruksmedel. Härigenom skulle det inte behövas några särskilda lagstiftningsåtgärder om en ny narkotisk vara dyker upp. En sådan lagstiftningsteknik har emellertid av bl.a. rättssäkerhetsskäl funnits vara förenad med flera komplikationer.

I målet är fråga om tillämpning av förordningen om kontroll av narkotika, vari föreskrivs vilka substanser som skall anses som narkotika enligt narkotikastrafflagen. Beträffande cannabis framgår följande. Med cannabis förstås de ovanjordiska delarna av varje växt av släktet Cannabis (med undantag av frön), från vilka hartset icke blivit extraherat och oavsett under vilka benämningar de förekommer. Med cannabis skall dock inte förstås hampa som 1. är av sort som kan berättiga till stöd enligt rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av i förteckningen närmare angivna förordningar och rådets förordning (EG) nr 1673/2000 av den 27 juli 2000 om den gemensamma organisationen av marknaderna för lin och hampa som odlas för fiberproduktion och 2. odlas efter det att ansökan om direktstöd för sådan odling enligt rådets förordning (EG) nr 1782/2003 givits in till behörig myndighet.

Av åberopad utredning framgår att den cannabis som J.G. tagit befattning med är industrihampa av sorten Finola, vilken odlades efter tillstånd av länsstyrelsen och som varit berättigad till stöd enligt förordning (EG) nr 1782/2003. I artikel 52 i nämnda förordning anges bl.a. att de sorter som används i produktionen av hampa skall ha en tetrahydrokannabinolhalt som inte överstiger 0,2 procent. Av utredningen i målet framgår att THC- halten i substansen är uppmätt till 0,5 procent och att ett skäl härtill skulle kunna vara en ovanligt varm sommar.

Den särskilda regleringen i 1992 års förordning, när det gäller odlad hampa, trädde i kraft den 15 mars 2003. Införandet av undantaget hade föregåtts av EG-domstolens dom den 16 januari 2003 (mål C-462/01) vari Halmstads tingsrätt hade begärt ett förhandsavgörande. Av domen framgår bl.a. följande. Halmstads tingsrätt hade, vilken var dess huvudfråga, ställt fråga om artikel 28 i Romfördraget, rörande importrestriktioner, medger att ett medlemsland förbjuder odling och annan hantering av så kallad industrihampa som godkänts enligt EG:s förordningar. EG-domstolen besvarade frågan så att de förordningar som var tillämpliga på förhållandena i målet utgjorde hinder för nationell lagstiftning som förbjuder odling och innehav av sådan industrihampa. I sin sammanfattning anförde domstolen att ett förbud inverkar direkt på den gemensamma marknaden för hampa, genom att de berörda jordbrukarna fråntas alla möjligheter att ansöka om stöd. Domstolen anförde i sin sammanfattning att det svenska förbudet inte hade något allmännyttigt syfte som den gemensamma organisationen av marknaden för hampa inte hade, eftersom den fara för människors hälsa som användning av narkotika innebär hade beaktats inom ramen för denna organisation. Domstolen noterade att enligt den svenska regeringen var syftet med förordningarna om en gemensam organisation för hampa ett annat än syftet med den svenska narkotikalagstiftningen att säkerställa en hög skyddsnivå. Domstolen anförde häremot att stöd beviljas endast i fråga om hampa odlad från utsäde av sorter som erbjuder ett visst skydd vad avser innehållet av rusframkallande ämnen i den skördade produkten. Skyddet skall uppnås genom att det fastställs en högsta THC-halt för sådan hampa.

Den reglering som skall tillämpas skiljer sig från vad som annars gäller vid bedömning av vad som skall vara att anse som narkotika. Det är inte en renodlad fråga om substansens karaktär av narkotika utan en tillämpning i två led av undantaget i förordningen om kontroll av narkotika, att viss sort av hampa inte skall anses som narkotika, varav det senare ledet inte reglerar substansen som sådan. Tillämpningen av bestämmelserna avseende det första ledet innebär att bestämma huruvida hampasorten Finola i sig är att förstå som cannabis eller om den faller in under undantaget som en sort som kan berättiga till stöd enligt vad som närmare föreskrivs i angivna EG-förordningar och därmed inte är att förstå som cannabis. Av EG-domstolens avgörande framgår att skyddsaspekterna beaktats genom bestämmelserna om en högsta THC- halt. Den i målet aktuella hampasorten Finola är normalt en hampasort som är tillåten med avseende på THC-halt. Avgörande för bedömningen av om en hampasort skall vara undantagen från förbudet för cannabis måste, för att tillämpningen av bestämmelsen skall kunna bli förutsägbar, enligt hovrättens mening vara de egenskaper som hampasorten normalt har och som legat till grund för tillståndsbeslutet. Av det sagda följer att den industrihampa som J.G. innehaft inte i sig är en hampasort som är att anse som cannabis redan av det skälet att THC-halten har uppgått till 0,5 procent. Det bör påpekas att hovrätten inte har till prövning att hampa med en THC-halt i nivå med vad som är normalt för Finola skulle ha extraherats till cannabisolja i enlighet med vad som har beskrivits i den i målet åberopade rapporten från SKL.

Det andra kravet i 1992 års förordning för straffrihet är att det är fråga om hampasorter vilka odlas efter det att ansökan om direktstöd getts in. Nu angivna ordning innebär att ifrågavarande hampa ingår som ett led i en produktion av varor med hampan som råmaterial vilka fritt skall kunna cirkulera inom EU. Odlingskravet i 1992 års förordning skiljer sig därmed helt från den övriga regleringen i förordningens förteckning över substanser som skall anses som narkotika enligt narkotikastrafflagen, eftersom det inte följer förordningens systematik i övrigt att kvalificera vissa substanser som narkotika. Redan detta förhållande gör att försiktighet är påkallad vid tillämpningen av bestämmelsen. Vad som skall förstås med cannabis är vidare enligt bestämmelsens ordalydelse inte knutet till vem som innehar eller för vilket ändamål den odlade hampan innehas. Det är inte heller fråga om en bestämmelse som reglerar vad som krävs i fråga om uppsåt eller oaktsamhet. För att det är fråga om att genom undantaget endast skydda odlaren och den hantering som står i ett naturligt samband härmed talar enligt hovrätten måhända det förhållandet att den svenska anpassningen till EG-rättsliga regleringen skett därför att den tidigare svenska regleringen, som helt förbjöd användande av hampa, har underkänts av EG- domstolen för att den stod i strid med gemenskapsrättslig reglering avsedd att främja den inre marknaden. Å andra sidan finns i ingressen till rådets förordning (EG) nr 1782 av den 29 september 2003 uttalanden som talar för att den illegala hampan och den hampa som odlas inom EU:s stödsystem i alla avseenden är att se som helt separata företeelser. I ingressens punkt (27) anges således att särskilda åtgärder får fastställas för hampa, för att se till att illegala grödor inte kan gömmas bland grödor som berättigar till samlat gårdsstöd och därigenom negativt påverkar den gemensamma organisationen av marknaden för hampa. Med hänsyn till den inom straffrätten grundläggande legalitetsprincipen och tanken om förutsebarhet i straffrättsskipningen är det av vikt att straffbuden inte ges en tolkning som inte är helt förenlig med dess ordalydelse.

Mot bakgrund av vad som nu sagts och då åtalet inte gäller någon gärning som avser substanser som utvunnits ur den odlade hampan, finner hovrätten det inte styrkt att J.G. gjort sig skyldig till narkotikabrott i enlighet med åklagarens gärningspåstående.

I den mån det skulle anses att den nuvarande ordningen leder till ej acceptabla konsekvenser får det ankomma på lagstiftaren att vidta erforderliga åtgärder häremot.

Vid denna utgång i skuldfrågan skall åklagarens yrkande om beslag av 1,6 kg industrihampa lämnas utan bifall.

Hovrättens domslut

Hovrätten gjorde ej ändring i Eksjö tingsrätts dom varigenom åtalet för narkotikabrott den 9 oktober 2006 ogillats och avslog åklagarens begäran om beslag av drygt 1,6 kg industrihampa.

Med undanröjande av påföljdsbestämningarna i de överklagade domarna dömde hovrätten J.G. för de där angivna brotten till en gemensam påföljd om fängelse 8 månader.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av hovrättens dom döma J.G. även för narkotikabrott den 9 oktober 2006 samt därvid döma honom till ett längre fängelsestraff. Riksåklagaren yrkade vidare att narkotikan skulle förklaras förverkad och hemställde därför att HD skulle förordna att den skulle tas i beslag.

J.G. bestred ändring.

J.G. överklagade också själv och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. I andra hand yrkade han strafflindring.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan huruvida J.G:s förfarande med hampan objektivt sett var att bedöma som narkotikabrott. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

HD (justitieråden Johan Munck, Gertrud Lennander, Dag Victor, Ann- Christine Lindeblad och Ella Nyström, referent) meddelade den 3 april 2007 följande dom:

Domskäl

Den 9 oktober 2006 transporterade J.G. i sin personbil drygt 1,6 kg torkade växtdelar som utgjordes av hampasorten Finola. J.G. hade tillgripit hampan på en åker tillhörig en person som bedrev odling för industriellt ändamål med tillstånd från länsstyrelsen.

Riksåklagaren har påstått att J.G. gjort sig skyldig till narkotikabrott bestående i att han vid tillfället olovligen innehaft drygt 1,6 kg cannabis som är narkotika. Frågan som HD nu har att besvara är om J.G:s innehav objektivt sett utgör narkotikabrott.

Enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) skall den som olovligen innehar narkotika dömas för narkotikabrott. Enligt 8 § förstås med narkotika i narkotikastrafflagen läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som

1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller

2. av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika enligt lagen.

Regeringens förteckning över substanser som skall anses som narkotika enligt narkotikastrafflagen finns i bilaga 1 till förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika. Där anges att vid tillämpning av narkotikastrafflagen med cannabis skall förstås de ovanjordiska delarna av varje växt av släktet Cannabis (med undantag av frön), från vilka hartset icke blivit extraherat och oavsett under vilka benämningar de förekommer. Med cannabis skall dock inte förstås hampa som

1. är av sort som kan berättiga till stöd enligt rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av vissa angivna förordningar (här utelämnade) och rådets förordning (EG) nr 1673/2000 av den 27 juli 2000 om den gemensamma organisationen av marknaderna för lin och hampa som odlas för fiberproduktion, och

2. odlas efter det att ansökan om direktstöd för sådan odling enligt rådets förordning (EG) nr 1782/2003 givits in till behörig myndighet.

De av J.G. transporterade växtdelarna utgjordes av ovanjordiska delar av släktet Cannabis och hartset var inte extraherat. Riksåklagaren har vitsordat att det var fråga om hampa av sådan sort som anges i undantaget i punkt 1 i bilaga 1 till förordningen om kontroll av narkotika samt att den odlades efter att ansökan om direktstöd som anges i punkt 2 i bilagan hade givits in. Riksåklagaren har emellertid gjort gällande att växtdelarna ändå är att anse som cannabis, och därmed som narkotika, eftersom undantaget beträffande hampa måste tolkas så att det endast avser den befattning som behörigen sker inom ramen för gjord ansökan om direktstöd för odling av industrihampa enligt EG-förordningen nr 1782/2003.

Före den 15 mars 2003 var alla ovanjordiska växtdelar av släktet Cannabis (med undantag av frön), från vilka hartset inte blivit extraherat, narkotikaklassade. Det undantag som då infördes har sin bakgrund i EG-domstolens dom av den 16 januari 2003 i mål C-462/01 Ulf Hammarsten, REG 2003, s. I-00781. I domen fastslog EG-domstolen att det föreligger hinder för nationell lagstiftning som har som verkan att odling och innehav av sådan industrihampa som upptogs i de då tillämpliga förordningarna (EG) nr 1308/70 och nr 619/71 förbjuds. Den svenska regeringen hade i målet gjort gällande att den dåvarande nationella lagstiftningen var nödvändig för att uppnå målet att skydda människors liv och hälsa samt att syftet med de gemenskapsrättsliga reglerna på jordbruksområdet var ett annat än syftet med den svenska lagstiftningen. Domstolen anförde att just den fara för människors hälsa som användning av narkotika innebär har beaktats inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för hampa. Det pekades på att stöd endast skulle beviljas för hampa odlad från utsäde av sorter som erbjuder ett visst skydd vad avser innehållet av rusframkallande ämnen i den skördade produkten samt att det fastställts en högsta THC-halt för sådan hampa för vilken stöd kan beviljas.

EG-domstolens dom var ett förhandsavgörande som begärts av svensk domstol i ett mål där en person hade åtalats för att ha odlat industrihampa av sådant slag som kunde berättiga till stöd enligt då tillämpliga EG-förordningar. Domstolens uttalande att det föreligger hinder mot nationell lagstiftning som innebär förbud mot innehav av hampa av detta slag är inte begränsat till att gälla innehav som har samband med odlingen. Målet avsåg emellertid odlarens befattning med hampan och avgörandet grundades främst på att de svenska jordbrukarna genom det då gällande generella förbudet att odla och inneha industrihampa inte fick möjlighet att ansöka om stöd enligt de aktuella förordningarna. Det är mot denna bakgrund tveksamt om domen måste tolkas så att även hantering av hampan utan samband med odlingen måste vara straffri.

Det är dock inte nödvändigt att ta ställning till den frågan för att avgöra målet. Den regeländring som krävdes på grund av EG-domstolens dom genomfördes som tidigare framgått på så sätt att definitionen på cannabis i bilagan till förordningen om kontroll av narkotika försågs med ett undantag gällande hampa som är av viss sort och som odlas efter att ansökan enligt den angivna EG-förordningen gjorts. Bestämmelsen har sådan utformning och ordalydelse att det inte däri kan intolkas att hampa av detta slag övergår till att klassificeras som cannabis vid sådan befattning med den som inte kan anses höra till själva odlingen.

Det är som nämnts ostridigt i målet att den hampa som J.G. innehaft var odlad efter en sådan ansökan som anges i punkt 2 i den nya undantagsregeln. Med beaktande av den straffrättsliga legalitetsprincipen är innehavet under sådana förhållanden inte ens med tillämpning av den rent nationella regleringen objektivt sett att bedöma som narkotikabrott. Den ställda frågan skall besvaras i enlighet härmed.

Vid denna bedömning finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.

Domslut

HD förklarar att J.G:s förfarande med den i målet aktuella hampan objektivt sett inte är att bedöma som narkotikabrott.

HD meddelar inte prövningstillstånd beträffande målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.

HD:s dom meddelad: den 3 april 2007.

Mål nr: B 414-07.

Lagrum: 1 § första stycket 6 och 8 §narkotikastrafflagen (1968:64) samt bilaga 1 till förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika.

Rättsfall: EG-domstolens dom den 16 januari 2003 i mål C-462/01, Ulf Hammarsten, REG 2003 s. I-00781.