NJA 2007 s. 3

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Eva Wahlberg) anförde i dom den 3 februari 2004:

Domskäl

På åklagarens begäran har S.S. hörts som målsägande och A.D. hörts som vittne.

S.S. har berättat att hon såg S.A:s bil på ett avstånd av omkring 50 meter och då bedömde hastigheten till inte mer än 30 kilometer i timmen. Därefter saktade S.A. ner farten. På ett avstånd av omkring fem meter från övergångsstället körde S.A. sakta. S.S. tyckte att hon fick en bekräftelse på att S.A. hade sett henne och att hon skulle stanna bilen. När hon befann sig på övergångsstället ökade motorljudet. Hon blev påkörd när hon befann sig halvvägs ut på den närmaste körbanan.

S.A. har berättat att hon fick solen i ögonen omkring 30-50 meter från övergångsstället och att hon bromsade flera gånger och förmodligen inte körde mer än 7-8 kilometer i timmen strax före övergångsstället. Hon tyckte att hon såg en bit framför sig på vägbanan. Hon fortsatte att köra sakta eftersom hon inte trodde att man ”kunde bli så blind”. Hon gasade inte men kan möjligtvis ha varvat motorn. Hon hörde en smäll och stannade genast på övergångsstället. Hon såg då att S.S. rullade framför bilen.

A.D. har berättat att hon hade stannat sin bil framför övergångsstället, i motsatt färdriktning i förhållande till S.A., för att släppa förbi S.S. Hon såg att det kom en bil från andra hållet. Föraren, S.A., saktade ner farten och A.D. kan förstå att S.S. kan ha trott att S.A. skulle stanna bilen. S.S. stod stilla och tittade åt båda hållen innan hon gick över vägen. Sedan ”small det”. A.D. hörde inga bromsljud men bilen stod stilla efter smällen.

En bilförare måste självfallet vara särskilt uppmärksam vid ett obevakat övergångsställe så att det inte uppkommer fara för gående. I detta fall är det utrett att S.A. körde på S.S. när hon befann sig på övergångsstället. Tingsrätten finner också utrett att S.A. blivit bländad av solen och därför saktat ner hastigheten före övergångsstället. Hennes uppgift om att hon höll en mycket låg hastighet när hon körde på S.S. är väl förenlig med S.S:s och A.D:s uppgifter. Det är klarlagt att S.A. stannade bilen på övergångsstället och att A.D. inte hörde några bromsljud. Dessa omständigheter talar också för att S.A. hållit den hastighet som hon själv uppgett. Hennes uppgifter om hastigheten är således inte motbevisade utan stöds tvärtom av utredningen i övrigt. Uppgifterna skall därför godtas och läggas till grund för bedömningen. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner tingsrätten att S.A. måste ha gjort sig skyldig till en felbedömning av siktförhållandena när hon bländats av solen, vilket fått till följd att hon inte uppmärksammat S.S. Mot bakgrund av den låga hastighet som S.A. hållit kan hon, även med beaktande av den särskilda försiktighet som måste iakttas vid ett övergångsställe, genom sitt förfarande inte anses ha i sådan väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet att hon skall dömas för vårdslöshet i trafik. Åtalet skall således ogillas.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Nämndemannen Roland Källenfors var av skiljaktig mening och anförde följande. S.A. har genom att köra bilen trots att hon inte uppmärksammat S.S. och därför kört på henne i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som hon haft att iaktta till förekommande av trafikolycka. Hon skall därför dömas för vårdslöshet i trafik.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Peter Borgström samt nämndemännen Kerstin Ekstrand och Sven Ydell) anförde i dom den 18 februari 2005:

Hovrättens domskäl

S.S. och S.A. har hörts på nytt i hovrätten varvid de har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom. De har gjort följande tillägg och förtydliganden.

S.S.: Hon såg S.A:s bil när den befann sig ganska långt ifrån övergångsstället. När bilen kom närmare fick hon, som hon uppfattade det, ögonkontakt med S.A. Hon befann sig mitt på övergångsstället när hon hörde hur bilmotorn varvades. Därefter hörde hon en smäll och insåg att hon hade blivit påkörd. Hon flög upp på motorhuven och landade några meter framför S.A:s bil.

S.A.: När hon närmade sig övergångsstället fick hon solen i ögonen. Hon fällde ned solskyddet men det hjälpte inte. Eftersom hon dock tyckte att hon såg en bit framför bilen utan att lägga märke till någon fotgängare fortsatte hon att köra. Hon såg inte övergångsstället eller S.S. Hon såg inte heller den bil som hade stannat vid övergångsstället i motsatt körriktning. Den bländande solen blev värre och värre ju närmare hon kom den punkt där sammanstötningen skedde. Hon känner till området men hon brukar inte köra där speciellt ofta.

Förhöret med A.D. har lästs upp som det är antecknat i tingsrättens dom.

Hovrättens bedömning

Genom en lagändring den 1 januari 1995 har det straffbara området för vårdslöshet i trafik inskränkts. Enligt 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall vägtrafikant som i väsentlig mån brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna dömas för vårdslöshet i trafik. Lydelsen av bestämmelsen anknyter fortfarande till de allmänna aktsamhetsreglerna i 2 kap. 1 § trafikförordningen (1998:1276), men endast den som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet skall alltså numera dömas för vårdslöshet i trafik.

Åklagaren har gjort gällande att S.A. i två hänseenden i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet, nämligen dels genom att inte vara tillräckligt uppmärksam på S.S. som varit på väg att korsa vägen på ett obevakat övergångsställe, dels genom att inte hålla tillräckligt låg hastighet med hänsyn till att hon bländats av solen.

När det gäller den hastighet varmed S.A. framfört bilen vid olyckstillfället, har tingsrätten på skäl som framgår av den överklagade domen funnit att hennes uppgifter därom inte blivit motbevisade utan tvärtom fått stöd av utredningen i övrigt. Åklagaren har här uttryckligen förklarat att han godtar S.A:s påstående att hon saktat ned före övergångsstället och han har inte ifrågasatt hennes uppgift om att hon kört så sakta som 7-8 km/tim strax före övergångsstället. Som tingsrätten anfört föreligger viss stödbevisning för S.A:s påstående om sin låga hastighet vid olyckstillfället och varken de skador S.S. företett eller omständigheterna i övrigt medför att det på här förebragt utredning föreligger skäl att avvika från vad tingsrätten i detta hänseende kommit fram till.

Vad så angår åklagarens påstående om S.A:s bristande uppmärksamhet har tingsrätten funnit att S.A. måste ha gjort sig skyldig till en felbedömning av siktförhållandena när hon bländats av solen, vilket fått till följd att hon inte uppmärksammat S.S. Åklagaren har här gjort gällande att fråga varit om ett medvetet risktagande från S.A:s sida. Mot bakgrund av vad som framkommit om den låga hastighet varmed S.A. framförde bilen vid olyckstillfället och med hänsyn till hennes ej vederlagda uppgifter om att hon vek ned solskyddet och, trots det bländande solljuset, tyckte sig se att det inte kom någon fotgängare, tillåter utredningen inte slutledningen att S.A. medvetet tagit risken att köra på en fotgängare. Hovrätten ansluter sig alltså till tingsrättens slutsats också i detta hänseende.

S.A. har i det med åtalet avsedda fallet inte iakttagit sin väjningsplikt enligt 3 kap. 61 § trafikförordningen (1998:1276) och sålunda brutit mot en viktig regel till skydd för oskyddade trafikanter. Genom att helt stanna bilen eller genom att vidta andra och mer effektiva åtgärder än att vika ned solskyddet för att undvika att bli bländad hade S.A. kunnat undvika att köra på S.S. och därmed måste anses att hon i de hänseenden åklagaren påstått i och för sig brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Med hänsyn till de bedömningar som redovisats i det föregående framstår emellertid S.A:s åsidosättande av sin väjningsplikt inte som så allvarligt att hon redan genom detta förhållande som sådant måste anses ha i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet (jfr prop. 1994/95:23 s. 60 f.).

Vidare framgår av förarbetena till nu gällande lydelse av 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott att meningen varit att under paragrafens tillämpningsområde främst hänföra sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande (prop. 1994/95:23 s. 122). Som ovan anförts ger emellertid utredningen inte underlag för att anse S.A. ha gjort sig skyldig till något medvetet risktagande genom att köra som hon gjorde.

På grund av det anförda, finner hovrätten, i huvudsaklig överensstämmelse med vad tingsrätten kommit fram till, inte visat att S.A. brustit i de hänseenden åklagaren lagt henne till last i sådan mån som krävs för straffansvar för vårdslöshet i trafik.

Det anförda leder till att tingsrättens dom skall stå fast, varvid hovrätten anmärker att frågan om straffansvar för S.A. enligt 3 kap. 61 § trafikförordningen (1998:1276) jämförd med 14 kap. 3 § samma förordning inte berörts i processen.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättsrådet Kerstin Frideen och referenten, tf. hovrättsassessorn Mathias Wastesson, var skiljaktiga och anförde:

Enligt 3 kap. 61 § trafikförordningen har en bilförare väjningsplikt mot gående som gått ut på eller just skall gå ut på ett obevakat övergångsställe. Den bilförare som närmar sig ett obevakat övergångsställe måste således vara särskilt uppmärksam så att han eller hon inte åstadkommer fara för gående. I förevarande fall framgår av utredningen att S.A. har varit så bländad av solen att hon överhuvudtaget inte har uppmärksammat S.S. innan sammanstötningen ägt rum. Det torde i och för sig vara ganska vanligt att en bilförare plötsligt bländas av solen och därför tillfälligt brister i uppmärksamhet på trafiken runtomkring. S.A. har emellertid själv berättat att hon blivit bländad av solen redan när hon svängt in på den raksträcka som leder fram till det aktuella övergångsstället. Det har således inte varit fråga om någon tillfällig ouppmärksamhet från S.A:s sida. S.A. har i stället tagit en medveten risk genom att framföra sitt fordon en relativt lång sträcka trots att hon uppenbarligen inte har sett den framförvarande trafiken. Den oaktsamhet S.A. därigenom har visat måste, trots den låga hastighet hon hållit, anses vara sådan att hon i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Åtalet skall därför bifallas. Påföljden skall bestämmas till dagsböter.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Severin Blomstrand, Nina Pripp, Marianne Lundius och Anna Skarhed, referent) meddelade den 12 januari 2007 följande dom:

Domskäl

Av S.A:s uppgifter framgår följande. När hon befann sig ca 30-50 meter före det obevakade övergångsstället bländades hon av solen. Hon fällde därför ner solskyddet och sänkte stegvis hastigheten. S.A. tyckte sig se en bit framför bilen, men hon såg varken övergångsstället, den bil som hade stannat vid övergångsstället i motsatt körriktning eller gångtrafikanten S.S. innan hon i en hastighet av 7-8 km/tim körde på S.S. som var i färd med att korsa vägen.

För vårdslöshet i trafik döms, enligt 1 § första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, vägtrafikant som i väsentlig mån brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

Lagstiftarens avsikt med kravet att vägtrafikanten skall ha brustit i omsorg och varsamhet i väsentlig mån är att ansvar för vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden i trafiken som är att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Under trafikbrottslagens tillämpningsområde skall främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet och från det straffbara området är avsett att undantas fall där en trafikolycka inträffat på grund av en felbedömning eller tillfällig ouppmärksamhet hos en förare av ett motorfordon, ofta kombinerat med besvärliga väderleks- eller siktförhållanden. (Se prop. 1994/95:23 s. 57 ff. och 122.)

Riksåklagaren har gjort gällande att S.A. har tagit en medveten risk genom att framföra fordonet en relativt lång sträcka trots att hon uppenbarligen inte har sett den framförvarande trafiken. Den oaktsamhet hon därigenom visat måste därför, trots den låga hastighet hon hållit, anses vara sådan att hon i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet.

När S.A. plötsligt blev bländad av solen vidtog hon, genom att fälla ner solskyddet och väsentligt sänka hastigheten, de försiktighetsåtgärder som normalt sett kunde förväntas vara tillräckliga för fortsatt körning i denna situation. Att hon fortsatte att föra fordonet framåt när hon uppenbarligen inte hade ens den begränsade sikt som hon antog berodde på en felbedömning, men det kan inte sägas att hon har gjort sig skyldig till något medvetet risktagande. Även om hon får anses i viss mån ha brustit i omsorg och varsamhet kan hennes handlande, med hänsyn till de åtgärder hon vidtagit för att minimera risken för trafikolycka, inte betecknas som i egentlig mening vårdslöst. Hennes felbedömning av situationen är inte sådan att den skall medföra att hon döms för vårdslöshet i trafik.

Hovrättens domslut skall således fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.