lagen.nu

NJA 1989 s. 552

Sedan en av A förd bil "prejats" av en annan, hoppade en man från den andra bilen upp på motorhuven till den av A förda bilen, A:s passagerare i framsätet ingrep då genom åtgärder med omväxlande gas- och bromspedal så att mannen föll i gatan, släpades under bilen och omkom. Fråga i mål mot A om åtal för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död om det kunnat krävas av A att hon skulle ha bromsat för att minska riskerna för att mannen skulle komma till skada.

(Jfr 1978 s 360 och 1987 s 187)

Allmän åklagare yrkade vid Piteå TR ansvar å C.J., född 1966,

och K.N., född 1968,

för grov vårdslöshet i trafik, vållande till annans död, grovt brott, och obehörigt avvikande från trafikolycksplats

samt å S.J., född 1967, för ofredande

under följande påståenden:

1. S.J. har natten mot d 2 maj 1987 som förare av personbilen AKR 261, vars passagerare i uppenbart aggressivt syfte sökt erhålla kontakt med besättningen i personbilen EEN 176, på uppmaning av medpassagerarna, dels i centrala Piteå under avsevärd tid förföljt sistnämnd bil, trots dess förares försök att undkomma förföljandet, samt dels vid 02-tiden, när sistnämnd bil varit på återfärd mot Luleå, på väg E 4 söder Öjebyn kört förbi bilen i fråga och genom inbromsning framför denna tvingat dess förare att stanna bakom eget fordon.

2. När C.J., som förare av personbilen EEN 176, vid sistnämnt tillfälle börjat passera den blockerande personbilen, har en av dess passagerare - en sjuttonårig yngling - hoppat upp på bilens motorhuv och blivit sittande på denna med ryggen mot vindrutan. C.J. och den intillsittande bilägaren K.N. har därvid gemensamt - C.J. i normal förarposition och K.N. genom påverkan av fordonets gas- och bromspedal - dels trots att ynglingen legat på motorhuven accelererat upp fordonet till en hastighet av ca 70 km/h, dels i denna hastighet i syfte att "skaka av sig" ynglingen i fråga häftigt inbromsat fordonet till närmast stillastående, dels trots insikt om att ynglingen kastats av fordonet framför dess front på nytt fortsatt färden framåt, varvid ynglingen påkörts och fastklämts under fordonet, samt dels trots insikt om påkörningen fortsatt färden från platsen i ca 2,5 kilometer, där de tvingats stanna genom att fordonet blivit manöverodugligt genom ynglingens medsläpande under detsamma. Ynglingen - M.T. - har härigenom erhållit så svåra skador att han avlidit.

C.J:s medverkan i gärningsmomenten ovan består i att hon som förare dels underlåtit att genom påverkan av fordonets bromspedaler eller på annat sätt förhindra att fordonet accelererats upp i hög hastighet med M.T. liggande på motorhuven, dels genom denna underlåtenhet medverkat till att fordonet kunnat av medtilltalad häftigt inbromsas från denna hastighet, dels underlåtit att genom påverkan av fordonets bromspedaler eller på annat sätt förhindra att fordonet ånyo förts framåt och över den avkastade ynglingen samt dels underlåtit att genom enahanda åtgärder förhindra att fordonet förts från platsen angiven sträcka trots insikt om inträffad trafikolycka.

Åklagaren yrkade vidare ansvar

3. å K.N. för rattonykterhet och

4. å S.J. för olovlig förvaring av alkoholdryck.

S.J. erkände vad åklagaren lade honom till last. Han bestred dock ansvar för ofredande och gjorde gällande att hans handlingssätt inte varit brottsligt.

K.N. erkände det handlande som åklagaren lagt honom till last. Han invände beträffande gärningen under åtalspunkten 2, att syftet med inbromsningen inte var att skaka av sig M.T. och att K.N. när han fortsatte färden framåt trodde att M.T. ramlat av motorhuven vid sidan om bilen och inte rakt framför denna. Han invände vidare att han inte påverkat bilens gaspedal under hela färden från den plats där M.T. föll av. K.N. bestred ansvar för brott under följande påståenden. Han har sökt avvärja ett påbörjat brottsligt angrepp på egendom och ett överhängande brottsligt angrepp på person och därvid inte handlat uppenbart oförsvarligt. Anses han ha överskridit gränsen för tillåtet handlande, har omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig.

C.J. erkände att hon inte sökt hindra K.N. att göra det han gjorde. Hon bestred ansvar för brott på den grund att hon helt saknat möjlighet att hindra honom och att hon inte heller haft någon skyldighet att göra detta.

TR:n (ordf rådmannen Brännström) meddelade dom d 12 nov 1987.

I domen anförde TR:n under rubriken Bakgrund följande: K.N. är 19 år gammal. I början av 1987 dömdes han till skyddstillsyn för en ganska allvarlig misshandel av en yngling vid namn F.R.. Under kvällen d 1 maj 1987 och natten mot d 2 maj åkte F.R. med S.J. som förare runt i Piteå i en svart Buick. Med i den bilen fanns också den sedermera förolyckade M.T.. Samtidigt fanns i Piteå också K.N., som åkte som passagerare i sin bil av märket Chevrolet. I den bilen tjänstgjorde C.J. som chaufför. K.N. satt i framsätet alldeles till höger om C.J.. Till höger om K.N. satt två flickor från Piteå. I baksätet på Chevroleten satt fyra personer.

K.N. uppgav vid TR:n bl a: Efter misshandeln av F.R. och domen har han hållit sig undan från F.R. och hans kamrater. På Valborgsmässoafton 1987 stoppades den bil K.N. åkte i av gänget i Buicken. Några i den bilen trängde in i K.N:s bil och vred om näsan på honom så att han fick näsblod. De slet honom i håret och slog honom i ansiktet så att han fick ett sår under ögat. På grund av denna och andra händelser och hot mot honom var han allvarligt rädd för gänget i Buicken. Under kvällen d 1 maj i Piteå var stämningen till en början bra i Chevroleten. K.N. hade druckit lite alkohol, men var inte särskilt berusad. De gjorde några rundor på stan. Efter ett tag märkte han att Buicken också var i Piteå. Han blev då rädd. När Chevroleten stod parkerad i stadens centrala delar, kom någon från Buicken fram till Chevroleten och frågade efter K.N.. Denne hukade sig ned och gömde sig, och en av piteflickorna i Chevroleten sade att han inte var med i bilen. Han uppmanade de andra i bilen att ha dörrarna låsta och bilens fönster stängda. När Chevroleten körde runt i Piteå följde Buicken efter. K.N. var då rädd för att Chevroleten skulle bli stoppad av Buicken och att han skulle bli angripen. De försökte hela tiden komma ifrån Buicken, men den följde efter dem hela tiden. De lyckades vid något tillfälle skaka av sig Buicken, men den kom i fatt dem senare. Stämningen i Chevroleten var nu ganska skärrad. Piteflickorna ville kliva ur bilen, men K.N. vågade inte låta C.J. stanna av rädsla för att bli angripen av dem som färdades i Buicken. Piteflickorna föreslog att de skulle köra till polisstationen och där släppa av dem, men inte heller detta vågade han tillåta. De bestämde sig för att köra hem till Luleå. K.N. trodde att Buicken då inte skulle följa efter dem. De ville hem fort. Buicken följde dock efter dem ut på E 4. Där körde Buicken om Chevroleten och körde in framför den, varvid Buickens förare bromsade så att C.J. blev tvungen att stanna. På grund av mötande trafik kunde hon inte köra om genast utan måste vänta en stund. När det var klart för omkörning, körde C.J. i krypfart förbi Buicken. Plötsligt hoppade M.T. upp på huven. Han hade en flaska i handen. K.N. greps av panik och gasade med sin vänstra fot så att Chevroleten accelererade upp hastigheten till ca 70 km i timmen. M.T. hade nu hamnat sittande på motorhuven med ryggen mot vindrutan. K.N. bromsade hårt i panik så att bilen blev helt eller nästan stillastående. Allt gick mycket fort. M.T. for av motorhuven ned över höger framskärm, och K.N. trodde att M.T. hamnat vid sidan av Chevroleten. Då gasade K.N. på nytt med sin vänstra fot. Det hördes en duns i bilen, ungefär som om bilen kört på en flaska eller en sten. Det var liv i bilen. Hela bilen började att hoppa efter en stunds färd. Han trodde det var punktering. Det började att lukta bränt. De måste stanna, eftersom det inte gick att köra längre. Då förstod han vad som hänt. Under tiden han gasade bilen med M.T. på huven och även efter det att denne ramlat av följde Buicken efter på ganska långt avstånd. Den var i varje fall inte uppe i bredd med Chevroleten. Det är möjligt att han trängde undan C.J. något när han gasade.

C.J. berättade i huvudsaklig överensstämmelse med vad K.N. berättat om vad som hände under det att hon körde runt i Piteå och om det som hände på E 4 när M.T. hoppade upp på motorhuven och därefter. Hon uppgav ytterligare bl a följande: Hon var nykter. Det var första gången hon körde K.N:s Chevrolet. Innan de begav sig till Piteå gjorde hon en kortare provtur med bilen. Under färden runt i Piteå fick hon efterhand veta om motsättningarna mellan K.N. och gänget i Buicken. K.N. blev rädd då någon från Buicken var framme vid Chevroleten och frågade efter honom. C.J. försökte under förföljandet hela tiden skaka av sig Buicken. Vid något tillfälle var Buicken uppe jämsides med Chevroleten, och någon i den bilen kastade flaskor mot Chevroleten och skrek åt besättningen i sistnämnda bil. C.J. skrek genom den öppna sidorutan åt den som satt på passagerarplats i Buicken att de skulle sluta förföljandet. Från Buicken skrek man att Chevroleten skulle stanna. De såg arga ut. C.J. fick inte stanna för K.N. för att släppa av Piteflickorna. Hon åtog sig då att, sedan de kört till Luleå, åter köra Piteflickorna tillbaks till Piteå. Dessa gick med på detta. När M.T. hoppade upp på Chevroletens motorhuv stod bilen nästan stilla. Allt gick sedan så fort. K.N. böjde sig ned, tryckte med händerna på gasen och sedan på bromsen. C.J. var av K.N. trängd mot dörren vid förarplatsen och kunde inte göra mycket för att stoppa färden fast det inte var rätt av K.N. att göra som han gjorde. Hon hade inte tid att tänka. Alla skrek i bilen. Det enda hon gjorde var att styra för att hålla bilen på vägen. Hon kom inte åt bromspedalen, eftersom något var i vägen. M.T. föll av motorhuven inte över höger framskärm utan över fronten till höger på denna. Hon förstod, när hon hörde den första dunsen, att de kört på M.T.. Hon var rädd för besättningen i Buicken och vad den skulle företa sig. Hon var också skräckslagen över att de kört över M.T.. Alla i Chevroleten sprang från bilen sedan denna stannat.

Vid TR:n hördes även S.J. och fem vittnen samt förebragtes viss skriftlig bevisning.

I fråga om Chevroletbilen antecknades i domen, att bilen var 5,3 m lång och 1,95 m bred, att framsätet var en odelad soffa, att golvet framför framsätet var delat av en ganska bred kardantrumma, att bilen var automatväxlad, att på rattstången bakom ratten fanns en spak med vilken fyra olika växellägen kunde väljas, att pedalerna utgjordes av en gaspedal och en fotbroms men ingen kopplingspedal och att längst till vänster nära bilens sida fanns en pedal som var parkeringsbroms. I sina domskäl anförde TR:n beträffande åtalen mot K.N. och C.J. följande.

Åtalet mot K.N..

Av den utredning som förekommit finner TR:n följande framgå. Sedan S.J. som förare av Buicken tvingat C.J. att stanna på E 4 och hon börjat att köra förbi Buicken, har M.T. lämnat sin plats i Buicken och när Chevroleten fördes mycket sakta, tagit sig upp på dess motorhuv. Därpå har K.N. med sin vänstra fot påverkat Chevroletens gaspedal så att den ganska häftigt ökat hastigheten. M.T. låg under det att farten ökades ungefär mitt på motorhuven med ryggen mot vindrutan. När bilen uppnått en hastighet av ca 70 km i timmen, tryckte K.N. hårt på bromspedalen vilket hade till följd att M.T. kastades av motorhuven och föll ned framför bilen, möjligen något till höger om motorhuvens mittupphöjning. K.N. har därefter, medveten om att M.T. skulle kunna köras på, åter tryckt på gaspedalen så att bilen fördes framåt och över M.T. som släpats med under bilen i ca två och en halv kilometer innan bilen stannades. Genom att M.T. körts över och sedan släpats med har han i ett ganska tidigt skede avlidit.

Det är således bevisat att K.N. genom sitt handlande att först öka bilens hastighet med M.T. liggande på motorhuven, sedan bromsa in och därefter åter trycka på gaspedalen sedan M.T. fallit av medvetet utsatt denne för den yttersta livsfara och att faran förverkligats i det att M.T. körts över och dödats.

Det är slutligen klarlagt att K.N. genom den befattning han tagit med Chevroletens gas- och bromspedal fört bilen från olycksplatsen och därvid haft en alkoholhalt i blodet om minst 0,66 promille.

K.N:s handlande är dock inte att bedöma som brottsligt om den situation i vilken han befann sig var sådan att han av hänsyn till något motstående intresse var berättigad att handla som han gjorde, eller han hade fog att antaga att så var fallet.

Utredningen ger vid handen att K.N. kände fruktan för vad F.R. och andra i det s k Buick-gänget skulle kunna företa sig mot honom med anledning av att K.N. misshandlat F.R.. Med hänsyn till vad som hände på Valborgsmässoafton mellan några i Buick-gänget och K.N. synes denna rädsla vara befogad. Den förstärktes uppenbarligen också av Buickens envisa förföljande av Chevroleten under kvällen d 1 maj. Det är därför förståeligt att K.N. blev mycket rädd när förföljandet kulminerade på E 4 genom att Buickens förare tvingade C.J. att stanna och M.T. överraskande hoppade upp på Chevroletens motorhuv. Det är naturligtvis omöjligt att exakt konstatera vad M.T. hade för avsikt med det han gjorde. Mycket talar dock för att det gällde för besättningen i Buicken att komma åt K.N. för att misshandla denne. Under alla förhållanden har K.N. haft fog för att anta att så var fallet. M.T. eller någon annan från Buicken hade emellertid inte vidtagit någon åtgärd för att direkt komma åt K.N. inne i bilen, som var låst, och det fanns rådrum för K.N. att försöka välja något annat handlande än han gjorde. Han hade kunnat förmå C.J. att långsamt köra framåt eller han kunde själv ha påverkat gaspedalen med mindre kraft än han gjorde så att hastighetsökningen inte blivit så våldsam. Andra möjligheter som stod honom till buds var att lämna bilen och att med våld söka få bort M.T. från motorhuven eller att påkalla uppmärksamhet från någon av dem som i bil passerade platsen, som inte var helt öde. Det skall dock medges att K.N. måste ha upplevt situationen som trängd, men det angrepp han rimligtvis kunde ha befarat har inte berättigat honom att med M.T. liggande på motorhuven kraftigt öka hastigheten på bilen och därigenom utsätta M.T. för livsfara. Redan detta handlande måste bedömas som uppenbart oförsvarligt. När bilen kommit upp i den höga hastigheten var hotet från M.T. avvärjt. Även med beaktande av att K.N. haft fog att alltjämt känna sig hotad av besättningen i den efterföljande Buicken, var det därför uppenbart oförsvarligt av honom att utsätta M.T. för den uppenbara livsfara för denne som uppkom genom att K.N. först bromsade hårt så att M.T. föll ned på vägbanan och sedan på nytt trampade på gasen så att bilen körde över M.T.. Med hänsyn till att K.N. haft viss tid till övervägande av situationen sedan han ökat bilens hastighet men innan han bromsade och till att situationen för K.N. då inte längre var så hotande kan omständigheterna inte sägas ha varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig innan han bromsade och sedan tryckte på gasen igen.

I fråga om åtalet för vållande till annans död och grov vårdslöshet i trafik finner TR:n således på grund av det anförda att K.N. handlat uppenbart oförsvarligt och att omständigheterna inte varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. K.N. har således gjort sig skyldig till vållande till annans död. Han har medvetet utsatt M.T. för uppenbar livsfara och det är tydligt att steget inte är långt till att anta uppsåt hos K.N. i förhållande till M.T:s död. Brottet måste därför bedömas som grovt. Han är också förfallen till ansvar för grov vårdslöshet i trafik.

TR:n fann härefter på anförda skäl att K.N. skulle frikännas från ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats och rattonykterhet.

Åtalet mot C.J..

Utredningen visar att C.J. under det att K.N. påverkade bilens gas- och bromspedal med M.T. på motorhuven och sedan denne kastats av inte vidtagit några åtgärder för att stoppa bilen. Det framgår av utredningen att hon haft faktisk möjlighet därtill, och det måste anses åligga den som är förare av en bil att ingripa i en sådan livsfarlig situation som förelegat.

För att ansvar för vållande till annans död skall komma i fråga för C.J:s del måste dessutom klarläggas att ett ingripande från henne hade medfört att M.T. inte hade avlidit. På denna punkt är det svårare att dra några säkra slutsatser av utredningen. Så mycket torde dock framgå av utredningen att, om C.J. i ett tidigt skede, sedan K.N. börjat att påverka bilens gaspedal med åtföljande hastighetsökning, hade gjort en mjuk inbromsning, eller, eventuellt i samband med en sådan inbromsning, stängt av bilens tändning eller lagt växelspaken i friläge, situationen för M.T. inte varit i så hög grad livsfarlig som den blev främst genom K.N:s hårda inbromsning. Det får därför anses klarlagt att om C.J. ingripit hade M.T. inte avlidit.

När det gäller frågan om C.J:s ansvar för åtalet för vållande till annans död och grov vårdslöshet i trafik finns det inte någon anledning att anlägga ett annat synsätt på frågan om ansvarsfrihet till följd av nödvärn än vad TR:n gjort beträffande K.N.. Hennes underlåtenhet att ingripa mot K.N. för att få stopp på bilen måste därför anses uppenbart oförsvarlig. Det måste ha stått klart för henne att det var K.N. som besättningen i Buicken ville åt och inte henne. Situationen har således inte tett sig i lika hög grad farlig för henne som för K.N.. Omständigheterna kan därför inte heller anses ha varit sådana att hon svårligen kunnat besinna sig.

C.J. kan därför inte undgå ansvar för vållande till annans död. Hon har uppenbarligen befunnit sig i en trängd situation genom först prejningen och M.T:s beteende och sedan K.N:s för henne överraskande handlande. På grund härav och med beaktande av att hennes underlåtenhet i jämförelse med K.N:s aktiva handlande ter sig mindre allvarlig bör brottet inte bedömas som grovt. Av samma skäl bör hon fällas till ansvar för vårdslöshet i trafik och inte för grov vårdslöshet i trafik.

När det gäller åtalet mot C.J. för obehörigt avvikande från trafikolycksplats finner TR:n att hon genom sin underlåtenhet bär ansvar för att färden fortsatt från den plats där M.T. fallit av motorhuven.

TR:n gör i övrigt i allt väsentligt samma överväganden som gjorts beträffande K.N:s ansvar för denna gärning. För C.J:s del gäller således att även hon haft fog för att uppfatta situationen som hotande för K.N. och att det inte kan anses oförsvarligt att underlåta att ingripa för att hindra fortsatt färd från olycksplatsen. Hon skall därför frikännas från ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Domslut. TR:n dömde C.J. jämlikt 3 kap 7 § 1 st BrB och 1 § 1 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik till villkorlig dom.

Åtalet mot henne för obehörigt avvikande från trafikolycksplats ogillades.

K.N. dömdes för vållande till annans död och grov vårdslöshet i trafik till fängelse 2 mån. Åtalen mot honom för rattonykterhet och obehörigt avvikande från trafikolycksplats ogillades.

S.J. dömdes för bl a ofredande till fängelse 1 mån.

C.J.

och K.N.

fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att åtalen mot envar av dem måtte ogillas.

Även åklagaren fullföljde talan. Han yrkade att C.J. för grov vårdslöshet i trafik, vållande till annans död, grovt brott, och obehörigt avvikande från trafikolycksplats skulle dömas till ett kortare fängelsestraff.

Åklagaren yrkade vidare att K.N. skulle dömas även för obehörigt avvikande från trafikolycksplats och rattonykterhet samt att straffet skulle skärpas.

Talan fullföljdes även av S.J..

HovR:n (hovrättsråden Meurling och Gerdin, hovrättsassessorn Eriksson, referent, samt nämndemännen Henriksson och Pekkari) anförde i dom d 8 mars 1988:

Domskäl. Vad först gäller själva händelseförloppet i stort delar HovR:n den bedömning som TR:n gjort om vad som är utrett härom och om orsaken till M.T:s död.

HovR:n finner vidare att såväl C.J. som K.N. har haft befattning med bilens förande på sådant sätt att båda är att anse som förare av fordonet.

Vad gäller åtalet mot K.N. är det utrett att denne vid förandet av bilen om inte annat så kört vårdslöst på sätt åklagaren påstått och att han vållat M.T:s död.

HovR:n fann att K.N. inte kunde undgå ansvar på grund av reglerna i 24 kap BrB.

HovR:n fann vidare att K.N. gjort sig skyldig till rattonykterhet.

I domskälen anförde HovR:n härefter följande:

I fråga om åtalet mot C.J. för vållande till annans död, grovt brott, och grov vårdslöshet i trafik konstaterar HovR:n att det enligt 1 § trafikbrottslagen ålegat henne att som förare av bilen vidta erforderliga åtgärder för att förhindra uppkomsten av trafikolycka. Som TR:n konstaterat har hon under hela den bilfärd som åtalet avser inte vidtagit någon som helst åtgärd i detta avseende.

En förutsättning för att döma C.J. för vårdslöshet i trafik är emellertid att hon haft en faktisk möjlighet att ingripa i K.N:s förande av bilen. Hon har dock gjort gällande att hon inte haft den möjligheten, eftersom K.N. tryckt upp henne mot bildörren samtidigt som hennes ben blivit låsta på grund av att K.N. legat över dem medan han påverkat pedalerna med händerna. K.N. har emellertid påstått att han trampat på pedalerna med sin vänstra fot. Hans uppgifter härom vinner stöd av vad övriga personer, som hörts i målet, uppgett. Det måste därför anses utrett att det i detta hänseende gått till på sätt K.N. påstått. C.J:s ben kan därför inte ha varit låsta på det sätt som hon gjort gällande. På grund av vad övriga personer, som hörts i målet, uppgett måste det anses utrett att C.J. inte heller tryckts upp mot bildörren på ett sådant sätt att hon inte haft någon möjlighet att ingripa för att få stopp på bilen genom att åtminstone trampa på bromspedalen i samband med att K.N. accelererade bilen. C.J. har inte uppgett något annat skäl till sin underlåtenhet att ingripa i bilens förande såsom hon bort, än att hon inte haft någon faktisk möjlighet härtill. Det finns inte heller något av vad som i övrigt förekommit i målet som tyder på att hennes underlåtenhet styrts av rädsla för den förföljande buickbilen eller att hon velat skydda K.N.. Det är således utrett att C.J. genom sin underlåtenhet att ingripa i K.N:s förande av bilen gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik som emellertid, som TR:n funnit, bör bedömas enligt normalgraden.

Vad gäller frågan om C.J. bör dömas även för vållande till annans död, konstaterar HovR:n att en förutsättning är att ett ingripande från hennes sida skulle ha lett till att M.T. inte hade avlidit. HovR:n konstaterar härvid att, om C.J. ingripit i K.N:s körning på det sätt som nyss sagts genom att påverka bilens bromspedal, den farliga situationen för M.T. inte hade uppkommit, vilket i sin tur självfallet medfört att han inte hade avlidit. Ej heller här blir bestämmelserna om nödhandling tillämpliga.

Åtalet mot C.J. för vållande till annans död är således styrkt. Gärningen bör emellertid, som TR:n funnit, inte bedömas som grovt brott.

Mot bakgrund av de bedömningar HovR:n nu gjort framstår det inte som påkallat att döma K.N. och C.J. även för obehörigt avvikande från trafikolycksplats. Åtalen i dessa delar skall därför ogillas.

Domslut. HovR:n ändrade på det sätt TR:ns domslut, såvitt gällde C.J., att HovR:n bestämde påföljden till villkorlig dom jämte 50 dagsböter å 50 kr.

HovR:n dömde K.N., förutom för de brott TR:n funnit honom skyldig till, för rattonykterhet och bestämde påföljden till fängelse 6 mån.

TR:ns domslut fastställdes såvitt gällde S.J..

C.J. (offentlig försvarare advokaten O.W.) sökte revision och yrkade, att HD måtte helt ogilla åtalet eller, i andra hand, bestämma påföljden till enbart villkorlig dom.

Riksåklagaren biträdde yrkandet om ogillande av åtalet.

C.J. åberopade ett av professorn Nils Jareborg avgivet utlåtande, i vilket anfördes följande:

Mot bakgrunden av den bevisbedömning HovR:n gjort saknar jag anledning att gå in på annat än oaktsamhetsbedömningen. Jag godtar således domstolarnas slutsats att C.J. varit förare av bilen - och därmed skyldig att ingripa till förhindrande av trafikolycka - samt att hon haft viss faktisk möjlighet till sådant ingripande och att hon inte varit berättigad att på grund av nöd underlåta att ingripa. Att döma av domskälen skulle därmed också frågan om C.J. ådagalagt erforderlig oaktsamhet vara avgjord. Så är ingalunda fallet, och domstolarnas underlåtenhet att företa en prövning i detta hänseende måste betecknas som anmärkningsvärd.

En oaktsamhetsbedömning är komplicerad och måste ske i olika etapper. Sålunda måste man skilja mellan huruvida en viss gärning innefattar ett otillåtet risktagande (i förhållande till en viss typ av ej önskvärd händelse) och huruvida en sådan gärning, som lett till en icke önskvärd händelse, orsakat denna genom oaktsamhet (dvs huruvida det otillåtna risktagandet varit relevant för följden). Man måste också skilja mellan vad jag kallar gärningsculpa, oaktsamhet som består i att skapa (och eventuellt förverkliga) skaderisker, och vad jag kallar personlig culpa, oaktsamhet som består i att vederbörande ej insett, men borde ha insett, att ett sådant händelseförlopp kunde komma att utspelas. Ansvar för oaktsamhetsbrott förutsätter både gärningsculpa och personlig culpa. Jag tillåter mig att för en närmare förklaring av det här antydda hänvisa till mina arbeten Brotten I (2 uppl 1984) s 225 ff och Uppsåt och oaktsamhet (1986) s 13 ff.

Det händelseförlopp som föreligger till bedömning kan indelas i följande skeden:

- C.J. kör mycket långsamt; M.T. hoppar upp på bilen.

- K.N. ingriper i körningen genom att påverka gaspedalen; bilen accelererar mycket hastigt.

- K.N. bromsar kraftigt; M.T. faller av bilen.

- Ny acceleration genom K.N:s inverkan; M.T. skadas till döds genast eller i vart fall "i ett ganska tidigt skede".

- Körning ett par kilometer efter det att M.T. avlidit.

Jag bortser i det följande från skede V. Det intressanta i målet är om C.J. varit oaktsam på sätt som har betydelse för dödsfallet. Domstolarna har inte heller gått in på frågan om körningen varit vårdslös under skede V. Detsamma gäller skede I. Det har inte påståtts att C.J. kört oaktsamt redan innan K.N. börjat driva upp hastigheten. K.N:s ingripande måste anses vara oförutsebart för någon i C.J:s position.

Under skede II förelåg uppenbarligen en stor risk för att M.T. skulle falla av bilen och skadas, kanske till döds. Enligt TR:n borde C.J. under detta skede ha "gjort en mjuk inbromsning, eller, eventuellt i samband med en sådan inbromsning, stängt av bilens tändning eller lagt växelspaken i friläge". Enligt HovR:n borde hon åtminstone ha trampat på bromspedalen. Såsom antyds i revisionsinlagan är det ingalunda givet att en inbromsning i ett läge av kraftig acceleration skulle vara en åtgärd som främjar trafiksäkerheten; detsamma kan sägas om det av HovR:n ej nämnda alternativet att släppa ratten med en hand och försöka stänga av tändningen eller lägga växelspaken i friläge.

Låt oss emellertid anta att C.J:s underlåtenhet att bromsa under skede II innefattar sådan oaktsamhet som avses i TBL § 1. Under skede II är M.T. fortfarande oskadd. Han är även - får man anta - oskadad under skede III. Skede III avslutas med att bilen står stilla och M.T. ligger på vägen. Det är svårt att se att någon underlåtenhet skulle kunna läggas C.J. till last under skede III. Möjligen kan hävdas att en aktsam person skulle - när bilen hade stannat - slagit av tändningen eller lagt växelspaken i friläge. En sådan bedömning förutsätter emellertid att det var förutsebart att K.N. på nytt skulle driva bilen framåt - och nu trots att risken för att M.T. skulle allvarligt skadas eller dödas var mycket större och trots att M.T. ej längre utgjorde något hot mot K.N..

Vad slutligen gäller skede IV går inte heller här att upptäcka någon ny oaktsam underlåtenhet. C.J. har inte haft tid att reagera innan M.T. var överkörd. Man kan inte bedöma om M.T. kunnat överleva om bilen omedelbart bromsats in; hur som helst har C.J. inte haft anledning räkna med att M.T. skulle släpas med bilen.

Domstolarna resonerar tydligen på följande sätt. C.J. har varit oaktsam (i förhållande till att M.T. skulle skadas eller dödas) genom att under skede II underlåta att bromsa. Om C.J. inte hade varit försumlig i detta hänseende skulle M.T. ha överlevt. Således har hon orsakat M.T:s död genom oaktsamhet.

Resonemanget är felaktigt, troligen i två hänseenden. För det första är själva orsaksbedömningen synnerligen tveksam. Om C.J. hade bromsat hade M.T. kanske ändå hamnat på vägen framför bilen och skede IV kunde ha utspelats något tidigare; det finns ju ingen anledning att tänka bort K.N:s fortsatta handlande. För det andra, och det är kanske i sammanhanget viktigare, gör domstolarna ett tankefel. Att någon gör något som är oaktsamt (i förhållande till en viss typ av skada) och därigenom orsakar att en skada (av ifrågavarande typ) inträffar är inte detsamma som att orsaka skadan genom oaktsamhet. Låt vara att M.T. inte skulle ha avlidit under skede IV, om inte C.J. hade varit oaktsam under skede II. Därav följer naturligtvis inte att det är risktagandet under skede II som har förverkligats under skede IV. En skada har orsakats genom oaktsamhet endast om det oaktsamma hos gärningen är relevant för skadans uppkomst (se närmare Brotten I s 241-244). I förevarande fall har det farliga hos C.J:s påstådda underlåtenhet s a s uttömts i och med att bilen stannat (då M.T. ju fortfarande lever). Vad som krävs för att domstolarnas bedömning skall vara hållbar är att det låter sig sägas, att K.N:s handlande under skede IV var förutsebart redan i skede II för någon i C.J:s position. Vad som hände under skede IV skall med andra ord exemplifiera en typ av händelseförlopp vars sannolikhet gör att man kan karakterisera underlåtenheten att bromsa under skede II som oaktsam. För egen del finner jag detta vara uteslutet.

Sammanfattningsvis kan således sägas, dels att det knappast visats att C.J. under skede II varit försumlig på ett sätt som innefattar trafikovarsamhet, dels att det inte gjorts gällande att hon varit trafikovarsam under något annat skede, dels att det knappast visats att C.J:s eventuella försumlighet varit kausal i förhållande till M.T:s död, och dels att C.J:s underlåtenhet under skede II i vart fall inte varit relevant för dödsfallet.

Det skall märkas att vi ännu inte kommit in på bedömningen av personlig culpa. Av en sådan bedömning finns inte ett spår i domskälen, trots att en sådan oaktsamhet är en nödvändig förutsättning för fällande dom.

En diskussion av personlig culpa förutsätter att kraven för gärningsculpa är uppfyllda. I det här fallet måste vi utgå från att C.J. varit oaktsam genom sin underlåtenhet att bromsa under skede II och att denna oaktsamhet varit relevant för M.T:s död under skede IV (eller också måste någon annan grund för gärningsculpa konstrueras). Vad saken gäller är då huruvida C.J. kan klandras för att inte ha sett till att komma till klarhet i hur hon skulle förhindra M.T:s död (respektive förhindra att han utsattes för risk att skadas). HovR:n menar tydligen att C.J. kunde och borde inse att hon skulle bromsa under skede II och att detta skulle förhindra dödsfall. - En meningsfull diskussion är knappast möjlig på föreliggande underlag. Jag vill emellertid betona att personlig culpa ofta är utesluten i paniksituationer. Det finns då inget som vederbörande kunde ha gjort för att bättre förstå vad som skulle kunna hända (se Uppsåt och oaktsamhet s 15).

Riksåklagaren anförde i revisionsgenmäle bl a följande:

Såväl K.N. som C.J. måste anses ha varit förare av bilen (se Hoflund, Vårdslöshet i trafik, 1980 s 183 och NJA 1935 s 506). I denna egenskap har det enligt 5 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) och 1 § trafikbrottslagen (1951:649) ålegat envar av dem att iaktta den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

- - -

Vad som läggs C.J. till last är att hon underlåtit att ingripa till förhindrande av att den farliga situationen uppstod. Såsom förare av bilen har det ålegat henne att inom ramen för sin förmåga agera för att förebygga trafikolyckor. Hon torde alltså i och för sig ha haft en i lag stadgad plikt att handla i den mån detta skulle ha varit ägnat att eliminera eller minska en trafikfara. HovR:n har funnit att hon haft faktisk möjlighet att ingripa i K.N:s förande genom att åtminstone trampa på bromspedalen. Huruvida en sådan åtgärd skulle varit ägnad att i den rådande situationen minska trafikfaran kan diskuteras. Om en sådan åtgärd företagits antingen i ett tidigt skede av händelseförloppet eller när M.T. kastats av bilen är det dock sannolikt att åtgärden skulle ha minskat risken för att M.T. skulle komma till skada.

För att ansvar för vårdslöshet i trafik skall komma i fråga fordras emellertid vidare att hon genom underlåtenheten att vidta en sådan åtgärd som nyss sagts visat oaktsamhet som inte är ringa. Vad som här torde få beaktas är inte bara C.J:s individuella förutsättningar i allmänhet (jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s 292) utan även hennes förmåga vid tillfället i fråga att förstå hur hon borde ha handlat. Det synes vara ett accepterat synsätt att denna sistnämnda omständighet skall vägas in när man prövar om någon oaktsamhet förelegat eller, i förekommande fall, vilken grad av oaktsamhet som varit för handen (se t ex NJA 1978 s 360 och 1987 s 187 samt Jareborg, Uppsåt och oaktsamhet, 1986, s 15).

K.N:s ingripande i körningen genom att trampa på gaspedalen kan inte ha varit förutsebart för C.J.. Det rådde vidare uppenbarligen i det närmaste full panik i bilen. Enligt min mening är det förståeligt att C.J. under det händelseförlopp som utspelade sig hade svårt att behärska situationen och att överväga adekvata åtgärder. Till detta kommer att K.N:s åtgärd att åter trampa på gaspedalen efter det att M.T. fallit av motorhuven måste ha kommit så överraskande för henne att hon i praktiken saknat möjlighet att förhindra överkörningen. Hennes underlåtenhet att vidta åtgärder för att stoppa körningen synes mig därför inte kunna läggas henne till last som straffbar oaktsamhet, även om man vid en granskning i efterhand kan finna att en sådan åtgärd skulle ha varit ägnad att undanröja eller minska trafikfaran.

För det fall HD inte skulle dela min ståndpunkt i oaktsamhetsfrågan torde C.J. inte kunna undgå ansvar för vårdslöshet i trafik av innebörd att hon genom oaktsamhet framkallat en konkret trafikfara.

Huruvida hon därutöver, i sådant fall, skall dömas också för vållande till annans död sammanhänger framförallt med spörsmålet om den ådagalagda oaktsamheten varit relevant i förhållande till effekten, nämligen M.T:s död. Kausalitetsproblemet vid de oäkta underlåtenhetsbrotten har ingående diskuterats i doktrinen (se härom bl a Strahl, a a s 315 ff, Agge-Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1984, s 76 f och Erenius, Oaktsamhet, 1971 s 88 f, jfr också BrB komm I, 5 uppl, 1987, s 170, Andenæs, Alminnelig strafferett, Oslo 1974, s 144 f). Vad som komplicerar bilden när det gäller orsaksrekvisitet vid underlåtenhetsbrott är bl a att det hypotetiska resonemanget måste ske i flera led. Först måste konstateras vilken eller vilka åtgärder som skulle ha ålegat den tilltalade och först därefter kan prövas huruvida den skadliga effekten skulle ha uteblivit för det fall en eller flera av dessa åtgärder vidtagits. Den allmänna meningen i doktrinen synes vara att avgörande kausalitet föreligger endast om den som görs ansvarig i praktiken skulle, oberoende av andra, ha kunnat förhindra effekten. Effekten skulle alltså med hög grad av sannolikhet ha uteblivit om handlingen företagits. Underlåtenheten skulle i själva verket utgjort en nödvändig betingelse för skadans inträde.

Jag delar den i Jareborgs yttrande framförda uppfattningen att C.J:s underlåtenhet att bromsa i det inledande skedet av händelseförloppet inte kan sägas ha varit i den av doktrinen omfattade meningen straffrättsligt relevant i förhållande till dödsfallet.

Beträffande hennes underlåtenhet att inte efter det att M.T. fallit av och bilen stått stilla förhindra att den åter sattes i rörelse av K.N., torde i och för sig kunna hävdas att en sådan åtgärd sannolikt skulle ha haft en avgörande betydelse för att hindra dödsfallet. Som jag tidigare anfört måste dock K.N:s handlande, att återigen trampa på gaspedalen, oavsett hur oaktsamhetsfrågan i övrigt bedöms, sägas ha varit i så hög grad oförutsebart att det inte kan läggas C.J. till last att hon inte heller i detta skede vidtagit någon åtgärd för att stoppa körningen. Även i detta hänseende synes förutsättningar brista för bifall till åtalet för vållande till annans död.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rosqvist, föreslog i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl. C.J. har i HD liksom i TR:n och HovR:n gjort gällande att hon inte haft någon faktisk möjlighet att ingripa i bilens förande sedan K.N. börjat påverka bilens pedaler och att hon inte heller haft någon skyldighet att göra detta. Hon har vidare hävdat att hon inte hunnit reagera på K.N:s oväntade ingripande i körningen, att hon slagits av panik och att en nödsituation förelegat. Enligt C.J. kan det slutligen ifrågasättas om någon åtgärd som hon kunnat företa skulle ha förhindrat M.T:s död.

Lika med HovR:n finner HD att både C.J. och K.N. under den del av bilfärden som åtalet avser haft sådan befattning med bilens förande att de bägge var att anse som förare av fordonet. Det har därför enligt 5 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) och 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott ålegat envar av dem att iaktta den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Det saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning att C.J. haft möjlighet att ingripa för att få stopp på bilen genom att trampa på bromspedalen i samband med att K.N. accelererade bilen. Det är sannolikt att en sådan åtgärd, i varje fall om den företagits i ett tidigt skede av händelseförloppet, hade minskat riskerna för att M.T. skulle komma till skada. Frågan är då om det kunnat begäras av C.J. att hon i den uppkomna situationen skulle ha bromsat bilen.

Av utredningen i målet framgår att stämningen i bilen var uppjagad redan när C.J. började köra förbi den blockerande bilen. Upphetsningen måste ha ökat när M.T. hoppade upp på motorhuven. C.J:s uppgift att K.N:s ingripande i körningen kom oväntat för henne får tas för god. Det kan inte rimligen krävas att C.J., som måste styra bilen, under dessa omständigheter och med den korta tid som stod till buds skulle hinna besluta sig för någon ytterligare åtgärd för att förhindra en olycka. Hennes underlåtenhet att trampa på bromspedalen kan därför inte läggas henne till last som ovarsamhet.

På grund av det anförda kan C.J. inte fällas till ansvar för vårdslöshet i trafik och därmed inte heller för vållande till annans död. Åtalet i denna del skall således lämnas utan bifall.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD åtalet mot C.J. för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död utan bifall.

HD (JustR:n Palm, Heuman, Lind, Törnell, referent, och Danelius) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1989-10-12
Målnummer
B361-88
Lagrum
5 § vägtrafikkungörelsen (1972:603)
1 § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
3 kap. 7 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1978 s. 360
NJA 1987 s. 187
Litteratur
Sökord
Vållande till annans död
Vårdslöshet i trafik
Oaktsamhet
Underlåtenhet
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2007 s. 3: Fråga om en bilförare som kört på en fotgängare sedan hon bländats av solen gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation