NJA 1989 s. 552

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Brännström) meddelade dom d 12 nov 1987.

I domen anförde TR:n under rubriken Bakgrund följande: K.N. är 19 år gammal. I början av 1987 dömdes han till skyddstillsyn för en ganska allvarlig misshandel av en yngling vid namn F.R.. Under kvällen d 1 maj 1987 och natten mot d 2 maj åkte F.R. med S.J. som förare runt i Piteå i en svart Buick. Med i den bilen fanns också den sedermera förolyckade M.T.. Samtidigt fanns i Piteå också K.N., som åkte som passagerare i sin bil av märket Chevrolet. I den bilen tjänstgjorde C.J. som chaufför. K.N. satt i framsätet alldeles till höger om C.J.. Till höger om K.N. satt två flickor från Piteå. I baksätet på Chevroleten satt fyra personer.

K.N. uppgav vid TR:n bl a: Efter misshandeln av F.R. och domen har han hållit sig undan från F.R. och hans kamrater. På Valborgsmässoafton 1987 stoppades den bil K.N. åkte i av gänget i Buicken. Några i den bilen trängde in i K.N:s bil och vred om näsan på honom så att han fick näsblod. De slet honom i håret och slog honom i ansiktet så att han fick ett sår under ögat. På grund av denna och andra händelser och hot mot honom var han allvarligt rädd för gänget i Buicken. Under kvällen d 1 maj i Piteå var stämningen till en början bra i Chevroleten. K.N. hade druckit lite alkohol, men var inte särskilt berusad. De gjorde några rundor på stan. Efter ett tag märkte han att Buicken också var i Piteå. Han blev då rädd. När Chevroleten stod parkerad i stadens centrala delar, kom någon från Buicken fram till Chevroleten och frågade efter K.N.. Denne hukade sig ned och gömde sig, och en av piteflickorna i Chevroleten sade att han inte var med i bilen. Han uppmanade de andra i bilen att ha dörrarna låsta och bilens fönster stängda. När Chevroleten körde runt i Piteå följde Buicken efter. K.N. var då rädd för att Chevroleten skulle bli stoppad av Buicken och att han skulle bli angripen. De försökte hela tiden komma ifrån Buicken, men den följde efter dem hela tiden. De lyckades vid något tillfälle skaka av sig Buicken, men den kom i fatt dem senare. Stämningen i Chevroleten var nu ganska skärrad. Piteflickorna ville kliva ur bilen, men K.N. vågade inte låta C.J. stanna av rädsla för att bli angripen av dem som färdades i Buicken. Piteflickorna föreslog att de skulle köra till polisstationen och där släppa av dem, men inte heller detta vågade han tillåta. De bestämde sig för att köra hem till Luleå. K.N. trodde att Buicken då inte skulle följa efter dem. De ville hem fort. Buicken följde dock efter dem ut på E 4. Där körde Buicken om Chevroleten och körde in framför den, varvid Buickens förare bromsade så att C.J. blev tvungen att stanna. På grund av mötande trafik kunde hon inte köra om genast utan måste vänta en stund. När det var klart för omkörning, körde C.J. i krypfart förbi Buicken. Plötsligt hoppade M.T. upp på huven. Han hade en flaska i handen. K.N. greps av panik och gasade med sin vänstra fot så att Chevroleten accelererade upp hastigheten till ca 70 km i timmen. M.T. hade nu hamnat sittande på motorhuven med ryggen mot vindrutan. K.N. bromsade hårt i panik så att bilen blev helt eller nästan stillastående. Allt gick mycket fort. M.T. for av motorhuven ned över höger framskärm, och K.N. trodde att M.T. hamnat vid sidan av Chevroleten. Då gasade K.N. på nytt med sin vänstra fot. Det hördes en duns i bilen, ungefär som om bilen kört på en flaska eller en sten. Det var liv i bilen. Hela bilen började att hoppa efter en stunds färd. Han trodde det var punktering. Det började att lukta bränt. De måste stanna, eftersom det inte gick att köra längre. Då förstod han vad som hänt. Under tiden han gasade bilen med M.T. på huven och även efter det att denne ramlat av följde Buicken efter på ganska långt avstånd. Den var i varje fall inte uppe i bredd med Chevroleten. Det är möjligt att han trängde undan C.J. något när han gasade.

C.J. berättade i huvudsaklig överensstämmelse med vad K.N. berättat om vad som hände under det att hon körde runt i Piteå och om det som hände på E 4 när M.T. hoppade upp på motorhuven och därefter. Hon uppgav ytterligare bl a följande: Hon var nykter. Det var första gången hon körde K.N:s Chevrolet. Innan de begav sig till Piteå gjorde hon en kortare provtur med bilen. Under färden runt i Piteå fick hon efterhand veta om motsättningarna mellan K.N. och gänget i Buicken. K.N. blev rädd då någon från Buicken var framme vid Chevroleten och frågade efter honom. C.J. försökte under förföljandet hela tiden skaka av sig Buicken. Vid något tillfälle var Buicken uppe jämsides med Chevroleten, och någon i den bilen kastade flaskor mot Chevroleten och skrek åt besättningen i sistnämnda bil. C.J. skrek genom den öppna sidorutan åt den som satt på passagerarplats i Buicken att de skulle sluta förföljandet. Från Buicken skrek man att Chevroleten skulle stanna. De såg arga ut. C.J. fick inte stanna för K.N. för att släppa av Piteflickorna. Hon åtog sig då att, sedan de kört till Luleå, åter köra Piteflickorna tillbaks till Piteå. Dessa gick med på detta. När M.T. hoppade upp på Chevroletens motorhuv stod bilen nästan stilla. Allt gick sedan så fort. K.N. böjde sig ned, tryckte med händerna på gasen och sedan på bromsen. C.J. var av K.N. trängd mot dörren vid förarplatsen och kunde inte göra mycket för att stoppa färden fast det inte var rätt av K.N. att göra som han gjorde. Hon hade inte tid att tänka. Alla skrek i bilen. Det enda hon gjorde var att styra för att hålla bilen på vägen. Hon kom inte åt bromspedalen, eftersom något var i vägen. M.T. föll av motorhuven inte över höger framskärm utan över fronten till höger på denna. Hon förstod, när hon hörde den första dunsen, att de kört på M.T.. Hon var rädd för besättningen i Buicken och vad den skulle företa sig. Hon var också skräckslagen över att de kört över M.T.. Alla i Chevroleten sprang från bilen sedan denna stannat.

Vid TR:n hördes även S.J. och fem vittnen samt förebragtes viss skriftlig bevisning.

I fråga om Chevroletbilen antecknades i domen, att bilen var 5,3 m lång och 1,95 m bred, att framsätet var en odelad soffa, att golvet framför framsätet var delat av en ganska bred kardantrumma, att bilen var automatväxlad, att på rattstången bakom ratten fanns en spak med vilken fyra olika växellägen kunde väljas, att pedalerna utgjordes av en gaspedal och en fotbroms men ingen kopplingspedal och att längst till vänster nära bilens sida fanns en pedal som var parkeringsbroms. I sina domskäl anförde TR:n beträffande åtalen mot K.N. och C.J. följande.

Åtalet mot K.N..

Av den utredning som förekommit finner TR:n följande framgå. Sedan S.J. som förare av Buicken tvingat C.J. att stanna på E 4 och hon börjat att köra förbi Buicken, har M.T. lämnat sin plats i Buicken och när Chevroleten fördes mycket sakta, tagit sig upp på dess motorhuv. Därpå har K.N. med sin vänstra fot påverkat Chevroletens gaspedal så att den ganska häftigt ökat hastigheten. M.T. låg under det att farten ökades ungefär mitt på motorhuven med ryggen mot vindrutan. När bilen uppnått en hastighet av ca 70 km i timmen, tryckte K.N. hårt på bromspedalen vilket hade till följd att M.T. kastades av motorhuven och föll ned framför bilen, möjligen något till höger om motorhuvens mittupphöjning. K.N. har därefter, medveten om att M.T. skulle kunna köras på, åter tryckt på gaspedalen så att bilen fördes framåt och över M.T. som släpats med under bilen i ca två och en halv kilometer innan bilen stannades. Genom att M.T. körts över och sedan släpats med har han i ett ganska tidigt skede avlidit.

Det är således bevisat att K.N. genom sitt handlande att först öka bilens hastighet med M.T. liggande på motorhuven, sedan bromsa in och därefter åter trycka på gaspedalen sedan M.T. fallit av medvetet utsatt denne för den yttersta livsfara och att faran förverkligats i det att M.T. körts över och dödats.

Det är slutligen klarlagt att K.N. genom den befattning han tagit med Chevroletens gas- och bromspedal fört bilen från olycksplatsen och därvid haft en alkoholhalt i blodet om minst 0,66 promille.

K.N:s handlande är dock inte att bedöma som brottsligt om den situation i vilken han befann sig var sådan att han av hänsyn till något motstående intresse var berättigad att handla som han gjorde, eller han hade fog att antaga att så var fallet.

Utredningen ger vid handen att K.N. kände fruktan för vad F.R. och andra i det s k Buick-gänget skulle kunna företa sig mot honom med anledning av att K.N. misshandlat F.R.. Med hänsyn till vad som hände på Valborgsmässoafton mellan några i Buick-gänget och K.N. synes denna rädsla vara befogad. Den förstärktes uppenbarligen också av Buickens envisa förföljande av Chevroleten under kvällen d 1 maj. Det är därför förståeligt att K.N. blev mycket rädd när förföljandet kulminerade på E 4 genom att Buickens förare tvingade C.J. att stanna och M.T. överraskande hoppade upp på Chevroletens motorhuv. Det är naturligtvis omöjligt att exakt konstatera vad M.T. hade för avsikt med det han gjorde. Mycket talar dock för att det gällde för besättningen i Buicken att komma åt K.N. för att misshandla denne. Under alla förhållanden har K.N. haft fog för att anta att så var fallet. M.T. eller någon annan från Buicken hade emellertid inte vidtagit någon åtgärd för att direkt komma åt K.N. inne i bilen, som var låst, och det fanns rådrum för K.N. att försöka välja något annat handlande än han gjorde. Han hade kunnat förmå C.J. att långsamt köra framåt eller han kunde själv ha påverkat gaspedalen med mindre kraft än han gjorde så att hastighetsökningen inte blivit så våldsam. Andra möjligheter som stod honom till buds var att lämna bilen och att med våld söka få bort M.T. från motorhuven eller att påkalla uppmärksamhet från någon av dem som i bil passerade platsen, som inte var helt öde. Det skall dock medges att K.N. måste ha upplevt situationen som trängd, men det angrepp han rimligtvis kunde ha befarat har inte berättigat honom att med M.T. liggande på motorhuven kraftigt öka hastigheten på bilen och därigenom utsätta M.T. för livsfara. Redan detta handlande måste bedömas som uppenbart oförsvarligt. När bilen kommit upp i den höga hastigheten var hotet från M.T. avvärjt. Även med beaktande av att K.N. haft fog att alltjämt känna sig hotad av besättningen i den efterföljande Buicken, var det därför uppenbart oförsvarligt av honom att utsätta M.T. för den uppenbara livsfara för denne som uppkom genom att K.N. först bromsade hårt så att M.T. föll ned på vägbanan och sedan på nytt trampade på gasen så att bilen körde över M.T.. Med hänsyn till att K.N. haft viss tid till övervägande av situationen sedan han ökat bilens hastighet men innan han bromsade och till att situationen för K.N. då inte längre var så hotande kan omständigheterna inte sägas ha varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig innan han bromsade och sedan tryckte på gasen igen.

I fråga om åtalet för vållande till annans död och grov vårdslöshet i trafik finner TR:n således på grund av det anförda att K.N. handlat uppenbart oförsvarligt och att omständigheterna inte varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. K.N. har således gjort sig skyldig till vållande till annans död. Han har medvetet utsatt M.T. för uppenbar livsfara och det är tydligt att steget inte är långt till att anta uppsåt hos K.N. i förhållande till M.T:s död. Brottet måste därför bedömas som grovt. Han är också förfallen till ansvar för grov vårdslöshet i trafik.

TR:n fann härefter på anförda skäl att K.N. skulle frikännas från ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats och rattonykterhet.

Åtalet mot C.J..

Utredningen visar att C.J. under det att K.N. påverkade bilens gas- och bromspedal med M.T. på motorhuven och sedan denne kastats av inte vidtagit några åtgärder för att stoppa bilen. Det framgår av utredningen att hon haft faktisk möjlighet därtill, och det måste anses åligga den som är förare av en bil att ingripa i en sådan livsfarlig situation som förelegat.

För att ansvar för vållande till annans död skall komma i fråga för C.J:s del måste dessutom klarläggas att ett ingripande från henne hade medfört att M.T. inte hade avlidit. På denna punkt är det svårare att dra några säkra slutsatser av utredningen. Så mycket torde dock framgå av utredningen att, om C.J. i ett tidigt skede, sedan K.N. börjat att påverka bilens gaspedal med åtföljande hastighetsökning, hade gjort en mjuk inbromsning, eller, eventuellt i samband med en sådan inbromsning, stängt av bilens tändning eller lagt växelspaken i friläge, situationen för M.T. inte varit i så hög grad livsfarlig som den blev främst genom K.N:s hårda inbromsning. Det får därför anses klarlagt att om C.J. ingripit hade M.T. inte avlidit.

När det gäller frågan om C.J:s ansvar för åtalet för vållande till annans död och grov vårdslöshet i trafik finns det inte någon anledning att anlägga ett annat synsätt på frågan om ansvarsfrihet till följd av nödvärn än vad TR:n gjort beträffande K.N.. Hennes underlåtenhet att ingripa mot K.N. för att få stopp på bilen måste därför anses uppenbart oförsvarlig. Det måste ha stått klart för henne att det var K.N. som besättningen i Buicken ville åt och inte henne. Situationen har således inte tett sig i lika hög grad farlig för henne som för K.N.. Omständigheterna kan därför inte heller anses ha varit sådana att hon svårligen kunnat besinna sig.

C.J. kan därför inte undgå ansvar för vållande till annans död. Hon har uppenbarligen befunnit sig i en trängd situation genom först prejningen och M.T:s beteende och sedan K.N:s för henne överraskande handlande. På grund härav och med beaktande av att hennes underlåtenhet i jämförelse med K.N:s aktiva handlande ter sig mindre allvarlig bör brottet inte bedömas som grovt. Av samma skäl bör hon fällas till ansvar för vårdslöshet i trafik och inte för grov vårdslöshet i trafik.

När det gäller åtalet mot C.J. för obehörigt avvikande från trafikolycksplats finner TR:n att hon genom sin underlåtenhet bär ansvar för att färden fortsatt från den plats där M.T. fallit av motorhuven.

TR:n gör i övrigt i allt väsentligt samma överväganden som gjorts beträffande K.N:s ansvar för denna gärning. För C.J:s del gäller således att även hon haft fog för att uppfatta situationen som hotande för K.N. och att det inte kan anses oförsvarligt att underlåta att ingripa för att hindra fortsatt färd från olycksplatsen. Hon skall därför frikännas från ansvar för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Domslut

Domslut. TR:n dömde C.J. jämlikt 3 kap 7 § 1 st BrB och 1 § 1 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik till villkorlig dom.

Åtalet mot henne för obehörigt avvikande från trafikolycksplats ogillades.

K.N. dömdes för vållande till annans död och grov vårdslöshet i trafik till fängelse 2 mån. Åtalen mot honom för rattonykterhet och obehörigt avvikande från trafikolycksplats ogillades.

S.J. dömdes för bl a ofredande till fängelse 1 mån.

C.J.

och K.N.

fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att åtalen mot envar av dem måtte ogillas.

Även åklagaren fullföljde talan. Han yrkade att C.J. för grov vårdslöshet i trafik, vållande till annans död, grovt brott, och obehörigt avvikande från trafikolycksplats skulle dömas till ett kortare fängelsestraff.

Åklagaren yrkade vidare att K.N. skulle dömas även för obehörigt avvikande från trafikolycksplats och rattonykterhet samt att straffet skulle skärpas.

Talan fullföljdes även av S.J..

Domskäl

Domskäl. Vad först gäller själva händelseförloppet i stort delar HovR:n den bedömning som TR:n gjort om vad som är utrett härom och om orsaken till M.T:s död.

HovR:n finner vidare att såväl C.J. som K.N. har haft befattning med bilens förande på sådant sätt att båda är att anse som förare av fordonet.

Vad gäller åtalet mot K.N. är det utrett att denne vid förandet av bilen om inte annat så kört vårdslöst på sätt åklagaren påstått och att han vållat M.T:s död.

HovR:n fann att K.N. inte kunde undgå ansvar på grund av reglerna i 24 kap BrB.

HovR:n fann vidare att K.N. gjort sig skyldig till rattonykterhet.

I domskälen anförde HovR:n härefter följande:

I fråga om åtalet mot C.J. för vållande till annans död, grovt brott, och grov vårdslöshet i trafik konstaterar HovR:n att det enligt 1 § trafikbrottslagen ålegat henne att som förare av bilen vidta erforderliga åtgärder för att förhindra uppkomsten av trafikolycka. Som TR:n konstaterat har hon under hela den bilfärd som åtalet avser inte vidtagit någon som helst åtgärd i detta avseende.

En förutsättning för att döma C.J. för vårdslöshet i trafik är emellertid att hon haft en faktisk möjlighet att ingripa i K.N:s förande av bilen. Hon har dock gjort gällande att hon inte haft den möjligheten, eftersom K.N. tryckt upp henne mot bildörren samtidigt som hennes ben blivit låsta på grund av att K.N. legat över dem medan han påverkat pedalerna med händerna. K.N. har emellertid påstått att han trampat på pedalerna med sin vänstra fot. Hans uppgifter härom vinner stöd av vad övriga personer, som hörts i målet, uppgett. Det måste därför anses utrett att det i detta hänseende gått till på sätt K.N. påstått. C.J:s ben kan därför inte ha varit låsta på det sätt som hon gjort gällande. På grund av vad övriga personer, som hörts i målet, uppgett måste det anses utrett att C.J. inte heller tryckts upp mot bildörren på ett sådant sätt att hon inte haft någon möjlighet att ingripa för att få stopp på bilen genom att åtminstone trampa på bromspedalen i samband med att K.N. accelererade bilen. C.J. har inte uppgett något annat skäl till sin underlåtenhet att ingripa i bilens förande såsom hon bort, än att hon inte haft någon faktisk möjlighet härtill. Det finns inte heller något av vad som i övrigt förekommit i målet som tyder på att hennes underlåtenhet styrts av rädsla för den förföljande buickbilen eller att hon velat skydda K.N.. Det är således utrett att C.J. genom sin underlåtenhet att ingripa i K.N:s förande av bilen gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik som emellertid, som TR:n funnit, bör bedömas enligt normalgraden.

Vad gäller frågan om C.J. bör dömas även för vållande till annans död, konstaterar HovR:n att en förutsättning är att ett ingripande från hennes sida skulle ha lett till att M.T. inte hade avlidit. HovR:n konstaterar härvid att, om C.J. ingripit i K.N:s körning på det sätt som nyss sagts genom att påverka bilens bromspedal, den farliga situationen för M.T. inte hade uppkommit, vilket i sin tur självfallet medfört att han inte hade avlidit. Ej heller här blir bestämmelserna om nödhandling tillämpliga.

Åtalet mot C.J. för vållande till annans död är således styrkt. Gärningen bör emellertid, som TR:n funnit, inte bedömas som grovt brott.

Mot bakgrund av de bedömningar HovR:n nu gjort framstår det inte som påkallat att döma K.N. och C.J. även för obehörigt avvikande från trafikolycksplats. Åtalen i dessa delar skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade på det sätt TR:ns domslut, såvitt gällde C.J., att HovR:n bestämde påföljden till villkorlig dom jämte 50 dagsböter å 50 kr.

HovR:n dömde K.N., förutom för de brott TR:n funnit honom skyldig till, för rattonykterhet och bestämde påföljden till fängelse 6 mån.

TR:ns domslut fastställdes såvitt gällde S.J..