NJA 2007 s. 792

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Mikael Petersson) anförde i dom den 18 mars 2005, såvitt angår själva saken:

Yrkanden m.m.

Lunds tingsrätt försatte den 9 september 2004 Vent & Plåt i Löddeköpinge AB i konkurs. F.K., som är medlem i Svenska Metallindustriarbetareförbundet, har varit anställd hos Vent & Plåt i Löddeköpinge AB. Konkursförvaltaren beviljade F.K. lönegaranti med 141 150 kr. I detta belopp ingick ersättning för tid i en s.k. tidbank med 4 536 kr vilken hade intjänats senare än tre månader före ansökan om konkurs. Förvaltaren avslog däremot F.K:s yrkande om ersättning med 4 920 kr för innestående tid i tidbanken om 41 timmar 5 minuter som intjänats under tiden den 1 januari 2003-den 8 juni 2004 med motiveringen att den intjänats mer än tre månader innan ansökan om konkurs inkom till tingsrätten och att den därför saknade förmånsrätt.

F.K. har yrkat att tingsrätten förpliktar staten att till honom utge ytterligare lönegarantiersättning med 4 920 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 22 september 2004. - - -.

Staten har bestritt käromålet.

F.K. har som grund för sin talan anfört: Den intjänandeprincip som konkursförvaltaren åberopat är inte tillämpbar. Ersättningen skall beräknas enligt en särskild beräkningsgrund, vilket medför att den undantagsregel om förfallodag som utgångspunkt för förmånsrätt som finns i 12 § förmånsrättslagen (1970:979) skall tillämpas. Det skall därför fastställas att hans fordran på lön om 4 920 kr omfattas av den statliga lönegarantin.

F.K. har som skriftlig bevisning åberopat yttrande från Svenska Metallindustriarbetareförbundet och utdrag ur kommentar till Verkstadsavtalet. Han har vidare anfört enligt domsbilaga 1 och 2 (här uteslutna; red:s anm.).

Staten har som grund för sitt bestridande anfört att ersättningen inte skall beräknas enligt särskild beräkningsgrund och att förmånsrätten för den aktuella fordran i stället skall bedömas enligt huvudregeln i 12 § förmånsrättslagen. Staten har vidare anfört enligt domsbilaga 3 och 4 (här uteslutna; red:s anm.).

Tingsrätten har, med stöd av 42 kap. 18 § första stycket femte punkten RB, avgjort målet utan huvudförhandling.

Domskäl

Den 1 januari 2004 trädde omfattande förändringar i förmånsrättslagen i kraft. När det gäller 12 § i lagen begränsades rätten till lönegaranti genom att utgångspunkten för beräkningen som huvudregel inte längre skulle vara när fordringen förfallit utan när den intjänats. Motivet till denna förändring var att det omfattande skydd som förfalloprincipen innebar försvårade möjligheten till företagsrekonstruktion och ökade utrymmet för missbruk av lönegarantin. Det betonades också att lönegarantins resurser var begränsade och att en förmånsrätt måste vara starkt motiverad (se SOU 1999:1 s. 236 och prop. 2002/03:49 s. 79 f.).

Huvudregeln i 12 § förmånsrättslagen innebär att förmånsrätt omfattar arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen om fordran inte har intjänats tidigare än tre månader innan konkursansökan. För ersättning som skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund finns dock en undantagsregel innebärande att fordran inte får ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökan. F.K:s fordran i målet har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökan. Vid sådant förhållande måste fordran avse sådan ersättning som bestäms efter särskild beräkningsgrund för att ersättning enligt lönegarantin skall kunna utgå.

Systemet med arbetstidsbanker berörs i förarbetena till 12 § förmånsrättslagen och regeringen konstaterar att det inte med säkerhet går att ange hur dessa situationer kommer att bedömas men att utformningen av det aktuella anställningsavtalet får avgörande betydelse och att ersättningen i dessa fall ofta torde anses vara bestämd enligt särskild beräkningsgrund (se prop. 2002/03:49 s. 81). Den nu aktuella frågan har alltså överlämnats till rättstillämpningen.

Av nämnda förarbeten framgår vidare att de ersättningsformer som skall omfattas av undantagsregeln är sådana fall där lönen skall bestämmas efter en särskild beräkning av omfattningen på utfört arbete eller arbetsgivarens försäljning eller dylikt. Undantaget är i dessa fall motiverat av att det kan förflyta lång tid mellan intjänandet och förfallodagen och att sådana fordringar vid en tillämpning av huvudregeln nästan alltid skulle sakna löneskydd, fastän den anställde kan basera sin ekonomi på sådana utbetalningar. Som exempel på avtal där lönen kan anses bestämd enligt särskild beräkningsgrund nämns ackord och provision.

I målet är fråga om en fordran på grund av innestående tid i en tidbank, vars syfte huvudsakligen är arbetstidsförkortning. Möjlighet finns dock för arbetstagaren att göra uttag ur tidbanken i form av kontant betalning som motsvarar aktuell lön per timme. F.K:s tillgodohavande i tid har kunnat fastställas omedelbart. Löneberäkningen regleras av Teknikavtalet och det har varit möjligt att direkt räkna ut vilken ersättning han är berättigad till. Ersättningen skall därför inte bestämmas efter en särskild beräkningsgrund. Då förmånsrätten för F.K:s fordran skall bedömas enligt huvudregeln i 12 § förmånsrättslagen och hans fordran i målet intjänats tidigare än tre månader före ansökan om konkurs skall käromålet ogillas.

Domslut

Domslut

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Robert Nordh och Helén Andersson samt tf. hovrättsassessorn Charlotte Björklund Uggla, referent) anförde i dom den 10 november 2005, såvitt angår själva saken:

Hovrättens domskäl

Enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) gäller som huvudregel att en fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställning omfattas av förmånsrätt, om den inte intjänats tidigare än tre månader innan konkursansökan. För ersättning som skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund gäller dock i stället att fordran inte får ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökan.

F.K:s krav mot staten gäller en fordran som har intjänats tidigare än tre månader innan konkursansökan.

Enligt praxis (NJA 1993 s. 60) skall en fordran på grund av innestående tid i en arbetstidsbank anses förfallen till betalning när arbetstagaren begär att få ut ersättning. F.K. framställde sin fordran i samband med konkursen. Hans fordran har därmed inte förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökan.

Fråga är då om fordran utgör ersättning som skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund.

Bestämmelserna om lönegaranti är av stor betydelse för arbetstagarens ekonomiska trygghet. De har till syfte att tillförsäkra arbetstagaren den lön som intjänats innan konkursen eftersom denne sällan i förväg kan anpassa sig till den uteblivna betalningen.

Av förarbetena till 12 § förmånsrättslagen (prop. 2002/03:49 s. 80 f.) framgår att det inte med bestämdhet går att på förhand säga vilka ersättningsformer som avses med begreppet särskild beräkningsgrund, men att det bland annat rör sig om fall då lönen skall bestämmas efter en särskild beräkning av omfattningen på utfört arbete eller arbetsgivarens försäljning eller dylikt. Exempel på anställningsavtal där lönen enligt förarbetena kan anses bestämd enligt särskild beräkningsgrund är ackord och provision. Motivet till undantaget från huvudregeln är att det i de fall som avses med undantaget kan förflyta lång tid mellan intjänandet och förfallodagen, varför en spärr på tre månader skulle medföra att dessa lönefordringar nästan alltid skulle sakna löneskydd.

F.K:s fordran grundar sig på intjänad tid som samlats i en så kallad arbetstidsbank. I nämnda förarbete uttalas att det inte med säkerhet går att säga hur en fordran på grund av innestående tid i en arbetstidsbank skall behandlas, utan att frågan får avgöras med hänsyn till utformningen av det aktuella anställningsavtalet. Dock anges att ersättningen i dessa fall ofta får anses bestämd enligt särskild beräkningsgrund.

Det kollektivavtal som ytterst reglerar F.K:s tillgodohavande i arbetstidsbanken förutsätter att uttag av intjänad tid sker i enlighet med en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det finns sålunda ingen ensidig rätt för arbetstagaren eller arbetsgivaren att bestämma att ett tillgodohavande i arbetstidsbanken skall tas ut i ledighet. Parterna kan lika väl komma överens om att arbetstagaren i stället för ledighet skall erhålla lön för innestående tid. Detsamma gäller vid anställnings upphörande.

Ersättning för tid i en arbetstidsbank bestäms efter en beräkning där antalet timmar multipliceras med aktuell timlön. Det kan uppenbarligen förflyta lång tid mellan intjänandedagen och förfallodagen. Med hänsyn till dessa omständigheter och till ändamålen bakom 12 § förmånsrättslagen finner hovrätten att F.K:s fordran omfattas av förmånsrätt enligt nämnda lagrum. Han är därmed också berättigad till lönegarantiersättning. Om storleken av kapitalbeloppet råder inte tvist.

Yrkad ränta omfattas enligt 2 § 2 stycket förmånsrättslagen av förmånsrätt och den skall enligt 5 kap. 11 § första stycket konkurslagen (1987:672) utges till den dag då utdelningsförslag upprättas eller, om förskottsutbetalning har skett, dagen för denna betalning. Den totala ersättning - utbetalt kapitalbelopp och ränta - som skall utges begränsas dock av maximiregeln i 9 § lönegarantilagen (1992:497).

Hovrättens domslut

- - -.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Dag Victor, Ella Nyström, Per Virdesten, referent, och Anna Skarhed) meddelade den 6 november 2007 följande dom:

Domskäl

Vid konkurs lämnas enligt 7 § första stycket lönegarantilagen (1992:497) betalning enligt garantin för bl.a. sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Enligt första stycket i sistnämnda paragraf omfattas fordringar som belöper på tiden före och inom en månad efter konkursbeslutet av förmånsrätt. Fordringen får dock som huvudregel inte ha intjänats tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om lönen eller ersättningen skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund gäller i stället att den inte får ha förfallit till betalning tidigare än tre månader före konkursansökningen.

Vent & Plåt i Löddeköpinge AB försattes i konkurs den 9 september 2004 på grund av en samma dag ingiven konkursansökan. F.K. var anställd i bolaget och hade vid tidpunkten för konkursen en lönefordran som bl.a. omfattade innestående tid i en arbetstidsbank om 41 timmar och 5 minuter, som intjänats under tiden den 1 januari 2003-den 8 juni 2004, dvs. tidigare än tre månader innan ansökan om konkurs kom in till tingsrätten.

Frågan i målet är om huvudregeln (intjänandeprincipen), som staten hävdar, eller undantagsregeln vid särskild beräkningsgrund (förfalloprincipen), som F.K. hävdar, skall gälla för dennes fordran.

Begreppet särskild beräkningsgrund infördes i 12 § förmånsrättslagen genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2004 och som innebar en övergång från förfalloprincip till intjänandeprincip som huvudregel när det gäller löneskyddet för utfört arbete som belöper på tiden före konkursansökan. Enligt förarbetena avses med begreppet särskild beräkningsgrund sådana fall där lönen skall bestämmas efter en särskild beräkning av omfattningen på utfört arbete eller arbetsgivarens försäljning eller dylikt. Som exempel angavs ackord, tantiem och provision samt i vissa fall övertidsersättning och inarbetad rätt till betald ledighet. Undantaget motiverades av att det vid denna typ av ersättningar kan förflyta lång tid mellan intjänandet och förfallodagen. Med en spärr vid tre månaders belöpandetid skulle sådana lönefordringar nästan alltid sakna löneskydd, fastän den anställde kan basera sin ekonomi på sådana utbetalningar. Vad gäller olika system med flexibel arbetstid och arbetstidsbanker konstaterades att det inte gick att med säkerhet ange hur dessa skulle komma att behandlas samt att utformningen av det aktuella anställningsavtalet fick en avgörande betydelse. Det anfördes att ersättningen i dessa fall ofta torde anses vara bestämd enligt särskild beräkningsgrund. (Prop. 2002/03:49 s. 81 och 150 samt SOU 1999:1 s. 236 och 333.)

Förarbetsuttalandena om förhållandet mellan begreppet särskild beräkningsgrund och arbetstidsbanker får anses något oklara till sin innebörd (jfr Lagrådet i a. prop. s. 267 och Danhard, Konkursarbetsrätt, 3 uppl. 2006, s. 275 f.). Regleringen i 12 § förmånsrättslagen av löneskyddets omfattning får emellertid anses innebära att huvudregeln, dvs. intjänandeprincipen, skall tillämpas när fordringen bestäms med utgångspunkt direkt från den tid arbetstagaren arbetat. För att undantagsregeln vid särskild beräkningsgrund, dvs. förfalloprincipen, skall användas bör krävas att även andra moment än arbetad tid, som t.ex. vinst, försäljning eller liknande, skall beaktas. Att den inarbetade tiden kan omvandlas till ledig tid och kontant ersättning, som förhållandet ofta torde vara vid olika system med arbetstidsbanker, är inte tillräckligt för att göra undantagsregeln tillämplig.

För F.K:s anställning gällde vid tidpunkten för konkursen det s.k. Teknikavtalet. Enligt det avtalet skall för varje fullgjord arbetsvecka viss i avtalet angiven tid föras till en tidbank. Efter överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren kan tiden tas ut som betald ledighet eller uttag göras i form av kontant betalning. Arbetstagaren kan även få ersättning i form av pensionspremie. Om uttag ur tidbanken görs i form av kontant betalning motsvarar ersättningen den aktuella lönen per timme.

Det anförda innebär att F.K:s lönefordran är bestämd med utgångspunkt direkt från den tid han arbetat. Några andra moment, utöver den aktuella lönen per timme, har alltså inte ingått i beräkningen. Ersättningen har således inte bestämts enligt en särskild beräkningsgrund. F.K:s fordran omfattas därför inte av förmånsrätt och ersättning skall inte utgå enligt lönegarantilagen. Hans talan skall på grund härav ogillas.

Domslut

Domslut

Med upphävande av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut.