NJA 2008 s. 1066

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Jan Ulmander) anförde i dom den 8 februari 2007, såvitt nu är i fråga:

Domskäl

Bakgrund

Följande har framkommit i målet. Bolaget Vega Ventures AB startades i april 2000. Affärsidén gick ut på att förmedla investeringskapital från svenska investerare till Schweiz. Motsvarande verksamhet fanns sedan tidigare i Finland där den bedrevs av J.W. och M.E. Till styrelsemedlemmar i det svenska bolaget utsågs I.B. och J.W. Till styrelsesuppleant utsågs D.Z. Aktierna ägdes av D.Z., I.B. och J.W. i lika delar. I september 2000 greps J.W. och M.E. i Finland. Den 18 oktober 2000 beslutades att Vega Ventures AB skulle gå i likvidation varvid investeringsverksamheten upphörde. Till likvidator utsågs D.Z. Bolaget avvecklades i december 2001. I oktober 2004 dömdes J.W. och M.E. för ekonomisk brottslighet begången inom ramen för det finska Vegabolaget.

Bevisning

Åklagaren har åberopat den bevisning som framgår av domsbilaga 1.

D.Z. har åberopat den bevisning som framgår av domsbilaga 2.

B.S. har åberopat den bevisning som framgår av domsbilaga 3.

(Domsbilagorna 1-3 här uteslutna; red:s anm.)

Ansvar

Grovt bokföringsbrott (I.B. och D.Z., åtalspunkt 1-2)

I.B. har förnekat brott. Han har vitsordat att han var styrelseledamot och firmatecknare i bolaget men hävdat att ansvaret för det faktiska bokföringsarbetet i bolaget var delegerat till D.Z. Han förlitade sig på att D.Z. skötte bokföringen. Han förnekar att det varit fråga om systematiskt utövad brottslighet. Det har inte förekommit egna icke- redovisade uttag.

D.Z. har förnekat brott. Han utövade inte faktisk eller administrativ ledning i bolaget och hade inte heller något självständigt ansvar för bokföringen. De verifikationer som saknas blev stulna och han har inte uppsåtligen underlåtit att bevara verifikationer. Han vidgår att bokföringen inte är löpande upprättad. Gärningen är i vilket fall inte att bedöma som grov.

I.B. har uppgivit i huvudsak följande. Han fick kännedom om det aktuella investeringsprojektet via J.W. våren 2000. Affärsidén gick ut på att samla in pengar från investerare i Sverige för vidarebefordran till ett Vegabolag i Schweiz. Avkastningen skulle vara 1 % per dag. Efter 100 dagar kunde investerarna välja mellan att antingen återinvestera eller ta ut pengarna. Han var inledningsvis intresserad av investeringsprojektet för egen del men blev sedan tillfrågad om han kunde administrera motsvarande verksamhet i Sverige. Han åtog sig detta men ville att det hela skulle skötas ordnat i bolagsform. Ett aktiebolag startades vid ett möte hos D.Z. där även J.W. och M.E. var närvarande. Aktiekapitalet inbetalades några dagar senare till hans konto från Finland. Han själv som administratör skulle få provision. För egen del gjorde han en investering om 5 000 dollar. - I maj 2000 började svenska investerare betala in pengar till projektet. Tanken var att var och en skulle göra en inbetalning direkt till det schweiziska bolagets konto. Kontaktpersonen i Schweiz insjuknade dock och investerarna blev uppmanade att i stället göra inbetalningar till det svenska kontot. Där blev pengarna liggande i avvaktan på en lösning. När det var dags att betala ut de första provisionerna blev han uppmanad av J.W. att göra utbetalningarna från bolagets kassa. Han fick veta att det redan fanns pengar som var investerade för det svenska bolagets räkning i Schweiz och att dessa pengar skulle täcka de utbetalda provisionerna. I juni 2000 ansåg J.W. att de inte längre kunde vänta på en lösning i Schweiz utan en del av pengarna skulle investeras i telekombranschen i Estland och Ryssland. Han gjorde därför en utbetalning till Estland. Sammanlagt blev det tre liknande utbetalningar till Estland.

Hans egen roll i bolaget var att administrera investerarnas inbetalningar. Han upprättade listor över insatt kapital. Varje investerare fick en handling utvisande investeringen. Varje månad lade han investeringsblad och bankkvitton på inkommande pengar och utbetalda bonusar i plastfickor och märkte varje ficka med månadsnamnet. Mapparna lämnade han över till D.Z. för bokföring. Han hade inte kännedom om att D.Z. inte bokfört händelserna löpande. Han hade inte heller någon anledning att prata med D.Z. om bokföringen. D.Z. har skött bokföringen i hans tidigare affärsverksamhet utan anmärkningar och han litade på honom.

D.Z. har uppgivit i huvudsak följande. Han har arbetat med redovisning i 30 år och har haft likvidationsuppdrag i tio års tid. Våren 2000 blev han kontaktad av I.B. angående investeringsprojektet. Han sade att han var beredd att åta sig bokföringen, dock inte uppdrag som styrelseledamot eller firmatecknare. Efter verksamhetsstarten tittade han på bokföringsmaterialet för april och maj. Han påtalade för I.B. att det behövdes klargöranden avseende de olika händelserna och vad de avsåg samt underlag för olika kostnader som bolaget haft. Han påtalade också att det behövdes handlingar som visade att det finska bolaget var berett att stå för kostnaderna. Han hade även kontakt med M.E. i denna fråga. Han hade också kontakt med J.W. och frågade vad de utbetalningar I.B. gjort till Estland avsåg. Han fick aldrig svar på sina frågor eller några underlag. Han visste inte om investerarnas pengar tillhörde det svenska eller det finska bolaget och kunde därmed inte bokföra dem. Då han inte erhållit de underlag som han behövt för bokföringen anser han sig inte vara ansvarig för eventuella brister för tiden före likvidationsbeslutet. Han upprättade bokföringen för tiden före likvidationsbeslutet i november 2001. Det stämmer att det saknas underlag för de postväxlar som togs ut i september och oktober 2000. De, och annat bokföringsmaterial, blev stulna i februari 2002.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det är ostridigt i målet att bolagets bokföring för perioden före likvidationsbeslutet färdigställts inte tidigare än i november 2001, dvs. ca ett och ett halvt år efter det att de första affärshändelserna ägt rum. Det är vidare ostridigt att det för denna tidsperiod saknas verifikationer avseende de postväxlar som tagits ut. Dessa brister medför att bokföringsskyldigheten i bolaget har åsidosatts. Det har med hänsyn till bristen på bokföringen inte heller varit möjligt att ens i huvudsak bedöma bolagets ekonomiska ställning. I.B. har som styrelseledamot varit ansvarig för att se till att bokföringen skötts. Han har, till synes av oaktsamhet, brustit i sin kontrollskyldighet. D.Z. har, enligt det uppdrag som han åtagit sig, haft att sköta den faktiska bokföringen. Han har uppsåtligen underlåtit att löpande bokföra affärshändelser. Vad dessa två anfört i fråga om sitt ansvar för bokföringen och skälen till sitt agerande medför ingen annan bedömning.

Vad gäller frågan om det rör sig om grovt bokföringsbrott gör tingsrätten följande bedömning. Den omständigheten att någon löpande bokföring inte upprättats under sex månader utgör en allvarlig brist. Därutöver saknas verifikationer avseende postväxlarna. Tingsrätten finner dock att utredningen i målet inte ger ett intryck av att bokföringen misskötts i syfte att tömma bolaget så som åklagaren gjort gällande eller att det har varit fråga om särskilt omfattande belopp. Därför bedömer tingsrätten att det inte är fråga om grovt bokföringsbrott.

I.B. och D.Z. har således gjort sig skyldiga till bokföringsbrott av normalgraden. I.B. delgavs åtalet den 11 juli 2006. D.Z. delgavs åtalet den 10 augusti 2006. För bådas del har gärningen således preskriberats och någon påföljd skall därför inte ådömas. Åtalet skall ogillas i denna del.

Grovt bokföringsbrott (D.Z., åtalspunkt 3)

D.Z. har förnekat brott och uppgett att han har upprättat löpande bokföring. Tillgångar och skulder har inte upptagits eller angivits oriktigt i någon av årsredovisningarna. Affärshändelserna har inte heller varit fler än att bolagets ekonomiska ställning i huvudsak kunnat bedömas.

D.Z. har uppgivit i huvudsak följande. Efter att han blev likvidator den 18 oktober 2000 gjorde han verifikationer och förde kassabok. Antalet affärshändelser under likvidationsbeslutet var endast ca 20 och han hade samtliga verifikationer i original. Han upprättade bokföringen i november 2001. De 2,6 milj. kr som han bokfört som fordran på det finska bolaget härrör dels från de 1,6 milj. kr som I.B. utbetalade till Estland sommaren 2000 och dels från muntliga utfästelser från J.W. och M.E. Bolaget hade tidigare fått order från Finland om att förskottera beloppet och därefter flera löften om att pengar skulle skickas till det svenska bolaget. Han bedömde fordran som säker även om det saknades underlag och även om han kände till polisutredningen mot det finska bolaget.

Tingsrätten gör följande bedömning.

D.Z. har under den aktuella perioden varit bolagets likvidator och därmed ansvarig för bokföringen. Den bokföringshandling som han fört under tiden motsvarar inte kraven i bokföringslagen. Bokföringen som skapats i november 2001 inför bolagets avveckling har upprättats för sent. Fram till dess har bokföringsskyldigheten i bolaget åsidosatts. Vad gäller den fordran på 2,6 milj. kr som angetts i bolagets årsredovisningar har D.Z. uppgett att han trott att fordran varit säker. Mot bakgrund av vad som då varit känt om det finska bolaget och dess huvudmän samt då fordran delvis baserats på muntliga utfästelser bedömer tingsrätten att fordran värderats felaktigt. D.Z. har därmed åsidosatt bokföringsskyldigheten. Värderingsfelet har även varit så väsentligt att bolagets ekonomiska ställning inte ens i huvudsak kunnat bedömas. Tingsrätten bedömer dock att den aktuella gärningen inte är att bedöma som grov, vare sig med hänsyn till beloppets storlek eller andra omständigheter.

D.Z. har således gjort sig skyldig till bokföringsbrott av normalgraden. Till den delen som avser underlåtenhet att löpande bokföra affärshändelser till och med den 10 augusti 2001 är gärningarna dock preskriberade. Åtalet är styrkt i den del som avser tiden efter den 10 augusti 2001.

Medhjälp till grovt bokföringsbrott

B.S. har förnekat brott. De granskade årsredovisningarna har varit korrekta. Han har inte insett att bolagets tillgångar skulle vara värdelösa. Han har inte samrått med D.Z. i sin gärning som revisor.

B.S. har uppgivit i huvudsak följande. Han blev engagerad i bolaget i samband med dess bildande i april 2000 och blev kvar som revisor även efter likvidationsbeslutet. Han ansåg hela tiden att bolagets roll var att förmedla pengar vidare och att investeringarna inte skulle redovisas som skuld. Den omständigheten att bolaget inte hade tillstånd från Finansinspektionen stödde hans uppfattning. Han kände D.Z. sedan tidigare och uppfattade honom som en pålitlig person. Han träffade D.Z. vid två tillfällen i december 2001 och arbetade med redovisningarna sammanlagt 8-10 timmar. Han kände till att I.B. hade utlovats 20 % provision och godtog uppgiften då den verkade rimlig med tanke på bolagets verksamhet. Han såg även att det gjorts utbetalningar med 1,6 milj. kr till Estland men ansåg inte att det var märkligt med tanke på verksamhetens natur. Han stämde inte av fordran på 2,6 milj. kr med de finska huvudmännen men tror att han hade en muntlig utsago om den från I.B. och D.Z. Han reflekterade inte över mellanskillnaden på ca 1 milj. kr. Han hade ingen närmare information om det finska bolaget men kände till att de finska huvudmännen var häktade. Han ansåg att det var naturligt att bolaget skulle avvecklas med tanke på vad som hänt projektet i Finland. I efterhand anser han att han skulle ha reserverat sig i revisionsberättelsen.

Tingsrätten gör följande bedömning

Inledningsvis kan det konstateras att vid tidpunkten för B.S:s påstådda gärning (den 19 december 2001) hade gärningarna i åtalspunkt 1-2 i stämningsansökan redan fullbordats. Samma gäller åtalspunkt 3 i den del som avser åsidosättande av skyldigheten att löpande bokföra affärshändelser. Redan på den grunden finns således inte förutsättningar att fälla B.S. till ansvar för medhjälp till dessa gärningar. Den återstående frågan är om han genom sitt agerande medverkat till att fordran på det finska bolaget felaktigt värderats till 2,6 milj. kr. I denna del har det framkommit att B.S. under granskningen av räkenskaperna haft kännedom om att det finska projektet avslutats och att huvudmännen i Finland blivit föremål för polisutredning. Han har trots detta inte reflekterat över fordran utan förlitat sig på muntliga utsagor från D.Z. och I.B. och underlåtit att göra en noggrannare granskning. Genom att avge en s.k. ren revisionsberättelse har B.S. av oaktsamhet främjat att de av D.Z. utarbetade årsredovisningarna blivit oriktiga. Tingsrätten bedömer dock att B.S. skall anses ha medverkat i mindre mån.

- - -.

Påföljd

- - -.

B.S. är tidigare ostraffad. Tingsrätten har bedömt att han medverkat till D.Z:s bokföringsbrott endast i mindre mån och bestämmer därför påföljden till böter.

- - -.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde, såvitt nu är i fråga, B.S. enligt 11 kap. 5 § och 23 kap. 4 § BrB för medhjälp till bokföringsbrott till 80 dagsböter å 250 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Leif Thorsson, referent, Per Virdesten, Gudmund Toijer och Stefan Lindskog) meddelade den 12 november 2008 följande beslut:

Skäl

B.S. åtalades vid tingsrätten för medhjälp till grovt bokföringsbrott under påstående att han uppsåtligt och i samråd med en medåtalad hade avgett en ren revisionsberättelse och oriktigt intygat att det ifrågavarande bolaget hade lämnat en korrekt årsredovisning för åren 2000 och 2001. Han hade även oriktigt intygat att den granskade balansräkningen gav en rättvisande bild av bolagets tillgångar trots att han insett att bolagets tillgångar endast bestod av en värdelös fordran. Tingsrätten, som fann att B.S. i fråga om värderingen av fordran hade förlitat sig på muntliga utsagor från bland andra den medåtalade och underlåtit att göra en noggrannare granskning, dömde honom för att han av oaktsamhet främjat att de av den medåtalade utarbetade årsredovisningarna blivit oriktiga.

Frågan hos HD är huruvida hovrätten hade bort bevilja prövningstillstånd rörande B.S:s överklagande. Därvid är att märka att hovrätten vid sin prövning av denna fråga inte kan begränsa sig till det som klaganden anfört utan i viss utsträckning måste ex officio försöka utröna förekomsten av dispensskäl (se Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar, med suppl. t.o.m. april 2008, s. 49:60; jfr däremot 54 kap. 13 § RB).

Enligt 30 kap. 3 § RB får en dom i brottmål inte avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar förts i behörig ordning. Det ankommer alltså på åklagaren att precisera det handlingsförlopp som enligt åklagaren konstituerar brottet och som åklagaren yrkar att den tilltalade skall fällas till ansvar för (jfr artikel 6.3 a) Europakonventionen och 45 kap. 4 § första stycket 3 RB). Häri innefattas de yttre faktiska omständigheterna, men också de subjektiva moment som ingår i gärningen måste kunna utläsas. Frågan huruvida bestämmelsen i 30 kap. 3 § RB hindrar att en domstol dömer för oaktsamhetsbrott när åtalet gäller motsvarande uppsåtliga gärning och inte i gärningsbeskrivningen eller på annat giltigt sätt angetts avse även ett oaktsamt förfarande kan, som HD uttalade i rättsfallet NJA 1978 s. 291, inte lösas generellt utan får bedömas beträffande varje slags brottslighet för sig och beroende av hur i det särskilda fallet gärningsbeskrivningen närmare utformats.

Bedömningen av vilket subjektivt rekvisit som åklagaren åberopar skall grundas främst på vad denne uttryckligen angett. Därutöver finns ett utrymme för att göra en tolkning av åklagarens gärningsbeskrivning. En sådan tolkning måste göras med försiktighet med hänsyn till den tilltalades berättigade krav på att ha fullgoda möjligheter att veta vad hans försvar skall gå ut på. (NJA 1987 s. 194; jfr ur Europadomstolens praxis dess dom den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassi mot Frankrike, Report of Judgments and Decisions, 1999-II.) I vissa fall kan det vara tillfyllest att en komplettering av gärningsbeskrivningen görs under målets behandling, om den tilltalade ges möjlighet att bemöta de nya påståendena (se t.ex. NJA 2003 s. 486 och Europadomstolens dom den 21 februari 2002 i målet Sipavièius mot Litauen, no. 49093/99).

Som riksåklagaren anfört har åklagaren påstått s.k. insiktsuppsåt, en form av direkt uppsåt. Tingsrätten har emellertid endast funnit att B.S. förfarit oaktsamt, snarast på det sätt som brukar betecknas som omedveten oaktsamhet (jfr Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2002, s. 319 ff.). Något påstående om oaktsamhet kan inte inläsas i gärningsbeskrivningen. Av domen framgår inte heller att åklagaren aktualiserat ett sådant påstående under rättegången, något som måste vägas in i bedömningen av om tillstånd till målets prövning i hovrätten bör meddelas. Att beakta är då också att rättegångsfel som kan ha förekommit vid en tingsrätt i viss utsträckning är möjliga att bota i högre rätt, något som dock förutsätter att målet där tas upp till prövning (jfr det nyss nämnda rättsfallet Sipavièius mot Litauen och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007, s. 280).

Om ett åtal avser såväl uppsåtligt som oaktsamt handlande kan allmänt sett andra invändningar eller annan argumentation från den tilltalades sida aktualiseras än vad som föranleds av ett påstående, tydligt avgränsat som i detta mål, om endast ettdera av de subjektiva rekvisiten. Det gäller särskilt när uppsåtspåståendet avser direkt uppsåt och oaktsamheten är omedveten. I detta mål får också de skilda bedömningarna av det subjektiva rekvisitet avsevärd betydelse för vilket händelseförlopp som ansetts innefatta ett brott av B.S. och därmed för hans försvar.

På grund av det anförda finns det synnerliga skäl att överklagandet prövas, och tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.