NJA 2011 s. 611

R.H. ska i enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom dömas för försök till stöld, snatteri och olovlig körning, grovt brott.

R.H. har i hovrätten härutöver dömts för mordbrand enligt 13 kap. 1 § BrB. I HD har han yrkat att han ska frikännas från det åtalet på den grunden att han inte har haft sådant uppsåt som krävs för ansvar enligt denna bestämmelse (jfr 1 kap. 2 § första stycket BrB). Riksåklagaren har gjort gällande att R.H. har haft sådant uppsåt eller i vart fall kan dömas till ansvar enligt bestämmelsen med stöd av den särskilda regleringen av självförvållat rus och liknande tillstånd i 1 kap. 2 § andra stycket BrB.

I HD har riksåklagaren i andra hand gjort gällande att R.H. ska dömas för det oaktsamma brottet allmänfarlig vårdslöshet. Riksåklagaren har i anslutning härtill gjort den tidigare redovisade åtalsjusteringen, men har också gjort gällande att R.H. kan dömas för allmänfarlig vårdslöshet oberoende av åtalsjusteringen. R.H. har mot detta invänt att frågan om ansvar för allmänfarlig vårdslöshet inte kan tas upp till prövning utan att åtalet justeras, att åtalsjustering inte längre är tillåten såvitt gäller ansvar enligt 13 kap. 6 § första stycket BrB då preskriptionstiden för sådant brott har löpt ut samt att åtalsjusteringen även beträffande ansvar enligt 13 kap. 6 § andra stycket är gjord för sent för att vara tillåten.

R.H. har enligt den ursprungliga gärningsbeskrivningen berett sig tillträde till ett släp till en lastbil och där - efter att ha blivit instängd - anlagt brand i en lastpall av trä vilket inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom. Av utredningen framgår att han vid tillfället var påverkad av alkohol och droger. Han gick in i släpet i avsikt att se om det där fanns något att tillgripa (bedömt som försök till stöld). Lastbilschauffören hörde att någon befann sig i släpet och stängde därför dörren till detta och körde iväg lastbil och släp ett femtiotal meter till en mer upplyst plats där han ringde polisen. R.H. har uppgett att han greps av panik när släpet stängdes och ekipaget körde iväg. Han försökte på olika sätt att bli uppmärksammad för att kunna komma ut. Syftet med att tända eld i släpet var att detta skulle öppnas när man såg att det kom ut rök från släpet. Elden tog sig och blev kraftigare än R.H. hade tänkt. Han försökte släcka utan att detta lyckades så väl. När polis kom till platsen brann det i lastpallen med två till tre decimeter höga lågor.

En av förutsättningarna för att någon ska dömas till ansvar för mordbrand är att det har utbrutit brand. Så anses vara fallet om eld har kommit lös, eller med andra ord brinner med låga och inte är under kontroll. Att elden i släpet var en brand i denna mening är helt klart.

För ansvar krävs härutöver att branden innebar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Kravet på omfattande förstörelse innebär att förstörelsen måste vara av viss kvantitativ omfattning. Kraven i detta hänseende är emellertid beroende av den hotade egendomens värde i ekonomiskt, kulturellt eller annat hänseende (jfr härtill NJA 1981 s. 604). Risken för förstörelse inskränkte sig i detta fall till lastbilen och dess släp samt till den last som fanns i ekipaget. Det var emellertid fråga om ett mycket stort fordonsekipage som också regelmässigt användes för övernattning och som hade en värdefull last. Lastbilens och släpvagnens ekonomiska värde har uppskattats till sammanlagt mellan 1,5 och 1,8 milj. kr och lastens värde till ca 1,6 milj. kr. Situationen skiljer sig härigenom påtagligt från förhållandena i NJA 1980 s. 191, som avsåg en lastbil värd cirka 95 000 kr vilket i dagens penningvärde motsvarar cirka 300 000 kr. Rekvisitet fara för omfattande förstörelse av annans egendom får anses vara uppfyllt.

När det gäller frågan, om R.H. haft uppsåt som täcker de objektiva rekvisiten, kan noteras att hans avsikt med att tända eld vara att åstadkomma en rökutveckling som förutsätter en förhållandevis kraftig eld. Detta innebär att han också måste ha insett - kalkylerat med - risken att han skulle förlora kontrollen över elden. Med tanke på de risker som en okontrollerad eld på det släp som han var instängd i skulle innebära för honom själv kan det dock inte antas att han var likgiltig till att en sådan utbröt.

Detta innebär att det inte är visat att R.H. hade sådant uppsåt som i allmänhet krävs för att någon ska kunna dömas för mordbrand. R.H. var emellertid berusad och påverkad av läkemedel vid gärningen. Frågan är om, och i så fall i vad mån, detta ger anledning att pröva frågan om ansvar på något annat sätt än med tillämpning av vanliga uppsåtsregler.

I NJA 1973 s. 590 tolkade HD bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket BrB så att kravet på uppsåt, eller oaktsamhet, i viss mån skulle efterges vid självförvållat rus och liknande tillstånd. HD har i en dom den 16 september 2011 i mål B 2130-11 prövat om denna tolkning ska upprätthållas. Domstolen fann därvid att övervägande skäl talar för att inte hålla fast vid den särskilda ordning som ligger bakom 1973 års avgörande och att uppsåtsbedömningarna vid självförvållat rus i stället ska ske med tilllämpning av vanliga regler. HD gör inte någon annan bedömning i detta mål. Det saknas då skäl för att hänskjuta målet eller viss fråga i detta till avgörande av HD i dess helhet (se 3 kap. 6 § andra stycket RB).

R.H. ska således inte dömas för mordbrand. Frågan blir då om det finns förutsättningar att döma honom för allmänfarlig vårdslöshet i enlighet med riksåklagarens i HD framställda andrahandsyrkande.

Enligt 30 kap. 3 § RB får en dom inte avse någon annan gärning än den för vilken talan har förts i behörig ordning. Härmed avses i första hand gärningen så som den har kommit till uttryck i den gärningsbeskrivning som åklagaren har lämnat i stämningsansökan (åklagarens uppgift om ”den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande”; 45 kap. 4 § första stycket 3). Åklagaren har emellertid under hela processens gång möjlighet att justera gärningsbeskrivningen så länge det fortfarande är fråga om ”samma” gärning som i det ursprungliga åtalet (45 kap. 5 § tredje stycket).

I stämningsansökan ska åklagaren inte bara lämna en gärningsbeskrivning utan också ange ”de bestämmelser som är tillämpliga”. Sådan tillåten justering av åtalet som har berörts i föregående punkt kan också avse de lagrum som åklagaren åberopar beträffande ”samma gärning”. I motsats till vad som gäller beträffande gärningsbeskrivningen (med justeringar) är emellertid domstolen enligt 30 kap. 3 § RB inte bunden av de lagrum som åklagaren har åberopat.

Den justering av gärningsbeskrivningen som riksåklagaren har gjort här avser samma gärning som det ursprungliga åtalet och är alltså tillåten. Som tillämpligt lagrum i förhållande till justeringen har riksåklagaren åberopat endast andra stycket av bestämmelsen om allmänfarlig vårdslöshet i 13 kap. 6 § BrB. I det stycket finns en särskild straffskala för grovt brott med ett straffmaximum som gör att preskriptionstiden för sådant brott fortfarande löpte när justeringen gjordes. Straffskalan i första stycket är däremot sådan att justeringen inte har skett inom preskriptionstiden. Detta innebär inte att justeringen av gärningsbeskrivningen, som även täcker ansvar enligt första stycket, är otilllåten i den delen utan endast att sådant ansvar är uteslutet på grund av preskriptionsreglerna om inte R.H. kan anses ha fått del av åtalet även för detta brott genom den ursprungliga stämningsansökan (se 35 kap. 1 § första stycket BrB).

I andra stycket av 13 kap. 6 § BrB ges inte några exempel på omständigheter under vilka en allmänfarlig vårdslöshet är att bedöma som grov. Den särskilda straffskalan för grova brott har emellertid motiverats av att brott av detta slag relativt ofta kunde tänkas framträda i mera svårartade former. Som ett exempel nämns i förarbetena att någon handskas vårdslöst med eld eller annat i en sprängämnes- eller ammunitionsfabrik. Uppenbart är att för det fall R.H:s gärning innefattar allmänfarlig vårdslöshet är detta brott inte att bedöma som grovt. Det återstår då att pröva om det finns förutsättningar för att döma R.H. för allmänfarlig vårdslöshet enligt grundregeln i 13 kap. 6 § första stycket.

I praxis har frågan, om domstolen kan döma med tillämpning av en straffbestämmelse som har åberopats i målet först efter det att preskriptionstiden för ansvar enligt den bestämmelsen har gått ut, i allmänhet besvarats med utgångspunkt i om den ursprungliga gärningsbeskrivningen kan anses innefatta ett påstående om brott enligt den åberopade straffbestämmelsen. Som exempel kan NJA 1990 s. 361 nämnas. Hovrätten hade i det fallet lämnat ett åtal för misshandel utan bifall. I HD yrkades, utan någon justering av gärningsbeskrivningen, ansvar för ofredande och vållande till kroppsskada. Yrkandena framställdes efter det att preskriptionstiden för bägge dessa brott hade löpt ut. HD dömde för ofredande då gärningsbeskrivningen ansågs innefatta ett påstående om ett sådant brott. Däremot lämnades yrkandet om ansvar för vållande till kroppsskada utan bifall med hänvisning till skillnader i den rättsliga regleringen mellan detta brott och misshandel.

En fråga som i detta sammanhang har varit föremål för särskild uppmärksamhet är i vad mån en domstol vid åtal för uppsåtligt brott kan döma för oaktsamhetsbrott utan att det av gärningsbeskrivningen eller på något annat sätt framgår att åtalet omfattar även sådant brott. Enligt vad som uttalades i NJA 1978 s. 291 (jfr NJA 2008 s. 1066) kan frågan inte besvaras generellt utan får bedömas beträffande varje brottslighet för sig och beroende av hur gärningsbeskrivningen i det särskilda fallet närmare har utformats.

Av betydelse för de nu berörda frågorna är emellertid inte endast rent intern svensk lagstiftning och praxis. I artikel 6 i Europakonventionen, som sedan år 1995 gäller som svensk lag, föreskrivs bl.a. att var och en som anklagas för brott har rätt att i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Av senare praxis från Europadomstolen framgår att detta inte endast gäller vilken gärning som anklagelsen gäller utan också den rättsliga kategoriseringen. Grundläggande är domen den 25 mars 1999 i målet Pélissier och Sassi mot Frankrike, Reports of Judgments and Decisions, 1999-II (jfr t.ex. dom den 12 april 2011 i målet Adrian Constantin mot Rumänien, no. 21175/03, dom den 11 december 2007 i målet Drassich mot Italien, no. 25575/04 och beslut den 5 september 2006 i målet Bäckström och Andersson mot Sverige, no 67930/01). Konventionen och den praxis som har utvecklats av Europadomstolen innebär att det numera, i motsats till vad som tidigare har antagits, inte är möjligt att döma enligt en viss straffbestämmelse utan att den tilltalade i förväg har fått reda på att bestämmelsen skulle kunna vara tillämplig och har beretts möjlighet att anpassa sitt försvar efter detta.

Rätten att bli informerad om den rättsliga kategorisering som ligger till grund för ett åtal får anses medföra att preskriptionsavbrott enligt 35 kap. 1 § BrB i princip förutsätter att den misstänkte inte endast har fått del av en gärningsbeskrivning som kan anses innefatta påstående om brott enligt en viss straffbestämmelse utan också har fått reda på att denna straffbestämmelse kan vara tillämplig. Undantag kan gälla i vissa situationer, t.ex. vid gradindelade brott och vid andra brott där förhållandet mellan olika straffbestämmelser är sådant att tillämpningsområdet för en straffbestämmelse ligger helt inom ramen för en annan straffbestämmelses tillämpningsområde.

Något påstående om att ansvar skulle kunna komma i fråga för allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § första stycket BrB har inte framförts inom preskriptionstiden för sådant brott. Åtalet ska därför även i den delen, oavsett om man utgår från den ursprungliga gärningsbeskrivningen eller den här gjorda justeringen, lämnas utan bifall.

Påföljden för den brottslighet som R.H. nu ska dömas för (jfr punkt 1) ska bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till bl.a. den långa tid som har förflutit sedan gärningarna begicks ska den villkorliga domen inte förenas med böter.