NJA 2008 s. 1074

I beslut den 21 mars 2001 bestämde Lantmäterimyndigheten i Blekinge län gränsen mellan fastigheterna Ronneby Droppemåla 1:12 och Ronneby Droppemåla 1:13, båda i Blekinge län. Den först nämnda fastigheten ägdes av A.H. m.fl., den sist nämnda av A.N. och E.S. Sedan A.H. m.fl. överklagat beslutet vid Blekinge tingsrätt, fastighetsdomstolen, träffade parterna en överenskommelse rörande den omtvistade gränsen, varför de begärde att fastighetsdomstolen skulle undanröja det överklagade beslutet och återförvisa målet till lantmäterimyndigheten för ny förrättning. Fastighetsdomstolen beslutade den 1 oktober 2001 i enlighet med parternas begäran. I beslut den 6 mars 2002 bestämde lantmäterimyndigheten gränsdragningen mellan fastigheterna i enlighet med överenskommelsen, som var muntlig.

Blekinge tingsrätt, fastighetsdomstolen

A.N. och E.S. överklagade lantmäterimyndighetens beslut den 6 mars 2002 vid Blekinge tingsrätt, fastighetsdomstolen och yrkade att fastighetsdomstolen skulle bestämma gränsdragningen mellan fastigheterna Droppemåla 1:12 och 1:13 i enlighet med det tidigare av lantmäterimyndigheten meddelade beslutet den 21 mars 2001.

A.H. m.fl. bestred ändring.

Fastighetsdomstolen (lagmannen Peter Rosén, rådmannen Lise-Lotte Bäckström och fastighetsrådet Jan Heimersson samt två nämndemän) anförde följande i utslag den 11 december 2002.

Skäl

Gränssträckningen

Av 14 kap. 5 § FBL framgår att överenskommelse om sträckningen av en gräns skall vara skriftlig för att kunna läggas till grund för fastighetsbestämningsbeslut. I målet är ostridigt att någon skriftlig överenskommelse inte har upprättats. Fastighetsbestämningen skall sålunda inte grundas på överenskommelse. I stället skall gränsens sträckning bestämmas med ledning av JB:s bestämmelser. Droppemåla 1:12 och 1:13 har tillkommit genom avsöndring. För gräns, som tillkommit genom överlåtelse av jord före nya JB:s ikraftträdande (bl.a. avsöndring), gäller enligt 17 § i JB:s promulgationslag att gränsen har den sträckning som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad. I målet är upplyst att gränsen inte har varit föremål för någon gränsbestämmande åtgärd efter sin tillkomst. Den uppgång av gränsen som A.H. m.fl. hänvisat till har endast varit en gränsvisning, som inte medfört att gränsens sträckning blivit lagligen bestämd.

Fångeshandlingarna till grund för avsöndringen av Droppemåla 1:12 och 1:13 har inte varit tillgängliga i målet. De finns inte heller tillgängliga i lantmäteriarkivet. I fastighetsregistret hänvisas till karta till akt 10-ROJ-3471. Fastighetsdomstolen finner inte anledning att ifrågasätta att kartan på ett riktigt sätt återger vad som varit avsett vid avsöndringen av Droppemåla 1:12 och 1:13. Såsom lantmäterimyndigheten funnit anger kartan att bredden mot gatan skall vara 36 meter för Droppemåla 1:12 och 33,8 meter för Droppemåla 1:13. Av kartan framgår vidare att gränsen mellan de avsöndrade fastigheterna skall vara vinkelrät mot gatan. Den sammanlagda bredden mot gatan är således enligt kartan 69,8 meter. Av kartan till den överklagade förrättningen framgår att den uppmätta bredden mot gatan mellan nordvästra hörnet för Droppemåla 1:13 (25386) och nordöstra hörnet för Droppemåla 1:12 (26804) - riktigheten av dessa punkter har inte ifrågasatts i målet - uppgår till 35,74 + 33,98 = 69,72 meter, dvs. 8 cm mindre än avsöndringskartan visar. Om denna skillnad om 8 cm utjämnas med 4 cm på vardera fastigheten erhålls bredden 35,96 meter för Droppemåla 1:13 och bredden 33,76 meter för Droppemåla 1:12. En delningspunkt enligt dessa mått hamnar 11 cm väster om centrum på den järnstolpe som betecknats 26801 på kartan till den undanröjda förrättningen. Järnstolpen, som är ändstolpe för nyuppfört staket mot gatan på Droppemåla 1:13 saknar visserligen vitsord för gränsens sträckning, men då den teoretiskt beräknade punkten hamnar så nära staketstolpen bör jämkning till staketstolpen ske. Från denna punkt skall gränsen gå vinkelrätt mot gatulinjen 25386-26804. Linjen mellan punkterna 26801-26802 bildar också en i det närmaste rät vinkel mot gatulinjen. Enligt fastighetsdomstolens beräkningar är den vinkelräta linjen från 26801 belägen ca 19 cm öster om punkten 26802. Om en jämkning vid gatan skett till Droppemåla 1:12:s nackdel så kan det vara skäligt att göra en motsatt jämkning vid punkten 26802. Fastighetsdomstolen finner sålunda inte skäl att i denna del bestämma gränsen på annat sätt än vad skedde i den av fastighetsdomstolen undanröjda förrättningen, nämligen från punkten 26801 i rak linje till punkten 26802. En sådan sträckning låter sig också väl förenas med den - visserligen mycket oprecisa - hävd i form av träd och buskar, som finns i gränszonen, men som ändå antyder vad som innehafts av var och en.

Punkten 26802 är belägen i huvudsak i den ursprungliga strandlinjen för fastigheterna. Om det till fastigheterna hör vatten och grund utanför den ursprungliga stranden har inte klarlagts i målet. I fastighetsbestämningen har dock uppenbarligen förutsatts att så är fallet. Då det från punkten 26802 och vidare söderut är fråga om ursprungligt vattenområde skall gränsen i detta område bestämmas med ledning av bestämmelserna i 1 kap. 5 § JB. Med hänsyn till strandlinjens redovisning på den normerande avsöndringskartan finns det inte anledning att anta att gränsen är belägen väster om den av klagandena yrkade sträckningen från punkten 26802 till punkten 26803. Vad som vid synen kunnat iakttagas ifråga om hävd ger inte heller stöd för ett sådant antagande. Inte heller i denna del skall därför gränsen bestämmas på annat sätt än vad som skedde i den undanröjda förrättningen, dvs. från punkten 26802 i rak linje till punkten 26803. Fastighetsbestämningen i denna del innebär inte att frågan om fastighetstillhörigheten av området söder om den ursprungliga strandlinjen blivit avgjord. Om det skulle visa sig att Droppemåla 1:12 och 1:13 inte omfattar detta område saknar den nu gjorda fastighetsbestämningen rättsverkan inom detta område.

Den gjorda bestämningen av gränsens sträckning medför att Droppemåla 1:12 blir smalare i sin nedre del vid stranden än vid gatan. Detta förhållande förklaras emellertid av att västra gränsen för Droppemåla 1:13, som tidigare varit föremål för fastighetsbestämning, inte är vinkelrät mot gatan utan bildar en något spetsig vinkel mot gatulinjen 25386-26804. Såvitt fastighetsdomstolen kunnat beräkna framgår den mot gatulinjen 25386-26804 vinkelräta linjen från punkten 25386 ca 60 cm väster om punkten 25388. Detta mått motsvarar ungefär vad som fattas för att Droppemåla 1:12 skall vara jämnbred.

- - -.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

A.H. m.fl. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge. De yrkade att hovrätten skulle ogilla A.N:s och E.S:s talan och bestämma gränsen i enlighet med lantmäterimyndighetens beslut den 6 mars 2002. Efter överklagandetidens utgång framställde de ytterligare några yrkanden.

A.N. och E.S. bestred ändring. De yrkade att hovrätten skulle hålla syn.

Hovrätten (hovrättsråden Roberth Nordh och Helén Andersson, fastighetsrådet Per-Gunnar Andersson och hovrättsassessorn Karin Lindbäck, referent) anförde följande i utslag den 16 juni 2005.

Hovrättens skäl

Klagandena har i hovrätten gjort gällande att det finns en skriftlig överenskommelse och i övrigt - i väsentliga delar - åberopat samma omständigheter som vid fastighetsdomstolen. Motparterna har även i hovrätten hävdat att en skriftlig överenskommelse saknas.

Förutom av klagandena åberopad skriftlig bevisning har parterna i hovrätten åberopat samma bevisning som vid fastighetsdomstolen.

Hovrättens bedömning i fråga om gränsdragningen

Hovrätten finner inte att det föreligger synnerliga skäl att hålla syn.

Enligt protokollet från sammanträdet på förrättningsstället den 6 mars 2002 framgår att parterna, det vill säga ägarna till fastigheterna Droppemåla 1:12 och 1:13, vid det tillfället var överens om var den aktuella gränsen skulle gå och att markering och inmätning skett i enlighet med den av parterna tillsammans gjorda utstakningen.

Som fastighetsdomstolen angett finns det inte någon skriftlig överenskommelse om sträckningen av gränsen. Därmed saknas det en sådan överenskommelse som enligt 14 kap. 5 § FBL skall läggas till grund för gränsdragningen i fastighetsbestämningsbeslutet. Emellertid anser hovrätten att den överenskommelse som parterna träffat vid sammanträdet får anses vara bindande dem emellan och kan frånträdas ensidigt endast om det föreligger särskilda skäl. Några sådana skäl har inte framkommit. Gränsdragningen skall därför ha den sträckning som angetts i protokollet över sammanträdet den 6 mars 2002 och som framgår av karta från förrättningen samma dag.

Övrigt

De yrkanden som framställts av klagandena efter överklagandetidens utgång skall så som för sent inkomna avvisas.

- - -.

Domslut

Hovrättens avgörande

Med undanröjande av fastighetsdomstolens utslag, förutom såvitt avser förrättningskostnaderna, fastställer hovrätten Lantmäterimyndighetens i Blekinge län beslut den 6 mars 2002.

Hovrätten avvisar de yrkanden som A.H. m.fl. framställt efter överklagandetidens utgång.

Högsta domstolen

A.N. och E.S. överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens utslag skulle fastställa fastighetsdomstolens utslag den 11 december 2002. Alternativt yrkade de att HD skulle undanröja hovrättens utslag och återförvisa målet till hovrätten för ny prövning.

A.H. m.fl. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Anders Norin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

Fastigheterna Ronneby Droppemåla 1:12 och Ronneby Droppemåla 1:13 är belägna i Ronneby kommun. Ronneby Droppemåla 1:12 ägs av A.H. m.fl. Ronneby Droppemåla 1:13 ägs av A.N. och E.S.

Genom beslut den 21 mars 2001 bestämde Lantmäterimyndigheten i Blekinge län gränsen mellan fastigheterna i linjer mellan mätpunkterna 26801, 26802 och 26803. Sedan A.H. m.fl. överklagat beslutet träffade parterna en överenskommelse rörande den omtvistade gränsen, varefter de gemensamt begärde att fastighetsdomstolen skulle undanröja lantmäterimyndighetens beslut och återförvisa målet till myndigheten för ny förrättning. Fastighetsdomstolen undanröjde den 1 oktober 2001 lantmäterimyndighetens beslut och biföll därvid återförvisningsyrkandet. Genom beslut den 6 mars 2002 bestämde lantmäterimyndigheten gränsen mellan fastigheterna i raka linjer mellan mätpunkterna 27086, 27087, 27088 och 27089. I protokollet från förrättningen antecknades att det enligt sakägarna inte förelåg någon skriftlig överenskommelse om gränssträckningen, men att de sagt sig vara i praktiken ense om var gränsen skall gå.

Sedan A.N. och E.S. överklagat lantmäterimyndighetens beslut bestämde fastighetsdomstolen genom utslag den 11 december 2002 gränsen mellan fastigheterna i enlighet med lantmäterimyndighetens beslut den 21 mars 2001. Fastighetsbestämningen skedde därvid med tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. JB och 17 § i lagen (1970:995) om införande av nya JB. Genom det överklagade avgörandet undanröjde hovrätten fastighetsdomstolens utslag och bestämde gränsen mellan fastigheterna enligt lantmäterimyndighetens beslut den 6 mars 2002. I likhet med fastighetsdomstolen fann hovrätten att det saknades en sådan överenskommelse som enligt 14 kap. 5 § FBL skall läggas till grund för gränsdragningen i ett fastighetsbestämningsbeslut. Hovrätten ansåg emellertid att den överenskommelse som träffats mellan parterna vid sammanträdet i anslutning till beslutet den 6 mars 2002 var bindande för dem och att den kunde frånträdas endast om det förelåg särskilda skäl. Några sådana skäl hade enligt hovrätten inte framkommit.

Frågan i målet är om gränsen mellan fastigheterna skall bestämmas med tillämpning av JB:s bestämmelser om gränser mellan fastigheter eller på grundval av överenskommelse mellan sakägarna.

Bestämmelser om fastighetsbestämning finns i 14 kap. FBL. Genom fastighetsbestämning kan bl.a. avgöras gränsfrågor.

I 14 kap. 4 § FBL föreskrivs att frågor som upptagits vid fastighetsbestämning avgörs genom fastighetsbestämningsbeslut. Ett sådant beslut skall grundas på de materiella regler om fastigheters omfattning och innehåll som finns i annan lagstiftning, bl.a. 1 kap. 3 och 4 §§ JB samt 16-18 §§ balkens promulgationslag. Vid fastighetsbestämning skall som huvudregel överenskommelser mellan sakägarna i strid mot de materiella reglerna inte beaktas. Sakägarnas yrkanden och medgivanden är således inte bindande (Landahl och Nordström, Fastighetsbildningslagen - En kommentar, 2 uppl., 1991, s. 433). Enligt 14 kap. 5 § FBL kan dock sakägarna träffa bindande överenskommelser rörande sträckningen av vissa gränser. Avser fastighetsbestämningen sträckningen av en annan gräns än en gräns som rör allmänt vattenområde och träffas en skriftlig överenskommelse om gränsens sträckning skall, enligt paragrafens första stycke, överenskommelsen läggas till grund för fastighetsbestämningsbeslutet. Överenskommelsen får inte träffas, förrän gränssträckningen utstakats i behövlig omfattning. I överenskommelsen behöver inte delta andra sakägare än de som är närvarande vid sammanträde då frågan behandlas eller, om förrättningen handläggs utan sammanträde, som fört talan i frågan vid förrättningen. Av paragrafens andra stycke framgår att en överenskommelse inte skall beaktas om den avtalade sträckningen väsentligt avviker från gränsens rätta läge eller överenskommelsen skulle medföra att fastigheten undergår minskning av betydelse eller att olägenhet uppkommer från allmän synpunkt.

Som anges i lagtexten krävs alltså att överenskommelsen om gränsens sträckning upprättas skriftligen för att den skall kunna läggas till grund för ett fastighetsbestämningsbeslut. Av förarbetena till FBL framgår att skriftlighetskravet innebär att överenskommelsen skall undertecknas av sakägarna för att få beaktas. Kravet på skriftlighet har motiverats med de bevissvårigheter som skulle kunna uppkomma om muntliga överenskommelser godtogs (SOU 1963:68 s. 674 och prop. 1969:128 s. B 812).

A.H. m.fl. har gjort gällande att parterna träffat en skriftlig överenskommelse enligt 14 kap. 5 § FBL och därvid hänvisat till vissa minnesanteckningar som upprättats vid ett möte hos stadsarkitekten i Ronneby den 13 juni 2001 samt den gemensamma begäran om undanröjande av lantmäterimyndighetens beslut den 21 mars 2001 som parterna undertecknat den 15 augusti 2001. Anteckningarna har emellertid inte undertecknats av sakägarna, och gränsens sträckning framgår inte av begäran. Handlingarna har dessutom upprättats innan gränssträckningen utstakats. Som lantmäterimyndigheten, fastighetsdomstolen och hovrätten funnit föreligger det således inte någon skriftlig överenskommelse om fastighetsgränsens sträckning i den mening som avses i 14 kap. 5 § FBL. Fastighetsbestämningen skall därför ske med tillämpning av de materiella reglerna om gränser mellan fastigheter. Någon sådan prövning har inte gjorts i hovrätten. Av hänsyn till instansordningens princip bör hovrättens utslag därför undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för ny prövning.

Domslut

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens utslag utom såvitt avser beslutet att avvisa yrkanden som framställts efter överklagandetidens utgång och återförvisar målet till hovrätten för ny prövning.

Domskäl

HD (justitieråden Dag Victor, Torgny Håstad, Ann-Christine Lindeblad, referent, Ella Nyström och Anna Skarhed) meddelade den 14 november 2008 slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 14 november 2008.

Mål nr: Ö 2648-05.

Lagrum: 14 kap. 5 § FBL.