NJA 2008 s. 115
Bestämmelsen i 17 kap. 4 § första stycket UB om att Kronofogdemyndigheten får medge befrielse från skyldigheten att betala förrättningskostnader är tillämplig även på svarandens betalningsskyldighet för kostnaderna.
B.-G.J., med adress i Vellinge, restfördes i utsökningsregistret för underskott på skattekontot. I samband med varje restföring påfördes en grundavgift. Sedan B.-G.J. hos Kronofogdemyndigheten hemställt om grundavgiftsbefrielse och Skatteverket yttrat sig, beslöt Kronofogdemyndigheten (Per Näslund) den 19 maj 2004 att inte medge befrielse av de aktuella grundavgifterna. I beslutet angavs bl.a. att det inte kunde överklagas.
Malmö tingsrätt
B.-G.J. överklagade till Malmö tingsrätt och begärde återbetalning av oriktigt debiterade grundavgifter sedan år 1998 jämte ränta enligt räntelagen.
Domskäl
Tingsrätten (hovrättsassessorn Paula Lundberg) anförde i beslut den 6 juli 2004: Ett beslut i en fråga, som avser befrielse från skyldighet att betala förrättningskostnaderna enligt 17 kap. 4 § första stycket UB, får enligt 18 kap. 5 § första stycket 4 samma balk inte överklagas.
Tingsrätten avvisar B.-G.J:s överklagande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
B.-G.J. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut.
Skatteverket bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Per Eriksson, hovrättsrådet Jan E. Ohlsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Therese Lundgren) anförde i beslut den 29 september 2005: Enligt 17 kap. 2 § UB ansvarar som huvudregel sökanden för förrättningskostnaderna i ett utsökningsmål, dvs. det är denne som gentemot kronofogdemyndigheten är skyldig att ”betala” kostnaderna. Bestämmelsen i 17 kap. 4 § första stycket UB ger möjlighet för kronofogdemyndigheten att medge befrielse från denna betalningsskyldighet, om det finns särskilda skäl.
Det finns däremot inte några bestämmelser som ålägger svaranden i utsökningsmålet att betala dessa kostnader i fall som det förevarande. Kronofogdemyndigheten skall visserligen enligt 17 kap. 6 och 7 §§ UB utsöka kostnaderna hos svaranden. Detta är emellertid inte detsamma som att svaranden, med den terminologi som används i 17 kap. UB, är ålagd skyldighet att betala förrättningskostnaderna till kronofogdemyndigheten.
Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att bestämmelsen i 17 kap. 4 § första stycket UB är upptagen under rubriken ”Sökandens ansvar för förrättningskostnader”, måste den slutsatsen dras att bestämmelsen tar sikte endast på sökandens betalningsskyldighet. Att syftet med bestämmelsen har varit ett annat (prop. 1994/95:92 s. 66) kan inte påverka denna bedömning. En så ingripande inskränkning som ett förbud att överklaga en myndighets beslut måste ges en otvetydig utformning i lagtexten.
Eftersom det således inte är klart att regeln i 17 kap. 4 § första stycket UB är tillämplig på svarandens ansvar för förrättningskostnader, kan kronofogdemyndighetens beslut att vägra B.-G.J. som svarande i utsökningsmålet att återfå uttagna förrättningskostnader inte heller falla under överklagandeförbudet i 18 kap. 5 § 4 UB. Tingsrättens avvisningsbeslut skall därför undanröjas.
Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar ärendet till tingsrätten för fortsatt behandling.
Högsta domstolen
Skatteverket överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av hovrättens beslut, fastställa tingsrättens beslut.
B.-G.J. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Ulf Lundqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl
B.-G.J. debiterades viss skatt av Skatteverket och uppmanades att betala beloppet. Då betalning uteblev överlämnades kraven till Kronofogdemyndigheten (Kfm) för verkställighet, varvid vissa förrättningskostnader uppkom. Kfm lämnade därefter B.-G.J:s yrkande om eftergift av dessa kostnader utan bifall och avslog senare dennes överklagande av sagda beslut med motiveringen att detsamma inte kunde överklagas. Medan tingsrätten avvisade klagan över detta beslut fann Hovrätten över Skåne och Blekinge skäl att undanröja tingsrättens beslut och återförvisade ärendet till tingsrätten för fortsatt behandling. Skatteverket överklagade hovrättens beslut varefter HD meddelade prövningstillstånd.
Såsom talan utformats aktualiseras närmast frågan om frånvaron av ett för enskild positivt eller gynnande beslut grundat på billighetsändamål över huvud kan angripas genom ett överklagande.
Av allmänna rättsgrundsatser följer att part måste möta tre kriterier för att få överklaga (förutom allmänna krav på parts- och processbehörighet m.m.):
1) beslutet är överklagbart,
2) det finns en klagorätt, och
3) det finns ett klagointresse.
Av bestämmelserna i 17:4 första stycket UB framgår att Kfm av billighetsskäl helt eller delvis får efterge kostnader vid verkställighet (förrättningskostnader). Ett härtill anslutande överklagandeförbud återfinns i 18:5 p. 4 UB.
Ordalagen i 17:4 första stycket UB omsluter både sökanden och svaranden/gäldenären. Genom 1994 års reform avskaffades möjligheten att efterge sådana kostnader för skedet fram till dess att en exekutionstitel förelåg. Man införde i stället ett gemensamt system för sökanden och svaranden/gäldenären på verkställighetsstadiet (prop. 1994/95:92 s. 52-54, 66 f. och Walin/Gregow/Löfmarck, Utsökningsbalken. En kommentar, 3:e uppl. 1999 s. 647 f.). Det förhållandet att bestämmelsen systematiskt sett återfinns vid underrubriken ”Sökandens ansvar för förrättningskostnader” ändrar inte på detta. Rubriksättningen kan f.ö. inte uteslutas att vara ett redaktionellt förbiseende. Starka skäl talar sålunda för att det första kriteriet inte är uppfyllt.
Det kan vidare ifrågasättas om frånvaron av ett gynnande beslut på diskretionär grund konstituerar ett nödvändigt och tillräckligt klagointresse hos part. Stöd för detta har inte kunnat påvisas rörande frågor av förevarande slag. Därmed är det också ställt i tvivel om kravet på klagorätt är uppfyllt. I sådana fall där ett klagointresse inte finns förefaller nämligen sambandet vara att det också saknas en klagorätt (NJA 2004 s. 561, vartill Fitger, Kommentar till rättegångsbalken, s. 52:10 ff. m. hvsn.).
Därmed får anses utrett att det strider mot allmänna rättsgrundsatser om Kfm:s beslut kunde överklagas. Överklagandeförbudet i 18:5 p. 4 UB uttrycker överväganden av sådant slag.
Hovrättens avgörande vilar på att en ur rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel åsidosatts och som får antas ha påverkat målets utgång. Stöd saknas för att utgången skulle ha blivit densamma om felet inte hade förekommit (NJA 2001 s. 731, vartill Lars Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl. 1994 s. 120 ff., 250 ff. m. hvsn.).
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD tingsrättens beslut om avvisning av överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Gertrud Lennander, Torgny Håstad, Ella Nyström, referent, Per Virdesten och Gudmund Toijer) meddelade den 15 februari 2008 följande beslut:
Skäl
B.-G.J. har månadsvis debiterats preliminärskatt och uppmanats att betala beloppen. Eftersom betalning uteblivit har fordringarna av Skatteverket lämnats till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Hos Kronofogdemyndigheten har uppkommit förrättningskostnader, bestående av en grundavgift om 500 kr för varje restförd skuld. Såvitt framgår av handlingarna har B.-G.J. sedan år 1998 restförts och påförts grundavgift vid 62 tillfällen.
Sedan B.-G.J. begärt att bli befriad från grundavgifterna prövade Kronofogdemyndigheten hans begäran med utgångspunkt i bestämmelsen i 17 kap. 4 § första stycket UB. Befrielse medgavs inte. I beslutet angavs att detta inte kunde överklagas.
B.-G.J. överklagade beslutet till tingsrätten, som avvisade hans överklagande med motiveringen att ett beslut i en fråga som avses i 17 kap. 4 § första stycket UB enligt 18 kap. 5 § 4 samma balk inte får överklagas.
Genom det överklagade beslutet har hovrätten undanröjt tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisat ärendet till tingsrätten för fortsatt behandling. Hovrätten har anfört att det inte är klart att regeln i 17 kap. 4 § första stycket UB är tillämplig på en svarandes ansvar för förrättningskostnader, varför beslutet inte heller kan falla under överklagandeförbudet i 18 kap. 5 § 4.
Enligt 17 kap. 4 § första stycket UB får Kronofogdemyndigheten, om det finns särskilda skäl, medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala förrättningskostnaderna. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1995. I den tidigare lydelsen reglerade bestämmelsen endast möjligheten att befria en sökande från det ansvar för kostnaderna som åläggs denne i 17 kap. 2 §. När det gällde svarandens betalningsskyldighet för kostnaderna fanns före den 1 januari 1995 en regel i 18 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. Den regelns första stycke hade, såvitt nu är av intresse, i huvudsak samma lydelse som nuvarande bestämmelse i 17 kap. 4 § första stycket UB. Beslut enligt dåvarande 18 § första stycket i förordningen fick inte överklagas.
Av förarbetena till 1995 års lagändring framgår att avsikten med ändringen var att enhetligt i UB reglera möjligheterna att medge befrielse från att betala förrättningskostnaderna. Det uttalades att bestämmelsen är avsedd att kunna användas i fråga om såväl sökandens som svarandens ansvar (prop. 1994/95:92 s. 53 och 66).
Genom att 17 kap. UB i övrigt lämnades oförändrat vid lagändringen år 1995 kom bestämmelsen i 4 § att stå kvar efter underrubriken ”Sökandens ansvar för förrättningskostnader”. Övriga bestämmelser under denna rubrik gäller enbart sökandens ansvar. Såväl ordalydelsen av 4 § som förarbetena ger emellertid klart uttryck för att bestämmelsen är tilllämplig även när som i detta fall det är svaranden som begärt befrielse från att betala grundavgift. Kronofogdemyndigheten har också prövat B.-G.J:s begäran med utgångspunkt i bestämmelsen.
Som tingsrätten angett får enligt 18 kap. 5 § 4 UB ett beslut av Kronofogdemyndigheten i en fråga som avses i 17 kap. 4 § första stycket inte överklagas. Överklagandeförbudet kan inte anses stå i strid med rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen. Hovrättens beslut skall därför upphävas och tingsrättens avvisningsbeslut fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
Med upphävande av hovrättens beslut fastställer HD tingsrättens beslut.
HD:s beslut meddelat: den 15 februari 2008.
Mål nr: Ö 4009-05.
Lagrum: 17 kap. 4 § första stycket UB.