NJA 2008 s. 1165

Domskäl

Tingsrätten (ordförande hovrättsassessorn Ulrika Lindmark) anförde följande i dom den 8 november 2005 under rubriken Tingsrättens bedömning.

Skuldfrågan

De tilltalade har erkänt att de fällt det antal älgar som anges i gärningspåståendena vid de tidpunkter som åklagaren har påstått.

Det är också klarlagt att de tilltalade vid tillfällena i fråga saknat egen licens, att Kuivakangas viltvårdsområdesförening sökt och erhållit licens under åren 2003 och 2004 samt att de tilltalades respektive marker ingår i Kuivakangas viltvårdsområde.

Vidare finner tingsrätten genom vad som har framkommit såväl genom förhören med målsägandena som med de tilltalade det vara utrett att det inte har fattats något beslut från föreningens sida om att de tilltalade skulle bedriva jakt i två egna jaktlag, vilka existerade vid sidan om de tre jaktlag som gemensamhetsjakten enligt jaktstämmoprotokollen skulle vara uppdelad på.

De tilltalade har gjort gällande att det strider mot grundlag att viltvårdsområdesföreningen kan fatta beslut som inskränker deras rätt att förfoga över sin egendom och att själva bildandet av en viltvårdsområdesförening strider mot grundlag. De har också, som tingsrätten har uppfattat dem, gjort gällande att vad de gjort inte kan vara straffbelagt då de enligt 10 § jaktlagen innehar jakträtten och rätt till viltet på sina markområden. De har vidare anfört dels att något giltigt beslut om områdesjakt och gemensamhetsjakt inte kan anses föreligga, dels pläderingsvis anfört att det inte kan överlåtas åt viltvårdsområdesföreningen att besluta stadgar som får karaktär av bindande lagstiftning för medlemmarna, eller att viltvårdsförening i vart fall inte kan ges rätt att stadga bindande rättsregler för enskilda och att viltvårdsområdesförening inte kan bemyndigas att fatta beslut som straffbeläggs.

Står bestämmelserna om bildande av viltvårdsområdesföreningen

och om dess beslutsbefogenheter i strid med grundlag eller annan överordnad författning?

- Står nämnda bestämmelser i strid med 2 kap. 18 § RF (egendomsskydd)?

- Står viltvårdsområdesföreningens beslutsbefogenheter och de konsekvenser som kan följa av dessa beslutsbefogenheter i strid med vad som gäller om bemyndigande i 8 kap. 7 § RF eller har regeringen överskridit ett sådant bemyndigande?

- Står bestämmelserna enligt ovan i strid med artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna?

Om någon av ovanstående frågor besvaras jakande måste tingsrätten även bedöma om det begångna felet är uppenbart.

- - -

Tingsrätten finner att bildandet av ett viltvårdsområde i och för sig är en sådan inskränkning som omfattas av RF:s och europakonventionens egendomsskydd.

Enligt 2 kap. 18 § RF är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Vad som avses med angelägna allmänna intressen får avgöras från fall till fall i enlighet med vad som kan anses acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Sådana ingrepp som är motiverade med hänsyn till naturvårds- och miljöintressen brukar t.ex. anses utgöra sådana angelägna allmänna intressen. Syftet med bestämmelserna om viltvårdsområden är att tillhandahålla ett regelsystem för en från allmän synpunkt angelägen samordning av jakt och annan viltvård. Tingsrätten finner att detta måste anses vara ett sådant angeläget allmänt intresse att inskränkningarna som såväl bildandet av en viltvårdsområdesförening som föreningens beslutsbefogenheter innebär i och för sig kan godtas.

För att inskränkningarna skall kunna godtas måste de emellertid, enligt såväl RF som tilläggsprotokollet till europakonventionen och rättspraxis, vara nödvändiga och ändamålsenliga. Vid prövningen av bestämmelserna om bildande av viltvårdsområden och föreningens beslutsbefogenheter måste vidare en avvägning ske mellan de motstående intressen som föreligger. Nödvändigheten av den begränsning som ligger i det allmännas intresse måste vägas mot det men den enskilde lider av intrånget. Prövningen sker således utifrån tre generella krav, nämligen 1) att ingreppet skall vara ändamålsenligt eller lämpligt, 2) att ingreppet är nödvändigt samt 3) att den fördel som det allmänna vinner genom ingreppet står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (jfr RÅ 1999 ref. 76). Med hänsyn till ovan nämnda syfte med bildandet av en viltvårdsområdesförening måste bildandet av en sådan anses vara en ändamålsenlig åtgärd för att syftet skall kunna uppnås. Åtgärden måste vidare anses nödvändig då det såvitt tingsrätten kan se inte finns någon annan möjlig åtgärd för att uppnå samma resultat. För att syftet skall kunna uppnås och upprätthållas är det vidare inte bara lämpligt utan även nödvändigt att föreningen tillerkänns vissa beslutsbefogenheter och möjligheter till sanktioner för det fall att besluten och stadgarna inte efterlevs. Beslutsbefogenheterna är heller inte särskilt vittgående utan inskränker sig till frågor som måste anses nödvändiga för att en samordning av viltvården och jakten inom området skall kunna uppnås. Enligt tingsrättens mening är de fördelar som såväl det allmänna - sett till viltvården inom området - som varje enskild fastighetsägare eller nyttjanderättsinnehavare, som förutsatt att de inte genom samordningen får möjlighet att bedriva jakt inom ett större område än som annars hade varit fallet, erhåller genom åtgärderna större än de olägenheter den enskilde kan uppleva genom åtgärderna vilka innebär att den enskilde inte helt och hållet äger förfoga över sin egendom på sätt denne kanske önskar. Värdet av att den enskilde får bedriva jakt inom ett större område än som annars varit fallet måste också anses större än det ingrepp i äganderätten det innebär att även andra får jaga på den enskildes mark. Rådighetsinskränkningen kan inte anses innebära någon överföring av rätt till nyttjande från varje enskild tilltalad till staten eller till någon annan, utan den enskilde har alltjämt rätt att nyttja sin mark och därtill även andras mark för jakt. Man kan därför inte anse att någon egendom har berövats dem. Tingsrätten finner med hänsyn härtill att de inskränkningar bildandet av en viltvårdsområdesförening samt föreningens beslutsbefogenheter innebär för den enskilde inte kan anses stå i strid med RF:s eller europakonventionens egendomsskydd.

Står viltvårdsområdesföreningens stadgar och beslutsbefogenheter och de konsekvenser som kan följa av dessa beslutsbefogenheter i strid med vad som gäller om bemyndigande i 8 kap. 7 § RF eller har regeringen överskridit ett sådant bemyndigande?

De tilltalade har, såsom tingsrätten har uppfattat det, gjort gällande att en fällande dom skulle innebära att viltvårdsområdesföreningens beslut straffsanktioneras och att detta skulle strida mot 8 kap. 7 § RF. Det moment i gärningspåståendet som utgör själva grunden för åtalet - att de tilltalade jagat utan egen licens (på viltvårdsområdesföreningens marker), vilket de tilltalade enligt lag måste inneha för att få delta i jakten - utgör ett brott mot jaktlagen om tingsrätten finner att de tilltalade inte har innehaft någon licens under de aktuella åren. Med hänsyn härtill kan tingsrätten i och för sig svårligen se vilket slags beslut av föreningen som i sådant fall skulle vara straffsanktionerat. Om de tilltalade skall uppfattas så att en eventuell avsaknad av licens i sådant fall berott på viltvårdsområdesföreningens beslut och att beslutet därmed är straffsanktionerat behandlas frågan nedan, under annan rubrik. Tingsrätten väljer ändock att i någon mån beröra frågan om besluten och stadgarna kan anses utgöra normgivning.

Bestämmelserna i lagen om viltvårdsområden innebär att en fastighetsägare eller nyttjanderättsinnehavare även mot sin vilja kan bli bunden av föreskrifter som ingår i områdets stadgar eller av beslut som fattas av dess beslutsorgan. Besluten och stadgarna har således karaktären av ensidiga diktat, vilket är utmärkande för offentligrättsliga föreskrifter, och en viltvårdsområdesförening har med hänsyn härtill en viss offentligrättslig karaktär. Frågan om gränsdragningen mellan normer i RF:s mening och beslut i det enskilda fallet har berörts i ett antal lagstiftningsärenden och även i förarbetena till lagen om viltvårdsområdesföreningar. Därvid har den bedömningen gjorts att lokalt begränsade föreskrifter som riktar sig till ägare av vissa bestämda fastigheter eller till vissa därmed jämförliga rättshavare inte kan anses ha sådan generell giltighet som karaktäriserar en norm eller rättsregel. Detta har ansetts gälla även när de meddelade föreskrifterna är bindande inte bara för den aktuelle ägaren eller rättshavaren utan även för framtida sådana. En viltvårdsområdesförenings beslutsbefogenheter i fråga om områdes- och gemensamhetsjakt, älgtilldelning osv. liksom en viltvårdsområdesförenings stadgar har även de rättsverkningar endast för en bestämd personkrets och har således inte den generella karaktär som kännetecknar normgivning. Med hänsyn härtill finner tingsrätten att en viltvårdsområdesförenings stadgar och beslut inte kan anses strida mot normgivningsreglerna.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten således att jakträtten och rätten till viltet i och för sig tillkommer fastighetsägaren/nyttjanderättsinnehavaren enligt huvudregeln i 10 § jaktlagen, men att jakträtten inskränks - vilket med hänsyn till allmänhetens och även de enskilda fastighetsägarnas/nyttjanderättsinnehavarnas nytta av åtgärden får anses godtagbart och inte strider mot grundlag - i och med att ett viltvårdsområde bildas. Den enskilde avhänds därmed en del av rätten att förfoga över sin mark och att besluta i sådana frågor det ankommer på viltvårdsområdesförening att besluta i. Viltvårdsområdesföreningens beslutsbefogenheter kan inte anses strida mot grundlag.

Tingsrätten tar härefter ställning till de tilltalades invändningar i fråga om licens, beslut om områdes- respektive gemensamhetsjakt, sanktioner och går slutligen in på bedömningen av de gärningar som anges i gärningspåståendena.

Beslut om områdesjakt och gemensamhetsjakt samt möjligheten till sanktioner

De tilltalade har gjort gällande att föreningen inte lagligen kunnat besluta om gemensamhetsjakt då föreskriften i föreningens stadgar om att jakten skall bedrivas som en för de jaktberättigade gemensam angelägenhet (gemensamhetsjakt) inte innehåller någon föreskrift om områdesjakt. I denna del gör tingsrätten den bedömningen att eftersom gemensamhetsjakt enligt 23 § lagen om viltvårdsområden förutsätter områdesjakt bör det vara tillräckligt att stadgarna innehåller en föreskrift om gemensamhetsjakt, utan att det framgår direkt av ordalydelsen att gemensamhetsjakten skall bedrivas som områdesjakt. De tilltalade har således inte haft rätt att bedriva jakt annat än tillsammans med övriga jakträttshavare i området och organiserat på sätt föreningen beslutat. Om medlem gör sig skyldig till överträdelse av vad som enligt föreningens stadgar eller stämmobeslut gäller har föreningen vissa sanktionsmöjligheter. Vid överträdelse av vad föreningen beslutat i fråga om områdes- och gemensamhetsjakt kan föreningen sanktionera överträdelsen på sätt som anges i 26 § lagen om viltvårdsområden. De sanktioner som kan följa är dels avstängning från områdesjakt/gemensamhetsjakt under högst ett år, dels att vilt som dödats i strid med föreningens avskjutningsregler tillfaller föreningen. Om en medlem som avstängts på grund av vägran att följa de beslut och stadgar som medlemmen är bunden av trots avstängningen på egen hand, utan att riskera sanktioner, skulle kunna bedriva jakt på marker som ingår i viltvårdsområdet skulle hela syftet med en viltvårdsområdesförening - till vilken man till och med kan tvångsanslutas - väsentligt förfelas. De tilltalades invändning om tillåtligheten av detta faller enligt tingsrättens mening på sin egen orimlighet och en avstängd medlem som bedriver jakt på nämnda sätt gör sig ånyo skyldig till överträdelse av föreningens beslut och stadgar. Den enskilde kan vid en avstängning från områdes- och gemensamhetsjakt således inte överhuvudtaget bedriva jakt på marker som ingår i viltvårdsområdet. Med hänsyn till vad som ovan konstaterats vid grundlagsprövningen av viltvårdsområdesförenings beslutsbefogenheter och då sanktionsmöjligheterna är nödvändiga för att syftet med viltvårdsområdet skall kunna uppnås och upprätthållas kan sanktionsmöjligheten inte anses strida mot grundlag.

Licens

Det är ostridigt att det är företrädare för viltvårdsområdesföreningen som sökt och erhållit licens för jakten under de aktuella åren. Licensen måste anses tillkomma föreningen som sådan då det enligt lag ankommer på stämman att besluta om den tilldelning som följer med licensen. Varje enskild medlem måste i och för sig anses ha del i den av föreningen sökta och erhålla licensen - dock endast tillsammans med övriga medlemmar i viltvårdsområdesföreningen och inte på så sätt att licensen kan utnyttjas av en enskild jägare som inte bedriver jakt i enlighet med vad som beslutats av föreningen. De tilltalade i målet, som utan föreningens godkännande bildat egna jaktlag och själva tilldelat sig älgar - i och för sig i proportion till den tilldelning de skulle ha erhållit om de bedrivit jakten på de villkor föreningen beslutat om - samt jagat inom viltvårdsområdesföreningens licensområde, kan därför inte anses ha haft licens på tilldelning under åren 2003 och 2004. Jakt utan erforderlig licens är straffbelagt i jaktlagen. Avsaknaden av licens för de tilltalade under de aktuella åren kan inte anses ha berott på beslut från föreningen, utan beror snarare på existensen av viltvårdsområdesföreningen och de bestämmelser som gäller för en sådan. Med hänsyn härtill kan det inte anses att det är viltvårdsområdesföreningens beslut som orsakat regelbrottet och därmed är det heller inte föreningens beslut som straffsanktioneras. På grund av det sagda, och då det som de tilltalade i övrigt har anfört inte föranleder någon annan bedömning samt då samtliga måste ha insett att det var viltvårdsområdesföreningen som innehade licensen och det kan antas att de skulle ha bedrivit jakt på sätt som skett även om de varit säkra på att så var fallet, kan de tilltalade inte undgå ansvar för brott utan de skall dömas för brott mot jaktlagen på sätt som åklagaren har påstått.

- - -

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde var och en av de tilltalade för jaktbrott enligt 43 § 1 jaktlagen till dagsböter.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Persson samt hovrättsråden Bertil Eriksson, referent, och Ola Wärbo) anförde följande i dom den 4 december 2006 under rubriken Hovrättens bedömning.

Åklagaren har i målet gjort gällande att de tilltalade, utan att ha haft egen licens, jagat på viltvårdsområdets jaktmarker.

De tilltalade har medgivit att de under åren 2003 och 2004 fällt det antal älgar som framgår av gärningsbeskrivningen. Det är i målet utrett att de jagat på marker som de antingen äger eller arrenderar. Dessa marker ingår i Kuivakangas viltvårdsområde. Åklagaren har inte gjort gällande att den jakt som de tilltalade bedrivit skulle ha lett till att fler älgar än som framgår av licensen skulle ha fällts.

Enligt 43 § 1 p. jaktlagen döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jaktområde eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av licens bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen för jaktbrott.

Enligt förarbetena till jaktlagen (prop. 1986/87:58 s. 88) kan en försummelse bestå i att jägaren underlåtit att skaffa sig kunskap om jaktmarksgränserna eller åsidosätter föreskrifterna om tillåten avskjutning. De tilltalade har emellertid endast jagat på sina egna fastigheter eller på fastigheter som de arrenderat. De har därför enligt 10 § jaktlagen haft jakträtt på de ifrågavarande fastigheterna. Enligt 23 § lagen (2000:592) om viltvårdsområden får, i den utsträckning det är förenligt med jaktlagstiftningens bestämmelser om jakttider och om tillstånd, en viltvårdsförening besluta om områdesjakt och gemensamhetsjakt. Viltvårdsområdesföreningen får enligt 25 § också besluta om att det skall krävas tillstånd för områdesjakt och gemensamhetsjakt (jakträttsbevis). Det finns emellertid inte någon bestämmelse om att viltvårdsområdesföreningen övertar fastighetsägarnas eller nyttjanderättshavarnas jakträtter. Tilldelningen i licensen har således varit gemensam för jakträttshavarna. Under sådant förhållande kan de tilltalade inte fällas till ansvar för jaktbrott enligt 43 § första stycket 1 p. jaktlagen.

Ansvar för jaktbrott enligt 43 § 2 p. jaktlagen åvilar den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. 3 § samma lag. Enligt den bestämmelsen är allt vilt fredat såvida inte annat särskilt beslutats, t.ex. att tillstånd under särskild jakttid (licens) beviljats. Enligt 33 § jaktlagen får jakt efter älg endast ske efter licens av länsstyrelsen och inom ett område som länsstyrelsen registrerat, ett s.k. licensområde. Ett licensområde kan bestå av en eller flera fastigheter eller delar av en fastighet. Med licens avses, enligt 29 § 2 p. samma lag, tillstånd till jakt under särskild jakttid. Licensen skall avse det högsta antalet djur som får fällas under den aktuella jakttiden. Antalet skall bestämmas med hänsyn till tillgången på älgbete, älgstammens storlek och produktivitet. Länsstyrelsen skall även beakta att älgstammen inte tillåts bli för stor med hänsyn till risken för skador på gröda och skog och för trafikolyckor (Nordell/ Weinberg, Jakten, jägaren och lagen, tredje upplagan, s. 142).

En licenstilldelning sker varje år avseende respektive licensområde. Älgtilldelningen avser området och det spelar härvid ingen roll, med avseende på möjligheten att få en licenstilldelning, vem som faktiskt jagar där under förutsättning att han har jakträtt. För år 2003 har Kuivakangas viltvårdsområde tilldelats 23 vuxna djur och inför älgjakten 2004 har viltvårdsområdet tilldelats 17 vuxna djur. Någon jakt utan licens har således inte skett och de tilltalade kan därför inte heller fällas till ansvar enligt den angivna bestämmelsen.

Det kan tilläggas att en viltvårdsområdesförening, i motsats till vad som gällde de tidigare jaktvårdsområdesföreningarna, inte har någon befogenhet att bestämma vilka handlingsregler för jakten som är straffbara. För det fall att de tilltalade skulle anses ha brutit mot något av viltvårdsområdesföreningens beslut får detta lösas i annan ordning.

Sammantaget finner hovrätten att åtalet för jaktbrott skall ogillas mot samtliga tilltalade.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten åtalet beträffande samtliga tilltalade.

Domslut

HD:s avgörande

HD avvisar överklagandet.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Kerstin Calissendorff, referent, och Per Virdesten) meddelade den 10 december 2008 följande beslut.

Skäl

Åklagaren väckte åtal mot H.Ö. och nio andra personer för jaktbrott, sedan Kuivakangas viltvårdsområdesförening angivit brotten till åtal. Föreningen framställde också ett skadeståndsanspråk. Tingsrätten, som avskilde det enskilda anspråket från handläggningen av brottmålet, dömde de tilltalade för jaktbrott. Hovrätten ogillade åtalet mot samtliga tilltalade. Föreningen, som inte biträdde åtalet i tingsrätten och hovrätten, har överklagat hovrättens dom såvitt avser åtalet mot H.Ö.

Enligt 20 kap. 8 § andra stycket RB får målsäganden fullfölja talan i högre rätt. Denna rätt gäller oavsett om åklagaren går vidare till högre instans och även om målsäganden inte har biträtt åtalet vid den lägre rätten.

Frågan är emellertid om viltvårdsområdesföreningen är målsägande beträffande den gärning som H.Ö. enligt gärningsbeskrivningen har gjort sig skyldig till och därmed har rätt att överklaga hovrättens dom. Denna fråga bör avgöras innan HD prövar den dispenserade frågan.

Utgångspunkten för prövningen av föreningens målsäganderätt är det väckta åtalet. Den gärningsbeskrivning som låg till grund för tingsrättens prövning av åtalet lyder till den del den avser H.Ö.:

Kuivakangas viltvårdsomåde har inför älgjakten 2003 av länsstyrelsen i Norrbottens län på licens tilldelats 23 vuxna djur och inför älgjakten 2004 17 vuxna djur. Vid Kuivakangas viltvårdsområdesförenings ordinarie jaktstämmor 2003-08-09 och 2004-08-15 har beslut fattats hur gemensamhetsjakten efter älg på viltvårdsområdets marker skulle organiseras för resp. år. Härvid har också beslutats att gemensamhetsjakten skulle uppdelas på tre jaktlag med tre utsedda och angivna jaktledare.

[Andra tilltalade] och H.Ö. har i strid mot vad som beslutats vid jaktstämmorna bildat ett jaktlag och under jaktåret 2003 bedrivit jakt efter älg på Kuivakangas viltvårdsområdesförenings marker inom Övertorneå kommun utan att de varit berättigade till detta genom egen licens. Under jaktåret 2004 har förfaringssättet upprepats - - -. De tilltalade har egenmäktigt tilldelat, fällt och tillägnat sig älgar från viltvårdsområdets licens och uppsåtligen och olovligen jagat älg på viltvårdsområdets marker. Under 2003 har jaktlaget fällt 2 vuxna djur och 1 kalv och under 2004 3 vuxna djur och 2 kalvar.

I hovrätten har åklagaren till förtydligande av sitt gärningspåstående gjort gällande att envar av de tilltalade skall fällas till ansvar enligt första delen av 43 § 1 jaktlagen (1987:259), dvs. att de med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagat på annans jaktområde, samt alternativt gjort gällande att envar av de tilltalade med hänvisning till 3 § jaktlagen skall fällas till ansvar enligt 43 § 2 samma lag. Någon justering av gärningsbeskrivningen har inte skett i HD.

Målsägande är enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket RB den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Jaktlagen saknar uttryckliga bestämmelser om vem som kan anses som målsägande vid jaktbrott (jfr numera upphävda 34 § fjärde stycket lagen, 1938:274, om rätt till jakt). I 32 § andra stycket i den numera upphävda lagen (1980:894) om jaktvårdsområden angavs jaktvårdsområdesförening särskilt som målsägande för gärning bestående i att en person som hade rätt att jaga inom området överträdde de regler som enligt föreningens stadgar eller jaktstämmans beslut gällde för jakten inom området. Enligt paragrafen var gärningen belagd med bötesstraff, om straff inte kunde följa enligt annan lag eller författning. Med hänvisning till att RF innehåller begränsningar av möjligheten att delegera normgivningsmakt i fråga om handlingsnormer vars överträdelse kan medföra straff, överfördes inte straffsanktionen av en jaktvårdsområdesförenings beslut rörande jakt till lagen (2000:592) om viltvårdsområden (se prop. 1999/2000:73 s. 44 f.). Den har istället ersatts med sanktionsmöjligheten i 26 § lagen om viltvårdsområden, som anger att föreningen får besluta att en medlem eller en jakträttshavare som bryter mot en regel som har beslutats med stöd av 23-25 §§ samma lag skall avstängas från områdesjakt och gemensamhetsjakt under högst ett år. I andra stycket i denna paragraf anges vidare att vilt som dödats i strid med viltvårdsområdesföreningens avskjutningsregler tillfaller föreningen.

Således måste prövas om Kuivakangas viltvårdsområdesförening är att anse som målsägande med stöd av den allmänna bestämmelsen i 20 kap. 8 § fjärde stycket RB.

Jaktlagstiftningens skyddsändamål är primärt att skydda det fredade viltet och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna (4 § jaktlagen). Emellertid skyddas genom bl.a. 43 § 1, jfr 10 §, jaktlagen även en fastighetsägares rätt till jakt på den mark som hör till fastigheten; jakträtten har ansetts starkt förknippad med äganderätten. På motsvarande sätt skyddar bestämmelsen nyttjanderätt till jakt. Innehavare av rätt att utöva jakt får således anses vara målsägande om annan uppsåtligen eller av oaktsamhet olovligen jagar på dennes jaktområde.

I syfte att främja viltvården genom samordning av jakten och åtgärder till skydd och stöd för viltet kan två eller flera fastigheter sammanföras till ett viltvårdsområde, varvid en viltvårdsområdesförening bildas (1 § lagen om viltvårdsområden). Inrättandet av ett viltvårdsområde innebär inte att fastighetsägarna inom området avhänder sig jakträtten på sin mark till föreningen (jfr beträffande jaktvårdsområde prop. 1979/ 80:180 s. 120).

Kuivakangas viltvårdsområdesförening har till stöd för sin målsäganderätt åberopat dels att det föreligger beslut enligt 23 § lagen om viltvårdsområden angående områdes- och gemensamhetsjakt efter älg, dels att föreningen genom avtal har nyttjanderätt till jakt på mark inom viltvårdsområdet.

Ett beslut om områdesjakt innebär att den djurart som avses med beslutet får jagas inom hela området oberoende av fastighetsgränserna och, vid beslut om gemensamhetsjakt, därvid bara tillsammans med andra jakträttshavare inom området. Beslutet innebär således att en jakträttshavare å ena sidan kan utöva sin jakträtt på hela viltvårdsområdet, men å andra sidan inte kan hindra att annan medlem jagar på jakträttshavarens eget jaktområde. Viltvårdsområdesföreningen tillerkänns i sig således inget jaktområde genom beslutet om områdesjakt och ett beslut om gemensamhetsjakt utgör endast ett beslut om hur områdesjakten skall utövas. Av det nu sagda följer att även om en viltvårdsområdesförening erhållit en nyttjanderätt till jakt genom upplåtelse från en fastighetsägare inom viltvårdsområdet, så medför inte detta att föreningens jakträtt kränks, när en medlem i föreningen med stöd av ett beslut om områdesjakt jagar på det med jakträtt upplåtna området.

I gärningsbeskrivningen anges att H.Ö. har tilldelat, fällt och tillägnat sig älgar från viltvårdsområdets licens, och föreningen har åberopat licensinnehavet som stöd för sin målsäganderätt.

En licens att jaga älg utgör ett i tiden och till antalet djur meddelat undantag från förbudet i 3 § jaktlagen att jaga vilt och avser ett registrerat licensområde. Undantaget motiveras av samhällets intresse av att älgstammen hålls på en lämplig nivå inom det område som licensen avser. Licensen medför i sig ingen jakträtt. Det tillstånd att fälla älg som meddelats genom licensen gäller jakträttshavarna inom licensområdet gemensamt. Även om licensen är en förutsättning för lovlig jakt på älg kan den, med hänsyn till licensens ändamål och karaktär samt brist på överlåtbarhet, inte anses utgöra en förmögenhetstillgång.

Kuivakangas viltvårdsområdesförening kan därför inte grunda sitt påstående om målsäganderätt på att H.Ö., som är medlem i föreningen, har jagat på dess jaktområde eller på att han på annat sätt angripit föreningens ägande- eller nyttjanderätt. De påtalade gärningarna är således inte begångna mot föreningen.

Mot bakgrund av syftet med bildandet av ett viltvårdsområde har en viltvårdsområdesförening ett intresse av att jakten inom viltvårdsområdet bedrivs i samordnad form och att viltstammen hålls på en lämplig nivå, t.ex. genom att överavskjutning inte sker. Som framgått ovan utgör emellertid jakt som företas av medlem i strid med föreningens beslut om gemensamhetsjakt och hur denna skall utövas inte längre brott. De bestämmelser i 1938 års jaktlag som gav utrymme för att en jaktvårdsområdesförening under vissa förhållanden kunde anses som målsägande överfördes inte till jaktlagen; inte heller behölls angivelse som förutsättning för åtal. Det nu anförda medför att en viltvårdsområdesförening inte bör anses som målsägande redan av det skälet att dess intressen berörs. Det förhållandet att en viltvårdsområdesförening på sätt och vis kan sägas ha tilldelats offentligrättsliga förvaltningsuppgifter som rör viltvården medför inte någon annan bedömning.

Föreningen har gjort gällande att den är målsägande eftersom den lidit skada genom att H.Ö. i strid med 26 § andra stycket lagen om viltvårdsområden har tillägnat sig vilt som skjutits inom området i strid med föreningens avskjutningsregler. För målsäganderätt fordras emellertid att skadan har uppstått genom en straffbar handling som innefattas i gärningsbeskrivningen.

Även om föreningen med stöd av 26 § lagen om viltvårdsområden på civilrättslig grund må ha anspråk på det vilt som avskjutits eller dess värde, kan föreningen inte anses lida skada på grund av den åtalade gärningen eftersom anspråket inte skyddas av den straffsanktionerade handlingsnormen i 43 § 1 jaktlagen.

Gärningsbeskrivningen omfattar inte heller påstående om stöld eller annat tillgreppsbrott.

Sammantaget innebär det anförda att föreningen inte kan anses som målsägande och den har därmed inte rätt att överklaga hovrättens dom. Överklagandet skall därför avvisas.

Domslut

HD:s avgörande

HD, som avslår yrkandet om muntlig förhandling, avvisar överklagandet.