NJA 2008 s. 339

Sedan det i en dom fastställts att en kommun var skadeståndsskyldig på grund av försummelse av dess byggnadsnämnd har vid senare fullgörelsetalan uppkommit frågor om i vilken utsträckning kommunens invändningar om medvållande och bristande adekvat kausalitet blivit rättskraftigt avgjorda i fastställelseprocessen.

Halmstads tingsrätt

Handelsbolaget Tylöbaden, W. & Co förde vid Halmstads tingsrätt den talan som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Thomas Chambert, f.d. lagmannen Stig Wenker och f.d. lagmannen Björn Karlén) anförde följande i dom den 24 september 2004.

Bakgrund

Detaljplan som omfattade fastigheten Halmstad Onsjö 13:94 fastställdes den 10 september 1986. Handelsbolaget Tylöbaden, W. & Co (Tylöbaden) ansökte hos byggnadsnämnden i Halmstads kommun om bygglov för nybyggnad av bostadshus på fastigheten. Byggnadsnämnden beviljade bygglov för den övre delen av fastigheten den 14 augusti 1996 och för den nedre delen den 22 januari 1997. Bygglovet avsåg hus med fyra bostäder i den övre delen och tio i den nedre delen.

De båda besluten om bygglov överklagades till Länsstyrelsen i Hallands län av ägaren till grannfastigheten Onsjö 13:39. Länsstyrelsen beslutade den 4 juni 1997 att upphäva de överklagade besluten och återförvisa ärendet till byggnadsnämnden för ny handläggning, eftersom den berörda grannen inte beretts tillfälle att yttra sig över bygglovsansökan enligt 8 kap 22 § 1 st. 1. plan- och bygglagen (1987:10). Bestämmelsen föreskriver sådan skyldighet, om ansökan om bygglov innebär en avvikelse från detaljplan eller områdesbestämmelser. Det sagda fick som konsekvens att Tylöbaden avbröt arbetena på samtliga hus.

Byggnadsnämnden beslutade den 27 juni 1997, efter att ha berett ägaren till grannfastigheten tillfälle att yttra sig, att bevilja bygglov för den övre delen av fastigheten. Detta beslut överklagades inte. Bygglov beträffande den nedre delen av fastigheten beviljades av byggnadsnämnden den 13 augusti 1997. Detta beslut överklagades av ägaren till grannfastigheten och upphävdes sedermera. Detaljplanen ändrades genom beslut den 13 december 1998 som vann laga kraft den 30 december samma år och bygglov för den nedre delen av fastigheten beviljades den 19 februari 1999. Beslutet vann laga kraft den 15 april samma år. Tylöbaden återupptog arbetena i augusti samma år.

Den 15 juni 2000 meddelade tingsrätten dom i mål mellan Tylöbaden och kommunen. I sitt domslut fastställde tingsrätten att kommunen är skadeståndsskyldig gentemot Tylöbaden för den skada som Tylöbaden förorsakats på grund av att byggnadsnämnden vid beslut att bevilja bygglov på fastigheten Halmstad Onsjö 13:94 den 14 augusti 1996 och den 22 januari 1997 inte följt bestämmelserna i 8 kap. 22 § plan- och bygglagen (1987:10).

Yrkanden och inställning

Tylöbaden har, såsom man slutligen bestämt sin talan, yrkat att tingsrätten förpliktar kommunen att till bolaget utge 3 573 582 kronor jämte ränta - - -.

Kommunen har bestritt käromålet men vitsordat sättet att beräkna ränta.

- - -.

Grunder

Huvudsaklig grund för käromålet

Tylöbaden har anfört följande.

Efter att kommunen beviljat byggnadslov gavs bygganmälan in. Byggsamråd hölls den 9 april 1997, varefter byggnadsarbetena genast påbörjades. Tylöbaden avbröt arbetena så snart som länsstyrelsen i juni 1997 hade beslutat upphäva besluten om bygglov. Byggnadsarbetena kunde därefter återupptas fullt ut först i augusti 1999 sedan bygglovsbeslutet den 19 februari 1999 vunnit laga kraft den 15 april samma år. Byggprojektet kom därmed att försenas med 112 veckor och det är för denna förseningstid som Tylöbaden kräver skadestånd.

Tingsrätten har den 15 juni 2000 genom dom fastställt att kommunen är skadeståndsskyldig gentemot Tylöbaden för den skada som bolaget förorsakats på grund av att byggnadsnämnden vid beslut att bevilja bygglov på fastigheten Halmstad Onsjö 13:94 den 14 augusti 1996 respektive den 22 januari 1997 inte följt bestämmelserna i 8 kap. 22 § plan- och bygglagen (1987:10). Genom denna försummelse har Tylöbaden nödgats avbryta en påbörjad byggnation och kunnat återuppta den fullt ut efter 112 veckors stillestånd. Detta har medfört skada enligt nedan angivna skadepunkter, vilka sammantaget uppgår till yrkat belopp. Det föreligger adekvat kausalitet mellan kommunens felaktiga beslut och hävdad skada.

- - -.

Huvudsaklig grund för bestridandet

Kommunen har anfört följande.

Kommunen bestrider att det föreligger adekvat kausalitet för andra skador än de som orsakats av det stillestånd som uppstod när de två besluten om bygglov undanröjdes och fick handläggas på nytt. För den övre delen av fastigheten blev stilleståndstiden därvid tre veckor och för den nedre delen tio veckor.

För det fall kommunens beräkning av stilleståndsdelen inte bifalls, vitsordar kommunen en stilleståndstid om 96 veckor. Tylöbaden gör gällande att stilleståndstiden är 112 veckor, därvid man räknat tiden fram till den 9 augusti 1999. Emellertid hade man kunnat påbörja byggnationen i april 1999 när länsstyrelsen meddelade att ingen överklagat bygglovet för den nedre byggnationen. Det förflöt således 16 veckor mellan detta meddelande och byggnationens återupptagande. Tidsutdräkten måste tillskrivas Tylöbaden som försummelse att begränsa sin skada. Kommunen har därför frånräknat denna tid när vitsordad tid beräknats.

I allt fall, således oavsett vilken stilleståndstid som tingsrätten kommer fram till, gör kommunen gällande att utgående skadestånd skall jämkas på grund av medvållande, i första hand till noll och i andra hand till vad tingsrätten finner skäligt. Medvållandet har bestått i att Tylöbaden påbörjat byggnadsarbetena utan att dessförinnan förvissa sig om huruvida talan mot beslutet fullföljts eller kunde fullföljas. Tylöbaden har härigenom medverkat till uppkommen skada i så stor grad att eventuellt skadestånd skall jämkas.

Tylöbaden har med anledning av kommunens invändningar anfört följande.

Frågorna om medvållande och bristande adekvans är rättskraftigt avgjorda genom domen den 15 juni 2000, som vunnit laga kraft. Kommunen kan därför inte nu göra invändningar därom.

Under alla förhållanden är de skador för vilka Tylöbaden yrkar ersättning orsakade av kommunens försumlighet och det föreligger adekvat kausalitet mellan försummelsen och skadorna.

Parternas yrkanden och grunder med avseende på de särskilda skadebeloppen

- - -.

Domskäl

Tylöbaden har åberopat förhör under sanningsförsäkran med G.W. samt vittnesförhör med byggnadsingenjörerna K.J. och L.L. samt med byggnadsingenjören tillika arkitekten B.A. Vidare har Tylöbaden åberopat åtskilliga skriftliga handlingar och vidare ett rättsvetenskapligt yttrande av professorn i civilrätt Jan Kleineman angående frågor om adekvat kausalitet och om invändningen om medvållande är prekluderad och inte nu får framställas efter att domen den 15 juni 2000 vunnit laga kraft.

Frågan om medvållande

Tingsrätten finner med stöd främst av de rättsfalls- och litteraturhänvisningar som Jan Kleineman anfört i sitt yttrande att invändningen om medvållande skall avvisas såsom rättskraftigt avgjord genom tingsrättens dom den 15 juni 2000, där kommunen medgav Tylöbadens talan. Det kan tilläggas att frågan om medvållande och jämkning på grund härav inte har någon koppling till storleken av ett eventuellt skadestånd och att det således vid tiden för fastställelsedomen inte fanns något skäl att skjuta den frågan på framtiden. Om en prövning av frågan om medvållande skulle tillåtas i detta mål trots att vållandebedömningen måste varit känd redan vid tidpunkten när fastställelsetalan väcktes och om kommunen skulle få bifall till yrkandet om jämkning till noll, hade domstolsprövningen som ledde fram till domen den 15 juni 2000 varit meningslös.

Frågan om ersättningsberättigad tid, 10, 96 eller 112 veckor

Kommunen har till en början hävdat att den inte skall hållas ansvarig för en längre stilleståndstid än 10 veckor, eftersom en längre tid än så inte var ”beräknelig” eller en ”typisk följd” av kommunens försummelse när de ursprungliga bygglovsbesluten meddelades. Det som kunde förutses var att kommunen skulle få meddela nya beslut om bygglov om de gamla undanröjdes. Handläggningstiden för detta var de vitsordade 10 veckorna. Det kunde då inte förutses att byggherren hade satt igång byggnationen när bygglovsbesluten undanröjdes, att grannar skulle klaga på bygglovet och att handläggningstiden fram till ett lagakraftvunnet skulle bli så lång.

Tingsrätten delar kommunens uppfattning att frågan om skadans omfattning i nu angivet avseende inte är rättskraftigt avgjord genom fastställelsedomen.

När det gäller att bestämma den tid för vilken Tylöbaden är berättigad till ersättning har tingsrätten att utgå från att en stilleståndstid för en påbörjad byggnation började löpa i juni 1997. Enligt tingsrättens mening föreligger det en uppenbar risk för att ett bygglov som innebär en avvikelse från detaljplan, om än av smärre omfattning, kan komma att överklagas. En handläggningstid och stilleståndstid som sträcker sig fram till att det förelåg lagakraftvunna bygglovsbeslut för den samprojekterade byggnationen är således ersättningsberättigad. Kommunen har vitsordat en stilleståndstid om 96 veckor vid den bedömning som tingsrätten nu gjort, dvs. att kommunens beräkning av stilleståndstiden till högst 10 veckor inte bifalls.

Till stöd för att stilleståndstiden i allt fall inte skall beräknas vara längre än 96 veckor har kommunen hävdat att Tylöbaden borde ha satt igång byggnationen den 15 april 1999 eller samma dag som länsstyrelsen meddelade att det förelåg lagakraftvunnet bygglovsbeslut för den nedre delen. Tylöbaden har som omständigheter till stöd för sin ståndpunkt anfört: Innan byggnationen kunde komma igång måste en förnyad upphandling äga rum och personal nyrekryteras eller omflyttas från andra arbeten. Man hade också att ta hänsyn till kommande sommarsemester om fem veckor samt att inledande byggnadsarbeten, såsom schaktning och grundarbeten, kunde komma att förstöras och raseras om de avbröts för en så lång period som fem veckor.

Tingsrätten finner genom G.W:s uppgifter, vilka vinner stöd av de vittnesmål som lämnats av K.J. och L.L., skäligt att på de grunder som Tylöbaden har anfört beräkna stilleståndstiden till 112 veckor.

Skadepunkterna

- - -.

Summering

Det anförda leder till att Tylöbadens talan skall bifallas med ett belopp om - - - 3 320 663 kr. - - -.

Domslut

Tingsrätten förpliktade Halmstads kommun att till Handelsbolaget Tylöbaden, W. & Co utge 3 320 663 kr jämte ränta.

Hovrätten för Västra Sverige

Halmstads kommun överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att Handelsbolaget Tylöbaden, W. & Co:s talan skulle ogillas.

Tylöbaden bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Lennart Morard och Ann-Carin Glimstedt, referent, samt f.d. kammarrättsrådet Bengt Wileke och t.f. hovrättsassessorn Karin Stendahl) anförde följande i dom den 10 januari 2006.

Hovrättens domskäl

Parterna har i allt väsentligt vidhållit vad de anfört vid tingsrätten såsom det antecknats i tingsrättens dom. Kommunen har förklarat att den numera vitsordar samtliga Tylöbadens kostnader som skäliga i och för sig utom såvitt gäller kostnaden om 2 250 kr för resa till Stockholm men ifrågasätter inte att bolaget haft kostnaden.

I hovrätten har förnyat förhör hållits med Tylöbadens ställföreträdare G.W. Bandinspelningarna av förhören vid tingsrätten med B.A. och L.L. har spelats upp. Tylöbaden har åberopat i huvudsak samma skriftliga bevisning, nu i relevanta delar, som vid tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

Frågan om medvållande

Som framgår av den överklagade domen meddelade Halmstads tingsrätt den 15 juni 2000 dom efter en fastställelsetalan av Tylöbaden. Den första frågan som hovrätten har att ta ställning till är den domens rättskraft. Kommunen har gjort gällande att det endast är domslutet som träffas av rättskraften och att frågan om medvållande kan prövas i detta mål. Till stöd för det sistnämnda har kommunen åberopat ett beslut meddelat av HD den 16 juni 2005, mål Ö 3221-03.(NJA 2005 s. 517.

Starkt förenklat kan rättskraften uttryckas på så sätt att samma ”sak” inte skall prövas två gånger. Regleringen återfinns i 17 kap. 11 § RB. Vad som närmast är av intresse här är rättskraften i förhållande till part.

Såvitt gäller käromålet torde samtliga de omständigheter som käranden enligt 13 kap. 3 § tredje stycket RB kunnat åberopa under processen omfattas av rättskraften. Dessa omständigheter sägs ligga inom den s.k. res judicatacirkeln och prekluderas, men endast med avseende på rättsföljden i målet. För svaranden innebär en dom att han eller hon därefter över huvud taget inte kan göra några invändningar som kunnat framföras mot rättsföljden enligt domen. Detta gäller oavsett om invändningarna faktiskt framförts eller inte. Det betydelsefulla är om invändningarna kunnat framföras. Invändningarna prekluderas alltså men endast med avseende på den sak som varit föremål för process, dvs. rättsföljden i målet. Föremålet för rättskraften kan ofta inte bestämmas utan att man tar hänsyn till det som sägs i domskälen om de omständigheter på vilka yrkandet och domslutet stöder sig. (Se Fitger; Rättegångsbalken s. 17:40 ff.)

Tylöbadens yrkande i den aktuella domen gick ut på en fastställelse av huruvida Halmstads kommun var skadeståndsskyldig mot bolaget på grund av att byggnadsnämnden vid beslut om bygglov inte följt vissa angivna bestämmelser i plan- och bygglagen (1987:10). Till stöd för sitt yrkande åberopade Tylöbaden de omständigheter och grunder som bifogats domen som bilaga 1. Halmstads kommun medgav bolagets talan och dom meddelades.

Syftet med den förda fastställelsetalan måste ha varit att råda bot på den ovisshet som rådde om kommunens skadeståndsskyldighet. Bland de grunder som Tylöbaden åberopade till stöd för sitt yrkande angavs att ”något medvållande kan därför inte läggas bolaget till last”. Om Halmstads kommun hade ansett att Tylöbaden varit medvållande hade det varit naturligt att då framföra invändningar härom. Halmstads kommun framställde emellertid inga invändningar som prövades i målet utan, som nämnts, medgav talan. Enligt hovrättens mening fanns inget hinder att framföra sådana från kommunens sida om det funnits några. En talan om fastställelse av skadeståndsskyldighet torde, som också tingsrätten funnit, ha varit meningslös om den sedan skall följas av en prövning av sådana grunder för medvållande som kunnat framföras vid den första prövningen och som ytterst kunnat leda till en jämkning av skadeståndet till 0 kr. Vid en sådan utgång skulle skadeståndsskyldighet inte ha förelegat.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten att invändningen om medvållande är prekluderad genom den prövning som skett i Halmstads tingsrätts dom av den 15 juni 2000 och skall alltså inte prövas i detta mål. Det av Halmstads kommun nu åberopade avgörandet från HD, som närmast synes röra fråga om tillåtligheten av fastställelsetalan i visst fall, föranleder ingen annan bedömning.

Frågan om adekvat kausalitet

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att frågan om adekvat kausalitet inte är rättskraftigt avgjord genom den tidigare domen meddelad av Halmstads tingsrätt.

Hovrätten har således att ta ställning till vilken skada kommunens agerande lett till. Vid denna bedömning har hovrätten att utgå från den grund som Tylöbaden åberopat, dvs. att byggnadsnämnden vid beslut att bevilja bygglov inte följt de bestämmelser i plan- och bygglagen som innebär att, innan bygglov lämnas, kända sakägare i vissa fall skall höras.

Kommunen har medgett att det föreligger adekvat kausalitet för skador som orsakats av det stillestånd som uppstod när de två besluten om bygglov undanröjdes och fick handläggas på nytt. Kommunen har därvid vitsordat ett belopp om 348 235 kr för skadepunkterna 8 och 14. Mot bakgrund av vad ovan anförts skall kommunen i vart fall förpliktas att utge detta belopp.

Tingsrätten har till grund för sin bedömning lagt den omständigheten att det enligt rättens mening förelåg en uppenbar risk för att ett meddelat bygglov som innebär att den beviljade åtgärden avviker från detaljplan, om än i smärre omfattning, kan komma att överklagas. Detta torde i och för sig vara ett riktigt ställningstagande men som ovan antytts är den åberopade grunden för skadestånd endast byggnadsnämndens försummelse att bereda kända sakägare tillfälle att yttra sig över ansökan om bygglov. Enligt hovrättens mening är det under sådana förhållanden inte visat att skadan uppgår till högre belopp än vad kommunen vitsordat.

Enligt hovrättens mening är dock det yrkade beloppet om 2 250 kr för en resa till Stockholm som syftade till att inhämta yttrande från en sakägare en rimlig kostnad för att i den uppkomna situationen begränsa skadan. Halmstads kommun skall således förpliktas utge även detta belopp.

Sammanfattningsvis skall Halmstads kommun i skadestånd till Tylöbaden förpliktas utge (348 235+2 250=) 350 485 kr jämte yrkad ränta, som är vitsordad.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i huvudsaken endast på så sätt att det kapitalbelopp Halmstads kommun skulle utge i skadestånd bestämdes till 350 485 kr.

Högsta domstolen

Halmstads kommun överklagade och yrkade att HD skulle ogilla Handelsbolaget Tylöbaden, W. & Co:s talan i dess helhet.

Även Tylöbaden överklagade och yrkade att HD, med ändring av hovrättens dom, skulle fastställa tingsrättens dom.

Tylöbaden åberopade ett nytt rättsutlåtande av professor Jan Kleineman.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Carola Thelin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Efter medgivande av kommunen fastställde Halmstads tingsrätt i dom den 15 juni 2000 att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Tylöbaden för den skada som Tylöbaden förorsakats på grund av att byggnadsnämnden, vid beslut att bevilja bygglov på fastigheten Halmstad Onsjö 13:94 den 14 augusti 1996 och den 22 januari 1997, inte följt bestämmelserna i 8 kap. 22 § plan- och bygglagen. Domen vann laga kraft.

Kommunens fastställda underlåtenhet bestod i att berörda sakägare inte beretts tillfälle att yttra sig innan bygglovsbesluten fattades. Besluten undanröjdes av länsstyrelsen och Tylöbaden avbröt påbörjade byggnadsarbeten. Efter att berörda sakägare beretts tillfälle att yttra sig fattades nytt bygglovsbeslut för en del av fastigheten den 27 juni 1997 och för den andra delen av fastigheten den 13 augusti 1997. Det förstnämnda beslutet överklagades inte och vann laga kraft. Det andra beslutet överklagades och undanröjdes, denna gång med anledning av att det beviljade bygglovet avvek från den detaljplan som var gällande för området. Efter ändring av detaljplanen beviljades den 19 februari 1999 bygglov även för den sistnämnda delen av fastigheten och beslutet vann laga kraft. Tylöbaden återupptog arbetena i augusti samma år. Tylöbaden har gjort gällande rätt till ersättning för kostnader på grund av stillestånd i arbetena avseende hela fastigheten från det att arbetena avbröts till dess att de återupptogs och har även anfört att arbetena på de två olika områdena varit beroende av varandra för dess respektive fortskridande. Detta senast nämnda påstående är inte bestritt av kommunen. Kommunen har numera inte heller i övrigt någon invändning mot de kostnader som Tylöbaden gör gällande att de har haft.

Fråga i HD är bl.a. i vilken utsträckning kommunens invändningar om medvållande och bristande adekvat kausalitet blivit rättskraftigt avgjorda i den tidigare fastställelseprocessen.

I frågan om kommunens invändning om medvållande är rättskraftigt avgjord genom fastställelsedomen gör HD inte någon annan bedömning än den tingsrätten och hovrätten gjort.

Fastställelsedomen anger inte vilken skada som Tylöbaden åsamkats på grund av den skadegörande handling som fastställts i domen och Tylöbaden kan inte anses ha visat att kommunen genom sitt medgivande av talan också medgivit att utge full ersättning för Tylöbadens eventuella yrkande i en efterkommande fullgörelseprocess. Det som kommunen i domslutet får anses ha medgivit är endast skyldighet att utge ersättning för skador som efter senare precisering eller bedömning finnes adekvat uppkomna till den medgivna skadegörande handlingen. Det sagda innebär att det inte finns hinder mot att i den nu aktuella fullgörelseprocessen pröva vilka skador som äger adekvat kausalitet i förhållande till den skadegörande handling som fastställts genom den tidigare domen.

Som hovrätten anfört så har Tylöbaden som enda skadegörande handling lagt kommunen till last att byggnadsnämnden inte iakttagit den tidigare nämnda bestämmelsen i plan- och bygglagen när de första bygglovsbesluten fattades. Den omständigheten att kommunens senare beslut från den 13 augusti 1997 undanröjts med anledning av att bygglov meddelats i strid mot gällande detaljplan utgör således inte grund för talan i den meningen att detta beslut gjorts gällande vara en skadegörande handling från kommunens sida. Följden av att de första bygglovsbesluten upphävdes är att nya beslut fattades tre respektive tio veckor senare, då med iakttagande av bestämmelserna om hörande av berörda sakägare. Ersättning för kostnader som uppkommit till följd av överklagande av bygglovsbeslutet meddelat den 13 augusti 1997 kan mot bakgrund av det anförda inte anses adekvat kausala mot den åberopade skadegörande handlingen. Således är inte visat att adekvat kausalitet mellan den skadegörande handling som åberopats i målet och de skador Tylöbaden yrkat ersättning för föreligger, utöver för de skador uppkomna till följd av Tylöbadens stilleståndstid för tiden mellan de felaktigt meddelade bygglovsbesluten fattades till dess lagenliga beslut förelåg. Hovrättens domslut skall därför fastställas i sak.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Dag Victor, Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, Per Virdesten, referent, och Stefan Lindskog) meddelade den 19 mars 2008 följande dom.

Domskäl

Efter medgivande av Halmstads kommun fastställde tingsrätten i dom den 15 juni 2000 att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Tylöbaden för den skada som Tylöbaden förorsakats på grund av att byggnadsnämnden, vid beslut att bevilja bygglov på fastigheten Halmstad Onsjö 13:94 den 14 augusti 1996 och den 22 januari 1997, inte följt bestämmelserna i 8 kap. 22 § plan- och bygglagen (1987:10). Domen vann laga kraft.

Kommunens underlåtenhet bestod i att berörda sakägare inte beretts tillfälle att yttra sig innan besluten om byggloven fattades. Besluten upphävdes den 4 juni 1997 av länsstyrelsen och Tylöbaden avbröt då påbörjade byggnadsarbeten. Efter att berörda sakägare beretts tillfälle att yttra sig fattades nytt bygglovsbeslut för den ena delen av fastigheten den 27 juni 1997 och för den andra delen av fastigheten den 13 augusti 1997. Det förstnämnda beslutet överklagades inte och vann därmed laga kraft. Det andra beslutet överklagades och upphävdes, denna gång med anledning av att bygglovet avvek från gällande detaljplan. Efter ändring av detaljplanen beviljades den 19 februari 1999 bygglov även för den sistnämnda delen av fastigheten och beslutet vann laga kraft den 15 april samma år. Tylöbaden återupptog arbetena i augusti 1999.

Tylöbaden har i förevarande mål gjort gällande rätt till ersättning för kostnader på grund av stillestånd i arbetena avseende hela fastigheten från det att arbetena avbröts till dess att de återupptogs.

Genom domen den 15 juni 2000 fastställdes endast det skadegörande beteende som medförde att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Tylöbaden. Det skadegörande beteendet var att berörda sakägare inte bereddes tillfälle att yttra sig innan de första bygglovsbesluten fattades. I domen togs inte ställning till vilken skada som förorsakats av kommunens försummelse eller till hur skadan skulle beräknas. Under rubriken Grunder i stämningsansökan anförde Tylöbaden emellertid att något medvållande inte kunde läggas bolaget till last. Kommunen framställde inte några erinringar mot detta påstående.

Kommunen har i förevarande mål gjort gällande att skadeståndet skall jämkas på grund av medvållande från Tylöbadens sida. Medvållandet skall ha bestått i att Tylöbaden påbörjade byggnadsarbetena utan att dessförinnan förvissa sig om huruvida talan mot besluten om bygglov fullföljts eller kunnat fullföljas.

Eftersom fastställelsedomen vunnit laga kraft kan det inte nu prövas om kommunens skadeståndsskyldighet skall jämkas på den grunden att Tylöbaden varit medvållande till det skadegörande beteende som domen avsåg. Kommunens invändning om medvållande tar emellertid inte sikte på detta beteende utan på ett senare led i det händelseförlopp som ledde till den påstådda skadan. Det av kommunen åberopade förhållandet att Tylöbaden påbörjade byggnadsarbetena utan att dessförinnan förvissa sig om huruvida talan mot besluten om bygglov fullföljts eller kunnat fullföljas kan därmed beaktas inom ramen för den bedömning som skall göras av vilken skada som kommunens försummelse lett till.

Vid bedömningen av den aktuella skadans omfattning är utgångspunkten den grund för skadeståndsskyldighet som rättskraftigt slagits fast i fastställelsemålet och som innebär att kommunen endast varit försumlig genom att byggnadsnämnden inte beredde kända sakägare tillfälle att yttra sig över ansökningarna om bygglov innan de första besluten fattades. Frågan blir då vilken skada som orsakats av denna försummelse, eller med andra ord för vilken skada som det föreligger adekvat kausalitet i förhållande till försummelsen.

Tylöbaden har gjort gällande att frågan om adekvat kausalitet är rättskraftigt avgjord genom fastställelsedomen och det medgivande som kommunen då lämnade samt att det i vart fall föreligger adekvat kausalitet mellan försummelsen och samtliga i målet åberopade skademoment. Skadan har av Tylöbaden beräknats efter en stilleståndstid av 112 veckor.

Kommunen har bestritt att det föreligger adekvat kausalitet för andra skador än de som orsakats av det stillestånd som uppstod när de två besluten om bygglov upphävdes och fick handläggas på nytt. Skadorna skall därför enligt kommunen beräknas efter tre respektive tio veckors stilleståndstid.

I domen den 15 juni 2000 berörs inte frågan om för vilka skademoment som det skall anses föreligga adekvat kausalitet i förhållande till kommunens försumlighet. Det föreligger därför inga hinder mot att i förevarande mål pröva den frågan.

Med hänsyn till hur grunden för kommunens skadeståndsskyldighet angetts i fastställelsedomen kan det inte anses föreligga adekvat kausalitet för annan skada än den som orsakats av de av kommunen vitsordade stilleståndstiderna, dvs. tiden från de felaktigt meddelade byggloven till de nya besluten. Det är därvid inte visat att skadan uppgår till högre belopp än vad kommunen vitsordat jämte kostnaden för inhämtande av yttrande från en sakägare i enlighet med hovrättens dom.

Vad angår kommunens invändning om medvållande har Tylöbaden vid sitt ställningstagande till om byggnadsarbetena skulle påbörjas inte haft anledning att befara att kommunen hade åsidosatt sin lagenliga skyldighet att kommunicera med berörda sakägare. Att byggnadsarbetena påbörjades innan besluten om bygglov vunnit laga kraft innebar således inte något risktagande i förhållande till kommunens skadegörande beteende. Kommunens ersättningsskyldighet skall därför inte begränsas på den grunden att byggnadsarbetena påbörjades utan att Tylöbaden dessförinnan förvissat sig om huruvida talan mot besluten om bygglov fullföljts eller kunnat fullföljas.

Med hänsyn till det anförda skall hovrättens domslut i själva saken fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Tillägg

Justitierådet Stefan Lindskog tillade för egen del:

När ett fastställelseyrkande framställs i ett skadeståndsmål kan - med de restriktioner som följer av 13 kap. 2 § RB - vad som omfattas av prövningen bestämmas på olika sätt. Domstemat kan - som i målet - begränsas till frågan om den påstådda ansvarsgrunden föreligger. Prövningen avser då dels om påstådda sakförhållanden kan styrkas, dels om de enligt någon rättsregel grundar påstått ansvar. Men temat kan sträcka sig längre i den skadeståndsrättsliga bedömningskedjan. T.ex. kan det ta sikte på om ansvar för en specifik skada föreligger. Det förekommer också att temat inrymmer en viss skadekategori utan att några enskilda skador anges närmare (såsom t.ex. att ansvar sägs föreligga för skador på en bil utan att skadorna preciseras).

En tvistefråga i målet är om fastställelsedomen hindrar en prövning av en invändning om jämkning på grund av (vad som kallas) medvållande. Även om domslutet i fastställelsedomen är bestämmande för rättskraftens omfattning, gäller frågan ytterst vad det fastställelseyrkande som låg till grund för domen omfattade, eftersom yrkandet styr domslutet.

När skadegöraren gör en invändning om att ett visst sakförhållande utgör medvållande är det ett motfaktum av något slag. Skadegöraren kan påstå att hans skadegörande handlande (deliktet) i någon mån och mening beror på skadelidanden (t.ex. att visserligen var skadegöraren oaktsam när han med sin viftande arm slog sönder skadelidandens kinesiska vas, men att en medverkande orsak till deliktet var att skadegöraren halkade för att skadelidanden bonat golvet alldeles för väl). Motfaktumet kan också gå ut på att den skadelidande förvärrat viss skada, varför skadegörarens ersättningsansvar i den delen inte skall avse hela skadan (t.ex. att skadelidanden omedelbart efter kollisionen körde den krockskadade bilen från olycksplatsen, vilket ledde till att den redan skadade motorn skar). Medvållandebegreppet används dessvärre alltså inte - i varje fall inte i den juridiska vardagen och inte heller i målet - på det sättet enhetligt, att det bara aktualiseras avseende ett visst moment i bedömningen.

Ett jämkningspåstående kan på samma sätt som ett påstående om medvållande vara att hänföra till olika stadier i den skadeståndsrättsliga bedömningskedjan. Det kan ta sikte på effekten av ansvarsgrunden, typiskt sett att denna inte skall leda till ersättningsskyldighet med mer än en kvotdel av (kausal och adekvat) skada (så ofta vid bilkollisioner). Jämkningspåståendet kan också gälla beloppsbestämningen av ersättningsskyldigheten, typiskt sett att den inte skall överstiga visst belopp (i fråga om rådgivaransvar kan tänkas att den skadeståndsansvarige rådgivaren hävdar att hans ersättningsansvar skall begränsas till takbeloppet på hans i ljuset av den verksamhet han bedriver väl tilltagna ansvarsförsäkring).

Det är emellertid inte alltid så att ett av skadegöraren åberopat motfaktum distinkt låter sig hänföras till visst skadeståndsrättsligt moment. Ibland kan olika rättsfakta vara så sammanvävda att de är svåra att hålla i sär, vilket återverkar på möjligheten att särskilja de skadeståndsrättsliga momenten. Det finns vidare fall då ett motfaktum kan ha dubbel relevans, dvs. att det har rättslig relevans för två moment i bedömningskedjan. Och det förekommer att domstolen har att göra en helhetsbedömning, som kommer att innefatta i stort sett alla av parterna åberopade rättsfakta. Så är inte sällan fallet beträffande en jämkningsinvändning.

Det nu sagda leder till att temat för en skadeståndsrättslig mellanprövning måste mejslas ut noggrant. Det finns därvid anledning att vara försiktig med att låta begreppen styra allt för mycket. Det är åberopade rättsfakta som är relevanta. Lämpligt är att dessa med utgångspunkt i den skadeståndsrättsliga systematiken och efter den successiva relevansens princip läggs ut i en stege, så att såväl parterna som rätten får klart för sig vad som skall prövas och vad som skall lämnas oprövat. En sådan analys underlättar också för rätten att ta ställning till om en fastställelsetalan är tillåtlig.

Att det inför en skadeståndsrättslig mellanprövning ankommer på domstolen att genom processledning sortera ut vilka skadeståndsrättsliga frågor som skall prövas framgår av NJA 1976 s. 289 (jfr t.ex. Westberg, Domstols officialprövning s. 375).

Vad gäller frågan om omfattningen av ett skadeståndsrättsligt fastställelseyrkande finns viss rättspraxis av intresse. I rättsfallet NJA 1973 s. 412 uttalade HD att ett sådant yrkande måste ”anses innefatta att skadeståndsskyldigheten skall fastställas … under hänsynstagande till den jämkning av skadeståndet som efter därom gjord invändning befinnes påkallad”. Och i rättsfallet NJA 1976 s. 289, som gällde frågan om materiell processledning i anslutning till ett fastställelseyrkande om skadestånd, förklarade HD med hänvisning till 1973 års fall att en sådan talan ”måste … normalt anses innefatta, att skadeståndsskyldigheten skall fastställas under hänsynstagande till den grad av jämkning som kan vara påkallad av motpartens invändning om medvållande”. Frågan är om dessa mål, såsom tingsrätten synes ha antagit, har någon relevans för bedömningen av den omtvistade fastställelsedomens rättskraft.

Så är inte fallet. HD har i rättsfallen inte slagit fast någon rättssats för vad ett skadeståndsrättsligt fastställelseyrkande skall anses inrymma. Domstolen har bara gett uttryck för vad yrkandena i de två målen tolkningsvis skulle anses innefatta, låt vara att tolkningen baserades på vad ett skadeståndsrättsligt fastställelseyrkande ”normalt” kunde antas innebära (jfr Westberg, a.a. s. 370 ff.). Rättsfallen lägger alltså inga band på domstolarna när det gäller att i det enskilda fallet tolka innebörden av ett skadeståndsrättsligt fastställelseyrkande eller omfattningen av den fastställelsedom som ett sådant yrkande kan föranleda.

Den i målet genom domen fastslagna ansvarsgrunden tar sikte på att kommunen underlåtit att efterfölja en kommunikationsregel. Ett särskilt spörsmål är vad som kan gälla beträffande den åsidosatta regelns skyddsintresse och i vilket sammanhang den frågan skall prövas.

När en kommunikationsregel åsidosätts är principen att endast den vars intresse regeln syftar att skydda och som har fått sitt skyddsintresse läderat är berättigad till ersättning för skada som åsidosättandet kan ha medfört (jfr HD:s dom den 22 november 2007 i mål T 1418-02 ). Det skulle ha kunnat föranleda två frågor i detta mål. Den ena är om den aktuella kommunikationsregeln syftar till att skydda inte bara den med vilken kommunikation skall ske utan också den som söker bygglov. Den andra frågan är på vilket stadium i den skadeståndsrättsliga bedömningskedjan frågan om normskyddet skall prövas.

Ett ställningstagande till spörsmål huruvida ett åsidosättande av en regel som påbjuder ett visst handlande grundar skadeståndsansvar mot en förment skadelidande förutsätter att normskyddsfrågan prövas. Man kan uttrycka det så, att en kränkning av skyddsintresset är en förutsättning för ansvar. Oavsett vad som beträffande den aktuella kommunikationsbestämmelsen må gälla rörande kretsen av skyddsintressenter är därför frågan om normskydd rättskraftigt avgjord genom fastställelsedomen, eftersom denna slår fast ansvarsgrunden.

I målet har nu ingen invändning rörande normskyddet framställts, men av det anförda följer att om så hade skett skulle en sådan invändning inte ha påverkat utgången.

En fråga som tangeras i målet är sambandet mellan ansvarsgrunden och en jämkningsinvändning.

I 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen (1972:207) föreskrivs att jämkning av skadestånd enligt de tidigare styckena i lagrummet sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Det har ansetts att av detta följer att om ett jämkningspåstående görs kan en fastställelsetalan rörande ansvarsgrunden inte föras om inte samtidigt skadans art och storlek prövas (se t.ex. NJA II 1975 s. 562 och Bengtsson i SvJT 1978 s. 515). Tanken torde vara följande. En fastställelse av att ansvarsgrund föreligger innebär att ansvaret är fullt. Domens rättskraft utesluter alltså en efterföljande kvotdelsbegränsning av ansvaret. Rättsföljden av en jämkning är att skadeståndsansvaret begränsas till en kvotdel. Därför kan inte en jämkningsinvändning prövas fristående från ansvarsgrunden. Prövningen av en jämkningsinvändning förutsätter dock en helhetsbedömning. Alltså är det inte möjligt med en mellanprövning när en jämkningsinvändning framställs. (Jfr den skiljaktiga meningen av justitieråden Conradi och Joachimsson i 1973 års rättsfall, den skiljaktiga meningen av justitierådet Lambe i rättsfallet NJA 1998 s. 438 samt Conradi i Festskrift till Welamson s. 116 f.)

En koppling mellan ansvarsgrunden och en jämkningsinvändning behöver dock inte alltid vara nödvändig (jfr Lindell, Civilprocessen, 2 uppl. 2003, s. 593 f.). En yrkad jämkning kan gå ut på en beloppsbegränsning. Det är svårt att se varför inte jämkningsfrågan då skulle kunna skjutas upp till en senare prövning. Vidare kan inte uteslutas att i vissa fall ansvarsgrundens förhandenvaro skulle kunna fastställas utan att det hindrar en efterföljande kvotdelsreduktion av ersättning (angående NJA 1998 s. 438, se nedan). Att ett ansvar i sig rättskraftigt slagits fast behöver inte betyda att det är odelat eller att full ersättning skall utgå. Möjligheten att pröva frågan om kvotdelsreduktion av ersättningen efter det att ansvarsfrågan har avgjorts torde bero på hur fastställelsetemat har preciserats och hur på ömse sidor åberopade rättsfakta förhåller sig till varandra.

Men även om det är möjligt att hålla i sär frågorna om ansvarsgrund och jämkning är det inte säkert att det är lämpligt. Det får betydelse för frågan om fastställelseintresse (jfr t.ex. Welamson i SvJT 1982 s. 97 f. samt Johansson i SvJT 2001 s. 213 f. i fråga om mellandom). När parterna tillvitar varandra vållande till den skadebringande händelsen låter sig således en separation typiskt sett svårligen göras beroende på att på ömse sidor åberopade rätts- och bevisfakta då normalt är så sammanflätade.

Skadelidandens särskilda intresse av en mellanprövning kan på andra sidan leda till att en typiskt sett mindre lämplig uppdelning i det enskilda fallet får anses godtagbar. I rättsfallet NJA 1998 s. 438 ansåg således HD att, på grund av skadelidandens behov av att bryta preskription genom att väcka talan, ett yrkande om fastställelse av ansvarsgrunden fick tas upp till prövning trots att skadegöraren gjort ett jämkningspåstående. I vad mån det var tänkt att jämkningsfrågan skulle kunna prövas i en senare rättegång framgår inte, men det har rimligen varit tanken.

Det förhållandet att vissa frågor är lättutredda kan föranleda att en skadeståndsrättslig fastställelsetalan får föras endast om den sträcker sig längre än att avse själva ansvarsgrunden. Ett exempel är att vad som är svårutrett är endast värderingen av skadan. Då kan kravet på fastställelseintresse innebära att temat för mellanprövningen skall ta sikte på om ansvar finns för en preciserad skada (jfr Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. s. 117 f.).

Om emellertid domstolen likväl tillåter en till ansvarsgrunden begränsad talan och denna talan bifalls, omfattar inte domens rättskraft vad som kunde och borde ha prövats såvitt gäller senare led i den skadeståndsrättsliga bedömningskedjan. Oavsett om fastställelseintresse har funnits eller inte sträcker sig alltså domens rättskraft inte längre i den kedjan än vad som slagits fast i domslutet.

Avslutningsvis skall påpekas att om det i målet aktuella domstemat hade avsett ansvaret för en definierad förseningsskada (i stället för skador i största allmänhet), skulle rättskraftsverkningarna av fastställelsedomen ha blivit helt andra. Det visar på att temabestämningen kan föranleda behov av ingående överväganden.

HD:s dom meddelad: den 19 mars 2008.

Mål nr: T 593-06.

Lagrum: 13 kap. 2 och 3 §§ samt 17 kap. 11 § RB.