NJA 2005 s. 517
Fråga om förutsättningar för fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § 1 st. rättegångsbalken avseende skadeståndsskyldighet.
Stockholms tingsrätt
Laserdome i Västerås AB (Laserdome) väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Megazone Technologies Ltd, England, (Megazone) med yrkande att tingsrätten skulle fastställa att Megazone var skadeståndsskyldigt i första hand för skada i form av kostnader samt utebliven vinst på grund av kontraktsbrott samt i andra hand för skada i form av kostnader m.m. på grund av culpa in contrahendo. Som grund för yrkandena gjordes gällande att Megazone vållat skada och kostnader i samband med förberedande och färdigställande av spelställe i Stockholm.
Laserdomes talan övertogs, innan Megazone avgivit svaromål, av M.L.
Megazone yrkade att tingsrätten skulle avvisa M.L:s talan eftersom det är en fastställelsetalan och en sådan inte är tillåten när en fullgörelsetalan istället kan väckas. Vidare hävdade Megazone att M.L. inte närmare angett vilka kostnader och vilken utebliven vinst som påstods. Bolaget anförde därvid att talan måste vara så preciserad att Megazone kunde anföra eventuella jämkningsinvändningar och åberopa eventuellt medvållande.
Tingsrätten förelade M.L. att yttra sig över Megazones avvisningsyrkande och M.L. kompletterade talan med angivande av bl.a. påstådd skadas art och omfattning. Han gjorde därvid gällande att det positiva kontraktsintresset motsvarade verksamhet i minst fem år. Beträffande kostnader specificerade han dessa till främst lokalhyra med sex månaders uppsägningstid samt material och byggnation för spelstället inför öppningsdagen.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Mikael Hagelroth) anförde i beslut den 27 mars 2003 över Megazones avvisningsyrkande:
Sedan M.L. kompletterat talan är det han uppgivit om skadans art och omfattning tillräckligt för att ligga till grund för en fastställelsetalan. Det kan inte begäras att M.L. därmed ska lägga ned kostnader på närmare utredning av eventuell uppkommen skadas storlek innan svarandens ansvar har fastställts. Den ovisshet som råder om skadeståndsskyldigheten med anledning av svarandebolagets bestridande är till förfång för M.L. Kärandens fastställelsetalan ska därför tas upp till prövning. Tingsrätten lämnar således yrkandet om avvisning utan bifall.
Svea hovrätt
Megazone överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sitt avvisningsyrkande.
Hovrätten (hovrättslagmannen Birgitta Widebäck, referent, hovrättsrådet Maj Johansson och tf. hovrättsassessorn Sara Malmhester) lämnade i slutligt beslut den 14 juli 2003 överklagandet utan bifall.
Högsta domstolen
Megazone överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle avvisa M.L:s talan.
M.L. bestred ändring och yrkade att HD skulle fastställa hovrättens beslut.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Magnus Johansson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl
Enligt 13 kap. 2 § RB får talan om fastställelse huruvida ett visst rättsförhållande består eller inte tas upp till prövning om ovisshet råder om rättsförhållandet och detta länder käranden till förfång. I många fall har en skadelidande ett intresse av att frågan om motparten är skyldig att ersätta skadan avgörs genom en dom, på det att käranden inte skall behöva lägga ned arbete på att fastställa omfattningen av en skada som han kanske ändå inte har rätt till ersättning för. Som har uttalats i rättsfallet NJA 1973 s. 412 måste ett yrkande om att domstolen skall förklara svaranden vara skyldig att ersätta käranden den skada som denne lidit genom viss angiven skadegörande handling anses innefatta att skadeståndsskyldigheten skall fastställas i målet under hänsynstagande till den jämkning av skadeståndet som efter därom gjord invändning befinns påkallad. Som majoriteten i 1973 års fall uttalade kunde därvid omständigheterna vara sådana, bl.a. om barn var part, att det inte var möjligt att pröva frågan om skadeståndsskyldighet oberoende av den uppkomna skadans art och storlek.
Frågan om fastställelsetalan i det enskilda fallet bör tillåtas måste således avgöras med utgångspunkt från bl.a. de regler om jämkning som är tillämpliga på tvisten. Den aktuella tvisten har beröringspunkter även med andra stater, bl.a. med hänsyn till att svarandebolaget har säte utomlands. Det skulle således i och för sig kunna bli aktuellt att tillämpa utländsk rätt i målet. Med hänsyn till att parterna dock fört sin talan som om svensk rätt skulle vara tillämplig, och då fråga är om ett rättsförhållande varom förlikning är tillåten, finner HD att, som också skett i underdomstolarna, saken skall prövas enligt svensk lag (se NJA 1977 s. 92).
Vid tidpunkten för 1973 års avgörande stadgades i skadeståndslagen att frågan om jämkning vid medvållande skulle bedömas utifrån graden av vållande på ömse sidor. Efter de stora ändringar som genomfördes i skadeståndslagen 1976 stadgas i 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen att skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Enligt paragrafens tredje stycke skall jämkning enligt bl.a. andra stycket ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Skälet till tillägget i lagrummet om att även omständigheterna i övrigt skall beaktas var enligt förarbetena att främst även parternas ekonomiska förhållanden skulle kunna vägas in vid bedömningen så att resultat som kunde framstå som obilliga mot den skadelidande kunde undvikas (prop. 1975:12 s. 173). Så kunde bl.a. bli fallet i situationer där skadevållaren var försäkrad eller att anse som självförsäkrare, som t.ex. staten. Alltjämt efter ändringen av lagrummet är vållandegraden på ömse sidor av störst betydelse. I doktrinen har framförts att principen om att parternas ekonomiska förhållanden kan beaktas knappast torde få någon nämnvärd betydelse i kontraktsförhållanden (Bengtsson m.fl., Skadestånd - lagstiftning och praxis med kommentarer, 3 uppl. s. 228).
I lagstiftningsärendet som föregick ändringen i skadeståndslagen 1976 uttalade lagrådet att lagändringarna kunde leda till att det utan utredning om skadans omfattning svårligen kan fastställas huruvida eller till vilken del skadeståndsskyldighet föreligger. Detta fick i sin tur betydelse för möjligheten att föra fastställelsetalan om sådan skyldighet. Med hänsyn till alla tänkbara faktorer som efter förslagets genomförande kan komma att inverka på skadeståndsfrågan torde utrymmet för en sådan talan enligt lagrådet bli begränsat i fortsättningen (prop. 1975:12 s. 221-222).
I föreliggande fall är dock fråga om ett rättsförhållande mellan två näringsidkare, om än M.L. nu övertagit talan från Laserdome i Västerås AB. För att parternas ekonomiska förhållanden skall beaktas vid bedömningen av i vilken grad ett eventuellt skadeståndsansvar skall jämkas, utöver graden av vållande på ömse sidor, bör krävas att den skadelidande parten åberopar sådana förhållanden som kan innebära att hans eventuella medvållande tillmäts mindre betydelse än vad som blivit fallet utifrån en strikt värdering av graden av vållande på ömse sidor. Några sådana omständigheter har inte åberopats i målet. På grund av det ovan anförda, och då M.L. i tillräcklig grad får anses ha preciserat grunden för sin talan föreligger inte något hinder mot att uppta hans talan till prövning. Hovrättens avgörande skall därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens avgörande.
Domskäl
HD (justitieråden Svensson och Lindeblad samt f.d. justitierådet Inger Nyström) meddelade den 16 juni 2005 följande slutliga beslut:
Skäl
Enligt 13 kap. 2 § RB får talan om fastställelse huruvida ett visst rättsförhållande består eller inte tas upp till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och detta länder käranden till förfång. Det är rätten som avgör om en fastställelsetalan får föras eller ej. Utöver de i paragrafen angivna förutsättningarna krävs att rätten finner att den ifrågavarande fastställelsetalan med hänsyn till omständigheterna framstår som lämplig.
Bestämmelsen är avsedd att ge exempelvis den som lidit skada möjlighet att få prövat om han har rätt till skadestånd av annan utan att behöva förebringa utredning om skadans storlek. Blir svaret jakande kan han i en nästa process föra en fullgörelsetalan med yrkande om ersättning med visst belopp varvid hans rätt till skadestånd inte kan ifrågasättas eftersom den frågan har blivit rättskraftigt avgjord genom fastställelsedomen. Om svaret blir nekande har tvisten mellan parterna kommit till ett slut utan att de har haft några kostnader för bevisning rörande skadeståndsbeloppet.
En fastställelsetalan kan emellertid innebära totalt sett högre rättegångskostnader för parterna eftersom det kan bli fråga om mer än en rättegång. Rätten måste därför vid sin prövning av fastställelseyrkandet ställa särskilt svarandens genom fastställelseprocessen förhöjda rättegångskostnader mot de möjligheter som kan finnas till att tvisten slutligt avgörs genom fastställelsedomen eller att domen skapar förutsättningar för förlikning eller en förhållandevis enkel fullgörelseprocess. Särskilt om tvisten hotar att delas upp i en serie rättegångar finns det skäl för rätten att visa återhållsamhet när det gäller att tillåta käranden att föra en sådan talan.
De avvägningar som sålunda måste göras i ett mål om fastställelsetalan rörande skadeståndsskyldighet illustreras av rättsfallet NJA 1973 s. 412. I det målet fördes en fastställelsetalan med yrkande att svaranden skulle förklaras skyldig att ersätta den skada som kärandena lidit genom en viss skadegörande handling, utan att skadans art eller storlek samtidigt prövades. Svaranden medgav vållande till skadan men hävdade att skadeståndet borde jämkas på grund av de skadelidandes medverkan. HD uttalade att en prövning av frågan om skadeståndsskyldighet måste, för att tillgodose syftet att undanröja ovissheten om huruvida käranden har rätt till skadestånd, i förekommande fall avse även de omständigheter som kan leda till en jämkning av skadeståndet.
Förhållandena i ett skadefall kan emellertid vara sådana att det inte låter sig göra att pröva frågan om skadeståndsskyldighet oberoende av den uppkomna skadans art och storlek. I så fall måste rätten avslå yrkandet om fastställelsetalan och käranden hänvisas då till att föra en fullgörelsetalan där tvisten i hela dess vidd prövas.
En fastställelsetalan om huruvida skadeståndsskyldighet föreligger måste alltså, för att tillgodose syftet att undanröja ovissheten om huruvida den skadelidande har rätt till ersättning, i förekommande fall avse även de omständigheter som kan leda till en jämkning av skadeståndet. I detta sammanhang kan erinras om att skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. En sådan jämkning sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt (6 kap. 1 § andra och tredje styckena skadeståndslagen). Dessutom kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Vid sistnämnda prövning skall även den skadelidandes behov av skadestånd och övriga omständigheter beaktas (6 kap. 2 § skadeståndslagen).
Regleringen i 6 kap.1 och 2 §§skadeståndslagen väcker frågor om hur stort utrymmet är för fastställelsetalan i skadeståndsmål (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1975:12 s. 221 f.). En dom varigenom svaranden förklaras skyldig att ersätta käranden för skada som denne lidit genom viss skadegörande handling - utan att skadans art eller storlek samtidigt prövas - är inte mycket värd, om frågan om och i vad mån skadeståndet skall jämkas lämnas obesvarad i domen. Det kan endast undantagsvis komma ifråga att låta en sådan dom följas av en andra fastställelseprocess i vilken jämkningsfrågorna prövas innan rätten i en tredje process tar upp frågan om skadeståndets storlek. Om inte rätten avslår yrkandet om fastställelsetalan, står valet därför vanligtvis mellan att pröva jämkningsfrågorna antingen i en inledande fastställelseprocess eller i den fullgörelseprocess som avslutar tvisten. Det sistnämnda alternativet innebär att jämkningsfrågorna prövas tillsammans med frågorna om skadans art och storlek. Det finns inte skäl att utesluta något av dessa alternativ, men om jämkningsfrågorna skall kunna prövas i en inledande fastställelseprocess får kraven på utredning beträffande framför allt sådana ekonomiska förhållanden som enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen skall påverka skälighetsbedömningen inte ställas för högt.
Som tingsrätten konstaterat har M.L. yrkat att det skall fastställas att Megazone har ådragit sig skadeståndsskyldighet i första hand för skada i form av kostnader samt utebliven vinst på grund av kontraktsbrott och i andra hand för skada i form av kostnader m.m. på grund av culpa in contrahendo. Däremot vill han inte i målet ha prövat storleken på den skadeersättning som han anser sig vara berättigad till. På de skäl som tingsrätten anfört finns det inget hinder mot att ta upp hans talan med den nu angivna innebörden och därvid pröva Megazones yrkande att ett eventuellt skadestånd skall jämkas på grund av medvållande.
M.L. har uppgivit att skadan enligt förstahandsyrkandet grovt kan uppskattas till ett belopp om 5 milj. kr, medan skadan avseende andrahandsyrkandet sannolikt inte överstiger 1 milj. kr. Megazone har i anslutning härtill yrkat att ett eventuellt skadestånd skall jämkas på grund av skadans storlek, vilket får förstås så att bolaget gör gällande att ett skadestånd i angiven storleksordning skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till Megazones ekonomiska förhållanden. Det är tydligt att detta jämkningsyrkande bäst prövas när rätten fastställt skadeståndsbeloppet. Men med hänsyn till de uppgifter som M.L. lämnat om skadeståndsbeloppets storlek bör det inte möta något hinder mot att även detta jämkningsyrkande prövas i fastställelseprocessen.
På grund av det anförda skall hovrättens beslut fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens beslut.
Referenten, justitierådet Pripp, och justitierådet Lundius var skiljaktiga i frågan om M.L:s talan skulle avvisas och anförde:
M.L. har yrkat att rätten förklarar i första hand att Megazone är skadeståndsskyldigt för skada i form av kostnader samt utebliven vinst (positiva kontraktsintresset) på grund av kontraktsbrott och i andra hand att Megazone är skadeståndsskyldigt till Laserdome för skada i form av kostnader m.m. (negativa kontraktsintresset) på grund av culpa in contrahendo.
En skadelidande kan ha ett betydande intresse att erhålla en dom som går ut på fastställelse av att en annan är skyldig att ersätta skadan. Han kan härigenom besparas arbete och kostnad för utredning om skadans storlek till dess det visar sig att han äger rätt till skadestånd. Ovissheten huruvida han har en sådan rätt länder honom således till förfång. En prövning av frågan om skadeståndsskyldighet måste för att tillgodose syftet undanröja ovissheten.
I förevarande fall har Megazone invänt att för det fall bolaget skulle anses ha förorsakat skada på grund av kontraktsbrott eller oaktsamhet under avtalsförhandlingar, skadeståndet skall jämkas till noll på grund av M.L:s eget vållande och beloppets storlek.
M.L:s talan får förstås så att Megazone skall förklaras vara skadeståndsskyldigt för skada som bolaget förorsakat och att Megazones invändning om jämkning skall prövas i målet. En talan som omfattar frågan om M.L:s medvållande till kontraktsbrott eller vårdslöshet i avtalsförhandlingar kan tas upp till prövning inom ramen för den fastställelsetalan som M.L. väckt. Däremot låter sig inte Megazones invändning om jämkning såvitt denna hänför sig till uppkommen skada prövas inom ramen för denna talan (jfr NJA 1973 s. 412). Med hänsyn härtill kommer M.L:s ovisshet om skadeståndsskyldigheten - så som han har utformat sitt yrkande - inte att undanröjas genom den fastställelsetalan som han vill föra. M.L:s talan skall därför avvisas.
HD:s beslut meddelat: den 16 juni 2005.
Mål nr: Ö 3221-03.
Lagrum: 13 kap. 2 § RB.
Rättsfall: NJA 1973 s. 412.